SAMMANKOMST 11
Idag tog jag upp följande delar:
1. Sverige 1520-1521
2. Europa i början av 1500-talet
3. Sverige – ett valkungarike alltsedan 1200-talet
4. Gustav Vasa kommer till makten
5. Gustav Vasa – ”Landsfadern”
6. Nästa sammankomst…
1. Sverige 1520-1521: Jag startade denna sammankomst med en filmsnutt som tog upp situationen i Sverige år 1520/1521
Sverige 1520 – Stockholms blodbad / Nydala kloster 1521 – Kristian ”tyrann”
Efter filmsnutten så talade jag kort om Gustav Vasas två olika ”personligheter”: Landsfadern och den brutale hårdföre monarken. Oavsett vilken sida man betonar så kommer vi se resultatet – en enad stark nationalstat dör kronan kommer gå i arv.
2. Europa i början av 1500-talet: I början av 1500-talet genomgick Europa stora förändringar som också påverkade Sverige. De geografiska upptäckterna, som Christofer Columbus resa 1492 och Vasco da Gamas resa till Indien 1498, skapade nya handelsvägar över Atlanten och runt Afrika. Därmed förlorade äldre handelscentra, särskilt de italienska städerna och Hansan, gradvis sin dominerande ställning. Detta förändrade förutsättningarna för handel även i norra Europa och öppnade på sikt för nya ekonomiska mönster. Samtidigt försvagades det feodala systemet i många delar av Europa, medan starkare och mer centraliserade stater växte fram, exempelvis i Frankrike, England och Spanien. Denna utveckling förstärktes av Reformationen, som inleddes av Martin Luther 1517. När kyrkans makt och egendomar drogs in till staten stärktes furstarnas ekonomiska och politiska ställning. Parallellt ökade härskare som Karl V och Henrik VIII sina maktanspråk och byggde upp mer utvecklade statsapparater. Mot denna bakgrund kan Gustav Vasas politik förstås. Hans arbete med att centralisera makt, stärka statens ekonomi och ta kontroll över kyrkans resurser var en del av en bred europeisk utveckling. Sveriges förändring var alltså inte isolerad, utan följde samma mönster som i övriga Europa där starkare stater och nya ekonomiska strukturer växte fram.
3. Sverige – ett valkungarike alltsedan 1200-talet: Sverige blev ett valkungarike under medeltiden, men processen var gradvis och inte knuten till ett exakt enskilt årtal. Det är dock källkritiskt rimligt att ange 1200-talet som den period då kungamakten definitivt fick en valkaraktär. Redan under tidig medeltid valdes kungar formellt vid ting, särskilt vid Mora stenar i Uppland. Detta innebar att kungamakten i princip inte var strikt ärftlig, utan att en ny kung måste erkännas och väljas av stormän och representanter för olika landskap. Samtidigt var valet i praktiken ofta begränsat till medlemmar av mäktiga adelsfamiljer/ätter, vilket gör att systemet kan beskrivas som en kombination av val och arv. Under 1200-talet blev denna ordning tydligare institutionaliserad. Efter konflikter mellan olika kungasläkter utvecklades en praxis där aristokratin fick en avgörande roll i kungavalet. Detta framgår bland annat av landskapslagarna och senare av Magnus Erikssons landslag på 1300-talet, där det uttryckligen fastslås att kungen ska väljas. Under Kalmarunionen förstärktes valkungaprincipen ytterligare, eftersom kungarna ofta valdes gemensamt av de tre rikenas råd. Det definitiva slutet på Sverige som valkungarike kom först 1544 vid riksdagen i Västerås, då Gustav Vasa gjorde kungamakten ärftlig inom sin släkt.
4. Gustav Vasa kommer till makten: Gustav Vasas maktövertagande mellan 1520 och 1523 var resultatet av ett uppror som växte fram i flera steg och med stöd från olika grupper. Utgångspunkten var Stockholms blodbad 1520, där den danske kungen Kristian II lät avrätta stora delar av den svenska eliten. Händelsen skapade både starkt motstånd och ett maktvakuum som Gustav Vasa kunde utnyttja. Gustav Vasa började sitt uppror i Dalarna, där han fick stöd från bönder och senare även från bergsmän i Bergslagen. Dessa grupper hade både politiska och ekonomiska skäl att motsätta sig den danska makten. Upproret spred sig därefter till andra delar av landet och växte till ett större befrielsekrig. Samtidigt fick Gustav stöd från delar av den svenska högadeln. Det är också ett faktum att Gustav Vasas framtida kungamakt underlättades av att en stor del av högadeln hade undanröjts genom blodbadet. Det betydde inte att adeln försvann som grupp, men Kristian II hade både skrämt och försvagat de skikt som annars kunde ha organiserat ett alternativt svenskt ledarskap. Detta stärkte Gustav Vasas ställning och den 23 augusti så erkändes Gustav som riksföreståndare i Vadstena. En avgörande faktor för maktövertagandet var stödet från Lübeck. Hansestaden bidrog med lån, soldater och krigsfartyg, vilket gav Gustav de resurser som krävdes för att besegra de danska styrkorna. I gengäld lovade han ekonomiska fördelar och handelsprivilegier. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Eriksson till svensk kung i Strängnäs. Vid midsommar så höll han sitt intåg i Stockholm…
Gustav Vasas intåg i Stockholm 24 juni 1523 (Carl Larsson)
5. Gustav Vasa – ”Landsfadern”: Gustav Vasa kan med goda skäl beskrivas som Sveriges landsfader. Efter Kalmarunionen 1523 lade han grunden till en mer sammanhållen och stabil stat. Han byggde upp en fungerande central förvaltning, införde effektivare skatteuppbörd och stärkte kungamakten på bekostnad av regionala makthavare. Genom reformationen bröts kyrkans självständiga makt, vilket ökade statens kontroll över resurser och administration. Dessa förändringar bidrog till att forma Sverige till en tidig nationalstat med tydligare gränser och en mer enhetlig styrning. Även om bilden delvis förstärkts av senare historieskrivning, stöds huvuddragen av samtida källor och forskning som visar att hans regeringstid innebar en avgörande statsbildningsprocess.
Ekonomi: Gustav Vasas ekonomiska enande av Sverige under 1500-talet handlade i första hand om att stärka statens kontroll över rikets resurser och skapa en mer sammanhållen förvaltning. Efter Västerås riksdag 1527 drogs stora delar av kyrkans rikedomar in till kronan, vilket gav kungen nya inkomster och en starkare ekonomisk bas.
Här följer en tabell som visar hur Kronans jordinnehav förändrades från 1521 till 1560
De ekonomiska resurserna samlades och administrerades genom den centrala myndigheten ”Kammaren”, där inkomster från skatter, böter, tullar och bergsbruk redovisades. Genom utvecklingen av jordeböcker och fogderäkenskaper kunde kronan systematiskt kartlägga landets tillgångar och effektivisera skatteuppbörden. Samtidigt bidrog utländska, särskilt tyska, ämbetsmän till att införa mer avancerade administrativa metoder, vilket stärkte centralmaktens grepp över ekonomin. Denna centralisering märktes också i hur Gustav Vasa reglerade rikets ekonomiska liv i detalj. Genom fogdar och länsförvaltning kontrollerades skatter och naturaprodukter lokalt, medan staten aktivt styrde handel och produktion. Tullar organiserades mer systematiskt, export och import reglerades, och vissa städer fick särskilda privilegier för utrikeshandel. Kronan engagerade sig även i bergsbruket, särskilt silverutvinningen i Sala, och försökte påverka jordbruket genom egna avelsgårdar. Sammantaget innebar dessa åtgärder inte en fri ekonomisk utveckling, utan en starkt centraliserad och reglerad ekonomi där resurser i allt högre grad drogs in till staten.
Hansestaden Lübeck: Efter att Gustav Vasa blivit kung 1523 stod Sverige i ett starkt beroendeförhållande till Lübeck. Under de följande decennierna utvecklade Gustav Vasa en speciell strategi för att hålla nere skulderna. Genom omfattande skattereformer och framför allt genom att, i samband med reformationen och Västerås riksdag 1527, dra in kyrkans egendomar till kronan stärktes statens finanser kraftigt. Detta gav kungen tillgång till jord, silver och löpande inkomster, vilket minskade behovet av nya lån och gjorde det möjligt att på sikt hantera skuldbördan. Samtidigt använde Gustav Vasa en aktiv skuldförhandlingspolitik där han ofta förhalade betalningar, hänvisade till rikets ekonomiska svårigheter och försökte omförhandla villkoren. Han utnyttjade medvetet oklarheter kring skuldens storlek och spelade ut olika borgenärer mot varandra, vilket bidrog till att minska det faktiska återbetalningstrycket. Parallellt begränsade han Hansans ekonomiska inflytande i Sverige genom att successivt inskränka deras handelsprivilegier och stärka kronans kontroll över viktiga exportvaror som järn och koppar. Genom att gynna andra handelspartners, särskilt nederländska köpmän, skapade han alternativa handelsvägar och minskade därmed Lübecks möjlighet att utöva ekonomisk press. Denna strategi förstärktes ytterligare av den förändrade maktbalansen i norra Europa under 1530 och 1540 talen, då Lübeck försvagades av interna konflikter och krig i det tysk-romerska riket. I samband med Grevefejden i Danmark 1534 till 1536 uppstod dessutom ett gemensamt intresse mellan Gustav Vasa och Kristian III att motverka Lübeck, som stödde deras motståndare. Gustav Vasa begränsade då aktivt hansestädernas möjligheter att använda Sverige som bas för handel och försörjning, samtidigt som han upprätthöll diplomatiska kontakter med Danmark. När Kristian III segrade 1536 försvagades Lübeck kraftigt, vilket minskade stadens kapacitet att driva in sina fordringar vilket i praktiken tvingade fram kompromisser där skulder reducerades eller aldrig fullföljdes.
Propaganda – ”Gustav Vasas äventyr i Dalarna”: Bilden av Gustav Vasa som folkets man förstärktes av Västerås biskop Peder Swart i hans krönika om Gustav Vasa under ”befrielsekriget”. Hans krönika tar sin början i tiden strax före upproret mot den danske kungen Kristian II, omkring 1520. Den inleds med Gustav Vasas flykt efter Stockholms blodbad och hans vistelse i Dalarna, där han försöker få stöd från allmogen för ett uppror. Krönikan beskriver främst episoder från 1521 till 1523. Det handlar om hur Gustav Vasa vinner stöd bland dalkarlarna, organiserar motståndet, strider mot danska fogdar och successivt tar kontroll över landet. Den innehåller också dramatiserade berättelser, som hans flykt genom Dalarna, ibland med folkliga och legendariska inslag. Berättelsen avslutas i huvudsak när Gustav Vasa blivit kung 1523 och Sverige därmed brutit sig ur Kalmarunionen. Krönikan nedtecknades senare, under 1550 talet, när Gustav Vasa redan varit kung i flera decennier. Den bygger sannolikt på muntliga berättelser och kungens egna uppgifter, vilket förklarar dess tydliga tendens att framställa honom i positiv dager.
Fanns det då någon sanning om ”Gustav Vasas äventyr i Dalarna”? Delar av berättelsen om flykten, skidåkarna och de dramatiska episoderna kan inte återges som säkra fakta i varje detalj. Dock framgår det i källorna att Morakarlarna först tvekade men sedan ändrade hållning, kallade tillbaka honom och i januari 1521 utsåg honom till sin hövitsman. Det är den avgörande historiska kärnan. Gustav blev alltså först ledare för en regional resning i Dalarna, inte kung över hela Sverige.
Visst folkligt stöd: Stödet från delar av det svenska folket var särskilt viktigt i Dalarna och Bergslagen. I Dalarna fanns en tradition av militär mobilisering och stark lokal självständighet, vilket gjorde landskapet till en bra bas för uppror. I Bergslagen var situationen något annorlunda. Där bestod stödet i hög grad av välbärgade och inflytelserika bergsmän, producenter med intressen knutna till gruvdrift, metallhantering och handel. Den främsta orsaken till att Gustav kunde vinna bergsmännens stöd inte är helt säker, men man pekar på två rimliga förklaringar. Dels kunde han anknyta till den äldre Sturepolitiken, dels kan Kristian II:s planer på att effektivare kontrollera och exploatera det svenska bergsbruket ha skrämt fram motstånd. Eftersom bergsbruket var ekonomiskt beroende av Stockholm och exporten därifrån blev blodbadet och maktskiftet i huvudstaden ett direkt hot också mot dessa grupper.
6. Nästa sammankomst…: Vi kommer fortsätta Gustav Vasas enhetsverk – dels som landsfader men också som en brutal mycket hårdför regent.
SAMMANKOMST 10
Idag tog jag upp följande delar:
1. Unionstiden 1397-1520
2. Nästa sammankomst…
1. Unionstiden 1397-1520:
Kalmarunionens grundande (1397): Unionen etablerades vid mötet i Kalmar 1397, där Danmark, Norge och Sverige förenades under en gemensam monark. Initiativtagare var Margareta Valdemarsdotter, som genom dynastiska förbindelser och militär makt redan hade säkrat kontroll över alla tre rikena. Bakgrunden var en politiskt instabil situation i Norden med maktkamper, svag kungamakt och konflikter mellan kung och aristokrati. Samtidigt utgjorde Hansan och nordtyska furstar ett yttre hot, vilket gjorde en union till ett sätt att stärka rikenas gemensamma position. Unionen byggde på idén om en gemensam kung, men med bibehållna lagar och institutioner i varje rike. Detta formulerades i det så kallade unionsbrevet, även om dess status är omdiskuterad. Det är viktigt att betona att Kalmarunionen inte uppstod genom något folkligt beslut. Den etablerades genom överenskommelser mellan rikenas eliter – främst riksråd, stormän och kyrkliga företrädare. Acceptansen var sannolikt begränsad och villkorad, särskilt i Sverige där aristokratin var stark. Många stödde Margareta för att lösa en akut maktsituation, inte nödvändigtvis för att skapa en långvarig och stark union. Dessutom är unionsbrevet problematiskt som källa. Avsaknaden av flera svenska och alla norska sigill tyder på att dokumentet kanske aldrig fullt godkändes av alla parter. Detta innebär att unionen i praktiken byggde mer på politisk makt och förhandlingar än på ett tydligt formellt avtal.
Margareta och unionsstyrets konsolidering (ca 1389–1412): Margareta styrde som regent och skapade stabilitet genom kontroll över fogdar och slott. Styret vilade dock på personlig auktoritet snarare än institutionell struktur.
Erik av Pommern och Drottning Filippa (1412–1430/1439): Erik av Pommern blev kung i Kalmarunionen genom ett medvetet maktval från drottning Margareta. Han var hennes systerson och adopterades av henne för att säkra tronföljden och behålla kontrollen över unionen inom sin egen släkt. När Margareta avled 1412 övertog Erik formellt makten över Danmark, Norge och Sverige, men hans ställning byggde i hög grad på det politiska arv och den legitimitet som hon hade skapat. Drottning Filippa kom att spela en central roll i styret av Sverige efter 1412 eftersom kung Erik ofta befann sig utanför riket. Hans frånvaro – bland annat på resor och i utrikespolitiska frågor – skapade ett behov av en ställföreträdare med både legitimitet och förtroende. Filippa, som redan hade en stark ställning som drottning och politisk aktör, tog då ett aktivt ansvar i rikets styre. Hon deltog i rådsmöten, samarbetade med det svenska riksrådet och fungerade som en länk mellan kungamakten och den inhemska adeln. Genom sin diplomatiska förmåga och sitt praktiska ledarskap lyckades hon upprätthålla stabilitet i ett annars konfliktfyllt rike, vilket gjorde att hon i praktiken kom att styra Sverige under stora delar av perioden 1412–1430. Efter Filippas död 1430 förändrades situationen tydligt. Kritiken mot Erik av Pommern ökade, särskilt från svenska stormän, riksråd och ekonomiskt drabbade grupper som bergsmännen . Missnöjet handlade bland annat om höga skatter, utländska fogdar och kungens försök att centralisera makten. Spänningarna växte och kulminerade i Engelbrektsupproret 1434, där både lokala grupper och delar av adeln deltog i ett omfattande uppror mot kungens styre . Upproret försvagade Erik kraftigt och visade att hans maktbas i Sverige hade eroderat. Till slut kunde Erik av Pommern inte behålla sin ställning. Det ökande motståndet, tillsammans med de politiska konflikterna inom unionen, ledde till att han tvingades avgå 1439–1440. Därmed skapades ett nytt maktvakuum som senare öppnade vägen för Kristoffer av Bayern att bli kung.
Några ord om två starka kvinnor: Drottning Margareta och Drottning Filippa
Engelbrektsupproret (1434–1436): Engelbrekt Engelbrektsson kom från en lågadlig släkt i Bergslagen. På 1430-talet trädde han fram som ledare för ett uppror mot Erik av Pommern. Bakgrunden till upproret var ett växande missnöje i Sverige, där både bönder, bergsmän och delar av adeln reagerade mot höga skatter, utländska fogdar och kungens sätt att styra riket. Upproret bröt ut 1434 i Dalarna och spreds snabbt över landet. Borgar attackerades och fogdar drevs bort, samtidigt som Engelbrekt fick stöd från flera samhällsgrupper och även det svenska riksrådet . Det som började som ett lokalt uppror utvecklades därmed till en bredare politisk rörelse.
En viktig vändpunkt kom vid mötet i Arboga 1435, som ibland kallas Sveriges första riksdag. Där erkändes Engelbrekt som rikshövitsman och fick en formell ledarroll i rikets styre. Mötet innebar att upproret gick från att vara en revolt till att bli mer organiserat och politiskt legitimerat. Samtidigt fick adeln och riksrådet en större roll i beslutsfattandet, och det skapades en grund för att olika samhällsgrupper kunde samlas och diskutera rikets angelägenheter – även om det inte var en riksdag i modern mening.
Trots framgångarna präglades upproret av interna konflikter, särskilt mellan Engelbrekt och högadeln. År 1436 mördades han av Magnus Bengtsson, vilket försvagade rörelsen och stärkte adelns inflytande över den fortsatta politiken. På kort sikt bidrog upproret till att försvaga Erik av Pommern och ge Sverige större självstyre, men på längre sikt ökade det instabiliteten inom Kalmarunionen. Synen på Engelbrekt har förändrats över tid. I äldre tolkningar framställdes han ofta som en nationell frihetshjälte som kämpade för det svenska folket. Under 1800-talets nationalism lyftes han fram som en symbol för svensk identitet, medan han under 1900-talet även användes i politiska och ideologiska sammanhang. Modern forskning har dock nyanserat bilden och betonar att upproret inte bara var en folklig kamp, utan också en maktkamp mellan olika grupper med skilda intressen. Här är en stencil som jag använt genom åren då det gäller synen på Engelbrekt: Engelbrekt – olika bilder av honom.
Kristoffer av Bayern – kompromisskung (1440–1448): Kristoffer av Bayern blev kung efter att Erik av Pommern avsatts 1439–1440, vilket skapade ett maktvakuum i Kalmarunionen. De nordiska riksråden valde honom som en kompromisskandidat eftersom han hade kunglig anknytning men stod utanför de interna maktkonflikterna. Han erkändes successivt i Danmark (1440), Sverige (1441) och Norge (1442). Som kung förde han en mer samarbetsinriktad och stabil politik än sin företrädare. När han dog plötsligt 1448 utan arvinge uppstod ett nytt maktvakuum, vilket ledde till att unionen splittrades: Karl Knutsson Bonde blev kung i Sverige och Kristian I i Danmark.
Karl Knutsson Bonde och maktens instabilitet (1448–1470): Karl Knutsson Bonde var en svensk högadelsman och han kom att bli en av de viktigaste politiska aktörerna i Sverige under Kalmarunionens tid. Han hade stora jordegendomar och starkt stöd från delar av adeln, vilket var avgörande eftersom det var eliten som i praktiken avgjorde vem som skulle styra landet. Efter Engelbrektsupproret och Erik av Pommerns försvagning uppstod ett maktvakuum, vilket gjorde det möjligt för Karl Knutsson att ta en ledande roll. Han blev både riksföreståndare och kung av Sverige vid tre olika tillfällen, vilket tydligt visar hur instabil politiken var under denna period. Hans makt byggde inte på folkligt stöd i modern mening, utan på aristokratins acceptans och hans egen politiska och militära skicklighet. Under hans styre fungerade Sverige ofta som ett självständigt rike, trots att Kalmarunionen formellt fortfarande existerade. Samtidigt präglades tiden av återkommande konflikter och maktskiften, och Karl Knutsson lyckades aldrig skapa någon långsiktig stabilitet. Hans betydelse ligger därför främst i att han visar både den svenska adelns makt och unionens svaghet.
Kristian I (1448–1481): Efter Kristoffer av Bayerns död 1448 uppstod ett maktvakuum i Kalmarunionen, vilket ledde till att unionen splittrades. Danmark valde Kristian I till kung, medan Sverige valde Karl Knutsson Bonde . Kristian I kunde ta makten tack vare sina dynastiska anspråk och stöd från den danska och norska eliten, och efter en period av maktkamp lyckades han även bli erkänd som kung i Sverige 1457. Det är viktigt att förstå att hans makt inte byggde på en enhetlig acceptans, utan på stöd från olika grupper inom aristokratin. Kristian I visade sig dock vara en svag unionskung. Hans makt i Sverige var osäker och beroende av skiftande allianser inom adeln. Missnöje med hans styre – särskilt att han uppfattades gynna danska intressen – ledde till uppror och att Karl Knutsson återkom till makten flera gånger. Den politiska situationen präglades av instabilitet, där Kristian I både förlorade och tillfälligt återfick kontrollen över Sverige. Till slut förlorade Kristian I definitivt greppet om Sverige. Efter Karl Knutsson Bondes död tog Sten Sture den äldre över som riksföreståndare, och när Kristian försökte återta makten militärt besegrades han vid slaget vid Brunkeberg 1471. Detta visar tydligt att hans ställning som unionskung var svag och att han aldrig lyckades skapa en stabil och varaktig kontroll över unionen.
Slaget vid Brunkeberg 1471: Slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471 var en central konflikt inom Kalmarunionen, som uppstod ur motsättningar mellan ett svenskt självständighetsparti och den danska unionsmakten. På den svenska sidan stod riksföreståndaren Sten Sture den äldre, stödd av adeln, borgare och bergsmän, medan unionskungen Kristian I ledde en armé bestående av danska trupper, legosoldater och svenska unionsanhängare. Striden utkämpades vid Brunkebergsåsen i Stockholm, där terrängen gav svenskarna en strategisk fördel. Genom förstärkningar och taktisk positionering lyckades Sten Stures styrkor besegra den danska armén, och Kristian I sårades under slaget. På kort sikt innebar segern att den danska kontrollen över Sverige bröts och att Sten Sture stärkte sin makt som riksföreståndare. På längre sikt bidrog slaget till att försvaga Kalmarunionen och bana väg för ett mer självständigt svenskt styre, vilket senare kulminerade i unionens upplösning under Gustav Vasa 1523. Vår kunskap om slaget bygger främst på medeltida krönikor som Sturekrönikan, vilka ofta är partiska och skrivna i efterhand. Därför är detaljer som truppantal och exakta stridsförlopp osäkra, medan slagets utgång och politiska betydelse anses historiskt väl belagda.
Sten Sture den äldre – självstyre inom unionen (1470–1497): Sten Sture den äldre kom till makten 1470 efter Karl Knutsson Bondes död, i en tid av politisk osäkerhet inom Kalmarunionen. Som riksföreståndare styrde han landet utan att vara kung, med stöd från delar av adeln, riksrådet och ekonomiskt viktiga grupper som bergsmän. Hans styre präglades av konflikter med unionskungen Kristian I, där han arbetade för att stärka Sveriges självstyre snarare än att helt avskaffa unionen. En avgörande händelse under hans tid var Slaget vid Brunkeberg 1471, där hans styrkor besegrade Kristian I:s armé. Segern stärkte hans makt och gjorde att Sverige i praktiken kunde fungera som ett självständigt rike under hans ledning. Samtidigt var hans politik pragmatisk snarare än ideologisk – han balanserade olika intressen inom eliten och försökte begränsa den danska kungamakten utan att helt bryta med unionsidén. Mot slutet av hans styre försvagades dock hans ställning. Missnöje växte bland delar av adeln, särskilt från grupper som stödde unionen. År 1497 invaderade den danske kungen Hans (Kristian I:s son) Sverige. Sten Sture besegrades militärt i slaget vid Rotebro och tvingades därefter avgå som riksföreståndare. Kung Hans kunde då ta makten och krönas till svensk kung, vilket innebar att unionens inflytande tillfälligt återupprättades.
Sankt Göran och draken: Denna staty föreställer Sankt Göran och draken och kan återfinnas i Storkyrkan i Stockholm. Beställare var Sten Sture den äldre! Statyn skapades omkring 1489, troligen av Bernt Notke eller hans verkstad, och är ett av Nordens mest kända medeltida konstverk. Motivet bygger på en kristen legend där Sankt Göran besegrar ondskan (draken), vilket symboliserar tro, mod och det godas seger. Samtidigt har skulpturen en mycket tydlig politisk koppling till Sten Sture den äldre och hans seger i Slaget vid Brunkeberg. Politiskt så kan den tolkas som en symbol för Sveriges kamp mot unionens makt. Verket är alltså både en religiös bild och ett politiskt maktmonument som visar hur tro och politik hängde ihop under medeltiden.
Slaget vid Rotebro och kung Hans (1497–1501): Hans (även kallad Johan I) blev kung i Sverige år 1497 efter att ha besegrat Sten Sture den äldre i slaget vid Rotebro norr om Stockholm. Segern berodde inte enbart på militär styrka, utan framför allt på att flera svenska stormän övergav Sten Sture och istället stödde Hans. Detta försvagade det svenska motståndet och gjorde det möjligt för honom att inta Stockholm och bli erkänd som kung. Hans makt i Sverige blev dock kortvarig. Hans styre byggde på stöd från den svenska eliten, men detta stöd minskade när han försökte stärka kungamakten och införa politik som uppfattades som ogynnsam. Missnöje bland stormännen ledde till uppror år 1501, där bland annat Svante Nilsson deltog. Efter att ha förlorat kontrollen över stora delar av landet och Stockholm fallit 1502, erkändes Hans inte längre som svensk kung. Sverige återgick då till att styras av riksföreståndare, vilket ytterligare försvagade Kalmarunionen.
Svante Nilsson Sture – pragmatisk maktpolitik (1504–1512): Svante Nilsson Sture var en svensk högadelsman och riksföreståndare som styrde Sverige mellan 1504 och 1512. Han kom till makten efter Sten Sture den äldres död och efter att unionskungen Hans förlorat kontrollen över Sverige. Svante Nilsson valdes av riksrådet och hans makt byggde främst på stöd från den svenska eliten, särskilt högadeln och andra grupper som motsatte sig dansk dominans. Även om han bar namnet Sture tillhörde han inte samma släktgren som Sten Sture den äldre, men han fortsatte dennes politiska linje och knöts därför nära till honom politiskt. Som riksföreståndare styrde han pragmatiskt genom samarbete med riksrådet och genom att balansera olika maktintressen. Han fortsatte Sten Stures politik, där Sverige i praktiken fungerade självständigt samtidigt som unionen formellt fanns kvar. Hans tid präglades av konflikter med Danmark och unionskungarna, där han försökte begränsa deras makt snarare än att helt avskaffa unionen. Hans styre tog slut 1512 då han avled, och efterträddes av sin son Sten Sture den yngre, vilket visar på kontinuiteten i den politiska tradition han förde vidare.
Sten Sture den yngre – konflikt och eskalering (1512–1520): Sten Sture den yngre var en svensk högadelsman och riksföreståndare som styrde Sverige mellan 1512 och 1520. Han var son till Svante Nilsson och tog över makten efter sin fars död, vald av riksrådet. Hans ställning byggde, liksom tidigare regenter, på stöd från den politiska eliten, och han fortsatte den så kallade Sturepolitiken där Sverige i praktiken styrdes självständigt inom Kalmarunionens ramar. Hans styre präglades av en eskalerande konflikt med unionskungen Kristian II. Han försökte aktivt försvara Sveriges självstyre och begränsa den danska kungamakten, men utan ett tydligt ideologiskt program. Hans tid vid makten avslutades 1520 när han sårades i strid vid Bogesund och dog kort därefter. Efter hans död försvagades motståndet mot Kristian II, vilket möjliggjorde det danska maktövertagandet.
Unionanhängare eller unionsmotståndare: Maktkampen i Sverige under Kalmarunionen handlade i grunden inte om en kamp mellan nationer, utan om en konflikt inom eliten. Den svenska adeln, riksrådet och kyrkans ledare var splittrade i frågan om hur mycket makt unionskungen skulle ha. Vissa stödde unionen eftersom den kunde ge stabilitet, skydd och möjligheter till inflytande i ett större rike, medan andra motsatte sig den när de upplevde att kungamakten försökte centralisera makten och begränsa deras egna positioner. Under 1400-talet blev denna motsättning tydlig i återkommande konflikter. Unionskungarna försökte stärka sin kontroll genom fogdar, skatter och central administration, vilket väckte motstånd i Sverige. Engelbrektsupproret på 1430-talet är ett tidigt exempel, där både lokala grupper och delar av eliten reagerade mot kungens politik. Samtidigt visar perioden med Karl Knutsson Bonde och senare Stureätten hur makten ständigt skiftade – ibland accepterades unionskungar, ibland styrdes Sverige i praktiken självständigt av riksföreståndare.
En viktig aspekt är att gränsen mellan unionsanhängare och unionsmotståndare inte var tydlig eller stabil. Många aktörer bytte sida beroende på politiska och ekonomiska intressen. Högaristokrater, kyrkliga ledare och mäktiga släkter kunde stödja unionen i ett skede och motarbeta den i ett annat. Det visar att konflikten inte handlade om fasta ideologier, utan om makt, resurser och inflytande inom ett begränsat elitnätverk. I början av 1500-talet skärptes motsättningarna ytterligare, särskilt i konflikten mellan Sten Sture den yngre och unionskungen Kristian II. Sammanfattningsvis var maktkampen under unionstiden en långvarig och föränderlig konflikt där olika elitgrupper konkurrerade om kontrollen över staten, snarare än en enkel kamp mellan Sverige och Danmark.
De ledande svenska adelssläkterna under unionstiden: Under unionstiden låg den politiska makten i Sverige i stor utsträckning hos ett fåtal mäktiga adelsfamiljer, där särskilt Bondeätten och det som brukar kallas Stureätten spelade centrala roller. Karl Knutsson Bonde var en av de tidigaste och mest framträdande makthavarna och blev kung flera gånger under 1400-talet. Hans makt byggde inte bara på formell kungamakt, utan framför allt på stöd från adeln och riksrådet. Detta visar att kungatiteln i sig inte var avgörande – det var kontrollen över elitens nätverk som avgjorde vem som faktiskt kunde styra. Efter Karl Knutsson tog en ny maktgrupp form kring Sturepersonerna. Sten Sture den äldre, Svante Nilsson och Sten Sture den yngre kom att dominera politiken som riksföreståndare, alltså ledare utan kungatitel men med reell makt över riket. Det viktiga här är att makten inte gick i en tydlig arvslinje som i ett kungahus, utan snarare inom ett nätverk av släkter och allianser. “Stureätten” var delvis en efterhandskonstruktion, men namnet markerar ändå en politisk kontinuitet där dessa ledare representerade en linje som ville begränsa unionskungens inflytande och stärka svensk elitmakt.
Det är viktigt att förstå att Sten Sture den äldre och Svante Nilsson inte var nära släkt, trots att de ofta förs samman under beteckningen “Stureätten”. Svante Nilsson var son till Nils Bosson och tog senare namnet “Sture” för att knyta an till den politiska tradition som Sten Sture den äldre hade etablerat. Detta visar att släktskap ibland användes strategiskt för att skapa legitimitet och kontinuitet, snarare än att spegla faktiska familjeband. Makten handlade alltså mer om politisk positionering och stöd inom eliten än om strikt arv. Adelssläkterna påverkade makten genom sina politiska nätverk, sitt inflytande i riksrådet och sin kontroll över resurser och militära styrkor. Släktskap gav legitimitet, men ännu viktigare var förmågan att skapa allianser och få stöd från andra stormän. Detta gjorde att makten blev rörlig och ofta omstridd – olika adelsgrupper kunde stödja eller motarbeta unionskungarna beroende på sina egna intressen. Därför bör makten under unionstiden förstås som ett resultat av en ständig förhandling inom eliten, snarare än som ett stabilt kungastyre.
Hansans roll: Hansan hade en stor betydelse för Kalmarunionen eftersom den dominerade handeln i Östersjöområdet och därmed påverkade både ekonomi och politik i Norden. När unionen bildades 1397 var en viktig bakgrund att de nordiska rikena behövde stärka sin ställning i förhållande till Hansans inflytande. Samtidigt var de beroende av handeln med Hansan, särskilt för export av järn och koppar från Sverige samt import av viktiga varor som salt och spannmål. Detta gjorde att unionens härskare ständigt behövde balansera mellan samarbete och konflikt med Hansan. Under 1400-talet blev motsättningarna tydligare, särskilt under Erik av Pommern. Hans försök att stärka kungamakten och minska beroendet av Hansan ledde till konflikter och handelsblockader som slog hårt mot ekonomin, vilket i sin tur bidrog till missnöje i Sverige och uppror som Engelbrektsupproret. Eftersom handeln var så central för olika grupper, som bergsmän och köpmän, fick relationen till Hansan stor betydelse för den politiska utvecklingen inom unionen. Under slutet av 1400-talet fortsatte denna spänning, där handel, privilegier och ekonomiska intressen påverkade maktkampen mellan unionskungar och svenska makthavare. När Kristian II kom till makten i början av 1500-talet stod han inför samma problem som tidigare unionskungar. Han ville stärka kungamakten och minska Hansans inflytande över handeln i Norden, samtidigt som beroendet av handeln fortfarande var stort. Detta gjorde relationen till Hansan till en fortsatt central fråga i unionens politik.
Kvinnor under Unionstiden: Kvinnors ställning i Sverige under unionstiden präglades av en tydlig motsättning mellan lag och praktik. Formellt sett var samhället patriarkalt: kvinnor stod enligt lagen under en manlig förmyndare, först sin far och sedan sin make. Samtidigt visar historisk forskning och källmaterial att verkligheten var mer komplex. Kvinnor kunde i praktiken äga egendom, fatta ekonomiska beslut och utöva inflytande, särskilt genom arv, äktenskap och änkeställning. Det innebär att deras handlingsutrymme var begränsat men inte obefintligt, och ofta större än vad lagtexterna antyder.
Adelskvinnor hade de största möjligheterna till makt och inflytande. Deras äktenskap fungerade som politiska allianser, och genom jordägande och släktband kunde de påverka maktförhållanden inom riket. Många deltog aktivt i förvaltningen av gods, slott och län, och kunde fungera som rådgivare i politiska frågor. I vissa fall trädde de fram som självständiga makthavare. Margareta Valdemarsdotter styrde i praktiken hela Kalmarunionen under dess första årtionden, och Kristina Nilsdotter Gyllenstierna ledde försvaret av Stockholm 1520. Till dessa centrala gestalter bör även Drottning Filippa räknas. Hon var gift med Erik av Pommern och var drottning i alla tre rikena. Filippa deltog aktivt i politiken, särskilt i Sverige, där hon närvarade vid rådsmöten och fungerade som kungens ställföreträdare under perioder när han var frånvarande. Hon hade ansvar för administrativa beslut och bidrog till att stabilisera unionen under en orolig tid. Ett tydligt exempel på hennes handlingskraft är försvaret av Köpenhamn 1428, där hon organiserade motståndet mot en hanseatisk attack. Filippa var alltså inte enbart en symbolisk drottning, utan en faktisk politisk aktör med både administrativ och militär betydelse.
I städerna hade borgarkvinnor en viktig ekonomisk funktion. Hushållet fungerade som en produktionsenhet där kvinnor deltog i handel och hantverk tillsammans med sina män. De kunde hantera räkenskaper, delta i affärer och ibland representera hushållet utåt. Särskilt betydelsefull var änkeställningen: en änka kunde ta över och driva sin makes verksamhet vidare, vilket gav henne ett relativt stort ekonomiskt handlingsutrymme. Däremot hade borgarkvinnor sällan direkt politiskt inflytande på riksnivå, även om de kunde spela en roll i det lokala stadslivet.
Bondkvinnor utgjorde den största gruppen kvinnor i samhället och var avgörande för jordbrukets funktion. De deltog i allt från odling och djurhållning till hushållsarbete och försörjning. Trots deras centrala roll är de svåra att studera eftersom de sällan framträder som individer i källorna. Istället syns de främst genom sin funktion i samhället. Även här var änkeställningen viktig: en änka kunde fortsätta driva gården, vilket visar att kvinnor hade praktisk kompetens och ansvar inom jordbruket. Deras historiska “osynlighet” beror alltså mer på källmaterialets begränsningar än på bristande betydelse.
Samtidigt fanns en grupp kvinnor som stod utanför de etablerade hushållen, exempelvis fattiga, ogifta mödrar och tjänstlösa pigor. Dessa kvinnor var särskilt utsatta och framträder ofta i källorna som föremål för kontroll och bestraffning. De saknade det skydd som ett hushåll, en familj eller en arbetsgemenskap kunde ge, vilket gjorde deras livsvillkor betydligt svårare. Här blir det tydligt hur starkt samhället var organiserat kring hushåll och social tillhörighet.
En viktig sfär där kvinnor kunde ha institutionell makt var kyrkan. Särskilt betydelsefullt var Vadstena kloster, som var både en religiös och ekonomisk maktfaktor. Klostrets abbedissa hade ansvar för stora egendomar och omfattande administrativa uppgifter, och kunde därmed utöva verklig makt. Detta visar att kvinnor inom kyrkliga institutioner ibland hade en mer formellt erkänd auktoritet än kvinnor i det världsliga samhället.
Sammanfattningsvis var kvinnors ställning under unionstiden motsägelsefull. De var juridiskt underordnade män, men kunde i praktiken utöva betydande inflytande, särskilt inom vissa samhällsskikt och livssituationer. Adelskvinnor – inklusive gestalter som Margareta Valdemarsdotter, Drottning Filippa och Kristina Nilsdotter Gyllenstierna – kunde påverka politik och förvaltning, borgarkvinnor ekonomi och handel, bondkvinnor produktion och försörjning, och abbedissor religiösa och institutionella strukturer. Den mest träffsäkra slutsatsen är därför att kvinnor inte var maktlösa – men att deras makt oftast var indirekt, situationsbunden och beroende av social position.
2. Nästa sammankomst…: Vi står på tröskeln till en blodig fest, ett fiktivt skidåkande samtidigt som vi kommer se Sverige växa fram som en stark nationalstat.
SAMMANKOMST 9
Idag tog jag upp följande delar:
1. Översikt – den här hemsidan
2. Översikt Bjälbosläkten
3. Historiska felaktigheter – Målningen ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby”
4. Svensk Medeltid 1317-1397
5. Nästa sammankomst…
1. Översikt – den här hemsidan: Jag var sen med uppdateringen av min hemsida så därför använde jag några minuter i början av vår sammankomst till att visa sidan och uppdateringarna. Bland annat så spenderade jag lite tid på att tala om Magnus Birgersson ”Ladulås”. Översikten avslutades med ”Håtunaleken” 1306 och ”Nyköpings Gästabud” 1317.
2. Översikt Bjälbosläkten: Förra gången så var det någon som nämnde att det kan vara lite rörigt med namnen på kungarna efter Birger Jarl. Därför gjorde jag en liten släkttavla som förhoppningsvis bringar lite klarhet över Bjälbosläktens monopol på den svenska kronan i över 100 år.
3. Historiska felaktigheter – Målningen Brandskattningen av Visby 1361: Förra gången så påpekades det också felaktigheten av att använda svenska flaggor i de medeltida illustrationerna eftersom den svenska flaggan kom betydligt senare (under Gustav Vasa). Jag rättade de olika illustrationerna och förde in lejon i vapensköldarna och flaggorna. Med tanke på detta så påpekade jag att historiska felaktigheter förekommer ofta i konstens värld. Jag visade ett exempel som hade samband med dagens sammankomst; målningen ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby” av Carl Gustaf Hellqvist år 1882 (den hänger på Nationalmuseet i Stockholm).
Här kan ni läsa om några av de historiska felaktigheterna i denna målning: ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby”
4. Svensk Medeltid 1317-1397: Jag startade med att ge en översikt av den svenska ekonomin under den svenska medeltiden.
Den svenska ekonomin under medeltiden (ca 1060–1397) var i grunden agrar och dominerades av självhushållning, där jordbruket organiserades i byar med gemensamma åkrar och successivt utvecklades genom tekniska förbättringar som järnplog och enklare växelbruk. Produktionen bestod främst av spannmål och boskapsskötsel, med regionala skillnader mellan ett mer utvecklat jordbruk i söder och en mer blandad ekonomi i norr. Samtidigt växte ett system för jordägande fram med skattejord, kronojord och frälsejord, och ekonomin präglades av naturaskatter som gradvis ersattes av penningbetalningar. Kyrkan blev en central ekonomisk aktör genom sitt omfattande jordägande och tionde. Under hög- och senmedeltiden ökade handeln, särskilt utrikeshandeln, och städer som Stockholm och Visby utvecklades till viktiga handelscentra. Exporten av järn, koppar, pälsverk och smör ökade, medan importen bestod av salt, tyg och lyxvaror, och handeln dominerades i stor utsträckning av Hansan.
Parallellt utvecklades bergsbruket till en nyckelsektor, där Sverige blev en betydande producent av järn och koppar. Falu koppargruva framstod som särskilt viktig och organiserades som ett tidigt bolag med handel i andelar, samtidigt som den stod för en stor del av Europas kopparproduktion och bidrog betydligt till statens inkomster. Ekonomin genomgick också en monetarisering med införandet av mynt och ökande betydelse av marknader. Den sociala strukturen bestod av relativt fria bönder, adel, präster och borgare, där böndernas starka ställning utgjorde ett viktigt särdrag jämfört med övriga Europa. Under 1300-talet drabbades ekonomin hårt av digerdöden, vilket ledde till befolkningsminskning, arbetskraftsbrist och omfördelning av jord, men också stärkte de kvarvarande böndernas position. Sammantaget präglades perioden av en långsam omvandling från en lokal naturahushållning till en mer specialiserad, institutionaliserad och handelsintegrerad ekonomi, där Sverige i allt högre grad knöts till den europeiska marknaden.
Den svenska ekonomin under medeltiden
I väster så låg Danmark och Norge, men under 1100-talet så började vi ana en svensk ”korridor”. Västgötakorridoren: Porten mot väster, ”Västgötakorridoren”, kom att öppnas någon gång under senare delen av 1100-talet och 1200-talet, beroende på vilken funktion den hade. Som politisk-kyrklig förutsättning började processen under senare delen av 1100-talet, som geografisk realitet kan den sägas vara etablerad vid mitten av 1200-talet, och som fullt fungerande svensk västförbindelse framträder den först under slutet av 1200-talet. Lödöse kom att spela en nyckelroll. Staden, utvecklades till ett av det medeltida Sveriges viktigaste handelscentra och beskrivs som landets hamn i väster under hög- och senmedeltid. Här lite mer information om Lödöse.
Lödöse: Lödöse uppstod under tidig medeltid (1000–1100-tal) som en strategiskt placerad handelsplats vid Göta älv, Sveriges viktigaste förbindelse till Västerhavet. Stadens tillkomst var nära kopplad till behovet av en exporthamn i ett läge där Sverige saknade direkt kontroll över västkusten, vilket gjorde Lödöse till en geopolitisk lösning för att nå internationella marknader. Från att ha varit en marknads- och omlastningsplats utvecklades den under 1100–1200-talet till en etablerad stad med fast bebyggelse, kyrkliga institutioner och organiserad handel, stödd av både kungamakten och kyrkan som ville kontrollera handel, beskattning och administration.
Under 1300-talet var Lödöse en av Sveriges viktigaste handelsstäder och fungerade som rikets främsta port mot Västerhavet via Göta älv. Stadens ekonomi byggde på handel, där export av järn, koppar, smör och pälsverk byttes mot import av salt, tyg och lyxvaror. Handeln var starkt integrerad i det europeiska nätverket och dominerades till stor del av Hansan, vilket gav ekonomisk tillväxt men också ett beroende av utländska köpmän. Lödöse hade även en tydlig politisk roll: staden fungerade periodvis som kunglig vistelseort, där Magnus Eriksson uppehöll sig. Som kung försökte han stärka staten genom lagreformer och centralisering, men mötte motstånd från adeln och ekonomiska svårigheter. Att kungen vistades i Lödöse visar dess strategiska betydelse som knutpunkt för handel och kontakt med Europa.
Magnus Erikssons drottning, Blanka av Namur (blev känd i eftervärlden bl.a. genom den medeltida visan “Rida rida ranka” som kopplats till henne och hennes barn), bidrog till att knyta Sverige närmare kontinenten och är en av de mest kända drottningarna från perioden. Samtidigt styrdes Lödöse lokalt genom en maktbalans mellan kronan, borgarna och kyrkan: fogden representerade kungen, medan borgmästare och råd skötte stadens dagliga styre och handel. Under 1300-talet drabbades staden hårt av Digerdöden, vilket ledde till befolkningsminskning och ekonomisk nedgång, men också stärkte de kvarvarande invånarnas position. Trots sin centrala roll började Lödöse under denna tid möta ökande problem, såsom politiska konflikter, geografiska begränsningar och konkurrens, vilket markerade början på stadens långsamma nedgång.
Lödöse – en AI-illustration
Här är ett par kartor som visar hur man tror Lödöse såg ut + några bilder från den utställning av Lödöse som finns på Medeltidsmuseet – i Lödöse.
För att kunna försvara den svenska handeln västerut så kom en fästning att anläggas vid Göta Älvs mynning – Älvsborgs fästning. Den anlades under senare delen av 1300-talet i nära anslutning till de maktpolitiska konflikterna i Norden under denna period. Dess tillkomst var ett svar på behovet att militärt skydda den smala passagen, Västgötakorridoren, samtidigt som staten ville säkra kontrollen över handel, tullar och sjöfart. Älvsborgs fästning fungerade som ett militärt, ekonomiskt och administrativt centrum som kontrollerade trafiken till och från inlandets handelsplatser, särskilt Lödöse. Genom sin placering kunde fästningen övervaka och beskatta handeln samt fungera som försvarspunkt mot danska och norska angrepp i ett ständigt omstritt gränsområde. Den utgjorde därmed en central del av den framväxande svenska statens kontroll över land och ekonomi. Det finns endast en bevarad illustration av den äldre fästningen i trä. Här under har jag publicerat den teckningen – och under den en AI-kopia av hur fästningen enligt AI skulle sett ut.
Efter Nyköpings Gästabud så kom Eriks son Magnus att utropas till kung över både Sverige och Norge. En stor del av dagens sammankomst ägnade jag åt att tala om kung Magnus Eriksson.
Magnus Eriksson (1316–1374) blev kung redan som barn 1319 och regerade då både Sverige och Norge i en personalunion. Eftersom han var minderårig styrdes riket först av en förmyndarregering, och även senare var han starkt beroende av stormännen som hade valt honom till kung. Under sin regering genomförde han viktiga reformer, bland annat Magnus Erikssons landslag – den första gemensamma lagen för hela riket – samt en stadslag som stärkte centraliseringen. Han bidrog också till att träldomen successivt avskaffades, vilket gjorde honom betydelsefull för Sveriges tidiga statsutveckling.
Från ting till landskapslagar till en rikslag: De svenska landskapslagarna var regionala lagar som gällde i olika delar av riket under äldre medeltid, innan Sverige fick en gemensam rikslagstiftning. De hör ihop med en tid då landskapen var starka politiska och rättsliga enheter, med egna ting och egna lagmän. I de äldsta skedena var lagen inte främst en boktext utan en muntligt traderad rättsordning som lagmannen skulle kunna och framföra vid tinget. Under 1200-talet och det tidiga 1300-talet skrevs dessa rättstraditioner ned på fornsvenska med latinskt alfabet. Den första bevarade svenska landskapslagen är Äldre Västgötalagen. Ett fragment av handskriften har daterats till cirka 1250, och en fullständig handskrift är från tiden efter 1281. Det betyder inte att lagen “uppfanns” då, utan att en äldre muntlig och delvis tidigare fixerad rätt nu finns bevarad i skrift. För flera andra landskapslagar ligger själva nedskrivningen ungefär mellan sent 1200-tal och mitten av 1300-talet.
Bakgrunden till landskapslagarna: Bakgrunden var att Sverige ännu inte var ett fullt centraliserat rike i modern mening. Varje landskap eller lagsaga hade sin egen rättsgemenskap, och tinget var både lagstiftande, dömande och politiskt forum. Lagmannen ledde rättskipningen och bar den rättsliga traditionen. När kungamakten, kyrkoorganisationen och den skriftliga kulturen stärktes under högmedeltiden ökade behovet av att fixera rätten i skrift: för att skapa tydligare rättskipning, minska lokala variationer, befästa kunglig och kyrklig auktoritet och göra lagen mer användbar i ett samhälle där administrationen blev mer utvecklad. Särskilt i de yngre lagarna märks stark påverkan från kyrkan, kungamakten och från kontinentala rättsidéer. Det är viktigt att skilja mellan två typer av medeltida lagtexter. Vissa landskapslagar är tydliga lagböcker som stadfästs av kungamakten, som Upplandslagen (1296) och Södermannalagen (1327). Andra är snarare rättsböcker: nedteckningar av gällande rätt utan samma tydliga kungliga stadfästelse. Den skillnaden säger mycket om övergången från regional sedvanerätt till mer centraliserad lagstiftning.
Vilka landskapslagar fanns: De viktigaste svenska landskapslagarna som brukar nämnas är följande:
Västgötalagen – gällde i Västergötland. Den finns i två versioner, Äldre och Yngre Västgötalagen, och är den äldsta bevarade svenska landskapslagen.
Östgötalagen – gällde i Östergötland. Den är bevarad i fullständig handskrift från mitten av 1300-talet, men själva tillkomsten anses äldre och är omdiskuterad.
Upplandslagen – gällde i Uppland och Gästrikland. Den stadfästes 1296 och är särskilt viktig därför att den tydligt visar en mer utvecklad och kungligt sanktionerad lagstiftning.
Södermannalagen – gällde i Södermanland. Den stadfästes 1327 och anknyter nära till Upplandslagens modell.
Västmannalagen – gällde i Västmanland och möjligen också i Dalarna.
Dalalagen – är bevarad i en handskrift från mitten av 1300-talet, men dess status är omstridd. Johan Hadorph kallade den Dalalagen, medan Schlyter såg den som en äldre bearbetning av Västmannalagen. NE anger att Dalarna hade en särskild lag, stadfäst i början av 1300-talet.
Hälsingelagen – gällde i stora delar av Norrland, utom Jämtland och Härjedalen, och även i vissa delar av Finland. Den bevarade handskriften är troligen från mitten av 1300-talet men innehåller äldre rättstraditioner.
Tiohäradslagen eller Smålandslagen – knuten till Tiohärads lagsaga i Småland, alltså Värend, Finnveden och Njudung. Av denna finns endast kyrkobalken bevarad, i två handskrifter från senare delen av 1300-talet.
Gutalagen brukar ofta räknas med bland de svenska landskapslagarna, även om Gotland länge hade en särställning. Den hör till samma medeltida regionala lagvärld som de övriga.
Därtill finns uppgifter om andra regionala lagar som inte är bevarade i fulltext, till exempel Värmlandslagen och Ölandslagen. Forskningen har länge utgått från att Värmlandslagen funnits men gått förlorad; vissa forskare har senare tänkt sig att den kan vara identisk med den text som kallats Dalalagen.
Landskapslagarna var inte bara “strafflagar”. De reglerade stora delar av samhället: arv, jordägande, köp, äktenskap, våldsbrott, böter, tingets ordning, kungens rättigheter, kyrkans ställning och mycket annat. De är därför inte bara juridiska källor utan också centrala källor till det medeltida samhället. Att vissa lagar har särskilda kyrkobalkar visar hur starkt den kyrkliga organisationen hade blivit integrerad i samhällets rättsordning.
Magnus Eriksson: Som självständig regional lagstiftning försvann landskapslagarna i praktiken när Sverige under Magnus Erikssons regeringstid fick en gemensam rikslagstiftning för landsbygden, Magnus Erikssons landslag, omkring mitten av 1300-talet. NE anger genomgående att landskapslagarna gällde “före mitten av 1300-talet”, och att denna särlagstiftning då ersattes av rikslagstiftning. Det betyder dock inte att de plötsligt upphörde över en natt överallt. I rättshistorien brukar övergången beskrivas som gradvis: den nya landslagen ersatte de regionala lagarna som gällande rätt, men äldre lagtexter fortsatte att kopieras, läsas och användas som rättsliga och historiska referenser. Själva den riksomfattande landslagen gällde sedan på landsbygden från mitten av 1300-talet till 1736, då 1734 års lag trädde i kraft.
Ett par märkliga landskapslagar: Vissa landskapslagar verkar lite underliga i dagens samhälle. Här är två stycken lagar från Gutelagen:
Den första lagen beskriver en särskild bevisprövning när en lekare säger sig ha blivit slagen. Här är den i ursprunglig skrift:
”Segir leikare at hann sé sleginn, þa skulu þeir taka hest ok smyrja sporð hans með sméri.
Skal leikarin taka i sporðinn ok halda, meðan hestrinn gengr fram.
Heldr hann, þa skal hann taka bot.
Heldr hann eigi, þa skal hann enga bot taka.”
Vilket betyder ungefär detta:
”Om en lekare säger att han har blivit slagen, skall man ta fram en häst och smörja dess svans med fett.
Lekaren skall gripa tag i svansen och hålla fast medan hästen går fram.
Om han kan hålla fast, skall han få ersättning.
Om han inte kan hålla fast, skall han inte få någon ersättning.”
Den andra lagen handlar om en klockare får kyrkklockan över sig:
”Slær klokka ihæl klukkaran, þa a klokka ihæl.
Segir klukkarin fyrr at laus er klokka ok ma falla,
ok lata þeir þó ringa, ok fell hon ok slær hann ihæl,
þa skulu arfar hans taka bot.”
Vilket betyder ungefär detta:
”Om klockan slår ihjäl klockaren, då har klockan honom ihjäl
om klockaren tidigare har sagt att klockan är lös och kan falla
och de ändå låter honom ringa den och den faller och slår ihjäl honom
då skall hans arvingar få ersättning”
Det hände mycket på medeltiden…
Juridiskt enande av Sverige
Trots dessa framsteg var Magnus Erikssons kungamakt begränsad. Han saknade en fast huvudstad och styrde genom resande hov, personliga relationer och förhandlingar med aristokratin, vilket ledde till återkommande maktkamper. Hans försök att expandera riket, särskilt genom köpet av Skåne 1332, blev ekonomiskt kostsamma och slutade med att området förlorades till Danmark. Samtidigt förvärrades situationen av ekonomiska problem och digerdöden omkring 1350, som minskade befolkningen och skatteintäkterna kraftigt.
Mot slutet av hans regeringstid ökade konflikterna, både med stormännen och inom den egna familjen. Ett uppror lett av hans son Erik bidrog till att försvaga hans ställning ytterligare, och 1364 avsattes han som svensk kung till förmån för Albrekt av Mecklenburg. Magnus försökte senare återta makten men misslyckades och levde sina sista år med begränsat inflytande, främst i Norge. Han dog 1374, troligen i ett skeppsbrott. Sammanfattningsvis präglades hans tid av viktiga reformer och statsbyggande, men också av politiska misslyckanden som bidrog till en djupare kris i Norden.
En av många problem som drabbade Magnus Eriksson var den massdöd som Digerdöden förde med sig.
Digerdöden, orsakad av bakterien Yersinia pestis, nådde Sverige omkring år 1350 via handelsvägar från kontinenten, sannolikt genom Norge. Smittan spreds snabbt i ett samhälle med begränsad medicinsk kunskap och omfattande handelskontakter, främst genom loppor på råttor men i vissa fall även mellan människor. Konsekvenserna blev katastrofala: mellan 30 och 50 procent av befolkningen dog inom några år. Många områden avfolkades helt, och stora mängder jordbruksmark övergavs, vilket skapade en långvarig demografisk kris som det tog över hundra år att återhämta sig från. Den kraftiga befolkningsminskningen ledde till genomgripande ekonomiska förändringar. Arbetskraftsbristen gav bönder och arbetare en starkare förhandlingsposition med stigande löner som följd. Jordbruket anpassades till färre arbetare genom mindre arbetsintensiva metoder, och mindre produktiv mark övergavs till förmån för effektivare brukning. Samtidigt omfördelades jord till de överlevande, och både adel och kyrka fick svårare att kontrollera arbetskraften. Efter en initial nedgång började ekonomin på sikt utvecklas mot ökad specialisering och en mer penningbaserad struktur. Socialt och politiskt innebar Digerdöden en tydlig maktförskjutning. Böndernas ställning stärktes relativt sett, medan de feodala strukturerna försvagades och adelns och kyrkans inflytande minskade. Även kulturellt fick pesten stor betydelse: religiositeten ökade och döden fick en mer framträdande plats i människors medvetande, samtidigt som kyrkans auktoritet både stärktes och ifrågasattes. Sammantaget fungerade Digerdöden som en systemchock som inte bara orsakade massdöd, utan också omformade samhällsekonomin, maktbalansen och utvecklingen mot ett mer flexibelt och marknadsinriktat samhälle i Sverige. Då det gäller antalet invånare i Sverige runt 1350 (före Digerdöden) så är det mycket svårt att få fram en exakt siffra. Michael Nordberg uppskattade i sin bok ”Den dynamiska medeltiden” Sveriges befolkning till runt 600 000 invånare. Efter pestens utbrott sjönk befolkningen troligen till ungefär ca 300 000 – 400 000 invånare!
Den heliga Birgitta (Birgitta Birgersdotter, ca 1303–1373) var en svensk aristokrat, mystiker, författare och ordensgrundare som kom att få stor betydelse under 1300-talet: Den Heliga Birgitta. Hon kom också att bli ett problem för kung Magnus Eriksson! Hon menade att kungens makt endast var legitim så länge han följde Guds vilja, upprätthöll rättvisa och levde moraliskt. När Magnus enligt henne bröt mot dessa ideal, framställdes han som en dålig och bristfällig härskare. I hennes uppenbarelser beskrivs han till och med symboliskt som en “förmörkad sol”, vilket uttrycker att han förlorat sin legitimitet och riskerade att bli föraktad av sitt folk. Hennes kritik var inte bara allmän utan riktad direkt mot kungens styre och person. Hon såg hans politiska och moraliska misslyckanden som ett hot mot hela rikets ordning, både andligt och världsligt. Därför fungerade hennes budskap som en form av offentlig opposition, där hon genom sin religiösa auktoritet försökte påverka både kungen och opinionen. Samtidigt bör kritiken förstås som tendentiös, eftersom den bygger på hennes religiösa tolkningar snarare än neutrala beskrivningar, men just detta gjorde den också politiskt kraftfull i samtiden.
Valdemar Atterdag utgjorde ett allvarligt problem för Magnus Eriksson genom sin målmedvetna politik att återuppbygga och stärka Danmark. När Magnus 1332 köpte Skåne innebar det visserligen en stor territoriell expansion, men också en tung ekonomisk belastning. Valdemar gjorde det till en huvuduppgift att återta dessa områden och lyckades genom både militära och politiska medel återställa dansk kontroll över Skåne. Detta blev inte bara en territoriell förlust för Magnus utan också ett allvarligt slag mot hans prestige och auktoritet som kung. Valdemar utnyttjade dessutom Magnus svaga inrikespolitiska läge, där konflikter med aristokratin och ekonomiska problem försvagade rikets motståndskraft. Ett tydligt exempel på detta var Brandskattningen av Visby år 1361, då Valdemar erövrade Gotland och tvingade den rika hansestaden Visby att betala en stor lösensumma. Händelsen visade både Magnus oförmåga att försvara sitt rike och Danmarks ökade styrka i Östersjöområdet. Sammantaget bidrog Valdemars agerande till att ytterligare underminera Magnus ställning, både militärt och politiskt, och fördjupade den kris som slutligen ledde till hans fall från makten.
Historiker menar att brandskattningen av Visby kom inte att bli så allvarlig för Visbys invånare utan det var istället den gotländska bondebefolkningen som kom att ”betala”: Den gotländska bondebefolkningen var den grupp som drabbades hårdast vid Brandskattningen av Visby och Valdemar Atterdags invasion 1361. Till skillnad från borgarna i Visby, som kunde köpa sig fria genom en stor lösensumma, mötte bönderna den danska armén i öppna slag utanför stadsmurarna. Arkeologiska fynd, särskilt massgravarna vid Korsbetningen, visar att tusentals bönder dödades i strider som var både korta och ensidiga, där den danska armén hade ett tydligt militärt övertag. Detta innebar inte bara en enorm mänsklig förlust utan också ett direkt sammanbrott för det lokala försvarssystemet. Konsekvenserna blev långvariga. Utöver de stora förlusterna i livskraftig befolkning försvagades jordbruket och många gårdar övergavs. Samtidigt förlorade de gotländska bönderna sin tidigare relativt starka och självständiga ställning jämfört med bönder i övriga Sverige. Före invasionen hade Gotland haft en särställning med stor lokal autonomi och ekonomisk styrka genom handel. Efter den danska erövringen införlivades ön i ett hårdare kungligt maktsystem, där bönderna fick sämre politiskt inflytande och större beroende av överheten. Till skillnad från bönder i delar av Sverige, som på sikt kunde stärka sin ställning efter Digerdöden, innebar 1361 års händelser att de gotländska bönderna i stället förlorade både sin privilegierade position och sin relativa frihet, vilket markerar en tydlig nedgång i deras sociala och politiska status. Så därför är nog den här bilden av Visby 1361 mer trovärdig än bilden ovan…
De olika problemen som drabbade kung Magnus Eriksson blev till slut alltför många. 1356 bryter uppror ut. De varar ända tills 1364 då Magnus Eriksson avsätts och Albrekt d.y. av Mecklenburg väljs till kung. Det var under denna orostid som den danske kungen Valdemar Atterdag passade på att återerövra Skånelandskapen (1360) och inta Gotland (1361).
Albrekt d.y. av Mecklenburg blev bland annat vald till kung därför det tyska inflytandet i Skandinavien var så stort vid denna tid. Hansan – dvs tyska köpmän från de nordtyska städerna (och furstendömena) hade mycket stora ekonomiska och militära resurser. Under upproret mot Magnus hade hans motståndare inom rådsaristokratin tagit kontakt med fursten av Mecklenburg och erbjudit honom Sveriges krona. De räknade med att på detta sätt förbättra sina egna positioner samtidigt som de hoppades få en mer medgörlig regent på tronen.
Dock fanns det samtidigt en misstänksamhet och ovilja mot tyskar. Denna misstänksamhet var befogad eftersom Albrekt nästan omgående börjar ersätta svenska fogdar på de olika slotten med tyska. Detta leder till en häftig reaktion. År 1371 tvingas Albrekt av Mecklenburg avge en försäkran att respektera det beslut som tagits av de svenska riksrådet 1319 – att det är förbjudet för utlänningar att inneha en plats i rådet eller en position som fogde på ett slott. Dessutom skulle Albrekt förbinda sig att i framtiden rätta sig efter rådet i viktiga frågor. Ledaren för rådet var en mycket förmögen adelsman Bo Jonsson Grip. Han innehade flera viktiga slottslän. Då Bo Jonsson Grip dör 1386 uppstår en strid mellan Albrekt och rådsaristokratin. Grip hade en tyskfödd hustru. Hon får i arv en stor årlig penningsumma, men slottslänen övergår enligt testamentet till olika medlemmar ur rådsaristokratin. Detta vill inte kungen acceptera. Striden pågår mellan åren 1386–1389. Rådsaristokratin vänder sig till Valdemar Atterdags dotter – Drottning Margareta av Danmark – för att få hjälp. 1388 erkänner de henne som Sveriges ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Året därpå, 1389, vid Falköping besegras Albrekt och hans tyska här.
Drottning Margareta sluter senare avtal med de olika länderna om att låta hennes systerdotterson Erik av Pommern, bli tronföljare i samtliga länder; Sverige, Norge och Danmark. Det är detta s.k. unionsavtal som vi kallar Kalmarunionen av år 1397!
5. Nästa sammankomst…: Unionstiden 1397-1521!
SAMMANKOMST 8
Idag tog jag upp följande delar:
1. Lite latin…
2. Översikt Svensk Medeltid 1060-1397
3. Svensk Medeltid 1060-1317
4. Nästa sammankomst…
1. Lite latin…: Jag skrev följande latinska ord på tavlan ”Hoc est enim corpus meum” och frågade om någon visste vad dessa ord betydde samt i vilket sammanhang de användes.
Uttrycket kommer från den kristna nattvardsliturgin. Det är orden som enligt evangelierna uttalades av Jesus vid den sista måltiden när han bröt brödet och gav det till lärjungarna. På latin används frasen i den katolska mässan när prästen välsignar brödet.
Därefter frågade jag om dessa ord – lite omskrivna använts i andra sammanhang.
Eftersom de allra flesta i de olika församlingarna på 1200-talet ej förstod latin så kom orden genom en mindre förvrängning att bli ”Hokus Pokus”, några ord som används av många trollkarlar/magiker i deras föreställningar.
2. Översikt Svensk Medeltid 1060-1397: Jag delade in den svenska medeltiden i tre olika perioder:
1. Kampen om kungamakten ca 1060–1250. Detta är den tidiga medeltiden. Sverige är ännu inte en tydlig stat. Makten ligger hos stormän och släkter. Det är först mot slutet av perioden som en stabilare kungamakt börjar växa fram. Den avgörande förändringen sker när Bjälboätten och Birger Jarl tar makten omkring 1250.
2. Uppbyggnaden av staten från 1250. Detta är högmedeltiden och Sveriges mest dynamiska utvecklingsperiod. Kungamakten stärks kraftigt. Det är under denna period som Sverige blir ett mer organiserat rike.
3. Kris och maktkamp fram till 1397. Den tredje fasen är en period av kriser och konflikter. Flera problem drabbar Sverige. År 1397 bildas Kalmarunionen, där Danmark, Sverige och Norge förenas under en gemensam monark.
3. Svensk Medeltid 1060-1317: Sedan så gick jag igenom tiden 1060 fram till 1308/1310.
Emund den gamle blev den siste svenske kungen av Erik Segersälls ätt. Enligt Västgötalagens kungalängd var det kung Emund som formaliserade gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Enligt Gränsläggningstraktaten upprättades överenskommelsen mellan Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg. Det gjordes med sex gränsstenar från Halland till Brömsebro. Med små förändringar kom gränsen mot Danmark att gälla fram till 1600-talet. Emund den Gamle dog 1060 och det räknas som Vikingatidens slut i Sverige – och den svenska medeltidens början.
Sverkerska-Erikska ätterna strider om kungamakten: Tidig svensk medeltid präglades av en dynastisk maktkamp mellan Sverkerska och Eriksska ätten, där kungamakten ofta avgjordes genom mord, uppror och slag. Konflikten avslutades när Bjälboätten tog kontroll över riket 1250. Här är en mer utförlig artikel om dessa strider: Ättestrider 1130-1250
Korståg mot Finland.
Första korståget ca 1150: Enligt legenden ska Sveakungar ha organiserat det första svenska korståget då Erik den helige och den brittiska missionären Sankt Henrik redan vid slutet av 1150-talet ska ha kristnat kustlandskapet i dagens Finland. Det är troligt att det vid denna tid genomfördes såväl militära erövrings- och plundringståg som handelsexpansion från svenskt håll. Fördelarna var ömsesidiga. Detta ledde småningom till att Egentliga Finland inlemmades i den riksbildning av svear och göter som kom att utgöra det svenska riket. En påvebulla från 1170-talet, ställd till ärkebiskopen och hans lydbiskopar, vittnar om svenska militära insatser för att omvända finnar. En annan bulla omtalar att Knut Eriksson år efter år var ute i härnad mot hedniska folk. Vid 1200-talets början fanns en finsk biskopsstol i Nousis som lydde under ärkebiskopen i Uppsala.
Erik den Helige och Biskop Henrik
Andra korståget ca 1249: Enligt Erikskrönikan skall andra svenska korståget ha letts av Birger Jarl, men först mot slutet av 1240-talet efter att påven kallat 1237. Det är dock troligt att denna fått kronologin fel och att expeditionen genomfördes ett decennium tidigare, och att detta därför är det första belagda korståget norr om Finska viken. Ibland tvångsdöptes redan kristna, för att vinna befolkningen från Novgorodlandets (Gårdarike) grekiskortodoxa lära till den katolska läran, vilka varit separerade sedan den stora schismen 1054.
Tredje korståget: År 1293 genomförde svenska trupper lika hastigt som välplanerat en framstöt långt in i karelernas land, vilket ledde till en 30 år lång kraftmätning mellan svenskar och ryssar (novgoroder). Novgorod hade då under en längre tid stärkt sina positioner i området, men även om svenskarna önskade motarbeta detta hade de hindrats av inre oroligheter. 1292 hade novgorodska (rusiska) trupper härjat i Tavastland, och det inre läget hade stabiliserats under förmyndarregeringen för Birger Magnusson, under marsken Torgils Knutssons ledning. Enligt Erikskrönikan skall svenskarna först anlagt Viborgs slott, och sedan intagit Kexholms fästning och även där anlagt en fästning, men förlorat denna till Novgorod. Viborg gjorde dock att Karelen gled över i svenskarnas händer.
Finland blir en del av det svenska riket
Birger Jarl och det svenska rikets konsolidering: Den person som kom att ta ett stort steg mot stärkandet av en svensk kungamakt var en Jarl till Erik läspe och halte – den sista manliga släktingen av den erikska ätten. När kung Erik dog år 1250 så togs makten över av Birger Magnusson som var Jarl och gift med Eriks syster. Birger Jarl som han normalt kallas i svensk historia tillhörde Bjälboätten från Östergötland. Egentligen var det hans son Valdemar Birgersson som blivit vald till kung men det var fadern Birger som kom att samla och sedan styra Sverige med järnhand! För att stärka enandet av Sverige så stiftade Birger Jarl de första lagarna för hela riket – de s.k. fridslagarna: kvinnofrid, hemfrid, kyrkofrid & tingsfrid.
Här är några punkter som visar hur Birger Jarl påbörjar ett svenskt enande:
1. ÅRLIGA SKATTER: Han omvandlade olika temporära skatter som “tjänsteplikt” och “ledung” till årliga skatter. Detta betydde regelbundna inkomster för kungen.
2. INDRIVNING AV SKATT: Han såg till att det byggdes flera slott – som kungens förråd och till skydd för lokalbefolkningen. Huvudsyftet var dock skatt och indrivning av den årliga skatten via kungens skattemän – de s.k. fogdarna (Han byggde bl.a. Stockholms slott, Tavastehus och Viborgs slott)
3. RIKSLAGAR: Han stiftade de första lagarna som skulle gälla för hela riket: kvinnofrid, hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid
4. FORTSATT MAKT INOM SLÄKTEN: Han såg till att hans släkt försäkrades om mycket framstående positioner i det svenska samhället då han skapade hertigdömen för sina söner (hans äldste son Valdemar hade blivit vald till kung då Erik läspe och halte dog 1250 så han behövde ej ges något hertigdöme, men de två andra sönerna Magnus och Erik fick var sitt hertigdöme). Birger Jarl’s barn (Magnus Birgersson – Ladulås), barnbarn (Birger Magnusson) och barnbarnsbarn (Magnus Eriksson) medverkade till den “dynamiska” utvecklingen under högmedeltiden – men de kommer också medverka till dess fall!
Kristendomen införs på allvar och 1248 vid Skänninge möte så knyts den svenska kristna kyrkan till katolicismen (Birger Jarl var själv med på detta möte). Det fanns en mängd fördelar med den nya religionen för kungen, de rika stormännen och de handlande borgarna:
1. Det var bra för kungen. Den kristna synen på auktoritet, dvs. att vissa människor var utvalda och viktigare än andra, passade kungen väl. Nu kunde han hävda att han fått sitt ämbete från Gud.
2. Det var bra för stormännen. Det europeiska feodala samhället var också sanktionerat av kyrkan. Det var inte bara OK att stormännen skulle anses som viktigare än den allmoge som fanns runt omkring. Det var Guds påbud. Nu kunde de med stöd av religionen börja kräva arbete och avgifter från de bönder som bodde i deras områden. Dessa erhöll i utbyte skydd.
3. Det var bra för handeln med övriga Europa. Hansastäderna innebar ökade kontakter med det kristna tyska handelsstäderna.
4. Kristendomen innebar också att Sverige öppnades för den europeiska kulturen vilket gjorde utbyten på alla plan inom alla områden lättare.
Skänninge möte 1248
Skänninge möte år 1248 var ett betydelsefullt kyrkomöte i Sverige där den katolska kyrkans organisation stärktes och anpassades efter europeiska förebilder. Mötet leddes av den påvlige legaten Vilhelm av Sabina, som representerade påven, och resulterade i en rad stadgar som syftade till att skapa en mer enhetlig och disciplinerad kyrka. Bland de viktigaste besluten fanns införandet av celibat för präster, vilket innebar att de inte längre fick vara gifta eller leva med familj, samt krav på striktare efterlevnad av kyrkans lagar. Dessutom tydliggjordes kyrkans struktur och biskoparnas makt stärktes, vilket bidrog till en mer organiserad kyrklig verksamhet. Skänninge möte fick stor betydelse eftersom det knöt den svenska kyrkan närmare den katolska kyrkan i Rom, införde europeiska kyrkliga normer och förstärkte kyrkans inflytande i det medeltida samhället.
Här är en artikel från SO-sidan med bra information om hur den medeltida kyrkan i Sverige kom att organiseras: Den svenska kyrkan under medeltiden.
Så här kunde en medeltida sockenkyrka sett ut i Sverige under medeltiden.
Kvinnor under medeltiden i Sverige: Under medeltiden i Sverige präglades samhället av en tydlig patriarkal struktur där män hade den formella makten inom familj, politik och kyrka, medan kvinnor hade begränsade juridiska rättigheter och ofta betraktades som omyndiga under en manlig förmyndare. Trots detta hade kvinnor en central och nödvändig roll i vardagslivet och ekonomin. De flesta levde på landsbygden där de deltog i jordbrukets alla delar, från matproduktion och djurhållning till textilarbete och hushållssysslor. Deras arbete var avgörande för familjens överlevnad, och när män var frånvarande kunde kvinnor ta över ansvaret för gården. I städerna deltog kvinnor i handel och hantverk, oftast inom familjens verksamhet. Även om de sällan fick fullt medlemskap i skrån, visar exempel som hantverksänkor att kvinnor kunde driva verkstäder och handelsrörelser framgångsrikt, vilket tyder på en praktisk kompetens som inte alltid erkändes i lag.
Äktenskapet var en central institution i kvinnors liv och arrangerades ofta för att stärka familjers ekonomiska och politiska ställning. Kvinnor förväntades sköta hushållet och föda barn, men deras situation kunde förändras vid änkestånd, då de ofta fick större självständighet och kunde ta över egendom och verksamhet. Kyrkan spelade en dubbel roll: den förstärkte patriarkala normer genom sin lära, men erbjöd samtidigt kvinnor alternativa livsvägar genom kloster, där de kunde få utbildning och en viss självständighet. Även om kvinnor sällan hade direkt politisk makt, kunde drottningar och adelskvinnor utöva inflytande genom nätverk och strategiska äktenskap, vilket tydligt illustreras av drottning Margareta och bildandet av Kalmarunionen. Sammantaget visar utvecklingen att kvinnor, trots begränsade rättigheter, hade en betydande och mångfacetterad roll i det medeltida svenska samhället, även om deras insatser länge underskattats i historieskrivningen.
MAKTKAMP INOM BJÄLBOSLÄKTEN: Efter Birger Jarls död uppstod en långvarig maktkamp inom den svenska kungafamiljen mellan hans söner och senare mellan deras egna barn. Birger Jarls son Valdemar Birgersson blev kung, men hans styre utmanades av brodern Magnus ”Ladulås”, som med stöd från stormän och kyrkan avsatte Valdemar 1275. Magnus stärkte därefter kungamakten och försökte skapa stabilitet, men efter hans död 1290 blossade konflikterna upp igen mellan hans söner. Den unge kungen Birger Magnusson hamnade i en bitter strid om den svenska kungamakten med sina bröder, hertigarna Erik Magnusson och Valdemar Magnusson, som ville begränsa kungens makt och själva få större inflytande. Här kommer lite förtydliganden – med först och främst mer information om Magnus Birgersson ”Ladulås”.
Magnus Birgersson ”Ladulås”: Missnöjet med kung Valdemars styre växte bland stormän och kyrkan, bland annat på grund av konflikter och svagt ledarskap. Hans yngre bror Magnus lyckades samla stöd från dessa grupper och besegrade sin bror i slaget vid Hova 1275, vilket gjorde att han kunde ta över som kung. Genom att säkra stöd från både aristokratin och kyrkan lade han grunden för en starkare och mer organiserad kungamakt. Som kung genomförde Magnus flera viktiga reformer som stärkte det feodala samhället i Sverige. Mest betydelsefull var Alsnö stadga, som gav skattefrihet till stormän och krigare (frälset) i utbyte mot militärtjänst. Detta bidrog till att skapa en tydligare samhällsstruktur där adeln fick en starkare ställning. Han införde även bestämmelser som syftade till att skapa ordning i riket, bland annat genom att begränsa våld och övergrepp från kringresande följen. Det var just dessa åtgärder som gav honom tillnamnet “Ladulås”, eftersom han enligt traditionen ”lät låsa böndernas lador”, det vill säga skyddade bönderna från att tvingas försörja kungens och stormännens följen. Hans styre bidrog därmed både till att stärka centralmakten och till att skapa större stabilitet i det medeltida svenska samhället.
Ståndsamhällets framväxt: Under 1200-talet började Sverige utvecklas till ett ståndssamhälle, där människor delades in i olika grupper med olika rättigheter och skyldigheter. Den viktigaste förändringen kom genom Alsnö stadga år 1280, som utfärdades av kung Magnus Ladulås. Stadgan innebar att personer som utförde krigstjänst till häst åt kungen – främst stormän, riddare och väpnare – befriades från skatt, vilket kallades frälse. I utbyte var de skyldiga att ställa upp med häst och full rustning i kungens tjänst vid krig. Denna överenskommelse bidrog till att skapa en tydlig samhällsgrupp av skattebefriade krigare, vilket lade grunden för den svenska adeln. Samtidigt stärkte stadgan kungens militära organisation genom att säkerställa tillgången till utrustade ryttare, och den fick därmed stor betydelse både för rikets försvar och för utvecklingen av det medeltida ståndssamhället i Sverige. Adelns position kom ytterliga att stärkas fyra år senare i Skänninge.
Alsnö Hus – Alsnö stadga 1280
Skänninge stadga från 1284 (också utfärdad av Magnus Ladulås) var en lag som främst reglerade arvsrätten inom adeln och innebar att den äldste sonen skulle ärva huvuddelen av familjens jord och egendom. Syftet med denna bestämmelse var att förhindra att adelsgodsen splittrades mellan flera arvingar, vilket i sin tur skulle bevara ekonomiskt och militärt starka adelsätter som kunde fortsätta tjäna kungen. Stadgan byggde vidare på de principer som införts genom Alsnö stadga och bidrog till att konsolidera frälsets makt, stärka samhällsordningen och ytterligare utveckla Sveriges feodala ståndssamhälle genom att skapa mer stabila och inflytelserika adelsfamiljer.
Magnus Birgerssons ”Ladulås” söner (Birger Jarls barnbarn) – maktkampen fortsätter: Magnus söner; Birger, Erik och Valdemar kom att fortsätta kampen om den svenska kronan inom familjen. Vid Håtuna år 1306 genomförde hertigarna Erik och Valdemar en kupp mot sin bror Birger. Under ett till synes försonande gästabud lät de i hemlighet föra in beväpnade män i kungsgården. När mörkret föll slog de till, grep kungen och tog kontroll över borgen. Birger fängslades och tvingades för att återfå sin frihet acceptera att riket delades, vilket kraftigt försvagade kungamakten. Händelsen visar tydligt hur instabilt det medeltida Sverige var. Konflikten mellan bröderna fick sin kulmen i Nyköpings gästabud år 1317. Efter att ha återtagit makten planerade kung Birger en noggrann hämnd. Han bjöd sina bröder till julfirande på Nyköpingshus och låtsades vilja sluta fred. Under natten lät han gripa dem och kasta dem i borgens fängelsehåla. Enligt traditionen lämnades de där utan mat och vatten och dog efter en plågsam tid av svält och kyla. Händelsen väckte stor vrede bland rikets stormän, särskilt eftersom hertig Erik varit populär. Ett uppror bröt ut, kungens makt rasade snabbt samman, och han tvingades fly landet. Hans son dog kort därefter, och istället valdes hertig Eriks son, Magnus Eriksson, till kung trots att han bara var ett barn.
ERIKSKRÖNIKAN: Den viktigaste samtida källan till dessa dramatiska händelser är Erikskrönikan, en rimmad krönika från tidigt 1300-tal. Den ger en levande och detaljrik skildring av både Håtunaleken och Nyköpings gästabud, inklusive dramatiska repliker och tydliga moraliska tolkningar. Samtidigt måste den granskas källkritiskt. Krönikan skrevs troligen av personer som stödde hertigarnas sida och hade ett politiskt syfte – att framställa Erik och Valdemar som legitima och Birger som grym och förrädisk. Därför kan vissa detaljer vara överdrivna eller vinklade, exempelvis berättelsen om hur hertigarna svalt ihjäl eller de exakta orden som tillskrivs kungen. För historiker är Erikskrönikan därför både en central källa och en partisk berättelse som måste jämföras med andra uppgifter för att ge en mer nyanserad bild av vad som faktiskt hände. Islutet av vår sammankomst så visade jag några minuter av ”Hermans Historia” – Håtunaleken och Nyköpings Gästabud.
Hermans Historia: Håtunaleken och Nyköpings Gästabud
4. Nästa sammankomst…: Vid vår nästa sammankomst så kommer vi tala om de fortsatta striderna om den svenska kronan som så småningom leda fram till Kalmarunionen 1397. Kanske hinner vi också komma in på Unionstiden…
SAMMANKOMST 7
Idag tog jag upp följande delar:
1. Lite nordisk mytologi
2. Översikt Vikingatiden (800 – 1050)
3. Vikingatiden startar (750-talet/793)
4. Vikingatidens män och kvinnor
5. Vikingatidens slut (1066…)
6. Nästa sammankomst…
1. Lite nordisk mytologi: Jag startade denna sammankomst med att tala lite om den föreställningsvärld vikingarna levde i. I början fanns endast tomrummet Ginnungagap, mellan isriket Nifelheim och eldriket Muspelheim. När is och eld möttes uppstod Ymer, den första jätten. Ymer var urjätten, stamfader till alla jättar. När han sov började fler jättar växa fram ur hans kropp. Samtidigt uppstod en annan märklig varelse ur isen: urkon Audhumbla, den väldiga kosmiska kon. Hon slickade på de salta isblocken för att få näring. När hon slickade framträdde sakta en ny gestalt ur isen. Först håret. Sedan ansiktet. Till sist en hel kropp. Så föddes Bure, den första av gudarna. Hans ättlingar blev gudarna Oden, Vile och Ve.
Gudarna Oden, Vile och Ve dödade senare Ymer och skapade världen av hans kropp: hans kött blev jord, hans blod hav, hans ben berg och hans skalle himlen. Under himlen placerades fyra dvärgar för att bära upp den: Nordre, Västre, Södre och Östre. Så uppstod världen Midgård – människornas värld.
Efter att världen formats skapade Oden och hans bröder de första människorna ur två trädstammar: Ask och Embla, som fick liv, medvetande och sinnen.
Vid världsträdet Yggdrasil sitter Nornorna – Urd, Verdandi och Skuld – och väver alla varelsers öden. Inte ens gudarna kan undkomma det öde de spinner.
Oden strävar ständigt efter kunskap. För att få dricka ur Mimers brunn, som ger djup visdom, offrade han sitt ena öga.
Bland gudarna finns också den listige Loke, vars trickster-natur ofta skapar problem. Hans största svek leder till tragedin med guden Balder, som alla älskade. Balder kunde inte skadas av något i världen – utom misteln. Loke lurade den blinde guden Höder att kasta en mistelpil mot Balder, vilket dödade honom.
För detta brott straffades Loke brutalt: gudarna band honom i en grotta med hans sons inälvor, och ovanför honom placerades en orm vars gift droppar ner på honom.
Till slut kommer Fimbulvintern, tre långa vintrar utan somrar, vilket inleder världens slut – Ragnarök.
I den sista striden möts gudar och jättar; många gudar faller, och världen förstörs i eld och hav.
Men efter Ragnarök återföds världen. Ur förödelsen överlever två människor, Liv och Livtraser, som gömt sig i världsträdet Yggdrasil. Från dem börjar mänskligheten på nytt, i en ny och återuppstånden värld.
2. Översikt Vikingatiden (800 – 1050): Efter denna odyssé i skapade AI-bilder så gjorde jag en kort översikt av Vikingatiden.
Ordet viking syftade ursprungligen på en person som gav sig ut på sjöfärder för handel, krig eller plundring. Dock, de flesta människor i Skandinavien var inte vikingar utan de var bönder som levde på gårdar och odlade sin jord. Vikingasamhället var tydligt uppdelat i olika grupper. Överst stod hövdingar och stormän som var de rikaste och mäktigaste. De ägde stora gårdar och ledde krigare. Under dem fanns de fria bönderna. De var majoriteten av befolkningen. De hade rättigheter och deltog i tinget. Längst ned stod trälarna. De var slavar och hade nästan inga rättigheter alls. De kunde köpas och säljas och arbetade ofta hårdast på gårdarna. I vissa fall kunde trälar även offras i samband med begravningar av högt uppsatta personer.
Ätten var viktig. Under denna tid levde människor i samhällen där familjen – ätten – var grunden för identitet, rättigheter och makt. Om du saknade en ätt hade du i princip inget skydd i samhället.
Vikingatiden startade på 700-talet. Traditionellt brukar man säga att vikingatiden började år 793, när vikingar anföll klostret Lindisfarne i England. Senare forskning visar att förändringar i samhället började redan i mitten av 700-talet, när handelsplatser och sjöfart utvecklades och människor började resa mer över Östersjön.
Vikingatiden tog slut på 1000-talet. I flera hundra år korsade vikingarnas skepp haven. De hade seglat längs Europas kuster, färdats ner för ryska floder och till och med nått Nordamerika. Men någon gång under 1000-talet började denna epok gå mot sitt slut. Traditionellt brukar historiker säga att vikingatiden slutade år 1066, efter slaget vid Stamford Bridge i England. Trots att 1066 anges som slutåret började vikingatiden egentligen avta redan tidigare. Flera stora förändringar hade gradvis förändrat Europa och Skandinavien. Det var dessa förändringar som kom att avsluta Vikingatiden.
3. Vikingatiden startar (750-talet/793): På ön Ösel (Estland) har arkeologer hittat två skeppsgravar från omkring år 750 e.Kr. I gravarna låg resterna av över 40 män, begravda tillsammans i ett skepp. Fyndet är unikt eftersom det är en av de äldsta kända skeppsgravarna från den tid som brukar räknas till vikingatidens början. De döda männen hade lagts i skeppet tillsammans med sina vapen och utrustning, bland annat: svärd, spjut, sköldar, spelpjäser och en del personliga föremål. Flera av skeletten visar spår av våldsamma skador, vilket tyder på att männen dött i strid. Arkeologer har analyserat tänder och ben med så kallade strontiumanalyser. Resultaten tyder på att många av männen kom från Mälarområdet i dagens Sverige. Det innebär att krigarna sannolikt var skandinaver som deltagit i ett vikingatåg österut. Forskare tror att de kan ha varit en grupp krigare som antingen deltog i ett plundringståg eller var inblandade i en konflikt med lokalbefolkningen. När de dödades begravdes de av sina kamrater i skeppet.
Fyndet på Ösel är mycket viktigt eftersom det förändrar vår bild av vikingatidens början. Traditionellt har man hävdat att vikingatiden startade år 793, när vikingar anföll klostret Lindisfarne i England. Men skeppsgravarna visar att organiserade krigarfärder över havet redan förekom flera decennier tidigare. De döda männen på Ösel ger därför en inblick i en tid då de första vikingarna började röra sig utanför Skandinavien. Idag betraktas fynden från Ösel som ett av de tidigaste arkeologiska spåren av vikingarnas expansion, och de påminner oss om hur farliga och osäkra de första vikingafärderna kunde vara.
4. Vikingatidens män och kvinnor: Jag visade ett par bilder på ”Vikingamodet” i slutet av 900-talet:
Männen under Vikingatiden: De flesta män i Sverige under vikingatiden var bönder. Jordbruk och boskapsskötsel var den viktigaste sysselsättningen och grunden för samhällets försörjning. De odlade till exempel korn, råg och havre och höll djur som kor, får och grisar. Många män deltog också i andra aktiviteter beroende på årstid och behov:
Hantverk – vissa var smeder, skeppsbyggare, träarbetare eller arbetade med textilier och redskap.
Handel – några reste till handelsplatser i Norden och längre bort, till exempel runt Östersjön, i Europa och längs floderna mot Bysans och Arabvärlden.
Krig och plundring (vikingafärder) – en mindre del av männen deltog i resor där de handlade, plundrade eller tjänade som krigare utomlands.
Fiske och jakt – viktigt komplement till jordbruket.
Precis som vi sagt innan – bilden av vikingen som krigare stämmer bara för en mindre del av befolkningen. För de flesta män handlade livet främst om jordbruk och arbete på gården.
Kvinnorna under Vikingatiden: Kvinnor under vikingatiden var viktiga för samhället. De hade ansvar för gårdar, ekonomi och familj, kunde ha religiösa roller och hade fler rättigheter än många kvinnor i andra delar av Europa under samma tid. Sammanfattningsvis hade kvinnor under vikingatiden en viktig ekonomisk roll i gårdar och handel, en relativt stark juridisk ställning jämfört med många samtida samhällen, en möjlighet till religiös makt som sierskor och ibland politisk och social makt, särskilt som änkor eller hövdingahustrur. Samtidigt var samhället fortfarande patriarkalt, och män dominerade krig, politik och offentligt ledarskap. Här är lite mer information om kvinnor under Vikingatiden: Kort text om kvinnor under Vikingatiden
5. Vikingatidens slut (1066…): År 1066 seglade den norske kungen Harald Hårdråde med en stor flotta till England. Han var en erfaren krigare och hade tidigare tjänat som befälhavare i det berömda Varangiska gardet i Konstantinopel. Till en början gick invasionen bra. Vikingarna vann ett stort slag vid Fulford nära York. Men bara några dagar senare mötte de den engelske kungen Harold Godwinson vid Stamford Bridge. Vikingarna blev överraskade och många av dem hade lämnat sina rustningar vid skeppen. Under slaget dödades Harald Hårdråde av en pil som träffade honom i halsen. När den norske kungen föll, då föll också den sista stora vikingainvasionen av England. Därför brukade historiker se slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 som slutpunkten för vikingatiden. Ironiskt nog invaderades England bara några veckor senare igen – denna gång av Vilhelm Erövraren från Normandie, som själv härstammade från vikingar. Detta är en ganska ”romantisk” beskrivning av slutet på Vikingatiden. De flesta forskare och historiker är överens om att slutet av Vikingatiden var en längre process som startade långt tidigare.
1. Kristendomen förändrade samhället: En av de största förändringarna var kristendomens spridning i Norden. Med kristendomen förändrade samhällets värderingar. Den gamla kulturen med plundring, blodshämnd och offer till gudarna passade inte lika bra i ett kristet samhälle. När kungarna blev kristna försökte de också stoppa vikingatågen, eftersom de skapade konflikter med andra kristna länder.
2. Starkare kungar och nya riken: Under vikingatiden hade Skandinavien bestått av många små hövdingadömen. Men under 900- och 1000-talen började starka kungariken växa fram i Danmark, Norge och Sverige. Kungarna ville ha mer kontroll över sina riken. De byggde upp lagar, skatter och organiserade arméer. När kungamakten stärktes blev det svårare för hövdingar och krigare att ge sig ut på egna plundringståg. Vikingarnas fria krigargrupper passade helt enkelt inte längre in i den nya politiska ordningen.
3. Europa blev bättre på att försvara sig: Under 800- och 900-talen hade många europeiska länder varit svaga och splittrade. Det gjorde dem till enkla mål för vikingarna. Men efter hand började de bygga upp starkare försvar. I England skapade kung Alfred den store ett system av försvarsstäder som gjorde det mycket svårare för vikingarna att plundra. När motståndet blev starkare blev vikingafärder helt enkelt mindre lönsamma och betydligt farligare.
4. Handel ersatte plundring: Under vikingatiden hade handel och plundring ofta gått hand i hand. Men från 1000-talet började stora handelsnätverk i Europa ta över handeln. Städer växte fram och nya handelsorganisationer tog kontroll över handeln i Östersjön och Nordsjön. Istället för att plundra började människor tjäna pengar genom handel och hantverk i växande städer.
5. Vikingarna blev en del av Europa: Till slut var kanske den viktigaste orsaken att vikingarna själva förändrades. De hade bosatt sig i många delar av Europa: England, Normandie, Irland, Island, Ryssland, osv… Deras ättlingar blev kungar, handelsmän och bönder. De var inte längre främlingar som kom från havet. De hade blivit en del av Europas samhällen.
När vi kommer till den senare delen av 1000-talet så har en ny tid startat i Sverige – Medeltiden!
6. Nästa sammankomst…: Vi kommer tala om den svenska Medeltiden vid vår näste sammankomst.
SAMMANKOMST 6
Idag tog jag upp följande delar:
1. Folkvandringstid (375 – 550)
2. Vendeltid (550 – 800)
3. Vikingatid (800 –1050)
4. Nästa sammankomst…
1. Folkvandringstid (375 – 550): Under förra sammankomsten så talade jag en hel del om att denna tid var en orolig tid. Åtskilliga fornborgar byggdes runt om i Sverige. Jag visade bilder från Eketorp fornborg på Öland. I Europa så ser vi hur olika folkgrupper trycks västerut (bl.a. så kom juter, angler och sachsare ta sig till ”England”). Här är en text som sammanfattar lita av början och framförallt slutet av den s.k. Folkvandringstiden.
FOLKVANDRINGSTID – Start och slut
Hunnerna/Attila: Omkring år 370 dök hunnerna upp vid Svarta havet och underkuvade år 375 ostrogoterna, som då leddes av Ermanarik. Denna erövring blev startskottet till den germanska folkvandringen. År 395–396 gjorde hunnerna ett omfattande plundringståg i Syrien och Mesopotamien. Hunnerna var bitvis splittrade, men senast år 432 lyckades Rua ena hunnerna under sitt styre, med basen i nuvarande Ungern. I mitten av 400-talet invaderade hunnerna sydöstra och centrala delarna av Europa under ledning av den beryktade ledaren, Attila.
Västrom/Östrom: Theodosius var kejsare 378–395. I sitt testamente delade han 395 e.Kr romarriket mellan sina två söner. Sönerna blev kejsare över var sin del. Västrom hade Rom som huvudstad och Östrom hade Konstantinopel. Östrom skulle under namnet Bysans bestå i mer än 1 000 år. Västrom blev inte lika långlivat. För att undkomma plundring av hunner och härjande germanfolk betalade romarna ut stora mängder guld. Attila, som var hunnernas kung 434–453, tog emot tonvis av guldmynt från den östromerske kejsaren Theodosius II. Det handlade dels om en årlig utbetalning på omkring 150 000 solidi (guldmynt på 4,5 gram), dels en engångssumma på 432 000 solidi, som motsvarar bortemot 2 ton guld. En viss del av guldet nådde nordborna, eftersom även de såg romarrikets upplösning som ett gyllene tillfälle att berika sig. Solidi kunde de tillskansa sig genom att tjänstgöra som legosoldater hos hunnerna, gå samman med andra germanstammar eller själva bedriva utpressning mot romarna.
Två vulkanutbrott: År 536 skedde ett jättelikt vulkanutbrott någonstans på norra halvklotet. Vulkanen kastade stora mängder svavelpartiklar högt upp i jordens atmosfär, där de reflekterade bort solens värmestrålning under flera års tid. Det finns faktiskt ögonvittnesskildringar av händelsen bevarade – skrifter på latin och grekiska som talar om att solen förmörkas och inte lyser som vanligt förrän efter flera år. Författarna skriver att den lyser så dåligt att den inte kastar skugga ens på dagen, och i främre orienten och norra Italien är det praktiskt taget vinter mitt i sommaren, säger Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet. Nu visar nya analyser av svavelinnehållet i borrkärnor från inlandsisarna i Antarktis och på Grönland att det här inte hände bara en gång – utan vid minst två olika tillfällen på kort tid. År 540 kom ett nytt, ännu större, vulkanutbrott. Den här gången på södra halvklotet.
Lilla istiden: Följden blev att Europa och Asien kastades in i en köldperiod som kom att vara i hundra år. Studier av årsringar från träd som växte på den tiden visar att somrarna blev flera grader kallare än normalt över stora delar av norra halvklotet. Historiker brukar tala om den lilla istiden, den som kulminerade på 1600-talet, men enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker och klimatforskare vid Stockholms universitet var perioden på 500- och 600-talen ännu bistrare. Vi ser det som den kallaste, förmodligen, perioden, åtminstone sommartid, på norra halvklotet de senaste 2000 åren, möjligen ännu längre, så vi tycker att det är befogat att kalla den för en liten istid, säger han.
Justinianska pesten: Forskarna tror att sjukdomar och krig följde i kylans spår. Fredrik Charpentier Ljungqvist menar att katastrofen var jämförbar med Digerdöden på 1300-talet, och misstänker att den så kallade Justinianska pesten som drabbade Asien och södra Europa just i mitten av 500-talet, mycket väl kan ha nått upp till Norden. Smittan kom sannolikt från Östasien. En förklaring till spridningen västerut därifrån kan ha varit att en tillfällig klimatförsämring lett till att pestbakteriebärande smågnagare av kölden drivits ned från bergen mot karavanvägarna, varifrån smittan spridits vidare. Klimatforskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist tror att ödeläggelsen i Norden kom i närheten av digerdödens följder, då mellan en tredjedel och hälften av befolkningen strök med. I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna kring år 536 ha sjunkit dramatiskt — med tre till fyra grader. Bristen på arkeologiska fynd visar att de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade från 600-talet.
Fimbulvintern: I den vikingatida nordiska folktron skulle Ragnarök – jordens och gudarnas undergång – förebådas av en stor köld – Fimbulvintern, och Gräslund tror att det handlar om klimatkatastrofen på 500-talet, som genom generationerna har förvandlats från bister verklighet till en del av religionen.
Eddan 1220: ”Denna vinter består av tre sådana vintrar efter varandra, utan någon sommar emellan.” Den iskalla perioden utan sol beskrivs i eddadikten Völuspá: ”svärdtid, sköldar klyvas, vindtid, vargtid, sen störtar världen”…
2. Vendeltid (550 – 800) – PP: Jag visade följande PP (PowerPoint) medan jag talade om Vendeltid: Vendeltid. En av de skrifter som beskriver Vendeltiden i södra Skandinavien vid denna tid är det s.k. Beowulfkvädet. Här har jag samlat tre olika texter om Beowulf: Beowulf. Diskussionen om Beowulf som fiktion eller en text med anknytning till verkligheten kommer fortsätta…
Här är en del av de andra sakerna som jag tog upp angående Vendeltid:
Vendeltiden är den mellersta perioden av yngre järnålder i Sveriges förhistoria, namngiven efter de rika arkeologiska fynden från båtgravfältet i Vendel nära Vendels kyrka norr om Uppsala. Motsvarande period i Norges historia kallas Merovingertiden och i Danmark Yngre germansk järnålder.
Perioden sträcker sig mellan folkvandringstiden och vikingatiden, från ca år 550 till år 800, och från perioden finns bland annat gravfält och båtgravar från Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala, och gravfältet vid Ultuna strax intill Fyrisån, en halvmil söder om Uppsala. År 1881 upptäcktes båtgravarna i Vendel i samband med kyrkogårdens utvidgning, och elva båtgravar, varav några plundrade, grävdes därefter ut av Hjalmar Stolpe. 1893 grävdes ytterligare tre gravar ut. Gravarna var vid denna tid de rikaste som påträffats i Sverige. I Båtgrav XII hade den döde i båten fått med sig två tveeggade och ett eneggat svärd, två sköldar, en hjälm, ett spjut samt pilar till en båge. Därutöver glasbägare, spelbrickor, hästbetsel och redskap samt utanför båten offrade hästar och hundar.
Under vendeltiden byggdes ansenliga rikedomar upp kring Gamla Uppsala förmodligen från bergsbruk och handel. Skeppen blir allt viktigare och hästarna från vendeltidens Sverige är omtalade som särskilt bra. Den 16-typiga runraden, som de flesta runstenar är skrivna med ersätter den 24-typiga i hela Skandinavien vilket tyder på starka kungar med nära kontakter med varandra. Under den tidiga vendeltiden regerar, enligt sagorna, de sista kungarna av den gamla Ynglingaätten. En maktkoncentration kan förmodas genom de stora kungshögarna och de senare mångtaliga båtgravarna i Svealand.
Båtgravar: Efter hand blir högarna betydligt mindre och under vikingatid är de endast några få meter i diameter, dock ofta placerade i närheten av de gamla högarna i Gamla Uppsala. Ett annat gravskick som uppkommer under vendeltid är båtgravarna. Dessa finns på flera håll i Svealand men de mest kända torde vara de i Valsgärde någon kilometer norr om Gamla Uppsala och de i Vendel som givit epoken dess namn. Båtgravarna visar liksom bronsålderns skeppssättningar att sjövägarna var viktiga. Båtgravarna från vendeltid är rika på gravfynd, och att kontakterna med utlandet var viktiga visas bland annat av att man i båtgraven i Sutton Hoo, England, har hittat fynd som företer ett nära släktskap med till exempel dem man funnit i Valsgärde. Sagorna, som dock här är mer dikt, berättar även om hur Ivar Vidfamne något senare, som den förste kungen efter Ynglingaätten, skapar ett rike eller en union som skulle bestått av delar av England, Skandinavien och provinser på andra sidan Östersjön. Det skulle sedan upplösts genom det i flera källor återgivna slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring. Under 700-talet, inte minst sedan Birka anlagts som ersättning för Helgö, intensifieras handeln successivt och då främst den östliga. Det går därför inte att ange något exakt år för när Sverige går in i vikingatiden på samma vis som för de västliga vikingafärderna där vikingarnas uppdykande vid Lindisfarne 793 utgör en traditionell startpunkt.
Gamla Uppsala: Högarna var inte det enda som uppfördes i Gamla Uppsala under Vendeltiden; härskarna gjorde allt för att skapa en storslagen miljö. Här fanns också en av Skandinaviens största salar, en hallbyggnad som var omkring 600 kvadratmeter stor. Den var uppförd på en tio meter hög platå på Uppsalaåsen. Eftersom själva salen var tio meter hög måste byggnaden ha gjort ett enormt intryck. Hallbyggnadernas roll under järnåldern kan inte överskattas. Här kunde medlemmar av eliten överträffa varandra i generositet, man åt gemensamma offermåltider och konfererade om kommande plundringsfärder. Härskarna i Gamla Uppsala nöjde sig inte med högar och hallar. Under 600-talet uppfördes även två stycken nästan kilometerlånga stolprader, där en stor mängd omkring åtta meter höga trästolpar placerades ut med sex meters mellanrum. När fundamenten till stolparna undersöktes av arkeologer 2013 påträffades skallfragment från bland annat häst och ko, vilket lett till tolkningen att vissa stolpar prytts med djurhuvuden. Vad stolpraderna har fyllt för funktion är oklart – en av dem flankerar en forntida väg som kan ha använts i samband med begravningsprocessioner. Det är inte osannolikt att raden av stolpar var ett slags inhägnad som markerade ett kultområde. För att sveakungarna skulle få försörjning och skydd anlades också en by intill högarna där alltifrån boskapsskötare till aristokrater och krigare bodde.
Internationella kontakter: Under vendeltiden grundades även en rad handelsstationer, framför allt i Baltikum, exempelvis Seeburg, det nutida Grobin i Lettland. Dessa kolonier förebådade vikingatidens handelsfärder i österled och utgjorde en förutsättning för dessa. Ett exempel på de internationella kontakterna västerut är den praktfulla båtgraven i Sutton Hoo på Englands östkust. Den visar stora likheter med båtgravarna i Mälardalen, och den döde krigarens livvapen är tillverkade i Sveariket. Under vendeltiden utvecklades i Norden den germanska djurornamentiken som kanske är den mest utsökta av våra förhistoriska konstarter, och även guldsmedstekniken nådde sin fulländning med bl. a. storartade cloissonéarbeten. Också den gotländska bildstenskonsten blomstrade under sen vendeltid.
Skeppsbyggarkonsten utvecklas: Vendeltiden är upptakten till vikingatiden. Järnhanteringen i Dalarna tog fart och den ökade tillgången på metallen gjorde att man kunde tillverka stora bredbladiga yxor. Detta hade avgörande inverkan på båtbyggandet – nu kunde man lättare klyva trä radiellt ur trädstammarna vilket ledde till tunnare plankor. Med dessa kunde lättare och snabbare skepp byggas. Under Vendeltiden roddes ännu de stora träskeppen, men upptäckten härom året av två båtgravar vid byn Salme på den estniska ön Ösel i Rigabukten i Östersjön, visar att nordborna troligtvis använde segel redan under 700-talet. I de två båtarna var ett fyrtiotal män, vissa lemlästade, begravda. Den ena av farkosterna tros ha haft segel, detta dels för att man tyckt sig se avtryck efter en köl i jorden, dels för att de döda täckts med något som kan tolkas som ett segel. Analyser av ämnet strontium i de avlidnas tänder visar att de hörde hemma i Mälardalen. Fyndet i Salme pekar framåt mot en ny tid, där skepp och segel var förutsättningen för vikingarnas framgångar.
3. Vikingatid (800 –1050): Vi kom att glida in på den sista perioden under järnåldern – Vikingatiden! Jag startade med att visa en Hollywoodbild av Vikingatiden:
Vikings.
Här är en lite äldre sammanfattning av Vikingatiden – Sveavikingar som jag visade: Vikingatiden – Sveavikingar. Just det här att Vikingatiden växer är något som nutida forskare tagit upp: Vikingatid – Forskning och Framsteg. Den andra artikeln i texten behandlar en vikingagrav i Birka efter en betydelsefull krigare. Länge så talade man om denna manliga viking – ända tills den moderna forskningen visade att det var en kvinna…
Den framgångsrike manliga krigaren i Birka var en framgångsrik kvinnlig krigare…
4. Nästa sammankomst…: Vid vår nästa sammankomst så kommer jag tala lite mer om Vikingatiden innan vi beger oss in i den korta svenska Medeltiden.
SAMMANKOMST 5
Idag tog jag upp följande delar:
1. Europeisk Historia
2. Kronologisk översikt – Svensk Järnålder (500 f.Kr. – 1050)
3. Järnåldern – översikt
4. Förromersk Järnålder (500 f.Kr. – 0)
5. Romersk Järnålder (0 – 375)
6. Folkvandringstiden (375 – 550)
1. Europeisk Historia: Jag startade denna sammankomst med att tala lite om vad som pågick i Europa under Järnåldern:
Några korta ord om Antiken: Antiken kort översikt
Varför föll det Romerska Imperiet samman?: Roms nedgång och fall
Några rader om de mystiska Goterna: Goter
2. Kronologisk översikt – Svensk Järnålder (500 f.Kr. – 1050):
Förromersk järnålder (Keltisk Järnålder) (500 f.Kr. – 0)
Romersk järnålder (1–375)
Folkvandringstiden (375–550)
Vendeltiden (550–800)
Vikingatid (800–1050)
3. Järnåldern – översikt: Oftast så behandlas den svenska järnåldern mycket översiktligt i dagens undervisning. Här är de anteckningar jag hade för mina gymnasieklasser:
”Järnåldern innebar förändringar: För 2500 år sedan började nordborna utvinna järn (500 f.Kr. – Järnåldern). Detta järn kunde man finna i sjöar och myrar runtomkring i Norden. Nu fick vi en metall som alla kunde ha nytta av. Man tillverkade en mängd olika redskap – och vapen! Under den germanska folkvandringen (370-talet till mitten av 500-talet) så ser vi en ökad oro. En mängd fornborgar byggs under denna tid vilket klart visar att man sökte skydd från något (och någon). Hela Europa drabbas och århundradena efter är kontinenten försvagad vilket ger möjlighet för en viss nordisk påverkan – vikingatiden kommer…”
Därefter så gjorde vi en liten fördjupning om Vikingatiden. Så här kort avhandlar en video den svenska järnåldern:
Den svenska järnåldern
För att poängtera en del av de svårigheter som Järnålderns individer upplevde så visade jag en del av TV-serien ”Sagan om Sverige” (en dokumentärserie om Sveriges förhistoria som visades 1985)
”Sagan om Sverige” – Järnåldern (om en del av de smittsamma sjukdomar som järnålderslivet förde med sig)
”Att bygga en blästerugn” – kort informativ video som visar hur man byggde en järnåldersugn för järntillverkning.
Här är några ord (från en artikel) om hur man gjorde järn under Järnåldern: Den inhemska svenska järnproduktionen bestod från början av myrmalm som hettades upp med hjälp av ved i gropugnar. Men järn framställt på det här sättet blev poröst och av dålig kvalité eftersom inte tillräckligt hög temperatur kunde nås under tillverkningsprocessen. På 500-talet uppfanns blästerugnar som fick upp värmen till temperaturer på omkring 1300 °C vilket krävdes för att frigöra järnet från malmen och alla dess slaggprodukter (järnets smältpunkt är dock 1535 °C). I och med det fick man fram ett järn som gick att smida. Denna process kallades ”blästring” och började med att malmen först upphettades över öppen eld, vilket resulterade i att svavel och vatten togs bort. Därefter placerades malmen i blästerugnar där den varvades i lika delar med träkol vilken hade framställts i kolmilor. Ugnen tändes sedan på samtidigt som luft pumpades in med hjälp av en stor blåsbälg. Järnmalmen reducerades på så vis till en klump – en s.k. järnlupp – och blev i princip smidbar. Under järnåldern experimenterade smederna fram tekniker för att göra järnet smidigare, hårdare och starkare. När järnet hettades upp med träkolseld trängde en viss kolhalt in i metallen, och genom att arbeta med upphettning, vikning och hamring, tillsammans med s.k. ässjning (att snabbt doppa ner metallen i kallt vatten), skapades hårda stålsatta järnverktyg och vapen.
JÄRNÅLDERN: Omkring 500 f.Kr nådde bronsåldern sitt slut. Klimatet blev kallare och fuktigare, granskog och sumpmark bredde ut sig. Hövdingarnas och stormännens gravhögar med rika fynd försvann. Istället tycks ett jämförelsevis jämlikt samhälle baserat på familjejordbruk ha uppstått. När vapen och redskap tillverkades av järn var det förmodligen lättare för bönderna att bevara sin självständighet gentemot mäktiga hövdingar, eftersom järnmalm kunde utvinnas överallt ur sjöar och myrar.
Under den romerska järnåldern (0–400 e.Kr), då handeln och kontakterna med romarriket i söder på ett genomgripande sätt påverkade hela den germanska världen, verkar dock hövdingarna ha återvänt. Återigen begravdes vissa döda under storstilade former, ibland utan att brännas. Fynden av guld och romerska importföremål i dessa gravar är omfattande. Kontakterna med romarna ledde också till att runorna infördes under 200-talet. Mot slutet av den romerska järnåldern uppfördes borganläggningar på många platser, vilket har tolkats som att en tid av krig och omvälvningar tog sin början.
Järnålderns sista århundraden, 400–1050, delas in i epokerna Folkvandringstid (400–550), Vendeltid (550–800) och Vikingatid (800–1050). Under dessa sekel fortsatte man att begrava mäktiga stormän med rika gravgåvor, och handeln och integreringen med omvärlden utvecklades ytterligare. Under Vendeltiden och vikingatiden skedde även en viss territoriell expansion på andra sidan Östersjön.
4. Förromersk Järnålder (500 f.Kr. – 0): Perioden 500 före Kristus till år 0 kallas för den förromerska järnåldern. Tidigare kallade man den även för keltisk järnålder för att man såg influenser i det svenska materialet från den keltiskt talande befolkningen i Central- och Västeuropa. Runt om i landet började man framställa järn av myrmalm och rödjord i stor skala. Tillverkningen skedde i små blästerugnar. Nu behövde man inte längre förlita sig på import av koppar och brons. Huvudnäringarna var jordbruk och boskapsskötsel kompletterade med jakt och fiske. Klimatet hade blivit kallare och fuktigare. Granen började ersätta lövskogarna i Mellansverige. De kallare vintrarna gjorde att man i högre utsträckning fick ha husdjuren inomhus. Ofta fick djuren bo i en del av samma långhus som människorna bodde i. Det gjorde att man lättare kunde ta tillvara den gödsel som djuren producerade. Det behövdes till åkrarna. På åkrarna odlade man mest skalkorn, ett sädesslag som både passar till gröt och för att producera öl. Under perioden 200–1 före Kristus börjar vissa gravar få en rikare utrustning igen med redskap, dräktsmycken och vapen. En viktig nyhet var bältet och olika beslag och delar av metall som hörde till bältet. Bältet indikerar att man har börjat använda byxor. Byxorna och även det eneggade svärdet är nya influenser som ytterst kommer från östliga ryttarfolk. Under den här perioden börjar även ridkonsten utvecklas, men man red barbacka. Det äldsta bevarade klädesplagget från Sverige är en yllemantel från Västergötland. Manteln har varit intrikat vävt med ett mönster. Klädedräkten för män och kvinnor kunde utrustas med en annan nymodighet, nämligen dräktnålen i form av en säkerhetsnål med fjädrande funktion. Den var dekorerad på olika sätt utifrån modets växlingar. Den kallas för fibula. Den nya krigarklassen hade olika utrustning beroende på rang. De mäktigaste hade svärd medan fotfolket fick ha spjut och lans. När svärdbärarna begravdes veks ofta svärdet ihop för att det inte skulle gå att använda igen. Antingen var man rädd för att någon skulle gräva upp svärdet igen och använda det, eller rädd för att de döda skulle gå igen.
Här är en artikel från Populär Historia om den förromerska och romerska järnåldern: Populär Historia – Äldre Järnålder
5. Romersk Järnålder (0 – 375): Perioden mellan 1–400 efter Kristus kallas romersk järnålder. Skandinavien blev aldrig en del av det romerska riket men vi hade många influenser från imperiet i söder. Antagligen nådde romerska handelsmän upp till Skandinavien. Många romerska varor kom hit, hursomhelst. Det kan vi se genom pärlor, bronsföremål, vapen och glas som hittas i Sverige. Dessutom tjänstgjorde män från nuvarande Sverige som legosoldater i den romerska armén. Vissa av dem deltog också i de germanska krigstågen mot romarna. De som varit på kontinenten och överlevde, tog med sig hem varor, mynt, seder och dräktdetaljer. En viktig roll i transporterna var de klinkbyggda båtarna. Vi har väldigt få fynd av dessa i Sverige men de finns avbildade på bildstenar. Seglet verkar inte ha använts utan man rodde båtarna. Runt om i bygderna växte gravfält upp med stensättningar, domarringar och resta stenar. De döda brändes ofta, men även skelettbegravningar var vanliga. Med sig i graven fick de olika mängder med gravgåvor, beroende på deras sociala ställning. I gravarna kan man hitta delar av serviser i form av dryckeshorn, keramik, träkärl eller romerska glas. Glasen var tillverkade i Medelhavsområdet eller runt Svarta havet. Kvinnorna och flickor kunde få med sig uppsättningar av glaspärlor tillverkade i östra Medelhavsområdet. Dessutom utrustades vissa med fint dekorerade bälten eller med dräktsmycken. Enstaka män fick med sig vapenuppsättningar i den sista vilan. Några av de finaste utmärkelserna var sporrar för officeren till häst eller svärd. Merparten fick däremot bara en svepask av bark eller inga gåvor alls med sig i graven. Boplatserna var många och husdjursuppsättningen kompletterades nu med höns och katter. De var också ett resultat av kontakterna med romarna. Skalkorn var det dominerande sädesslaget. Långhusens storlek blev också en statusmarkering. De rikaste storbönderna hade hus som var mellan 30–50 meter långa. Sländtrissor och vävtyngder visar att ylleproduktionen var viktig. De regionala skillnaderna blev allt tydligare under den här tiden. Den sydligaste delen hade traditioner som var likartade med de på Själland. Västsverige var influerat av Jylland och Norge. Öland och Gotland uppvisade en helt egen formvärld i såväl hus, dräktsmycken som gravskick. Järnproduktionen tilltog och man började göra järn av sjömalm. Dessutom inledde man användningen av kolningsgropar för att effektivare göra träkol som användes i blästerugnarna. Ute i skogarna byggde man även tjärgropar för att tillverka tjära till båtar och hus. Längs med Norrlandskusten upp till Ångermanland och i Jämtland byggs nya bosättningar av samma typer som söderut. Bosättarna var bönder och boskapsskötare. Men även järnproduktion och jakt lockade till sig nya bosättare. Nybyggare kom både från söder och från nuvarande Norge.
NORRLAND: Den asbestmagrade keramiken och många andra bronsåldersdrag fortsätter att förekomma fram till cirka 1–200 efter Kristus. Sedan upphör tillverkningen av keramik i inlandet. Fångstgropssystem och boplatser visar att inlandet ändå var bebott och utnyttjat. Redan under 200-talet före Kristus börjar man producera järn i Lappland i miljöer som domineras av jakt- och fiskeekonomi. Järnproduktionen fortsätter sedan i olika typer av blästerugnar i stora delar av Norrland. I mellersta och södra Norrland samt Dalarna börjar en storskalig järnproduktion under tiden efter år 1 efter Kristus. Där tillverkar man olika typer av ämnesjärn som sen säljs vidare till andra delar av södra Skandinavien. I inlandet, längs med sjöar och älvar, anläggs så kallade insjögravar. De ligger i lägen som indikerar att det är en kultur som baseras på jakt, fiske och järnframställning. Gravarna är i form av runda, triangulära och kvadratiska stensättningar. Gravarnas yttre liknar de sydskandinaviska men kan vara uppförda av en för-samisk befolkning. Olika typer av pilspetsar av järn indikerar att man har haft en annan materiell tradition än den i södra Skandinavien. Längs med kust och älvdalarnas nedre lopp anläggs bosättningar med långhus av sydskandinavisk karaktär från Kristi födelse och framåt. Under tiden före 550 efter Kristus är de norska kontakterna viktiga för de här bosättningarna upp till Ångermanland. Stora och rika gravhögar uppförs över hövdingar. Ofta är de utrustade med bronskittlar som är importerade från Romarriket. Efter år 550 efter Kristus börjar föremålsformer likna med de som finns i Svealand. De här bosättningarna har haft en ekonomi där boskapsskötsel och sädesodling har spelat en viktig roll.
6. Folkvandringstiden (375 – 550): Sverige under folkvandringstiden brukar följa den germanska folkvandringens tidsangivelser, eftersom den hade störst betydelse för Västeuropa. Den inföll mellan åren 375 och 568. Folkvandringstiden dateras dock oftare till 400–550 e.Kr. i svensk arkeologi. Nordens guldålder är en annan benämning som syftar på guldskatterna i fyndmaterialet. Fynden av guldhalskragar i filigranteknik utgör tre stycken: Färjestaden på Öland, och Ålleberg och Möne i Västergötland. Gotland särställning markeras av rika fynd. Bildstenarna som är gjorda av kalksten finns bara på Gotland och saknas till största delen på fastlandet. Delar av Götaland bland annat Öland och Gotland har tecken på avfolkning under perioden. Många fornborgar och nedgrävda skatter ger bilden av oroliga tider. Rika hövdingagravar med flera guldföremål och monument som bildstenar vittnar om omfattande resurser. Jordanes och Prokopios uppgifter om goter och heruler har tolkats som att de utvandrat från södra Skandinavien. Nedgången i bebyggelsen förklaras, och guldfynden tolkas som hemsänt krigsbyte eller solidi utbetalda som lön i den romerska armen. Inga skriftliga källor bekräftar dessa osäkra slutsatser. Flera arkeologer anser numera att övergivna bebyggelser på Öland och Gotland har sin grund i förtätade byar och omläggning till intensivare jordbruk. Folkvandringstiden brukar dateras från omkring 400 till omkring 550 i Sverige. Den föregicks av Romersk järnålder (från omkring vår tideräknings början till omkring 400) och efterföljdes av Vendeltiden (från omkring 550 till omkring 800).
Historiskt har ödeläggelsen av kämpagravsbygderna på öarna i Östersjön varit mycket omdiskuterat och äldre forskare som Mårten Stenberger och Birger Nerman menade att tiden var präglad av krig och oro och omfattande folkminskningar. Den socialt oroliga tiden ledde till stor nedläggningar av skatter i jorden vilket är ena delen av förklaringen till guldrikedomen. Den andra delen av förklaringen är att på germanskt område cirkulerade stora mängder guld som härstammade från Romerska riket. Modernare tolkningar från Ulf Näsman betonar klimatets betydelse och Svedjemo menar att klimat och oroligheter samverkat. Under folkvandringstiden genomgår Gotland och Öland en kris som leder till fyndfattigdomen under Vendeltid. Krisens tydligaste spår är att husen med stengrunder överges, guldföremål hittas i depåer samt att klimatet skiftar. Det är flera orsaker till krisen. Klimatet samverkar med oroligheter och lokala maktstrider har lett till en nedgång i samhället.
Büntgen och andra visar i en artikel i Science 2011 visar hur forntida samhällen blev mer påverkade vid klimatförändringar om samhället redan var utsatt för stress av andra orsaker. Folkvandringstiden var en tid av stora förändringar. Krisen förändrade gravskicket, bebyggelsestrukturen och lokala samhällen var invecklade i konflikter. Sandby borg och Eketorp har gett fynd som stärker hypotesen om en krigisk tid. Massakern i Sandby borg visar ett tydligt exempel på väpnade konflikter. Studier visar att det sker stora förändringar i klimatet mellan 250 och 550 e. Kr. Svedjemo (2014) konstaterar att det under 400-talet e. Kr sker en ökning av nederbörd och dessutom sjunker temperaturen. Enligt Svedjemo kan vulkanutbrottet förvärrat en redan illa situation. Gräslund (2007) beskriver hur historiskt dokumenterade vulkanutbrott där ask moln endast täckt solen en dag, kunnat påverka klimatet ett år framöver.
Göthberg behandlar materialet från Uppland som visar en kraftig minskning i antalet bosättningar. Göthberg skriver: Den långvariga ökningen av bosättningar från mitten av bronsålder och fram till romersk järnålder och särskilt under det sistnämnda skedet, kan ses som spår av en långvarig expansion. En viktig förutsättning var att strandlinjeförskjutningen medförde en successiv torrläggning av mark som kunde tas i anspråk för bete och på sikt även för odling och bosättning. Förklaringar till den drastiska nedgången av bosättningar under yngre romersk järnålder och folkvandringstid är däremot mer svårfångade. och vidare: Storskaliga förändringar av bebyggelsen vid övergången mellan äldre och yngre järnålder kan därför ses som ett gemensamt drag för åtminstone stora delar av östra Sverige. I Uppland har nedgången av antalet bosättningar visat sig pågå från yngre romersk järnålder till tidig Vendeltid. Antydningar till detta har noterats tidigare i Mälarlandskapen och har även motsvarigheter i Sydskandinavien. Det arkeologiska materialet tycks även minska markant under Vendeltiden, både i gravar och materiell kultur. Både Näsman och Carlsson menar att bygden aldrig övergavs under folkvandringstid. Gräslund och Price däremot menar att övergivandet är en mycket stor förändring en av de största på 6000 år.
Under senare delen av 1900-talet menade man att denna omläggning av bebyggelsen hade sin grund i en övergång till intensivare brukningsformer där odlingsmarken koncentrerades till mindre åkerarealer på bättre marker med rikare gödsling. Bo Gräslunds tankar om fimbulvintern har åter gett aktualitet till tankarna om att stora bygder ödelades. Klimatförsämringen drabbade särskilt hårt Norrland men hade också effekter på mellansvenska gravfält och visar att befolkningen minskade och att bygder övergavs. Denna försvagning av lokala samhällen förstärkte de få större maktcentra som fanns och som hade resurser att klara svårigheten. Dessa startade en tillväxt av maktcentra och därför ses folkvandringstiden också som en dynamisk period, med småkungadömen runtom i Sverige, pampiga kungagravar i form av gravhögar och imponerande gravgåvor som gav en försmak av de rika gravfälten i de svenska Valsgärde och Tuna samt engelska Sutton Hoo under Vendeltiden. Vid denna tid fick också många gårdar och mindre byar, vars ortnamn lever kvar på dagens samhällen och städer.
FORNBORGAR: Järnålderns befästningsanläggningar – framför allt från tiden 200–600 e.Kr – benämns inom arkeologin och historieforskningen ofta som fornborgar. Fornborgarna byggdes i regel på höjdkrön och befästes med stenvallar på sina mer tillgängliga sidor. Vissa fornborgar har spår efter husgrunder och har tjänat som permanent bosättningsort för hundratals människor och deras boskap. Andra, mer avsides belägna fornborgar, har troligen tjänat som tillfälliga uppehållsorter, kanske också som boskapsfållor, marknadsplatser och centrum för kult och religiösa ceremonier. Sammanlagt finns över 1 000 fornborgar i Sverige, varav de mest kända är Darsgärde, Eketorp och Ismanstorp på Öland samt Havor och Torsburgen på Gotland. Torsburgen, vars vallar är sammanlagt mer än 2 km långa, har byggts om under vikingatiden och användes fram till 1300.
Här är en artikel från Populär Historia om folkvandringstiden: Populär Historia – Folkvandringstid och Vendeltid
I samband med detta så visade jag några ”semesterbilder” från Eketorp på Öland: Eketorp Järnåldersborg
Nästa gång: Detta var såpass långt jag kom idag. Nästa sammankomst kommer fokusera på Vendeltiden och Vikingatiden…
SAMMANKOMST 4
Idag tog jag upp följande delar:
1. Christian Jürgensen Thomsen
2. Tidsindelning av Bronsåldern
3. Bronsåldern utanför Sverige
4. Svensk Bronsålder
5. Bronsåldern i norra Sverige
6. Vitlycke
7. Gravarnas förändras
8. Våldsamma Bronsåldern
9. Tollensedalen
10. Kungariken redan under Bronsåldern
11. Järnåldern kommer
1. Christian Jürgensen Thomsen:
Dansken Christian Jürgensen Thomsen (1788–1865) etablerade det s.k. treperiodssystemet, vilket är en klassificering av Gamla världens förhistoriska samhällen som indelats i tre tidsperioder. Dessa har namngivits efter de karakteristiska teknologier för att tillverka verktyg som dominerade:
Stenåldern
Bronsåldern
Järnåldern
2. Tidsindelning av Bronsåldern:
Bronsåldern (1700 f.Kr.-500 f.Kr.)
Äldre bronsålder (1700 f.Kr.-1100 f.Kr.)
Period I 1700–1500 f.Kr.
Period II 1500–1300 f.Kr.
Period III 1300–1100 f.Kr.
Yngre bronsålder (1100 f.Kr.-500 f.Kr.)
Period IV 1100–900 f.Kr.
Period V 900–600 f.Kr.
Period VI 600–500 f.Kr.
3. Bronsåldern utanför Sverige: Redan 3000 f.Kr. framställdes bronsyxor i Thailand. Från ungefär samma tid finns fynd av arsenikhaltiga kopparföremål från Främre Orienten, där kopparföremål tillverkats ända sedan 9500 f.Kr., arsenikbrons. Arseniken var egentligen en förorening men den gjorde kopparn mer lättsmält och mindre porös och gav den egenskaper liknande bronsens. Inte långt därefter framställde man även i Orienten föremål i brons. Från Orienten spred sig kunskapen om bronsgjutningen under 2000-talet f.Kr. längs Donau till Ungern och Böhmen, som kom att bli ett centrum för den europeiska bronsålderskulturen. Strax före 2000 f.Kr. nådde bronsen England och under perioden 2000–1800 f.Kr. växte de brittiska öarna fram som den viktigaste tennexportören i Europa.
Den europeiska bronsåldern var en tid för resor och kontakter, därför kom hela kontinenten att få en snabb utveckling jämfört med tidigare neolitikum. Föremål och idéer transporterades snabbt. Därför kan man i fyndföremålen se stora likheter mellan olika platser i Europa. En viktig handelsvara var saltet, vilket medförde ett stort kontaktnät med Hallstatt och Durrnberg i Salzkammergut i Österrike och Halle/Saaleregionen i Tyskland. Centraleuropa fick en särskild betydelse i produktion och handel med brons.
4. Svensk Bronsålder
Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på regionala förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls troligen av hövdingar och stormän, vilket framgår i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande och farliga resorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter av metall. Av den gyllene bronsen, som hade en låg smältpunkt, kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken, Handelsresornas förde nya kulturimpulser till Sverige och Norden. Isotopanalyser av metallernas spårelement har klargjort i vilka områden metallerna bröts. När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparåldern. Redan 3200 före Kristus hade man börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en hårdare men spröd brons. Föremål av koppar har hittats i Sverige främst flata kopparyxor. Därefter började tenn användas. och få fick man en betydligt bättre brons. Sedan började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål (Pilefyndet) som deponerades cirka 1700 före Kristus.
Pilefyndet räknas som ett av de äldsta fynden från bronsåldern i Skåne. Dateringsmässigt tillhör det egentligen övergången från stenåldern till bronsåldern. År 1864 plöjde åbon Hans Olsson i Pile by i Tygelsjö socken söder om Malmö fram ett stort depåfynd. Vid höstdikningen av en åker stötte plogen på ”metallsaker som skramlade”. Fyndet kan dateras till tiden mellan cirka år 1950 och 1700 före Kristus. Det vägde 5,86 kg och är det första stora verkstadsfyndet i metall från Sverige (Oscar Montelius schema, period I). I fyndet finns tretton yxor (yxblad), fem dolkar och två armringar. En av armringarna har haft en dekor av räfflor, det andra är tillverkat av dubbelvikta metalltrådar. Dolkarna är fragmentariska och var troligen tänkta att gjutas om.
5. Bronsåldern i norra Sverige: En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bland annat asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalixälven har även ämneskoppar återfunnits. Över hela nuvarande Sápmi samt nuvarande Finland har arkeologer hittat föremål med gemensam form och dekor. Det är asbestkeramik som började användas vid 1500-talet f.Kr. Asbestkeramiken användes som glödkärl i hyddorna och vid metalltillverkning. Den skiljer sig helt från den samtida sydskandinaviska keramiken. Dessa fynd visar att här levde ett folk med en gemensam kultur, och de var inte svenskarnas förfäder. Ett stort tillskott som har berört både manliga och kvinnliga släktlinjer skulle ha kommit från öster så sent som för 2 700 år sedan. Denna immigrationsvåg förde med sig ananjinokulturens metallbruk i form av asbestkeramik och berörde den samiska och finska befolkningen men i mycket liten grad de nordisktalande. De samiska språken spred sig från södra Finland och nådde Skandinavien först under folkvandringstiden, 500 e.kr. Under järnåldern beblandade sig samer även med jordbrukare med rötter i dagens Svealand och Finland. Detta tolkas som att den samiska kulturen fick sin speciella form genom den halvnomadiska renskötseln, som uppstod för omkring 2500 år sedan, snarare än genom en strikt avgränsad folkgrupp.
6. Vitlycke: När jag beskrev Bronsåldern så använde jag mig av en del fotografier från Vitlycke (Tanum):
Emmervete: Emmervete kallas även emmer och tvåkornsvete. Emmervete betraktas ibland som en egen art och ibland som en underart i växtfamiljen gräs. Det är en 80–130 cm hög med kraftigt, ihåligt, kalt eller sparsamt hårigt strå. Bladen är cirka 20 mm breda. Axet, som oftast har långa borst, är ca 10 cm långt. Småaxen innehåller två korn i varje småax. Sädeskornen är svårtröskade eftersom de omsluts av agnarna. Emmervete odlades i västra Asien 6 000 f Kr och infördes till Europa mellan 5 000 och 4 000 f Kr och har hittats på flera stenåldersboplatser i Europa. Det började odlas i Norden omkring 3 900 f Kr. Emmer är tacksamt att odla, eftersom de två centimeter breda bladen hindrar ogräs från att konkurrera med växten. De djupa rötterna ger ett mer näringsrikt innehåll, och brödet får en helt fantastisk smak. Emmer är inte så bra på att bilda gluten, därför görs det oftast som fullkornsmjöl och vi använder det mest som en smaksättare i olika degar. Emmervetet började så småningom undanträngas av durumvetet.
Naket korn: Korn är ett sädesslag i familjen gräs. Ordet korn refererade ursprungligen till ”det vanliga sädeskornet”, men har i dag helt tagit över namnet på det sädesslag som tidigare, på fornsvenska, kallades bjugg. Redan sedan början på yngre stenåldern har både naket korn, en form av sexradigt korn och skalkorn odlats i Norden. Det nakna kornet var det vanliga fram till slutet av bronsåldern, då det sexradiga skalkornet tar över. Under yngre järnålder börjar rågen sakta tränga undan kornet som det främsta sädesslaget med början i söder, och vid 1500-talet var kornet undanträngd som den främsta brödsäden i Svealand och Götaland, och har där främst använts till djurfoder och för maltberedning. I Norrland fortsatte dock kornet att dominera fram till slutet av 1800-talet.
Husen från bronsåldern gjordes genom att en rad med stolpar grävdes ner i linje, så kallade mittstolpar som bar upp taket, i en så kallad tvåskeppig konstruktion. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runtom och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av Sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner, så kallade långhus, påträffats. De var ofta 20–30 meter långa och i enstaka fall över 50 m långa. Under äldre bronsåldern övergår man från tvåskeppiga till treskeppiga hus. Det innebär att mittaxel i huset blir fri och den takbärande konstruktionen flyttas till sidorna av mittskeppet. Bronsåldersboplatser kännetecknas senare av treskeppiga hus som kan vara mellan 10 och 35 meter långa. Det finns en tendens till att bostadshusen blir kortare under yngsta bronsåldern. Ekonomin har baserats på jordbruk med odling av olika typer av vete och nakenkorn kompletterat med boskapsskötsel med nötboskap, får/get och gris. Även jakt i mindre omfattning och fiske har förekommit. Jämför man Skåne med Bohuslän är det troligt att samhällets ekonomi såg olika ut på dessa platser.
Hällristningar: Vitlyckes hällristningar är daterade till den skandinaviska bronsåldern, ca 1700–300 f.Kr. Den största hällen, Vitlyckehällen, är 22 meter lång och har ca 500 inhuggna figurer varav många är skålgropar och skeppsbilder. Ett av motiven är det så kallade Brudparet, en man och en kvinna som håller om varandra och intill dem en mansfigur med en rest yxa. Enligt en teori handlar det om ett rituellt bröllop. Bland övriga ristningar finns en av ett djur som tros vara en blåval. Havsdjur är annars sällsynta bland hällristningar.
7. Gravarnas förändras: Under den äldre bronsåldern begravdes eliten i kistor av sten eller av kluvna, urholkade trädstammar eller andra typer av träkistor. Med sig i graven fick den döde sina vapen och ett förråd av välbehövda gåvor för ett nytt liv hinsides och över kistan lades en sten- eller jordhög. Gravhögar förekommer framförallt i södra Halland, Skåne och Danmark. Under den här tiden bestod cirka 75 procent av de gravlagda av vuxna män, medan resten var vuxna kvinnor. Få begravningar av barn har dokumenterats. I Bohuslän finns drygt 2000 rösen registrerade varav de flesta förmodas tillhöra den äldre bronsåldern. Siffran 2000 är ett mått på de idag registrerade rösena och antalet anlagda rösen i förhistorisk tid har troligen varit betydligt större. Antar man att de har en byggnadstid på 400 år byggdes 5 rösen varje år. Med en beräknad längd av en generation på 25 år motsvarar det att 125 rösen byggdes per generation. Därav var nästan 100 gravar av män. Mansgravar utgjorde enligt osteologiska analyser 75% av gravarna. Då skulle Bohusläns befolkning blott omfatta ett hundratal familjer som hade en sådan ställning att man kunde gravläggas på detta sätt, medan befolkningen i övrigt inte efterlämnat några spår. Siffran blir en underskattning för det fanns fler rösen och det gjordes mer än en begravning i varje röse. Givetvis begravdes alla på något sätt, men det var endast vissa personer som fick begravas i stora rösegravar. Större hög avspeglar troligen högre status i samhället. Merparten av befolkningen fick betydligt enklare begravningar och idag saknas av dessa gravlagda personer. Att vi saknar stora delar av det förhistoriska gravmaterialet gör det svårt att uppskatta befolkningsstorlekar under förhistorian.
Hågahögen: Björns hög och Kung Björns hög, är en gravhög från bronsåldern, belägen i Hågadalen i Bondkyrko socken strax väster om Uppsala. Gravhögen som är cirka 7 meter hög och 45 meter i diameter anlades omkring år 1000 f.Kr. Det är Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav. Fynden visade att ”Kung Björns hög” är från slutet av bronsåldern och att den mäktige hövding som begravts där alltså inte – som sägnen påstod – levat under vikingatiden utan minst ett och ett halvt årtusende dessförinnan. I en modern undersökning av gravkammaren beskrivs benen att antingen komma från en kvinna eller en väldigt späd man. Vid tidpunkten för högens anläggande var platsen en utskjutande udde i en vik av Mälaren, som sträckte sig norrut och väster om nuvarande Uppsala. Hågahögen är belägen på ett gravfält där det finns ytterligare tre gravhögar, 24 runda stensättningar och två resta stenar. Längre ner längs den dåtida stranden finns fornborgen Predikstolen, längre upp längs stranden finns flera gravplatser och fornborgar men inget som kan mäta sig med den monumentala Hågahögen.
Övergången till likbränning började under period 3 av äldre bronsålder och då förekom att de brända benen fortsatt begravdes i en ekstock eller en större gravgömma. Under yngre bronsålder infördes mer anpassade gravgömmor ibland mindre hällstenar som omslöt benbehållaren som kunde vara ett keramikkärl eller spånask tätad med harts. Olika typer av brandgravar behandlas i artikeln förhistoriska brandgravar. Gravsättning skedde då oftare i stensättningar eller som efterbegravningar i rösen. Mer låglänt anlagda gravar skedde i form av skeppsformiga stensättningar vars relingar och stäv bestod av uppresta stenar. De ståtligaste stenskeppen av detta slag finns på Gotland. I Sydsverige finns även många sekundärbegravningar i äldre gravhögar från yngre bronsålder. De dödas ben lades då ofta ned i en kruka. Gravgåvorna blev mindre och gravarna utrustades med till exempel en rakkniv, pincett eller ett dräktspänne. Miniatyrsvärd förekommer som ett statusföremål i gravarna, Mindre stensättningar kunde även konstrueras ovanpå gravläggningen. Ibland är stensättningar tomma på ben fastän det finns en gravgömma i stensättningen. Detta kan bero på att man ibland öppnade gravarna för att återbruka benen. Enstaka benbitar av vuxna individer har hittats i barngravar som visar på ett sätt att bruka dessa ben. I Mellansverige förekom begravningar även i skärvstenshögar. På eller invid gravarna kunde det ibland även konstrueras olika byggnader som har tolkats som kulthus.
Några fotografier från skeppsättningarna i Gålrum, Alskog Socken, Gotland.
8. Våldsamma Bronsåldern: På senare år så har det framkommit att Bronsåldern var en ganska våldsam tidsålder. Här är en artikel som tar upp detta: Den brutala bronsåldern – Forskning och Framsteg
9. Tollensedalen: Några av de arkeologiska fynd som fått oss att se Bronsåldern som en våldsam tid är fynden i Tollensedalen i norra Tyskland.
Kortare filmsnutt från Tollensedalen.
Här är en länk till hela det avsnitt som behandlar Bronsåldern (startar efter 19:45) och slaget vid Tollensedalen (startar 38:00): SVTPlay – Avsnitt 2
10. Kungariken redan under Bronsåldern: Håga var ett etablerat rike redan under Bronsåldern. Så här beskrivs det i den sista delen av Jonathan Lindströms dokumentär om de första svenskarna:
Håga bronsåldersrike!
11. Järnåldern kommer: Efter närmare 1200 år så tog Bronsåldern slut och ersattes av en annan ”metallålder” – Järnåldern. Här är en artikel från SVT om Bronsålderns ganska dramatiska slut: Bronsåldern slutade med kollaps och massdöd. Nästa gång så kommer vi tala om Järnåldern. Nere i Europa så startar Järnåldern tidigare än i Sverige mycket beroende på denna grupp människor: Kelter. Man kom att beskriva denna första del som den ”Keltiska Järnåldern”.
I början av vår sammankomst så talade jag mycket kortfattat om äldre svenska tidningar och jag lovade att skapa en länk här på min hemsida: Svenskt pressarkiv
SAMMANKOMST 3
Då vi möttes idag så tog jag upp följande delar:
1. Kort översikt av immigrationen till Sverige under Stenåldern
2. Yamnayakulturen
3. DNA
4. Bronsåldern – introduktion
5. Indelning av Bronsålder (och Järnålder)
6. Bronsålderssamhällen
7. Nästa gång – den ”våldsamma Bronsåldern”…
1. Kort översikt av immigrationen till Sverige under Stenåldern: Jag startade denna sammankomst genom att visa en översikt över invandringen till Sverige under Stenåldern:
a. Jägare/Fiskare/Samlare Söderifrån – 9000 f.Kr. / Norrifrån – ungefär samtidigt (Skåne/Bohuslän) – Ancylussjön (Svea Älv) – Österödskvinnan 8200 f.Kr.
I samband med den första invandringsvågen fån söder och norr så talade jag lite om en älv som kommit att kallas ”Svea Älv”. Här är en beskrivning av var denna älv fanns:
Svea Älv är det avlopp som Ancylussjön (förstadium till nuvarande Östersjön) förmodats ha haft mot havet i väster för c:a 9 000 år sedan. Svea älv gick enligt äldre uppfattning över Sveafallen vid Degerfors och sedan vidare ut i nuvarande Letälvens dalgång på gränsen mellan Närke och Värmland. Enligt den moderna bilden torde Svea älv dock aldrig ha fungerat som Ancylussjöns avlopp.
b. Bönder (centrala delarna av Turkiet / Mellanöstern?) 4000 f.Kr. – nya grödor samt tamdjur (mer brutalt? Ojämlikhet Hierarkier Stankammargravar – Människo-offer (Hallonflickan)
c. Herdar Yamnayakulturen (”Gropfolket” – Stäppen i nuvarande Ukraina) – 3000 f.Kr. – tamhästar och vagnar. Arv från Yamnayakulturen – Indoeuropeiska; Mytologi (krigisk); Laktostolerans, öl och pest.
2. Yamnayakulturen: Jag visade följande video om Yamnayakulturen (från SVTPlay – Avsnitt 2):
Yamnayakulturen
3. DNA: I samband med DNA-presentationen i dokumentären om Sveriges tidigaste historia så visade DNA-forskarna hur man kan se ungefär samma DNA-sammansättning hos dagens svenskar (i det här fallet arkeologen Jonathan Lindström) om man jämför med DNA-prov från 4500 år gamla skelett (funna på 1950-talet vid ett rondellbygge i Linköping – ”Bergsvägen”).
Som historiker så har jag, naturligtvis, också varit intresserad av vad DNA-forskningen säger om mitt DNA. Jag visade hur resultaten skilde sig åt från de tre olika DNA-bolag som jag testat mig hos. Skillnaden gäller inte mitt DNA men hur de olika bolagen framställer mitt ursprung. Det varierade från 99,1% finne till bara 43% (där var jag 46% ”Skandinav”). Hur kan dessa bolag vissa så skilda resultat? Svaret var ganska enkelt. Mitt DNA jämfördes med andra personer som använde sig av samma bolag. Så i fallet där jag var 99,1% finne så var det många personer med finsk bakgrund som använt samma bolag. Då det gäller det bolag som visade minst procent finne så var det många amerikaner som använt sig av detta bolag och de beskrev sig själva ofta som ”Skandinaver”. För skojs skull så la jag in mitt DNA ursprung (de äldsta bitarna) och jämförde det med de tre DNA ursprungen ovan:
Mitt DNA skiljer sig ganska markant från de andra tre. Jag har dessutom en liten del (svarta delen) som visar ett ursprung från Sibirien. Efter att ha visat dessa delar så höjde jag ett varningens finger då det gäller dessa DNA jämförelser. Det DNA som utvunnits från de allra äldsta skeletten är väldigt få så även denna historien kan komma att skrivas om ett flertal gånger ju fler DNA-test man utför på mycket gamla skelettfynd.
Då jag undervisat på gymnasiet så har jag alltid varit noga med att påpeka att det inte existerar någon renrasighet i vår historia. Alla människor bär på en viss blandning av olika ursprung. Jag använde bland annat en liten reklamfilm (2016) som ganska klart visade detta. Jag visade även denna film för er.
The DNA Journey
4. Bronsåldern – introduktion:
Med följande lilla videofilm så förflyttade vi oss in i Bronsåldern
5. Indelning av Bronsålder (och Järnålder):
Bronsåldern (1700 f.Kr.-500 f.Kr.)
Äldre bronsålder (1700 f.Kr.-1100 f.Kr.)
Period I 1700–1500 f.Kr. Period II 1500–1300 f.Kr. Period III 1300–1100 f.Kr.
Yngre bronsålder (1100 f.Kr.-500 f.Kr.)
Period IV 1100–900 f.Kr. Period V 900–600 f.Kr. Period VI 600–500 f.Kr.
Järnåldern (500 f.Kr. – 1050 e.Kr.)
Förromersk järnålder (500 f.Kr. – 1)
Romersk järnålder (1- 375)
Folkvandringstiden (375- 550)
Vendeltiden (550-800)
Vikingatid (800-1050)
6. Bronsålderssamhällen: I Håga (utanför Uppsala) så har man grävt ut en enorm gravhög som visar att denna plats, som för 3000 år sedan låg vid havet (Östersjön), hade en mycket stor betydelse under bronsåldern. Det var ett centrum för hela omgivningen. Gravhögen är unik vid denna tid i Sverige och visar tydligt en påverkan från den europeiska kontinenten (Danmark och Tyskland). Runtomkring själva samhället (Hågadalen) går en ringmur och innanför fanns en stor borg (300×250 meter). Uppsala som kommer bli ett centrum under vikingatiden ligger endast några mil från Håga vilket forskarna anser inte är en tillfällighet. Det vittnar om en lång period av ett etablerat rike… Två andra platser som nämns i nuvarande Sverige som var betydelsefulla under bronsåldern var Tanum i Bohuslän och Kivik i Skåne. Hällristningarna i Tanum innehåller en hel del skepp som starkt påminner om senare vikingaskepp – 1500–1000 år innan Vikingatiden.
Här avslutade jag dagens sammankomst. Oftast räcker inte tiden till för de olika saker som jag planerat att ta upp vid våra sammankomster. Speciellt inte när jag använder mig av en del visuellt material (bilder och olika videosnuttar). Så dröm om min förvåning när jag fann att jag hade gått igenom allt det som jag förutsatte mig att gå igenom idag. Vi slutade därför några minuter tidigare än planerat (vilket nog aldrig kommer hända igen).
7. Nästa gång – den ”våldsamma Bronsåldern”: Vid vår nästa sammankomst så kommer jag tala lite mer ingående om Bronsåldern. Denna tidsperiod har ofta framställts som en relativt fredlig period, men senare forskning har ifrågasatt denna beskrivning. Så nästa gång kommer vi starta med att gå igenom varför dagens forskare ifrågasatt den äldre skildringen av Bronsåldern i Sverige.
SAMMANKOMST 2
Då vi möttes idag så tog jag upp följande delar:
1. Kort titt på min hemsida
2. Äldre presentation av den svenska fornhistorien
3. Lite mer detaljer om Jakt-Fiske-Samlarstadiet
4. Vilka källor har vi till vår fornhistoria?
5. Indelning av Stenåldern i tre huvuddelar
6. En klimatkatastrof under Stenåldern (för 8200 år sedan)
7. Den tredje stora invandringen – bönderna
8. Yamnayakulturen…
1. Kort titt på min hemsida: Jag startade denna sammankomst genom att visa hur jag fört in informationen från vår förra sammankomst på denna hemsida.
2. Äldre presentation av den svenska forntiden: Så här presenterade man den äldre historien för några år sedan.
12 000 f.Kr. började den senaste inlandsisen smälta. Sverige bestod då av några få renjägare som bodde på den relativt ogästvänliga svenska tundran.
8 000 f.Kr. så hade isen försvunnit. Sverige var nu relativt varmt och fuktigt. Landet var täckt av lövskogar. I de södra delarna jagade man nu vildsvin och hjort. Man ägnade sig också åt fiske, att “plocka” skaldjur och att jaga säl. Insamlandet av olika vegetabilier var också viktigt. Landet var mycket glesbefolkat. Enligt er lärobok så beräknar man att ca 400 personer bodde i Skåne…
6 000 f.Kr. kom en av de största revolutionerna någonsin – jordbruket! Nu så kom folk att bosätta sig på en fast plats där de ägnade sig åt åkerbruk och uppfödande av tamboskap. Visst jagade man fortfarande – och fiskade – och samlade vegetabilier, men det var det fasta jordbruket som blev den huvudsakliga sysselsättningen. Vi anar också ett begynnande stamsamhälle med hövdingar samt religion. Vi finner en mängd s.k. stenkammargravar (dösar, gånggrifter och hällkistor). De redskap som användes var oftast gjorda av sten (framförallt flinta), trä och ben.
Omkring 1 800 f. Kr börjar vi använda brons…
Man såg utvecklingen i Sverige som en linjär utveckling. Man talade inte om olika grupper som invandrade utan om påverkan från övriga Europa – Jägarna/Fiskarna/Samlarna blev bönder. Modern forskning har visat att så inte var fallet.
3. Lite mer detaljer om Jakt-Fiske-Samlarstadiet: Här är en bild som tar upp en del detaljer om hur människorna levde och umgicks under Jägar/Fiskar/Samlarstadiet
4. Vilka källor har vi till vår fornhistoria? Som bilden ovan visar så har vi fått information om vår forntid från arkeologer, osteologer, geologer, klimatforskare, antropologer samt de som sysslar med dendrokronologi. Dessa olika forskningsinriktningar gav oss en hel del information om vår forntid. En del av den informationen kom att ändras ganska radikalt i och med att vi började använda oss av DNA-forskningen i Historien.
5. Indelning av Stenåldern i tre huvuddelar: Den vanligaste huvudindelningen av Stenåldern i Norden brukar se ut så här:
STENÅLDER 13 000 f.Kr.–1700 f.Kr.
Paleolitikum (ca 13 000 f.Kr.–10 000 f.Kr.)
Mesolitikum (10 000 f.Kr.–4000 f.Kr.)
Neolitikum (4000 f.Kr.–1700 f.Kr.)
En mer noggrann indelning ser ut så här:
STENÅLDERN (ca 13 000 f.Kr.-1700 f.Kr.)
Paleolitikum (ca 13 000 f.Kr.-10 000 f.Kr.)
Senpaleolitikum (ca 12 000 f.Kr.-10 000 f.Kr.)
• Hamburgkulturen
• Brommekulturen
• Ahrensburgkulturen
Mesolitikum (ca 10 000 f.Kr.-4000 f.Kr.)
Tidigmesolitikum (10000 f.Kr.-6800 f.Kr. )
• Maglemosekulturen
Senmesolitikum (5500 f.Kr.-4000 f.Kr.)
• Erteböllekulturen
Neolitikum (4000 f.Kr.-1700 f.Kr.)
Tidigneolitikum (4000 f.Kr.-3300 f.Kr.)
• Trattbägarkulturen
Mellanneolitikum (3300 f.Kr.-2350 f.Kr.)
• Trattbägarkulturen
• Gropkeramiska kulturen
• Stridsyxekulturen
Senneolitikum (2350 f.Kr.-1700 f.Kr.)
• Senneolitisk kultur
6. En klimatkatastrof under Stenåldern (för 8200 år sedan): Klimatchock för 8200 år sedan! Provtagningar i Store Mosse i Småland visade att Norden drabbades av en köldchock som varade i 180 år då Agassizsjön i Kanada bröt genom isen och läckte ut i Atlanten. Detta fick Golfströmmen att stanna av… Dock repade sig Norden och dess klimat. Värmen återkom, ädelskogar bredde ut sig och befolkningen växte till – det fanns drygt 30 000 invånare för ca 7000 år sedan.
En klimatkatastrof för 8200 år sedan (detta är en del av dokumentären”De första svenskarna”. Här är en länk till SVTPlay för er som vill se hela det första avsnittet: ”De första svenskarna”)
7. Den tredje stora invandringen – bönderna: Nästa stora invandring bestod av människor från Mellersta Östern och dagens Turkiet. De kom till Norden för 6000 år sedan. Dessa individer brukade jorden – med andra ord så stod de för den s.k. ”neolitiska revolutionen”, dvs. de blev bofasta jordbrukare. Dessa individer ser ut att inte ha några svårigheter att leva sida vid sida med de två tidigare grupperna, t.o.m. blanda sig med en del av dem. Samhället blev mer skiktat, det blev betydligt större sociala skillnader (mellan rik och fattig – mellan man och kvinna). Nu blir samhället också mer organiserat. Om både rikedomen och denna organisation vittnar olika gravmonument – Stenkammargravar – dösar, hällkistor och gånggrifter. Vi ser också spår efter en del människooffer (ofta unga kvinnor – som den s.k. ”Hallonflickan”). Befolkningen fyrdubblades och nu kom det att bo ca 50 000 människor enbart i det blivande Sverige.
8. Yamnayakulturen…: Den fjärde större invandringen till Norden kom från dagens Ukraina. Det var indoeuropéer ”Yamnaya– kulturen” (också kallad stridsyxekulturen). Dessa mer våldsamma invandrare för med sig det indoeuropeiska språket, mytologin, ölet/mjödet samt sjukdomar (pest) som dödade en hel del av de tre tidigare invandrargrupperna.
I början av nästa sammankomst så kommer jag tala lite mer om Yamnayakulturen. Ni kommer få höra prov på lite ”urindoeuropeiska”, se hur Yamnayas DNA har påverkat svenskarnas DNA innan vi ser hur denna kultur började framställa brons vilket tar oss in i den svenska bronsåldern
SAMMANKOMST 1
Välkomna till denna kurs om Sveriges Historia.
Då vi möttes idag så tog jag upp följande delar:
1. Presentation av mig och min hemsida
2. Kursplan – presentation
3. Olika epoker / tidsperioder i svensk historia
4. Kort geologisk översikt av Sverige från istidens slut fram till idag
5. Sveriges första invånare
1. Presentation av mig och min hemsida: Jag heter Anders MacGregor Thunell. Utbildad gymnasielärare i Historia och Svenska (en klassisk kombination). 1986 så var jag klar med min lärarexamen och alltsedan dessa så har jag antingen forskat lite eller undervisat. För 21 år sedan så skapade jag min första hemsida. Om du läser detta så har du funnit den nuvarande hemsidan. Jag hoppas att du kommer ha nytta och glädje av den.
2. Kursplan – presentation: 
3. Olika epoker / tidsperioder i svensk historia: Jag gjorde en kortare muntlig presentation av olika tidsperioder i svensk historia:
STENÅLDER 13 000 f.Kr.–1700 f.Kr.
Paleolitikum (ca 13 000 f.Kr.–10 000 f.Kr.)
Mesolitikum (10 000 f.Kr.–4000 f.Kr.)
Neolitikum (4000 f.Kr.–1700 f.Kr.)
BRONSÅLDER 1700 f.Kr.–500 f.Kr.
JÄRNÅLDER 500 f.Kr.–400
Förromersk järnålder (500 f.Kr.)
Romersk järnålder (0–400)
FOLKVANDRINGSTIDEN 400–550
VENDELTIDEN 550–800
VIKINGATIDEN 800–1060
NORDISK MEDELTID 1060–1397
Äldre medeltiden (1050–1250)
Folkungatiden (1250–1389)
UNIONSTIDEN 1397–1521/1523
VASATIDEN 1521/1523–1611
STORMAKTSTIDEN 1611–1721
FRIHETSTIDEN 1719–1772
GUSTAVIANSKA TIDEN 1772–1809
1800-TAL 1809–1905
Ny konstitution och union (1809–1866)
Industrialiseringen (1866–1905)
1900-TAL 1905–1991
1900-talets början (1905–1914)
Första världskriget (1914–1918)
Mellankrigstiden (1918–1939)
Andra världskriget (1939–1945)
Efterkrigstiden (1945–1967)
Slutet av kalla kriget (1968–1991)
NUTID (1991-)
Så här ser en mer detaljerad tidsaxel ut (med en del olika händelser utmärkta): Tidsaxel svensk historia – mer detaljerad
4. Kort geologisk översikt av Sverige från istidens slut fram till idag:
Baltiska issjön (13 000/12 500 f.Kr. – 9600 / 9500 f.Kr.)
Yoldiahavet (9500 fKr. – 8800 f.Kr.)
Ancylussjön (8800 f.Kr. – 7800 f.Kr.)
Östersjön (Mastogloihavet 7800 f.Kr. – 6500 f.Kr. / Littorinhavet 6500 f.Kr. – 1000 f.Kr. / Limneahavet 1000 f.Kr. – nutid)
5. Sveriges första invånare: Det var 12 000 år sedan vi hade den senaste istiden. De första invandrarna i Norden kom söderifrån (mörkhyade med blå ögon). De tillverkade en del småverktyg och vapen av flinta. En andra grupp kom norrifrån, från Ryssland och Sibirien (de hade olika hårfärg och olika ögonfärg och blekare hy). Dessa invandrare förde med sig en del ny teknik.
”Österödskvinnan” begravdes i Bohuslän (norr om Lysekil) för ca 10 200 år sedan. DNA från samtida fynd visar att de två invandrargrupperna hade blandats. De första invandrarna var jägare (jagade framförallt renar), fiskare och samlare. För 9000 år sedan så bodde det ungefär 10 000 invånare i Norden.
Jag visade de första 20 minuterna av den första delen av ”De första svenskarna” (SVTPlay). Därefter var vår första sammankomst slut. Nästa gång så kommer jag fortsätta att tala om de tidiga invandringarna till Sverige; olika tidiga klimatkatastrofer; det ursprungliga indoeuropeiska språket i Norden samt DNA-analyser. I slutet av den andra lektionen så kommer vi befinna oss med ena foten i Bronsåldern…