FRÅNVARO P.G.A. FÖRKYLNING – TISDAG 6/10
SAMMANKOMST 5
Dagens sammankomst bestod av en del repetition – förtydligande då det gäller hur detta var med att skapa spänningar som kom att leda fram till Första Världskriget. Därefter fokuserade vi på dagens tema – den moderna industriella utvecklingen och hur den kom att på verka Första Väldskriget – både vad gäller ytterligare spänningar mellan olika länder samt själva kriget med dess katastrofala siffror döda och sårade. Här är rubrikerna för sammankomsten:
1. Krimkriget
2. Tysklands enande
3. Video – BBC – Industrial Revolution…
4. Varför England?
5. Industriella Revolutionen – Massproduktion
6. Video – ZDF
7. Industriella Revolutionen – Tysklands industrier
8. Industriella Revolutionen – Rivalitet Storbr. / Tyskland
9. Industriella Revolutionen – Järnvägen
1. Krimkriget: Detta krig bröt den relativt fredliga period som funnits efter Wienkongressen (1814/1815) och ledde till motsättningar mellan tidigare bundsförvanter vilket kom att öka spänningarna i Europa
2. Tysklands enande: Enandet av Tyskland innebar att en ekonomiskt stark militärstat med ambitioner kom att dominera centraleuropa. Det sista kriget i enandeprocessen mot Frankrike (1870-71) kom också att leda till ytterligare spänningar mellan dessa länder (och en stark fransk revanchlusta efter landet förlorade området Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen).
3. Video – BBC – Industrial Revolution…: Den första ”industriella revolutionen” startade i England/Storbritannien. Jag visade en liten videosnutt från BBC som tog upp fråganvarför den industriella revolutionen startade i England/Storbritannien.
BBC – Industrial Revolution
4. Varför England?: Här ritade jag på vår Whiteboard följande skiss och försökte förklara dess olika delar:
5. Industriella Revolutionen – Massproduktion
6. Video – ZDF: Nu var det dags att visa en tyskspråkig video över industrialiseringen i Preussen/Tyskland
Tysk industrialisering
7. Industriella Revolutionen – Tysklands industrier: Jag visade en del samtida fotografier när jag talade om den tyska industrialiseringen (men först 2 AI-bilder)
8. Industriella Revolutionen – Rivalitet Storbr. / Tyskland
9. Industriella Revolutionen – Järnvägen
Sammanfattning – Industrialiseringen och Första Världskriget
Vid vår nästa sammankomst så skall vi fokusera på utvecklingen i Tyskland efter enandet 1871. Vi ses!
SAMMANKOMST 4
1. 1866 – maktkampen mellan Preussen och Österrike avgörs
2. Königgrätz
3. Pragfreden 23 augusti 1866
4. Nordtyska förbundet och 1867 års författning
5. Sydtyskland binds till Preussen
6. Frankrike och den nya maktbalansen
7. Den spanska tronföljdsfrågan 1870
8. Emsdepeschen och krigsutbrottet
9. Fransk-tyska kriget 1870–1871
10. Kejsardömet faller – men kriget fortsätter
11. Pariskommunen
12. Novemberfördragen 1870
13. Tyska riket grundas 1871
14. Kejsarproklamationen i Versailles 1871
15. Alsace-Lorraine och den nya europeiska maktbalansen
1. 1866 – maktkampen mellan Preussen och Österrike avgörs: Efter 1848–1849 hade den tyska frågan alltmer blivit en maktkamp mellan Preussen och Österrike. Den centrala skiljelinjen var den lilltyska lösningen – ett Tyskland utan Österrike under preussisk ledning – och den stortyska lösningen där de habsburgska områdena skulle ingå. Under 1860-talet hade Preussen samtidigt stärkt sin industri, sitt järnvägsnät och sin armé. Bismarcks politik byggde därför på att utnyttja statens militära och diplomatiska styrka för att lösa den nationella frågan. Tvisten om Schleswig och Holstein efter kriget mot Danmark 1864 gav Bismarck den omedelbara konflikt som ledde till krig 1866. Preussen stöddes av flera mindre tyska stater och av Italien, medan bland andra Bayern, Württemberg, Sachsen och Hannover stod på Österrikes sida. Konflikten blev därmed också ett slags tyskt inbördeskrig om vem som skulle leda det framtida Tyskland.
2. Königgrätz: Kriget blev mycket kort. Den avgörande preussiska segern kom vid Königgrätz (Sadowa) i Böhmen den 3 juli. Preussens moderna organisation, järnvägsmobilisering, generalstabsarbete och snabbskjutande tändnålsgevär bidrog till segern. Resultatet blev att Österrike inte längre kunde göra anspråk på att dominera de tyska staterna.
3. Pragfreden 23 augusti 1866: Bismarck motsatte sig försök att förödmjuka eller stycka Österrike. Han ville kunna ha ett fungerande förhållande till Wien efter kriget och undvika att skapa en permanent revanschfiende. I Pragfreden accepterade Österrike att det Tyska förbundet upplöstes och att en ny tysk statsordning kunde skapas utan Österrike. Därmed hade den lilltyska lösningen i praktiken segrat. Preussen annekterade några stater som slutit upp på Österrikes sida, bl.a. Hannover, Hessen-Kassel, Nassau och Frankfurt. Italien fick samtidigt Venetien.
4. Nordtyska förbundet och 1867 års författning: Den 1 juli 1867 blev Nordtyska förbundet en verklig förbundsstat med 22 medlemsstater under tydlig preussisk dominans. Kungen av Preussen innehade förbundspresidiet, Bismarck blev förbundskansler, medlemsstaterna representerades i Bundesrat och Reichstag valdes genom allmän och direkt manlig rösträtt från 25 års ålder. Systemet kombinerade alltså modern massrösträtt med stark monarkisk makt. Författningen blev i praktiken ritningen till det Tyska kejsardömets statsordning 1871.
5. Sydtyskland binds till Preussen: Bayern, Württemberg, Baden och södra Hessen-Darmstadt stod formellt utanför Nordtyska förbundet, men bands till Preussen genom hemliga försvarsallianser. Vid krig skulle deras arméer ställas under den preussiske kungens högsta befäl. Genom Zollverein och det gemensamma Zollparlamentet knöts de samtidigt ekonomiskt till norr. Tyskland var alltså ännu inte politiskt enat, men Bismarck hade skapat militära och ekonomiska strukturer som kunde utnyttjas vid en framtida kris.
6. Frankrike och den nya maktbalansen: Preussens snabba maktökning efter 1866 väckte oro i Frankrike. Napoleon III:s regering fruktade att ett fullständigt enat Tyskland skulle rubba maktbalansen i Centraleuropa och minska Frankrikes ställning. Bismarck visste samtidigt att en konflikt med Frankrike kunde skapa en gemensam nationell front mellan nord- och sydtyska stater.
7. Den spanska tronföljdsfrågan 1870: Efter att Spaniens drottning Isabella II hade störtats 1868 sökte Spanien en ny kung. Kandidaturen för prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringen – släkt med den preussiska kungafamiljen – uppfattades i Frankrike som ett hot om att landet skulle omges av Hohenzollernmonarkier. Efter starka franska protester drogs Leopolds kandidatur tillbaka den 12 juli 1870, men den franska regeringen krävde dessutom en garanti från kung Wilhelm I att kandidaturen aldrig skulle återkomma.
8. Emsdepeschen och krigsutbrottet: Den 13 juli 1870 mötte den franske ambassadören Vincent Benedetti den preussiske kungen Wilhelm I i kurorten Bad Ems. Den franska regeringen nöjde sig inte längre med att prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringen hade dragit tillbaka sin kandidatur till den spanska tronen. Benedetti fick också i uppdrag att försöka få Wilhelm I att garantera att han aldrig i framtiden skulle ge sitt samtycke till att kandidaturen återupptogs. Wilhelm I ansåg att detta krav gick för långt. När Benedetti närmade sig kungen under hans morgonpromenad i parken i Bad Ems avvisade Wilhelm kravet på en sådan garanti. Samtalet var emellertid korrekt och förhållandevis artigt. Senare samma dag försökte Benedetti få till stånd ytterligare ett möte. Kungen ansåg att frågan redan var avslutad och lät genom sin adjutant meddela Benedetti att han inte hade något ytterligare att säga. Kungens medarbetare Heinrich Abeken skickade därefter en redogörelse för händelserna till Bismarck i Berlin. Den ursprungliga rapporten var relativt utförlig och diplomatisk. Där framgick bland annat varför Wilhelm hade avvisat det franska kravet och att kungen genom sin adjutant hade låtit framföra ytterligare information till Benedetti. Bismarck kortade och redigerade telegrammet innan det publicerades, vilket fick mötet att framstå som skarpare och mer förödmjukande för båda sidor än den ursprungliga rapporten. Opinionen blev starkt upphetsad och den 19 juli 1870 förklarade Frankrike krig mot Preussen. Här är en kopia av depeschen: EMS Depeschen på svenska
Wilhelm I besöker Bad EMS
9. Fransk-tyska kriget 1870–1871: Eftersom Frankrike hade förklarat krig aktiverades de sydtyska försvarsallianserna. Bayern, Württemberg, Baden och Hessen-Darmstadt ställde sig på Preussens och Nordtyska förbundets sida. Kriget fick därför snabbt karaktären av ett gemensamt tyskt krig. För Bismarck fick konflikten därmed precis den nationella funktion som han hade eftersträvat: nord- och sydtyska soldater kämpade tillsammans mot en gemensam yttre fiende. De tyska arméerna vann under augusti 1870 en serie snabba segrar och trängde in i Frankrike. En stor fransk armé under marskalk Bazaine blev innesluten vid Metz. Napoleon III och marskalk MacMahon försökte undsätta den men omringades i stället av tyska styrkor vid Sedan. Efter slaget den 1 september kapitulerade den franska armén följande dag. Omkring 100 000 franska soldater gick i fångenskap och Napoleon III blev själv tysk krigsfånge.
10. Kejsardömet faller – men kriget fortsätter: Nederlaget vid Sedan ledde till revolution i Paris. Den 4 september 1870 störtades Napoleon III kejsardöme och den Tredje republiken utropades. En ny republikansk Nationell försvarsregering fortsatte kriget. Frankrike hade alltså förlorat sin kejsare och stora delar av sin reguljära armé, men vägrade fortfarande att kapitulera. Paris omringades av de tyska arméerna i september 1870. Belägringen varade i drygt fyra månader. Samtidigt försökte den nya franska regeringen organisera nya arméer ute i landet för att bryta belägringen. Motståndet misslyckades och livsmedelsbristen i Paris blev allt svårare. Den 28 januari 1871 slöts slutligen ett vapenstillestånd.
11. Pariskommunen: Kriget hade samtidigt skapat mycket stora sociala och politiska motsättningar i den franska huvudstaden. Paris befolkning hade uthärdat belägring, hunger och bombardemang, och många parisare var beväpnade som medlemmar av Nationalgardet. Bland arbetare och radikala republikaner fanns dessutom ett starkt motstånd mot den nya konservativt dominerade franska nationalförsamlingen och regeringen under Adolphe Thiers. När regeringen den 18 mars 1871 försökte ta kontroll över Nationalgardets kanoner i Paris bröt ett uppror ut. Regeringen drog sig tillbaka till Versailles och de revolutionära krafterna tog kontroll över huvudstaden. Den 26 mars hölls val och två dagar senare utropades Pariskommunen. Kommunen blev ett radikalt revolutionärt experiment med starka socialistiska och republikanska inslag. Bland åtgärderna fanns separation mellan kyrka och stat, förändringar inom utbildningen och olika sociala reformer. Frankrike befann sig därmed i en extraordinär situation. Landet hade just besegrats av de tyska arméerna, tyska trupper befann sig fortfarande på franskt territorium och samtidigt utkämpades ett franskt inbördeskrig mellan regeringen i Versailles och revolutionärerna i Paris. I maj 1871 gick regeringstrupper in i Paris. Under den så kallade ”blodiga veckan”, 21–28 maj, utkämpades mycket hårda gatustrider. Kommunarderna byggde barrikader och delar av Paris sattes i brand. Regeringsstyrkorna slog till slut ned upproret. Tusentals människor dödades och ytterligare tusentals fängslades eller deporterades. Pariskommunen var alltså inte orsaken till Frankrikes militära nederlag mot Tyskland – den uppstod efter vapenstilleståndet – men den var en dramatisk följd av kriget och av den politiska och sociala kris som nederlaget hade utlöst. Samtidigt som det nya Tyska kejsardömet hade grundats befann sig det besegrade Frankrike i revolution och inbördeskrig.
12. Novemberfördragen 1870: Under kriget förhandlade Bismarck med de sydtyska regeringarna om ett politiskt inträde i den nordtyska statsbildningen. I november 1870 slöts avtal med Baden, Hessen, Bayern och Württemberg. Sydstaterna gick med på att ansluta sig till den nya riksbildningen, samtidigt som särskilt Bayern och Württemberg behöll vissa särregler (bland annat på militära och administrativa områden). Bayerns kung Ludvig II fick en central roll genom det så kallade Kaiserbrief, där han föreslog att Wilhelm I skulle anta kejsartiteln. Bakom den högtidliga fursteenigheten fanns också hemliga ekonomiska uppgörelser mellan Bismarck och Ludvig II. Här är en längre text med en del av de märkliga turer Novemberfördragen förde med sig: Novemberfördragen 1870 – längre text
13. Tyska riket grundas 1871: Den omarbetade förbundsförfattningen trädde i kraft den 1 januari 1871. Det är därför viktigt att skilja mellan statens juridiska tillkomst och den mer berömda ceremonin två veckor senare. Den nya staten var en federal, konstitutionell monarki under tydlig preussisk dominans. Preussens kung skulle bära titeln tysk kejsare, medan Bismarck blev rikskansler. Enandet hade genomförts som en ”revolution uppifrån”: genom statsmakt, diplomati, krig och fursteförhandlingar snarare än genom den liberala revolution som misslyckats 1848.
14. Kejsarproklamationen i Versailles 1871: Den 18 januari 1871 proklamerades Wilhelm I till tysk kejsare i Spegelsalen i Versailles, mitt under det pågående kriget och medan Paris fortfarande var belägrat. Ceremonin var symboliskt laddad: den ägde rum på 170-årsdagen av den första preussiska kungakröningen 1701 och på fransk mark. För tyskarna blev detta den tydligaste symbolen för riksenandet; för Frankrike uppfattades platsen och omständigheterna som en djup förödmjukelse.
15. Alsace-Lorraine och den nya europeiska maktbalansen: Paris kapitulerade den 28 januari och Frankfurtfreden slöts den 10 maj 1871. Frankrike tvingades avträda nästan hela Alsace och delar av Lorraine samt betala fem miljarder franc i krigsskadestånd. Förlusten blev ett franskt nationellt trauma och Alsace-Lorraine en symbol för revanschismen mot Tyskland. Samtidigt hade ett nytt, starkt tyskt rike uppstått i Europas centrum. Motsättningen mellan Frankrike och Tyskland blev därefter ett centralt inslag i den europeiska stormaktspolitiken och en viktig bakgrund till konflikterna som ledde fram mot första världskriget.
Skolsal i Frankrike där läraren talar om Frankrikes förlorade områden…
SAMMANKOMST 3
Idag så gick vi igenom följande under vår sammankomst:
1. Krimkriget 1853–1856
2. Det gamla stormaktssystemet försvagas
3. Realpolitik
4. Napoleon III och Frankrike
5. Italienska enandet 1859–1861
6. Nationalismen skapar en ny stat
7. Preussen kontra Österrike
8. Preussens växande ekonomiska och militära styrka
9. Tysklands enande 1864–1871
10. Österrike besegras 1866
1. Krimkriget 1853–1856: Krimkriget började som en konflikt mellan Ryssland och Osmanska riket, men utvecklades till ett europeiskt stormaktskrig när Storbritannien och Frankrike ingrep på osmansk sida. Österrike deltog inte i kriget men pressade Ryssland att lämna Donaufurstendömena. Ryssland uppfattade detta som ett svek, särskilt eftersom ryska trupper hade hjälpt Österrike att slå ned den ungerska revolutionen 1849. Kriget avslutades med rysk förlust och Parisfreden 1856. Mer text om Krimkriget: Krimkriget …och ännu mer text: Krimkriget – längre text.
2. Det gamla stormaktssystemet försvagas: Efter Wienkongressen 1815 hade Europas stormakter försökt upprätthålla en gemensam maktbalans och förhindra nya stora europeiska krig. Krimkriget visade att detta samarbete hade försvagats. Särskilt betydelsefull blev brytningen mellan Ryssland och Österrike. Österrike blev därmed mer diplomatiskt isolerat, vilket skulle få stor betydelse för Italiens och Tysklands enande.
3. Realpolitik: Efter revolutionerna 1848 blev det allt tydligare att nationalism inte bara kunde drivas genom folkliga revolutioner. Politiker som Camillo di Cavour i Piemonte-Sardinien och senare Otto von Bismarck i Preussen använde i stället diplomati, allianser och krig för att uppnå sina mål. Denna praktiska och maktinriktade politik brukar kallas realpolitik. Nationalismen blev också ett redskap för stater och regeringar.
4. Napoleon III och Frankrike: Frankrike blir en viktig aktör i upplösningen av Wienkongressens Europa. Napoleon III ville bedriva en aktiv utrikespolitik och stödde i viss utsträckning nationalistiska strävanden när de gynnade Frankrikes intressen. Frankrike hade besegrat Ryssland tillsammans med Storbritannien och Osmanska riket i Krimkriget och hjälpte sedan Piemonte-Sardinien att besegra Österrike 1859. Samtidigt bidrog denna politik till att försvaga den gamla maktordningen – en utveckling som till slut skulle slå tillbaka mot Frankrike självt 1870.
5. Italienska enandet 1859–1861: Italien bestod fortfarande av flera olika stater, och Österrike kontrollerade viktiga områden i norra Italien. Piemonte-Sardiniens premiärminister Cavour slöt en allians med Napoleon III:s Frankrike och besegrade tillsammans med Frankrike Österrike 1859. Samtidigt erövrade Giuseppe Garibaldi och hans frivilliga styrkor stora delar av södra Italien. År 1861 kunde kungariket Italien utropas under Viktor Emanuel II, även om hela enandet ännu inte var fullbordat.
6. Nationalismen skapar en ny stat: Italiens enande visade att nationalismen nu kunde förändra Europas karta på ett sätt som Wienkongressens ledare hade försökt förhindra. Italien skapades genom en kombination av folklig nationalism, diplomati och militär makt. Nationalismen hade därmed gått från revolutionära krav till att bli en kraft som faktiskt kunde skapa nya europeiska stater. Nästa stora förändring skulle ske i de tyska områdena.
7. Preussen kontra Österrike: De tyskspråkiga områdena hade sedan 1815 varit samlade i det lösa Tyska förbundet. De två mäktigaste staterna var Preussen och Österrike, och mellan dem växte en konkurrens om vem som skulle dominera det framtida Tyskland. En stortysk lösning skulle inkludera Österrike, medan en lilltysk lösning skulle utesluta Österrike och i stället ledas av Preussen. Under 1860-talet skulle denna maktkamp avgöras genom krig.
8. Preussens växande styrka: Preussen hade under 1800-talet utvecklats till den starkaste av de nordtyska staterna. Genom Zollverein, den tyska tullunionen, hade många tyska stater knutits ekonomiskt samman under preussisk dominans medan Österrike stod utanför. Samtidigt industrialiserades Preussen snabbt och järnvägsnätet byggdes ut. Under 1860-talet reformerades dessutom den preussiska armén. Preussen hade därför fått de ekonomiska och militära resurser som krävdes för att utmana Österrike.
9. Tysklands enande 1864–1871: Otto von Bismarck blev preussisk ministerpresident 1862 och använde diplomati och militär makt för att stärka Preussen. Tre krig blev avgörande för det tyska enandet: kriget mot Danmark 1864, kriget mot Österrike 1866 och kriget mot Frankrike 1870–1871. Bismarck lyckades vid varje tillfälle isolera motståndaren och samtidigt föra de tyska staterna närmare Preussen. Nationalismen förenades därmed med preussisk realpolitik och militär styrka.
10. Österrike besegras 1866: Motsättningarna mellan Preussen och Österrike ledde 1866 till krig. Preussen vann en snabb och avgörande seger, framför allt vid Königgrätz (Sadowa). Det gamla Tyska förbundet upplöstes och Österrike trängdes ut ur den tyska politiken. I stället skapades Nordtyska förbundet 1867 under preussisk ledning. De sydtyska staterna stod fortfarande utanför men hade militära förbindelser med Preussen. Den lilltyska lösningen hade därmed i praktiken segrat. Det som återstod var framför allt att få med de sydtyska staterna.
Preussen – Österrike 1866
Det var så här långt vi kom idag. Vid vår nästa sammankomst så kommer vi slutföra det tyska enandet! Här är en sammanfattning samt en pdf-fil med en översikt av de ledande ländernas utveckling under åren 1815-1871: Utvecklingen i Europa 1815-1871 i några ledande länder. Vi ses nästa vecka!
SAMMANKOMST 2
Idag så gick vi igenom följande under vår sammankomst:
1. Franska Revolutionen
2. Nationalism – Liberalism
3. Napoleon
4. Metternich
5. Wienkongressen 1814-15
6. Europa 1815
7. Wienkongressens system prövas
8. Grekiska Frihetskriget 1821-29
9. Europa 1848
10. Krimkriget 1853-56
Vad är klockan?
1. Franska Revolutionen: Jag startade den här sammankomsten med klockan i bakgrunden. Detta var en ”revolutionsklocka”. Ett av många försök att standardisera (som mått och vikt – mm, cm, dm, m, km… gram, hektogram, kilogram, osv…). Klockan och tiden delat i tiondelar slog aldrig igenom – ej heller tiodagarsveckor… Då det gäller den franska revolutionen 1789 så förändrade den inte bara Frankrike utan fick stor betydelse för hela Europas politiska utveckling. Gamla föreställningar om kungamakt och ståndsprivilegier utmanades av idéer om medborgarskap, likhet inför lagen och individens rättigheter. Människor skulle inte längre enbart vara undersåtar under en kung utan medborgare i en politisk gemenskap. Revolutionen blev samtidigt våldsam och följdes av krig mellan Frankrike och Europas övriga stormakter. För Europas härskare blev revolutionen därför både en politisk och militär utmaning.
Här är en ”gammal PP” för er som vill ha lite mer information om Franska Revolutionen: Franska Revolutionen
Jag visade också en översikt över den franska revolutionens orsaker och följder från en mycket kreativ elev (som jag undervisade för många års sedan):
2. Nationalism – Liberalism: Två idéströmningar som fick ökad politisk betydelse genom den franska revolutionen och Napoleonkrigen var liberalismen och nationalismen. Liberalismen betonade individens rättigheter, medborgarskap och likhet inför lagen och utmanade ett samhälle där makten byggde på kungar och gamla ståndsprivilegier. Nationalismen utgick i stället från tanken att folket eller nationen utgjorde en politisk gemenskap. Napoleon bidrog till att sprida dessa idéer genom lagar och reformer, men det franska herraväldet väckte samtidigt motstånd. I bland annat Spanien och de tyska områdena växte nationella rörelser fram mot Frankrike. Därmed hade Europas människor börjat tänka i nya politiska kategorier som inte enkelt kunde avskaffas när Napoleon besegrades.
3. Napoleon: Napoleon Bonaparte kom till makten efter den franska revolutionen och under hans styre förändrades Europas politiska karta kraftigt. Genom en lång rad krig besegrade Frankrike flera av Europas gamla stormakter, gränser förändrades och gamla dynastier störtades. Samtidigt spreds delar av revolutionens idéer genom fransk lagstiftning och reformer, trots att Napoleon själv styrde auktoritärt. Det franska herraväldet bidrog också till att väcka nationalistiskt motstånd i de områden som Napoleon kontrollerade. När han slutligen besegrades 1815 hade Europa upplevt mer än tjugo år av revolution och nästan oavbrutet krig. Europas ledare stod nu inför uppgiften att bygga en ny politisk ordning som kunde förhindra ett nytt Napoleon och ett nytt europeiskt storkrig.
4. Metternich: En av de viktigaste personerna bakom försöket att skapa en ny europeisk ordning var Österrikes utrikesminister Klemens von Metternich. Han var aristokrat och konservativ och hade själv upplevt både den franska revolutionen och Napoleonkrigen. För Metternich förknippades revolution med politiskt kaos, medan nationalism utgjorde ett särskilt hot mot det habsburgska riket. Habsburgmonarkin var ett multinationellt imperium där många olika folk levde under samma härskare. Nationalismens tanke att varje nation borde utgöra en politisk gemenskap kunde därför hota hela rikets sammanhållning. Metternichs mål efter Napoleon blev följaktligen att skapa ordning, stabilitet och maktbalans och att motverka revolutionära och nationalistiska rörelser.
5. Wienkongressen 1814-15: Efter Napoleons nederlag samlades Europas ledande makter vid Wienkongressen 1814–1815. Europa hade genomgått mer än tjugo år av revolution och krig. Härskare hade störtats, gränser hade förändrats och Frankrike hade under Napoleon dominerat stora delar av kontinenten. Uppgiften var därför inte bara att besegra Frankrike utan att skapa en ny europeisk ordning. Tre principer blev särskilt viktiga: legitimitet, där gamla dynastier skulle återställas, maktbalans, där ingen stat skulle tillåtas dominera Europa, och stormaktssamarbete, där konflikter skulle kunna lösas genom diplomati och förhandlingar. Kongressen organiserades av den österrikiske statsmannen Klemens von Metternich, med kejsar Frans I som värd. Under omkring åtta månader fylldes Wien av kungar, prinsar, ministrar och diplomater. Förhandlingarna skedde både formellt och informellt vid middagar, baler och andra sociala tillställningar. Stormakterna hade ett gemensamt intresse av fred, men samtidigt olika mål. Ryssland ville stärka sin ställning i Polen och österut, Preussen ville expandera i de tyska områdena, Österrike ville behålla sitt inflytande i Centraleuropa och Storbritannien ville framför allt upprätthålla maktbalansen. Även det besegrade Frankrike lyckades genom diplomaten Talleyrand återta en plats i stormaktspolitiken. Resultatet blev därför en kompromiss mellan fred, gamla dynastier och stormakternas egna intressen. Frankrike skulle balanseras av starkare stater runt sina gränser, medan Österrike fick en stark ställning i Italien. I de tyskspråkiga områdena skapades Tyska förbundet i stället för en enad tysk stat. Samtidigt fick Ryssland huvuddelen av Polen och Preussen betydande nya områden. Wienkongressen försökte alltså inte skapa Europa efter principen att varje folk skulle få en egen stat. Målet var framför allt ordning, stabilitet och en maktbalans som kunde förhindra ett nytt europeiskt storkrig.
6. Europa 1815: Den karta som växte fram efter Wienkongressen var en kompromiss mellan gamla dynastier och stormakternas intressen. Frankrike begränsades men fick fortsätta existera som stormakt. De tyskspråkiga områdena organiserades i ett tyskt förbund med 39 stater, men någon enad tysk stat skapades inte. Italien förblev splittrat i flera stater och Österrike fick en stark ställning i Centraleuropa. Samtidigt fanns stora frågor som Wienkongressen inte hade löst. Nationalismen utmanade gränserna mellan Europas stater och folk, och både Habsburgimperiet och Osmanska riket innehöll många olika nationaliteter. I öster fanns dessutom en växande motsättning mellan Ryssland och Osmanska riket. Kartan var stabil – men under ytan fanns flera framtida konflikter.
7. Wienkongressens system prövas: Det dröjde inte länge innan den nya ordningen utmanades. I Neapel 1820–21 bröt en liberal revolution ut med krav på en konstitution. Österrike ingrep militärt och besegrade revolutionen. I Spanien tvingades kung Ferdinand VII också acceptera en liberal konstitution, men 1823 ingrep Frankrike och återställde kungens absoluta makt. Stormakterna visade därmed att de var beredda att försvara Wienordningen mot revolution. Men systemet kunde också anpassas. När Belgien gjorde uppror mot Nederländerna 1830 accepterade stormakterna till slut ett självständigt Belgien. Wienkongressens karta var alltså inte helig. Det avgörande var snarare att politiska förändringar inte fick rubba den europeiska maktbalansen.
8. Grekiska Frihetskriget 1821-29: Det grekiska frihetskriget blev ett komplicerat test för Wienordningen. Grekland var en del av Osmanska riket, men ett långvarigt missnöje med det osmanska styret utvecklades 1821 till ett omfattande uppror. På Peloponnesos fick upprorsmännen stora framgångar och osmanerna drevs bort från betydande områden. Kampen drevs av grekisk nationalism, men väckte också starka sympatier runt om i Europa. Den så kallade filhellenismen lockade utländska frivilliga och den mest berömde var den brittiske poeten Lord Byron, som reste till Grekland och dog i Missolonghi 1824. När osmanerna med egyptisk hjälp var nära att slå ned upproret började stormakterna ingripa. År 1827 besegrade en gemensam brittisk, fransk och rysk flotta den osmansk-egyptiska flottan vid Navarino, och året därpå gick Ryssland i krig mot Osmanska riket. Grekisk autonomi erkändes 1829 och 1830 accepterades ett självständigt Grekland. Konflikten handlade samtidigt om den orientaliska frågan: vad skulle hända med maktbalansen när Osmanska riket försvagades, och framför allt hur skulle de andra stormakterna förhindra att Ryssland vann för mycket på utvecklingen? Grekland visade därmed hur nationalism och stormaktspolitik började vävas samman.
Massakern på Chios – Eugène Delacroix 1824. Ett militärt angrepp mot invånarna på Chios av osmanska styrkor inleddes den 12 april 1822 och fortsatte under flera månader, fram till sommaren samma år. Fälttåget ledde till att tjugo tusen invånare dödades och att nästan alla de sjuttio tusen överlevande invånarna tvångsdeporterades och såldes som slavar.
Lord Byron
9. Europa 1848: År 1848 utsattes Wienordningen för sin dittills största utmaning. Revolutioner bröt ut på flera håll nästan samtidigt: Paris, Wien, Berlin, Italien och Ungern. Kraven varierade mellan olika länder, men liberalism och nationalism återkom gång på gång. Liberaler krävde konstitutioner, politiska rättigheter och större medborgerligt inflytande. Nationalister krävde självbestämmande eller enande av folk som levde splittrade mellan olika stater. I de tyska områdena samlades Frankfurtparlamentet och försökte skapa en enad tysk nationalstat. I Italien riktades uppror bland annat mot det österrikiska inflytandet. Inom Habsburgimperiet blev den ungerska nationalismen ett direkt hot mot den multinationella monarkin. I Wien tvingades Metternich själv att fly. Mannen som mer än någon annan hade symboliserat den politiska ordningen efter 1815 föll alltså inför just de revolutionära och nationalistiska krafter han under flera årtionden försökt kontrollera. De flesta revolutionerna besegrades till slut och den gamla ordningen överlevde på kort sikt. Men 1848 visade samtidigt dess begränsningar. Europas härskare kunde slå ned en revolution militärt, men de kunde inte få liberalismen och nationalismen att försvinna. Frågorna om framför allt Italiens och Tysklands politiska framtid fanns därför kvar – och skulle snart förändra Europas maktbalans.
Det finns en sannolikt apokryfisk historia om den gamle Metternich efter revolutionen 1848. I landsflykt ska han ha suttit vid pianot och spelat Marseljäsen om och om igen. Om det är sant vet vi inte…
Fotografiet fick under mitten av 1800-talet en allt större betydelse som historisk källa, eftersom det kunde bevara miljöer och händelser med en detaljrikedom som tidigare främst hade varit möjlig genom teckningar och målningar. Under revolutionerna 1848 användes den ännu unga fotografiska tekniken för att dokumentera delar av de politiska oroligheterna i Paris. Det bifogade fotografiet visar en gata i Paris där barrikader har byggts upp av bland annat gatsten, ett karakteristiskt inslag i gatustriderna under revolutionen. Bilden ger oss information om stadsmiljön, husen och hur barrikaderna faktiskt kunde se ut. Samtidigt måste fotografier, precis som andra historiska källor, granskas kritiskt. Den tidens långa exponeringstider gjorde det svårt att fotografera snabba händelseförlopp, vilket är en anledning till att sådana bilder ofta visar relativt stilla miljöer snarare än själva striderna. Fotografen valde dessutom motiv, utsnitt och tidpunkt och bestämde därmed vad som kom med i bilden och vad som lämnades utanför. Fotografierna från Paris 1848 är därför både dokumentation av revolutionen och exempel på de möjligheter och begränsningar som fotografiet hade när det började bli en ny typ av historisk källa.
10. Krimkriget 1853-56: Jag började tala översiktligt om Krimkriget – vi kommer tillbaka till det i början av nästa sammankomst. Vi ses!
SAMMANKOMST 1
Välkomna!
Idag så gick vi igenom följande under vår sammankomst:
1. Musik
2. Introduktion/presentation
3. Musik
4. Mer musik
5. Ännu mer musik
6. Förklaring till musiken
7. Kartor
8. Presentation av fyra olika modeller för kursen
9. Mentimeter – vilken modell skall vi använda?
1. Musik: Jag startade den här sammankomsten med musik!
Marseljäsen (franska: La Marseillaise) är Frankrikes nationalsång. Den skrevs natten mellan den 24 och 25 april 1792 av en officer i revolutionsarmén, Claude Joseph Rouget de Lisle, som ett
uttryck av patriotism efter krigsförklaringen mot Österrike den 20 april. Kapten Rouget de Lisle hade tagit värvning i ingenjörstrupperna och fann sig våren 1792 förlagd till Strasbourg. I en särdeles patriotisk yra efter en stor middag i borgmästare Dietrichs hus skrev han såväl text som musik till den sång som han ursprungligen gav namnet Chant de guerre pour l’armée du Rhin (”Rhenarméns krigssång”). Sången uppfördes offentligt första gången den 29 april, av nationalgardets musikkår på Place d’Armes i Strasbourg. Den nådde stor popularitet och spred sig till landets södra delar. Till huvudstaden fördes den av en bataljon frivilliga från Marseille, som sjöng den under sitt intåg i Paris den 30 juli samma år. Därav kom också dess nya namn. Kort därefter sjöngs den av samma trupper under Stormningen av Tuilerierna (10 augusti), vilket utlösts av ett rykte att kungafamiljen ”ingått i pakt med revolutionens fiender”. I oktober arrangerades sången av François-Joseph Gossec för ett sceniskt framträdande, och i december dök den första svenska översättningen upp i tidningen Extra Posten. I juli 1795 utropades den av nationalkonventet till fransk nationalsång. Men den första blomstringen blev kort. Under kejsardömet och restaurationen hölls sången föga högt för att så på nytt tas till heder vid revolutionerna 1830 (då Hector Berlioz arrangerade musiken) och 1848. År 1879 återtog den sin position som nationalsång.
2. Introduktion/presentation: Mitt namn är Anders MacGregor Thunell. I samband med presentationen så visade jag min hemsida (www.macgregorishistory.com). Jag bad er notera fliken ”Aktuellt”. Om jag någonsin skulle vara frånvarande så finns det ett meddelande under denna flik. Där kommer också finnas information om vi gör en stadspromenad, går på museum, etc… Till sist så nämnde jag att vi skall använda ett program som heter (en app) ”Mentimeter”
3. Musik: Återigen spelade jag lite musik – den här gången rysk musik!
Pjotr Iljitj Tjajkovski, född 7 maj 1840 i Votkinsk, död 6 november 1893 i Sankt Petersburg, var en rysk tonsättare. Han har skrivit sju symfonier (sex numrerade samt ”Manfredsymfonin”), elva
operor (bland annat operorna Eugen Onegin, Spader dam, Mazeppa och Jolanta), symfoniska dikter, tre stråkkvartetter, sånger, stycken för piano samt tre sagobaletter (Svansjön, Törnrosa och
Nötknäpparen – den sistnämnda löst baserad på en historia av E.T.A. Hoffmann). Han skrev även tre pianokonserter, av vilka pianokonsert nr 1 är den mest berömda, samt en violinkonsert.
1812 (eller Ouverture solennelle ”1812”) (franska för högtidlig ouvertyr ”1812”), opus 49, är ett orkesterstycke av Pjotr Tjajkovskij, till minne av den misslyckade franska invasionen av Ryssland och Napoleon I:s förödande reträtt. Detta markerade vändpunkten i Napoleonkrigen. Stycket är främst känt för sekvensen med kanoneld som vid utomhusframföranden ibland spelas med hjälp av riktiga kanoner. I ouvertyren citeras bland annat Marseljäsen och den ryska tsarhymnen Gud bevare Tsaren, och verkets programform låter de franska truppernas inledande framgång, efter en bataljscen (vid Borodino) med kanonskott, vändas till segrande tsarsång ackompanjerad av kyrkklockor. Stycket uruppfördes i Kristus Frälsarens katedral i Moskva 20 augusti 1882, och var ett beställningsverk av Nikolaj Rubinstein för en konst- och handelsutställning samma år. Att man valde Kristus Frälsarens katedral som är den största ortodoxa kyrkan i Moskva beror på att kyrkan byggdes upp av tsaren Alexander I i tacksamhet till den gudomliga försynen som lät Ryssland gå segrande ur kriget mot Frankrike och Napoleon.
Jag nämnde här (som ledtrådar) att denna musik hade anknytning till Franska Revolutionen – Napoleon och hans ryska fälttåg
4. Mer musik: Musiken fortsatte!
Gioacchino Rossini, född 29 februari 1792 i Pesaro, Kyrkostaten, död 13 november 1868 i Paris, Frankrike, var en italiensk operatonsättare. Hans mest kända verk är Barberaren i Sevilla från 1816. Ett annat mycket känt verk är Wilhelm Tell som bygger på Friedrich von Schillers skådespel Wilhelm Tell och Jean Pierre Claris de Florians berättelse Guillaume Tell ou La Suisse libre. Schillers skådespel är baserat på Aegidius Tschudis krönika Chronicon Helveticum (Schweiziska krönikan) från 1500-talet och handlar om den schweiziska kantonen Uris frihetskamp. Skådespelet, vars politiska budskap blev föremål för motstridiga tolkningar, hyllades som en lovsång till friheten, men förkortades radikalt på grund av sina naturskildringar. Rossinis opera uruppfördes den 3 augusti 1829 på Grand Opéra i Paris. Men premiären blev inte den succé man hade väntat sig. Premiären varade i över fem timmar. Publiken hade tråkigt eftersom den förväntade sig den vanlige spirituelle Rossini men fick något nytt i stället, kritikerna däremot erkände direkt operan som något stort och nytt. På grund av operans stora format kortade Rossini ned operan till tre akter 1831 och skrev en ny final. På grund av operans politiska tema fick operan problem med censuren i vissa länder. Där kunde den endast under andra titlar och med stora förändringar i texten få framföras. I Riga som Karl der Kühne, och i Sankt Petersburg och Warszawa som Carlo il temerario. I Milano påbjöd den habsburgska censuren att handlingen förlades till Skottland och titeln ändrades till Guglielmo Wallace. I Rom fick den titeln Rodolfo di Sterlinga. Även under senare tid så har Wilhelm Tell censurerats – I Tyskland blev dramat under nazisttiden förbjudet (1941), eftersom det legitimerade mördandet av en tyrann…
5. Ännu mer musik!
Giuseppe Verdi, född 9 eller 10 oktober 1813 i Le Roncole (nuvarande Roncole Verdi) nära Busseto i Emilia-Romagna, död 27 januari 1901 i Milano, var en italiensk kompositör som är mest känd för sina operor. Hans verk omfattar Aida, La traviata, Otello, Rigoletto och Falstaff. Verdi ville med sina operor skapa en genuint italiensk romantik, och därmed bryta med såväl den franska Grand opéra-traditionen som med Wagner. Nebukadnessar (på italienska ursprungligen kallad Nabucodonosor, men senare nedkortad till Nabucco) är en opera i fyra akter av Giuseppe Verdi och libretto av Temistocle Solera. Premiären ägde rum 9 mars 1842 på Teatro alla Scala i Milano under den fullständiga titeln Nabucodonosor. Inför en uppsättning på San Giacomo-teatern på grekiska Korfu 1844 förenklade man dock den svåruttalade titeln, liksom namnet på den babyloniske kungen, till Nabucco, och den titeln har sedan blivit den gällande på många språk. I Sverige är operan dock mest känd som Nebukadnessar. Nebukadnessar är berättelsen om hur det israeliska folket längtar tillbaka till sitt Jerusalem under den babyloniska fångenskapen. Nebukadnessar II av Babylonien har erövrat Jerusalem, förstört Salomos tempel och deporterat israelerna till Babylon. Tid och plats: Jerusalem och Babylon 586–587 f.Kr. och åren därefter. Verdi var aktiv i kampen för ett enat Italien och precis som flera av Verdis verk är operan en dold kritik mot Österrike som hade stort inflytande över de olika italienska småstaterna. Redan vid premiären förstod man att de förtryckta israelerna skulle föreställa det italienska folket och babylonierna var de inkräktande österrikarna. Detta gestaltas bland annat i det mest kända numret i operan Va, pensiero (Fångarnas kör)…
Jag nämnde här fler ledtrådar! Denna musik hade anknytning till de italienska staterna – och deras strävan att bli självständiga!
6. Förklaring till musiken: Nationalism! Detta var en stark drivkraft under 1800-talet. Både splittrande nationalism (framförallt i de Osmanska och Habsburgska rikena) samt enande nationalism (i det som skulle bli Tyskland och Italien). Nationalismen var en av flera orsaker till de spänningar som så småningom skulle utlösa Första Världskriget.
7. Kartor: För att följa upp temat nationalism så visade jag fyra stycken kartor. Den första kartan visade de tyska rikena 1789.
Den andra kartan visade Napoleons utvidgning av det franska riket (runt 1810). Bland annat så påbörjade han (av praktiska skäl) det tyska enandet…
Nästa karta skildrar besluten vid Wienkongressen 1815. Karta visar hur vissa riken dominerade denna kongress. Vi noterar också att Napoleons första steg till det tyska enandet behölls (av över 300 tyska stater av varierande storlek så återstod lite över 30 stater i det ”Tyska Förbundet”)
Den sista (fjärde) bilden skildrar just det Tyska Förbundet mellan åren 1815-1866 – då större delen av Tyskland hade enats under Willhelm II och Otto von Bismarck. Skapandet av en stark och dominant tysk stat i centrala Europa kom att orsaka en hel del spänningar – vilka i sin tur kan läggas till ”orsaker till Första Världskrigets utbrott”!
8. Presentation av fyra olika modeller för kursen: Den här kursen kommer innehålla mycket fakta – information så jag undersökte hur ni skulle vilja att ta till er dessa fakta – denna information. Ni fick se fyra förslag (modeller).
ALTERNATIV 1: KRONOLOGISK MODELL
Vi följer utvecklingen steg för steg:
• Tysklands och Italiens enande
• Imperialismen
• Allianser och stormaktsrivalitet
• Första världskriget
• Versaillesfreden
• Mellankrigstiden
• Fascism, nazism och kommunism
• Vägen till Andra världskriget
• Andra världskriget
• 1945 och den nya världsordningen
Passar dig som vill:
• Få en mycket tydlig tidslinje
• Förstå vad som händer före och efter olika händelser
• Se samband mellan orsak och konsekvens
• Bygga upp god kronologisk säkerhet
Nackdel:
• Mindre utrymme för längre tematiska fördjupningar
ALTERNATIV 2: TEMATISK MODELL
Vi organiserar kursen kring stora historiska frågor:
• Nationalism
• Imperialism
• Stormaktspolitik
• Ideologier
• Ekonomi
• Militär strategi
• Teknik
• Soldater och civila
• Propaganda
• Förintelsen och massvåld
• Kvinnor och samhälle
• Kolonialism och imperier
• Historieskrivning och historiebruk
Vi jämför hela tiden Första och Andra världskriget.
Passar dig som vill:
• Diskutera stora historiska problem
• Jämföra de båda världskrigen
• Arbeta mer analytiskt
• Undersöka samma fråga ur flera perspektiv
Nackdel:
• Kronologin kan bli svårare att hålla samman
ALTERNATIV 3: KRONOLOGI + TEMATISKA FÖRDJUPNINGAR
Vi följer historien kronologiskt (Alternativ 1) men stannar regelbundet för vissa tematiska fördjupningar (Alternativ 2).
Exempel (OBS! Detta är bara några tematiska exempel – det finns fler)
När vi studerar 1914 kan vi välja en fördjupning i någon av dessa teman:
• Julikrisen
• Krigsansvaret
• Nationalismen
• Allianssystemet
När vi studerar Första världskriget kan vi välja en fördjupning i någon av dessa teman:
• Soldatens erfarenheter
• Hemmafronten
• Teknik
• Total krigföring
När vi studerar 1930-talet kan vi välja en fördjupning i någon av dessa teman:
• Nazismen
• Fascismen
• Stalinismen
• Appeasement
När vi studerar Andra världskriget kan vi välja en fördjupning i någon av dessa teman:
• Östfronten
• Förintelsen
• Civilbefolkningen
• Ekonomi och industri
• Militär strategi
Passar dig som vill:
• Ha en tydlig tidslinje
• Samtidigt kunna gå på djupet
• Kombinera berättelse och analys
• Jämföra olika historiska förklaringar
Nackdel:
• Vi kan inte fördjupa alla teman
ALTERNATIV 4: EGENVALD PROFIL
Kursen får en gemensam kronologisk grund (Alternativ 1). Ni väljer sedan vilka perspektiv som skall få mest utrymme.
Möjliga profiler (det finns fler profiler)
• Diplomati och stormaktspolitik
• Militärhistoria
• Ideologier
• Soldater och civila
• Ekonomi och industri
• Imperialism och kolonialism
• Förintelsen och massvåld
• Propaganda
• Kvinnors historia
• Sverige och Norden
• Historiografi och historiebruk
Passar dig som vill:
• Vara med och påverka kursens innehåll
• Fördjupa särskilda intressen
• Kombinera gemensamma kunskaper med egna val
Nackdel:
• Vissa områden får mindre utrymme beroende på gruppens val
9. Mentimeter – vilken modell skall vi använda? Nu så tog vi till Mentimeter och ni röstade för vilket alternativ som skulle kunna passa den här gruppen bäst. Här är resultatet av denna röstning:
Här finns ett mycket kraftigt stöd för
ALTERNATIV 3: KRONOLOGI + TEMATISKA FÖRDJUPNINGAR
Vi följer historien kronologiskt (Alternativ 1) men stannar regelbundet för vissa tematiska fördjupningar (Alternativ 2).
Nästa gång så kommer vi starta med en översikt av Europa under 1800-talet. Jag kommer föreslå olika teman för våra sammankomster de närmaste veckorna (vilket innebär att vi kommer använda Mentimeter igen). Dock så väljer jag självsvådligt det första temat ”Enandet av Italien och Tyskland 1860-1871”! Vi ses