SAMMANKOMST 7
Idag tog jag upp följande delar:
1. Lite nordisk mytologi
2. Översikt Vikingatiden (800 – 1050)
3. Vikingatiden startar (750-talet/793)
4. Vikingatidens män och kvinnor
5. Vikingatidens slut (1066…)
6. Nästa sammankomst…
1. Lite nordisk mytologi: Jag startade denna sammankomst med att tala lite om den föreställningsvärld vikingarna levde i. Hur tror man världen uppstod? Hur kom världen att utvecklas? Osv…
Jag kommer skriva mer senare i veckan, men just nu så nöjer jag mig med några AI-skapade bilder ur den nordiska mytologin.
SAMMANKOMST 6
Idag tog jag upp följande delar:
1. Folkvandringstid (375 – 550)
2. Vendeltid (550 – 800)
3. Vikingatid (800 –1050)
4. Nästa sammankomst…
1. Folkvandringstid (375 – 550): Under förra sammankomsten så talade jag en hel del om att denna tid var en orolig tid. Åtskilliga fornborgar byggdes runt om i Sverige. Jag visade bilder från Eketorp fornborg på Öland. I Europa så ser vi hur olika folkgrupper trycks västerut (bl.a. så kom juter, angler och sachsare ta sig till ”England”). Här är en text som sammanfattar lita av början och framförallt slutet av den s.k. Folkvandringstiden.
FOLKVANDRINGSTID – Start och slut
Hunnerna/Attila: Omkring år 370 dök hunnerna upp vid Svarta havet och underkuvade år 375 ostrogoterna, som då leddes av Ermanarik. Denna erövring blev startskottet till den germanska folkvandringen. År 395–396 gjorde hunnerna ett omfattande plundringståg i Syrien och Mesopotamien. Hunnerna var bitvis splittrade, men senast år 432 lyckades Rua ena hunnerna under sitt styre, med basen i nuvarande Ungern. I mitten av 400-talet invaderade hunnerna sydöstra och centrala delarna av Europa under ledning av den beryktade ledaren, Attila.
Västrom/Östrom: Theodosius var kejsare 378–395. I sitt testamente delade han 395 e.Kr romarriket mellan sina två söner. Sönerna blev kejsare över var sin del. Västrom hade Rom som huvudstad och Östrom hade Konstantinopel. Östrom skulle under namnet Bysans bestå i mer än 1 000 år. Västrom blev inte lika långlivat. För att undkomma plundring av hunner och härjande germanfolk betalade romarna ut stora mängder guld. Attila, som var hunnernas kung 434–453, tog emot tonvis av guldmynt från den östromerske kejsaren Theodosius II. Det handlade dels om en årlig utbetalning på omkring 150 000 solidi (guldmynt på 4,5 gram), dels en engångssumma på 432 000 solidi, som motsvarar bortemot 2 ton guld. En viss del av guldet nådde nordborna, eftersom även de såg romarrikets upplösning som ett gyllene tillfälle att berika sig. Solidi kunde de tillskansa sig genom att tjänstgöra som legosoldater hos hunnerna, gå samman med andra germanstammar eller själva bedriva utpressning mot romarna.
Två vulkanutbrott: År 536 skedde ett jättelikt vulkanutbrott någonstans på norra halvklotet. Vulkanen kastade stora mängder svavelpartiklar högt upp i jordens atmosfär, där de reflekterade bort solens värmestrålning under flera års tid. Det finns faktiskt ögonvittnesskildringar av händelsen bevarade – skrifter på latin och grekiska som talar om att solen förmörkas och inte lyser som vanligt förrän efter flera år. Författarna skriver att den lyser så dåligt att den inte kastar skugga ens på dagen, och i främre orienten och norra Italien är det praktiskt taget vinter mitt i sommaren, säger Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet. Nu visar nya analyser av svavelinnehållet i borrkärnor från inlandsisarna i Antarktis och på Grönland att det här inte hände bara en gång – utan vid minst två olika tillfällen på kort tid. År 540 kom ett nytt, ännu större, vulkanutbrott. Den här gången på södra halvklotet.
Lilla istiden: Följden blev att Europa och Asien kastades in i en köldperiod som kom att vara i hundra år. Studier av årsringar från träd som växte på den tiden visar att somrarna blev flera grader kallare än normalt över stora delar av norra halvklotet. Historiker brukar tala om den lilla istiden, den som kulminerade på 1600-talet, men enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker och klimatforskare vid Stockholms universitet var perioden på 500- och 600-talen ännu bistrare. Vi ser det som den kallaste, förmodligen, perioden, åtminstone sommartid, på norra halvklotet de senaste 2000 åren, möjligen ännu längre, så vi tycker att det är befogat att kalla den för en liten istid, säger han.
Justinianska pesten: Forskarna tror att sjukdomar och krig följde i kylans spår. Fredrik Charpentier Ljungqvist menar att katastrofen var jämförbar med Digerdöden på 1300-talet, och misstänker att den så kallade Justinianska pesten som drabbade Asien och södra Europa just i mitten av 500-talet, mycket väl kan ha nått upp till Norden. Smittan kom sannolikt från Östasien. En förklaring till spridningen västerut därifrån kan ha varit att en tillfällig klimatförsämring lett till att pestbakteriebärande smågnagare av kölden drivits ned från bergen mot karavanvägarna, varifrån smittan spridits vidare. Klimatforskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist tror att ödeläggelsen i Norden kom i närheten av digerdödens följder, då mellan en tredjedel och hälften av befolkningen strök med. I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna kring år 536 ha sjunkit dramatiskt — med tre till fyra grader. Bristen på arkeologiska fynd visar att de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade från 600-talet.
Fimbulvintern: I den vikingatida nordiska folktron skulle Ragnarök – jordens och gudarnas undergång – förebådas av en stor köld – Fimbulvintern, och Gräslund tror att det handlar om klimatkatastrofen på 500-talet, som genom generationerna har förvandlats från bister verklighet till en del av religionen.
Eddan 1220: ”Denna vinter består av tre sådana vintrar efter varandra, utan någon sommar emellan.” Den iskalla perioden utan sol beskrivs i eddadikten Völuspá: ”svärdtid, sköldar klyvas, vindtid, vargtid, sen störtar världen”…
2. Vendeltid (550 – 800) – PP: Jag visade följande PP (PowerPoint) medan jag talade om Vendeltid: Vendeltid. En av de skrifter som beskriver Vendeltiden i södra Skandinavien vid denna tid är det s.k. Beowulfkvädet. Här har jag samlat tre olika texter om Beowulf: Beowulf. Diskussionen om Beowulf som fiktion eller en text med anknytning till verkligheten kommer fortsätta…
Här är en del av de andra sakerna som jag tog upp angående Vendeltid:
Vendeltiden är den mellersta perioden av yngre järnålder i Sveriges förhistoria, namngiven efter de rika arkeologiska fynden från båtgravfältet i Vendel nära Vendels kyrka norr om Uppsala. Motsvarande period i Norges historia kallas Merovingertiden och i Danmark Yngre germansk järnålder.
Perioden sträcker sig mellan folkvandringstiden och vikingatiden, från ca år 550 till år 800, och från perioden finns bland annat gravfält och båtgravar från Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala, och gravfältet vid Ultuna strax intill Fyrisån, en halvmil söder om Uppsala. År 1881 upptäcktes båtgravarna i Vendel i samband med kyrkogårdens utvidgning, och elva båtgravar, varav några plundrade, grävdes därefter ut av Hjalmar Stolpe. 1893 grävdes ytterligare tre gravar ut. Gravarna var vid denna tid de rikaste som påträffats i Sverige. I Båtgrav XII hade den döde i båten fått med sig två tveeggade och ett eneggat svärd, två sköldar, en hjälm, ett spjut samt pilar till en båge. Därutöver glasbägare, spelbrickor, hästbetsel och redskap samt utanför båten offrade hästar och hundar.
Under vendeltiden byggdes ansenliga rikedomar upp kring Gamla Uppsala förmodligen från bergsbruk och handel. Skeppen blir allt viktigare och hästarna från vendeltidens Sverige är omtalade som särskilt bra. Den 16-typiga runraden, som de flesta runstenar är skrivna med ersätter den 24-typiga i hela Skandinavien vilket tyder på starka kungar med nära kontakter med varandra. Under den tidiga vendeltiden regerar, enligt sagorna, de sista kungarna av den gamla Ynglingaätten. En maktkoncentration kan förmodas genom de stora kungshögarna och de senare mångtaliga båtgravarna i Svealand.
Båtgravar: Efter hand blir högarna betydligt mindre och under vikingatid är de endast några få meter i diameter, dock ofta placerade i närheten av de gamla högarna i Gamla Uppsala. Ett annat gravskick som uppkommer under vendeltid är båtgravarna. Dessa finns på flera håll i Svealand men de mest kända torde vara de i Valsgärde någon kilometer norr om Gamla Uppsala och de i Vendel som givit epoken dess namn. Båtgravarna visar liksom bronsålderns skeppssättningar att sjövägarna var viktiga. Båtgravarna från vendeltid är rika på gravfynd, och att kontakterna med utlandet var viktiga visas bland annat av att man i båtgraven i Sutton Hoo, England, har hittat fynd som företer ett nära släktskap med till exempel dem man funnit i Valsgärde. Sagorna, som dock här är mer dikt, berättar även om hur Ivar Vidfamne något senare, som den förste kungen efter Ynglingaätten, skapar ett rike eller en union som skulle bestått av delar av England, Skandinavien och provinser på andra sidan Östersjön. Det skulle sedan upplösts genom det i flera källor återgivna slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring. Under 700-talet, inte minst sedan Birka anlagts som ersättning för Helgö, intensifieras handeln successivt och då främst den östliga. Det går därför inte att ange något exakt år för när Sverige går in i vikingatiden på samma vis som för de västliga vikingafärderna där vikingarnas uppdykande vid Lindisfarne 793 utgör en traditionell startpunkt.
Gamla Uppsala: Högarna var inte det enda som uppfördes i Gamla Uppsala under Vendeltiden; härskarna gjorde allt för att skapa en storslagen miljö. Här fanns också en av Skandinaviens största salar, en hallbyggnad som var omkring 600 kvadratmeter stor. Den var uppförd på en tio meter hög platå på Uppsalaåsen. Eftersom själva salen var tio meter hög måste byggnaden ha gjort ett enormt intryck. Hallbyggnadernas roll under järnåldern kan inte överskattas. Här kunde medlemmar av eliten överträffa varandra i generositet, man åt gemensamma offermåltider och konfererade om kommande plundringsfärder. Härskarna i Gamla Uppsala nöjde sig inte med högar och hallar. Under 600-talet uppfördes även två stycken nästan kilometerlånga stolprader, där en stor mängd omkring åtta meter höga trästolpar placerades ut med sex meters mellanrum. När fundamenten till stolparna undersöktes av arkeologer 2013 påträffades skallfragment från bland annat häst och ko, vilket lett till tolkningen att vissa stolpar prytts med djurhuvuden. Vad stolpraderna har fyllt för funktion är oklart – en av dem flankerar en forntida väg som kan ha använts i samband med begravningsprocessioner. Det är inte osannolikt att raden av stolpar var ett slags inhägnad som markerade ett kultområde. För att sveakungarna skulle få försörjning och skydd anlades också en by intill högarna där alltifrån boskapsskötare till aristokrater och krigare bodde.
Internationella kontakter: Under vendeltiden grundades även en rad handelsstationer, framför allt i Baltikum, exempelvis Seeburg, det nutida Grobin i Lettland. Dessa kolonier förebådade vikingatidens handelsfärder i österled och utgjorde en förutsättning för dessa. Ett exempel på de internationella kontakterna västerut är den praktfulla båtgraven i Sutton Hoo på Englands östkust. Den visar stora likheter med båtgravarna i Mälardalen, och den döde krigarens livvapen är tillverkade i Sveariket. Under vendeltiden utvecklades i Norden den germanska djurornamentiken som kanske är den mest utsökta av våra förhistoriska konstarter, och även guldsmedstekniken nådde sin fulländning med bl. a. storartade cloissonéarbeten. Också den gotländska bildstenskonsten blomstrade under sen vendeltid.
Skeppsbyggarkonsten utvecklas: Vendeltiden är upptakten till vikingatiden. Järnhanteringen i Dalarna tog fart och den ökade tillgången på metallen gjorde att man kunde tillverka stora bredbladiga yxor. Detta hade avgörande inverkan på båtbyggandet – nu kunde man lättare klyva trä radiellt ur trädstammarna vilket ledde till tunnare plankor. Med dessa kunde lättare och snabbare skepp byggas. Under Vendeltiden roddes ännu de stora träskeppen, men upptäckten härom året av två båtgravar vid byn Salme på den estniska ön Ösel i Rigabukten i Östersjön, visar att nordborna troligtvis använde segel redan under 700-talet. I de två båtarna var ett fyrtiotal män, vissa lemlästade, begravda. Den ena av farkosterna tros ha haft segel, detta dels för att man tyckt sig se avtryck efter en köl i jorden, dels för att de döda täckts med något som kan tolkas som ett segel. Analyser av ämnet strontium i de avlidnas tänder visar att de hörde hemma i Mälardalen. Fyndet i Salme pekar framåt mot en ny tid, där skepp och segel var förutsättningen för vikingarnas framgångar.
3. Vikingatid (800 –1050): Vi kom att glida in på den sista perioden under järnåldern – Vikingatiden! Jag startade med att visa en Hollywoodbild av Vikingatiden:
Vikings.
Här är en lite äldre sammanfattning av Vikingatiden – Sveavikingar som jag visade: Vikingatiden – Sveavikingar. Just det här att Vikingatiden växer är något som nutida forskare tagit upp: Vikingatid – Forskning och Framsteg. Den andra artikeln i texten behandlar en vikingagrav i Birka efter en betydelsefull krigare. Länge så talade man om denna manliga viking – ända tills den moderna forskningen visade att det var en kvinna…
Den framgångsrike manliga krigaren i Birka var en framgångsrik kvinnlig krigare…
4. Nästa sammankomst…: Vid vår nästa sammankomst så kommer jag tala lite mer om Vikingatiden innan vi beger oss in i den korta svenska Medeltiden.
SAMMANKOMST 5
Idag tog jag upp följande delar:
1. Europeisk Historia
2. Kronologisk översikt – Svensk Järnålder (500 f.Kr. – 1050)
3. Järnåldern – översikt
4. Förromersk Järnålder (500 f.Kr. – 0)
5. Romersk Järnålder (0 – 375)
6. Folkvandringstiden (375 – 550)
1. Europeisk Historia: Jag startade denna sammankomst med att tala lite om vad som pågick i Europa under Järnåldern:
Några korta ord om Antiken: Antiken kort översikt
Varför föll det Romerska Imperiet samman?: Roms nedgång och fall
Några rader om de mystiska Goterna: Goter
2. Kronologisk översikt – Svensk Järnålder (500 f.Kr. – 1050):
Förromersk järnålder (Keltisk Järnålder) (500 f.Kr. – 0)
Romersk järnålder (1–375)
Folkvandringstiden (375–550)
Vendeltiden (550–800)
Vikingatid (800–1050)
3. Järnåldern – översikt: Oftast så behandlas den svenska järnåldern mycket översiktligt i dagens undervisning. Här är de anteckningar jag hade för mina gymnasieklasser:
”Järnåldern innebar förändringar: För 2500 år sedan började nordborna utvinna järn (500 f.Kr. – Järnåldern). Detta järn kunde man finna i sjöar och myrar runtomkring i Norden. Nu fick vi en metall som alla kunde ha nytta av. Man tillverkade en mängd olika redskap – och vapen! Under den germanska folkvandringen (370-talet till mitten av 500-talet) så ser vi en ökad oro. En mängd fornborgar byggs under denna tid vilket klart visar att man sökte skydd från något (och någon). Hela Europa drabbas och århundradena efter är kontinenten försvagad vilket ger möjlighet för en viss nordisk påverkan – vikingatiden kommer…”
Därefter så gjorde vi en liten fördjupning om Vikingatiden. Så här kort avhandlar en video den svenska järnåldern:
Den svenska järnåldern
För att poängtera en del av de svårigheter som Järnålderns individer upplevde så visade jag en del av TV-serien ”Sagan om Sverige” (en dokumentärserie om Sveriges förhistoria som visades 1985)
”Sagan om Sverige” – Järnåldern (om en del av de smittsamma sjukdomar som järnålderslivet förde med sig)
”Att bygga en blästerugn” – kort informativ video som visar hur man byggde en järnåldersugn för järntillverkning.
Här är några ord (från en artikel) om hur man gjorde järn under Järnåldern: Den inhemska svenska järnproduktionen bestod från början av myrmalm som hettades upp med hjälp av ved i gropugnar. Men järn framställt på det här sättet blev poröst och av dålig kvalité eftersom inte tillräckligt hög temperatur kunde nås under tillverkningsprocessen. På 500-talet uppfanns blästerugnar som fick upp värmen till temperaturer på omkring 1300 °C vilket krävdes för att frigöra järnet från malmen och alla dess slaggprodukter (järnets smältpunkt är dock 1535 °C). I och med det fick man fram ett järn som gick att smida. Denna process kallades ”blästring” och började med att malmen först upphettades över öppen eld, vilket resulterade i att svavel och vatten togs bort. Därefter placerades malmen i blästerugnar där den varvades i lika delar med träkol vilken hade framställts i kolmilor. Ugnen tändes sedan på samtidigt som luft pumpades in med hjälp av en stor blåsbälg. Järnmalmen reducerades på så vis till en klump – en s.k. järnlupp – och blev i princip smidbar. Under järnåldern experimenterade smederna fram tekniker för att göra järnet smidigare, hårdare och starkare. När järnet hettades upp med träkolseld trängde en viss kolhalt in i metallen, och genom att arbeta med upphettning, vikning och hamring, tillsammans med s.k. ässjning (att snabbt doppa ner metallen i kallt vatten), skapades hårda stålsatta järnverktyg och vapen.
JÄRNÅLDERN: Omkring 500 f.Kr nådde bronsåldern sitt slut. Klimatet blev kallare och fuktigare, granskog och sumpmark bredde ut sig. Hövdingarnas och stormännens gravhögar med rika fynd försvann. Istället tycks ett jämförelsevis jämlikt samhälle baserat på familjejordbruk ha uppstått. När vapen och redskap tillverkades av järn var det förmodligen lättare för bönderna att bevara sin självständighet gentemot mäktiga hövdingar, eftersom järnmalm kunde utvinnas överallt ur sjöar och myrar.
Under den romerska järnåldern (0–400 e.Kr), då handeln och kontakterna med romarriket i söder på ett genomgripande sätt påverkade hela den germanska världen, verkar dock hövdingarna ha återvänt. Återigen begravdes vissa döda under storstilade former, ibland utan att brännas. Fynden av guld och romerska importföremål i dessa gravar är omfattande. Kontakterna med romarna ledde också till att runorna infördes under 200-talet. Mot slutet av den romerska järnåldern uppfördes borganläggningar på många platser, vilket har tolkats som att en tid av krig och omvälvningar tog sin början.
Järnålderns sista århundraden, 400–1050, delas in i epokerna Folkvandringstid (400–550), Vendeltid (550–800) och Vikingatid (800–1050). Under dessa sekel fortsatte man att begrava mäktiga stormän med rika gravgåvor, och handeln och integreringen med omvärlden utvecklades ytterligare. Under Vendeltiden och vikingatiden skedde även en viss territoriell expansion på andra sidan Östersjön.
4. Förromersk Järnålder (500 f.Kr. – 0): Perioden 500 före Kristus till år 0 kallas för den förromerska järnåldern. Tidigare kallade man den även för keltisk järnålder för att man såg influenser i det svenska materialet från den keltiskt talande befolkningen i Central- och Västeuropa. Runt om i landet började man framställa järn av myrmalm och rödjord i stor skala. Tillverkningen skedde i små blästerugnar. Nu behövde man inte längre förlita sig på import av koppar och brons. Huvudnäringarna var jordbruk och boskapsskötsel kompletterade med jakt och fiske. Klimatet hade blivit kallare och fuktigare. Granen började ersätta lövskogarna i Mellansverige. De kallare vintrarna gjorde att man i högre utsträckning fick ha husdjuren inomhus. Ofta fick djuren bo i en del av samma långhus som människorna bodde i. Det gjorde att man lättare kunde ta tillvara den gödsel som djuren producerade. Det behövdes till åkrarna. På åkrarna odlade man mest skalkorn, ett sädesslag som både passar till gröt och för att producera öl. Under perioden 200–1 före Kristus börjar vissa gravar få en rikare utrustning igen med redskap, dräktsmycken och vapen. En viktig nyhet var bältet och olika beslag och delar av metall som hörde till bältet. Bältet indikerar att man har börjat använda byxor. Byxorna och även det eneggade svärdet är nya influenser som ytterst kommer från östliga ryttarfolk. Under den här perioden börjar även ridkonsten utvecklas, men man red barbacka. Det äldsta bevarade klädesplagget från Sverige är en yllemantel från Västergötland. Manteln har varit intrikat vävt med ett mönster. Klädedräkten för män och kvinnor kunde utrustas med en annan nymodighet, nämligen dräktnålen i form av en säkerhetsnål med fjädrande funktion. Den var dekorerad på olika sätt utifrån modets växlingar. Den kallas för fibula. Den nya krigarklassen hade olika utrustning beroende på rang. De mäktigaste hade svärd medan fotfolket fick ha spjut och lans. När svärdbärarna begravdes veks ofta svärdet ihop för att det inte skulle gå att använda igen. Antingen var man rädd för att någon skulle gräva upp svärdet igen och använda det, eller rädd för att de döda skulle gå igen.
Här är en artikel från Populär Historia om den förromerska och romerska järnåldern: Populär Historia – Äldre Järnålder
5. Romersk Järnålder (0 – 375): Perioden mellan 1–400 efter Kristus kallas romersk järnålder. Skandinavien blev aldrig en del av det romerska riket men vi hade många influenser från imperiet i söder. Antagligen nådde romerska handelsmän upp till Skandinavien. Många romerska varor kom hit, hursomhelst. Det kan vi se genom pärlor, bronsföremål, vapen och glas som hittas i Sverige. Dessutom tjänstgjorde män från nuvarande Sverige som legosoldater i den romerska armén. Vissa av dem deltog också i de germanska krigstågen mot romarna. De som varit på kontinenten och överlevde, tog med sig hem varor, mynt, seder och dräktdetaljer. En viktig roll i transporterna var de klinkbyggda båtarna. Vi har väldigt få fynd av dessa i Sverige men de finns avbildade på bildstenar. Seglet verkar inte ha använts utan man rodde båtarna. Runt om i bygderna växte gravfält upp med stensättningar, domarringar och resta stenar. De döda brändes ofta, men även skelettbegravningar var vanliga. Med sig i graven fick de olika mängder med gravgåvor, beroende på deras sociala ställning. I gravarna kan man hitta delar av serviser i form av dryckeshorn, keramik, träkärl eller romerska glas. Glasen var tillverkade i Medelhavsområdet eller runt Svarta havet. Kvinnorna och flickor kunde få med sig uppsättningar av glaspärlor tillverkade i östra Medelhavsområdet. Dessutom utrustades vissa med fint dekorerade bälten eller med dräktsmycken. Enstaka män fick med sig vapenuppsättningar i den sista vilan. Några av de finaste utmärkelserna var sporrar för officeren till häst eller svärd. Merparten fick däremot bara en svepask av bark eller inga gåvor alls med sig i graven. Boplatserna var många och husdjursuppsättningen kompletterades nu med höns och katter. De var också ett resultat av kontakterna med romarna. Skalkorn var det dominerande sädesslaget. Långhusens storlek blev också en statusmarkering. De rikaste storbönderna hade hus som var mellan 30–50 meter långa. Sländtrissor och vävtyngder visar att ylleproduktionen var viktig. De regionala skillnaderna blev allt tydligare under den här tiden. Den sydligaste delen hade traditioner som var likartade med de på Själland. Västsverige var influerat av Jylland och Norge. Öland och Gotland uppvisade en helt egen formvärld i såväl hus, dräktsmycken som gravskick. Järnproduktionen tilltog och man började göra järn av sjömalm. Dessutom inledde man användningen av kolningsgropar för att effektivare göra träkol som användes i blästerugnarna. Ute i skogarna byggde man även tjärgropar för att tillverka tjära till båtar och hus. Längs med Norrlandskusten upp till Ångermanland och i Jämtland byggs nya bosättningar av samma typer som söderut. Bosättarna var bönder och boskapsskötare. Men även järnproduktion och jakt lockade till sig nya bosättare. Nybyggare kom både från söder och från nuvarande Norge.
NORRLAND: Den asbestmagrade keramiken och många andra bronsåldersdrag fortsätter att förekomma fram till cirka 1–200 efter Kristus. Sedan upphör tillverkningen av keramik i inlandet. Fångstgropssystem och boplatser visar att inlandet ändå var bebott och utnyttjat. Redan under 200-talet före Kristus börjar man producera järn i Lappland i miljöer som domineras av jakt- och fiskeekonomi. Järnproduktionen fortsätter sedan i olika typer av blästerugnar i stora delar av Norrland. I mellersta och södra Norrland samt Dalarna börjar en storskalig järnproduktion under tiden efter år 1 efter Kristus. Där tillverkar man olika typer av ämnesjärn som sen säljs vidare till andra delar av södra Skandinavien. I inlandet, längs med sjöar och älvar, anläggs så kallade insjögravar. De ligger i lägen som indikerar att det är en kultur som baseras på jakt, fiske och järnframställning. Gravarna är i form av runda, triangulära och kvadratiska stensättningar. Gravarnas yttre liknar de sydskandinaviska men kan vara uppförda av en för-samisk befolkning. Olika typer av pilspetsar av järn indikerar att man har haft en annan materiell tradition än den i södra Skandinavien. Längs med kust och älvdalarnas nedre lopp anläggs bosättningar med långhus av sydskandinavisk karaktär från Kristi födelse och framåt. Under tiden före 550 efter Kristus är de norska kontakterna viktiga för de här bosättningarna upp till Ångermanland. Stora och rika gravhögar uppförs över hövdingar. Ofta är de utrustade med bronskittlar som är importerade från Romarriket. Efter år 550 efter Kristus börjar föremålsformer likna med de som finns i Svealand. De här bosättningarna har haft en ekonomi där boskapsskötsel och sädesodling har spelat en viktig roll.
6. Folkvandringstiden (375 – 550): Sverige under folkvandringstiden brukar följa den germanska folkvandringens tidsangivelser, eftersom den hade störst betydelse för Västeuropa. Den inföll mellan åren 375 och 568. Folkvandringstiden dateras dock oftare till 400–550 e.Kr. i svensk arkeologi. Nordens guldålder är en annan benämning som syftar på guldskatterna i fyndmaterialet. Fynden av guldhalskragar i filigranteknik utgör tre stycken: Färjestaden på Öland, och Ålleberg och Möne i Västergötland. Gotland särställning markeras av rika fynd. Bildstenarna som är gjorda av kalksten finns bara på Gotland och saknas till största delen på fastlandet. Delar av Götaland bland annat Öland och Gotland har tecken på avfolkning under perioden. Många fornborgar och nedgrävda skatter ger bilden av oroliga tider. Rika hövdingagravar med flera guldföremål och monument som bildstenar vittnar om omfattande resurser. Jordanes och Prokopios uppgifter om goter och heruler har tolkats som att de utvandrat från södra Skandinavien. Nedgången i bebyggelsen förklaras, och guldfynden tolkas som hemsänt krigsbyte eller solidi utbetalda som lön i den romerska armen. Inga skriftliga källor bekräftar dessa osäkra slutsatser. Flera arkeologer anser numera att övergivna bebyggelser på Öland och Gotland har sin grund i förtätade byar och omläggning till intensivare jordbruk. Folkvandringstiden brukar dateras från omkring 400 till omkring 550 i Sverige. Den föregicks av Romersk järnålder (från omkring vår tideräknings början till omkring 400) och efterföljdes av Vendeltiden (från omkring 550 till omkring 800).
Historiskt har ödeläggelsen av kämpagravsbygderna på öarna i Östersjön varit mycket omdiskuterat och äldre forskare som Mårten Stenberger och Birger Nerman menade att tiden var präglad av krig och oro och omfattande folkminskningar. Den socialt oroliga tiden ledde till stor nedläggningar av skatter i jorden vilket är ena delen av förklaringen till guldrikedomen. Den andra delen av förklaringen är att på germanskt område cirkulerade stora mängder guld som härstammade från Romerska riket. Modernare tolkningar från Ulf Näsman betonar klimatets betydelse och Svedjemo menar att klimat och oroligheter samverkat. Under folkvandringstiden genomgår Gotland och Öland en kris som leder till fyndfattigdomen under Vendeltid. Krisens tydligaste spår är att husen med stengrunder överges, guldföremål hittas i depåer samt att klimatet skiftar. Det är flera orsaker till krisen. Klimatet samverkar med oroligheter och lokala maktstrider har lett till en nedgång i samhället.
Büntgen och andra visar i en artikel i Science 2011 visar hur forntida samhällen blev mer påverkade vid klimatförändringar om samhället redan var utsatt för stress av andra orsaker. Folkvandringstiden var en tid av stora förändringar. Krisen förändrade gravskicket, bebyggelsestrukturen och lokala samhällen var invecklade i konflikter. Sandby borg och Eketorp har gett fynd som stärker hypotesen om en krigisk tid. Massakern i Sandby borg visar ett tydligt exempel på väpnade konflikter. Studier visar att det sker stora förändringar i klimatet mellan 250 och 550 e. Kr. Svedjemo (2014) konstaterar att det under 400-talet e. Kr sker en ökning av nederbörd och dessutom sjunker temperaturen. Enligt Svedjemo kan vulkanutbrottet förvärrat en redan illa situation. Gräslund (2007) beskriver hur historiskt dokumenterade vulkanutbrott där ask moln endast täckt solen en dag, kunnat påverka klimatet ett år framöver.
Göthberg behandlar materialet från Uppland som visar en kraftig minskning i antalet bosättningar. Göthberg skriver: Den långvariga ökningen av bosättningar från mitten av bronsålder och fram till romersk järnålder och särskilt under det sistnämnda skedet, kan ses som spår av en långvarig expansion. En viktig förutsättning var att strandlinjeförskjutningen medförde en successiv torrläggning av mark som kunde tas i anspråk för bete och på sikt även för odling och bosättning. Förklaringar till den drastiska nedgången av bosättningar under yngre romersk järnålder och folkvandringstid är däremot mer svårfångade. och vidare: Storskaliga förändringar av bebyggelsen vid övergången mellan äldre och yngre järnålder kan därför ses som ett gemensamt drag för åtminstone stora delar av östra Sverige. I Uppland har nedgången av antalet bosättningar visat sig pågå från yngre romersk järnålder till tidig Vendeltid. Antydningar till detta har noterats tidigare i Mälarlandskapen och har även motsvarigheter i Sydskandinavien. Det arkeologiska materialet tycks även minska markant under Vendeltiden, både i gravar och materiell kultur. Både Näsman och Carlsson menar att bygden aldrig övergavs under folkvandringstid. Gräslund och Price däremot menar att övergivandet är en mycket stor förändring en av de största på 6000 år.
Under senare delen av 1900-talet menade man att denna omläggning av bebyggelsen hade sin grund i en övergång till intensivare brukningsformer där odlingsmarken koncentrerades till mindre åkerarealer på bättre marker med rikare gödsling. Bo Gräslunds tankar om fimbulvintern har åter gett aktualitet till tankarna om att stora bygder ödelades. Klimatförsämringen drabbade särskilt hårt Norrland men hade också effekter på mellansvenska gravfält och visar att befolkningen minskade och att bygder övergavs. Denna försvagning av lokala samhällen förstärkte de få större maktcentra som fanns och som hade resurser att klara svårigheten. Dessa startade en tillväxt av maktcentra och därför ses folkvandringstiden också som en dynamisk period, med småkungadömen runtom i Sverige, pampiga kungagravar i form av gravhögar och imponerande gravgåvor som gav en försmak av de rika gravfälten i de svenska Valsgärde och Tuna samt engelska Sutton Hoo under Vendeltiden. Vid denna tid fick också många gårdar och mindre byar, vars ortnamn lever kvar på dagens samhällen och städer.
FORNBORGAR: Järnålderns befästningsanläggningar – framför allt från tiden 200–600 e.Kr – benämns inom arkeologin och historieforskningen ofta som fornborgar. Fornborgarna byggdes i regel på höjdkrön och befästes med stenvallar på sina mer tillgängliga sidor. Vissa fornborgar har spår efter husgrunder och har tjänat som permanent bosättningsort för hundratals människor och deras boskap. Andra, mer avsides belägna fornborgar, har troligen tjänat som tillfälliga uppehållsorter, kanske också som boskapsfållor, marknadsplatser och centrum för kult och religiösa ceremonier. Sammanlagt finns över 1 000 fornborgar i Sverige, varav de mest kända är Darsgärde, Eketorp och Ismanstorp på Öland samt Havor och Torsburgen på Gotland. Torsburgen, vars vallar är sammanlagt mer än 2 km långa, har byggts om under vikingatiden och användes fram till 1300.
Här är en artikel från Populär Historia om folkvandringstiden: Populär Historia – Folkvandringstid och Vendeltid
I samband med detta så visade jag några ”semesterbilder” från Eketorp på Öland: Eketorp Järnåldersborg
Nästa gång: Detta var såpass långt jag kom idag. Nästa sammankomst kommer fokusera på Vendeltiden och Vikingatiden…
SAMMANKOMST 4
Idag tog jag upp följande delar:
1. Christian Jürgensen Thomsen
2. Tidsindelning av Bronsåldern
3. Bronsåldern utanför Sverige
4. Svensk Bronsålder
5. Bronsåldern i norra Sverige
6. Vitlycke
7. Gravarnas förändras
8. Våldsamma Bronsåldern
9. Tollensedalen
10. Kungariken redan under Bronsåldern
11. Järnåldern kommer
1. Christian Jürgensen Thomsen:
Dansken Christian Jürgensen Thomsen (1788–1865) etablerade det s.k. treperiodssystemet, vilket är en klassificering av Gamla världens förhistoriska samhällen som indelats i tre tidsperioder. Dessa har namngivits efter de karakteristiska teknologier för att tillverka verktyg som dominerade:
Stenåldern
Bronsåldern
Järnåldern
2. Tidsindelning av Bronsåldern:
Bronsåldern (1700 f.Kr.-500 f.Kr.)
Äldre bronsålder (1700 f.Kr.-1100 f.Kr.)
Period I 1700–1500 f.Kr.
Period II 1500–1300 f.Kr.
Period III 1300–1100 f.Kr.
Yngre bronsålder (1100 f.Kr.-500 f.Kr.)
Period IV 1100–900 f.Kr.
Period V 900–600 f.Kr.
Period VI 600–500 f.Kr.
3. Bronsåldern utanför Sverige: Redan 3000 f.Kr. framställdes bronsyxor i Thailand. Från ungefär samma tid finns fynd av arsenikhaltiga kopparföremål från Främre Orienten, där kopparföremål tillverkats ända sedan 9500 f.Kr., arsenikbrons. Arseniken var egentligen en förorening men den gjorde kopparn mer lättsmält och mindre porös och gav den egenskaper liknande bronsens. Inte långt därefter framställde man även i Orienten föremål i brons. Från Orienten spred sig kunskapen om bronsgjutningen under 2000-talet f.Kr. längs Donau till Ungern och Böhmen, som kom att bli ett centrum för den europeiska bronsålderskulturen. Strax före 2000 f.Kr. nådde bronsen England och under perioden 2000–1800 f.Kr. växte de brittiska öarna fram som den viktigaste tennexportören i Europa.
Den europeiska bronsåldern var en tid för resor och kontakter, därför kom hela kontinenten att få en snabb utveckling jämfört med tidigare neolitikum. Föremål och idéer transporterades snabbt. Därför kan man i fyndföremålen se stora likheter mellan olika platser i Europa. En viktig handelsvara var saltet, vilket medförde ett stort kontaktnät med Hallstatt och Durrnberg i Salzkammergut i Österrike och Halle/Saaleregionen i Tyskland. Centraleuropa fick en särskild betydelse i produktion och handel med brons.
4. Svensk Bronsålder
Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på regionala förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls troligen av hövdingar och stormän, vilket framgår i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande och farliga resorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter av metall. Av den gyllene bronsen, som hade en låg smältpunkt, kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken, Handelsresornas förde nya kulturimpulser till Sverige och Norden. Isotopanalyser av metallernas spårelement har klargjort i vilka områden metallerna bröts. När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparåldern. Redan 3200 före Kristus hade man börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en hårdare men spröd brons. Föremål av koppar har hittats i Sverige främst flata kopparyxor. Därefter började tenn användas. och få fick man en betydligt bättre brons. Sedan började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål (Pilefyndet) som deponerades cirka 1700 före Kristus.
Pilefyndet räknas som ett av de äldsta fynden från bronsåldern i Skåne. Dateringsmässigt tillhör det egentligen övergången från stenåldern till bronsåldern. År 1864 plöjde åbon Hans Olsson i Pile by i Tygelsjö socken söder om Malmö fram ett stort depåfynd. Vid höstdikningen av en åker stötte plogen på ”metallsaker som skramlade”. Fyndet kan dateras till tiden mellan cirka år 1950 och 1700 före Kristus. Det vägde 5,86 kg och är det första stora verkstadsfyndet i metall från Sverige (Oscar Montelius schema, period I). I fyndet finns tretton yxor (yxblad), fem dolkar och två armringar. En av armringarna har haft en dekor av räfflor, det andra är tillverkat av dubbelvikta metalltrådar. Dolkarna är fragmentariska och var troligen tänkta att gjutas om.
5. Bronsåldern i norra Sverige: En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bland annat asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalixälven har även ämneskoppar återfunnits. Över hela nuvarande Sápmi samt nuvarande Finland har arkeologer hittat föremål med gemensam form och dekor. Det är asbestkeramik som började användas vid 1500-talet f.Kr. Asbestkeramiken användes som glödkärl i hyddorna och vid metalltillverkning. Den skiljer sig helt från den samtida sydskandinaviska keramiken. Dessa fynd visar att här levde ett folk med en gemensam kultur, och de var inte svenskarnas förfäder. Ett stort tillskott som har berört både manliga och kvinnliga släktlinjer skulle ha kommit från öster så sent som för 2 700 år sedan. Denna immigrationsvåg förde med sig ananjinokulturens metallbruk i form av asbestkeramik och berörde den samiska och finska befolkningen men i mycket liten grad de nordisktalande. De samiska språken spred sig från södra Finland och nådde Skandinavien först under folkvandringstiden, 500 e.kr. Under järnåldern beblandade sig samer även med jordbrukare med rötter i dagens Svealand och Finland. Detta tolkas som att den samiska kulturen fick sin speciella form genom den halvnomadiska renskötseln, som uppstod för omkring 2500 år sedan, snarare än genom en strikt avgränsad folkgrupp.
6. Vitlycke: När jag beskrev Bronsåldern så använde jag mig av en del fotografier från Vitlycke (Tanum):
Emmervete: Emmervete kallas även emmer och tvåkornsvete. Emmervete betraktas ibland som en egen art och ibland som en underart i växtfamiljen gräs. Det är en 80–130 cm hög med kraftigt, ihåligt, kalt eller sparsamt hårigt strå. Bladen är cirka 20 mm breda. Axet, som oftast har långa borst, är ca 10 cm långt. Småaxen innehåller två korn i varje småax. Sädeskornen är svårtröskade eftersom de omsluts av agnarna. Emmervete odlades i västra Asien 6 000 f Kr och infördes till Europa mellan 5 000 och 4 000 f Kr och har hittats på flera stenåldersboplatser i Europa. Det började odlas i Norden omkring 3 900 f Kr. Emmer är tacksamt att odla, eftersom de två centimeter breda bladen hindrar ogräs från att konkurrera med växten. De djupa rötterna ger ett mer näringsrikt innehåll, och brödet får en helt fantastisk smak. Emmer är inte så bra på att bilda gluten, därför görs det oftast som fullkornsmjöl och vi använder det mest som en smaksättare i olika degar. Emmervetet började så småningom undanträngas av durumvetet.
Naket korn: Korn är ett sädesslag i familjen gräs. Ordet korn refererade ursprungligen till ”det vanliga sädeskornet”, men har i dag helt tagit över namnet på det sädesslag som tidigare, på fornsvenska, kallades bjugg. Redan sedan början på yngre stenåldern har både naket korn, en form av sexradigt korn och skalkorn odlats i Norden. Det nakna kornet var det vanliga fram till slutet av bronsåldern, då det sexradiga skalkornet tar över. Under yngre järnålder börjar rågen sakta tränga undan kornet som det främsta sädesslaget med början i söder, och vid 1500-talet var kornet undanträngd som den främsta brödsäden i Svealand och Götaland, och har där främst använts till djurfoder och för maltberedning. I Norrland fortsatte dock kornet att dominera fram till slutet av 1800-talet.
Husen från bronsåldern gjordes genom att en rad med stolpar grävdes ner i linje, så kallade mittstolpar som bar upp taket, i en så kallad tvåskeppig konstruktion. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runtom och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av Sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner, så kallade långhus, påträffats. De var ofta 20–30 meter långa och i enstaka fall över 50 m långa. Under äldre bronsåldern övergår man från tvåskeppiga till treskeppiga hus. Det innebär att mittaxel i huset blir fri och den takbärande konstruktionen flyttas till sidorna av mittskeppet. Bronsåldersboplatser kännetecknas senare av treskeppiga hus som kan vara mellan 10 och 35 meter långa. Det finns en tendens till att bostadshusen blir kortare under yngsta bronsåldern. Ekonomin har baserats på jordbruk med odling av olika typer av vete och nakenkorn kompletterat med boskapsskötsel med nötboskap, får/get och gris. Även jakt i mindre omfattning och fiske har förekommit. Jämför man Skåne med Bohuslän är det troligt att samhällets ekonomi såg olika ut på dessa platser.
Hällristningar: Vitlyckes hällristningar är daterade till den skandinaviska bronsåldern, ca 1700–300 f.Kr. Den största hällen, Vitlyckehällen, är 22 meter lång och har ca 500 inhuggna figurer varav många är skålgropar och skeppsbilder. Ett av motiven är det så kallade Brudparet, en man och en kvinna som håller om varandra och intill dem en mansfigur med en rest yxa. Enligt en teori handlar det om ett rituellt bröllop. Bland övriga ristningar finns en av ett djur som tros vara en blåval. Havsdjur är annars sällsynta bland hällristningar.
7. Gravarnas förändras: Under den äldre bronsåldern begravdes eliten i kistor av sten eller av kluvna, urholkade trädstammar eller andra typer av träkistor. Med sig i graven fick den döde sina vapen och ett förråd av välbehövda gåvor för ett nytt liv hinsides och över kistan lades en sten- eller jordhög. Gravhögar förekommer framförallt i södra Halland, Skåne och Danmark. Under den här tiden bestod cirka 75 procent av de gravlagda av vuxna män, medan resten var vuxna kvinnor. Få begravningar av barn har dokumenterats. I Bohuslän finns drygt 2000 rösen registrerade varav de flesta förmodas tillhöra den äldre bronsåldern. Siffran 2000 är ett mått på de idag registrerade rösena och antalet anlagda rösen i förhistorisk tid har troligen varit betydligt större. Antar man att de har en byggnadstid på 400 år byggdes 5 rösen varje år. Med en beräknad längd av en generation på 25 år motsvarar det att 125 rösen byggdes per generation. Därav var nästan 100 gravar av män. Mansgravar utgjorde enligt osteologiska analyser 75% av gravarna. Då skulle Bohusläns befolkning blott omfatta ett hundratal familjer som hade en sådan ställning att man kunde gravläggas på detta sätt, medan befolkningen i övrigt inte efterlämnat några spår. Siffran blir en underskattning för det fanns fler rösen och det gjordes mer än en begravning i varje röse. Givetvis begravdes alla på något sätt, men det var endast vissa personer som fick begravas i stora rösegravar. Större hög avspeglar troligen högre status i samhället. Merparten av befolkningen fick betydligt enklare begravningar och idag saknas av dessa gravlagda personer. Att vi saknar stora delar av det förhistoriska gravmaterialet gör det svårt att uppskatta befolkningsstorlekar under förhistorian.
Hågahögen: Björns hög och Kung Björns hög, är en gravhög från bronsåldern, belägen i Hågadalen i Bondkyrko socken strax väster om Uppsala. Gravhögen som är cirka 7 meter hög och 45 meter i diameter anlades omkring år 1000 f.Kr. Det är Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav. Fynden visade att ”Kung Björns hög” är från slutet av bronsåldern och att den mäktige hövding som begravts där alltså inte – som sägnen påstod – levat under vikingatiden utan minst ett och ett halvt årtusende dessförinnan. I en modern undersökning av gravkammaren beskrivs benen att antingen komma från en kvinna eller en väldigt späd man. Vid tidpunkten för högens anläggande var platsen en utskjutande udde i en vik av Mälaren, som sträckte sig norrut och väster om nuvarande Uppsala. Hågahögen är belägen på ett gravfält där det finns ytterligare tre gravhögar, 24 runda stensättningar och två resta stenar. Längre ner längs den dåtida stranden finns fornborgen Predikstolen, längre upp längs stranden finns flera gravplatser och fornborgar men inget som kan mäta sig med den monumentala Hågahögen.
Övergången till likbränning började under period 3 av äldre bronsålder och då förekom att de brända benen fortsatt begravdes i en ekstock eller en större gravgömma. Under yngre bronsålder infördes mer anpassade gravgömmor ibland mindre hällstenar som omslöt benbehållaren som kunde vara ett keramikkärl eller spånask tätad med harts. Olika typer av brandgravar behandlas i artikeln förhistoriska brandgravar. Gravsättning skedde då oftare i stensättningar eller som efterbegravningar i rösen. Mer låglänt anlagda gravar skedde i form av skeppsformiga stensättningar vars relingar och stäv bestod av uppresta stenar. De ståtligaste stenskeppen av detta slag finns på Gotland. I Sydsverige finns även många sekundärbegravningar i äldre gravhögar från yngre bronsålder. De dödas ben lades då ofta ned i en kruka. Gravgåvorna blev mindre och gravarna utrustades med till exempel en rakkniv, pincett eller ett dräktspänne. Miniatyrsvärd förekommer som ett statusföremål i gravarna, Mindre stensättningar kunde även konstrueras ovanpå gravläggningen. Ibland är stensättningar tomma på ben fastän det finns en gravgömma i stensättningen. Detta kan bero på att man ibland öppnade gravarna för att återbruka benen. Enstaka benbitar av vuxna individer har hittats i barngravar som visar på ett sätt att bruka dessa ben. I Mellansverige förekom begravningar även i skärvstenshögar. På eller invid gravarna kunde det ibland även konstrueras olika byggnader som har tolkats som kulthus.
Några fotografier från skeppsättningarna i Gålrum, Alskog Socken, Gotland.
8. Våldsamma Bronsåldern: På senare år så har det framkommit att Bronsåldern var en ganska våldsam tidsålder. Här är en artikel som tar upp detta: Den brutala bronsåldern – Forskning och Framsteg
9. Tollensedalen: Några av de arkeologiska fynd som fått oss att se Bronsåldern som en våldsam tid är fynden i Tollensedalen i norra Tyskland.
Kortare filmsnutt från Tollensedalen.
Här är en länk till hela det avsnitt som behandlar Bronsåldern (startar efter 19:45) och slaget vid Tollensedalen (startar 38:00): SVTPlay – Avsnitt 2
10. Kungariken redan under Bronsåldern: Håga var ett etablerat rike redan under Bronsåldern. Så här beskrivs det i den sista delen av Jonathan Lindströms dokumentär om de första svenskarna:
Håga bronsåldersrike!
11. Järnåldern kommer: Efter närmare 1200 år så tog Bronsåldern slut och ersattes av en annan ”metallålder” – Järnåldern. Här är en artikel från SVT om Bronsålderns ganska dramatiska slut: Bronsåldern slutade med kollaps och massdöd. Nästa gång så kommer vi tala om Järnåldern. Nere i Europa så startar Järnåldern tidigare än i Sverige mycket beroende på denna grupp människor: Kelter. Man kom att beskriva denna första del som den ”Keltiska Järnåldern”.
I början av vår sammankomst så talade jag mycket kortfattat om äldre svenska tidningar och jag lovade att skapa en länk här på min hemsida: Svenskt pressarkiv
SAMMANKOMST 3
Då vi möttes idag så tog jag upp följande delar:
1. Kort översikt av immigrationen till Sverige under Stenåldern
2. Yamnayakulturen
3. DNA
4. Bronsåldern – introduktion
5. Indelning av Bronsålder (och Järnålder)
6. Bronsålderssamhällen
7. Nästa gång – den ”våldsamma Bronsåldern”…
1. Kort översikt av immigrationen till Sverige under Stenåldern: Jag startade denna sammankomst genom att visa en översikt över invandringen till Sverige under Stenåldern:
a. Jägare/Fiskare/Samlare Söderifrån – 9000 f.Kr. / Norrifrån – ungefär samtidigt (Skåne/Bohuslän) – Ancylussjön (Svea Älv) – Österödskvinnan 8200 f.Kr.
I samband med den första invandringsvågen fån söder och norr så talade jag lite om en älv som kommit att kallas ”Svea Älv”. Här är en beskrivning av var denna älv fanns:
Svea Älv är det avlopp som Ancylussjön (förstadium till nuvarande Östersjön) förmodats ha haft mot havet i väster för c:a 9 000 år sedan. Svea älv gick enligt äldre uppfattning över Sveafallen vid Degerfors och sedan vidare ut i nuvarande Letälvens dalgång på gränsen mellan Närke och Värmland. Enligt den moderna bilden torde Svea älv dock aldrig ha fungerat som Ancylussjöns avlopp.
b. Bönder (centrala delarna av Turkiet / Mellanöstern?) 4000 f.Kr. – nya grödor samt tamdjur (mer brutalt? Ojämlikhet Hierarkier Stankammargravar – Människo-offer (Hallonflickan)
c. Herdar Yamnayakulturen (”Gropfolket” – Stäppen i nuvarande Ukraina) – 3000 f.Kr. – tamhästar och vagnar. Arv från Yamnayakulturen – Indoeuropeiska; Mytologi (krigisk); Laktostolerans, öl och pest.
2. Yamnayakulturen: Jag visade följande video om Yamnayakulturen (från SVTPlay – Avsnitt 2):
Yamnayakulturen
3. DNA: I samband med DNA-presentationen i dokumentären om Sveriges tidigaste historia så visade DNA-forskarna hur man kan se ungefär samma DNA-sammansättning hos dagens svenskar (i det här fallet arkeologen Jonathan Lindström) om man jämför med DNA-prov från 4500 år gamla skelett (funna på 1950-talet vid ett rondellbygge i Linköping – ”Bergsvägen”).
Som historiker så har jag, naturligtvis, också varit intresserad av vad DNA-forskningen säger om mitt DNA. Jag visade hur resultaten skilde sig åt från de tre olika DNA-bolag som jag testat mig hos. Skillnaden gäller inte mitt DNA men hur de olika bolagen framställer mitt ursprung. Det varierade från 99,1% finne till bara 43% (där var jag 46% ”Skandinav”). Hur kan dessa bolag vissa så skilda resultat? Svaret var ganska enkelt. Mitt DNA jämfördes med andra personer som använde sig av samma bolag. Så i fallet där jag var 99,1% finne så var det många personer med finsk bakgrund som använt samma bolag. Då det gäller det bolag som visade minst procent finne så var det många amerikaner som använt sig av detta bolag och de beskrev sig själva ofta som ”Skandinaver”. För skojs skull så la jag in mitt DNA ursprung (de äldsta bitarna) och jämförde det med de tre DNA ursprungen ovan:
Mitt DNA skiljer sig ganska markant från de andra tre. Jag har dessutom en liten del (svarta delen) som visar ett ursprung från Sibirien. Efter att ha visat dessa delar så höjde jag ett varningens finger då det gäller dessa DNA jämförelser. Det DNA som utvunnits från de allra äldsta skeletten är väldigt få så även denna historien kan komma att skrivas om ett flertal gånger ju fler DNA-test man utför på mycket gamla skelettfynd.
Då jag undervisat på gymnasiet så har jag alltid varit noga med att påpeka att det inte existerar någon renrasighet i vår historia. Alla människor bär på en viss blandning av olika ursprung. Jag använde bland annat en liten reklamfilm (2016) som ganska klart visade detta. Jag visade även denna film för er.
The DNA Journey
4. Bronsåldern – introduktion:
Med följande lilla videofilm så förflyttade vi oss in i Bronsåldern
5. Indelning av Bronsålder (och Järnålder):
Bronsåldern (1700 f.Kr.-500 f.Kr.)
Äldre bronsålder (1700 f.Kr.-1100 f.Kr.)
Period I 1700–1500 f.Kr. Period II 1500–1300 f.Kr. Period III 1300–1100 f.Kr.
Yngre bronsålder (1100 f.Kr.-500 f.Kr.)
Period IV 1100–900 f.Kr. Period V 900–600 f.Kr. Period VI 600–500 f.Kr.
Järnåldern (500 f.Kr. – 1050 e.Kr.)
Förromersk järnålder (500 f.Kr. – 1)
Romersk järnålder (1- 375)
Folkvandringstiden (375- 550)
Vendeltiden (550-800)
Vikingatid (800-1050)
6. Bronsålderssamhällen: I Håga (utanför Uppsala) så har man grävt ut en enorm gravhög som visar att denna plats, som för 3000 år sedan låg vid havet (Östersjön), hade en mycket stor betydelse under bronsåldern. Det var ett centrum för hela omgivningen. Gravhögen är unik vid denna tid i Sverige och visar tydligt en påverkan från den europeiska kontinenten (Danmark och Tyskland). Runtomkring själva samhället (Hågadalen) går en ringmur och innanför fanns en stor borg (300×250 meter). Uppsala som kommer bli ett centrum under vikingatiden ligger endast några mil från Håga vilket forskarna anser inte är en tillfällighet. Det vittnar om en lång period av ett etablerat rike… Två andra platser som nämns i nuvarande Sverige som var betydelsefulla under bronsåldern var Tanum i Bohuslän och Kivik i Skåne. Hällristningarna i Tanum innehåller en hel del skepp som starkt påminner om senare vikingaskepp – 1500–1000 år innan Vikingatiden.
Här avslutade jag dagens sammankomst. Oftast räcker inte tiden till för de olika saker som jag planerat att ta upp vid våra sammankomster. Speciellt inte när jag använder mig av en del visuellt material (bilder och olika videosnuttar). Så dröm om min förvåning när jag fann att jag hade gått igenom allt det som jag förutsatte mig att gå igenom idag. Vi slutade därför några minuter tidigare än planerat (vilket nog aldrig kommer hända igen).
7. Nästa gång – den ”våldsamma Bronsåldern”: Vid vår nästa sammankomst så kommer jag tala lite mer ingående om Bronsåldern. Denna tidsperiod har ofta framställts som en relativt fredlig period, men senare forskning har ifrågasatt denna beskrivning. Så nästa gång kommer vi starta med att gå igenom varför dagens forskare ifrågasatt den äldre skildringen av Bronsåldern i Sverige.
SAMMANKOMST 2
Då vi möttes idag så tog jag upp följande delar:
1. Kort titt på min hemsida
2. Äldre presentation av den svenska fornhistorien
3. Lite mer detaljer om Jakt-Fiske-Samlarstadiet
4. Vilka källor har vi till vår fornhistoria?
5. Indelning av Stenåldern i tre huvuddelar
6. En klimatkatastrof under Stenåldern (för 8200 år sedan)
7. Den tredje stora invandringen – bönderna
8. Yamnayakulturen…
1. Kort titt på min hemsida: Jag startade denna sammankomst genom att visa hur jag fört in informationen från vår förra sammankomst på denna hemsida.
2. Äldre presentation av den svenska forntiden: Så här presenterade man den äldre historien för några år sedan.
12 000 f.Kr. började den senaste inlandsisen smälta. Sverige bestod då av några få renjägare som bodde på den relativt ogästvänliga svenska tundran.
8 000 f.Kr. så hade isen försvunnit. Sverige var nu relativt varmt och fuktigt. Landet var täckt av lövskogar. I de södra delarna jagade man nu vildsvin och hjort. Man ägnade sig också åt fiske, att “plocka” skaldjur och att jaga säl. Insamlandet av olika vegetabilier var också viktigt. Landet var mycket glesbefolkat. Enligt er lärobok så beräknar man att ca 400 personer bodde i Skåne…
6 000 f.Kr. kom en av de största revolutionerna någonsin – jordbruket! Nu så kom folk att bosätta sig på en fast plats där de ägnade sig åt åkerbruk och uppfödande av tamboskap. Visst jagade man fortfarande – och fiskade – och samlade vegetabilier, men det var det fasta jordbruket som blev den huvudsakliga sysselsättningen. Vi anar också ett begynnande stamsamhälle med hövdingar samt religion. Vi finner en mängd s.k. stenkammargravar (dösar, gånggrifter och hällkistor). De redskap som användes var oftast gjorda av sten (framförallt flinta), trä och ben.
Omkring 1 800 f. Kr börjar vi använda brons…
Man såg utvecklingen i Sverige som en linjär utveckling. Man talade inte om olika grupper som invandrade utan om påverkan från övriga Europa – Jägarna/Fiskarna/Samlarna blev bönder. Modern forskning har visat att så inte var fallet.
3. Lite mer detaljer om Jakt-Fiske-Samlarstadiet: Här är en bild som tar upp en del detaljer om hur människorna levde och umgicks under Jägar/Fiskar/Samlarstadiet
4. Vilka källor har vi till vår fornhistoria? Som bilden ovan visar så har vi fått information om vår forntid från arkeologer, osteologer, geologer, klimatforskare, antropologer samt de som sysslar med dendrokronologi. Dessa olika forskningsinriktningar gav oss en hel del information om vår forntid. En del av den informationen kom att ändras ganska radikalt i och med att vi började använda oss av DNA-forskningen i Historien.
5. Indelning av Stenåldern i tre huvuddelar: Den vanligaste huvudindelningen av Stenåldern i Norden brukar se ut så här:
STENÅLDER 13 000 f.Kr.–1700 f.Kr.
Paleolitikum (ca 13 000 f.Kr.–10 000 f.Kr.)
Mesolitikum (10 000 f.Kr.–4000 f.Kr.)
Neolitikum (4000 f.Kr.–1700 f.Kr.)
En mer noggrann indelning ser ut så här:
STENÅLDERN (ca 13 000 f.Kr.-1700 f.Kr.)
Paleolitikum (ca 13 000 f.Kr.-10 000 f.Kr.)
Senpaleolitikum (ca 12 000 f.Kr.-10 000 f.Kr.)
• Hamburgkulturen
• Brommekulturen
• Ahrensburgkulturen
Mesolitikum (ca 10 000 f.Kr.-4000 f.Kr.)
Tidigmesolitikum (10000 f.Kr.-6800 f.Kr. )
• Maglemosekulturen
Senmesolitikum (5500 f.Kr.-4000 f.Kr.)
• Erteböllekulturen
Neolitikum (4000 f.Kr.-1700 f.Kr.)
Tidigneolitikum (4000 f.Kr.-3300 f.Kr.)
• Trattbägarkulturen
Mellanneolitikum (3300 f.Kr.-2350 f.Kr.)
• Trattbägarkulturen
• Gropkeramiska kulturen
• Stridsyxekulturen
Senneolitikum (2350 f.Kr.-1700 f.Kr.)
• Senneolitisk kultur
6. En klimatkatastrof under Stenåldern (för 8200 år sedan): Klimatchock för 8200 år sedan! Provtagningar i Store Mosse i Småland visade att Norden drabbades av en köldchock som varade i 180 år då Agassizsjön i Kanada bröt genom isen och läckte ut i Atlanten. Detta fick Golfströmmen att stanna av… Dock repade sig Norden och dess klimat. Värmen återkom, ädelskogar bredde ut sig och befolkningen växte till – det fanns drygt 30 000 invånare för ca 7000 år sedan.
En klimatkatastrof för 8200 år sedan (detta är en del av dokumentären”De första svenskarna”. Här är en länk till SVTPlay för er som vill se hela det första avsnittet: ”De första svenskarna”)
7. Den tredje stora invandringen – bönderna: Nästa stora invandring bestod av människor från Mellersta Östern och dagens Turkiet. De kom till Norden för 6000 år sedan. Dessa individer brukade jorden – med andra ord så stod de för den s.k. ”neolitiska revolutionen”, dvs. de blev bofasta jordbrukare. Dessa individer ser ut att inte ha några svårigheter att leva sida vid sida med de två tidigare grupperna, t.o.m. blanda sig med en del av dem. Samhället blev mer skiktat, det blev betydligt större sociala skillnader (mellan rik och fattig – mellan man och kvinna). Nu blir samhället också mer organiserat. Om både rikedomen och denna organisation vittnar olika gravmonument – Stenkammargravar – dösar, hällkistor och gånggrifter. Vi ser också spår efter en del människooffer (ofta unga kvinnor – som den s.k. ”Hallonflickan”). Befolkningen fyrdubblades och nu kom det att bo ca 50 000 människor enbart i det blivande Sverige.
8. Yamnayakulturen…: Den fjärde större invandringen till Norden kom från dagens Ukraina. Det var indoeuropéer ”Yamnaya– kulturen” (också kallad stridsyxekulturen). Dessa mer våldsamma invandrare för med sig det indoeuropeiska språket, mytologin, ölet/mjödet samt sjukdomar (pest) som dödade en hel del av de tre tidigare invandrargrupperna.
I början av nästa sammankomst så kommer jag tala lite mer om Yamnayakulturen. Ni kommer få höra prov på lite ”urindoeuropeiska”, se hur Yamnayas DNA har påverkat svenskarnas DNA innan vi ser hur denna kultur började framställa brons vilket tar oss in i den svenska bronsåldern
SAMMANKOMST 1
Välkomna till denna kurs om Sveriges Historia.
Då vi möttes idag så tog jag upp följande delar:
1. Presentation av mig och min hemsida
2. Kursplan – presentation
3. Olika epoker / tidsperioder i svensk historia
4. Kort geologisk översikt av Sverige från istidens slut fram till idag
5. Sveriges första invånare
1. Presentation av mig och min hemsida: Jag heter Anders MacGregor Thunell. Utbildad gymnasielärare i Historia och Svenska (en klassisk kombination). 1986 så var jag klar med min lärarexamen och alltsedan dessa så har jag antingen forskat lite eller undervisat. För 21 år sedan så skapade jag min första hemsida. Om du läser detta så har du funnit den nuvarande hemsidan. Jag hoppas att du kommer ha nytta och glädje av den.
2. Kursplan – presentation: 
3. Olika epoker / tidsperioder i svensk historia: Jag gjorde en kortare muntlig presentation av olika tidsperioder i svensk historia:
STENÅLDER 13 000 f.Kr.–1700 f.Kr.
Paleolitikum (ca 13 000 f.Kr.–10 000 f.Kr.)
Mesolitikum (10 000 f.Kr.–4000 f.Kr.)
Neolitikum (4000 f.Kr.–1700 f.Kr.)
BRONSÅLDER 1700 f.Kr.–500 f.Kr.
JÄRNÅLDER 500 f.Kr.–400
Förromersk järnålder (500 f.Kr.)
Romersk järnålder (0–400)
FOLKVANDRINGSTIDEN 400–550
VENDELTIDEN 550–800
VIKINGATIDEN 800–1060
NORDISK MEDELTID 1060–1397
Äldre medeltiden (1050–1250)
Folkungatiden (1250–1389)
UNIONSTIDEN 1397–1521/1523
VASATIDEN 1521/1523–1611
STORMAKTSTIDEN 1611–1721
FRIHETSTIDEN 1719–1772
GUSTAVIANSKA TIDEN 1772–1809
1800-TAL 1809–1905
Ny konstitution och union (1809–1866)
Industrialiseringen (1866–1905)
1900-TAL 1905–1991
1900-talets början (1905–1914)
Första världskriget (1914–1918)
Mellankrigstiden (1918–1939)
Andra världskriget (1939–1945)
Efterkrigstiden (1945–1967)
Slutet av kalla kriget (1968–1991)
NUTID (1991-)
Så här ser en mer detaljerad tidsaxel ut (med en del olika händelser utmärkta): Tidsaxel svensk historia – mer detaljerad
4. Kort geologisk översikt av Sverige från istidens slut fram till idag:
Baltiska issjön (13 000/12 500 f.Kr. – 9600 / 9500 f.Kr.)
Yoldiahavet (9500 fKr. – 8800 f.Kr.)
Ancylussjön (8800 f.Kr. – 7800 f.Kr.)
Östersjön (Mastogloihavet 7800 f.Kr. – 6500 f.Kr. / Littorinhavet 6500 f.Kr. – 1000 f.Kr. / Limneahavet 1000 f.Kr. – nutid)
5. Sveriges första invånare: Det var 12 000 år sedan vi hade den senaste istiden. De första invandrarna i Norden kom söderifrån (mörkhyade med blå ögon). De tillverkade en del småverktyg och vapen av flinta. En andra grupp kom norrifrån, från Ryssland och Sibirien (de hade olika hårfärg och olika ögonfärg och blekare hy). Dessa invandrare förde med sig en del ny teknik.
”Österödskvinnan” begravdes i Bohuslän (norr om Lysekil) för ca 10 200 år sedan. DNA från samtida fynd visar att de två invandrargrupperna hade blandats. De första invandrarna var jägare (jagade framförallt renar), fiskare och samlare. För 9000 år sedan så bodde det ungefär 10 000 invånare i Norden.
Jag visade de första 20 minuterna av den första delen av ”De första svenskarna” (SVTPlay). Därefter var vår första sammankomst slut. Nästa gång så kommer jag fortsätta att tala om de tidiga invandringarna till Sverige; olika tidiga klimatkatastrofer; det ursprungliga indoeuropeiska språket i Norden samt DNA-analyser. I slutet av den andra lektionen så kommer vi befinna oss med ena foten i Bronsåldern…