Göteborgs Historia

SAMMANKOMST 27

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Trädgårdsföreningen
2. Sverige 1900-1914
3. Göteborg 1900-1914
4. Bröderna Johansson Mark
5. Textilindustrin i Göteborg 1900-1914
6. Nästa gång…

1. Trädgårdsföreningen: Trädgårdsföreningen i Göteborg är en historiskt betydelsefull park som grundades 1842 som ett privat initiativ av stadens borgerskap med syfte att förena hortikulturell utveckling, folkbildning och rekreation. Parken anlades från 1840-talet på tidigare obebyggd och delvis militärt använd mark, och dess utformning kom att präglas av den engelska landskapsparkens ideal med slingrande gångar och naturlika planteringar, kombinerat med mer systematiska odlingsytor. Den fungerade tidigt som en regional nod för trädgårdskunskap, där nya växter testades och kunskap spreds genom visningar och odlingsförsök. Ett centralt inslag blev Palmhuset, invigt 1878, vars gjutjärns- och glaskonstruktion möjliggjorde odling av tropiska växter och samtidigt symboliserade tidens tekniska och estetiska ideal. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades parken vidare både botaniskt och socialt. Den gick från att vara en relativt exklusiv föreningsmiljö till att bli en bredare offentlig stadspark, vilket speglar en större urban förändring där tillgång till grönområden blev en del av stadens sociala infrastruktur. Samtidigt har mycket av parkens historiska struktur bevarats, vilket gör den till ett viktigt kulturhistoriskt dokument över 1800-talets parkideal, även om dess innehåll och funktioner successivt förändrats över tid.
Restaurangverksamheten har varit en integrerad del av Trädgårdsföreningen sedan 1800-talets mitt och speglar parkens roll som social mötesplats. Redan 1858 öppnades ett kafé på platsen, och 1887 uppfördes en mer utvecklad restaurangbyggnad. Dessa tidiga anläggningar var dock inte beständiga; restaurangen har förstörts och ersatts vid flera tillfällen. Dokument-erade bränder inträffade bland annat 1879 och 1893, vilket ledde till nybyggnationer, och senare bränder 1965 och 1994 förstörde dåvarande restaurangbyggnader helt. Efter branden 1965 återuppfördes restaurangen och öppnade igen omkring 1969, medan dagens byggnad tillkom efter branden 1994 och stod färdig några år senare.
Här är en artikel om Trädgårdsföreningen (GP 9 oktober 2022): Artikel från GP – Historien om Trädgårdsföreningen i Göteborg och här är de bilder som jag visade i början av vår sammankomst: Trädgårdsföreningen och Trädgår’n

2. Sverige 1900-1914: Sverige mellan 1900 och 1914 präglades av snabb förändring, men var fortfarande till stor del ett traditionellt samhälle. Befolkningen ökade från cirka 5,1 till 5,5 miljoner invånare, och även om urbaniseringen tog fart bodde majoriteten fortfarande på landsbygden. Samtidigt fortsatte den omfattande emigrationen till USA, driven av fattigdom och bättre möjligheter utomlands. Ekonomiskt befann sig landet i en övergång från jordbruk till industri, där ungefär hälften av befolkningen ännu arbetade inom jordbruket, medan industrin växte snabbt inom områden som trä, stål och verkstad. Arbetsvillkoren var ofta hårda med långa arbetsdagar och låga löner, vilket bidrog till framväxten av fackföreningar och konflikter som storstrejken 1909.
Samhället var tydligt uppdelat i klasser med stora sociala skillnader mellan överklass, medelklass och arbetarklass. Könsrollerna var starkt traditionella: män dominerade politik och arbetsliv, medan kvinnor hade begränsade rättigheter, saknade rösträtt och ofta arbetade i lågavlönade yrken. Samtidigt började förändringar ske genom kvinnorörelsen och ökade möjligheter till utbildning och arbete. Politiskt var Sverige en monarki, men perioden innebar viktiga steg mot demokrati, särskilt genom rösträttsreformen 1907–1909 som gav (begränsad) allmän rösträtt för män.
Flera viktiga händelser markerade tiden, bland annat unionsupplösningen med Norge 1905, storstrejken 1909 och borggårdskrisen 1914, som visade på spänningar mellan kungamakt och demokrati. Trots kvarstående fattigdom och trångboddhet förbättrades levnadsstandarden gradvis, och utbildningsnivån var hög med nästan full läskunnighet. Sammantaget var perioden en tydlig övergång från ett agrart och ojämlikt samhälle till ett mer industrialiserat och gradvis demokratiserat Sverige, även om stora sociala och politiska begränsningar fortfarande fanns kvar.

SAMMANKOMST 26

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Gustaf Adolfs torg
2. Brunnsparken
3. Haga
4. Nästa gång…

1. Gustaf Adolfs torg: Här följer en beskrivning av de olika adresserna vid Gustaf Adolfs torg – centrum för Göteborgs politiska styre.
Gustav Adolfs torg 1: Rådhuset vid Gustaf Adolfs torg 1 i Göteborg har sitt ursprung i stadens tidiga 1600-tal, då ett första trärådhus uppfördes kort efter grundandet 1621. Efter branden 1669 ersattes detta av en monumental stenbyggnad, färdig 1672 och ritad av Nicodemus Tessin den äldre. Rådhuset fungerade som stadens centrala politiska och juridiska maktcentrum. Här sammanträdde magistraten, som styrde stadens förvaltning, ekonomi och ordningsfrågor, och här hölls rådhusrättens förhandlingar. I praktiken innebar detta att beslut om handel, skatter, stadsplanering och lokala regler fattades i byggnaden, vilket gav den en nyckelroll i Göteborgs utveckling som handelsstad. Samtidigt var rådhuset en offentlig mötesplats, med samlingssal och stadskällare, där formella beslut och informella kontakter kunde samverka. Under början av 1800-talet genomgick byggnaden en omfattande ombyggnad i klassicistisk stil, där den äldre kärnan byggdes in i en ny gestaltning. Under resten av seklet tillkom flera tillbyggnader i takt med stadens tillväxt, och vid 1900 framstod rådhuset som ett arkitektoniskt sammansatt komplex med rötter i både 1600- och 1800-tal.
Rådhuset på 1890-talet (Fotograf: Olga Rinman)
Gustaf Adolfs torg 2: Kommendantshuset, beläget vid Gustaf Adolfs torg 2, uppfördes under senare delen av 1600-talet som residens för stadens militära befälhavare. Även denna byggnad var sannolikt ritad i kretsen kring Tessin den äldre och speglade Göteborgs roll som befäst stad. Under 1700-talet behöll huset sin funktion inom den militära organisationen, men i takt med att stadens betydelse som fästning minskade under 1800-talet förlorade även kommendantens roll i tyngd. Byggnaden anpassades då till andra offentliga ändamål, även om detaljerna kring dessa förändringar är mindre tydligt dokumenterade. Vid sekelskiftet 1900 stod kommendantshuset kvar som en representant för stadens äldre militära historia, i kontrast till det mer civilt och administrativt präglade Göteborg som vuxit fram under 1800-talet. (Kommendantshuset revs trots många protester under 1930-talet)
Rådhuset och Kommendantshuset runt år 1900 (Fotograf: M. Cronquist)
Gustaf Adolfs torg 3: Det Wenngrenska huset vid Gustaf Adolfs torg 3 i Göteborg uppfördes omkring 1760 som bostad åt rådmannen Sven Wenngren och hörde från början till stadens borgerliga elitmiljö. Byggnaden, sannolikt ritad av Bengt Wilhelm Carlberg, var ursprungligen ett stenhus i två våningar med valmat tak mot torget, vilket gav det ett representativt men samtidigt typiskt 1700-talsborgerligt uttryck. Under 1800-talet byggdes huset successivt ut med fler våningar och kringliggande längor, så att det utvecklades till ett större, slutet gårdskomplex med flera byggnadskroppar och en mer monumental fasad mot torget. Under 1700-talet fungerade huset främst som privatbostad, men dess koppling till inflytelserika ägare gav det en indirekt politisk betydelse som del av den sociala miljö där stadens ledande skikt verkade. Under 1800-talet förändrades både byggnaden och dess roll. I takt med om- och tillbyggnaderna övergick huset från privat residens till att rymma offentliga och halv-offentliga verksamheter såsom postkontor, bankfunktioner och senare Hypoteksföreningen. Därigenom fick det en mer direkt betydelse i stadens administrativa och ekonomiska system, vilket också gav det en tydligare politisk roll kopplad till kommunikation, kreditväsen och förvaltning. Vid sekelskiftet 1900 framstod Wenngrenska huset som ett sammansatt stadshus där 1700-talets bostad hade omformats till en integrerad del av Göteborgs institutionella och ekonomiska kärna, med både arkitektonisk tyngd och politisk betydelse.
Wenngrenska huset (Fotograf: Aron Jonason)
Gustaf Adolfs torg 4: Stadshuset (Corps de Garde) vid Gustaf Adolfs torg 4 i Göteborg har sitt ursprung i stadens tidiga 1600-tal, då platsen redan hade funktioner kopplade till offentlig kontroll, såsom fängelse och andra administrativa anläggningar. Efter branden 1669 uppfördes ett nytt vakthus i början av 1700-talet, men detta förstördes i sin tur i branden 1746. Därefter uppfördes en stenbyggnad efter ritningar av Bengt Wilhelm Carlberg, vilken efter ytterligare brand och återuppförande 1759 kom att utgöra grunden för den byggnad som präglade platsen under resten av seklet. Huset var då ett trevåningshus i sten med flera portar mot torget och kompletterande längor mot omgivande gator. Funktionellt var byggnaden ett centrum för stadens ordningsmakt. Här fanns högvakten, stadsvakt och brandvakt, liksom arrestlokaler och fängelse. Den hade därmed både militär och polisiär betydelse och utgjorde en konkret manifestation av offentlig kontroll i stadens mest centrala rum. Politiskt skilde sig dess roll från rådhusets beslutsfunktion, men var ändå central genom att här verkställdes den ordning och disciplin som stadens styre vilade på. Stadshuset bör därför förstås som en del av samma maktstruktur som rådhuset och andra byggnader kring torget, där olika former av auktoritet – juridisk, militär och administrativ – samverkade. Under början av 1800-talet byggdes huset om i nyklassicistisk stil, vilket gav det ett mer representativt uttryck med portik och förändrad takform. Samtidigt fortsatte det att rymma högvakten och andra funktioner kopplade till ordning och säkerhet. Mot slutet av seklet förändrades dock dess roll i takt med att Göteborg utvecklades från befäst stad till modern handels- och administrationsstad. När högvakten drogs in 1895 och byggnaden togs över av civila myndigheter, markerar detta en övergång från militär och polisiär verksamhet till kommunal förvaltning. Vid sekelskiftet 1900 framstod Stadshuset därmed som en byggnad där äldre funktioner levt kvar i formen, men där innehållet blivit allt mer civilt.
Stadshuset 1900 (Fotograf: Erik Bergendahl)
Gustaf Adolfs torg 5: Tomten vid Gustaf Adolfs torg 5, där Börshuset senare uppfördes, har en lång och varierad historia. Under 1600-talet bestod den av flera tomter som ägdes av framstående personer i stadens ledning, och där uppfördes tidigt stenhus. Under 1700-talet kom platsen att rymma det så kallade Kaulbarska huset och användes för olika verksamheter, bland annat värdshus, hotell, handelslokaler och vissa fängelserelaterade funktioner. Tomten var alltså redan före 1800-talet en central del av stadens offentliga och sociala liv. Planerna på ett särskilt börshus växte fram under slutet av 1700-talet i takt med att Göteborgs handel expanderade och organiserades mer formellt genom Handelssocieteten. Finansieringen drog ut på tiden, men under 1840-talet kunde byggnationen slutligen genomföras. Den nuvarande byggnaden uppfördes 1844–1849 efter ritningar som utgick från Fredrik Blom och färdigställdes av Pehr Johan Ekman. Huset uppfördes i senempirestil med en monumentalt utformad fasad mot torget och rikt dekorerade interiörer, vilket gav det karaktären av både handelscentrum och representationsbyggnad.
Ekonomiskt blev Börshuset ett nav för stadens handelsliv. Här samlades köpmän, här utbyttes information och här organiserades affärer, kredit och kontakter som var avgörande för Göteborgs tillväxt som internationell handels- och sjöfartsstad. Samtidigt hade byggnaden en tydlig politisk betydelse. Den uppfördes genom samverkan mellan stadens myndigheter och handelns organisationer och kom att spegla den starka roll som det ekonomiska borgerskapet hade i stadens styre. Från 1860-talet användes dessutom byggnaden av stadsfullmäktige, vilket gjorde den till en plats för det framväxande kommunala självstyret.
Börsen 1860-tal (Grafik: Ludvig Messman)
Socialt fungerade Börshuset som en central scen för stadens offentliga liv. Det var inte bara ett börshus utan också en festivitetsbyggnad med salar för baler, middagar och officiella tillställningar. Här tog man emot kungliga besök och arrangerade stora sammankomster, och huset kom därigenom att symbolisera stadens rikedom och kulturella ambitioner. Även allmänheten hade tillträde till delar av verksamheten genom restaurang och andra publika funktioner, vilket gjorde byggnaden till en viktig mötesplats i stadens urbana liv. Vid sekelskiftet 1900 framstod Börshuset som en av Göteborgs mest betydelsefulla byggnader. Det var då inte bara ett centrum för handel, utan också en plats där ekonomiska, politiska och sociala funktioner sammanflätades. Genom sin historia från en mångfunktionell tomt till en monumental institutionsbyggnad speglar Börshuset tydligt Göteborgs utveckling från 1600-talets handels- och försvarsstad till en modern urban och ekonomisk centralort.
Börsen 1900 (Fotograf: Aron Jonason)
Börsen 1910 (Fotograf: Olga Rinman) 2. Brunnsparken: Brunnsparken i Göteborg växte fram ur ett område som ursprungligen hade en tydligt praktisk och ekonomisk funktion. På platsen låg under 1600- och 1700-talen Järnvågen, där varor vägdes och hanterades i anslutning till stadens handel.
När denna verksamhet flyttades ut från stadskärnan 1785 omvandlades området till upplagsplats vid Stora hamnkanalen. Under början av 1800-talet förändrades dock användningen i takt med att handelsaktiviteten minskade efter Napoleonkrigen. Omkring 1822 planterades träd på platsen, vilket markerade ett skifte från strikt nyttobetonad yta till en mer estetisk och rekreativ miljö. Denna plantering blev grunden till det som senare utvecklades till stadens mest centrala park.
Under 1830-talet tog utvecklingen en ny riktning när apotekaren Cavallin anlade en brunnsinrättning på platsen. Här serverades artificiella mineralvatten enligt tidens hälsotrend, och verksamheten lockade både göteborgare och tillresta gäster, inklusive personer ur samhällets övre skikt. Brunnsverksamheten bidrog till att ge platsen en social och delvis exklusiv karaktär, där hälsa, rekreation och sällskapsliv förenades. Samtidigt uppstod spänningar kring tillgängligheten, eftersom parken periodvis begränsades till brunnsgäster och mer välbeställda besökare. Trots detta blev området en populär mötesplats, och det framfördes idéer om att utveckla parken ytterligare med exempelvis musikunderhållning.
Efter Cavallins död fortsatte verksamheten en tid, men under 1850-talet förändrades inriktningen. Brunnsverksamheten avvecklades 1858 och ersattes av ett badhus, vilket speglar en bredare utveckling mot mer praktiska och hygieniska funktioner i stadsmiljön. Denna nya verksamhet var dock inte helt okontroversiell, då den planerades som en relativt exklusiv anläggning snarare än en allmänt tillgänglig institution. Badhuset kom att utgöra parkens centrum under flera decennier och bidrog till att befästa platsens roll som en kombination av rekreationsområde och offentlig service.
Mot slutet av 1800-talet genomgick Brunnsparken ytterligare en omvandling. Badhuset avvecklades 1878 och byggnaden revs kort därefter, vilket öppnade för en mer renodlad parkmiljö. I dess ställe anlades en fontän, och 1883 invigdes statyn ”Johanna” eller ”Såningskvinnan”, som kom att bli parkens mest framträdande kännetecken. Denna förändring markerade ett tydligt steg bort från tidigare funktioner som handelsplats, brunnsinrättning och badhus, och etablerade istället Brunnsparken som en central, öppen och representativ stadspark.
3. Haga: Området har funnits som förstad sedan 1600-talet och det expanderade kraftigt efter att stadens befästningar revs i början av 1800-talet, men först 1883 bildades en egen församling. Detta innebär att befolkningssiffror från seklets början och mitt inte utan vidare kan jämföras med senare uppgifter, eftersom de bygger på olika administrativa indelningar. Det mest tillförlitliga befolkningstalet är från 1890, då Haga hade drygt 17 000 invånare, en nivå som låg kvar kring sekelskiftet 1900. För tidigare decennier går det däremot inte att ange lika exakta siffror, men utvecklingen är tydlig: Haga växte kraftigt under 1800-talets mitt och senare del i takt med Göteborgs industrialisering och den ökande bostadsbristen.
Här är en av de tidigaste fotografierna över Haga (1863) Man kan se den lilla bit av Kaponjärgraven som fortfarande återstår.
Nästa fotografi kommer från år 1864 Socialt och demografiskt framträder Haga under senare delen av seklet som en utpräglad arbetarstadsdel. Bebyggelsen var tät och bestod till stor del av små, enkla och ofta bristfälliga bostäder. Samtida beskrivningar vittnar om trångboddhet, fuktiga källarlägenheter och generellt svåra levnadsförhållanden. Bostadsbristen var så stor att även tillfälliga lösningar, såsom att använda befästningsanläggningar som nödbostäder, förekom. Hushållen var ofta sammansatta av familjer med barn, inneboende och ibland flera hushåll i samma fastighet, vilket speglar både den ekonomiska situationen och den snabba befolkningstillväxten.
Här är en liten samling av fotografier från Bergsgatan runt år 1900
Haga fungerade samtidigt som en viktig mottagningsmiljö för inflyttade. Göteborgs expansion som industristad drog till sig arbetskraft, och stadsdelen blev ett första bostadsområde för många nyanlända, både från landsbygden och från utlandet. Ett tydligt exempel är den östjudiska invandringen under 1800-talets slut, där en mycket stor andel av gruppen bosatte sig just i Haga. Även om detta inte representerar hela befolkningen visar det att stadsdelen hade en stark prägel av inflyttning och social rörlighet, särskilt bland ekonomiskt svagare grupper. När det gäller yrkesstruktur dominerades Haga av arbetare, hantverkare, småhandlare och personer verksamma inom transport- och serviceyrken. Området var nära knutet till stadens industriella utveckling och till de funktioner som krävdes i en växande handels- och industristad. Däremot var Haga inte ett område för det välbärgade borgerskapet, vilket också återspeglas i bostadsstandard och levnadsförhållanden. Sammantaget framstår Haga under 1800-talets senare del som en av Göteborgs mest typiska arbetarstadsdelar: tätbefolkad, socialt pressad och starkt präglad av inflyttning. Dess utveckling speglar stadens övergång till industrialisering, där behovet av arbetskraft och bostäder formade både befolkningens sammansättning och den fysiska miljön.
Ett fotografi av Haga år 1901
…och här ett fotografi av stadsdelens ordningmakt4. Nästa gång…:  Vid vår nästa sammankomst så kommer vi in på 1900-talet. Jag kommer fokusera på perioden innan Första Världskriget 1914. Jag visade några bilder som hade med denna period att göra: Göteborg 1900-1914

SAMMANKOMST 25

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Inflyttning till Göteborg under 1800-talet
2. Arbetsmarknaden under 1800-talet
3. Kvinnor i arbete under 1800-talet
4. Utbildning i Göteborg – en översikt fram till 1800-talets slut
5. Utbildning för flickor i Göteborg fram till 1800-talets slut
6. Nästa gång…

1. Inflyttning till Göteborg under 1800-talet: Göteborg genomgick under 1800-talet en mycket kraftig omvandling, både befolkningsmässigt och rumsligt. I början av seklet var staden fortfarande relativt liten och koncentrerad till området innanför Vallgraven, men efter rivningen av befästningarna kunde den expandera utåt. Tillväxten skedde dels genom planerad stadsutbyggnad på stadens egna marker, dels genom införlivning av närliggande områden. Särskilt från 1860-talet tog utvecklingen fart, då nya stadsplaner möjliggjorde framväxten av moderna stadsdelar som Vasastaden och Lorensberg. Samtidigt integrerades områden som Majorna och senare Annedal i stadens struktur. Befolkningen ökade mycket snabbt – från omkring 13 000–16 500 invånare i början av seklet till över 130 000 vid seklets slut – Göteborg gick från att vara en mindre handelsstad till en expansiv industri- och hamnstad.
Denna befolkningstillväxt berodde i huvudsak inte på ett högt födelseöverskott, utan på en omfattande inflyttning. Särskilt under perioden 1860–1900 uppskattas 60–80 procent av folkökningen ha utgjorts av nettoinflyttning. Göteborg blev därmed en tydligt migrationsdriven stad, där industrialisering, handel och hamnverksamhet fungerade som starka dragkrafter. Inflyttningen ökade successivt under seklets första hälft och nådde sin kulmen under 1870-talet, då urbaniseringen var som mest intensiv.
De inflyttade kom i första hand från den västsvenska landsbygden. Västergötland dominerade, följt av Bohuslän och Halland, medan mindre grupper kom från Småland och Dalsland. Sammantaget kom omkring 70–80 procent från närområdet, vilket visar att migrationen i hög grad var regional. Internationella inslag förekom, exempelvis från Skottland och Tyskland, men dessa utgjorde en mycket liten andel av den totala inflyttningen. Migrationen var typiskt sett en landsbygds–till–stad-rörelse driven av faktorer som jordbrist och fattigdom på landsbygden, samt arbete och bättre försörjningsmöjligheter i staden.
Åldersmässigt var inflyttarna starkt selekterade. Den dominerande gruppen var unga vuxna, framför allt i åldern 15–35 år, med en tydlig koncentration kring 20–25 år. Detta speglar att inflyttningen i huvudsak bestod av arbetskraftsmigration. Barn förekom främst som medföljande familjemedlemmar, medan äldre personer var mycket få. Könsfördelningen förändrades över tid: under seklets mitt och senare del uppstod ett kvinnligt överskott i staden. Kvinnor arbetade ofta som tjänstefolk, medan män i högre grad sysselsattes inom industri, hantverk och hamnverksamhet.
De inflyttade bosatte sig i hög grad i specifika delar av staden, vilket bidrog till en tydlig social och geografisk uppdelning. Arbetarklassen – som utgjorde majoriteten av inflyttarna – koncentrerades till områden som Haga, Masthugget, Majorna och Annedal, där bostäderna ofta var trångbodda och enkla. Industri- och hamnarbetare återfanns även i områden som Lundby och Gamlestaden. Samtidigt utvecklades centrala delar inom Vallgraven samt nyare stadsdelar som Vasastaden till områden för borgerskap och medelklass. Denna utveckling ledde till en tydlig klassgeografi, där olika samhällsgrupper bodde i skilda delar av staden, även om vissa områden uppvisade social blandning.
Göteborg 1801
Göteborg 1909 2. Arbetsmarknaden under 1800-talet: Under 1800-talet genomgick arbetsmarknaden i Göteborg en tydlig förändring från att vara dominerad av handel och sjöfart till att bli en mer industrialiserad och differentierad arbetsmarknad. I början av seklet var staden främst en handels- och hamnstad, där en stor del av befolkningen arbetade inom utrikeshandel, sjöfart och verksamheter kopplade till hamnen. Vanliga yrken var köpmän, skeppare, sjömän, hamnarbetare och personer sysselsatta med lager- och transportarbete. Utöver detta fanns ett omfattande inslag av hantverksyrken såsom smeder, snickare, skräddare, bagare och skomakare. Dessa yrken utgjorde en viktig del av stadens ekonomi och försörjde både den lokala befolkningen och den växande handeln. Samtidigt var tjänstefolk, särskilt inom hushåll, en stor yrkesgrupp, vilket speglar de sociala skillnaderna i staden.
Under mitten och senare delen av 1800-talet förändrades arbetsmarknaden i takt med industrialiseringen. Fabriker, verkstäder och varv växte fram och kom att sysselsätta allt fler människor. Särskilt textilindustrin blev en central näring, liksom mekaniska verkstäder och skeppsvarv. Göteborg utvecklades därmed till en stad som kombinerade handel, sjöfart och industri. Denna omvandling innebar också att arbetsmarknaden blev mer specialiserad och att allt fler arbetade som lönearbetare snarare än inom småskaligt hantverk eller hushållsproduktion. Stora arbetsplatser etablerades under seklets slut, exempelvis inom textilindustrin och varvsnäringen, där hundratals till tusentals personer kunde vara anställda på en och samma arbetsplats.
Olika branscher präglades av tydliga skillnader i arbetsinnehåll. Textilindustrin sysselsatte i stor utsträckning kvinnor och barn, medan varv och mekaniska verkstäder dominerades av män och krävde andra typer av yrkeskunskaper. Samtidigt fanns en bred grupp arbeten kopplade till handel, transport och service som fortsatte vara viktiga genom hela seklet. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors arbete var tydliga. Män arbetade främst inom sjöfart, bygg, industri, transport och tyngre arbeten, medan kvinnor i hög grad var sysselsatta inom hushållsarbete, textilproduktion, sömnad, tvätt och enklare serviceyrken.
3. Kvinnor i arbete under 1800-talet: Kvinnors arbete i Göteborg under 1800-talet måste förstås i relation till stadens snabba omvandling från handelsstad till industri- och servicesamhälle. Denna utveckling lockade många människor från landsbygden, särskilt unga kvinnor som flyttade till staden för att arbeta. För många var arbetet en tillfällig fas i livet snarare än en lång yrkeskarriär, ofta innan giftermål eller vidare flytt. Migrationen av kvinnor var därför en central del av stadens ekonomiska och sociala utveckling.
Det vanligaste kvinnliga arbetet var tjänst i hushåll, där kvinnor arbetade som pigor, jungfrur eller husor. Detta var den dominerande sysselsättningen, särskilt för unga ogifta kvinnor. Samtidigt breddades arbetsmarknaden under seklets gång. Kvinnor började arbeta inom textilproduktion, sömnad, industri, handel och undervisning. Textilsektorn var särskilt viktig, där arbete kunde ske både i hemmet och i fabriker, ofta som ackordsarbete. Även serviceyrken och borgerliga yrken som lärarinnor och guvernanter blev vanligare.
En viktig aspekt är att mycket av kvinnors arbete var osynligt i samtida källor. Hemarbete, tillfälliga jobb och småskalig försörjning – som tvätt, matlagning eller sömnad åt andra – registrerades sällan i statistik. Särskilt gifta kvinnors arbete underskattades eftersom de ofta endast noterades som “hustru”. Därför ger historiska källor en ofullständig bild av kvinnors faktiska arbetsinsatser, och deras betydelse för ekonomin har länge underskattats. Kvinnors arbetsvillkor påverkades också av lagändringar under 1800-talet, som gradvis gav ogifta kvinnor större rätt att arbeta, bedriva näring och bli myndiga. Samtidigt spelade klass stor roll: arbetarkvinnor arbetade oftast i lågavlönade yrken som tjänst, fabriksarbete eller sömnad, medan borgerliga kvinnor hade tillgång till yrken inom utbildning och administration. Detta visar att kvinnors arbete inte var en enhetlig erfarenhet utan varierade kraftigt beroende på social bakgrund.
4. Utbildning i Göteborg – en översikt fram till 1800-talets slut: Utbildningsväsendet i Göteborg fram till år 1900 utvecklades från ett begränsat, kyrkligt organiserat system till en mer differentierad struktur med flera parallella skolformer. Denna utveckling speglar stadens ekonomiska och sociala förändring, där olika samhällsgrupper fick tillgång till olika typer av utbildning. Systemet var inte enhetligt, utan tydligt uppdelat efter både klass och kön.
Under 1600- och 1700-talet dominerades utbildningen av kyrkan och riktade sig främst till pojkar ur borgerskap och ämbetsmannaskikt. Göteborgs trivialskola, grundad kort efter stadens tillkomst, var den centrala institutionen. Undervisningen var starkt präglad av klassiska språk, teologi och retorik, och syftet var att förbereda elever för universitet och ämbetsmannabanor. Flickor var i princip helt utestängda från denna form av utbildning, och barn från arbetarklassen deltog endast undantagsvis. Under 1700-talet utvecklades trivialskolan till ett gymnasium och senare till läroverk, men den sociala basen förblev i stort sett oförändrad: utbildning var fortfarande ett privilegium för samhällets övre skikt.
Parallellt med dessa elitinriktade skolor fanns mer informella och enklare utbildningsformer. Små barnskolor och privat undervisning fyllde en viktig funktion, särskilt för flickor och barn från lägre samhällsskikt. I välbärgade familjer undervisades flickor ofta i hemmet, medan enklare skolor kunde ge grundläggande läs- och religionskunskaper till fattigare barn. Dessa utbildningsformer var dock oregelbundna och saknade den institutionella stabilitet som läroverken hade.
För fattiga barn utvecklades under 1700- och tidigt 1800-tal särskilda fattigskolor. Ett centralt exempel är Willinska fattigfriskolan, grundad 1767, som erbjöd både undervisning och materiellt stöd i form av mat och kläder. Skolan kunde under vissa perioder ta emot flera hundra barn och blev en förebild för senare folkskoleverksamhet. Dessa skolor hade en tydlig social funktion: de skulle inte bara undervisa utan också disciplinera och moraliskt fostra fattiga barn. Liknande skolor uppstod i andra delar av staden, vilket visar att utbildning för de lägre samhällsskikten i hög grad var beroende av filantropi snarare än offentliga system.
Willinska fattigfriskolan vid Stampgatan
Willinska fattigskolans annex i HagaUnder tidigt 1800-tal introducerades nya undervisningsformer som syftade till att nå större grupper. Lancasterskolorna, där äldre elever undervisade yngre, möjliggjorde billig massundervisning och riktade sig främst till arbetarklassens barn.
En satirisk teckning om växelundervisning (Lancastersystemet)
Även söndagsskolor spelade en viktig roll genom att ge undervisning till barn som arbetade under veckorna. Dessa skolformer var ofta könsblandade, men i praktiken kunde undervisningen vara uppdelad mellan pojkar och flickor. De representerade ett viktigt steg mot en bredare utbildning, men var fortfarande begränsade i innehåll och omfattning.
En avgörande förändring kom med folkskolestadgan 1842, som innebar att alla barn i princip skulle ha tillgång till grundläggande utbildning. I Göteborg etablerades flera folkskolor, exempelvis i Domkyrkoförsamlingen, Masthugget, Haga och Annedal. Dessa skolor riktade sig främst till arbetarklassens barn och undervisade i basfärdigheter som läsning, skrivning och räkning. Trots att systemet formellt var öppet för alla kvarstod tydliga sociala skillnader: många barn från fattiga familjer gick oregelbundet i skolan eftersom de behövdes i arbete. Folkskolan innebar alltså en breddning av utbildningen, men inte en utjämning av villkoren.
Samtidigt utvecklades särskilda utbildningsvägar för olika samhällsgrupper. För pojkar från medel- och överklass fortsatte läroverken att vara den centrala vägen till högre studier och akademiska karriärer. Dessa skolor hade ett mer avancerat innehåll med inslag av naturvetenskap och matematik vid sidan av de klassiska ämnena. För flickor växte under 1800-talet ett parallellt utbildningssystem fram i form av privata flickskolor. Skolor som Kjellbergska flickskolan och Mathilda Halls skola riktade sig till olika delar av borgerskapet och medelklassen. Undervisningen betonade både grundläggande kunskaper och så kallade kvinnliga färdigheter som handarbete, musik och språk. Mot slutet av seklet började vissa flickskolor erbjuda mer avancerade ämnen, men de var fortfarande inte likvärdiga med pojkarnas läroverk.
Under senare delen av 1800-talet tillkom även yrkesinriktade utbildningar, vilket speglar industrialiseringen och stadens ekonomiska utveckling. Tekniska skolor och slöjdskolor utbildade främst unga män inom hantverk och industri, medan handelsinstitut förberedde elever för arbete inom handel och kontor. Lärarseminarier etablerades också och öppnade i viss mån för både män och kvinnor, även om utbildningen ofta var könsuppdelad. Dessa nya skolformer markerar en ökad specialisering inom utbildningssystemet.

5. Utbildning för flickor i Göteborg fram till 1800-talets slut: Utbildningen för flickor i Göteborg fram till år 1900 utvecklades gradvis från informella och begränsade former till ett mer organiserat men fortfarande tydligt köns- och klassuppdelat system. Under 1700-talet och det tidiga 1800-talet skedde undervisningen främst i hemmet genom guvernanter, privatlärare eller små pensionsskolor. Dessa verksamheter var ofta kortlivade och dåligt dokumenterade, men de fyllde en viktig funktion, särskilt för borgerskapets döttrar. Någon bred, institutionell flickutbildning fanns ännu inte, och utbildningens innehåll var starkt präglat av religiös fostran och social uppfostran snarare än akademiska ambitioner.
De första mer organiserade flickskolorna växte fram under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Societetsskolan, som etablerades 1786 och öppnade 1787, räknas som den första tydligt institutionella flickskolan i Göteborg. Den grundades av den herrnhutiska rörelsen och kombinerade religiös fostran med en för sin tid relativt bred undervisning i språk, historia, geografi och matematik. Trots detta var syftet inte jämställd utbildning i modern mening, utan att forma moraliskt och religiöst goda kvinnor inom ramen för dåtidens samhällsideal.
Vid denna plats låg Societetsskolan (Kungsgatan 45)
Kort därefter tillkom Fruntimmersföreningens flickskola (1815), som riktade sig till ekonomiskt svagare grupper och hade en tydligare praktisk och social inriktning.
Fruntimmersföreningens flickskola vid Chalmersgatan 7
Under 1800-talets första hälft dominerades flickors utbildning fortfarande av privata och avgiftsbelagda skolor. Dessa så kallade flickpensioner betonade språk, musik, handarbete och “god uppfostran”, och de riktade sig främst till borgerskapets och överklassens döttrar. Utbildningen syftade i hög grad till att förbereda flickor för deras framtida roll i hemmet och det sociala livet, snarare än för yrkesverksamhet eller högre studier . Samtidigt växte en annan typ av skolor fram, ofta finansierade genom donationer och välgörenhet, som riktade sig till flickor från fattigare eller lägre medelklass. Ett tydligt exempel på denna filantropiska inriktning är Kjellbergska flickskolan, grundad 1835. Den hade som mål att ge utbildning åt mindre bemedlade flickor och betonade grundläggande kunskaper i läsning, skrivning och räkning samt praktiska färdigheter som handarbete. Syftet var i stor utsträckning att göra eleverna självförsörjande och förbereda dem för arbete, exempelvis som lärarinnor eller i hushållsarbete. Denna typ av utbildning skiljde sig tydligt från de mer exklusiva skolorna, där bildning och social status stod i centrum.
Kjellbergska flickskolan i hörnet av Södra Vägen och Kristinelundsgatan (+ några takmålningar inne i skolan)
Under mitten och senare delen av 1800-talet skedde en viktig förändring då flickutbildningen blev mer institutionaliserad och differentierad. Privata skolor som Mathilda Halls flickskola fortsatte att erbjuda en bildningsinriktad utbildning för borgerskapets döttrar, medan nya skolor med högre ambitioner växte fram.
Mathilda Halls flickskola vid Karl Gustavsgatan
Göteborgs högre elementarläroverk för flickor, grundat 1867, representerar denna utveckling. Här fick flickor undervisning i mer akademiska ämnen som historia, matematik och naturvetenskap, vilket innebar ett steg mot en utbildning som närmade sig pojkarnas läroverk, även om full jämlikhet inte uppnåddes.
Nya Elementarläroverket för flickor
Skolans trapphus innehåller Carl Larssons kända triptyk ”Den svenska kvinnan genom seklen”. En av lärarna på skolan, Ellen Keys syster Hedda K., bad Pontus Fürstenberg bekosta en tavla i skolan. Denne skall ha svarat ”Ge henne en liten målning över första dörren, mer är detta fasliga hus inte värt!”. Detta blev början till Karl Larssons 10 målningar i vestibulen och längs trappuppgången. Här är en länk till många fina fotografier av dessa målningar inne i Nya Elementarläroverket för flickor. Carl Larsson gav senare ut en bok med dessa målningar: Svenska kvinnan genom seklen.
Samtidigt visar jämförelser mellan olika flickskolor att utbildningen var starkt klassbunden. Skolor som Sigrid Rudebecks flickskola riktade sig till medel- och överklass och kombinerade teoretisk bildning med vissa praktiska inslag.
Sigrid Rudebecks flickskola
Skolor som Kjellbergska flickskolan hade en tydligare yrkesförberedande och social funktion. Utbildningens innehåll och mål varierade alltså beroende på elevernas sociala bakgrund: för fattigare flickor handlade den om försörjning, för borgerskapets döttrar om bildning och social kompetens, och för medelklassen i ökande grad om utbildning som kunde leda till yrken. Mot slutet av 1800-talet öppnades även vissa nya möjligheter för kvinnor, särskilt genom lärarutbildning och i begränsad utsträckning genom tillträde till högre studier. Trots detta var utbildningssystemet fortfarande tydligt könsuppdelat och ojämlikt. Flickors utbildning hade visserligen utvecklats från sporadisk undervisning till ett mer organiserat system, men den var fortfarande i hög grad anpassad efter samtidens föreställningar om kvinnans roll i hemmet och samhället.

6. Nästa gång…: Vi kommer fortsätta titta på Göteborg under 1800-talet. Vi kommer gå från den politiska maktsfären vid Gustaf Adolfs torg, via Brunnsparken till Göteborgs första förstad – Haga.

SAMMANKOMST 24

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Emigrationen – svensk emigration 1850-1914
2. Göteborg och emigrationen
3. Nästa gång…

1. Emigrationen – svensk emigration 1850-1914: Det allra första jag visade var en tabell över emigrationen från Sverige till USA 1850-1900 – år för år:
Sedan så gick jag igenom den svenska emigrationen till USA. Jag startade med två stycken AI-bilder – den första bilden visar en idealbild av det tänkta målet för de flesta av emigranterna.
och den andra bilden skildrar mer en verklighet för ett flertal emigranter som hamnade i någon av de större industristäderna.
Efter dessa bilder så startade jag en allmän genomgång av den svenska emigrationen till USA 1850-1900. Här är en del av de saker som jag tog upp:
DE SVENSKA UTVANDRARNA 1850–1910: Under åren 1850–1900 gick den svenska emigrationen till USA från att vara en mindre ström till att bli en massrörelse. Den tog verklig fart i mitten av 1850-talet, växte efter nödåren på 1860-talets slut och kulminerade under 1880-talet; toppåret 1887 registrerades 46 252 svenska emigranter till USA. För perioden 1851–1910 redovisar SCB 948 823 utvandrare till USA, men just de tidiga siffrorna är något osäkra eftersom statistiken före 1880-talet var bristfällig och senare reviderades. Socialt kom emigranterna i första hand från landsbygden i ett Sverige där omkring 90 procent ännu bodde utanför städerna vid mitten av 1800-talet. De största grupperna var jordbrukare och jordbruksägare, bondsöner och bonddöttrar som ännu bodde hemma, samt drängar, pigor, tjänstehjon och olika slags lantarbetare; senare ökade också inslaget av industri- och fabriksarbetare. Regionalt var utvandringen särskilt stark från södra och mellersta Sverige: i absoluta tal låg Malmöhus, Värmland, Älvsborg, Kalmar, Jönköping, Östergötland och Kronoberg högt, medan Småland och Värmland brukar framhållas som särskilt typiska utvandringsbygder. Demografiskt var emigranterna i allmänhet unga och arbetsföra. I den tidiga fasen reste ofta hela familjer med släktingar och tjänstefolk, men från 1860-talet blev ensamresandet vanligare, särskilt bland ogifta unga män och kvinnor. Till att börja med var männen i majoritet, men kvinnornas andel steg successivt, och under senare delar av emigrationsepoken var kvinnor periodvis lika många eller fler. SCB uppskattar att ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna födda under senare delen av 1800-talet lämnade Sverige.
VARFÖR UTVANDRADE SÅ MÅNGA SVENSKAR?: Den omfattande svenska utvandringen till USA mellan 1850 och 1900 förklaras bäst som ett samspel mellan starka push- och pullfaktorer. På den svenska sidan handlade det framför allt om strukturella problem i ett agrart samhälle under omvandling: befolkningen ökade snabbt (från ca 3,5 miljoner år 1850 till över 5 miljoner vid sekelskiftet), medan jordbruksmarken inte räckte till, vilket ledde till jordbrist, uppsplittrade gårdar och ett växande skikt av obesuttna – torpare, backstugusittare och lantarbetare med osäkra villkor. Missväxtår och kriser, särskilt svältåren 1867–1869, förstärkte trycket ytterligare, liksom låga löner och begränsade möjligheter till social rörlighet. Därtill fanns sociala och kulturella spänningar: statskyrkans dominans, begränsad religionsfrihet, och ett stånds- och klasspräglat samhälle som upplevdes som trångt och hierarkiskt. På den amerikanska sidan fanns starka dragningskrafter: tillgång till billig eller gratis jord genom exempelvis Homestead Act (Homestead Act var en amerikansk lag som gav nybyggare rätt att få upp till 65 hektar statlig mark gratis om de bosatte sig där och brukade jorden i minst fem år), snabbt växande industri och därmed stor efterfrågan på arbetskraft, högre löner, samt ett politiskt system som betonade individuell frihet och möjligheten att ”börja om”. Avgörande var också informations- och nätverkseffekter: brev från tidigare emigranter, förbetalda biljetter och etablerade svenskbygder i Mellanvästern skapade en självförstärkande kedjemigration som sänkte trösklarna för nya emigranter. När transporterna dessutom blev billigare och snabbare genom ångfartyg och utbyggda järnvägar, omvandlades utvandringen från ett riskfyllt pionjärföretag till ett relativt tillgängligt alternativ för breda lager av befolkningen.
UTVANDRING VIA GÖTEBORG, HULL TILL NEW YORK: Själva utresan började oftast i hembygden, varifrån emigranterna tog sig med skjuts, ångbåt eller järnväg till främst Göteborg, som blev den stora svenska utvandringshamnen. Därifrån gick första etappen vanligen med mindre ångfartyg över Nordsjön till Hull i England; därefter fortsatte man med tåg tvärs över landet till Liverpool eller någon annan västkusthamn, där de stora oceangående linjerna tog vid. Någon reguljär direktlinje från Sverige till New York fanns inte under den stora 1800-talsutvandringen; den kom först 1915 med Svenska Amerika Linjen. Biljetterna köptes genom emigrantagenter och underagenter, som i praktiken knöt samman svenska orter med brittiska och senare även tyska rederier. Många emigranter betalade med egna besparingar, genom lån eller hjälp från familjen, men kedjemigrationen blev snabbt central: släktingar och vänner i Amerika skickade pengar eller förbetalda biljetter hem, och forskning pekar på att så mycket som 40–50 procent av dem som reste från Göteborg till USA på 1880-talet kan ha haft förbetalda biljetter. Priset sjönk när ångfartyg och hård konkurrens pressade kostnaderna; en biljett på 1880-talet kostade omkring 105 kronor, vilket ändå motsvarade en mycket stor summa för en dräng eller piga. Ombord reste de flesta i den billigaste klassen, steerage eller tredje klass. På segelfartygens tid kunde detta innebära långa, trånga och osanitära förhållanden långt nere i fartyget; på senare ångfartyg blev resan snabbare och något bättre organiserad, men den var fortfarande tät, bullrig och sjösjukeframkallande för många, med sovplatser i stora gemensamma utrymmen snarare än i riktiga hytter.
VAR I USA HAMNADE DE SVENSKA EMIGRANTERNA?: I USA landade de flesta svenskar i New Yorks hamn. Före 1890 passerade huvuddelen genom Castle Garden, som var USA:s första särskilda immigrationsstation, och från 1892 blev Ellis Island den stora mottagningsplatsen för dem som kom i tredje klass till New York. Men New York var sällan slutmålet. De flesta reste vidare västerut och inåt landet, framför allt till Mellanvästern och de områden där tidigare svenskar redan slagit sig ner: Illinois, Iowa, Wisconsin och särskilt Minnesota, men också till exempelvis Texas i vissa kolonier. Just denna kedjemigration var avgörande: pionjärer och tidigare emigranter skapade lokala nätverk som styrde nyanlända till samma bygder, kyrkor och arbetsmarknader. För många gick det på sikt bättre än hemma i Sverige, i den meningen att de fick högre löner, mer jord att bruka eller större rörlighet på arbetsmarknaden. Samtidigt blev erfarenheterna mycket olika. Somliga blev jordägare på prärien, andra blev industriarbetare, tjänstefolk eller daglönare i Chicago och andra växande städer. Livet i Amerika innebar alltså inte automatiskt social framgång; men jämfört med det överbefolkade svenska jordbrukssamhället uppfattade många USA som ett land med större möjligheter till arbete, mark och självständighet. Att den svenska kolonibildningen blev så stark märks i att den amerikanska folkräkningen 1890 registrerade omkring 478 000 svenskfödda i USA, och 1910 över 665 000.
CHICAGO OCH SVENSKARNA: Vid sekelskiftet 1900 bodde omkring 150 000 svenskfödda i Chicago, vilket gjorde staden till den största “svenska” staden utanför Sverige. Som jämförelse hade Stockholm omkring 300 000 invånare, Göteborg cirka 130 000 och Malmö runt 60 000. Det innebär att antalet svenskfödda i Chicago ensamt var större än hela Göteborgs befolkning och långt större än Malmös, samt motsvarade ungefär hälften av Stockholms invånarantal vid samma tid. Den svenska bosättningen i Chicago utvecklades tydligt i flera faser mellan 1850 och 1900 och speglar både stadens snabba tillväxt och den svenska invandringens sociala rörlighet. De första svenskarna slog sig på 1840- och 1850-talen ner på stadens Near North Side, i området kring Chicago Avenue och längs Chicago River. Denna tidiga kärna kom snart att kallas “Swede Town” (eller ibland “Swedish Quarter”), och här växte en tät etnisk miljö fram med svenska kyrkor (särskilt lutherska och metodistiska), tidningar, skolor och affärer. Området var relativt fattigt och trångbott, och de flesta invånarna arbetade som hantverkare, byggnadsarbetare, tjänstefolk eller i småindustri. I takt med att invandringen ökade kraftigt efter 1860-talet – inte minst efter inbördeskriget och de svenska nödåren – blev “Swede Town” snabbt överbefolkat. Samtidigt förbättrades många svenskars ekonomiska situation, vilket gjorde att de började flytta vidare till nya stadsdelar. Den viktigaste nya koncentrationen uppstod väster om floden, i området kring Milwaukee Avenue, som kom att kallas Lake View och senare Andersonville (särskilt på North Side). Här etablerades under 1870- och 1880-talen en mer välmående svensk miljö med större bostäder, fler institutioner och ett rikare föreningsliv. Även områden som Englewood och delar av West Side fick betydande svensk befolkning, ofta kopplad till industriarbete. Denna förflyttning var delvis en klassresa: de som hade fått stabilare inkomster och yrken lämnade de äldre, mer nedgångna kvarteren och sökte sig till nyare områden med bättre bostäder. Samtidigt fortsatte nyanlända svenskar att först slå sig ner i de äldre invandrarområdena, där hyrorna var lägre och kontaktnäten starka. På så sätt uppstod en successiv “förskjutning” av den svenska bosättningen genom staden. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom området ”Swede Town” i allt högre grad att domineras av italienska invandrare, särskilt från Sicilien, och blev då känt som “Little Sicily”. Det är alltså i huvudsak samma geografiska område som successivt bytte befolkningsgrupp: först svenskt, sedan blandat, och därefter tydligt italienskt.
ÅTERINVANDRING: Alla blev dock inte kvar. Återinvandringen till Sverige var betydande och är en viktig del av historien. SCB visar att Sverige mellan 1871 och 1910 tog emot 240 413 invandrare, varav 116 107 kom från Amerika; detta var ofta svenskfödda återvändare. I den bredare forskningen brukar man dessutom räkna med att ungefär en femtedel av emigranterna så småningom återvände till Sverige, vilket för hela Amerikaemigrationen motsvarar omkring 200 000 personer. De kom tillbaka vid olika tidpunkter: en del efter några års arbete i USA, andra först när de misslyckats, blivit sjuka, blivit änkor eller änklingar, eller när de tjänat ihop kapital som kunde användas för att köpa jord, bygga hus eller förbättra ställningen hemma. Särskilt mot slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet förekom också mer cirkulära rörelser, där människor reste fram och tillbaka snarare än att definitivt bryta med Sverige. Män återvände ofta för att ta över gård, investera sparpengar eller därför att familjen fanns kvar hemma; kvinnor kunde återvända efter tjänstgöring och arbete i amerikanska hushåll eller därför att tryggheten i hembygden vägde tyngre än möjligheterna i USA. Återvändarna förde med sig pengar, engelska lånord, nya vanor, amerikanska ideal och ibland en mer kritisk syn på svenska klass- och ståndsförhållanden. Återinvandringen var alltså inte ett marginellt misslyckande, utan en integrerad del av samma transatlantiska migrationssystem som först förde svenskarna bort från Sverige.
“Amerikanarns hus” vid Wieselgrensplatsen. Namnet syftar på en företagsam man som varit i USA – troligen Bernard Andersson – och som efter sin hemkomst bland annat startade ett åkeri. Eftersom han varit i Amerika så fick han smeknamnet “Amerikanarn”… Huset revs 1958.

SVENSK UTVANDRING TILL TEXAS: Eftersom detta var mitt avhandlingsämne så kom jag att behandla denna del lite extra… Den svenska utvandringen till Texas fram till 1910 skiljde sig tydligt från den stora huvudströmmen till Mellanvästern, både i karaktär, organisation och utfall. Till skillnad från den mer spontana massutvandringen till exempelvis Minnesota och Illinois var Texasemigrationen i hög grad planerad och organiserad kolonisation. Den tog sin början redan på 1840-talet, alltså tidigare än den stora emigrationsvågen, genom initiativ av entreprenörer och idealister som S. M. Swenson och religiöst motiverade grupper. Dessa aktörer uppmuntrade svenskar att bosätta sig samlat i särskilda områden, snarare än att spridas via kedjemigration. Kärnan i denna utvandring blev kolonin New Sweden i centrala Texas (grundad 1848 i närheten av Austin), följd av andra svenskbygder som Brushy Creek, Georgetown och senare områden i Williamson County. Här försökte man återskapa ett svenskt jordbrukssamhälle, ofta med starka religiösa och sociala band. Denna kolonisatörskaraktär gjorde att utvandringen till Texas länge var relativt liten i antal jämfört med Mellanvästern, men mer koncentrerad geografiskt och socialt sammanhållen. En annan viktig skillnad var miljön och jordbrukets villkor. Till skillnad från det mer tempererade och “bekanta” klimatet i Mellanvästern mötte svenskarna i Texas ett betydligt varmare och torrare klimat, med återkommande torka, nya grödor och annorlunda jordbruksmetoder. Många hade svårt att anpassa sig till dessa förhållanden, vilket bidrog till att en del lämnade Texas efter några år och flyttade vidare norrut till mer “svenskdominerade” områden. Samtidigt fanns möjligheter: billig mark och ett växande samhälle lockade dem som var villiga att ta risker. Religiöst och kulturellt kom Texas-svenskarna att präglas av en stark kyrklig och föreningsmässig organisering. Lutherska församlingar dominerade, men även frikyrkliga grupper förekom. Kyrkan fungerade inte bara som religiöst centrum utan också som socialt nav, vilket var särskilt viktigt i en mer utspridd bosättning än i de täta svenskbygderna i norr. Språket och traditionerna levde kvar länge, delvis just på grund av denna relativa isolering. När det gäller sammansättningen av emigranter var Texasutvandringen ofta mer familjebaserad och ibland ideologiskt motiverad (t.ex. religiösa skäl), medan den senare massutvandringen till Mellanvästern i högre grad kom att domineras av unga ensamresande arbetskraftsemigranter. Texas lockade alltså i större utsträckning pionjärer och jordbrukare som aktivt valde ett mer osäkert men potentiellt självständigt liv.
2. Göteborg och emigrationen: Emigrationen över Göteborg blev en betydande ”industri” för staden under den senare delen av 1800-talet.
VARIFRÅN KOM EMIGRANTERNA OCH HUR TOG DE SIG TILL GÖTEBORG: Via Göteborg gick den helt dominerande svenska utvandringsleden under andra hälften av 1800-talet. De som kom dit var inte bara västsvenskar, utan människor från stora delar av landet: smålänningar, värmlänningar, västgötar, östgötar, hallänningar, skåningar och många andra som först tog sig från hembygden till närmaste järnvägsstation, hamn eller landsvägsknut och därefter vidare mot Göteborg. Ju längre fram man kommer i perioden, desto viktigare blev järnvägen; tidigare i perioden reste fler också med skjuts, ångbåt eller kustbåt till staden. När centralstationen blivit den stora ankomstpunkten gick många emigranter därifrån till fots genom Nordstan mot Sillgatan och vidare mot tullhuset och kajen. Källorna visar att vistelsen i Göteborg kunde vara ganska kort, men sällan bara några timmar: många behövde ordna biljetter, polis- och utvandringsformaliteter, köpa proviant och invänta avgång. En samtida dagbok från 1880-talet berättar om två nätters väntan på emigranthotell, medan senare minnesuppteckningar talar om att emigranter ofta stannade tre–fyra dagar för att få allt ordnat. Det är därför rimligt att säga att den typiska vistelsen låg någonstans mellan ett par dygn och några dagar, även om variationerna var stora beroende på säsong, köbildning och vilken linje man reste med.
SILLGATAN: Sillgatan, som fick namnet Postgatan 1895, var under emigrantdecennierna Göteborgs verkliga “emigrantgata”. Den band samman centralstationens resenärsflöde med Packhusplatsen och Stora Tullhuset, och längs gatan växte en hel emigrantekonomi fram. Där fanns biljett- och agentkontor för de stora linjerna, små och större emigranthotell, härbärgen, restauranger, ölstugor och krogar, men också affärer som sålde sådant emigranterna behövde omedelbart: matsäckar, madrasser, koffertar och andra reseförnödenheter. Fotografier från tiden kring sekelskiftet visar hur emigrantkontorens flaggor markerade avresedagar, och flera källor beskriver gatan som tät av kommersiella verksamheter inriktade just på utvandrarnas behov. Men Sillgatan hade också ett skumt rykte. Där fanns inte bara “anständiga” företagare utan också bondfångare, brännvinsförsäljare, ficktjuvar, prostituerade och andra som försökte leva på de tillfälliga folkmassorna. Just detta bidrog till gatans dåliga anseende, och en bevarad uppgift från Göteborgs stadsmuseum visar att 25 husägare 1895 bad om namnändring; samma år blev Sillgatan officiellt Postgatan. En liten anekdot är att vissa emigrantagenter enligt senare skildringar kunde leda sina kunder genom staden med hjälp av ett långt rep, så att de lantliga och ovana resenärerna inte skulle komma bort i storstadsvimlet (speciellt unga pigor).
RESAN FRÅN GÖTEBORG: Själva avresan skedde under senare delen av perioden normalt från Packhuskajen vid älven, efter att emigranterna först passerat tull och polisformaliteter. Under den tidigare fasen, före den fullt utbyggda ångbåtsrutinen via England, förekom också direktresor med segelfartyg från Göteborg till Nordamerika; Göteborgs hamnhistoria nämner till exempel briggen Superb som en sådan tidig möjlighet. Men från sent 1860-tal blev standardrutten en annan: först med mindre fartyg från Göteborg till Hull på Englands östkust, därefter med tåg tvärs över England till Liverpool, och därifrån med atlantångare vidare till Nordamerika. Wilson Line dominerade trafiken mellan Göteborg och Hull och satte 1870 in de specialbyggda fartygen Orlando och Rollo på rutten; senare användes även andra Wilsonbåtar som Romeo och efter sekelskiftet Calypso. Överfarten till Hull tog ungefär två dygn. Ombord var standarden enkel för de flesta emigranter: trångt, bullrigt och ofta sjösjukt redan på Nordsjön, vilket också framgår av Johans dagbok där stämningen snabbt går från uppsluppen till eländig när “folket har slutat sitt glada lif och håller på att kräkas”. På emigranthotellen i Göteborg kunde 10–20 personer enligt en minnesuppteckning ligga “huller om buller” för 50 öre natten, och motsvarande anspråkslöshet präglade den billigaste passagerartrafiken vidare västerut. Efter Hull fortsatte alltså de flesta med tåg till Liverpool, ibland till andra brittiska avgångshamnar som Southampton eller Glasgow, och sedan över Atlanten till vanligen New York. Göteborg var därför sällan startpunkten för en enda sammanhängande sjöresa; snarare var staden den svenska porten in i ett etappsystem av biljettkontor, hotell, Nordsjöbåt, engelskt tåg och atlantångare.
EKONOMISK BETYDELSE FÖR GÖTEBORG: Emigrationen utgjorde en betydande ekonomisk drivkraft för stadens utveckling. Som Sveriges främsta emigranthamn passerade circa 800 000 individer genom staden på väg mot Nordamerika, vilket skapade en kontinuerlig och omfattande efterfrågan på transporttjänster. Själva resandet genererade direkta inkomster genom biljettförsäljning, hamnavgifter och provisioner till lokala agenturer. Trafiken var nära knuten till internationella rederier, särskilt Wilson Line, vilket placerade Göteborg i ett större europeiskt transportsystem.
Utöver dessa direkta intäkter gav emigrantströmmen upphov till en bredare serviceekonomi. Många emigranter behövde vistas i staden en tid innan avresa, vilket skapade efterfrågan på logi, mat, utrustning och olika administrativa tjänster. Detta bidrog till att hela stadsdelar, särskilt i närheten av hamnen, utvecklades i takt med migrationens behov. Effekten blev en tydlig multiplikatoreffekt där pengar cirkulerade lokalt och gynnade ett stort antal mindre verksamheter.
Den ökade trafiken bidrog även till mer långsiktiga strukturella förändringar. För att hantera de stora volymerna byggdes hamnen ut och moderniserades, samtidigt som järnvägsförbindelserna till inlandet förbättrades. Dessa investeringar var inte enbart till nytta för emigranttrafiken utan stärkte även exportnäringarna och gjorde Göteborg till en allt viktigare knutpunkt i Sveriges internationella handel.
Samtidigt uppstod finansiella flöden kopplade till migrationen. Resorna krävde ofta krediter och förskottsbetalningar, och efter utvandringen skickade många emigranter pengar tillbaka till Sverige. Detta stimulerade bankverksamhet, valutahantering och andra finansiella tjänster i staden, vilket ytterligare ökade kapitalomsättningen.
Sammantaget innebar emigrationen att Göteborg inte bara fungerade som en geografisk avreseplats, utan som ett ekonomiskt centrum där transporter, tjänster, infrastruktur och finansiella aktiviteter samverkade. Emigrationen kom att spela en strategiskt viktig roll i stadens ekonomiska expansion under den senare delen av 1800-talet och bidrog till att etablera Göteborg som Sveriges ledande hamn mot omvärlden.

3. Nästa gång…: Jag hann aldrig säga vad jag ämnar ta upp nästa gång, så det får bli en överaskning.

SAMMANKOMST 23

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Sociala skillnader, segregation och fattigvård under 18oo-talet
2. Baggböleri
3. Nästa gång…

1. Sociala skillnader, segregation och fattigvård under 18oo-talet. Det fanns en hel del att säga om de sociala skillnaderna, den geografiska segregationen och fattigvården i Göteborg under 1800-talet. Här följer några artiklar:
1. Sociala skillnader, segregation och fattigvård i Göteborg under 1800-talet
2. Fattiga och rika i Göteborg under 1800-talet
3. Vårt Göteborg – Göteborgs Fattighus
4. Bracka

Några bilder. De första bilderna är på Holtemanska Baracken på Smedjegatan. 1806 flyttade ”Götheborgs Arbetshus- och Fattigförsörjnings-Anstalt” in i de tidigare garnisonsbarackerna på Smedjegatan 3 i Västra Nordstaden. Stenhuset fick namnet ”Holtermanska baracken” (efter grosshandlare Martin Abraham Holterman som skänkte huset), ett namn som snart förenklades till ”Bracka”. År 1832 inkluderades även grannhuset ”trähuset i hörnet till Sillgatan” (nuvarande Postgatan 3 B) till fattigförsörjningen.
Fattigvårdsinrättningen flyttade 1855-1856 till tomten öster om Drottningtorget. Namnet ”Bracka” följde med flytten…
1888 var det dags att åter flytta. Denna gången till nybyggnationen på Gibraltarområdet i Johanneberg. Det officiella namnet blev ”Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt”, (men många kallade det fortfarande för ”Bracka”).
Några ord om Majorna. När Majorna inkorporerades 1868 med Göteborg (Göteborgs område slutade förr i tiden vid Stigbergsliden, men 1868 införlivades Majorna med staden efter att dittills ha tillhört Örgryte pastorat) var det redan en väl utvecklad förstad med 11 000 invånare. Här fanns förutom bostäder och arbetsplatser en kyrka, två begravningsplatser, flera skolor, fattighus, sjukstuga o s v.
I början av 1800-talet fanns två fattiginrättningar längs Majornas Gröna gatan: ”Ramla” och ”Koket”. På ”Koket” kunde färdiglagad mat hämtas ut av fattiga. ”Ramla”, som låg i hörnet Gröna gatan och Käkbensgatan fungerade som sjuk- och vårdhem för fattiga. Så här skrev Carl R. A. Fredberg i ”Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag” (sid. 202):
”I de många kojorna i gränderna och på bergsluttningarna rådde en hisklig nöd, och naturligtvis var det barnen och åldringarne som ledo värst. Påverkad av den humana tidsströmningen inne i staden byggde så kommunen i 1800-talets förra del fattighus därute, för att i någon mån avhjälpa nöden. Dessa förlades vid Gröna gatan och bestodo av två trähus, vilka utan tvivel i sin ungdom voro nog så propra, men på äldre dar voro erbarmliga att skåda. De båda trärucklena förde i minnet Dickens’ fattighusskildringar, till vilka de gott kunde tjäna som illustrationsmateriel. Folkhumorn hade tidigt givit fattighusen öknamnen ”Ramla” och “Koket”, av vilka det förra talar för sig självt. Det senare härleder sig utan tvivel från det förhållandet, att fattigmaten, ärterna och vällingen, som delades ut gratis i hårda tider, koktes och hämtades i det ena av husen. En gammal majbo besökte — berättar han — i sin barndom denna inrättning och minnes mycket väl, vilket vidrigt intryck det gjorde. Trapporna saknade flera steg, och golven voro så bristfälliga, att det var förenat med fara att gå på dem. Råttorna sprungo runt om de besökande, och sönderslagna rutor voro igenstoppade med dynor, trasor och papper. Här lågo de stackars hjonen på sina bäddar, bestående av hösäckar eller lös halm, i en atmosfer som rent av förpästade rummen. Ungefär samtidigt uppfördes Majornas första sjukhus i hörnet av Käkbensgatan, vilket även det så småningom fick förfalla. Nu är det privat bostadshus. Att bliva förd till den sistnämnda inrättningen ansågs av de fattiga som den största olycka, och sällan kom någon levande därifrån.”
Här är två bilder på ”Koket”
”Ramla” låg alldeles i närheten. Här är en bild på det första sjukhuset som också låg i närheten (tvåvåningsbyggnaden i bakgrunden). 1861 så byggdes ett nytt fattighus – vid Timmermansplatsen.
Majorna – Timmermansplatsen. Byggnaden är från 1861 och var fram till 1906 arbets- och fattighus. Timmermansplatsen kallades ofta Bracketorget efter fattighuset.
Så här skriver Carl R. A. Fredberg i ”Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag” (sid. 202): ”I slutet av 1850-talet höjdes emellertid så starka röster mot vanvården av de fattiga, att man äntligen beslöt bygga de nya fattig- och sjukhus, vilka jag förut omtalat. Grundplåten till den nya fattigvårdsinrättningen skänktes, såsom framgår av en minnestavla med följande inskription, uppsatt i vestibulen till byggnaden vid Timmermansplatsen:
JONAS BERGMAN
CHRISTINA NORDEMAN
lade genom testamenten
grundplåten till detta
ARBETS- OCH FATTIGHUS
Byggt 1861
Af nutid värderas,
Af Gud belönas
ett godt ändamål.”

Här är en klänning som var typisk för vad flickor vid fattighuset var klädda i
2. Baggböleri: De allra sista minuterna av vår sammankomst ägnade jag åt en skandal på sin tid med anknytning till Göteborg – Baggböleri…
Baggböleri var ursprungligen ett uttryck för att åverka kronoskog, det vill säga olovligt avverka skog; något som ägarna av Baggböle sågverk i Västerbotten anklagades för i media men inte kunde fällas för i rättegångar under 1840- till 1860-talet, vilket resulterade i att lagstiftningen skärptes. Senare har betydelsen även kommit att omfatta andra former av tvivelaktig verksamhet inom skogsnäringen, särskilt anklagelser om skogsskövling, och påståenden bland annat i skönlitterära verk om att skogsbolagen med ohederliga affärsmetoder och till underpriser köpte privata skogsfastigheter eller timmer. Debatten om bolagens omfattande köp av privat skogsmark kallades Norrlandsfrågan och resulterade i Norrländska förbudslagen 1906.
Baggböleri är ett ord som bär på en historia full av konflikter, rättegångar och tidningsrubriker. Det började på 1800-talet som en benämning på olovlig avverkning av statens skogar, men kom med tiden att betyda alla möjliga ohederliga affärer inom skogsindustrin. Det handlar om timmer som försvann på älvarna, om mäktiga sågverksägare som stod inför rätta – och om bönder som lockades eller lurades att sälja sina skogar till vrakpriser.
Ursprunget: Namnet kommer från Baggböle, en liten by vid Umeälven strax utanför Umeå. Här drev handelsfirman James Dickson & Co ett stort sågverk under 1800-talet. De blev ökända när pressen började skriva om hur deras timmeraffärer byggde på virke som avverkats på statens mark utan tillstånd. Redan på 1840-talet hamnade företaget i rättsligt blåsväder. Kronolänsman Olof Bjuhr anklagade dem för att ha köpt tiotusentals stockar från kronoskogar. Bevisen var starka, men sågverksägarna friades i hovrätten och senare i Högsta domstolen, efter att ägaren James Robertson Dickson svurit värjemålsed – en form av ed där han bedyrade sin oskuld.
På 1860-talet hårdnade tonen. Staten hade skärpt bevakningen och infört krav på stämpling av allt timmer som höggs i kronoskogarna. År 1867 beslagtogs över 100 000 stockar i Västerbotten. Det var dock svårt att peka ut en skyldig, tills ett mindre beslag på 117 stockar ledde till en ny rättegång. Flottningschefen Jonas Ström från Baggböle sågverk anklagades för att ha beordrat fritagningen av det beslagtagna timret. Även denna gång slutade det med att den åtalade svor sig fri. Pressen var rasande, och i tidningarna gick man hårt åt familjen Dickson, som sågs som symboler för utländska kapitalister som roffade åt sig av svenska naturtillgångar. Det var i samband med den här debatten som ordet baggböleri började användas.
Även om Baggböle sågverk gav namn åt företeelsen, var de långt ifrån ensamma. Under 1860- och 1870-talen åtalades över tusen personer, framför allt bönder, för olovlig avverkning i Norrlands fem nordligaste län. Som mest beslagtogs över 200 000 timmerträd på ett år. Men med hårdare lagar och ökad bevakning minskade omfattningen mot slutet av 1870-talet. När den olagliga avverkningen började avta fick ordet baggböleri en ny innebörd. Nu syftade det på skogsbolagens köp av skogsfastigheter till oskäligt låga priser – ofta under tveksamma omständigheter. I berättelser som spreds i bygderna sades det att bolagens representanter ibland bjöd bönderna på sprit tills de var för berusade för att förstå vad de skrev under. I praktiken kunde det gå till så här:
En bolagsrepresentant kom till gården med ett kontrakt och lockande löften om en bra affär.
Bönderna saknade ofta erfarenhet av juridiska avtal och kände inte till skogens verkliga framtida värde.
Affären skrevs under, och bolaget fick marken – medan bonden stod kvar med en summa som snart var förbrukad.
Under slutet av 1800-talet hade utvecklingen gått så långt att bolagen ägde en tredjedel av all privatägd mark i Norrland, och i vissa områden ännu mer. Detta blev känt som Norrlandsfrågan, en av dåtidens stora politiska strider. Kritikerna menade att bolagen slog undan benen för småbrukare och tog kontroll över enorma skogsområden. Debatten ledde till att riksdagen 1906 införde den norrländska förbudslagen. Den innebar att bolag inte längre fick köpa skogsfastigheter från privatpersoner utan statens tillstånd.
Här är bilder från Baggböle –
Klabböleforsen
James Dickson samt en samtida satirisk skildring av rättegången

Så här ser Baggböle Herrgård ut idag
3. Nästa gång…: Emigrationen från Göteborg samt en del runt omkring detta fenomen under 1800-talet.
Vi ses på tisdag!

SAMMANKOMST 22

Dessa delar tog jag upp idag:
1. 1800-talet – Stadsmuseet
2. En spårvagnsfärd 1907
3. Nästa gång…

1. 1800-talet – Stadsmuseet: Under föregående vecka så gjorde jag ett besök på Göteborgs Stadsmuseum för att se deras utstållning om 1800-talets Göteborg. Jag fotograferade en hel del och satte samman en PP-presentation (PowerPoint) som jag visade. Här är denna presentation (som pdf-fil): Göteborg under 1800-talet – Stadsmuseet. Ett fotografi i denna presentation visade en kamera vilket fick mig att tala om de olika föreläsningar Göteborgs Stadsmuseum erbjuder. Onsdagen den 8 april (klockan 18:00) så handlar föreläsningen om fotografen Aron Jonason.

2. En spårvagnsfärd 1907

Det var endast några minuter kvar av dagens sammankomst. Jag visade då ett kort filmklipp – en spårvagnsfärd genom Göteborg år 1907 med Kristian Wedel som ciceron.

Spårvagnsfärd 1907

3. Nästa gång…: En sak som jag saknade i Stadsmuseets utställning var några ord om de enorma inkomstskillnaderna i Göteborg, någonting som såg ut att eskalera under den senare delen av 1800-talet. Så vid vår nästa sammankomst så kommer jag tala en del om de allra rikaste i Göteborg, hur de kom över dessa förmögenheter (här kommer bland annat uttrycket bagböleri användas), den etablerade medelklassen, arbetarna i de nya stadsdelarna som växte upp samt de allra fattigaste – de som hamnade utanför samhällssystemet. Gången därpå kommer jag fokusera på en av de få specialområden jag har – emigrationen till USA.

SAMMANKOMST 21

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Några fotografier…
2. Industriell utveckling – Varven
3. Kommunikationer – Järnvägen
4. Kommunikationer – Spårvägen
5. Staden växer
6. Staden växer – Landshövdingehus i Annedal
7. Nästa gång…

1. Några fotografier…: Jag startade denna sammankomst med att visa två stycken fotografier. Det första fotografiet visar äldre tids punktering:
Det andra fotografiet visar bebyggelsen vid Skansen Kronan – Risåsgatan:
2. Industriell utveckling – Varven: Staden Göteborg grundades 1621, men redan 1526 hade Gustav Vasa anlagt Älvsborgs skeppsgård på södra sidan av Göta älvs mynning på den plats där Klippan ligger idag. Innan dess hade skeppen i regionen byggts på Gamla Lödöse- och Nya Lödöse varv. På 1500-talet låg även ett skeppsvarv på dåvarande ön Lindholmen, vid foten av Slottsberget, som byggde fartyg för svenska örlogsflottan.
Under 1620-talet anlade holländaren Albrecht van Velden vid Stigberget. Hösten 1654 beslöt Amiralitetskollegium att anlägga ett skeppsvarv för kronan i Göteborg, vilket förlades öster om Stigberget. År 1660, samma år som man bestämde att Älvsborgs slott skulle rivas och Nya Älvsborg skulle byggas, togs beslut om att anlägga ett nytt varv – Amiralitetsvarvet – senare kallat Gamla Varvet, vilket var en sorts sammanslagning av varvet öster om Stigberget och Älvsborgs skeppsgård. Det nya varvet stod färdigt 1662 och placerades väster om Stigberget, där älvens djup var mer fördelaktigt, på kronans mark vid Älvsborgs Kungsladugård.
Under mitten av 1700-talet hade Ostindiska kompaniet stora framgångar, vilket medförde behov av en utökad varvsverksamhet i Göteborg. På 1740-talet grundades Vikens varv – senare också kallat Baggens varv – av köpmannen Peter Bagge och skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman. De köpte ett område strax söder om Amiralitetsvarvet där de placerade varvet som utförde reparationer men även byggde flera fartyg för Ostindiska kompaniet. Från 1752 arrenderade Bagge även Amiralitetsvarvet/Gamla varvet, ett arrende som gällde ända fram till 1767, och under dessa år drevs de båda varven som en enhet. Petter Bagge junior disponerade ett område vid Majnabbe (nabbe betyder ”utskjutande udde” (i Göta älv) och förleden Maj syftar på förkortning av Majorna), med tomtbeteckningen Kronan, mellan Älvsborgs skeppsgård och Gamla Varvet. I slutet av 1770-talet flyttade han sitt varv från Herrholmen vid Marstrand till området. Det nya varvet fick namnet Varvet Kusten, även kallat Kustens varv.
Bland varvets intressenter var betydande köpmän, som ägde egna skepp. Verksamheten utvecklades snabbt och fick mycket att göra, då varven Viken och Gamla Varvet, som låg längre upp i älven, inte hann med efterfrågan på fartyg. Redan kring år 1700 hade ett område beläget vid mynningen av Göta älv i samband med utbrottet av stora nordiska kriget tagits i anspråk av staten för att där anlägga en örlogshamn. År 1799 beslutade staten att rusta upp området som då kom att kallas Nya varvet, och 1803 överflyttades de militära fartygen dit.
År 1847 sjösatte Keillers Werkstad i Göteborg sin första båt – ångslupen Kare. Verkstaden hade grundats 1841 av skotten Alexander Keiller och låg från början på Göteborgssidan i området kring Otterhällan. 1868 flyttade verksamheten, som nu döps om till Göteborgs Mekaniska Verkstad, över till Hisingen.
1844 grundades Lindholmens Mekaniska verkstad och 1853 Eriksbergs Mekaniska Verkstad som 1873–1874 sjösatte sina två första båtar, bogserbåtarna Aktiv och Erik samt den så kallade Bonnafröjda, en personfärja som gick mellan Färjenäs och Klippan. 1875 invigdes Lindholmen stora torrdocka som sprängts in i berget. Dockan var så pass stor att man där senare kunde bygga tankfartyg på upp till 3400 ton, men även isbrytare, minutläggare och bärgningsfartyg. Under senare delen av 1800-talet avlöstes segelfartygen av ångfartyg. En ny typ av skeppsbyggarindustri växte fram med nya yrkesgrupper som plåtslagare och nitare. Konkurrensen från de modernare varven blev för stor för de mindre varven i Majorna varför verksamheten där minskade och till slut upphörde. Det sista segelfartyg som byggdes på Gamla varvet var Sigyn, som sjösattes den 15 juli 1887, och Kustens varv lades ned 1895.
Här är de kartor och fotografier som jag visade: Varven under 1800-talet

3. Kommunikationer – Järnvägen: Göta Kanal hade byggts färdig 1844 så under några årtionden kom även den inrikes skeppstrafiken bli betydande. Dock kom utvecklingen av järnvägen att kraftigt beskära Göta Kanals betydelse.
Järnvägen: År 1856 kunde man ta tåget till Jonsered. Två spår ledde in till bangården och ett spår var utdraget till Lilla Bommens hamn. Stationsbyggnaden uppfördes för Västra stambanan 1856–1857 (På centralstationens plats stod tidigare Blomster-Jöran, det var namnet i folkmun på den skampåle som fanns utanför det dåvarande länshäktet). Från början fanns det i stationsbyggnadens bottenvåning en stor vestibul och två väntsalar samt restauranger; en för första och andra klass och en för tredje klass. Här fanns även rum för polis samt ett diligenskontor. 1862 var Västra Stambanan till Stockholm färdig.
Bergslagernas Järnväg (klar 1879) Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Istället för att stanna vid Centralstation så drog Bergslagernas Järnväg sin räls ända fram till skeppen i hamnen. Man kunde därför lossa direkt på fartygen. Järnvägen kom också att få en betydelse för den kraftiga emigrationen från Sverige under den senare delen av 1800-talet… Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.). Det behövdes ett mycket stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg tecknade Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning… Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3–4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920. Under åren 1939–1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ.
Göteborg-Hallands Järnväg: Göteborgs-Hallands Järnvägs AB bildades 1885. Järnvägen som gick mellan Göteborg och Varberg där den anslöt till Mellersta Hallands Järnväg (MHJ) stod färdig 1888. Banan knöt ihop Bergslagsbanan med södra Sverige och 1892 gick första tåget från Göteborg hela vägen till Helsingborg. 1896 inlöstes företaget av staten tillsammans med alla andra bolag som drev och ägde järnvägssträckor på det som efter statens övertagande fick namnet Västkustbanan.
VGJ: Den 1 januari 1900 öppnades Västergötland—Göteborgs järnvägar och Västgötabanans station i Göteborg för trafik. Persontågstationen låg på Mårten Krakowsgatan vid Lilla Bommen på Hultmans holme och godstationen på samma gata vid Falutorget. En rangerbangård med lokstallar och verkstäder anlades på Marieholm varifrån en bro ledde över till Hultmans holme där de två stationerna låg. Vid Lärje fanns ens station varifrån spår gick till industrispår anslöt till slakthuset, Sandbolaget, Murbruksbolaget och Lärje oljehamn. 1932 flyttade persontrafiken från Lilla Bommen till en ny station vid Åkareplatsen/Polhemsplatsen i Gullbergsvass. Ett nytt lokstall anlades i närheten av Odinsplatsen. 1948 övertogs VGJ av staten och 1967 lades VGJ:s banor och verksamheter i Göteborg ner.
Här är några fotografier av de tidiga järnvägsstationerna: Järnvägsstationer i Göteborg

4. Kommunikationer – Spårvägen: På våren 1836 planerades en kommunikation mellan stadens centrum och Klippan, en efter dåtida begrepp betydande sträcka. Vagnen skulle dras av två hästar och kunna rymma åtta personer. I december 1836 annonserades i tidningarna ”Resetourerne för Omnibus”.
Trafiken gick inledningsvis endast på vardagarna. Första turen gjordes klockan nio på morgonen från Stigbergsliden till staden, där hållplatsen var belägen framför Frimurarlogen på Södra Hamngatan. Klockan halv tio återvände vagnen till Stigbergsliden, ut till Klippan och gjorde sin returresa klockan elva. Avgiften per person var åtta skilling banko, vilket erlades ”till postiljonen” vid inträdet i vagnen mot biljett, som vid resans slut stoppades ”i blecklådan å vagnsdörren”. Omnibusstrafiken pågick regelbundet under hela 1837, och följande år utvidgades turlistan ytterligare på söndagarna med lustturer till Lärje och uppehåll i Gamlestaden. Trafiken hade närmast monopol ända fram till hästspårvagnens inträde.
Hästspårvagn: 1877 till stadsfullmäktige med förslag till koncessionsbestämmelser för hästspårväg inom staden. Den 18 oktober 1877 godkände stadsfullmäktige en kapten Juells anbud och beviljade honom en koncessionen för en tid av 40 år, under vilken tid koncessionsinnehavaren ägde rätt att trafikera spårvägslinjerna inom staden. Koncessionsvillkoren omfattade även bland annat följande:
• att stadsfullmäktige tid efter annan skulle fastställa körplaner och taxor
• att avgiften för passagerare skulle sättas till 10 öre för varje trafikdistrikt av omkring fyratusen fot
• att linjerna skulle passeras fram och åter åtminstone var tjugonde minut
• att anläggningen skulle vara färdig att tagas i bruk senast två år efter koncessionens ikraftträdande
Kapten Juell visade sig dock ha problem att finansiera sitt projekt, och den 15 maj 1879 godkände stadsfullmäktige att koncessionen överläts på William Barfoot från Leicester, personligen och inte på något bolag.
Göteborgs första spårvägslinje var spårvägen mellan Brunnsparken och foten av Stigbergsliden – en sträcka på 2,7 kilometer – som invigdes den 24 september 1879. Resan med fyra hästspårvagnar, påbörjades kl. 16.00 och tog cirka 15 minuter och ”… deltagarna blevo därefter inbjudna att intaga förfriskningar på det närbelägna Henriksbergs värdshus”. Linjen öppnades för allmän trafik dagen därpå, med en vagn från Stigbergsliden kl. 07.30 och från Brunnsparken kl. 08.00. Därefter avgick vagnarna var 15:e minut, fram till kl. 21.00 respektive 21.30. Kupongpriset var 20 öre per person, från den ena ändstationen till den andra. Men det var tio öres taxegräns mitt på linjen, vid Renströmska badanstalten i Haga. Det fanns inga hållplatser för passagerares på- och avstigningar, utan vagnarna stannade var som helst på tecken från passagerare, utom i uppförsbackar. Vagnarna banade sin väg mellan kärror och fotgängare genom att kuskarna använde en ringklocka. Vissa kuskar hade så personliga ringsignaler att resenärerna ibland kunde höra på signalen vem det var som körde vagnen. Spårvagnarna var bruna och gick på enkelspår. 1882 hade fyra linjer byggts. År 1896 hade spårvägsbolaget trafik i Göteborg med 36 spårvagnar, 4 bussar och 126 hästar. Linjerna hade följande sträckningar:
• 1879, 24 september, Brunnsparken – Stigbergsliden (2,82 km)
• 1881, 9 december, Brunnsparken – Redbergslid (2,3 km)
• 1881, Brunnsparken – Getebergsäng (2,34 km)
• 1882, 3 oktober, Brunnsparken – Slottsskogen (2,98 km)
(Ändstationen Brunnsparken flyttades 1898 till Drottningtorget, då linjen kunde dras över den nybyggda Victoriabron. Linjen kortades då till 2,62 km). Daglönen (14 timmar) för en konduktör var då 1 krona och 90 öre och för en kusk, 2 kronor och 10 öre. Hästspårvagnarna drevs av ett brittiskt företag, The Gothenburg Tramways Company Ltd, och när spårvägen skulle elektrifieras begärde man 70 000 pund för att avstå från sin koncession av den befintliga spårvägsanläggningen. Vid midnatt den 1 januari 1900 övertogs trafiken av staden. Banan var enkelspårig och det fanns mötesspår för 5 och 10 minuters trafik. Inne i vagnen fanns 16 sittplatser och dessutom 6 ståplatser på bakre plattformen. Vagnparken utökades successivt och år 1900 hade man 32 täckta och 17 öppna vagnar samt omkring 160 hästar. Vagnarna var målade i vagnsbrunt. Annonsering från exempelvis Adolf Bratt & Co. och Lyckholms bryggeri förekom.
En mindre annons kostade 80 kronor om året. Vagnen drogs av endast en häst, men vid stigningarna på Kungsportsavenyn och Viktoriagatan användes hjälphästar. Dessa sköttes av hästpojkar, som i farten krokade på sin häst, för att sedan lika snabbt kroka av den. En fördel med hästspårvagnarna var att man kunde stiga på var som helst, utom i uppförsbackar. Några hållplatser fanns alltså inte. Detta ställde stora krav på konduktören och kusken, och i en order för kuskar står det bland annat: ”Kusken måste ha en skarp utkik för passagerare, i synnerhet då konduktören upptager afgiften.” Gällande hastigheten, kunde man i en annan order läsa: ”Kusken är i synnerhet befald att köra i jämn fart, så att den tid åtgår mellan stationerna, som är bestämd. Alla krökar måste han köra i gående. Olydnad mot dessa reglor straffas med ögonblickligt afsked.” Kusken var alltså tvungen att kliva av vagnen och gå parallellt med hästen i kurvorna.
1902 startade den elektrifierade spårvägen.

5. Staden växer: År 1803 fastställdes en byggnadsordning som innebar att man bara fick bygga stenhus inom vallgraven på grund av de återkommande stadsbränderna. Den 17 december 1806 meddelade Gustav IV Adolf i ett kungligt brev, om att undanröja Göteborgs fästning, som ansågs ha spelat ut sin roll militärt. Den 19 oktober 1807 slöts ett avtal mellan landshövdingen Johan Fredrik Carpelan och Kungl. Maj:t, och den 2 november samma år påbörjade magistraten arbetet, genom att verkställa rivningen av fästningens murar och jämna ut vallar och gravar, utom den stora vallgraven. Vallrivningen var periodens största offentliga arbete, vari även soldater och fästningsfångar deltog. I kontraktet förordnades även att en ”kör- och promenadallé skulle läggas ut kring staden”, vilket blev Nya Allén.
Reseskildring av Göteborg 1839: Sommaren 1839 reste den tyske juristen Friedrich Karl Strombeck genom Sverige och besökte då Göteborg, han skriver:
”Götheborg, beläget på en mils afstånd från hafvet, är en präktigt byggd stad, som bär stämpeln af välmåga, och har mer än tjugutusen innevånare. Ofta hemsökt af eldsvådor, ser den ut, såsom vore den ännu icke alldeles fullbordad. Alla husen äro massiva, regelmässiga, merändels af tre höga våningar, icke sällan prydda med pilastrar eller till och med kolonner. De förnämsta gatorna hafva en ansenlig bredd, genomkorsa hvarandra i räta vinklar och de största, hvaribland Stora hamngatan är den vackraste, hafva i midten breda kanaler, hvilka, liksom i Rotterdam, äro betäckta med fartyg. Götheborg har i allmänhet mycken likhet med denna vackra holländska stad, ehuru visserligen blott till sitt inre. På de betydligaste gatorna, äfvensom på torgen råder mycken liflighet. Bland de sednare äro Stora torget, der Rådhuset, Residenset och Högvakten äro belägna, synnerligen vackert; äfven platsen utanför domkyrkan. Denna kyrka är ny, uppförd i modern italiensk stil och i korsform, med en imposant, af fyra doriska kolonner uppburen fronton, och ett, utaf tvenne afdelningar bestående, torn med kupikt tak.” – Friedrich Karl Strombeck, sommaren 1839.
När kvarteren längs Stora Nygatan inom vallgraven – på platsen för de tidigare befästningsverken – tillkom på 1850-talet markerade det uppkomsten av en ny typ av bostadsområde, det första hyreshusområdet för stadens borgare. De första husen uppfördes 1849, med nr 9 och nr 13. Gatan kom att domineras av stenhus i tre våningar med stora lägenheter, med attraktivt läge vid vallgraven och mot Trädgårdsföreningen. Vid sidan av Södra Hamngatan utgjorde detta ett exklusivt bostadsområde i staden vid 1800-talets mitt. De som inte hade råd med stenhus var hänvisade till Haga och andra områden utanför vallgraven.
Fisktorget/Kungstorget: På 1840-talet förvandlades Gustaf Adolfs torg, Stora Torget, till ett område omgiven av byggnader för stadens förvaltning och styrelse (sedermera Göteborgs stadsfullmäktige). Torghandeln flyttade till Fisktorget med Fiskhallen (Feskekörkan) och till Kungstorget med Saluhallen.
År 1850 fanns 26 084 invånare i Göteborg.
Vasastaden och Lorensberg: Den första stadsplanetävlingen i Sverige avgjordes i Göteborg 1863. En stadsplan för nybebyggelse fastställdes 1866, och nu genomfördes Göteborgs första totalsanering. När det högborgerliga bostadsområdet skulle byggas i Vasastaden och Lorensberg måste befintlig bebyggelse rivas och 2 000 personer flyttas. Stadsplanen var tidstypisk med breda avenyer och planteringar. Genom Kungsportsavenyn med sina trädrader och monumentala hyresfastigheter i slutna kvarter på båda sidor, hade området kontakt med den gamla stadskärnan. Omkring 10 procent av befolkningen i bostadsområdet kom att bestå av grosshandlare. Den tongivande arkitekten Adrian C. Peterson hade själv sin bostad vid Kungsportsavenyn 18. Byggnationen av Vasastaden (cirka 230 fastigheter i stadsdelarna Vasastaden och Lorensberg) kan indelas i två perioder, 1868–1890 samt 1890–1905:
• Först bebyggdes de nordvästra och nordöstra delarna av området med stenhus i 3–5 våningar under perioden 1869–1890. Den första byggnaden uppfördes dock redan 1868 i kvarteret Kronoberg, vilket var en byggnad för Chalmerska Slöjdskolan och 1872 en för Slöjdföreningen. År 1872 bebyggdes kvarteret Kalmarehus med radhus och något senare uppfördes hyreshus i kvarteret Kastellholm. Den Hasselbladska ängen i väster började bebyggas samtidigt, och de första husen här var också institutioner. Kjellbergska Flickskolan (Storgatan 3) byggdes 1869 och Amalia Hertz Stiftelse (Storgatan 5) 1870. På 1870-talet byggdes sedan bostadshus i de fem kvarteren längst ut mot väster (kvarteren Boken; Apeln; Glasbjörken; Almen och Alen). Ytterligare två institutioner tillkom i slutet av 1870-talet: Göta Coldinuordens hus (Bellmansgatan 7–9) och välgörenhetsstiftelsen Eduard Magnus Minne (Viktoriagatan 13).
• Sedan bebyggdes de mellersta delarna kring Vasaparken–Vasaplatsen med stenhus i 5–6 våningar under perioden 1890–1905.
Nordens första folkbiblioteksbyggnad upprestes 1897 i Haga (Dicksonska folkbiblioteket).
1900 fanns 130 619 invånare i Göteborg.
Arbetarstadsdelar: När befästningen runt staden revs utvidgades Haga, Göteborgs äldsta arbetarstadsdel, mot norr. Man byggde tätare och tvåvåningshus, vilka idag återfinns vid Skanstorget och Västra Skansgatan. Arbetarna slog sig ned i Landala, Annedal, Masthugget och Majorna, vilka redan var delvis bebyggda.
Göteborg utvidgas: För att klara den snabba tillväxten övertog Göteborgs stad en del ytterområden, som förstaden Majorna med Älvsborgs Kungsladugård 1868, Annedal 1872, Landala och Tingstadsvassen 1883. Hyreshuset hade som huvudsaklig bostadsform slagit igenom samtidigt som man började bebygga de nya bostadsområdena på 1870-talet. De första landshövdingehusen byggdes 1875 i Annedal, en typ som kom att dominera arbetarstadsdelarna i staden. På 1960-talet revs större delen av landshövdingehusen som hade byggts före 1900.
Nära till arbetsplatserna: Något som ofta kännetecknade arbetarstadsdelarna var att de återfanns i närheten av fabriker; Haga låg mitt emot Rosenlunds spinneri; i anslutning till Gamlestadens Fabriker återfanns flera kvarter med landshövdingehus; Gårdas särskilda kännetecken var att bostäderna och fabrikerna låg intill varandra.

6. Staden växer – Landshövdingehus i Annedal: Jag visade några kartor och bilder från Anneberg, Albostaden – Annedal. Orsaken till att jag just valde Annedal var att där byggdes det första landshövdingehuset… Här är en pdf-fil med kartor/bilder innan de första landshövdingehusen: Anneberg – Haga Kyrkogata – Albostaden – Carlsro.
Historien bakom de första landshövdingehusen: Landshövdingehus.
Kvarteret Ananasen i Annedal växer fram (pdf-fil med kartor samt bilder från 1900-talet): Kvarteret Ananasen i Annedal.
7. Nästa gång: Vid vår nästa sammankomst så kommer vi fortsätta att tala om stadens tillväxt samt de stora skillnaderna mellan de rika och fattiga i staden.

SAMMANKOMST 20

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Göteborg 1886
2. Tidigaste industrin – Klippan
3. Industriell utveckling – Livsmedelsindustrin (sockerraffinaderier)
4. Industriella utveckling – Livsmedelsindustrin (bryggerier)
5. Industriell utveckling – Textilindustrin
6. Industriell utveckling – Metallindustrin
7. Nästa gång…

1. GÖTEBORG 1886: Jag startade denna sammankomst med att visa er en fin karta över Göteborg från 1886 (”Karta öfver Göteborg upptagande allmänna och monumentala byggnader samt framstående handelslokaler och adresser. Alarik Pettersson, tecknat och lith. Färgtryck. Tryckt år 1886.”). Här är en pdf-fil över kartan: Karta 1886 och här är en direktlänk till Riksarkivet där ni finner denna karta: Karta 1886

2. Tidigaste industrin – Klippan: Efter engelsmännens bombardemang 1807 av Köpenhamn flyttade Abraham Robert Lorent till Göteborg. Vid Klippan köpte han 1808 tomtmark. Lorent erhöll privilegium att uppföra ett sockerbruk för raffinering av importerat råsocker. 1810 startar tillverkningen. Tre år senare får han också tillstånd att också anlägga ett bruk för portertillverkning. Något år efter Lorents död 1833 går bruket i konkurs. Det köps då upp av David Carnegie d.y. Han övertar bruket från 1836. Denna industri kom nu förmodligen att bli Göteborgs viktigaste under hela 1800-talet! Carnegie kom att ta patent på en ny tillverkningsmetod – vakuumkokning. Det kombinerade porter och sockerbruket kom att bli ledande i Sverige. Vid mitten av 1800-talet var ca 400–500 sysselsatta vid bruken.

3. Industriell utveckling – Livsmedelsindustrin (sockerraffinaderier): PÅ 1700-talet så fanns det flera sockerraffinaderier i Göteborg bland annat i södra Gamlestaden vid Ånäs landeri (Sahlgren) och i Brunnsparken (Jacobsson). Abraham Robert Lorent och senare David Carnegie d.y. kom att bygga en mer modern storskalig industri vid Klippan i början av 1800-talet. 1849 öppnades ytterligare ett stort sockerbruk – vid Rosendahl i Mölndal. ”Kungen av Mölndal” – David Otto Francke låg bakom denna industrianläggning.

4. Industriella utveckling – Livsmedelsindustrin (bryggerier): Göteborgs första bryggare var en Nederländsk nybyggare, Michel Gertsen, som från 1625 bedrev denna verksamhet vid Gullbergsån, på platsen för det område som senare bildade landeriet Stora Katrinelund. Därefter följde en mängd mindre bryggerier på olika ställen i staden. I början av 1800-talet så etablerades en mer storskalig bryggeriverksamhet vid Klippan (porter). Lorent och Carnegie importerade rörsocker (från Västindien) till sin porter. Välsmakande, men ganska dyrt. Ett annat bryggeri som också startar i början av 1800-talet är Pripps. Under de första årtiondena bryggde man framförallt s.k. svensköl. Vid mitten av 1800-talet kom tillverkningen av porter att få en stark konkurrens från det nya Bayerska ljusa ölet. När sockerbetorna kraftigt sänker kostnaderna för sötningsmedel till bryggerierna så ökar antalet bryggerier kraftigt! Detta kom att skapa problem för de Carnegieska bruken…
Pripps: Där Stampgatan nu går fram, ledde förr i tiden stora landsvägen öster ifrån, in förbi tullhuset mot Drottningporten och själva Staden inom Vallgraven. Strax innan man nådde tullhuset, som låg mitt emot nuvarande Stampbron, fanns 1742 en tobaksplantage på över 33 tunnland. Ägare var dåvarande stadsbokhållaren och rådmannen i Göteborg, Lorentz Ekman (1693–1775). Senast 1758 uppförde Ekman på tobaksplantagens område ett ölbryggeri, som blev upphovet till den Prippska etableringen. Ekmans satsning gjordes mycket till följd av sin släktförbindelse med storbryggaren Mårten Williamson. Efter Ekmans död, sålde hans änka Lona Knape år 1783 bryggeriet till Göran Bremberg (1745-1797). Bremberg dog barnlös 1797, och hans änka, född Christina Norling, fortsatte rörelsen fram till sin död 1827. Därefter tar den Prippska eran sin början med att det Brembergska bryggeriet år 1828 arrenderades av Johan Albrecht Pripp (1795–1865). Tidpunkt för övertagandet var troligen 1828. 1840 var Pripps Göteborgs största bryggeri och 1844 följde en modernisering av tillverkningen. 1859 blev Frosten Carl Pripp (1834–1878), son till grundaren, delägare i bryggeriet som nu fick namnet J.A. Pripp & Son. Frosten Carl Pripp hade studerat ölframställningen i Tyskland och införde det bayerska, underjästa ölet hos Pripps, och var mycket drivande i företagets utveckling till en industri. Under de kommande decennierna avancerade Pripps till att bli ett av Sveriges största bryggerier.
Sveriges första lastbil: Den 17 maj 1900 provkörde Pripps den första lastbilen i Sverige, vilken man införskaffat för utkörning av öl. Resan gick från Göteborg till Kungsbacka, och lasten utgjordes av pressfolk. Den tog tre timmar, där 50 minuter gick åt till möten med lantmän som var nyfikna på fordonet. I Kungsbacka fick invånarna åka med på en tur runt torget. På slät väg kunde den lasta 3 ton och hastigheten kunde regleras i stegen 4, 7, 10 och 14 km/tim.
Lyckholms: W. Lyckholm & Co grundades år 1880 av bryggaren Johan Wilhelm Lyckholm. År 1881 startades produktionen av öl. Johan Wilhelm Lyckholm avled 1894 och efterträddes då av sin bror Melcher Lyckholm. Han utvecklade företaget till ett av Sveriges största och modernaste bryggerier. Lyckholms var först i Sverige med att använda renodlad jäst och kylanläggning. År 1887 anskaffades den första halvautomatiska tappmaskinen och 1889 var Lyckholm först med att filtrera ölet.
Här är de fotografier som jag visade medan jag talade om Pripps och Lyckholm: Bryggerier – Pripps och Lyckholms

5. Industriell utveckling – Textilindustrin: Under 1600- och 1700-talet så fanns det i och runt staden en mängd repslagerier, segelduksfabriker och yllemanufakturer. Vid mitten av 1800-talet kom textilindustrin att dominera den Göteborgska verksamheten. Textilindustrin utgjorde 30% av den totala ekonomin och 60% av Göteborgs industriarbetare var sysselsatta inom denna sektor. Vad var orsaken till detta uppsving?
Billig amerikansk bomull
Vid 1840-talets mitt hävdes förbudet att exportera engelska textilmaskiner
Engelska yrkesmän kom till staden och leder utvecklingen av bomullsgarner och bomullstyger
Den svenska importtullen på råbomull hävdes på 1840-talet
Ett flertal fabriker startar:
Mariedal 1826 (1861 övertogs Mariedals Spinneri av Rosendahls Fabrikers AB och när det bolaget gick i konkurs 1879 övertogs företaget från 1880 av Korndals AB)
Anderstorp (Lindome) 1829 (Gamla bomullsspinneriet i Anderstorp, Lindome, ca 1900. Uppfört 1828 och ägdes av Bergman. Spinneriet revs 1917 då verksamheten togs över och flyttades till August Werner & Co år 1907)
Nääs 1833/34 (Nääs Fabriker började byggas 1833. Peter Wilhelm Berg, ägaren till Nääs slott, var förmögen och insåg att framställning av bomullsgarn skulle bli en bra affär. Till egendomen hörde fallrättigheter i Tollereds ström några kilometer öster om slottet. Med början 1833 byggde Berg här tillsammans med sin son Johan Theodor Berg upp Nääs Fabriker. Han lät uppföra ett bomullsspinneri 1833–34 av tegel som man bränt lokalt. Förutom spinneri drev man blekeri och färgeri för bomull. Man drev även sågverk, hyvleri, snickerifabrik och jordbruk.
Jonsered 1833: Jonsereds säteri vid Säveån inköptes 1832 av skotten William Gibson tillsammans med sin svåger, ingenjören Alexander Keiller (också skotte). Under Keillers ledning grävdes samma år en kanal från sjön Aspen till Säveån. Under 1833 påbörjades arbetena med att bygga segelduksfabrik, spinneri, mekanisk verkstad och gjuteri intill mynningen av den nygrävda kanalen i Jonsered. Den täta industri- och bostadsbebyggelsen som uppfördes kom att få en märkbart brittiskt påverkad arkitektur. Alexander Keiller löstes ut ur firman 1839 och återvände till Göteborg.
Mölnlycke 1849: (Krokslätts fabriker) – Eftersom det var en växande marknad för färdiga textilprodukter under 1800-talets senare hälft byggdes många anläggningar för textilindustri i och omkring Göteborg. Det fuktiga klimatet ansågs särskilt lämpligt för bomullshantering. Sträckan längs Mölndalsån hade gott om processvatten, goda kommunikationer och låga markpriser i förhållande till Göteborgs centrala delar. Området vid nuvarande Krokslätts fabriker började byggas ut under 1870-talet.
Rosenlunds spinneri, Spinneriet startades år 1847 av grosshandlare Carl David Lundström, som hade köpt området 1845. Fabriken uppfördes under ledning av Alexander Keiller. Redan 1854 utvidgades verksamheten, då det tidigare Sahlgrenska sockerbruket i Gamlestaden köptes in som en filial till anläggningen vid Rosenlund. På detta område uppfördes 1873–1875 en större fabriksbyggnad där uppemot 50 000 spindlar var igång. När rosenlundsfabriken var som störst under 1870-talet, hade den över 500 anställda, men redan 1880 tvingades man att ställa in betalningarna då affärerna gick dåligt.
Gamlestadens fabriker: 1854 övertog Rosenlunds spinneri det Sahlgrenska sockerbruket i Gamlestaden och gjorde om det till bomullsspinneri. Handelsfirman Johansson & Carlander, etablerad 1865 av Johannes Johansson och Johan Christopher Carlander köpte Gamlestadens Spinnerier 1880, och 1891 ombildades handelsfirman till aktiebolag under namnet Gamlestadens Fabrikers AB. Namnet är taget av stadsdelen Gamlestaden. Tillverkning utgjordes vid denna tidpunkt bland annat av spinneriprodukter, bomullsvävnader och fisknät. Sven Wingquist, driftsingenjör vid Gamlestadens Fabriker 1899–1907, utvecklade 1906–1907 det självreglerande kullagret. Med kapital från Gamlestadens Fabriker grundade Axel Carlander och Knut J:son Mark med flera, Svenska Kullagerfabriken (SKF) den 16 februari 1907 för att utveckla Sven Wingquists innovationer på kullagerområdet inom ett eget bolag. Gamlestadens Fabriker kom genom sitt delägarskap i SKF även att bidra till bildandet av SKF:s dotterbolag Volvo 1926.

6. Industriell utveckling – Metallindustrin: Denna industri är lika gammal som staden – den startar vid olika verkstäder runt staden, framförallt vid varven. Vid Gibsonska (och Keillerska) Jonsered anlades förutom den förut nämnda textilindustrin också en mekanisk verkstad (1835) och ett gjuteri. 1839 flyttade Keiller till staden – Skeppsbron. 1841 har Göteborgs Mekaniska Verkstad kommit igång. En av de första beställningarna var att förse det nya bomullsspinneriet vid Rosenlund med en ångmaskin. En annan var material till de kraftigt expanderande järnvägarna (räls, järnvägsvagnar m.m.…) + skrov och fartygsmaskiner.
Den sistnämnda verksamheten – att reparera fartygsmaskiner då fartygen låg vid kaj och bygga skrov till de nya järnångarna kom ganska snart att flyttas över till den norra älvstranden – vid början av 1900-talet blir denna industri mer känd som Götaverken!
  Lindholmens varv: Det bolag som ägde Lindholmens säteri gick i konkurs 1844 och ropades in på exekutiv auktion för Handelsaktiebolaget Mattsson & Braunes räkning. Huvudparten, 31/32-delar av egendomen, överläts nästan genast till två storbönder, som fortsatte att där bedriva jordbruk. På den del som Mattsson & Braunes behöll, växte Lindholmens varv upp. Göteborgsköpmannen Theodor Wilhelm Tranchell blir delägare i en verkstad som köpts från Lindholmens säteri. Ett 20-tal arbetare följer med. Lindholmens Varv och Fabriks-AB utvecklas snabbt till en anläggning för nybyggnad och reparation av träfartyg. Bland annat byggs stapelbäddar och slip. Ett storvarv börjar skönjas på de så kallade Lindholmsvassarna. På den första stapelbädden byggdes det första fartyget briggen Aurora som sjösattes 1848. År 1852 byggdes anläggningen ut med en mekanisk verkstad för ångfartyg, samt även en kostsam slip för sjösättning och upphalning av fartyg. Efterhand kom Lindholmens varv successivt att växa till ett av landets största och 1872 byggdes det första krigsfartyget här, kanonbåten Blenda. Under lång tid hade varvet Kungliga Svenska Flottan som storkund.
Så till exempel sjösattes den 29 mars 1898 pansarbåten Niord, i närvaro av kung Oscar II. Redan under 1880-talet betraktades Lindholmens varv som landets förnämsta skeppsvarv med ett produktionsvärde som var dubbelt så stort som Götaverkens (f.d. Göteborgs Mekaniska Verkstad).
Lindholmens varvsarbetare vid Bläsan (vid det Gamla Varvet). Dessa båtar tog dem över älven till deras arbetsplats – Lindholmens varvEriksbergs Mekaniska Verkstad: Den lilla verkstaden ute på Hisingen hade sitt ursprung i en ”galvanisk inrättning”, Ericsbergs metall och tackjerns-gjuteri. Det var av allt att döma den första specialiserade galvaniseringsverkstaden i Göteborg och i Sverige. Det var först efter tillkomsten år 1852 av en smedja och ett gjuteri som anknytningen till skeppsnäringen fick en mera utpräglad karaktär. I en annons från 1850 meddelas, att verkstaden nu kan utföra: ”. . . alla för Skepps-equipering nödiga metall- och jern-arbeten, såsom: Bult, Spik, Låsar, större och mindre Ringklockor, Roderbeslag, m. m., samt alla sorters gjutgods, såsom: Pumpar med häfstänger, Vinchar, Stoppspel, Pumpspel, Gångspelspannor, Spygatt, Blockskifvor och Bussningar af alla dimensioner, Afhållsklampar &c; . . . Likaledes för hushåll: Spislar, Spishällar. Strykugnar , . . Äfven Ornamentet och Grafvårdsstängsel”. Verksamheten var från början inriktad på olika slags galvaniseringsarbeten. 1871 startades ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden, och den 29 oktober 1873 levererades det första fartyget, bogserångslupen Aktiv, vilket några veckor senare följdes av systerfartyget Erik. Året därpå levererades Göteborgs första ångfärja: Bonnafröjda.
Det fanns fler varv i Göteborg – Gamla Varvet; Kustens Varv, Nya Varvet… Jag kommer tala lite om dessa då vi ses nästa vecka.

7. Nästa gång: Förutom varven så kommer jag tala om Göteborgs befolkningsutveckling under 1800-talet samt de krav som denna stora befolkningsökning förde med sig (bostäder – flera nya stadsdelar växer fram).

SAMMANKOMST 19

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Några Göteborgsbilder
2. Handelshusen i Göteborg
3. Hamnen och sjöfarten
4. Tidigaste industrin – Klippan
5. Hur finansierades Göteborgs industrier?
6. Nästa gång…

1. Några Göteborgsbilder: Jag startade denna sammankomst med att visa ett antal fotografier från Göteborg under 1800-talet. Det allra första fotografiet var ett familjefotografi från 1847(!) – familjen Norrie:
Jag frågade ChatGPT om det möjligtvis skulle gå att förbättra detta fotografi utan att ändra på personernas utseende. Jag fick detta svar:
Efter att ha visat detta familjeporträtt så visade jag ett flertal äldre Göteborgsbilder – från 1858 (Centralstationen) till är 1900 (Stora Hamnkanalen). Här är några av de fotografier jag visade: Göteborgsbilder. I samband med Göteborgs 400-årsfirande så samlade Göteborgs Stadsmuseum ett ganska stort antal äldre högupplösta fotografier i en speciell mapp i Carlotta som också publicerades på Wikimedia Commons. Här är en länk till denna mapp: Högupplösta Göteborgbilder på Wikimedia Commons.

2. Handelshusen i Göteborg: Det var Handelshusen – Carnegie, Barclay, Waern, Dickson, Ekman, Renström, Wijk, Röhss m.fl. som låg bakom den tidiga industrialiseringen i Göteborg. De hade tjänat mycket pengar på järn- och träexporten genom staden. Handelshusens stora betydelse som länk mellan svenska exportvaror och internationella marknader samt som kreditgivare åt svensk industri började avta först i början av 1900-talet. Under den tidiga delen av 1800-talet så kunde banker belåna manufakturers och industriers varulager plus eventuella inteckningar i fastigheter. Utan dessa s.k. fasta tillgångar så var det svårt att få ut kapital. Bankerna hade ej speciellt stora summor till sitt förfogande så några större kostsamma projekt kunde det aldrig bli fråga om. Vid sidan av dessa traditionella banker så var det privatpersoner (s.k. penningmäklare – egentligen de olika Handelshusen) som ställde upp med kapital. Det var dessa som kunde erbjuda ett större kapital för affärsprojekt och eventuella nya affärsverksamheter (t.ex. vid bouppteckningen efter Olof Wijk d.ä. – död 1856, så fanns det en mängd av dessa privata lån).

3. Hamnen och sjöfarten:  Sjöfarten var fram till 1860-talet en självklar del av handelshusens verksamhet. De hade egna segelfartyg och nära anknytning till Gamla Varvet och Varvet Kusten. År 1865 utgjorde Göteborgs handelsflotta endast 14 procent av rikets. Den segeldrivna handelsflottan utkonkurrerades av utländska ångfartyg. Under senare delen av 1800-talet bar två av tre fartyg som anlöpte Göteborgs hamn utländsk flagg. De äldsta ångfartygs-förbindelserna från Göteborg svarade Wilsonlinjen för genom förbindelsen till Hull (1850).
Stora Hamnkanalen förlorade sin funktion som hamn när Göteborg började omvandlas från handelsstad till industristad. Istället byggdes nya kajer längs älvstranden. Under 1850–60-talen tillkom Skeppsbrokajen från Stenpiren till Rosenlundskanalen. På 1860-talet anlades Lilla Bommens hamnbassäng för kanalbåtar. Järnet och skogsprodukterna skulle fraktas från Vänern via Göta älv och Trollhätte kanal till Göteborg. Rederier uppstod för denna verksamhet vid Vänerlandskapens kuster. En skutskeppare vid namn Axel Broström flyttade ned från Kristinehamn, och visade vägen mot de moderna ångfartygen på 1870-talet. Även renodlade rederier uppkom i Göteborg vid den här tiden. Packhuskajen byggdes på 1870-talet och Masthuggskajen 1888–98. Gullbergskajen tillkom 1869–97, dels som en kolhamn för gasverket samt hamn för Västgötabanans trafikområde, dels som pråmhamn.
Här är några bilder från Göteborgs hamn vid den senare delen av 1800-talet:
4. Tidigaste industrin – Klippan: Redan vid förra sammankomsten så redogjorde jag för den allra tidigaste moderna industrin i Göteborg – det Lorentska bruken ute vid Klippan. Efter det Lorentska Bruken gått i konkurs så köptes de upp av en skotte – David Carnegie den yngre. 1836 tog David Carnegie över det Lorenska bruken. Denna industri kom nu att bli en av Göteborgs allra viktigaste industrier under 1800-talet. Bland mycket annat så kom Carnegie att ta patent på en ny tillverkningsmetod – vakuumkokning. Det kombinerade porter och sockerbruket kom att bli ledande i Sverige. Vid mitten av 1800-talet var ca 400–500 sysselsatta vid bruken. Handelshuset Carnegie kom att investera sina vinster i traditionella sektorer som jordbruk, skogsbruk, järnverk och järnexport, men de kom också att investera i ”nya” industrier. Vid Klippan byggdes också en unik bruksmiljö upp, med kyrka, bostäder för arbetarna, skola för arbetarbarnen och hälsovård för de anställda. Denna fas i Göteborgs ekonomiska historia – förvandlingen från Handelsstad till Industristad påbörjas nu på allvar.
Här är några av bostadshusen som byggdes åt de anställda vid Carnegiebruken:
5. Hur finansierades Göteborgs industrier?: Moderna banker kom att etableras under 1850- och 1860-talen. De kallas ”Credit Mobilé”. Skillnaden till den äldre bankformen är stor. De nya bankerna är mycket aktiva – de lånar upp internationellt kapital, de är med och startar olika företag, de äger aktier och de förmedlar obligationslån. 1856 grundas Stockholms Enskilda Bank (Wallenberg) och några år senare – 1864 – grundas Skandinaviska Kredit AB (i Chalmerska Huset på Södra Hamngatan 11). Det var dessa moderna affärsbanker som kom att överta kreditgivningen vilket kom att stimulera den industriella tillväxten i Göteborg (och Sverige). Här är ett fotografi på tre män vid Göteborgs Sparbank:
6. Nästa gång…: Under de första årtiondena (1840–1850-tal) så var det svårt att skilja den traditionella hantverksindustrin från den ”nya”… Innan ångkraften på allvar slog igenom (under 1800-talets mitt) var vattenkraften den stora kraftkällan. Därför dyker de tidiga industrierna upp vid Mölndalsfallen (och Mölndalsån) – Mariedal & Rosendahl, Säveån – Jonsered och i Lindome (förutom industrianläggningarna vid Klippan). Här avslutade jag dagens sammankomst. Nästa gång så kommer vi fortsätta att tala om industrialiseringen av Göteborg vilket kommer leda till en stor inflyttning till staden. Detta i sin tur leder till att en mängd nya bostäder behövs vilket innebär att nya stadsdelar växer upp – utanför vallgraven.

SAMMANKOMST 18

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Kort översikt av 1800-talet
2. Kort översikt Göteborg under 1800-talet
3. Göteborgs Stadsmueum – Göteborg under 1800-talet
4. Tidigt 1800-tal – den ”briljanta tiden”
5. Klippan – Abraham Robert Lorent
6. 1820-talet – KRIS!!!
7. Känsö
8. Koleran 1834
9. Klippan

1. Kort översikt av 1800-talet: Här är en kort stencil om en del av det svenska samhällets utveckling under 1800-talet: Översikt Sverige 1809-1914

2. Kort översikt Göteborg under 1800-talet: Jag visade en PP (PowerPoint) över utvecklingen i Göteborg under 1800-talet: Göteborg under 1800-talet. Kort information om befolkningsutvecklingen i Göteborg 1800-1900. 1800 – Göteborg har 17 190 invånare / 1900 – Invånarantalet i Göteborg var nu 130 619 personer

3. Göteborgs Stadsmueum – Göteborg under 1800-talet:

Göteborgs Stadsmuseum – Göteborg under 1800-talet

4. Tidigt 1800-tal – den ”briljanta tiden”: Den 17 december 1806 meddelade Gustav IV Adolf i ett kungligt brev, om att undanröja Göteborgs fästning, som ansågs ha spelat ut sin roll militärt. Den 19 oktober 1807 slöts ett avtal mellan landshövdingen Johan Fredrik Carpelan och Kungl. Maj:t, och den 2 november samma år påbörjade magistraten arbetet, genom att verkställa rivningen av fästningens murar och jämna ut vallar och gravar, utom den stora vallgraven. Vallrivningen var periodens största offentliga arbete, vari även soldater och fästningsfångar deltog. I kontraktet förordnades även att en ”kör- och promenadallé skulle läggas ut kring staden”, vilket blev Nya Allén. De första årtiondena på 1800-talet har kommit att kallas Göteborgs ”briljanta tid”. På grund av Napoleonkrigen (och den s.k. Kontinentalblockaden) så blev Göteborg centrum för en omfattande transitohandel. Staden förmedlade affärer mellan England och kontinenten. Detta drog hit en mängd utländska köpmän.

5. Klippan – Abraham Robert Lorent: Abraham Robert Lorent var äldste son till köpmannen Carl Anton Lorent och Susanne Wybrandt i Hamburg. Lorent härstammade från en gammal ungersk släkt. Tillsammans med sin bror Paul Emil Lorent reste han med erfarenheter från den handelsfirma som fadern förestod till USA. Genom handel med socker, bomull och slavar utbildade sig Lorent i köpmannayrket och grundade en förmögenhet. Vid 1790-talets slut återvände han till Hamburg med sitt kapital. I samband med att Napoleon införde kontinentalblockaden flyttade Lorent till Danmark, men drog efter engelsmännens angrepp på Köpenhamn 1807 vidare till Göteborg, där han etablerade sig. Vid Klippan köpte han 1808 tomtmark (han köpte mark här eftersom djupgående fartyg kunde gå ända in till kaj). Lorent erhöll privilegium att uppföra ett sockerbruk för raffinering av importerat råsocker. 1810 startar tillverkningen. År 1813 fick han tillstånd att tillverka porter och andra engelska ölsorter. Produktionen av socker översteg snart de gamla sockerbruken i Göteborg, Niclas Sahlgrens och Lazarus Elias Magnus. De Lorentska fabrikerna utvecklades till Göteborgs största industrianläggning.
Härmed har en ny epok inletts i Göteborgs historia – den industriella!
År 1820 kom kung Carl XIV Johan på besök för att skåda den nya imponerande anläggningen. På ett porterkar vid Klippan kan man läsa på en minnesskylt: ”Till åminnelse af den frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820”.
Lorent bedrev även handel och rederirörelse. Lorent bodde länge i Göteborg, men köpte lantegendomen Lärjeholm nordost om staden, där han var bosatt under 1820-talet. Han deltog i sällskapslivet och beskrevs som liten, livlig och talför. Efter Napoleonkrigens slut ändade den s.k. briljanta tiden i Göteborg. Lorent vände sig först till sin bror i USA, sedan till John Nonnen, sin svåger, för att klara av den ekonomiska krisen. Från 1819 kom bruken att ledas av Nonnen med Lorent som sakkunnig ledare av socker- och portertillverkning. Under en vistelse i London, där han försökte skaffa fram pengar till firman, avled han plötsligt 1833. Något år efter Lorents död går bruket i konkurs. Det köps då upp av David Carnegie d.y. Han övertar bruket från 1836.
6. 1820-talet – KRIS!!! Runt 1820 tog den briljanta tiden slut och Göteborg drabbades av en allvarlig kris. Orsakerna till denna kris var:

• Ostindiska Kompaniet gick under
• Sillen gick ej längre till
• Napoleonkrigen var över

Befolkningen i staden minskade nu. Fattigdomen bredde ut sig. Flera kända personers företag gick i konkurs och många flyttade ut från stan.

7. Känsö: Känsö karantänsanläggning anlades i början av 1800-talet. För att hindra smittsamma sjukdomar i handelsskepp från fjärran länder att spridas i Sverige fick fartygen vid sjukdomsutbrott utomlands ligga i karantän utanför Känsö. Lasten fick renas och eventuella sjukdomsfall ombord skulle isoleras på ön. Speciella byggnader uppfördes 1816–19 under ledning av fortifikationsofficeren Jacob Forsell och efter direktiv av läkaren Pehr Dubb. Byggnaderna finns kvar välbevarade, och världsunik är Parloiren i hamnen. Från 1920-talet ansågs behov av karantänsanläggningen inte längre föreligga, och den avvecklades 1934.
Det varierade från år till år hur många fartyg som togs emot vid anläggningen. År 1805 var det 174 fartyg men därefter minskade antalet för att öka igen efter 1808. Personalen som arbetade på Känsö 1819 var karantänbefälhavare, karantänläkare, kassör, materialförvaltare, sekreterare, underofficer, vaktmästare, soldater och matroser. Matroser och drängar bodde i tjänstebostäder på Känsö. En familj kunde ofta ha åtta barn och samsades i ett rum och kök.
När lasten skulle renas lossades den från fartyget och las i ett magasin där den röktes med svavelföreningar. Patienter hissades upp i Pestsjukhuset igenom en lucka i golvet. De badades, befriades från sina kläder och gneds in med ättika. Sjukrummen rengjordes och röktes varje dygn.
År 1857 togs karantänen mot kolera bort och aktiviteten på Känsöanläggning minskade åter drastiskt. År 1858 blev Känsö dock officiell karantänplats även för Danmark, Ryssland, Mecklenburg-Schwerin, Lübeck och Travemünde.
År 1879 återkom pesten i Ryssland och arbetet på Känsö karantänsanläggning återupptogs. Sundhetsnämnden tog över kontrollerna och lånade observationssjukhuset på Känsö. År 1884 hade koleran kommit till Frankrike och Spanien varvid beredskapen ökade. Kunskapen om bakteriernas roll för sjukdomsspridning gjorde Medicinalstyrelsen intresserad av karantänverksamheten på Känsö. Inrättningen blev därmed en medicinsk angelägenhet. Istället för rökning började man använda desinficering. Säng- och gångkläder hettades upp till 100 grader med torr värme eller ånga. Fartyg och varor tvättades med karbolsyrelösning.
År 1892 blev Ryssland och Finland kolerasmittat. Fartygen stod i kö för observation och desinfektion utanför Känsö. Sverige klarade sig dock från epidemin.
Under första världskriget härjade fläckfebern som spreds med klädlöss. En skrubb inrättades i badhuset på Känsö där kläder som misstänktes innehålla löss röktes med cyanväte.
1912 började man även kontrollera om fartygen hade råttor då man förstått att dessa kan sprida sjukdomssmitta. Anläggningen ser i huvudsak likadan ut idag som under första hälften av 1800-talet. Ett par byggnader har rivits eller blåst ned. Karantänsanläggningen var i bruk till 1918, då den siste patienten i karantän vistades där, en lots misstänkt för kolera.
Kanslihuset Känsö
Karantänsbyggnader på Känsö
Parloiren Känsö
Här är en väldigt trevlig artikel om Känsö skriven av Kristian Wedel i GP: Känsö – en riktigt ättiksur historia

8. Koleran 1834: I juli 1834 bröt en svår koleraepidemi ut i Göteborg. Enligt landshövding Lagerbring (landshövding 1897–1917) dog 2334 – ungefär en niondel av stadens befolkning! Här är en stencil om koleran år 1834: Koleraepidemin 1834. I Göteborg finns ett flertal olika kolerakyrkogårdar (bland annat under dagens polishus vid Skånegatan). Här kan ni läsa om flera av dessa i en intressant artikel: Koleran i Göteborg.
En bild från Kolerakyrkogården vid Kallebäck

9. Klippan. Jag lovade att lägga ut ett videoklipp om Klippan – här är det:

Här slutade dagens sammankomst – nästan. Eftersom vi talade lite om sjukhus förra gången så visade jag ett fotografi på Garnisonssjukhuset (Lazarett) från år 1889 (det är den vita byggnaden till höger – vid Lasarettsgatan):
Nästa tisdag så kommer vi fortsätta att tala om Göteborgs industriella utveckling…

SAMMANKOMST 17 (JANUARI 2026)

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Kort översikt av Frihetstiden / Gustavianska tiden
2. Från Garnisonsstad till Handelsstad – Göteborg under 1700-talet
3. Fattiga i Göteborg under 1700-talet
4. En liten promenad genom Göteborg via 1790års stadskarta
5. ”Wåd-eld” – från trästad till stenstad
6. Lite mer information om 1700-talets Göteborg
7. Tidigt 1800-tal – den ”briljanta tiden”

1. Kort översikt av Frihetstiden / Gustavianska tiden: Efter det Karolinska enväldet så kommer det en reaktion. Under åren 1721-1772 så kom riksdagen (framförallt rådet) att dominera den svenska politiken. Motsättningar då det gällde svensk utrikespolitik kom att leda fram till framväxten av två fraktioner. Den ena fraktionen leddes av en f.d. officer i Karl XII:s här – Arvid Horn. Han ville till varje pris undvika nya krig så han förde en försiktig och sparsam politik som hade som mål att låta Sverige återhämta sig ekonomiskt och leva i fred. Denna linje stöddes till en början av en majoritet inom riksdagen. Med tiden kom denna politik att kritiseras, speciellt av yngre adelsmän ur officers- och ämbetsmannakretsar. De kallade Arvid Horn och hans anhängare för ”nattmössor” för att riktigt understryka hur gammalmodiga och sömniga de var. Själva kallade de sig”hattar”.
Regeringsform 1721: Kungen, rådet och riksdagen delar makten. Riksdagen bestämmer över skatter, lån och pengarnas användning. Det är de som beslutar om krig och fred. Riksdagen har också möjlighet att påverka förvaltningen och rättskipningen i landet. Riksdagen består egentligen av en mängd olika utskott. Det mest betydelsefulla utskottet är det s.k. sekreta utskottet. De har hand om utrikespolitiken, krigsväsendet och bankväsendet. I detta utskott dominerar adel och präster. Rådet utses av ständerna (Riksdagen) och det är ansvarigt inför dem (ett utskott av 24 adelsmän; 12 präster och 12 borgare). Kungen har i stort sett ingen makt alls. Han har två röster i rådet, utslagsröst om det är jämnt. Mellan åren 1718–1772 innehade den svenska riksdagen den högsta makten. Riksdagen bestod av fyra stånd; adel, präster, borgare och bönder.
Adel: Inom adeln förekom inga val utan alla ätter fick sända en representant till riksdagen.
Präster: Inom prästeståndet så var biskoparna självskrivna ledamöter. Det lägre prästeståndet valde sina företrädare.
Borgare: Borgarståndet valde representanter från städerna – vanligtvis en från varje stad. Dock var det endast de burskapsägande (de som hade rätt att idka näringsverksamhet eller handel) borgarna som hade rösträtt.
Bönder: Ledamöterna inom bondeståndet valdes av skatte- och kronobönder inom olika härader (samtliga frälsebönder, torpare och backstugusittare dvs. det s.k. lant-proletariatet och alla kvinnor saknade rösträtt).
Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år, men i praktiken blev det lite oftare. Det fanns trots de inskränkningar som redogjorts för ovan en viss bredd inom riksdagen. Även arbetssättet påminner om vår tids riksdag. Dels bildades det ”partier” med deltagare från samtliga stånd, dels var det svårt för en regering att sitta kvar vid makten om den inte fick stöd av riksdagen.
Statskupp 1772: I augusti 1772 tillfångatar Gustav III riksrådet och partiernas ledare. Egentligen skulle kungatrogna trupper från bl.a. Finland stödja kungens uppror, men motvind fördröjer transporten över Östersjön av soldater. Politikerna i rådet började ana att något skulle hända så Gustav III väljer att improvisera. Han kallade samman officerarna i det kungliga gardet på slottet och höll ett känsloladdat tal inför dem. De stödjer honom och han arresterar därefter rådet och de ledande politikerna. Två dagar senare sammankallar Gustav III riksdagen på slottet. Vaktade av soldater med laddade gevär och artillerister som från borggården riktat sina kanoner mot rikssalen får Gustav III politikerna att godkänna 1772 års regeringsform med tre ljungande ja-rop!
Regeringsformen byggde på en maktdelning mellan kungen och ständerna. Där kungen var den verkställande makten och ständerna den lagstiftande makten. Kungen ansågs dock fortsatt vara innehavare av den högsta dömande makten i riket, varför domstolarna ännu inte hade avdelats från maktutövning, något som skedde först med införandet av Förenings- och säkerhetsakten 1789 då Högsta domstolen bildades, och som ytterligare förtydligades i 1809 års regeringsform.
I början av sin regeringstid är Gustav ganska framgångsrik. Han genomför:

• förbättringar av försörjningen genom att organisera importen av brödsäd och släppa spannmålshandeln fri (mot städernas tidigare monopol).
• en förbättring av Sveriges vägar och effektiviserar postväsendet.
• avskaffandet av tortyr och skär ner på antalet brott som leder till dödsstraff.
• en viss religionsfrihet (1781). Även judar kom att få bosätta sig i vissa städer (Stockholm, Göteborg och Norrköping) och utöva sin tro från år 1782. Kungen ville på detta sätt locka till sig duktiga yrkesmän och skickliga investerare till landet för att främja den ekonomiska tillväxten.
• en uppryckning inom kulturen. Operan och Dramaten byggs i Stockholm. Han instiftar den Svenska Akademin. Ett flertal musiker, konstnärer och författare får ekonomiska understöd av staten genom kungens försorg.

Vid riksdagen 1789 lyckas Gustav III med sin nästa ”statskupp”. Med stöd av de ofrälse stånden lyckas han driva igenom ett tillägg till 1772 års regeringsform – den s.k. Förenings- och säkerhetsakten (1789).Förenings- och säkerhetsakten var ett tillägg till 1772 års regeringsform och som efter Riksdagen 1789 infördes i Sverige. Förenings- och säkerhetsakten gav kungen rätt att efter eget gottfinnande förklara krig, sluta fred och ingå pakter med främmande makt utan att detta krävde riksdagens godkännande. Bestämmelser i akten fråntog riksdagen rätten att framlägga lagförslag, men riksdagen behöll rätten att godkänna beslut gällande skatter. Det högadliga Riksrådet avskaffades, och ersattes med Rikets allmänna ärendens beredning, vilket blev en föregångare till dagens regering. Ofrälse tog med detta för första gången steget in i rikets främsta beslutande organ. Dessutom inrättades Högsta domstolen, där kungen satt med två röster samt utslagsröst vid en jämn omröstning. De ofrälse gynnades genom att akten upphävde adelns monopol till ämbeten i staten. Kronobönderna garanterades ärvd besittningsrätt till kronojorden; alternativt kunde bönderna friköpa jorden. Riksdagen 1789 beslutade också att överlåta hela statsskulden till ständerna. Riksgäldskontoret upprättades och uppdrogs att administrera skulderna. I Sverige upphävdes förenings- och säkerhetsakten genom 1809 års grundlag. I Finland bestod den som gällande grundlag till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft. Detta stärker kungens position väsentligt. Eftersom Gustav hade fått böndernas stöd så kom han att belöna dem genom;

• att ge dem full äganderätt till sina skattehemman (de behövde inte längre pantsätta dem på grund av obetalda skatter)
• att kronobönder fick rätt att lösa in sina gårdar och göra dem till skattehemman
• att adeln förlorade sin urgamla rätt att jaga och fiska oavsett vem som ägde marken

Vid en maskeradbal på Operan den 16 mars 1792 sköts kungen av Gardesoffiecern Jacob Johan Anckarström. Skotten var inte direkt dödande vilket orsakade förvirring bland attentatsmännen. Dörrarna stängdes och de närvarande fick demaskera sig. Nästa dag greps Anckarström. Två veckor senare avled Gustav III av infektionerna som tillstött den relativt enkla skottskadan. Hans son Gustav (IV) var omyndig så nu fick brodern Hertig Karl ta över. Några rader om Anckarströms straff och avrättning: Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff:
”jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken”. Anckarströms släkting Carl Christoffer Gjörwell den äldre skrev följande om själva avrättningen:
”Han lade sig lugnt ner med huvudet mot stupstocken och högerhanden mot ett annat block. Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst bödelns stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet och handen från kroppen, vilken därpå fick ligga där den låg en stund och sedan vändes på rygg så att blodet skulle rinna av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med bröd och brännvin. De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det vid galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder, och därmed var skådespelet över.”

2. Från Garnisonsstad till Handelsstad – Göteborg under 1700-talet: Jag startade med att nämna det Ostindiska Kompaniet. För Göteborg, kompaniets säte och stapelstad, blev den ostindiska handeln en källa till rik och hastig uppblomstring. De dyrbara indiska och kinesiska varorna – huvudsakligen siden, te, porslin och kryddor – såldes på livligt besökta auktioner efter ostindiefararnas hemkomst. De spreds sedan nära nog över hela Europa och utgjorde en betydande del av Sveriges export. Det har uppskattats att kompaniets handel stod för 2–5 % av Sveriges bruttonationalprodukt under perioden 1730–1800. Det skall dock påpekas att det Ostindiska Kompaniet var ej någon stor inkomstkälla för den vanlige göteborgaren – det var endast några få privatpersoner som gjorde sig en förmögenhet (bland annat Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Robert Finlay, William Chalmers, Jonas Alströmer, Claes Grill, Gustaf Tham och Anders Plomgren, samt statsmän sådana som Carl Fredrik Scheffer och Johan Liljencrantz.).
Betydligt viktigare för den ”vanlige göteborgaren” var de över 11 000 fartyg som anlände Göteborg under samma tid (ungefär samma antal lämnade staden under samma tidsperiod). Dessa fartyg, i varierande storlek, kom med varor från olika europeiska länder, från våra nordiska grannar samt från olika hamnar utmed den svenska kusten. Under den senare delen av 1700-talet och framförallt under 1800-talet så kom Göteborgs hamns betydelse att öka när allt större kvantiteter järn- och trävaror inifrån landet skeppades ut härifrån. Den allt intensivare handeln satte stor prägel på staden som vid denna tid fick sitt smeknamn ”Lilla London”. Carl von Linné skrev om staden i juli 1746:
”Göteborg var den täckaste ibland alla i riket, till storlek något mindre än Uppsala, nästan rund, omgiven och befästad med vallar och gravar, avdelad med reguljära, räta och jämna gator, genomskuren med åtskilliga grakter eller gravar, som på ömse sidor hava gator. … Broarna eller bryggorna äro välvda, lövträn äro planterade på ömse sidor om gravarna, så att denna stad mycket liknar de holländska städer.”
År 1760 utgjorde manufakturidkare 5,3 procent av Göteborgs befolkning, vilket är en stor andel i Sverige vid den här tiden. Textil (framförallt ylle), tobaks- och sockerindustrin var några viktiga industrigrenar. Linné skriver att ”Staden är folkrik av handlande, seglande, milis, främmande och folk, som stöta till ifrån hela landet; varav här är mycken ruljangs, så att inbyggarna må väl och äga sköna samt vackert möblerade hus”.
Under den senare delen av 1700-talet så kom sillen att dominera Göteborgs (och Bohusläns) ekonomi. Sillen hade gått till vid mitten och under den senare delen av 1500-talet (1556–1589), den gick till under 1600-talet (1660-talet) – men inga perioder kan jämföras med sillfisket 1747–1809. Denna sillperiod skapade många arbetstillfällen vid de sillsalterier och trankokerier som kom att anläggas. I Göteborg och Göteborgstrakten kom man framförallt att anlägga salterier. Masthugget, Majnabbe, Gamla slottet, Gamla varvet samt Långedrag hade många salterier. Trankokerierna låg längre från staden – upp mot Marstrand, Orust och Tjörn (1781 – 241 stycken // 1787 – 409 stycken bara i Bohuslän).
Befolkningstillväxten under denna tid var den högsta i landet. Arbetare behövdes i fisket, i salterierna och vid trankokerierna. Man behövde också tunnbindare, segelmakare, nättillverkare etc… Till detta kom handelsmän (bl.a. uppstod nya yrken – ”silluppköpare” – de distribuerade sillen mellan fiskeort och beredningsanläggning) och köpmän. Det behövdes också kapital för att starta dessa storindustrier – Santesson, Arfvidsson, Wetterling, Ekman, Holterman och Hall var några som investerade.

3. Fattiga i Göteborg under 1700-talet: Trots den ökade handeln och de goda ekonomiska framstegen så var det flera som hade svårt att klara av vardagen. Det vara bara ett fåtal som var involverade i Ostindiska Kompaniet och i någon av de små men starkt växande manufakturerna. De flesta i Göteborg var sysselsatta vid byggen, i hamnen, på varumagasinen, vid sillsalterierna (medd dess bi-industrier) eller arbetade som pigor och drängar. De levde ofta farligt nära existensminimum.
1750: 67 % klarade sig knappt (9 % var fattiga utan möjlighet att försörja sig)
1795: 72 % klarade sig knappt (6 % var fattiga utan möjlighet att försörja sig)
1800: 70 % klarade sig knappt (14 % var fattiga utan möjlighet att försörja sig)
Dessa siffror representerar Göteborgs innerstad. I de dåtida förorterna var det ännu värre – 25% var fattiga runt år 1800!
Så var hamnade de som inte klarade sig?
Göteborgs stads fattighus 1726–1896: Göteborg fick sin första, fasta fattigvårdsorganisation år 1725. Genom subskription bland borgerskapet och stadens övriga invånare fick man in medel. Göteborgs stad köpte då en klädesfabrik ”i förstaden Stampen” för 600 riksdaler. Här grundlade man Göteborgs Stads fattighus. I ett kungligt brev kan man läsa ”Efter det Borgerskapet i Göteborg begärdt att mot särskilda afgifter på varor få iståndsätta och underhålla ett allmänt stadens fattighus, hvarigenom icke allenast Göteborgs stad nu alldeles skall vara befriad från tiggares omlägrande, utan ock med tiden tjena till medel att förmå löst folk till arbete och skicklighet, och Magistraten och Borgerskapet haft den afsigten med fattighuset att, tillika med fattiges, sjuke och eländes försörjande, jemväl hinna till inrättning av en skola, der fattiga ungdomen finge undervisning och beredas till skicklige sjömän eller hantverkare.”
1726 – Detta året fick fattiginrättningen kungligt privilegium. Därigenom garanterades fattigvården vissa inkomster från utrikeshandeln. Runt 100 ”fattiga av hvad frejd eller i hvilka omständigheter i öfvrigt de måtte vara” fick ett hem i fattighuset. Snart var antalet hjon uppe i 200. 1733 utdelades matportionerna en gång dagligen. Det var sill, långfisk eller fläsk samt soppa eller gröt. Till detta kom en bit bröd eller en mugg svagdricka. En gång i veckan lyxades det med smör och ost…
1735 – Nu fick man dela vissa inkomster från handeln med det inrättade spinnhuset vid Skansen Lejonet…
1767 – Detta år byggdes Mariagården vid Stampen (vid spårvagnshållplatsen Ullevi). Det kunde ta emot ca 150 personer. De fattiga kom här att bilda en egen kyrklig församling.
Göteborgs barnhus (1737): 1737 öppnades ett stadsbarnhus och Göteborgs borgerskap inrättade ett barnhus 1757. Pojkarna försågs med blåa kläder med rött foder, blå strumpor (röda på söndagarna) och vita hattar. Flickorna, i blåa mössor, hade blå kjolar, blåa tröjor med röda uppslag och röda revärer.
Willins fattigfriskola 1767–1920: Till dem som särskilt ömmade för de fattiga hörde prosten Johan Willin. Han startade Willinska fattigfriskolan, först belägen vid Stampen och senare med annex i Haga. Skolan som startade 1767 anses vara Sveriges äldsta folkskola.
Holtermans baracker på Smedjegatan 18
Fattighuskyrkan/Mariakyrkan i trä 1767, i sten 1815: Willin predikade i fattighuskyrkan, en enkel träbyggnad som utbyttes mot en stenkyrka 1815. Stadens societet vallfärdade till Stampen för att blanda sig med fattighjonen och lyssna på Willins förkunnelser. I slutet av 1700-talet tillsattes en kommitté till ”utarbetande av någon säker facon rörande tiggeriets hämmande i Göteborg”. Fattigvårdens syfte var att alla arbetsföra skulle sättas i arbete, de som inte kunde arbeta skulle få understöd in natura (inte penningmedel) eller tas in på anstalt. De intagna stod i skuld till staden för sin försörjning och även om de arbetsföra fick ”flitpeng” räckte det aldrig till att göra dem skuldfria. Under 1700-talet senare hälft så fanns det dubbelt så många fattiga i Göteborg jämfört med Stockholm – och där var fattigdomen vanlig.

4. En liten promenad genom Göteborg via 1790års stadskarta: Jag hade förstorat ett antal delar av Göteborgs stadskarta från 1790. Via dessa förstoringar så färdades vi från den östra delen av staden, via Svingeln – Spinnhuset och Stampgatan med Fattighuset och fattigfriskolan till den nya järnvågen vid Pustervik samt salteriet i Masthugget i väst. Denna stadskarta ingår i en samling stadskartor som Göteborgs stad gav ut i samband med Jubileumsutställningen 1923.
1. Spinnhuset (Svingeln) och Mosaiska Kyrkogården
2. Tegelbruket (Nya Ullevi); Fattighuskyrkan; Fattighuset (Mariagården); Fattigfriskolan; Barnhuset samt Tullhuset utanför Drottningporten.
3. Tullhuset; Drottningporten; Sockerbruket (Brunnsparken) och Gamla Järnvågen (också Brunnsparken)
4. Högvakten (Gustaf Adolfs Torg); Commendatshuset (Gustaf Adolfs Torg); Ostindiska Kompaniet (Stadsmuseet); Garnisonskyrkan (Kronhuset) och Artilleriets tyggård
5. Lilla Bommen med tullhus samt det första Sahlgrenska Sjukhuset
6. Första Sahlgrenska Sjukhuset; Stora Bommen med tullhus; Apoteket Enhörningen; Apoteket Cronan samt Frimurarlogen
7. Carlsporten med tullhus; Garnisonssjukhuset (Lazarett); Kurhuset; Göteborgs Gymnasium (vid Domkyrkan) samt Repbanan (vid Östra Larmgatan)
8. Järnvågen (vid Pustervik); Carlsporten med tullhus; Garnisonssjukhuset (Lazarett) samt Kurhuset
9. Järnvågen; Vauxhall; Salteribodar i Masthugget; Smala Vägen och Breda Vägen; Fiskdamm samt Tullhuset vid dagens Järntorg
10. Caponjären genom Haga
11. Caponjären vid Haga som slutar nedanför Skansen Kronan; Haga uppdelat i Västra Haga och Östra Haga (små hus med trädgårdar ungefär som Gatenhielmska reservatet)
12. Repbanan (Östra Larmgatan); Kungsporten; Vattenreservioaren; Tullhuset utanför Kungsporten samt Nya Allén (vid Södra Vägen)
Här är en länk till dessa kartor: https://goteborg.se/wps/portal/start/bygga-bo-och-leva-hallbart/bygga-riva-och-forandra/stadsbyggnadsforvaltningens-kundservice/kartor-fran-jubileumsutstallningen-1923.

5. ”Wåd-eld” – från trästad till stenstad: Göteborgs träbebyggelse härjades av ett flertal storbränder, framförallt under 1700-talet. Här är en stencil som går igenom de mest förödande bränderna i Göteborg fram tills början av 1800-talet: Storbränder i Göteborg

6. Lite mer information om 1700-talets Göteborg: Några saker som jag ej tog upp under denna sammankomst var:
Sjukhus i Göteborg under 1700-talet:
Göteborgs hospital: I fråga om sjukvård intar Göteborgs Hospital en särställning. Den hade främst funktionen att ta hand om psykiskt sjuka. Genom kunglig befallning hade det flyttats från Gamla Lödöse år 1528. I Nya Lödöse skulle Hospitalet betjäna Älvsborg län – det tilldelades för sin försörjning tionden och spannmålsräntor. På Hospitalet bedrev man också eget gårdsbruk. 1624 flyttas Hospitalet in till den nya staden. År 1665 finns uppgifter om ett sjukhus norr om Kvarnberget, där även en av stadens dricksvattenkällor låg. Huset revs efter den stora branden 1721, då placeringen intill stadens kruthus ansågs riskabel. Planer på ett nytt sjukhus fanns redan 1709. När det första sjukhuset förstördes vid branden den 15 april 1721 beslutade stadens magistrat samma år att bygga ett nytt sjukhus ”under Ekskogen”, vid foten av Lilla Otterhällans södra del, nuvarande Kungshöjd, på en tomt som ungefär motsvarar Hvitfeldtsplatsen 3. Sjukhuset stod klart 1727 och byggdes ut 1797 och 1800. Den senare utvidgningen gällde vård av obotligt sjuka. Det har diskuterats om detta var ett allmänt sjukhus eller ett så kallat kurhus. I en originalskrivelse från 1777 beskriver stadens politieborgmästare byggnaden som: ”et litet Curhus, som staden i flere år haft, at där insätta och under StadsChirurgi uppsikt låta bota någre liderlige af venerisk smitta angrepne qvinspersoner, för at hindra at sådan smitta genom dem ej måtte utbredas, äfven til de oskyldiga.” Huset brann ner till grunden 1804, och i magistratens protokoll från samma år står antecknat att ”stadens kurhus brunnit neder”.
Garnisonssjukhuset i Göteborg var ett militärt sjukhus för Kungliga Göta artilleriregemente vid nuvarande Kungsgatan 10 i Göteborg. Det var i bruk 1755–1895 och byggnaden revs 1907.
En donation från Nicolaus Sahlgren lade grunden för Sahlgrenska sjukhuset. Han testamenterade sina halländska gods till någon ”nyttig och beständig inrättning här i staden”. Sjukhuset hade ursprungligen endast 14 sängar men byggdes senare ut för att kunna ta emot 26 patienter. Det första sjukhuset låg där Sillgatan (nuvarande Postgatan) mynnade ut i Kronans Masthamn (nuvarande Packhusplatsen), och öppnades den 11 mars 1782 då den förste patienten kunde läggas in. Sahlgrenska drevs inledningsvis som en privat inrättning, men fick år 1784 statsbidrag i form av en kollekt som samlades in vid barndop och begravningar. Denna skulle gå till ett blivande länslasarett, men styrdes om till Sahlgrenska på villkoret att man skulle ta hand om stadens sjuka. År 1789, sju år efter starten, överlämnades sjukhuset till stadens borgerskap, som dock varit representerade i sjukhusdirektionen redan från starten.
En detalj som avsevärt kom att förbättra hälsan i Göteborg var tillgången till rent vatten…
Göteborgs vattenförsörjning under 1700-talet: I England hade man på 1600-talet börjat leda vatten i urborrade ekstockar in till London. Under 1700-talet kom samma förslag att resas i Lilla London… Under den senare delen av 1700-talet blomstrade affärerna i Göteborg – bland annat på den rika tillgången på sill! Finansieringen av en vattenledning kunde därför till största ske genom frivilligt kapital (staden betalade en tredjedel – 5000 riksdaler). En utlänning – ”en man från Ängland, som förut med framgång gjort slika inrättningar” fick 1785 uppdraget att genomföra bygget. Det bestod av ett brunnhus med cistern vid Kallebäcks källa samt 4,8 km nedgrävda trästockar av asp och fur till Kungsporten vid Östra Hamngatan. 1787 invigde Gustaf III vattenledningen. Större delen av Göteborgs befolkning var samlade för att se hur det ”Kallabäckska wattnet, ledsagat under jorden, sprang på torget up…”. 1789 kom tappstället vid Domkyrkan (först stod tappstället med kranarna mot Kungsgatan. I dag står kranarna mot Västra Hamngatan). På detta tappställe (vid Domkyrkan) kan man än idag läsa:
När dig lekamlig törst
till jordiskt watten drifver
lät själen njuta det
som lifsens källa gifver
det ena har du här
sök templet som där står
att blifva undervist
hur du det andra får

Efter vårt besök på stadsmuseet så skapade jag en presentation av museets utställning om 1700-talet: Göteborgs stadsmuseum – 1700-talets Göteborg. Jag visste inte då att museet också satt samman en liten videopresentation av 1700-talets Göteborg. Här är denna korta video:

Stadsmuseets video om Göteborg under 1700-talet.

7. Tidigt 1800-tal – den ”briljanta tiden”: Den 17 december 1806 meddelade Gustav IV Adolf i ett kungligt brev, om att undanröja Göteborgs fästning, som ansågs ha spelat ut sin roll militärt. Den 19 oktober 1807 slöts ett avtal mellan landshövdingen Johan Fredrik Carpelan och Kungl. Maj:t, och den 2 november samma år påbörjade magistraten arbetet, genom att verkställa rivningen av fästningens murar och jämna ut vallar och gravar, utom den stora vallgraven. Vallrivningen var periodens största offentliga arbete, vari även soldater och fästningsfångar deltog. I kontraktet förordnades även att en ”kör- och promenadallé skulle läggas ut kring staden”, vilket blev Nya Allén.
De första årtiondena på 1800-talet har kommit att kallas Göteborgs ”briljanta tid”. På grund av Napoleonkrigen (och den s.k. Kontinentalblockaden) så blev Göteborg centrum för en omfattande transitohandel. Staden förmedlade affärer mellan England och kontinenten. Detta drog hit en mängd utländska köpmän. En av dessa var:
Abraham Robert Lorent (1770-1833). Han var tysk. Som köpman drog han och hans bror till USA där de kom att handla med socker, bomull och slavar(!) Då de återvände till Tyskland så hade Europa drabbats av Napoleons kontinentalblockad. Därför kom Lorent först att bosätta sig i Köpenhamn. Efter engelsmännens bombardemang 1807 av Köpenhamn flyttade han till Göteborg. Vid Klippan köpte han 1808 tomtmark (han köpte mark här eftersom djupgående fartyg kunde gå ända in till kaj). Lorent erhöll privilegium att uppföra ett sockerbruk för raffinering av importerat råsocker. 1810 startar tillverkningen. Tre år senare får han också tillstånd att också anlägga ett bruk för portertillverkning. Härmed har en ny epok inletts i Göteborgs historia – den industriella! År 1820 kom kung Carl XIV Johan på besök för att skåda den nya imponerande anläggningen. På ett porterkar vid Klippan kan man läsa på en minnesskylt: ”Till åminnelse af den frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820”. Något år efter Lorents död går bruket i konkurs. Det köps då upp av David Carnegie d.y. Han övertar bruket från 1836. Lorents konkurs var till viss del beroende på den kris som drabbar Göteborg 1820-1840.

Här slutade dagens sammankomst. Nästa tisdag så fokuserar vi på Göteborgs briljanta tid samt den kris som kom efter de ”goda åren”.

SAMMANKOMST 16 (DECEMBER 2025)

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Frihetstiden / Gustavianska tiden
2. Den svenska kalendern – ”ny tid” efter
3. Industrier (manufakturer) i Göteborg under 1700-talet
4. ”Vanligt folk i Göteborg under 1700-talet”
5. Sjukhus och fattigvård i Göteborg under 1700-talet
6. Göteborgs vattenförsörjning under 1700-talet
7. ”Wåd-eld”
8. Jul

1. Frihetstiden / Gustavianska tiden: 1718 dog Karl XII. Därmed var det slut på det karolinska enväldet. Karls syster Ulrika Eleonora får styra landet med ”råds råde”. 1719 väljs hon till Sveriges drottning mot att hon avger en kungaförsäkran. Enligt denna skall makten till stor del föras över till rådet. Där styr framförallt adeln. Året efter, 1720, så väljs hennes man Fredrik till kung mot ytterligare en kungaförsäkran. I samband med denna försäkran får Sverige en ny regeringsform 1721. Här är en pdf-fil med en översikt av tiden 1721-1792, dvs. Frihetstiden och den Gustavianska tiden: Frihetstiden och den Gustavianska tiden

2. Den svenska kalendern – ”ny tid” efter 1753: Den julianska kalendern förflyttar sig en dag gentemot årstiderna vart 128:e år. I modern tid, d.v.s. under 1900- och 2000-talen, är skillnaden mellan kalendrarna 13 dagar. I den gregorianska kalendern infaller den tidpunkt som vintersolståndet är vanligtvis kring den 21 eller 22 december. Då är den julianska kalendern fortfarande kvar på den 9 december. När Sverige införde ”nya stilen” 1753 var skillnaden 11 dagar, så vintersolståndet inträffade i den julianska då kring den 10 eller 11 december – inte den 13. Och när den gregorianska kalendern första gången dök upp 1582 var skillnaden 10 dagar, så då var vintersolståndet i den julianska den 11 eller 12 december. Om man räknar den gregorianska kalendern proleptiskt, vilket innebär att man kollar vilket datum det skulle ha varit enligt den en given dag innan den infördes, kan man t.ex. se att skillnaden på 1400-talet skulle ha varit 9 dagar (om den alltså hade funnits då), på 1300-talet 8, på 1200- och 1100-talen 7 o.s.v. Det innebär att de båda kalendrarna skulle ha stämt överens på 200-talet, så då skulle vintersolståndet alltså ha inträffat kring den 21 eller 22 december enligt båda. När den julianska infördes i romarriket år 45 f.Kr. skulle den faktiskt ha legat 2 dagar före den gregorianska, så då inföll vintersolståndet alltså kring den 23 eller 24 december. Anledningen till att det är en allmän tro att Lucianatten alltid enligt den julianska kalendern var den längsta är följande: Det var i slutet av 1200-talet som namnet Lucia och hennes helgondag den 13 december kom till Norden och det blev populärt under 1300-talet – det århundrade då skillnaden var 8 dagar och det faktiskt var Lucianatten som var årets längsta. Sedan fortsatte föreställningarna om att den var det – och allt magiskt som då var i görningen – att leva vidare under århundradenas gång. För vanligt folk, utan tillgång till exakta mätinstrument, som t.ex. klockor, är det ju inte så lätt att hålla koll på exakt vilken natt som är längst, eftersom skillnaderna är så små från natt till natt. Lite märkligt är det då att efter införandet av ”nya stilen” flyttades en del föreställningar om Lucianattens magi fram till Tomasdagen, den 21 december – alltså 8 dagar senare, trots att de flesta var medvetna om att det var 11 dagar som försvann, eftersom många ansåg att ”staten stal 11 dagar ur deras liv”. Lustigt nog flyttades föreställningarna inte 11 dagar framåt, d.v.s. till julafton, vilket det ju borde ha gjort om man nu ännu på 1700-talet levde kvar i föreställningen att Lucianatten var årets längsta. En framflyttning av dessa föreställningar till den 21 december antyder att man var medveten om att årets längsta natt hade halkat tillbaka till den 10 december
Tillägg: Detta kan jämföras med midsommar. Fram t.o.m. 1952 var midsommarhelgen fast, då midsommarafton alltid låg den 23 juni och midsommardagen den 24. Även om sommarsolståndet, med årets kortaste natt, inte låg exakt där i mitten av 1700-talet låg föreställningen om det och midsommarnattens magi där. När ”nya stilen” infördes fick naturligtvis midsommarhelgen fortsätta att ligga den 23 – 24 juni, men man var också medveten om att det som i den gamla kalendern var den 23/24 juni i den nya motsvarades av 4/5 juli. Den 4 juli blev därmed ”gamla midsommarafton” och det uppstod en del nya föreställningar om magi som inträffade ”mellan midsommaraftnarna”. Och denna mellanperiod blev helt logiskt 11 dagar, eftersom det var så många som kalendern skiftades. Men, vid vintersolståndet verkar det ha blivit lite sammanblandning.
Men, det var alltså ett århundrade under medeltiden då Lucianatten faktiskt var längst – inte hela tiden som vi hade den julianska kalendern. Det som är riktigt intressant med bytet av kalendersystem i Sverige är att man som enda land lyckades få till en 30 februari ett år. I stället för att ändra direkt från den julianska kalendern till den gregorianska genom att utelämna ett block på varandra följande dagar som man hade gjort i andra länder, planerade det svenska riket att gradvis ändra genom att utesluta alla skottårsdagar från 1700–1740. Skottårsdagen utelämnades i februari 1700, men samtidigt bröt kriget ut vilket gjorde att man glömde bort kalenderändringen de nästa två skottårsdagarna 1704 och 1708 som förblev skottår. För att undvika förvirring, en helt egen kalenderräkning och ytterligare misstag återställdes den julianska kalendern år 1712 genom att man lade till en extra skottårsdag vilket gav det året den enda kända faktiska användningen av 30 februari i en kalender. Den dagen motsvarade den 29 februari i den julianska kalendern och den 11 mars i den gregorianska kalendern.
Den svenska konverteringen till den gregorianska kalendern genomfördes först 1753 då den 17 februari följdes av den 1 mars.

3. Industrier (manufakturer) i Göteborg under 1700-talet: Under den första halvan av 1700-talet dominerade fiskerinäringen, och Göteborgs hamns betydelse ökade först när allt större kvantiteter järn- och trävaror inifrån landet började skeppas ut därifrån. Under 1700-talet utvecklades Göteborg till en blomstrande handels- och sjöfartsstad med omkring 10 000 invånare. Den intensiva handeln satte stor prägel på staden som vid denna tid fick sitt smeknamn ”Lilla London”. Carl von Linné skrev om staden i juli 1746:
”Göteborg var den täckaste ibland alla i riket, till storlek något mindre än Uppsala, nästan rund, omgiven och befästad med vallar och gravar, avdelad med reguljära, räta och jämna gator, genomskuren med åtskilliga grakter eller gravar, som på ömse sidor hava gator. … Broarna eller bryggorna äro välvda, lövträn äro planterade på ömse sidor om gravarna, så att denna stad mycket liknar de holländska städer.”
År 1760 utgjorde manufakturidkare 5,3 procent av Göteborgs befolkning, vilket är en stor andel i Sverige vid den här tiden. Tobaks- och sockerindustrin var också viktiga industrigrenar. Linné skriver att ”Staden är folkrik av handlande, seglande, milis, främmande och folk, som stöta till ifrån hela landet; varav här är mycken ruljangs, så att inbyggarna må väl och äga sköna samt vackert möblerade hus”.
Speciellt sillindustrin kom att dominera den senare delen av 1700-talets ekonomi i Göteborg med omnejd. Sillen hade gått till vid mitten och under den senare delen av 1500-talet (1556–1589), den gick till under 1600-talet (1660-talet) – men inga perioder kan jämföras med sillfisket 1747–1809. Denna sillperiod skapade många arbetstillfällen vid de sillsalterier och trankokerier som kom att anläggas. I Göteborg och Göteborgstrakten kom man framförallt att anlägga salterier. Masthugget, Majnabbe, Gamla slottet, Gamla varvet samt Långedrag hade många salterier. Trankokerierna låg längre från staden – upp mot Marstrand, Orust och Tjörn (1781 – 241 stycken // 1787 – 409 stycken bara i Bohuslän). Beredningen av tran kom dock att skapa ett ”avfallsproblem”. En mycket intensiv miljödebatt uppstod om var man skulle göra av ”trangrumset” (Det ansågs, att trangrumset förorenade havsvattnet och grundade upp vikar, där många slags fiskar hade sina lekplatser och fiskynglet sina fredade tillväxtområden). Sillen betydde mycket för Göteborg och Bohuslän. Befolkningstillväxten under denna tid var den högsta i landet. Arbetare behövdes i fisket, i salterierna och vid trankokerierna. Man behövde också tunnbindare, segelmakare, nättillverkare etc… Till detta kom handelsmän (bl.a. uppstod nya yrken – ”silluppköpare” – de distribuerade sillen mellan fiskeort och beredningsanläggning) och köpmän. Det behövdes också kapital för att starta dessa storindustrier – Santesson, Arfvidsson, Wetterling, Ekman, Holterman och Hall var några som investerade.

4. ”Vanligt folk i Göteborg under 1700-talet”: De flesta i Göteborg var sysselsatta vid byggen, i hamnen, på varumagasinen eller arbetade som pigor och drängar. De levde ofta farligt nära existensminimum.
1750: 67 % klarade sig knappt (9 % var fattiga utan möjlighet att försörja sig)
1795: 72 % klarade sig knappt (6 % var fattiga utan möjlighet att försörja sig)
1800: 70 % klarade sig knappt (14 % var fattiga utan möjlighet att försörja sig)
Dessa siffror representerar Göteborgs innerstad. I de dåtida förorterna var det ännu värre – 25% var fattiga runt år 1800!

5. Sjukhus och fattigvård i Göteborg under 1700-talet: I fråga om sjukvård intar Göteborgs Hospital en särställning. Den hade främst funktionen att ta hand om psykiskt sjuka. Genom kunglig befallning hade det flyttats från Gamla Lödöse år 1528. I Nya Lödöse skulle Hospitalet betjäna Älvsborg län – det tilldelades för sin försörjning tionden och spannmålsräntor. På Hospitalet bedrev man också eget gårdsbruk. 1624 flyttas Hospitalet in till den nya staden.
År 1665 finns uppgifter om ett sjukhus norr om Kvarnberget, där även en av stadens dricksvattenkällor låg. Samma år betalades 12 daler kopparmynt ”till Lars Eriksson för stenkörning till brunnen vid sjukhuset”. År 1696 uppges att stadstuktaren Anders Larsson hade sin bostad i sjukhuset. Informationen kommer bland annat från rådmannen och stadsfysicus Östrings bok Privilegia Xenodochii Gothoburgensis (”Privilegier för sjukhuset i Göteborg”). Huset revs efter den stora branden 1721, då placeringen intill stadens kruthus ansågs riskabel. Planer på ett nytt sjukhus fanns redan 1709. När det första sjukhuset förstördes vid branden den 15 april 1721 beslutade stadens magistrat samma år att bygga ett nytt sjukhus ”under Ekskogen”, vid foten av Lilla Otterhällans södra del, nuvarande Kungshöjd, på en tomt som ungefär motsvarar Hvitfeldtsplatsen 3. Sjukhuset stod klart 1727 och byggdes ut 1797 och 1800. Den senare utvidgningen gällde vård av obotligt sjuka. Stadsfysicus Boéthius och stadsfältskären Rönnow hade innan dess fått magistratens uppdrag att utse den mest lämpliga platsen för sjukhuset. Några år tidigare hade det funnits önskemål om att sjukhuset skulle placeras, liksom garnisonsbadstugan, vid Lilla Bommen, men man beslutade att bygga det vid Lilla Otterhällan ”under Ekskogen”, nära det gamla gjuthuset. Löjtnant Bengt Wilhelm Carlberg, som senare blev stadsarkitekt, utförde troligen ritningarna och fick även uppföra byggnaden, som lämnades ut på entreprenad för 1 322 daler. Det har diskuterats om detta var ett allmänt sjukhus eller ett så kallat kurhus. I en originalskrivelse från 1777 beskriver stadens politieborgmästare byggnaden som: ”et litet Curhus, som staden i flere år haft, at där insätta och under StadsChirurgi uppsikt låta bota någre liderlige af venerisk smitta angrepne qvinspersoner, för at hindra at sådan smitta genom dem ej måtte utbredas, äfven til de oskyldiga.” Huset brann ner till grunden 1804, och i magistratens protokoll från samma år står antecknat att ”stadens kurhus brunnit neder”. Garnisonssjukhuset i Göteborg var ett militärt sjukhus för Kungliga Göta artilleriregemente vid nuvarande Kungsgatan 10 i Göteborg. Det var i bruk 1755–1895 och byggnaden revs 1907.
En donation från Nicolaus Sahlgren lade grunden för Sahlgrenska sjukhuset. Han testamenterade sina halländska gods till någon ”nyttig och beständig inrättning här i staden”. Sjukhuset hade ursprungligen endast 14 sängar men byggdes senare ut för att kunna ta emot 26 patienter. Det första sjukhuset låg där Sillgatan (nuvarande Postgatan) mynnade ut i Kronans Masthamn (nuvarande Packhusplatsen), och öppnades den 11 mars 1782 då den förste patienten kunde läggas in. Han hette Peter Söderlund och led av dysenteri. Den 24 mars skrevs han ut som frisk. Kostnaden för sjukhuset, inklusive inventarier, uppgick till 5 481 riksdaler och 10 skilling. Pehr Dubb blev 1782 Sahlgrenska sjukhusets förste ”amiralitetsmedicus”, mot en årlig ersättning av 137 riksdaler och 16 skilling. Personalen utgjordes av: Sjukhusläkare – Överfältskär (den första var regementsfältskären Weinberg) – Underfältskär – Fältskärgossar – Barnmorska – Sjukvakterskor – Hushållerska – Piga – Sjukhusdräng, totalt 15 personer. Sahlgrenska drevs inledningsvis som en privat inrättning, men fick år 1784 statsbidrag i form av en kollekt som samlades in vid barndop och begravningar. Denna skulle gå till ett blivande länslasarett, men styrdes om till Sahlgrenska på villkoret att man skulle ta hand om stadens sjuka. År 1789, sju år efter starten, överlämnades sjukhuset till stadens borgerskap, som dock varit representerade i sjukhusdirektionen redan från starten.

Donationsmarken utanför vallgraven var ursprungligen tänkt som betesmark för borgarnas djur, men vissa delar arrenderades ut till enskilda personer. Landerier byggdes, men även annan bebyggelse uppstod, som fattighuset utanför östra porten, barnhuset, Willinska fattigfriskolan och Spinnhuset tillsammans med garverier och bryggerier. Göteborg fick sin första, fasta fattigvårdsorganisation år 1725. Genom subskription bland borgerskapet och stadens övriga invånare fick man in medel. Göteborgs stad köpte då en klädesfabrik ”i förstaden Stampen” för 600 riksdaler. Här grundlade man Göteborgs Stads fattighus. I ett kungligt brev kan man läsa ”Efter det Borgerskapet i Göteborg begärdt att mot särskilda afgifter på varor få iståndsätta och underhålla ett allmänt stadens fattighus, hvarigenom icke allenast Göteborgs stad nu alldeles skall vara befriad från tiggares omlägrande, utan ock med tiden tjena till medel att förmå löst folk till arbete och skicklighet, och Magistraten och Borgerskapet haft den afsigten med fattighuset att, tillika med fattiges, sjuke och eländes försörjande, jemväl hinna till inrättning av en skola, der fattiga ungdomen finge undervisning och beredas till skicklige sjömän eller hantverkare.”
1726 – Detta året fick fattiginrättningen kungligt privilegium. Därigenom garanterades fattigvården vissa inkomster från utrikeshandeln. Runt 100 ”fattiga av hvad frejd eller i hvilka omständigheter i öfvrigt de måtte vara” fick ett hem i fattighuset. Snart var antalet hjon uppe i 200. 1733 utdelades matportionerna en gång dagligen. Det var sill, långfisk eller fläsk samt soppa eller gröt. Till detta kom en bit bröd eller en mugg svagdricka. En gång i veckan lyxades det med smör och ost…
1735 – Nu fick man dela vissa inkomster från handeln med det inrättade spinnhuset vid Skansen Lejonet…
1737 – Stadens första barnhus grundas
1767 – Detta år byggdes Mariagården vid Stampen (vid spårvagnshållplatsen Ullevi). Det kunde ta emot ca 150 personer. De fattiga kom här att bilda en egen kyrklig församling.
Under 1700-talet senare hälft så fanns det dubbelt så många fattiga i Göteborg jämfört med Stockholm – och där var fattigdomen vanlig).

6. Göteborgs vattenförsörjning under 1700-talet: I England hade man på 1600-talet börjat leda vatten i urborrade ekstockar in till London. Under 1700-talet kom samma förslag att resas i Lilla London… Under den senare delen av 1700-talet blomstrade affärerna i Göteborg – bland annat på den rika tillgången på sill! Finansieringen av en vattenledning kunde därför till största ske genom frivilligt kapital (staden betalade en tredjedel – 5000 riksdaler). En utlänning – ”en man från Ängland, som förut med framgång gjort slika inrättningar” fick 1785 uppdraget att genomföra bygget. Det bestod av ett brunnhus med cistern vid Kallebäcks källa samt 4,8 km nedgrävda trästockar av asp och fur till Kungsporten vid Östra Hamngatan. 1787 invigde Gustaf III vattenledningen. Större delen av Göteborgs befolkning var samlade för att se hur det ”Kallabäckska wattnet, ledsagat under jorden, sprang på torget up…”. 1789 kom tappstället vid Domkyrkan (först stod tappstället med kranarna mot Kungsgatan. I dag står kranarna mot Västra Hamngatan). På detta tappställe (vid Domkyrkan) kan man än idag läsa:
När dig lekamlig törst
till jordiskt watten drifver
lät själen njuta det
som lifsens källa gifver
det ena har du här
sök templet som där står
att blifva undervist
hur du det andra får
Så här såg pumphuset ut i slutet av 1800-talet vid Kungsportsplatsen

7. ”Wåd-eld”: Göteborgs träbebyggelse härjades av ett flertal storbränder, framförallt under 1700-talet. Här är en stencil som går igenom de mest förödande bränderna i Göteborg fram tills början av 1800-talet: Storbränder i Göteborg

8. Jul: Eftersom det snart är jul så avslutade jag denna sammankomst med en del information om svenskt julfirande genom tiderna.
Vikingarna firade hednisk jul: Nordborna firade jul långt innan de blev kristna. Vikingarna höll midvinterfest – jól – på årets ­kortaste dag, som infaller den 21–22 december. Festen bestod av massor av mat, öl och offer till gudarna. När vikingarna blev kristna på 900–1000-talet lyckades missionärerna förvandla den hedniska festen till ett firande av Jesu födelse – och byta ut Tor och Oden mot Jesus och Jungfru Maria. Trots ihärdiga försök lyckades munkarna dock inte få bukt med det hedniska ordet ”jul”.
Medeltiden – 40 dagars fasta: Innan medeltidens kristna kunde fira Jesu födelse var de först tvungna att uthärda en fyrtio dagar lång julfasta. Från mitten av november skulle de avhålla sig från alkohol och animaliska produkter som kött, ägg, mjölk, ost och smör. Syftet var att förbereda sig ­andligt för julfirandet. När fastans prövningar var över väntade tolv dagars firande från den 25 december till ­trettondagen den 6 januari. De flesta nutida traditionerna härstammar från 1800-talet och 1900-talet.
Julen i Sverige är förknippad med Lucia, julklappar, pepparkaksbak och julmat, och man brukar städa, stöpa ljus, stoppa korv, koka knäck och annat julgodis, ta fram julprydnader och klä en gran. På julaftonskvällen går många på midnattsmässa, eller på julotta på juldagsmorgonen. Traditionellt är det vanligt att skicka julpost. Kring slutet av 1800-talet började Jenny Nyström ge ut kort med en ny typ av tomtar och svenskarna börjar skicka julkort. Kring mitten av 1900-talet började speciella julfrimärken att ges ut. Kring jul sätter Postnord tillfälligt upp röda brevlådor avsedda för julpost.
Tidigt fanns en sed i Sverige, kanske sedan förkristen tid, att skära dekorerade julstänger och hänga upp utanför gården till jul. Detta kan förklara varför den dekorerade inomhusgranen snabbt blev så populär i Sverige. Kring mitten av 1700-talet dök de första klädda granarna upp i Sverige. Under 1800-talet blev det allt vanligare med julgran i de borgerliga hemmen och man börjar importera tyska julgransprydnader. Julgranen kläs oftast dagarna före julafton. I Ersta diakonianstalt i Stockholm började man 1870 att varje söndag i advent tända sju ljus i en gran. Under 1920- och 30-talen ersattes adventsgranen med adventsljusstaken som har fyra ljus. Det har sedermera blivit vanligt att kyrkor också har en klädd gran vid altaret, som ska symbolisera Livets träd i Paradiset.
Julklappar började delas ut under 1600-talet. Traditionen bjöd att givaren smög fram till mottagarens dörr som man ljudligt klappade på, slängde in gåvan, ofta tillsammans med ett skämtsamt eller elakt rim, genom dörren för att sedan springa därifrån – vilket är ursprunget till ordet ”julklapp”. Under 1700-talet började man skriva vänliga rim till paketen vilket är en tradition hämtad från antikens Rom. Ofta delade man ut nyårsgåvor istället för julgåvor. På julen var man istället extra givmild mot dem som hade det sämre, såsom drängar och pigor, fattiga, och djur. Nyårsgåvan och julgåvan, den lite elakare, kom sedermera att sammanslås till julklappar. Under 1700-talet bredde sig traditionen ut att det var julbocken som delade ut klapparna. Julbocken var helgonet Sankt Nikolaus följeslagare. Firandet av Sankt Nikolaus hade försvunnit i samband med reformationen, men julbocken levde vidare som julsymbol. Vid slutet av 1800-talet påbörjades också den sammanblandning av Sankt Nikolaus/amerikanska Santa Claus, julbocken och den svenska gårdstomten som kom att bli jultomten, vilken tog över julklappsutdelningen.
I särklass bland julmaten står i Sverige julaftonens julbord, vilket dessutom serveras lång tid före julen på restauranger. Julbordet består av många olika matvaror. Rätter baserade på griskött dominerar, såsom julskinka, julkorv (ibland i form av grynkorv), sylta, köttbullar, stekt prinskorv och dopp i grytan. Därtill är olika fiskrätter vanliga, inte minst inlagd sill men också lax och lutfisk, till vilken vit sås inte är ovanlig. Olika former av kål förekommer också, främst grönkål (långkål), rödkål och brunkål. Julbordet kan inledas med snaps och med mumma eller julmust som måltidsdryck.
Även risgrynsgröt, rundkornigt ris långsamt kokt på helmjölk under många timmar, äts i juletid. Mjölken kan även ersättas av en del grädde. I gröten läggs traditionellt en skållad sötmandel. Den som får mandeln spås bli gift under det kommande året. Särskilt i slutet av 1800-talet förekom det även att man rörde ned en bittermandel i gröten. Den som fick bittermandeln skulle, i motsats till sötmandeln, inte bli gift under det närmaste året. Under den tiden avsåg mandelseden främst de ogifta flickorna. Om samtliga husets flickor var gifta, kunde de istället få en mandelgåva. I det gamla svenska bondesamhället var det viktigt att ställa en tallrik med julgröt utomhus, avsett för att hålla hustomten på gott humör. Av risgrynsgröten som blir över kan man göra Ris à la Malta eller risgrynspudding. Under 1800-talet blev även pepparkakor och glögg en del av den svenska jultraditionen och färgen röd bli viktig. Under slutet av 1900-talet och 2000-talet har många av de traditionella julrätterna blivit mer ovanliga och ibland ersatts av alternativa rätter, exempelvis vegetariska eller veganska alternativ.
Julafton kallas även dopparedagen eller dopparedan, det vill säga den dag då man doppar i grytan. Detta är en uteslutande svensk beteckning på julafton. Seden att samlas kring en gryta med det spad man kokat skinkan i, även om vissa använder varm buljong eller köttsoppa i vilken man doppar bröd kan delvis vara en kvarleva från gamla hedniska offermåltider, men har också praktiska orsaker. Under de sista julförberedelserna fanns det inte så mycket tid att laga vardagsmat och det bröd som ännu fanns till hands mitt på julaftonsdagen var sannolikt både torrt och hårt. Det gick snabbt och praktiskt att mjuka upp brödet genom att doppa det i spadet från skinkkoket så att inget skulle förgås. Den medeltida julfastan förbjöd kött, men på det här sättet kunde man ändå få lite köttsmak i munnen. Seden lever kvar i maträtten dopp i grytan.
Andra traditioner är julskyltningen som, nuförtiden, startar redan i november, med tillhörande annonskampanjer. Därtill kännetecknas den svenska julen av en rad skilda traditioner och företeelser, till exempel julmusik, julmarknader, julpyssel och försäljning av jultidningar. En äldre tradition var julbadet för hela hushållet, vilket kunde vara ett karbad eller ett bastubad.
Under 1900-talet har först radio och sedan även TV fått en betydande roll för julfirandet och även elektriskt ljus används i stor utsträckning. 1932 lanserades den första adventskalendern i papp och 1939 lanserades den första elektriska adventsljusstaken. Sedan 1959 har Sveriges Radio/TV och dess efterföljare Sveriges Television nästan varje år haft en julvärd, det vill säga en programpresentatör som presenterar julens program. År 1960 sändes Kalle Anka och hans vänner för första gången i SR/TV på julafton, vilket sedan blivit en tradition klockan 15:00 varje julafton. Från och med 2021 inleds sändningen av Kalle Anka och hans vänner istället klockan 15:05. Sedan 1975 har även Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton blivit en tradition i SVT. 1957 sändes Sveriges Radios julkalender för första gången, och 1960 började julkalendern i Sveriges Television sändas. 1983 började TV-kanaler i Sverige sända en uppesittarkväll kvällen före julafton.
Detta var några ord om den svenska julen och dess traditioner, både äldre och nya. Nu återstår bara att önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

SAMMANKOMST 15

Idag så besökte vi stadsmuseet – 1700-talsdelen. För er som ej hade möjlighet att närvara så har jag försökt sätta samman en presentation med bilder och texter från 1700-talsutställningen: Göteborgs stadsmuseum – 1700-talets Göteborg

Nästa gång så samlas vi i salen och sammanfattar 1700-talets Göteborg – och tittar lite på det nya expansiva 1800-talet då handelsstaden Göteborg kom att bli industristaden Göteborg

SAMMANKOMST 14

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Avrättningen av Commendanten på Carlstens fästning Henrik Danckwardt den 16 september 1719
2. Tordenskiolds tredje attack mot Nya Älvsborg
3. Fred mellan Sverige och Ryssland?
4. Stora ofreden 1700-1721 (1713-1721)
5. Göteborgs ekonomi under de sista åren av stormaktstiden
6. SOC – Svenska Ostindiska Kompaniet
7. Sillindustrin
8. Sjukhus i Göteborg under 1700-talet

1. Avrättningen av Commendanten på Carlstens fästning Henrik Danckwardt den 16 september 1719: Jag startade denna sammankomsten med den blodiga historien om avrättningen av Henrik Danckwardt. Här är en längre redogörelse (för icke känsliga personer): Jonas Wessmans avrättning av Commendanten på Carlstens fästning Henrik Danckwardt den 16 september 1719.
Avrättningen skedde på Göteborgs relativt nya avrättningsplats vid ”Getebergsängen” (där Carlanderska Sjukhuset ligger idag). Karta från 1790.
2. Tordenskiolds tredje attack mot Nya Älvsborg: Natten till den 27 september gjorde Tordenskiold ett tredje och sista anfall på staden. Han upprepade nu sitt försök från år 1717 att i nattens mörker tränga sig förbi Älvsborg och överraska den eskader som låg i Nya varvets hamn därinnanför. Företaget lyckades denna gång bättre. Tre galärer och tio slupar av Tordenskiolds flotta lyckades, lastade med brandämnen, komma förbi såväl Nya Älvsborg som batterierna på stranden utan att på minsta sätt bli störda. Befälet på fästningen fördes inte längre av Lillie utan av den ordinarie kommendanten, överste Gustaf Gadde, som nu hunnit friskna till igen. Han hade dragit in den nattliga bevakningen med två patrullerande slupar som Lillie låtit anordna. Tordenskiolds båtar kunde därför landsätta en del av sitt folk vid Nya varvet. Han hade låtit soldaterna vända det blå fodret på sina röda vapenrockar utåt för att de skulle bli tagna för svenskar; och när de anropades av den svenska vakten svarade deras kapten: ”Ni behöver inte ropa så högt, för vi äro goda vänner och ha en hop fångna jutar med oss.” Han ville nu bara låta sitt folk värma sig ett tag och bad därför att få veta var vakten låg, påstod han. Posten, som var tysk och tillhörde ett sachsiskt regemente, reagerade inte på den brutna svenskan; och så kunde Tordenskiolds folk ta hela vakten till fånga. Under tiden hade manskapet i Tordenskiolds andra slupar förnaglat batteriernas kanoner och började varpa ut de svenska fartygen ur Nya varvets hamn. När Tordenskiold och hans huvudflotta kom fram till Nya varvet pågick alltjämt arbetet med att varpa ut fartygen. Danskarna lyckades dock bara få med sig ett av dem, de andra satte de eld på. Därefter rodde Tordenskiold och flotta ut ur hamnen utan förlust av en enda man.
Tordenskiolds attack på Nya Varvet den 27 september 1719
3. Fred mellan Sverige och Ryssland?: Innan Karl XII stupade vid Fredrikstens fästning i november (december) 1718 så påbörjades förhandlingar om fred:
4. Stora ofreden 1700-1721 (1713-1721): Stora ofreden betecknar inom Finlands historia perioden från stora nordiska krigets utbrott 1700 till freden i Nystad 1721. I en snävare bemärkelse används uttrycket för den ryska ockupationen av Finland åren 1713–1721. Efter den ryska segern i slaget vid Poltava 1709 intogs de finska städerna Viborg och Kexholm 1710, vilket öppnade vägen för Rysslands fortsatta expansion i Finland. Tsar Peter I landsteg i Helsingfors 1713, och under följande år tog ryska trupper kontroll över hela landet. Den svenska förvaltningen upphörde att fungera och ersattes av ett rent militärstyre. En stor del av befolkningen, särskilt från städerna och de övre stånden, flydde till den västra rikshalvan (nuvarande Sverige). Vid fredsslutet i Nystad 1721 utrymde Ryssland Finland, med undantag för södra och sydöstra Karelen med Viborg, Kexholm och Sordavala. Detta område, senare känt som Gamla Finland, avträddes till Ryssland. 1721 så var den svenska stormaktstiden definitivt över!
5. Göteborgs ekonomi under de sista åren av stormaktstiden: Krigen kostade stora summor pengar. Eftersom det svenska stormaktsriket ej utvidgades utan snarast var på tillbakagång så ställdes allt större krav på den svenska befolkningen och dess städer. Göteborg var inget undantag:
1716: I maj månad så lämnades mycket stränga order till borgarna i Göteborg att baka bröd av all den i magasinen befintliga säden. Kristian Gathenhielm förde brödet vidare till Torpum i Norge – till den svenska armén.
1717: Kung Karl XII befallde att rikets stapelstäder skulle från utlandet anskaffa spannmål och salt – Göteborg skulle anskaffa 50 000 tunnor spannmål till den 1 maj 1718. Under hösten så pålades Göteborg att anskaffa ytterligare 100 000 tunnor säd samt 50 000 tunnor salt till den 1 juni 1719.
1718: Kung Karl XII befallde att för Kronans räkning skulle 50 000 skeppund järn användas för att betala spannmål och krigsförnödenheter från utlandet. Göteborgs magistrat och borgerskapet klagar hos K. M:t – växelkursen har stigit så mycket att frakter i silverpenningar har tredubblats. Det finns inga varor i staden och dess olika bodar är tomma. Spannmålsmagasinen och saltbodarna är också tomma. Ingen har kunnat bevista de årliga marknaderna. Köpmännen var skuldsatta utrikes, skattetrycket var stort inkvarteringarna var svåra och andra pålagor på staden var alltför stora. Därför begärde de att Göteborg skulle slippa de statliga pålagorna – deras begäran avslogs!
Efter att Karl XII stupade så sökte det sargade stormatsriket Sverige fred. De formella fredsavtalen pågick mellan Sverige-Hannover-Preussen i Stockholm (1719), det dansk-svenska fördraget i Frederiksborg (1720) och det rysk-svenska fördraget i Nystad (1721). Under dessa fredsfördrag tvingades Sverige överlämna sina baltiska provinser och södra delen av svenska Pommern, upphöra sin tullfrihet i Öresundstullen, samt upplösa alliansen med Holstein-Gottorp. Hannover övertog Bremen-Verden, Preussen införlivade delar av Vorpommern, Ryssland erövrade de baltiska provinserna och Danmark stärkte sin ställning i Schleswig-Holstein. Krigsförlusten innebar slutet för det kungliga enväldet i Sverige och början på Sveriges frihetstid.
Det tog några år för Sverige (och Göteborg) att återhämta sig, men redan under 1730-talet så börjar det se ljusare ut. En viktig förutsättning för Göteborgs ekonomiska utveckling var utnyttjandet av upplandets resurser. Under den senare delen av 1600-talet etablerade göteborgska handelsmän förbindelser med bruksnäringen i Värmland och Dalsland. Järn och även trä blev under 1700-talet basen i Göteborgs export. Under 1700-talets mitt så kom även det expanderande sillfisket i Bohuslän att spela en stor roll. En omfattande beredningsindustri utvecklades – sillsalterier och trankokerier. Till detta kom etablerandet av det Svenska Ostindiska Kompaniet (1731).

6. SOC – Svenska Ostindiska Kompaniet: Ostindiska kompanier var inte ovanliga i Europa. Redan i slutet av 1500-talet hade det Portugisiska Kompaniet bildats (1587). De stora Engelska och Nederländska Kompanierna bildades under 1600-talet. Några mindre kompanier kom sedan att bildas i Frankrike, Österrike, Danmark och Sverige!
Det Svenska Ostindiska Kompaniet erhöll sitt privilegiebrev den 14 januari 1731. Denna första ”Oktroj” (oktroj är den period under vilken ett privilegium varar) varade fram till 1746. 15 expeditioner genomfördes – 13 gick till Kanton (Kina). Det var under denna första Oktroj som fartyget ”Götheborg” seglade. Hon avseglade år 1743 och återkom år 1745. Ute vid Hunnebåden i inloppet till Göteborgs hamn förliste hon…
Andra Oktrojen (1746–1766) genomförde 36 expeditioner – samtliga till Kina.
Tredje Oktrojen (1766–1786). Under denna Oktroj hade de svenska Ostindiekompaniet så gott som monopol på den Europeiska te-handeln. 40 Ostindiefarare seglade under denna tid – detta skall jämföras med de 11 000 vanliga fartyg som lämnade Göteborgs hamn under samma tid!
Fjärde Oktrojen (1786–1806). Under denna resa var i stort sett samtliga expeditioner förlustbringande.
Femte Oktrojen (1806–1821). Handelsklimatet försämrades så det Svenska Ostindiska Kompaniet gick i konkurs 1809 (Orsaker – förbud mot te-import till England och Holland; Sverige var i krig med Ryssland och Danmark; USA exporterade te till kraftigt reducerade priser; Staten hade lagt på extra skatter…). Kompaniet upplöstes 1813. Denna sista Oktroj utnyttjades därför aldrig.
Under de 74 åren utrustades 132 expeditioner (37 olika skepp användes).
En expedition gick till på följande sätt. Först så skaffade man ett lämpligt antal finansiärer. Dessa betalade ”subskriptioner” (förskott). Storleken på dessa subskriptioner avgjorde också storleken på den eventuella vinsten. Kompaniets räkneböcker var hemliga och brändes efter varje resa. (dels för att dölja det utländska inflytandet i kompaniet, dels skydda dem mot sina egna regeringar). Huvudkontoret för det Ostindiska Kompaniet låg i Göteborg. Ute vid Klippan byggdes ett varv, magasinslokaler och vissa kontor. Värt att notera är att ett värdshus också finns kvar – det beskrivs i skeppsprästen Jacob Wallenbergs bok ”Min son på Galejan” – fartyget Finland år 1769. Wallenberg hade avskedsfest på detta värdshus.
Inne vid Hamnkanalen la man huvudkontoret och auktionshallen (de flesta varor såldes till utländska uppköpare).
Under en viss tid var Kompaniet landets största arbetsgivare med ca 1000 personer anställda. Från Göteborg seglade Ostindiefararna med järn- och trävaror till staden Cadiz i Spanien. Där växlades de svenska varorna till silver (piastrar). När man kom till Kanton köpte man framförallt te, porslin och siden (och senare arrak).
I Göteborg finns några kända namn förknippade med Ostindiska Kompaniet; Volrat Tham d.y.; Niclas Sahlgren (donationer från Sahlgren kom att användas då man byggde det ”Sahlgrenska sjukhuset”); William Chalmers (donator till Chalmers Tekniska Högskola. Hans hus på Södra Hamngatan 11 finns fortfarande kvar) samt Martin Holterman. Det skall dock påpekas att det Ostindiska Kompaniet var ej någon stor inkomstkälla för Sverige och det var endast några få privatpersoner som gjorde sig en förmögenhet. Efter första oktrojen så var det framförallt köpmännen och handelshusen i Stockholm som kom att få de största inkomsterna.

7. Sillindustrin: En annan ekonomisk del som kom att skapa både enskilda förmögenheter och många arbetstillfällen i Göteborg (och Bohuslän) var sillindustrin.
Salt sill var sedan medeltiden en mycket viktig vara i folkförsörjningen i hela Västeuropa. Sverige importerade sill – först från Nederländerna, sedan från Norge. Dock under s.k. sillperioder då ”sillen gick till” blev det annorlunda. Sillen hade gått till vid mitten och under den senare delen av 1500-talet (1556–1589), den gick till under 1600-talet (1660-talet) – men inga perioder kan jämföras med sillfisket 1747–1809.
Denna sillperiod skapade många arbetstillfällen vid de sillsalterier och trankokerier som kom att anläggas. I Göteborg och Göteborgstrakten kom man framförallt att anlägga salterier. Masthugget, Majnabbe, Gamla slottet, Gamla varvet samt Långedrag hade många salterier. Trankokerierna låg längre från staden – upp mot Marstrand, Orust och Tjörn (1781 – 241 stycken // 1787 – 409 stycken bara i Bohuslän). Beredningen av tran kom dock att skapa ett ”avfallsproblem”. En mycket intensiv miljödebatt uppstod om var man skulle göra av ”trangrumset” (Det ansågs, att trangrumset förorenade havsvattnet och grundade upp vikar, där många slags fiskar hade sina lekplatser och fiskynglet sina fredade tillväxtområden). Sillen betydde mycket för Göteborg och Bohuslän. Befolkningstillväxten under denna tid var den högsta i landet. Arbetare behövdes i fisket, i salterierna och vid trankokerierna. Man behövde också tunnbindare, segelmakare, nättillverkare etc… Till detta kom handelsmän (bl.a. uppstod nya yrken – ”silluppköpare” – de distribuerade sillen mellan fiskeort och beredningsanläggning) och köpmän. Det behövdes också kapital för att starta dessa storindustrier – Santesson, Arfvidsson, Wetterling, Ekman, Holterman och Hall var några som investerade. Under slutet av 1700-talet så utgjorde olika sillprodukter 60% av Sveriges totala export – och större delen av denna export utgick från Göteborg.

8. Sjukhus i Göteborg under 1700-talet: År 1665 finns uppgifter om ett sjukhus norr om Kvarnberget, där även en av stadens dricksvattenkällor låg. Samma år betalades 12 daler kopparmynt ”till Lars Eriksson för stenkörning till brunnen vid sjukhuset”. År 1696 uppges att stadstuktaren Anders Larsson hade sin bostad i sjukhuset. Informationen kommer bland annat från rådmannen och stadsfysicus Östrings bok Privilegia Xenodochii Gothoburgensis (”Privilegier för sjukhuset i Göteborg”). Huset revs efter den stora branden 1721, då placeringen intill stadens kruthus ansågs riskabel. Planer på ett nytt sjukhus fanns redan 1709. När det första sjukhuset förstördes vid branden den 15 april 1721 beslutade stadens magistrat samma år att bygga ett nytt sjukhus ”under Ekskogen”, vid foten av Lilla Otterhällans södra del, nuvarande Kungshöjd, på en tomt som ungefär motsvarar Hvitfeldtsplatsen 3. Sjukhuset stod klart 1727 och byggdes ut 1797 och 1800. Den senare utvidgningen gällde vård av obotligt sjuka. Stadsfysicus Boéthius och stadsfältskären Rönnow hade innan dess fått magistratens uppdrag att utse den mest lämpliga platsen för sjukhuset. Några år tidigare hade det funnits önskemål om att sjukhuset skulle placeras, liksom garnisonsbadstugan, vid Lilla Bommen, men man beslutade att bygga det vid Lilla Otterhällan ”under Ekskogen”, nära det gamla gjuthuset. Löjtnant Bengt Wilhelm Carlberg, som senare blev stadsarkitekt, utförde troligen ritningarna och fick även uppföra byggnaden, som lämnades ut på entreprenad för 1 322 daler. Det har diskuterats om detta var ett allmänt sjukhus eller ett så kallat kurhus. I en originalskrivelse från 1777 beskriver stadens politieborgmästare byggnaden som: ”et litet Curhus, som staden i flere år haft, at där insätta och under StadsChirurgi uppsikt låta bota någre liderlige af venerisk smitta angrepne qvinspersoner, för at hindra at sådan smitta genom dem ej måtte utbredas, äfven til de oskyldiga.” Huset brann ner till grunden 1804, och i magistratens protokoll från samma år står antecknat att ”stadens kurhus brunnit neder”. Garnisonssjukhuset i Göteborg var ett militärt sjukhus för Kungliga Göta artilleriregemente vid nuvarande Kungsgatan 10 i Göteborg. Det var i bruk 1755–1895 och byggnaden revs 1907.
På denna karta från 1790 så kan man se både Garnisonssjukhuset (Lazarett) och det s.k. Kurhuset.
En donation från Nicolaus Sahlgren lade grunden för Sahlgrenska sjukhuset. Det första sjukhuset låg där Sillgatan (nuvarande Postgatan) mynnade ut i Kronans Masthamn (nuvarande Packhusplatsen), och öppnades den 11 mars 1782 då den förste patienten kunde läggas in. Han hette Peter Söderlund och led av dysenteri. Den 24 mars skrevs han ut som frisk. Kostnaden för sjukhuset, inklusive inventarier, uppgick till 5 481 riksdaler och 10 skilling. Sjukhuset hade vid starten 24 sängar, varav 14 för betalande och 10 för medellösa varav två för barnaföderskor. Pehr Dubb blev 1782 Sahlgrenska sjukhusets förste ”amiralitetsmedicus”, mot en årlig ersättning av 137 riksdaler och 16 skilling. Personalen utgjordes av: Sjukhusläkare – Överfältskär (den första var regementsfältskären Weinberg) – Underfältskär – Fältskärgossar – Barnmorska – Sjukvakterskor – Hushållerska – Piga – Sjukhusdräng, totalt 15 personer. Sahlgrenska drevs inledningsvis som en privat inrättning, men fick år 1784 statsbidrag i form av en kollekt som samlades in vid barndop och begravningar. Denna skulle gå till ett blivande länslasarett, men styrdes om till Sahlgrenska på villkoret att man skulle ta hand om stadens sjuka. År 1789, sju år efter starten, överlämnades sjukhuset till stadens borgerskap, som dock varit representerade i sjukhusdirektionen redan från starten.
Här kan man se det första Sahlgrenska Sjukhuset på kartan från 1790.
Detta var i stort sett vad jag hann med vid denna sammankomst. Vid vår nästa sammankomst så kommer vi besöka Göteborgs stadsmuseum.

SAMMANKOMST 13

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Målning – landerier
2. 1700-talskartor över Göteborg
3. Stormaktstidens ekonomi – skifte från Holland till England
4. Stormaktstiden – Sverige ett växande rike med problem
5. Stora Nordiska Kriget 1700-1721
6. Kapare – ”Lasse i gatan”
7. Tordenskiold 1717 och 1719
8. Nästa gång – fortsättning 1700-talet (i salen)

1. Målning – landerier: Jag startade denna lektion genom att visa följande målning över några landerier i Göteborgstrakten (det närmaste landeriet låg där SKF i Gamlestan ligger idag):
2. 1700-talskartor över Göteborg: Efter att vi tittat på landerier så visade jag några 1700-tals kartor över Göteborg.
3. Stormaktstidens ekonomi – skifte från Holland till England: Handeln dominerade 1600- och 1700-talen och den kom att även stimulera andra delar av näringslivet. Det fanns ett aldrig sinande behov av skeppsbyggnadsmaterial. I början av 1600-talet så var det framförallt Holland som var den viktigaste handelspartnern. Under den senare delen av 1600-talet och i början av 1700-talet så kom England att ta över handeln. Framförallt så importerade England svenskt järn (stångjärn) och trä.

4. Stormaktstiden – Sverige ett växande rike med problem: Efter freden i Roskilde 1658 kom Sverige att vara det ekonomiskt och politiskt ledande landet i Norden. För att nå denna position så hade landet varit involverad i olika former av meningsskiljaktigheter med flera grannländer, ofta krig i över hundra år. Sverige hade under denna tid fått både fiender och bundsförvanter.
Kostnaderna hade varit stora och detta hade belastat en redan ansträngd ekonomi. Nya provinser skulle styras, förvaltas och försvaras. Efter 1660 (kulmen på den svenska expansionen) kom den svenska utrikespolitiken fokusera på att trygga de svenska intressena genom förhandlingar och överenskommelser med Europas stater. De sista decennierna av 1600-talet i Europa präglades av två block av intressemotsättningar:
1. Kampen om vem som skulle dominera den europeiska kontinenten – Habsburg (Österrike) eller Bourbon (Frankrike). Här spelade också det Osmanska Riket (Turkiet) en betydande roll.
2. Uppgörelsen mellan England och Holland om handelsintressena i Västeuropa och ute i kolonierna.
Det var svårt för Sverige att hitta en bra balans mellan dessa olika intressekonflikter. Lägg dessutom till landets problem med Danmark, Ryssland och Polen…
5. Stora Nordiska Kriget 1700-1721: Stora nordiska kriget var ett krig som pågick mellan 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa. Kriget utkämpades mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan och på andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland.
Kriget började när alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland förklarade det svenska stormaktsväldet krig med en trefaldig attack mot Holstein-Gottorp, svenska Livland och svenska Ingermanland. Den svenska armén lyckades under kung Karl XII:s ledning få bort Danmark ur kriget under freden i Traventhal och besegra den ryska armén under slaget vid Narva. I en motoffensiv slogs även de sachsiska och polska styrkorna tillbaka från Litauen och Polen och in till Sachsen. Där avsatte Karl XII kung August den starke som kung i Polen under freden i Altranstädt.
Ryssland under Tsar Peter I hade under tiden återhämtat sig och erövrat mark i Sveriges Östersjöprovinser, där han befäste Rysslands åtkomst till Östersjön genom att grunda staden Sankt Petersburg 1703. Karl XII flyttade sina styrkor från Sachsen till Ryssland för att konfrontera Peter, men hans fälttåg slutade med den svenska huvudarméns förintelse under slaget vid Poltava (i dagens Ukraina). Karl XII tog sin tillflykt till den osmanska staden Bender, där han levde i exil. Han övertygade så småningom den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland, och under rysk-turkiska kriget (1710–1711) besegrade osmanerna den ryska armén. Det fredsavtal som ingicks medförde dock inga större konsekvenser för Ryssland.
Efter det katastrofala svenska nederlaget i Poltava gick Danmark, Polen och Sachsen åter med i kriget, men även Hannover och Preussen gick med mot Sverige. De sista svenska styrkorna från Baltikum och Tyskland besegrades, varmed de svenska besittningarna erövrades och uppdelades mellan koalitionsmedlemmarna. Sverige invaderades sedan av Danmark-Norge från väst och i öst av Ryssland, som ockuperade hela Finland under 1714 (den stora oredan). De danska attackerna avvärjdes på nytt, Karl XII återvände till Sverige och öppnade en ny norsk front, men sköts ihjäl vid Fredrikstens fästning 1718.
Sverige förlorade kriget, varmed Ryssland övertog Sveriges stormaktsställning i norra Europa. De formella fredsavtalen pågick mellan Sverige-Hannover-Preussen i Stockholm (1719), det dansk-svenska fördraget i Frederiksborg (1720) och det rysk-svenska fördraget i Nystad (1721). Under dessa fredsfördrag tvingades Sverige överlämna sina baltiska provinser och södra delen av svenska Pommern till fienderna, upphöra sin tullfrihet i Öresundstullen, samt upplösa alliansen med Holstein-Gottorp. Hannover övertog Bremen-Verden, Preussen införlivade delar av Vorpommern, Ryssland erövrade de baltiska provinserna och Danmark stärkte sin ställning i Schleswig-Holstein. Krigsförlusten och Karl XII:s död innebar slutet för det kungliga enväldet i Sverige och början på Sveriges frihetstid.

6. Kapare – ”Lasse i gatan”: År 1700 så hade Göteborg omkring 6000 invånare. Nio år senare så skrev (1709) så skrev Göteborgs Magistrat till Defensionskommissionen en anhållan om att få starta egen kaperirörelse …eftersom man genom kaperi mot våra fiender, de danske och norske, förmodligen kunde något gott inbringa i landet och vända till vår nytta det, som fienden bortrövar i Skåne och förmenas bortföra till Norge.”
För att skydda den svenska sjöfarten från kapare och för att skada fienden, godkände Karl XII:s regering den 20 maj 1710 en kaperiverksamhet med Lars Gathe (från gården Gatan i Onsala) i spetsen, och det är nu som namnet ”Lasse i gatan” finns dokumenterat. Det första kaparbrevet utfärdas för kaparen ”Jägaren”. Senare samma år utrustas ytterligare 15 kapare. Under senare tid så kom alltfler kaparskepp. Året efter (1711) så fick Lars Gathe ytterligare en bekräftelse – en fullmakt signerad av Carolus (Karl XII), i turkiska Bender den 12 maj. I den stod det bland annat: ”…hafwe Wij härmed och kraft af denna Wår öpna Caper-Kommission welat tillåta och befullmäktiga honom Lars Gathe at under warande detta Kriget capra på Wara Fiender, at på allehanda sätt och wis gjöra dem all möjlig skada och afbräck.”
Under åtta års kaparverksamhet köpte och utrustade Gathenhielm, och var delägare i, ett femtiotal fartyg samt kapade fler än 80 stycken. Gathenhielm anklagades vid ett par tillfällen för ren piratverksamhet, men beskyddades av kungen själv och dömdes aldrig för detta. I samband med att Gathenhielm utnämndes till kommendör 1717 ställdes alla andra kapare under hans befäl. När han så fann det nödvändigt skulle de vara skyldiga att ”gå med honom till sjös, att med samlad makt utföra den plan, som han nyttig finner, då samtlige kapare skola vara honom lydige”. Det gods som erövrades vid ett sådant tillfälle skulle fördelas bland deltagarna i expeditionen i förhållande till vars och ens utrustning. Varje kapare var också skyldig att, när han kom i land, genom rapporter hålla Gathenhielm underrättad om ”vad han under dess utevarande i sjön förnummit”
I början av år 1718 anklagades Gathenhielm för smugglingsförsök, men avled vid 28 års ålder i sviterna av bentuberkulos, innan han kunde ställas inför rätta. Begravningen ägde rum den 4 maj 1718. Det står helt klart att Lars Gathes fru Ingela (född Hammar) var en pådrivande kraft, som ständigt sporrade honom i hans arbete, och det anses att äran för makens bedrifter även ska komma henne till del. Hon fortsatte att driva hans kaparimperium framgångsrikt efter hans död.
Här är en bild på Gamla Varvet (som Gathenhielm kom att använda som bas) samt i bakgrunden det Gatenhielmska Huset vid nuvarande Stigbergstorget:
Gatenhielmska Huset har sitt namn efter kommendören i svenska flottan, Lars Gathenhielm. Det var Lars Gathenhielms svåger, konvojkommissarie Johan Hansson Busck som någon gång under åren 1743-1747 uppförde huset på en tomt han själv ägde. Det är en av Göteborgs fem äldsta profana byggnader, byggt i karolinsk- eller senbarockstil med valmat tak och i timmer med gråfärgad träbeklädnad som gör att det liknar ett stenhus. Huset är dessutom Göteborgs enda bevarade storborgarhus i trä från mitten av 1700-talet, och ingår i Kulturreservatet Gathenhielm. Vid 1700-talets slut fanns det inom reservatet totalt 15 hus.
7. Tordenskiold 1717 och 1719: Alltmedan kaperiverksamheten pågick så fick Nya Älvsborg utstå tre allvarliga attacker som hotade Göteborg; en attack 1717 och två attacker 1719. Under denna tid så såg befästningsverken för Göteborgs försvar ut så här:
Attacken 1717: Den 2 maj så anlände en dansk flotta under ledning av konteramiralen Peder Tordenskiold till Göteborgsområdet. Inloppet till Göteborgs hamn från Nya Varvet till Rya Nabbe spärrades av 4 fregatter som vardera förde mellan 40 – 44 kanoner samt en Galär.
Klockan 9 i skymningen så ryckte Tordenskiolds flotta fram. Klockan 01:30 på natten så startade en stark kanonad – striden hade börjat. Tordenskiolds plan var att bryta igenom spärrlinjen, sätta eld på fregatterna och sedan bränna de svenska förråden. En kanonad pågick i fem timmar – en av Tordenskiolds chaluper sköts i sank, en annan förlorade årorna. Befälhavaren på linjeskeppet Fyn kapten Sivers stupade. Galären Lovisa från Kristiansand sköts i sank och måste sättas på grund nära Hisingslandet. Besättningen och skeppet togs av svenskarna. Klockan 6 på morgonen måste Tordenskiold slå till reträtt. En gynnsam östlig vind ”frälste honom från undergång”. Danskarna hade tagit den svenska galären Lucretia som nu gick på grund vid Käringberget. Där återtogs fartyget av svenskarna. Först vid 8-tiden på morgonen var striden över. De danska förlusterna var 52 döda och 119 sårade. Tordenskiöld låg i blockad men upphävde denna den 15 maj då han seglade med sin flotta tillbaka till Norge. Under färden gick linjeskeppet Fyn på grund och måste där brännas för att inte falla i svenskarnas händer.
Samtida målning av attacken mot Nya Älvsborg:
Attacken mot Marstrand och Nya Älvsborg i juli 1719: Tordenskiold erövrade Marstrand den 25 juli 1719. En dag i början av juli uppenbarade han sig med sin flotta vid Marstrand, där flera svenska krigsfartyg låg i hamnen. Genom en svensk präst hade han tidigare skaffat sig noggranna underrättelser om förhållandena i staden och visste att Karlstens fästning hade en svag besättning, av vilken majoriteten utgjordes av före detta sachsiska krigsfångar. Tordenskiold hade också med egna ögon förvissat sig om hur det stod till genom att besöka staden och gå ombord på de svenska örlogsfartygen förklädd till svensk fiskare. När allt var förberett öppnade Tordenskiold eld mot fästningen både från Koön mitt emot och från krigsfartyg, med påföljden att han blev herre över staden och hamnen. Svenskarna sköt själva grundskott i de fem linjeskepp och övriga fartyg som låg i hamnen, men Tordenskiold lyckades bärga ett av linjeskeppen och fyra andra fartyg. Därmed hade svenskarna förlorat alla de sjögående örlogsfartyg som de skulle ha kunnat uppträda med i Kattegatt.

Genom en förklädd spion, som smög sig fram till fästningsvallarna och lyssnade på soldaternas samtal, fick Tordenskiold veta att dessa hade ledsnat på att försvara sig. Han smugglade då in en skrivelse i fästningen i vilken han lät besättningen veta att motstånd i längden var gagnlöst mot hans övermakt. Han utlovade också en belöning åt var och en av försvararna som försökte övertala kommendanten Henrich Danckwardt att undvika onödig blodsutgjutelse. Tordenskiold begagnade sig även av kommendantens kvinnliga släktingar och vänner för att få honom att inse fördelen av att ge sig. Till sist skrev han själv till Danckwardt, påstod att han väntade en förstärkning på 20 000 man och erbjöd sin motståndare att skicka en officer ned till staden så att denne med egna ögon skulle få förvissa sig om hur stark belägringsarmén var. Officeren, en svensk kapten, kom och blev gästfritt mottagen och undfägnad. Därefter fördes han av Tordenskiold och hans officerare omkring i staden från gata till gata. Överallt såg han krigsfolk i olika uniformer stå uppställda. Det var dock egentligen samma manskap som fördes omkring, kläddes om och ställdes upp på olika platser. I själva verket var hela antalet inte mer än ett par hundra man, trots att den lurade svenske kaptenen uppskattade dem till ett tusental. På kvällen lät Tordenskiold angripa fästningen värre än någonsin, och ett styckeskott sprängde ett krutmagasin. Kommendanten sammankallade då ett krigsråd, och man beslöt att kapitulera mot fritt avtåg.
Efter Marstrand anföll Tordenskiold Göteborg. Han hade knappt hunnit erövra Karlsten innan han gav sina fartyg order att avsegla till Nya Älvsborg, och på kvällen den 21 juli 1719 började han bombardera fästningen. Kommendanten vid fästningen var för tillfället överstelöjtnant Johan Abraham Lillie, som förde befälet under den ordinarie kommendantens sjukdom och vistelse vid Medevi brunn. Tordenskiolds försök att genom medlare lura kommendanten att ge upp fästningen misslyckades. Lillie svarade bara att han ämnade försvara sig så länge han hade kulor och krut. Han och hans folk lovade också varandra att hellre dö än ge sig. En stor bräsch som danskarna skjutit i fästningen lät Lillie fylla med skanskorgar, och med sina kanoner tillfogade han Tordenskiolds fartyg stor skada. Fram på morgonen blev fartygen även utsatta för beskjutning från några kanoner i land, vilka överste Staël von Holstein med stora svårigheter lyckats få ditsläpade. Då uthärdade danskarna inte mer utan drog sig ur eldlinjen och upphävde belägringen efter en förlust av ett par hundra man. Tordenskiold fortsatte dock att hålla Göteborg blockerat och huserade med sina galärer i skärgården.
Attacken september 1719: Natten till den 27 september gjorde Tordenskiold ett tredje och sista anfall på staden. Han upprepade nu sitt försök från år 1717 att i nattens mörker tränga sig förbi Älvsborg och överraska den eskader som låg i Nya varvets hamn därinnanför. Företaget lyckades denna gång bättre. Tre galärer och tio slupar av Tordenskiolds flotta lyckades, lastade med brandämnen, komma förbi såväl Nya Älvsborg som batterierna på stranden utan att på minsta sätt bli störda. Befälet på fästningen fördes inte längre av Lillie utan av den ordinarie kommendanten, överste Gustaf Gadde, som nu hunnit friskna till igen. Han hade dragit in den nattliga bevakningen med två patrullerande slupar som Lillie låtit anordna. Tordenskiolds båtar kunde därför landsätta en del av sitt folk vid Nya varvet. Han hade låtit soldaterna vända det blå fodret på sina röda vapenrockar utåt för att de skulle bli tagna för svenskar; och när de anropades av den svenska vakten svarade deras kapten: ”Ni behöver inte ropa så högt, för vi äro goda vänner och ha en hop fångna jutar med oss.” Han ville nu bara låta sitt folk värma sig ett tag och bad därför att få veta var vakten låg, påstod han. Posten, som var tysk och tillhörde ett sachsiskt regemente, reagerade inte på den brutna svenskan; och så kunde Tordenskiolds folk ta hela vakten till fånga. Under tiden hade manskapet i Tordenskiolds andra slupar förnaglat batteriernas kanoner och började varpa ut de svenska fartygen ur Nya varvets hamn. När Tordenskiold och hans huvudflotta kom fram till Nya varvet pågick alltjämt arbetet med att varpa ut fartygen. Danskarna lyckades dock bara få med sig ett av dem, de andra satte de eld på. Därefter rodde Tordenskiold och flotta ut ur hamnen utan förlust av en enda man.
8. Nästa gång – fortsättning 1700-talet (i salen): Vi talade fortfarande om Tordenskiolds attacker 1719 när vår tid var ute. Nästa gång så kommer jag fortsätta och avsluta Tordenskiolds attacker på Göteborg.

SAMMANKOMST 12

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Förenade Nederländerna – lite bakgrund och dess roll för Göteborg
2. Några fotografier över kanalerna som kom att fyllas igen
3. Englands roll under 1600-talet för Göteborg
4. Vardagslivet i Göteborg och stadens kvinnor under 1600-talet
5. Rättskipning i 1600-talets Göteborg
6. Nästa gång – 1700-talet

1. Förenade Nederländerna – lite bakgrund och dess roll i Göteborg: I Spanska Nederländerna (dagens Belgien och Nederländerna) startade ett uppror lett av Vilhelm I av Oranien, som ledde till spansk-nederländska kriget, där provinserna vann sin självständighet. Med unionen i Utrecht (1579) så kom de norra delarna (8 provinser) att bilda en republik – de Förenade Nederländerna. Republiken var en lös konfederation av halvt självständiga stater. Det fanns ingen permanent centralregering i Förenade Nederländerna, utan centralmakten utövades av generalstaterna vilken bestod av delegater från de åtta provinsständerna. Politiken i Förenade Nederländerna dominerades dels av ståthållaren vilken i krig var överbefälhavare, dels av grevskapet Holland vilken stod för 60 % av alla republikens inkomster. Detta är orsaken till att vi talar om Holland eftersom det var där vi hittar handelsstäderna Rotterdam och Amsterdam. Framförallt Amsterdam kom att bli en av Västeuropas mest framgångsrika städer (speciellt ekonomiskt) i slutet av 1500-talet och under 1600-talet. Holland var då Västeuropas handelscentrum med handel både i Ost- och Västindien (kryddor, siden, te, porslin, guld, silver, tobak). De hade en väl utvecklad organisation med god kunskap om handel och kapitalbildning. De var också goda samhällsbyggare. De etablerade ett flertal handelsfaktorier med nygrundade väl fungerande stadssamhällen i sina kolonier. Deras ingenjörskonst (skeppsbyggnad, lantmäteri, kartritning, fortifikation och stadsbyggnad) var bland de allra bästa i Europa. Andra områden där Holland utmärkte sig var inom vetenskap (naturvetare) samt inom konst, konsthantverk och mode. I början av 1600-talet så var det därför Karl IX och senare Gustav II Adolf vände sig till denna nation för att bygga en stad.
Karl IX grundade Göteborg på Hisingen som visserligen kom att uppföras av svenska soldater men det kom att bli en ren holländsk koloni. Dåtidens ”göteborgare” var bosatta i Nya Lödöse. När den nya staden brändes ned så flyttade en del av holländarna på Hisingen över till andra sidan där Gustav II Adolf kom att grunda dagens Göteborg.
De holländska ingenjörerna kom att få förtroendet att anlägga en stad med en vallgrav samt vinkelräta kanaler och gator som sträckte sig från väst till öst och från syd till nord. Dock kom inte staden att helt och hållet följa väderstrecken mycket beroende på de berghällar/stendelar som man stötte på då man la ut kanalerna/gatorna. Det är därför domkyrkan står lite snett – de följer väderstrecket väst-öst mer precist.
Göteborg var redan från början en mycket internationell stad: den övervägande delen var svenskar (mest från Nya Lödöse). Sedan kom de inflyttade invånarna från Holland (cirka 500 stycken efter 20-30 år vilket motsvarade ett hundratal hushåll). Det fanns också ett visst antal skottar och tyskar. Vi märker hur viktiga den holländska delen av befolkningen var eftersom de fick förtursrätt till tomterna. De valde oftast tomter som idag ligger utmed Drottninggatan – dåvarande ”Holländaregatan” eller ”S:t Jacobs gata”. Det holländska inslaget minskade kraftigt inom ett par årtionden beroende på viss återflyttning och död men också genom en assimilation, holländska kvinnor som gifte in sig i svenska familjer fick svenska namn och holländska män tog nya ”efternamn” baserat på yrken – Johan ”Smed”, Peter ”Snickare”, Amund ”Bryggare”,etc… År 1637 finner vi ett 50-tal holländska namn (av totalt 1150 personer).
Förenade Nederländerna var protestanter. De flesta av de som ankom Göteborg var arminianer – inte kalvinister (detta var förmodligen en orsak till deras utvandring).
Holländska yrkesgrupper i Göteborg: först och främst satt det redan från början ett flertal viktiga holländare i stadens styrelse. Nämnas kan Abraham Cabiljau och Jacob van Dijck. Naturligtvis fann här också en mängd köpmän (en del kom att bli mycket involverade i den värmländska järnbruken), många duktiga hantverkare (tegelbrännare, murare, glasmästare, smeder, brännvinsbrännare, bryggare, bagare, skomakare, bagare, osv… Bagarna förde med sig konsten att baka s.k. ”duivekatter” (djävulskatter) vilket kanske är en föregångare till våra lussekatter); bönder på landerierna som bedrev holländskt jordbruk med mjölkkor och grönsaksodling samt ingenjörer som deltog i grundläggningsarbetet, några skeppsbyggare, sjöofficerare, läkare, apotekare och fiskare. Kanske var det också holländarna som tog med sig julfirandet (Sankt Nicolaus). Torggatan hette först ”Sankt Nicolausgatan”…
Två holländare som kom att spela stor roll för sjöfart och varvsindustrin var Albert van Velden (han grundade varvrörelsen nedanför Stigberget vid Masthugget – det senare s.k. ”Örlogsvarvet”) och Mårten Thijssen (som 1645 blev amiral över flottan i Göteborg, senare adlad med namnet Anckarhielm).
I stadsmun så kom en del av Göteborgs tidiga invånare att kalla Göteborg för ”Nya Amsterdam”, men staden var mer likt Batavia, Naarden och Fredrikstad.

2. Några fotografier över kanalerna som kom att fyllas igen: Eftersom flera kanaler har fyllts igen så ville jag visa hur dessa kanaler såg ut:
Först fylldes den södra delen av Östra Hamnen / Östra Hamnkanalen (idag södra delen av Östra Hamngatan) igen (runt 1895):
Sedan fylldes Västra Hamnen / Västra Hamnkanalen (idag Västra Hamngatan) igen (1905):
Sist så fylldes den norra delen av Östra Hamnen / Östra Hamnkanalen (idag norra delen av Östra Hamngatan) igen (1936):
3. Englands roll under 1600-talet för Göteborg: Holländarnas monopol inom handelssjöfarten minskade i och med den första engelska navigationsakten. Navigationsakten som antogs av den engelska regeringen 1651 riktades mot holländarna, då Englands största kommersiella rivaler. Den skilde mellan varor som importeras från europeiska länder, som skulle kunna föras in antingen via engelska fartyg eller fartyg i ursprungslandet. Varor som fördes in från Asien, Afrika eller Amerika, som skulle till England, Irland eller någon engelsk koloni fick endast fraktas på fartyg från England eller den specifika kolonin. Olika fiskimporter och exporter var helt reserverade för engelsk sjöfart, liksom den engelska kusthandeln. Lagen antogs 1660, och praxis infördes för att ”räkna” vissa koloniala produkter, som endast kunde skickas direkt till England, Irland eller en annan engelsk koloni. Under den senare hälften av 1600-talet så kom den engelska marknaden att få en allt större betydelse för Göteborgs (och Sveriges) export. Det var framförallt stångjärn som England importerade.

4. Vardagslivet i Göteborg och stadens kvinnor under 1600-talet: Under de första årtiondena efter grundläggandet var Göteborgs befolkning liten. På 1630- och 1640-talen beräknas den mantalsskrivna befolkningen ha uppgått till mellan 1200 och 1500 personer i åldersgruppen 15–65 år – antalet äldre och yngre noterades ej i mantalslängderna. En mindre del av dessa var borgare, d v s personer, som fått tillstånd att bedriva borgerlig näring – huvudsakligen handel och hantverk. Borgarna deltog i stadens styrelse och bidrog genom avgifter till att täcka kostnaderna för administration och service. Antalet borgare kan vid slutet av 1630-talet uppskattas till ca 450, varav något mindre än en femtedel bedrev handel i staden, flertalet övriga borgare var hantverkare. Majoriteten av stadens befolkning utgjordes av arbetare, sjömän och tjänstefolk. Under 1600-talets senare hälft tillväxte befolkningen påtagligt och beräknas ha uppgått till mellan 5000 och 6000 personer år 1700.
Bebyggelsen bestod till största delen av enkla trähus, som i de flesta andra landsortsstäder vid denna tid, och miljön präglades av den verksamhet, som bedrevs längs kajer och i lagerhus och i de många hantverksverkstäderna. Husdjur var fortfarande en vanlig syn på bakgårdarna.
Kvinnor i Göteborg under 1600-talet: Tyvärr så finns det inte så mycket källmaterial då det gäller kvinnorna i Göteborg under 1600-talet. I häftet ”Lejonet & Kronan – Stormaktstidens Göteborg” så kan man finna följande artikel: Stormaktstidens Göteborg – Stadens kvinnor

5. Rättskipning i 1600-talets Göteborg: Efter vår förra sammankomst så la jag upp en hel del material som skildrade 1600-talets rättskipning. Här så kommer en kortare, mer bildrik redogörelse, för vad dåtidens lagar och domstolar ansåg vara berättigade straff för olika förseelser…
Skampålen (som stod i hörnet mellan Lejonbron och Stora torget, dvs. Gustaf Adolfs torg). När skampålen skulle användas så ställdes den framför Rådhuset.
Andra bestraffningar ägde rum i och utanför kyrkorna, t.ex. ”Gapstocken” utanför kyrkan
och ”skampallen” inne i kyrkan
”Gatlopp” var ett hårt straff som framförallt drabbade män inom militären
Den ”spanska fiolen”, eller kvinnogiga som den också kallades, är ett straffredskap som huvudsakligen använts som ett skamstraff för kvinnor
”Rida trähästen” var ett straff som hade sitt ursprung inom det militära, men som även kom att användas i civila sammanhang. Att sitta på trähästens vassa kant var kännbart och kunde medföra livslånga fysiska skador på de som utsattes för straffet. Ibland förekom att stadsfiskalen på alldeles eget bevåg hängde vikter vid fötterna på offret för att ytterligare öka plågan.
Spö- och risstraff kunde utdömas för flera olika brott t.ex. som ersättning för gatlopp som ej kunde verkställas. Även för vissa brott som givit bötesstraff men där den dömde inte hade ekonomiska resurser till att betala kunde omvandlas till straff med spö och ris. Detta skedde mycket ofta. Mannen straffades med spö och kvinnan och barn med ris.
De allvarligaste brotten kunde leda till dödsstraff. De första dödsstraffen utfördes på Stora Torget (Gustaf Adolfs torg). De allra flesta brott som begicks var inte allvarliga som mord, dråp, stöld, tidelag eller något annat av de grova brott som renderade dödsdomar. Rikets domstolar hade i regel att hantera konflikter mellan grannar eller enklare brott, samt förstås civila ärenden som inte alls hade med brottslighet att göra. Under den senare delen av 1600-talet så verkar det dock som dödsstraffet har blivit vanligare, även vid en del enklare förseelser. Den ökade centraliseringen av Sverige, dess utvidgning vilket innebar en hel del uppoffringar för dess invånare förde med sig hårdare straff. Befolkningen skulle ”lära sig lyda”. Hängning förefaller fram till 1600-talets början vara den vanligaste dödsstraffsformen för män. Kvinnor avrättades inte genom hängning utan lagen förespråkade istället levande begravning (att sättas ”kvick i jord”). Detta var dock mycket ovanligt. För kvinnor kom halshuggning bli den helt igenom vanligaste strafformen, vare sig det rörde sig om stöld eller dråp. Män som dömts för dråp halshöggs också. Under den senare delen av 1600-talet så verkar det som om halshuggning hade blivit den vanligaste formen att ta livet av den som begått ett allvarligare brott.

6. Nästa gång – 1700-talet: Efter denna hemska redogörelse över 1600-talets rättskipning så kommer vi nästa gång närma oss 1700-talets Göteborg. Jag hade tänkt att vi eventuellt skulle gå till Göteborgs Stadsmuseum under den här sammankomsten, men det kommer vi inte göra. Stadsmuseet får vänta till gången därpå (2 december).

SAMMANKOMST 11

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Stormaktsväldet när det var som störst
2. Skolor – utbildning
3. Hur skulle staden försörjas?
4. Handeln till och från Göteborg under 1600-talet
5. Rättskipning i 1600-talets Göteborg
6. Nästa gång – vardagslivet i Göteborg under 1600-talet

1. Stormaktsväldet när det var som störst: Jag startade denna sammankomst med att visa ett par kartor över den svenska Stormaktsväldet. Den första kartan visar dess utbredning när det var som allra störst (1658-1660) och den andra kartan visar dess tillkomst och så småningom dess ”fall”:
2. Skolor – utbildning: Det är svårt att låta bli att tala om utbildning när man är lärare, så jag använde en del av förra sammankomsten till att tala om utbildningssituationen i den nya staden och idag så fortsatte jag med detta tema. Vi startade med att redogöra för vad ”trivialskola” betydde.
Trivialskolorna var en lägre sekundär skola med undervisning i ”TRIVIUM” (latin som egentligen betyder en plats där tre vägar sammanstöter – tre kunskapsarter) – dvs. grammatik, retorik och dialektik. Dessa trivialskolor kom att vara föregångare till senare tids realskolor. Vid varje trivialskola skulle finnas en rektor (från latinet re’ctor = ledare, styresman, här betyder det den lärare som vid en flerklassig läroanstalt också var föreståndare för densamma), en teologie lektor (från latinet lectio = läsning, här den lärare som var ansvarig för de kyrkliga funktionerna vid läroverken), en konrektor (från latinet con = med och re’ctor = ledare, styresman, här betyder det den lärare som i lägre läroverk tillsammans med rektor undervisade i den högsta klassen) och en kollega (från latinet con = med och le’gere = utvälja, här betyder det ordinarie lärare vid lägre läroverk).
I Göteborg så innebar utnämnandet av magister Henrik Soterus till skolmästare vid den nya skolan starten på Göteborgs skolas historia. Henrik Soterus erhåller Tuve socken till prebende (pastorat) och han får såsom kyrkoherde skattebefrielse. En fullt utbyggd trivialskola existerar dock inte förrän år 1641. Då hade de fyra föreskrivna posterna tillträtts. Rektorn skulle undervisa i fysik och matematik, lektorn skulle läsa teologi och öva ungdomen i grekiska och hebreiska, konrektorn skulle ta hand om logik, retorik samt latinska språkövningar medan kollegan lärde barnen grammatik, dvs. grunderna i latin.
Hur såg då utbildningen ut för de pojkar som fick ta del av den nya utbildningen i Göteborg. De skrevs i regel in i skolan vid sex års ålder. Första klassen kallades ”alphabetica” och där startade man med innanläsning och välskrivning – i det latinska språket. Katekesen skall sedan läras utantill på både svenska och latin. I nästa klass ”etymologica” börjar man ta itu med Ciceros brev, Aesopus fabler, Davids psalmer och Salomos ordspråk. Skriftliga översättningar mellan latin och svenska står också på programmet. I tredje årskursen utökas Ciceros brev, Davids psalmer och Salomos ordspråk med en komedi av Terentius och Vergilii ekologer. Översättningar sker nu också från svenska till latin, övningar att skriva latinska verser införs samt grekiska för nybörjare – Luthers lilla katekes utan förklaringar. Den avslutande klassen ”rektorsklassen” studerade Ciceros tal, Vergilius Aeneiden och på grekiska bl.a. Demostenes, Hesiodos och Pauli brev. Varje kvartal så hade man två disputationer (från latinet disputare = utbyta meningar, ha olika åsikter, här betyder det examensförhör), en i logik och en i teologi. Skolordningen krävde vid denna tid att ungdomarna gick minst två år i varje klass så skolan omfattade i realiteten minst 8 år.
1640, vid riksdagen i Nyköping så begärde Göteborgs fullmäktige att trivialskolan skulle utvidgas med ett gymnasium. Det är också nu som staten börjar skjuta till pengar, dvs. den kommunala skolan kom att bli statlig. Orsakerna till detta tillskott är flera, men en starkt bidragande orsak är att man vill ta hand om den studerande ungdomen från Halland som 1645 har blivit undersåtar i ett nytt land. Det var viktigt att försvenska den nya provinsen. Som en del av denna mycket målmedvetna kulturpolitik utfärdas den 27 mars 1647 det brev som la en ekonomisk grund till Göteborgs gymnasium. Drottning Christina undertecknade fundationsbrevet.
Sveriges äldsta gymnasium tillkom i Västerås vid början av 1620-talet. Sedan följde Strängnäs (1626), Linköping (1627), Åbo (1630), Reval (1631), Stockholm (1640 – dock flyttat till Gävle 1668), Skara (1641), Viborg (1641) och Växjö (1643). 1647 utökades denna skola till att även omfatta ett gymnasium – ”Götheborgs Konglige Gymnasium”. Detta är Hvitfeldtska gymnasiets föregångare. Vad läste man under 1600-talet? Teologi, latin (pojkarna i skolan var tvungna att alltid tala latin med varandra) och grekiska. Så småningom utvidgades undervisningen till att också omfatta hebreiska. 1664 testamenterade Margareta Hvitfeldt hela sin förmögenhet till Göteborgs gymnasium, därav dagens namn. Med andra ord så var det två stycken kvinnor, Drottning Christina och Margareta Hvitfeldt, som kom att grunda och skapa Göteborgs gymnasium – dagens Hvitfeldtska Gymnasium!

3. Hur skulle staden försörjas? Vid den senaste sammankomsten så talade jag en del om Göteborgs donationsjord, bl.a. landerierna i Göteborgsområdet. Jag repeterade detta och förklarade mer ingående skillnaden mellan ”Stora tullen” och ”Lilla tullen”. Nu tog jag också upp ett exempel (”Järnets väg”) som visade hur viktigt det s.k. skråväsendet var.
  En av de absolut viktigaste exportvarorna var det svenska järnet. Detta hade redan före Göteborgs grundläggande exporterats – via Lödöse under 1300–1400-talet och senare Nya Lödöse under 1500-talet. Under 1600-talet kom denna export att öka sin betydelse. Både stångjärn och järn i form av kanoner från t.ex. Åkers styckebruk kom att bli begärliga varor. Järnet kom oftast från Värmland och Dalsland där flera köpmän från Göteborg kom att etablera sig under senare delen av 1600-talet (bl.a. Volrat Tham d.ä.). Via Vänern (Vänerskutor) kom de ned till Brätte/Vänersborg. Därifrån forslades de landsvägen förbi Rånnumsfallen och Lilla Edet. Så kallade Strömbåtar forslade järnet ned till Lilla/Stora Bommen i Göteborg. Strömbåtarna betalade tull och förde sedan järnet till Stora Torget – Brunnsparken (Järnvågsplatsen). Båtkarlarna lossade järnet. Där tog nästa yrkesgrupp vid – järnbärarna. Järnbärarna (eller järndragarna som de också kallades) bar järnet till de stora Vågskålarna. Där vägdes järnet av Vågmästaren. Bredvid stod statens Tullkontrollant. Efter vägning och märkning bars järnet ut av järnbärarna. Om järnet måste lagras sköttes detta av ett speciellt arbetslag – Uppsättarna. Så småningom bars järnet ned till hamnen av järnbärarna och där lastades de på Hemförarbåtar av de s.k. Hemförarna. Dessa tog sedan järnet ut till de väntande skeppen… Varje yrkeskategori hade sin egen hierarki (och speciella privilegier). Ingen fick ge sig in i deras respektive områden och försöka konkurrera ut dem. Ett system som med tiden kom att bli lite för rigid/statiskt och hindra utvecklingen av ekonomin i staden (och Sverige), men under 1600-talet så fungerade det relativt väl och gav en tryggad inkomst åt åtskilliga familjer i och runt Göteborg.

4. Handeln till och från Göteborg under 1600-talet: Vår förra sammankomst fokuserade på Göteborgs militära betydelse. Minst lika viktig som den MILITÄRA funktionen var HANDELN. Man kan inte bli en stormakt om man inte har de ekonomiska förutsättningarna – och Göteborg kom att bli ett nav i stormakten Sverige! Eftersom Nederländerna (Holland) hade varit mycket involverade i etablerandet av både Karl IX:s Götheborg och dagens Göteborg så är det inte så märkligt att de var vår viktigaste handelspartner under den första delen av 1600-talet. Sveriges expansion och kamp mot Danmark om dominansen i norr kom att påverka kontakterna och handeln med Nederländerna. 1640 och 1645 hade Sverige ingått en allians med Nederländerna mot Danmark. I slutet av 1640-talet så började Nederländerna känna sin handel hotad av det växande svenska riket. De slöt därför förbund med Danmark.
Den svenska statsledningen hade varit ganska framsynt då den också intresserade sig för England. 1635 inrättades ett engelskt handelskompani i Sverige med speciella rättigheter i Göteborg. 1654 slöt Sverige och England ett handels och vänskapstraktat. Handeln till England kom att bli allt viktigare. När de båda länderna (England och Nederländerna) gick i krig mot varandra (tre engelsk-nederländska krig under den senare delen av 1600-talet) så kom tyngdpunkten i handeln att förskjutas mot London. Även om Nederländerna hade vissa framgångar i krigen så kom deras handel att bli mer begränsad, en tillbakagång som skulle bestå under hela 1700-talet. Här är två dokument som beskriver handeln till och från Göteborg under 1600-talet lite mer i detalj, det första dokumentet med tabeller – det andra dokumentet utan:
1. Handeln till och från Göteborg under 1600-talet
2. Göteborg – Handel under 1600-talet

5. Rättskipning i 1600-talets Göteborg: Göteborgs magistrat var den myndighet som skulle döma i civil- och brottmål. Straffen utdömdes ofta enligt tillämpningen ”öga för öga, tand för tand”. Om man hädade så kunde man mista tungan och en tjuv kunde kista sin hand. Borgmästaren och rådet hade rätten att använda tortyr, men detta skedde mycket sällan.
Ett straff som var vanligt vid mindre förseelser var att stå vid skampålen (som stod i hörnet mellan Lejonbron och Stora torget, dvs. Gustaf Adolfs torg). När skampålen skulle användas så ställdes den framför Rådhuset. Andra bestraffningar ägde rum i och utanför kyrkorna (”Gapstocken” utanför kyrkan och ”skampallen” inne i kyrkan, där de skyldiga skulle ligga på knä under hela gudstjänsten).
Ett annat straff som kunde utdömas var ”gatlopp”. Ett samtida vittne beskriver det så här ”En gata formades af folket till 100 alnars längd och 5 alnars bredd; derpå framfördes fångarne, som till midjan vore nakna, i ena ändan af denna gata, hvarifrån de till den andra måste springa fram och tillbaka flera gånger, allt som brottet var groft, och derunder slog folket dem hårdare eller saktare, allt efter som de ville gynna dem eller ej. Den som afstraffades får springa det mesta han förmår, men den som nu var framme tog mycket långsamt sina spanska steg.” (100 alnar är ungefär 60 meter).
Om den som utfört ett brott blev dömd till böter och ej kunde betala så kunde brottslingen avtjäna straffet genom kroppsarbete. Detta arbete skulle då utföras inom en stipulerad tid (t.ex. ”inom 14 solsätter” – dvs. inom 14 dagar).
Den ”spanska fiolen”, eller kvinnogiga som den också kallades, är ett straffredskap som huvudsakligen använts som ett skamstraff för kvinnor. Fiolen träddes runt halsen på kvinnan genom det större av hålen, med fiolens andra del vänd neråt mot fötterna på framsidan av kroppen. Genom de två mindre hålen stacks armarna ut. I den övre delens fanns ett gångjärn och i den nedre delen en låsanordning. I en a handen fick hon hålla en stråke lika lång som själva fiolen.
Stöld var ganska sällsynt i Göteborg under 1600-talet. Oljud på gator och i gränder, slagsmål samt förtal var de vanligaste brotten som man finner i 1600-talets protokoll.
”Kurran” kallades det rum som var inrymt i vaktmanskapets lokal (”Corps de gardet”) där man låste in brottslingen. ”Gisselkammaren” användes vid lägre straff där brottslingen fick sitta på vatten och bröd. En bit därifrån låg ”tjufvekistan” där de mer allvarliga brotten skulle avtjänas.
De allvarligaste brotten kunde leda till dödsstraff. De första dödsstraffen utfördes på Stora Torget (Gustaf Adolfs torg). Runt år 1700 så flyttades avrättningsplatsen till Getebergsäng (där Carlanderska Sjukhuset ligger idag). Här kan ni läsa en artikel som mer ingående behandlar Göteborgs straffhistoria (speciellt avrättningarna): Göteborg stads brott och straffhistoria

6. Nästa gång – vardagslivet i Göteborg under 1600-talet: Det blir en blandad kompott vid nästa sammankomst – ett litet ”fönster” in mot vardagslivet i 1600-talets Göteborg. Därefter är vi redo att låta staden börja växa till på allvar…

SAMMANKOMST 10

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Gustaf II Adolf och den 6 november…
2. Den befästa staden Göteborg
3. Hur skulle staden försörjas?
4. Skolor – utbildning
5. Nästa gång – Handeln till och från Göteborg samt en liten insyn i Göteborg under 1600-talet

1. Gustaf II Adolf och den 6 november…: Dagens sammankomst startade med en liten lurig fråga – jag frågade er var och exakt när Gustaf II Adolf dog. Den första delen av frågan kunde de flesta (Lützen = Lützen är en småstad i Tyskland, belägen i Burgenlandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt, tjugo kilometer sydväst om Leipzig), men den andra delen var lite knivigare. Gustaf II Adolf stupade inte den 6 november 1632 utan den 16 november 1632 – enligt dagens tideräkning (Den julianska kalendern var helt dominerande i västra Europa fram till 1582, då den började ersättas av den gregorianska kalendern (”nya stilen”). Under de följande århundradena minskade den successivt i betydelse, i protestantiskt dominerande länder blev den gregorianska kalendern lagstadgad norm under mitten av 1700-talet. Sverige bytte den 1 mars 1753 och Storbritannien med alla kolonier såsom brittiska Amerika år 1752. Så den 6 november 1632 var 10 dagar efter den gregorianska kalendern som är den kalender vi använder idag – därför kan vi slå fast att Gustaf II Adolf stupade den 16 november).
Eftersom Gustaf II Adolf grundade Göteborg så talade jag lite om honom, hans tid som kung samt hans roll som den förste regenten under den tid som kommit att kallas svensk stormaktstid. Här är ett dokument med en del fakta om Gustaf II Adolf: Gustav II Adolf. Ett av hans tre valspråk var ”Got mit uns”. Detta valspråk kan vi finna uppe på befästningsverket vid Kungshöjd:

Detta ledde oss in på nästa punkt på dagens program.

2. Den befästa staden Göteborg: Innan jag gick igenom den befästa staden Göteborg så gjorde jag en enkel skiss av staden – en stad som omgavs av en vallgrav och som hade tre stycken kanaler – Stora Hamnkanalen; Västra Hamnkanalen och Östra Hamnkanalen – som förband dess olika delar med varandra (karta från 1643).
I modern tid så kom man att fylla igen Östra och Västra Hamnen / Hamnkanalerna. Den första som fylldes igen var Östra Hamnens / Hamnkanalens södra del — från Stora Hamnkanalen till Vallgraven (egentligen Lilla Nygatan) vid Kungsportsplatsen (från mars till juni 1898), då den ökande trafiken krävde mer utrymme. Fotografi från 1870-talet.
Västra Hamnen / Hamnkanalen fylldes igen 1903-05. Det var inte utrymmet man behövde utan det var det oftast stillastående vattnet som skapade problem: ”…en otjänlig stank för alla, svenskar eller utlänningar, som städse på bryggorna höllo konferenser och samtal.” Eller ”Tänk i synnerhet på, huru man skulle finna watnet, om det rätt blef besedt med synglas.” Fotografiet är taget 1897.
Den sista delen – Östra Hamnens / Hamnkanalens norra del — från Stora Hamnkanalen till Lilla Bommen lades igen 1936 (fotografiet taget detta år).

Efter denna korta genomgång av Göteborgs stadsplan från 1600-talet med vallgrav och kanaler så kom jag in på en av de allra viktigaste uppgifterna för den nya staden – den militära funktionen! Jag visade två stycken videosnuttar om två stycken bevarade delar av Göteborgs befästningsverk:

Gångar under bastionen Carolus Dux (dvs. gamla Sahlgrenska sjukhuset / Sociala Huset / Pedagogen).

Ett videoreportage i GP från utgrävningar i förrådsrummen uppe på Kungshöjd.

Här är några fotografier som visar en del av den gamla stadsmuren i det nedre planet på Biopalatset vid Kungstorget
Om vi ser Göteborg från ovan så får vi också en bild av hur en del av befästningsverken (de gamla bastionerna) såg ut samt, naturligtvis, vallgraven som löpte runt den befästa staden.
Här är en jämförelse mellan ett fotografi från modern tid och befästningskartan 1646. Vi ser spåren av bastionerna Carolus IX Rex (D), Gustavus Magnus (E), Johannes Dux (F) och en bit av Carolus Dux (G).
Erik Dahlbergh såg till att befästningsverken runt Göteborg var av hög klass så att inte staden skulle falla. På denna teckning så kan vi se en del detaljer från hans idéer om Göteborgs försvar. En del av idéerna kom att förverkligas, andra inte.
Följande bilder av den enda kvarvarande bastionen – Carolus XI Rex kan förhoppningsvis ge er en idé om hur bastionerna såg ut runt Göteborg. Föreställ er kanoner och soldater uppe på krönet av bastionen. Föreställ er vidare att det fanns nio stycken bastioner som skydd runt staden:

Krigen under 1600-talet och Göteborgs utsatta läge kom att innebära att staden blev en av de bäst befästa städerna i norra Europa. Noterbart är också att den militära satsningen på staden innebar att den aldrig kom att falla! Detsamma gäller försvaret till sjöss – Nya Älvsborg.
Staden Göteborg var väl skyddad. Om man kom via land så kunde man endast komma in till staden via stadsportarna. Det fanns tre stycken stadsportar – Södra Porten (”Gamla Porten”, ”Kungsporten”), Östra Porten (”Drottningsporten”) samt Västra Porten (”Karlsporten”). Alla tre var mycket välbevakade. Vattenvägen så kunde man komma in vid två ställen – Stora Bommen och Lilla Bommen. Båda dessa vägar blockerades nattetid, med en stor – bom! Sänkverk, gravar samt timmer blockerade alla möjligheter för fartyg att komma in till Göteborg någon annan väg från sjösidan. På kartan från 1700-talet så kan vi se de olika portarna samt bommarna utmärkta. Här kan vi också se kaponjären (Kaponjärgatan idag) som gick från vallgraven genom Haga upp till foten av Skansen Kronan. Österut så kan vi se Skansen Lejonet utmärkt.

3. Hur skulle staden försörjas?

Landerier: Runt om Göteborgs innerstad (”innanför vallgraven”) så fanns det stora områden som kom att uppodlas. Kronan (kungen) hade i stadens privilegier skrivit in vilka områden som tillföll staden – ”I 34:e artikeln i privilegiebrevet för Göteborg från 1621, finns inskrivet att ”Invånarne uti Staden Götheborg och på Dess landerier hafwa at hugna sig af alla de Privilegier, som Nylödöse Stad af ålder haft”. Här likställs ”staden Göteborg” och ”dess landerier” som likvärdiga begrepp. Med ”staden Göteborg” avsågs den mark som skulle bebyggas, alltså inom Vallgraven. Därför ska ”dess landerier” tolkas som den mark som låg inom donationsjorden, men samtidigt utanför vallarna och som ursprungligen inte var avsett för bebyggelse.”
I första hand var landerimarken avsedd som ”mulbete”, det vill säga betesmark för hästar, nöt, svin och får, och den uppläts ofta till inkallade holländska bönder. Under 1600-talet, och ända in på 1700-talet, ägnade sig städernas invånare ofta åt lantmannasysslor. Städerna som anlades under denna period fick därför ofta i donationerna en väl tilltagen utmark – till skillnad mot städer som tillkom senare – vilket tillsammans med stadens gemensamma inägor bildade ”stadsägorna”. Även landerimarken bebyggdes efterhand, eftersom redan i slutet av 1640-talet var nästan alla tomterna inom vallarna bebyggda. I regel var det magistratet som fördelade tomterna på landerierna och inte sällan gavs markerna till magistratledamöterna själva som en löneförmån, eller till andra högt uppsatta medborgare. Bara ibland begärde regeringen att någon speciell person skulle få ett arrende. När arrendetiden gick ut hade alltid innehavaren företräde, om han kunde bjuda lika mycket som den högstbjudande. Innehavaren av arrendet på landeri hade ingen rätt att sälja arrendet och inte heller insätta någon i en befattning eller förordna någon till en tjänst som innebar att personen skulle bosätta sig på marken. 1696 hade magistratet skapat stadgar som nästan enbart gjorde att arrendena gick till magistratledamöter och efter en rådmans död skulle landeriet övergå till hans efterträdare. Änkor fick dock bo kvar i ett år efter makes bortgång. Landeriarrendatorer som inte ingick i magistratet, men som lagt ned stora kostnader på området skulle inte avhysas så länge som de fullgjorde sina skyldigheter. På donationsjorden kunde staden anlägga offentliga inrättningar som sjukhus, fängelser, parker, museer och skolor. Många av landeriernas huvudbyggnader finns kvar. De har gett upphov till flera stadsdelars namn, liksom gatu- och kvartersnamn. Så sent som 1965 omvandlades donationsjorden till vanlig kommunal mark. Det ska påpekas att alla ståndsmässiga gårdar i Göteborg med omgivningar inte varit landerier. Inom nuvarande gränser för Göteborgs kommun fanns även herrgårdar och säterier. Gillbladska landeriet i Lundby socken på Hisingen låg inte på stadens donationsjord och var alltså inget landeri. Andra välbyggda gårdar, som inte heller låg på stadens donationsjord och således inte var landerier var Gubbero, Olivedal och Gibraltar. Här är en lista över 40 landerier med herrgårdsliknande manbyggnader som Göteborgs stadsmuseum har identifierat: Landerier i Göteborg. Landerier var ett sätt att försörja Göteborg…

Tull – Lilla Tullen: Ett annat sätt var att kräva tull på de varor som skulle föras in till staden. Det var år 1622 som kronan (staten/kungen) införde ett tullsystem som belade svenska städer med en införselskatt för varor. Tullen skulle tas ut på alla ”ätliga, slitliga och förnötliga varor” som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev olagligt. Denna tull blev kallad ’’Lilla tullen’’. För att förhindra smuggling byggdes tullstaket runt städerna. Stadsvakter bevakade stadsportarna och strandridare bevakade vattenvägarna runt staden. Om någon blev påkommen med att inte använda tullportarna så fick denne en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 andra gången. Lilla tullen avvek från tidigare beskattning i och med att alla var tvungna att betala den, så väl allmogen som adeln (som tidigare varit nästan helt skattebefriad). Att adeln också belades med den nya tullen innebar sannolikt att befolkningen i övrigt lättare kunde acceptera den. Införandet av lilla tullen skapade av och till hårt motstånd främst bland bönderna, som oftast var de som förde in varor i staden för att sälja. Att alla varor måste föras från landet in till staden för försäljning väckte också mycken ilska, särskilt om man kunde få ett bättre pris bland grannarna på landsbygden. Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades 1810.

Tull – Stora Tullen: En tredje inkomst för Göteborg som hamnstad var Stora tullen (eller Stora sjötullen), dvs. en tull på importerade och exporterade varor som under 1500-talet till 1700-talet transporterades sjövägen i Sverige. Räkenskaper för denna tull började föras 1533 (Gustav Vasa…). Jag kommer tala mer om detta nästa gång då vi kommer gå igenom Göteborg som handelsstad under 1600-talet.

4. Skolor – utbildning: Ett ofrånkomligt ämne för en gammal lärare! Jag skrev följande på tavlan ”Timor Domini initium sapientiae” och frågade om någon i gruppen kunde översätta detta latinska citat – och det var det någon som kunde (Thank you P.M.). Det betyder (ungefär) ”Herrans fruchtan är wijshettens begynnelse”. Så kunde det ha låtit i den barnskola som inrättades i Göteborg någon gång i början av 1620-talet under ledning av stadens förste skolmästare Petrus Jacobi. Under dessa första år så fanns det enbart sex eller åtta nybörjare att undervisa vilket kung Gustaf II Adolf tyckte var för lite. Han vädjade därför till rådet i den nya staden att bygga en ”skolestuga där ungdomen kunde bli instruerad och hållas vid god disciplin i stället för att förnöta sin tid i lättja och agelöshet”. Inget verkar hända och 1630 upprepar Gustav Adolf sin vädjan, men denna gång skjuter han också till medel för uppförandet av ett nytt skolhus. Fyra år tidigare hade kungen genomdrivit en större skolreform – den äldre medeltida katedralskolan kom nu att ersättas av trivialskolor och gymnasier.
Här slutade dagens sammankomst. Jag skickade med er följande fråga – Vad var en trivialskola? Denna fråga hoppas jag kommer besvaras i början av nästa sammankomst.

5. Nästa gång – Handeln till och från Göteborg samt en liten insyn i Göteborg under 1600-talet: Dagens sammankomst fokuserade på Göteborgs militära betydelse. Lika viktig var dess ekonomiska betydelse. Detta kommer vi framförallt fokusera på nästa gång vi ses.

SAMMANKOMST 9

Dessa delar tog jag upp idag:
1. Stormaktstiden
2. Stadspromenaden
3. Lejonbron
4. Stora torget – Gustaf Adolfs torg
5. Några bilder från 1600-talets Göteborg
6. Den befästa staden – en kort indelning i tre olika perioder under 1600-talet
7. Nästa gång – mer om den befästa staden, handeln till och från Göteborg samt en liten insyn i livet i Göteborg under 1600-talet

1. Stormaktstiden: Eftersom Göteborgs grundande och första tillväxt sker under den svenska s.k. Stormaktstiden så startade jag dagens sammankomst med en liten videosnutt om Karolinernas stridsteknik:

Karoliner – Karolinsk stridstaktik.
Egentligen så kan vi inte tala om de svenska soldaterna som ”Karoliner” förrän den senare delen av 1600-talet, men jag tog mig ändå friheten att visa Karolinernas stridstaktik i början av denna sammankomst. Befästningen av Göteborg, den militära funktionen, var ju en av de absolut primära funktionerna för den nya staden!
Wikipedia: Karoliner, av Carolus, den latiniserade formen av namnet Karl, var soldaterna inom den svenska armén som tjänade under kungarna Karl XI och Karl XII under Sveriges tid som stormakt. I regel var de klädda i blå rockar med gult foder, uppvikta nedtill. Den karolinska krigsmakten skapades efter Karl XI:s beslut om att reformera den svenska armén och flottan genom införandet av det yngre indelningsverket under 1682. Vid slutet av 1690-talet kunde det svenska riket mönstra en slagkraftig armé vars storlek (drygt 76 000 man) var dubbelt så stor i förhållande till folkmängden som något annat europeiskt land. Karolinernas stridstaktik stod i skarp kontrast mot det kontinentala Europas mönster, eftersom den var mycket offensiv och som oftast ledde till hårda närstrider med blankvapen såsom pikar, värjor och bajonetter. Genom denna taktik, i kombination med sträng disciplin och hög moral, kunde Karl XII leda den karolinska armén till flera segrar under stora nordiska krigets inledande skede. Dessa framgångar bidrog till att armén under sin tid betraktades som en av Europas bästa.

2. Stadspromenaden: En kort repris med bilder. Jag gjorde detta för att kortfattat binda samman bilderna jag hade med mig till stadspromenaden. Jag gjorde det också för de som aldrig går in på denna hemsida…

3. Lejonbron: Vi avslutade stadspromenaden förra veckan i Brunnsparken (”Jernwågsplatsen”) och skulle komma till Lejonbron. I salen så hade visade jag Elias Martins tusch-akvarell över Jernwågsplatsen, Lejonbron och Stora torget (den var utförd under senare delen av 1700-talet! Lejonbron och Stora torget såg annorlunda ut på 1600-talet men vi vet inte exakt hur det såg ut eftersom planerna och beskrivningarna över dessa har brunnit upp):
Jag visade också ett fotografi från 1863 som visade hur bron på bilden ovan såg ut i verkligheten – året efter (1864) revs den och gav plats för en ny bro. I GP den 30 juli 1864 kunde man läsa ”De sista spåren af den år 1734 uppförda gamla Lejonbryggan äro nu utplånade, och sedan kajen åt Gustaf Adolfs torg blivit fullbordad är det omöjligt att ana hvarest den sista representanten af den antika smaken i våra fordom så halsbrytande bryggor varit belägen.”:
4. Stora torget – Gustaf Adolfs torg: Gustaf Adolfs torg ligger i stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg vid Stora Hamnkanalen. Det kallades Stora torget eller Stortorget fram till 1854 då Bengt Erland Fogelbergs staty av stadens grundare, kung Gustav II Adolf, placerades på torget. Fram till 1848 hade torget användes som salutorg men inför planerna på att placera Gustav Adolfs-statyn där flyttades den funktionen till Kungstorget.
Rådhuset 1644 – Kjettil Classon Felterus karta
Det allra första rådhuset, det gamla rådhuset i Nya Lödöse, en enkel träbyggnad, flyttades till dåvarande Stora torgets sydöstra hörn och renoverades 1624–1625 för 554 riksdaler. Huset flyttades redan 1625 till en plats utanför stadsporten (senare Kungsporten) som accishus. Det efterträddes av ett nytt tornprytt rådhus i trä, byggt mellan 1624 och 1626 och beläget vid torgets sydöstra del. Vid en mycket omfattande brand den 10 maj 1669 förstördes det helt, och planerandet för ett nytt rådhus startade direkt. Det viktiga arbetet att ta fram ritningar till det nya rådhuset gick till dåtidens främste arkitekt Nicodemus Tessin d.ä. Något som visar på projektets betydelse och kronans inblandning i Göteborgs byggande. Tessin hade 1661 utnämnts till Sveriges och Stockholms förste stadsarkitekt och ritat byggnader som Drottningholms slott, Bondeska palatset och Wrangelska palatset i Stockholm. När tvåvåningshuset stod klart 1672 hade det ett brant tegeltäckt tak och putsade fasader, indelade med s.k. lisener; smala, framspringande pilastrar. Husets förnämsta rum var stora sammanträdessalen där det anordnades konserter och fester. I rådhuskällaren drevs ett populärt värdshus. Sedan 1600-talet har rådhuset ändrat utseende flera gånger. Så här såg ett förslag till förändring ut 1726:
…och så här ser det ut idag:
På tomten intill det gamla rådhuset från 1672 stod ända fram till 1930-talet det s.k. Kommendantshuset (Rutger von Ascherbergs hus):
Arkitekttävlingen om tillbyggnaden vanns av  Gunnar Asplund. Den 22 oktober 1936 revs byggnadsställningarna, och den starkt funktionalistiska tillbyggnaden invigdes kort därefter. En folkstorm bröt direkt ut mot den starkt funktionalistiska fasaden, med uttryck som ”katastrof”, ”olyckligt” och ”fruktansvärt” samt ”Det mest tragiska i Göteborgs senare historia”. I dag tar sig intresserade till Gustaf Adolfs torg enbart för att få se Gunnars Asplunds verk, och arkitekten själv, som dog 1940, är populär både i Sverige och utomlands. Här är en del av den ”nya” fasaden på Gunnar Asplunds tillbyggnad:
Den norra delen av Stora torget är borta. Så det är endast det gamla rådhuset (med dess olika ombyggnationer) som tillhör 1600-talet! Vi kommer tala lite mer om detta torg då jag går igenom ”vardagslivet” i 1600-talets Göteborg.

5. Några bilder från 1600-talets Göteborg: Jag visade en del bilder (PP) och talade om 1600-talets Göteborg – med omnejd: PP – Göteborg under 1600-talet

6. Den befästa staden – en kort indelning i tre olika perioder under 1600-talet: I slutet av dagens sammankomst så kom jag tillbaka till Göteborgs militära funktion under 1600-talet. Vi kan urskilja tre stycken olika perioder under detta århundrade. Här är en pdf-fil som kortfattat redogör för de tre perioderna: Göteborgs försvarsverk – 1600-tal

7. Nästa gång – mer om den befästa staden, handeln till och från Göteborg samt en liten insyn i livet i Göteborg under 1600-talet: Vi kommer starta sammankomsten efter Höstlovet med att fokusera på Göteborgs militära och ekonomiska funktion (militär och handel). Vi kommer också närma oss människorna som bodde i Göteborg under denna tid genom en del källor från 1600-talet. Ha ett riktigt skönt Höstlov!
Jag lägger här in en liten virtuell stadspromenad i 1600-talets Göteborg…

Virtuell stadspromenad i 1600-talets Göteborg. Texter till den virtuella stadspromenaden: Göteborgs Stad – Historisk promenad

SAMMANKOMST 8

STADSPROMENAD I 1600-TALETS GÖTEBORG

1. Kanalen mellan Mölndalsån och staden
Namnet på kanalen var ursprungligen Gullbergs Canal senare Then gräffde canalen samt Gullbergs Gräfde Canal (1673) och Möndahls Canal (1675)
1624 förslag – ”icke var onödigt” (svar från kungen) men inget stöd från kronan
1639 plan – utredning – kostnader för en kanal med två broar; skottkärror, spadar, ekpålar, bjälkar samt en del lönekostnader
1640 (2 juni) arbetet påbörjas – 47 stadssoldater + 4 bönder (holländare). I augusti anlände 200 soldater för att hjälpa till med arbetet.
1641 slutfört arbete – Den var cirka 900 meter lång och invigdes den 7 oktober, bland annat genom att riksdrotsen Per Brahe och hans ”välborna kära gemål och husfru” genomförde en tur i Peder Rosenskölds båt tillsammans med stadens magistrat, genom den nya kanalen och via Mölndalsån upp till Underås bro. På en samtida ritning går att läsa ”Den 7 octorbris Anno 1641 reste H. Exceltz Rijks Drottzen Greffwe Peder Brahe med sin Wälborne K. Gemål och Huusfru, med Pär Rosenskölds båt igenom den nye Canalen och in uthj Mölendals åå till Underåås Broo. De förnemste aff Stadzens Magistrat wore H. Exz fölachtige till förne broo.”
Kanalen fortsatte fram till Stora Hamnkanalen (Stora Torget – Gustaf Adolfs Torg) och söder om kanalen låg ett större öppet område som bildade en platå som troligen var lägre än Södra Hamngatan, det som långt senare skulle bli Brunnsparken. Initialt var det meningen att det var från denna kanal som göteborgarna skulle hämta sitt dricksvatten. Men kanalen skapades också för att vattnet i Vallgraven och Stora Hamnkanalen inte skulle bli stillastående och för detta ändamål byggdes omkring 1648 – och invigdes i maj 1649 – en sluss innanför Österporten och ett dämme för att jämna ut vattennivån.
Föroreningar? Den nya förbindelsen förde vatten in i stadens kanaler men det kom även en hel del rester eller föroreningar från sågverken högst upp Mölndalsfallen samt i Mölnlycke. Under 1670-talet började det komma klagomål på sågspånen som förorenade stadens hamnar. Det framfördes därför krav på att sågkvarnarna i Mölndal skulle avvecklas och ersättas av mjölkvarnar. Flera av de som krävde en avveckling av sågverksamheten i Mölndal hade egna sågkvarnar vid Trollhättan och invid Säveån, man kan misstänka, men inte bevisa, att det fanns affärsintressen snarare än ”miljöintressen” i dessa krav.

Karta 1646 från det befästa Göteborg visar tydligt var den nya kanalen kom in.
2. Slussen/Kvarnen
Nivåskillnaden mellan den nya kanalen och stadens hamnkanaler skapade ett avsnitt där det bildades en ganska stark ström vid Nya porten (den som senare benämns Drottningporten). När kanalen var färdigställd hösten 1641 fanns det inte någon sluss på platsen vilket försvårade för transporterna. Troligen inleddes ett slussbygge 1643 men samtidigt utbröt krig med Danmark och byggverksamheten upphörde tillfälligt. En sluss skulle underlätta transporterna och dessutom kunde en sluss kombineras med en kvarnanläggning. Denna nya, tämligen avancerade konstruktion, skulle uppföras inom fästningsområdet och det borde därmed vara en uppgift som föll på staten att ordna. Det ledde till förhandlingar som utföll till stadens fördel. Göteborg fick till och med mer resurser till bygget än vad man ursprungligen begärt. Arbetet pågick till maj månad 1649 då den nya slussen och kvarnen var färdigställda. Verksamheten arrenderade staden ut till Jan Jacobsen Kuil, även kallad Johan slussmakare, på åtta år. Verksamheten för Johan slussmakare var inte tillräckligt lönsam alla år så arrendatorn fick sina avgifter till staden reducerade innan staden lade sluss och kvarn under sin egen förvaltning 1668. Enligt stadens räkenskaper var det mycket varierande inkomster som kom från slussningen. De bästa månaderna var i regel april till juni med en livlig båttrafik lastade med ved, blockar, bjälkar och andra trävaror från skogarna kring Mölndalsån. Slussen beskrevs enligt följande 1673, ”att dess botten och sidor bestodo av ekvirke, som till en del var täckt med klinkert och terras, och att slussportarna också voro av ek och försedda med sprunpålar, som tagits av mastträd”, det var alltså en anläggning som till stor del var byggd av trä och därmed krävde återkommande underhåll. På den norra sidan av slussen skall det ha funnits en spelsluss som tjänade som avlopp till älven vid högt vattenstånd. Kvarnen malde framförallt malt för bryggning och husbehov. Ett återkommande problem, inte minst för kvarnen, var det varierande vattenflödet från Mölndalsån. Det ledde fram till att staden lät projektera ett dämme, ”Fattighusdämmet” 1752–55 för att försöka komma till rätta med de stora nivåskillnaderna.

Slusskvarnen 1870-tal. Fotografi kort före dess rivning 1873, foto hämtat från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.
3. Nya porten
Nya porten (Drottningporten) låg mellan bastionerna Johannes Rex och Carolus Rex, vid nuvarande Hotell Eggers och kanalen mitt framför Göta Källare. Drottningporten (1669) var en av den befästa staden Göteborgs tre stadsportar, och den byggdes i samband med att Gullbergs Canal drogs fram till Göteborg. Porten kallades först Nya porten (1644). Sedan kom den att kallas Drottningporten (1669) och ibland Österport (1684). Från början byggdes porten på 1640-talet i trä , men den revs och byggdes 1669 upp igen i sten och revs slutgiltigt 1821. Sandstensportalen som bildade porten kom ursprungligen från Gamla Älvsborg (1500-tal) och sattes på plats 1669.
Notera Erik Dahlberghs teckning i Suecian. Suecia antiqua et hodierna (latin: ”Det forna och nuvarande Sverige”), även vardagligt kallad ”Suecian”, är ett topografiskt planschverk med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige på 1600-talet. Upphovsmannen var militären och arkitekten Erik Dahlbergh (1625–1703). Verket var från början tänkt att uppvisa den svenska stormaktens alla märkvärdigheter, men det färdigställdes aldrig och kom inte ut på marknaden förrän 1729 eller tidigt 1730. Erik Dahlberghs plan kom aldrig att verkställas.

Erik Dahlberghs förslag om Drottningsportens utseende (slutet av 1600-talet)
Drottningporten såg förmodligen ut så här (ritning 1766)
Akvarellmålning av Drottningporten under 1700-taletKartan från 1790 visar mer exakt var Drottningporten låg
4. JERNVÅGEN
Den första jernvågen var inhyst i stadens rådhus vid Stora Torget. I samband med att man drog Gullbergs Canal in till Stora Hamnen så hade vi en vattenväg som delade staden innanför vallgraven i två delar. Senare, vid slutet av 1600-talet, grävdes en ny mindre kanal öster ut utmed Södra Hamngatan. Det bildades en återvändskanal och ett avlångt näs. Detta näs lät senare Dahlberg skära av med ytterligare en kanal och skapade därmed en holme som blev hem åt järnvågen. Här vägdes allt järn som skeppades ner för Göta älv för export ut i Europa. På den västra av holmarna i kanalen, byggdes 1682–1690 två stenhus för stadens järnvåg, som tidigare varit inrymt i det 1669 nedbrunna rådhuset. Mellan 1682 och 1690 flyttades stadens järnvåg hit och därefter benämns platsen ”jernwågsplatsen” i kartorna. I samband med detta gjordes utfyllnader som gav ön en rektangulär form. Järnvågen var under 1600-talet en av två järnvågar i Sverige och hit fraktades allt järn för att vägas och granskas före det skulle exporteras vidare. Vid en arkeologisk utgrävning som genomfördes hösten 2015 i samband med att Såningskvinnan (även kallad Johanna i Brunnsparken) tillfälligt flyttades för renovering, fann man resterna av järnvågen – 2 meter under dagens marknivå.
Järnbärarna bildade ett privilegierat skrå. Laget i Göteborg bestod av 46, senare 25 man under ledning av en ålderman, som fick svära konungens tro- och huldhetsed. För övrigt tillsattes laget av magistraten i Göteborg. Vågens verksamhet övervakades av vågmästaren för stadens räkning och av inspektören för statens. De siste vågmästarna var; Elias Ahrenberg, far till grosshandlaren och donatorn Henrik Ahrenberg, samt G. Svensson och Gustaf E. Falck, Järnbärarelagets siste ålderman, August Nilsson, dog 1915. Inom järnvågsområdet fanns det stora vågar utplacerade och från och till dessa skulle järnbärarna bära stångjärnet i en järnkrok, som vilade på ryggen. Lönen fick man som provision av vågavgifterna, vilka betalades av köpmännen. Duktiga järnbärare kunde tjäna upp till 1 700 riksdaler om året.
Flytt till Järntorget: Järnvågen flyttade ner till Järnvågspiren vid Järntorget 1785 och då upphörde verksamheten här. Huset brann ner 1813 vilket då till slut gav möjlighet att uppföra Brunnsparken.

Karta 1624 – Marken vid Brunnsparken (Jernvågen) är helt täckt – ingen kanal/vattenväg!
Karta 1646 – Nu går Gullbergs Canal fram till Stora Hamnkanalen
Karta 1696 – Nu är Jernvågen beläget på en ö
Jernvågshuset med stångjärn till höger på denna tuschakvarell från 1700-talet av Elias Martin.
Vi kom inte längre än till Brunnsparken (Jernwågsplatsen) idag. Min plan var att också nämna något om Lejonbron och sedan avsluta stadspromenaden på Stora Torget (dvs. Gustaf Adolfs torg). Detta kommer jag göra i salen då vi ses nästa vecka – då kommer jag också tala om den befästa staden Göteborg under 1600-talet. Vi ses! 

SAMMANKOMST 7

Dagens stadspromenad var inställd på grund av SMHI… Så vi hade vår sammankomst i salen som vanligt. De delar jag tog upp idag:
1. Svensk Stormaktstid 1611-1718(1720)
2. Översikt Gustav II Adolf
3. Kartor över Göteborg under 1600-talet
4. Den befästa staden – några filmer
5. En färd genom 1600-talets Göteborg
6. Nästa gång – Stadspromenad(?) genom 1600-talets Göteborg

1. SVENSK STORMAKTSTID 1611-1718(1720)
Under den s.k. svenska stormaktstiden så ser vi fyra kungar och en drottning samt ett flertal förmyndarregeringar:
Gustav II Adolf (1611–1632)
Kristina (förmyndare 1632–1644) 1644–1654
Karl X Gustav 1654–1660
Karl XI (förmyndare 1660–1672) 1672–1697
Karl XII (förmyndare 1697) 1697–1718

Hur såg Sverige ut 1611 då Karl IX dog?
• Sverige var en relativt stark monarki där äldste sonen ärvde kronan (arvrike – ej valkungarike)
• Sverige var ett centraliserat rike med en utbredd administration/byråkrati
• Den svenska staten kontrollerade sina invånare och skatter via s.k. jordeböcker samt olika regleringar. Detta hade ökat skatteintäkterna till den svenska staten
• Export av framförallt järn och koppar hade ytterligare ökat den svenska statens inkomster
• Sverige hade en inhemsk armé som var uppbyggd genom utskrivningar av svenska och finska unga män
…men det fanns också en hel del problem:
• Krig mot Danmark (Sverige var i princip inringat av Danmark som helt kontrollerade sjöfarten via Öresund – Helsingborg-Helsingör)
• Krig mot Polen (Polen gjorde fortfarande anspråk på den svenska kronan och landet var en stark handelskonkurrent i Östersjön)
• Krig mot Ryssland (ett växande rike som ville utöka handeln mot väst)
• England och Nederländerna dominerade ekonomin i Europa och deras intresse av den nordiska handeln, speciellt från Östersjöområdet var betydelsefullt och påverkade Sveriges utrikespolitik
• Adeln i Sverige hade tappat mycket makt efter Gustav Vasas maktövertagande. De ville få tillbaka denna makt och stärka sin egen position
• Kyrkan hade blivit underställd den svenska staten och förlorat enorma landområden samt den politiska makten i samband med reformationen i Sverige. De ville också försöka stärka sin position inom landet

2. ÖVERSIKT GUSTAV II ADOLF
1611 dog Karl IX och den ungen sonen, Gustav Adolf (17 år) ärvde kronan. Han fick tillträda som kung efter det att han gott med på en s.k. kungaförsäkran (utformad av adelsmannen Axel Oxenstierna):
• Kungen fick inte inkalla för många möten
• Han fick inte själv stifta lagar utan måste ha ständernas medgivande
• Han fick inte starta krig, sluta fred, stillestånd eller förbund med olika länder utan rådets och ständernas samtycke
• Han fick inte lägga på några extra utgifter/skatter utan rådets medgivande
• Han fick inte skriva ut mer soldater utan rådets medgivande
• De olika stånden försäkrades om sina privilegier och rättigheter
• Alla högre ämbeten skulle tillfalla adeln
Notera att adeln nu nådde en stark position som de skulle bevaka och försöka förbättra under hela stormaktstiden! 1612 kröntes Gustav Adolf till kung – Gustav II Adolf.
Kungen, rådet och riksdagen kom att slutföra krigen mellan Sverige och Danmark samt Ryssland på ett för Sverige gynnsamt sätt:
• Kriget mot Danmark blev dyrt och avslutades med Älvsborgs lösen 1613 (Älvsborgs andra lösen)
• Ryssland gick in i en orostid där det var oklart vem som skulle styra landet. Detta utnyttjades av Sverige som fick en fördelaktig fred 1617 i Stolbova. Freden i stort sett utestängde Ryssland från Östersjön med dess viktiga handel.

När Älvsborgs lösen var betald så besökte kungen Älvsborgs slott och vandrade enligt sägnen upp på Stora Otterhällan
”På spetsen af stora Otterhälleberget står den ädle, ungdomlige fursten och blickar ut öfver den nejd, som då utgjorde en sträcka af nakna skärgårdsklippor, i hvilkas aflägsnaste bakgrund den nu s.k. Gamlestaden afbröt den monotona vildheten, men der nu prägtiga byggnader, gator och kanaler, samt vackra parker, vittna om menniskans kraft att försköna äfven den omedgörligaste natur.
Gustaf Adolfs blick hvilar än på landskapet, än på kartan, som den unge Torstensson håller framför honom. Till venster på taflan står med forskande öga och begrundande min den skarpsynte, trofaste rådgifvaren Axel Oxenstjerna och bakom honom Nya Lödöses tvenne borgmästare, hvilka ej tyckas rätt belåtna med dessa planer att omintetgöra deras goda stad.
Närmare Konungen synes Horn, och till höger på taflan Götheborgs förste borgmästare, holländaren Cabeliau, hållande under armen sin sköna dotter Margareta. En folksägen berättar emellertid att, då Konungen skulle utse platsen för den nya anläggningen, en fågel, som jagad af en örn slog ned vid hans fötter, blifvit ansedd såsom ett lyckligt förebud att just på det stället grundlägga den tillämnade staden Götheborg.”
Text och illustration framställd av boktryckare A. Lindgren år 1854…

3. KARTOR ÖVER GÖTEBORG UNDER 1600-TALET
Efter att ha visat bilden ovan så visade jag flera kartor över Göteborg. Jag startade med den äldsta kartan från 1624:
Detalj ur kartan från 1624
Nästa karta visar hur staden utvecklats fram till år 1643
Kjettil Classon Felterus, född omkring 1615 i Erikstads socken, Dalsland, troligen död 1690 i Torslanda socken vid Göteborg, var en svensk lantmätare och kartograf. Han ritade den första kartan med gatunamn år 1644
Detalj ur Kjettil Classons karta
Så här såg Göteborg ut vid mitten av 1600-talet enligt en besökare som tecknade av staden

4. DEN BEFÄSTA STADEN – NÅGRA FILMER
Under 1500- och 1600-talet delades konsten om befästningar in i skolor. De mest framträdande är den italienska, franska och nederländska skolan. Först ut var den franska och italienska skolan, följt av den nederländska. Den nederländska skolan blev känd eftersom de på grund av det nederländska frihetskriget 1568 varken hade råd, eller tid, att bygga befästningar på italienskt vis. Istället utnyttjade de sitt platta landskap. De byggde låga jordvallar som omgavs av en bred vattengrav. 2020 så grävde arkeologer upp en bit av Göteborgs äldsta vall: Göteborgs äldsta vall från 1620-talet. Så småningom växte Göteborg fram – en starkt befäst stad. Här är en karta från 1646 som tydligt visar den befästa staden (samt namnen på de olika delarna i denna fästning)

En del av Göteborgs undre värld. Gångar från den gamla befästningen under ”Carolus Dux” (”gamla Sahlgrenska”/”Sociala Huset”/”Pedagogen”)

Från utgrävningar i de gamla förråden uppe på Kungshöjd.

5. EN FÄRD GENOM 1600-TALETS GÖTEBORG

Göteborgs Stadsmuseum gav ut en liten virtuell färd genom 1600-talets Göteborg i samband med 400-årsfirandet. Det allra sista jag skrev upp på tavlan var den 4 juni 1621. Detta är Göteborgs officiella födelsedag! Då undertecknades de 37 privilegier som bl.a. gav samtliga invånare skattefrihet i 16 år. Privilegierna var skrivna på svenska och tyska (i det första rådet för staden ”Burggravius, praesides et senatores civitatis Gothoburgensis” så satt fyra svenskar, 3 holländare, tre tyskar och två skottar. En burggreve tillsattes (en kungens representant som var den högste juridiske och militäre ämbetsmannen i staden). Den förste Burggreven var holländare – Jacob van Dijck.

6. NÄSTA GÅNG – STADSPROMENAD(?) GENOM 1600-TALETS GÖTEBORG: Nästa vecka så gör vi ett nytt försök att promenera i 1600-talets Göteborg. Vi samlas vid salen klockan 10:35 (alltså fem minuter innan sammankomsten startar). Om SMHI då är med oss så går vi gemensamt ut på stan…

SAMMANKOMST 6

De delar jag tog upp idag:
1. Kort sammanfattning av förra sammankomsten
2. Översikt – Vasatiden 1521/1523-1611
3. Karl IX’s Götheborg
4. ”Kopparmärra”
5. Nästa gång – Stadspromenad i 1600-talets Göteborg (om vädret är OK)

1. SAMMANFATTNING AV SAMMANKOMST 5
Sankt Göran och draken (Bernt Notke Lübeck – Storkyrkan 1489 – Slaget på Brunkeberg 1471)
1473 – ”Götaholm” = Nya Lödöse (Handel / undgå tull/beskattning / bra geografiskt läge / militärt skydd / temporära fördelar) – Sveriges fjärde stad (näst viktigaste hamnstaden)
Krig – Sverige bryter sig ur Kalmarunionen – Gustav Vasa 1521/1523
Nya Lödöse brändes ner – Nya privilegier 1526 (Smörräntor…)
1539 – Jordskred / Gustav Vasa – kontroll / Göta Älv grundar upp / Militära orsaker ”Sandarna”/Älvsborgs fästning / SLUTSATS – flytta staden till Sandarna = Älvsborgsstaden 1545–1571 – Nordiska sjuårskriget 1563–1570 – svenskarna bränner sin egen stad – Freden i Stettin 1571 (Älvsborgs första lösen – 150 000 riksdaler) – återflytt till Nya Lödöse
Älvsborgs fästning 1300-talet – 1661 (1673) – en tragisk historia

ÖVERSIKT – VASATIDEN 1521/1523-1611
GUSTAV VASA 1521/1523-1611 – Gustav Vasa är den kung som skapar en stark svensk nationalstat.
EKONOMISKT ENANDE: Hans enhetsverk bestod framförallt av att hans skapar de ekonomiska förutsättningarna för en stark stat:
1. Västerås reformationsriksdag 1527. Gustav Vasa övertar med stöd av adeln kyrkans rikedomar. Motiv – att återbetala skulden till Lübeck
2. ”Grevefejden” – Gustav Vasa hade ej kunnat betala skulden till Lübeck utan hade som kompensation givit Lübeckarna många handelsförmåner i Sverige (tullfrihet, monopol…). När tillfälle bjöds kom Sverige och Danmark att gå mot Lübeck som besegrades – avskrivning av skulden!
3. Med tysk experthjälp skapar Gustav Vasa ”kammaren” år 1538 (finansdepartementet, jordeböcker)
4. Gustav Vasa reglerar i detalj rikets, länens och städernas ekonomiska liv (uppbörd, gruvor, avelsgårdar, tullar, export-import etc…)
POLITISK ENANDE: Även politiskt så utmanövrerar Gustav Vasa de olika personer/grupper som skulle kunna hota kungamakten – den starka staten uppbyggd kring honom själv:
1. I samband med Västerås riksdag 1527 bryts biskoparnas makt. Kyrkan är ej längre en stark maktfaktor i Sverige
2. Olika uppror slås effektivt ned (Dalarna 1525, Daljunkern 1529, Klockupproret 1530-32, Västgötaherrarna 1529, Dackefejden 1542-43)
3. Gustav Vasa tillsätter ofrälse, utlänningar eller sin egen släkt på landets viktigaste poster (kammaren, länen). Han undviker därmed problem med andra prominenta adelsfamiljer
MILITÄR KONTROLL: För att kunna behålla makten så behövs det en betydligt starkare militär kontroll över nationen. Gustav Vasa gör följande för att stärka den militära uppbackningen av staten:
1. Han utvidgar de militära styrkorna med tyska legoknektar och en folkarmé 1523
2. Rusttjänstlagen 1526 (Rusttjänst var en möjlighet att i utbyte mot skattefrihet göra sig skyldig att vid behov, oftast krig, ställa upp en fullt rustad ryttare.  De stormän som utförde rusttjänst kom att kallas frälse (adel). Under Gustav Vasa bestämdes att antalet beridna män som de rusttjänstskyldiga skulle uppsätta var beroende av frälsejordens avkastning)
3. Under 1530-talet permanentas landskapsregementen under tysk ledning…
4. Förstärkning av fasta slott (Stockholm, Älvsborg, Kalmar…)
5. Nya fasta slott (Vadstena, Kronoborg, Uppsala…)
6. Svea Livgarde (kungens ”hird”)
KRONAN ÄRVS + PROPAGANDA: Sist men inte minst så ansåg Gustav Vasa att kungaval orsakar avbrott i stärkandet av staten så han drev igenom hans familj skulle ärva kronan (Västerås arvförening 1544). En annan del som Gustav Vasa insåg var viktig var kommunikation i olika former. Han var en flitig brevskrivare som lät undersåtarna få veta vad han tänkte och tyckte. Hans brev (Gustav Vasas registratur) finns bevarad och man förvånas över hur väl insatt han var i rikets styrande på nationell, regional och lokal nivå. Biskopen i Västerås, Peder Swart, författar en krönika över Gustav Vasas händelserika liv, bl.a. kungens ”öden och äventyr” i Dalarna. Om det är kungen själv som dikterat denna krönika är lite osäkert men krönikans språk påminner mer om Gustav Vasas än annat som är bevarat av Peder Swart. Därför anser flera historiker att detta var kungens egen propagandaskrift som skulle ge en positiv bild av folkets kung istället för en hårdhänt och brutal härskare som centrerade makten till sig själv och sin familj genom att utmanövrera samtliga grupper och individer som stod i vägen.
Gustav Vasas skapande av en stark svensk nationalstat gav basen för den kommande stormaktstiden. Gustav Vasas söner (Erik, Johan, Magnus och Karl) ärver olika hertigdömen efter sin far. Dessvärre så var bröderna inte helt sams så det kommer uppstå en hel del problem som påverkade Sverige. Dock så kommer ingen av dem släppa ifrån sig den starka makt över riket som deras far skapat. Eftersom detta inte är en kurs i svensk historia så nämnde jag inte speciellt mycket om de inrikes problemen utan visade endast (via en karta) hur den svenska aggressiva utrikespolitiken startade…

ERIK XIV 1560-1568 – Erik var Gustav Vasas äldste son och enligt det nya beslutet taget i Västerås 1544 så ärver han kronan efter sin far 1560.
Utrikespolitiskt mål: Att försöka vinna herravälde över den ryska handeln (Lin, vax, hampa, talg, hudar)
Erik XIV försöker föra över Novgorodhandeln till Reval och Viborg. Han erövrar Estland (Reval). Detta innebär en konflikt med Danmark (och Polen och Lübeck) – det Nordiska sjuårskriget 1563-1570. Fred i Stettin 1570, Sverige skulle bland annat:
– Avsäga sina anspråk på Norge, Skåne, Halland, Blekinge, Gotland, Jämtland och Härjedalen;
– Den kyrkliga myndighet som Sverige utövat, från Linköping över Gotland och över Jämtland från Uppsala, skall upphöra;
– Återlösa Älvsborg med 150 000 riksdaler, den s.k. Älvsborgs första lösen;
– Mot ersättning för deras omkostnader till kejsar Maximilian II och Tyska riket överlämna sina besittningar i Livland;
– Frige handeln i Narva;
– Betala 75 000 riksdaler till Lübeck.
Danmark fick å sin sida avstå från sina anspråk på Sverige, och därmed var Kalmarunionen slutligen upphävd!

JOHAN III 1568-1592 – Det var uppenbart att den äldste brodern Erik led av viss psykisk ohälsa vilket bl.a. yttrade sig i Sturemorden, fängslandet av sin bror Johan samt en hel del andra irrationella beslut. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan som tillsammans med Eriks yngste bror, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på slottet Tre Kronor i Stockholm, fången åt sina bröder. Nu tillträdde Johan som Johan III tronen.
Erik dog i februari 1577 (fånge på Örbyhus slott). Vid denna tid så fanns inga anteckningar om oegentligheter vid hans död. Dock så spreds rykten betydligt senare om att den f.d. kungen hade blivit förgiftad (ärtsoppa?). Vid en gravöppning 1958 så kunde man påvisa höga halter av arsenik i Eriks kvarlevor vilket skulle ge ett visst stöd åt att han blev förgiftad.
Utrikespolitiskt mål: Att försöka vinna herravälde över den ryska handeln (Lin, vax, hampa, talg, hudar)
Johan III planerar att erövra Narva och Novgorodområdet. Han lyckas ta Narva men ej Novgorod. Rysslandshandeln finner andra vägar via Riga och Pernau. Han försöker även kontrollera handeln via Vita Havet. Detta lyckas ej.

SIGISMUND 1592-1599 – Johan III gifte sig med den polske kungens syster Katarina Jagellonica vilket kom att orsaka en del problem, både vad gällde religion (hon var katolik) samt politik (Sigismund, Johan och Katarinas son, kom att bli vald till Polens kung). Sigismund har ambitionerna att sammanknyta sina två arvriken. Detta motsätter sig rådet och Hertig Karl. Sigismund blir därför ”vald kung” ej arvkung. Ett regelrätt inbördeskrig bryter ut 1598. Sigismund förlorar slaget vid Stångebro i september samma år. Året därpå, 1599 uppsäger ständerna Sigismund ”tro och lydnad”, men hans son kan under speciella villkor få ärva kronan…
Utrikespolitiskt mål: När konflikten skärps riktas både polska och svenska intressen mot den ryska handeln och Estland. Sverige – hertig Karl lyckas behålla det militära väldet i området. Dock har den svensk-polska rivaliteten om de viktiga ryska territorierna nu ökat!

KARL IX 1604/1607-1611 – Via Dick Harrisons artikel om Karl IX så kan man få mycket information om den svenska inrikespolitiken, speciellt kampen mellan Sigismund och hertig Karl, vid denna tid: Karl IX – en hänsynslös härskare.
Utrikespolitiska mål: Att försöka vinna herravälde över den ryska handeln (Lin, vax, hampa, talg, hudar)
När den ”Stora Oredan” utbryter i Ryssland vid 1600-talets början försöker Karl IX komma i besittning av Novgorodområdet och Livland + vägarna till de ryska ishavshamnarna (genom en gränsframflyttning…). Detta lyckas ej (temporärt har Sverige kontroll över Novgorod, men de förlorar den). Den stora oredan – Sverige och Polen stöder var sin tsarkandidat i Ryssland – resultatet blir en tredje nationell kandidat – Mikael Romanov (1613). Det blir Gustav II Adolf som får försöka slutföra sin faders planer. Under hela Karl IX:s regenttid (även under Sigismunds tid) växer Danmarks ambitioner att försöka återupprätta unionen under dansk flagg. Danmark är framförallt intresserade av Lappmarken och de är missnöjda med utvecklingen i Östersjön. 1611 utbryter det s.k. Kalmarkriget (1611–1613) – samma år dör Karl IX.

3. KARL IX’s GÖTHEBORG 1603/1607-1611: Jag visade en PP (PowerPoint) som dels visade den svenska delen av Hisingen (alltsedan mitten av 1200-talet) samt några fotografier som visar hur det ser ut i dagens ”Götheborg” vid Färjenäsparken. I presentationen finns också några bilder som visade att man ej kunde flytta tillbaka till Nya eller Gamla Lödöse eftersom dessa områden ingick i den pant som Danmark fått i samband med Älvsborgs andra lösen: PP Karl IXs Göteborg. Populär Historia publicerade för några år sedan en intressant artikel om Karl IX’s Götheborg: Karl IXs Götheborg.
KARL IX’S GÖTHEBORG – LITE TEXT: Karl IX:s Götheborgh grundlades vid början av 1600-talet. Sveriges ökade välstånd och dess allt större intresse av den internationella handeln var två grundförutsättningar för denna stad. Älvsborgs slott – på andra sidan älven skulle utgöra en garant för eventuella problem med framförallt danskarna (militärstrategiskt skäl). Här var vattnet tillräckligt djupt för att de större fartygen skulle kunna segla ända in till staden. I mars år 1603 fick den nya staden tillfälliga stadsprivilegier. För att understryka den internationella handelns betydelse hade kungen kontaktat holländare med stor erfarenhet av handel. Dessa skulle komma ”med första öppet vatten” och bosätta sig i den nya staden. Det blev ej så – inga holländare anlände så kungen började bygga i kronans egen regi (vilket var mycket ovanligt). En delegation skickades till Holland som nu kom att bilda ett kompani för dem som avsåg att flytta till Götheborgh. 1607 kom en större holländsk delegation till Sverige för att i Stockholm förhandla med kungen om de slutliga privilegierna för staden. Ledare för denna delegation var Abraham Cabeliau och som juridisk rådgivare deltog Jacob van Dijck (han kom senare att bli det nuvarande Göteborgs förste burggreve). Holländarna fick ett mycket stort inflytande över den nya staden. Den första paragrafen i privilegierna (53 punkter) behandlade religionsfrihet. I Götheborgh skulle ”den evangeliska, reformerta, augsburgska och nederländska bekännelsen” gälla. Detta var ett klart lagbrott då Sverige endast ett tiotal år innan antagit den augsburgska läran såsom den enda i landet tillåtna. Två kyrkor skulle byggas av kronan – en reformert (murad) och en luthersk (i timmer). Stadens styrelse blev en kopia av Amsterdams stadsstyrelse med burggreve (en representant för regeringen – kungen – i spetsen för stadens styrelse), borgmästare och ett råd bestående av 25 personer. Götheborgh fick dessutom egna lagar. Rättegångs- och förvaltningsspråk var holländska. I kyrkan och inom undervisningen skulle det däremot vara lågtyska. För att underlätta stadens utveckling hade den fått skatt- och tullfrihet i 20 år. Dessutom fick den nya staden prägla sina egna mynt. En intressant detalj (som ofta förbisetts) var att inom privilegierna fanns också ett försök att bilda ett ”svenskt” handelskompani för orienthandel – framförallt med Persien och till viss del Ryssland! Fem av de förnämsta Göteborgarna utsågs till detta kompanis direktörer (samtliga holländare). Det var uppenbart att kungen ville se en snabb utveckling av Götheborgh. En fråga som kommer upp är varför den svenske kungen låter uppföra en ny stad som helt och hållet kom i holländska händer. Svaret är ett ömsesidigt utnyttjande. Sverige var på grund av sina krig beroende av krediter. Dessa kunde förmedlas av dessa holländska handelsmän. Växlingarna via Amsterdam blev enklare. Holländarna i sin tur kunde såsom ”svenska undersåtar” utnyttja den tullfrihet som Sverige hade i Öresund alltsedan freden i Stettin år 1570. Det nya holländska Götheborgh bidrog därför starkt till utbrottet av det s.k. Kalmarkriget 1611–1613. Detta krig blev både Karl IX:s Götheborgh och Nya Lödöses öde. Redan i krigets tidiga skede intogs och brändes Götheborgh på Hisingssidan. Vid Nya Lödöse lyckades man slå tillbaka ett danskt anfall. Då svenskarna var borta på andra uppdrag återkom danskarna och intog staden. De använde den sedan som bas för härjningar in i Västergötland. Tidigt under 1612 återtogs staden av svenskarna. Gustav II Adolf gav samtidigt order om att staden skulle brännas. Detta utfördes ej med en gång, men då Älvsborg belägrades i mars brände svenskarna staden så att den inte skulle kunna vara till danskarnas hjälp. Älvsborg föll i maj 1612. År 1619 hade Älvsborgs andra (mycket dryga) lösen betalts.

KALMARKRIGET 1611-1613: Kalmarkriget är det vanligaste namnet på det krig som utspelades mellan Danmark och Sverige mellan åren 1611 till 1613. Anledningen till detta är att striderna anses ha varit som häftigast i trakterna kring Kalmar och på den svenska sydostkusten. På västkusten benämns konflikten ofta som Brännefejden (på grund av att både svenskar och danskar brände ned ett stort antal gårdar i området.) I Jämtland och Härjedalen kallas kriget ofta för Baltzarsfejden (Baltzar Bäck var en svensk befälhavare i det området.) Kriget var i princip en maktkamp om Östersjöområdet och dess rika handel. Kalmarkriget hade föregåtts av åratal av vapenskrammel och hårdför retorik mellan de båda staterna.
Kriget avslutades med freden i Knäred 1613. England och Republiken Förenade Nederländerna hade bägge intressen i handel på Östersjön och pressade på för att hålla tillbaka Danmarks grepp om Östersjön genom att få slut på Kalmarkriget innan danskarna kunde åstadkomma en avgörande seger. Danmark-Norge nådde att Norge kunde säkra sin makt i Finnmark. Sverige tvingades att erlägga Älvsborgs lösen, men åstadkom samtidigt rätten till fri genomfart genom Öresund utan att betala tull.
Kriget hade varit förödande för både Sverige och Danmark. De höga kostnaderna för konflikten ledde till ekonomiska svårigheter och ökade skatter, vilket drabbade bönder och stadsbor hårt. De plundrade områdena i Småland och Själland behövde åratal för att återhämta sig, och kriget lämnade djupa ärr i befolkningen. För Sverige blev Kalmarkriget en lärdom om behovet av en starkare armé och bättre organiserade resurser. Gustav II Adolf använde erfarenheterna från konflikten för att påbörja den militära modernisering som senare skulle göra Sverige till en stormakt. Även om freden i Knäred tillfälligt avslutade konflikten, kvarstod rivaliteten mellan Sverige och Danmark. Kalmarkriget var bara en av många strider i en långvarig maktkamp om kontrollen över Norden och Östersjön.

4. KOPPARMÄRRA – Karl IX’s ryttarstaty vid Kungsportsplatsen har en mycket speciell historia. Jag berättade om detta via en PowerPoint som visade fotografier från Kungsportsplatsen, dels från åren innan statyn kom upp och sedan dess invigning (med fotografier tagna av Aron Jonason), dess tid vid Östra Hamngatans mitt, dess förflyttning, restaurering samt en liten historia om ”svärdet som försvann”: Kopparmärra.

Då jag visade denna PP i salen så ville inte filmsnutten jag lagt in starta så här är denna del

Inskriptioner på sockeln
Iehovah solatium meum (”Jehova min tröst”) – Karl IX:s valspråk
”Åhr 1607 then 21 augusti underskreff iagh Götheborgs previlegier Gudh alsmechtigh latte var skett Gudh till äre och pris och thette landh och konunge Rike till gagn och goda. Amen.” (ur de kungliga privilegierna för staden)”Göteborgs stads invånare reste denna stod år 1904 i tacksam hågkomst af det äldre Göteborgs grundare”
”Ändock Gudh alzmechtig är allene then som sitt helge Evangelii Sanning Szåsom och Werdsligit Regemente skicker och widh macht holler. Szå hafwer dock, uthan Beröm tilseigende Gudh så täckts och behagedt på någon tidh och härtill att bruka sin person till sitt redskap.” (ur Karl IX’s kalender)
5. Nästa gång – Stadspromenad i 1600-talets Göteborg (om vädret tillåter). Vi samlas vid Kopparmärra klockan 10:40.

SAMMANKOMST 5

Detta foto startade dagens sammankomst:
Träskulpturen Sankt Göran och draken placerades i Storkyrkan i Stockholm 1489. Det har länge varit en allmänt vedertagen uppfattning, framförd av konsthistorikern Johnny Roosval, att Sten Sture den äldre lät beställa denna skulptur för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Det skulle därmed vara fråga om en allegorisk framställning av kampen mellan Sverige och Danmark. Dock har denna tolkning reviderats i modern tid. Här följer en artikel om Sankt Göran och draken för er som vill veta mer om denna träskulptur: Sankt Göran och draken

Orsaken till att jag startade vår sammankomst med denna bild var att skildra de orostider som rådde i landet under den senare Unionstiden. Efter Karl Knutsson Bondes död 1470 så valdes Sten Sture (den äldre) av riksrådet till riksföreståndare Riksmötet i Arboga i maj 1471, vid vilket även borgare och bönder var representerade, bekräftade denna status. Detta val orsakade problem med den danske kungen eftersom Sten Sture var en motståndare till unionen med Danmark och Norge. Vid Brunkeberg den 10 oktober 1471 så möttes svenska och danska trupper i strid. Detta slag slutade med en svensk seger. Under de följande åren så var Sverige i princip självständigt och det rådde ett visst lugn i landet. Dock måste gränserna och statens ekonomi förstärkas för att kunna motstå framtida angrepp. Det var en orsak till att Sten Sture bestämde att en ny stad skulle anläggas i Västsverige. Den 17 augusti 1473 grundades därför staden Götaholm. Året efter föreslår Lödöses borgmästare att den nya staden skall ta den gamla stadens namn för att stimulera fortsatt handelsutbyte med Hansan. Efter detta kallas städerna Gamla respektive Nya Lödöse.

ORSAKER TILL NYA LÖDÖSES GRUNDANDE:
Handel – man kommer närmare Västerhavet och de internationella marknaderna. Handeln går bra och 1493 omtalas staden som den fjärde köpstaden i riket efter Stockholm, Åbo och Söderköping.
För att undgå den norska kontrollen och beskattningen (Bohus fästning)
Ett bra geografiskt läge vid Säveåns utlopp i Göta Älv
Militärt skydd – det var närmare till svenska försvarsanläggningar; Älvsborgs fästning och Gullbergs fästning.
Göta Älv hade börjat grunda upp vilket även kom att drabba Nya Lödöse
Temporära fördelar för invånarna (mutor?): stadens invånare blev befriade från skatt och tull de närmaste 20 åren samt tre frimarknadsdagar (bl.a. Larsmässemarknaden den 10 augusti vilket kom att bli en västsvensk tradition ända fram i modern tid). Man fick också tillåtelse att fritt hämta byggnadsvirke i de kringliggande ekskogarna (eken var ett träd som var mycket viktigt för kronan så det var förbjudet för gemene man att använda detta träslag).

Jag visade en bild över Nya Lödöse för att ytterligare belysa dess goda geografiska läge (vid Säveån och Göta Älv)
Efter flera års utgrävningar av Gamlestaden så har vi fått en betydligt klarare bild av Nya Lödöses utseende (vilket vi behandlade ganska detaljerat vid vår förra sammankomst), bland annat 3d-bilder – här stadens utseende söderifrån:
…och här ett exempel på Nya Lödöses kyrka vid vintertidUnder fredsåren fram till 1497 hann Nya Lödöse att konsolidera sin ställning som Sveriges hamn mot väster. Unionsstriderna bröt emellertid på nytt ut detta år och orostider stundade. Stridslyckan växlade, men trots danska försök att förstöra staden, synes den ha klarat sig ända fram till 1521. Det var detta år som Sverige bröt sig ur unionen med Danmark-Norge och vi fick en egen kung – Gustav Vasa. Här är en sammanfattning av Gustav Vasas tid som regent tiden då Sverige gick från att ha varit en svag stat i union med Danmark och Norge till att bli en stark nationalstat:  Gustav Vasa 1521-1560.

NYA LÖDÖSE BRÄNNS NER: Under Gustav Vasas krig slöt sig västgötabönderna till upproret mot den danske kungen. De lade sig bl.a. i kvarter i Nya Lödöse och befäste Gullbergsklippan. Till skansbyggen där tog de virke genom att riva en del hus i staden. När danskarna gjorde ett utfall från Älvsborg och fördrev svenskarna från förskansningarna, brändes också Nya Lödöse. Sedan Älvsborg 1523 på nytt blivit svenskt, inträdde lugnare förhållanden. Nya Lödöse återuppbyggdes och Gustav Vasa tog sig an staden. Han hade liksom Sten Sture lärt sig hur betydelsefull denna hamn vid Västkusten var, särskilt när fienden blockerade Öresund. Om hansestädernas leveranser av salt hindrades så var det viktigt att kunna nå atlantkustens saltsjuderier betydelsefull.
Nya privilegier 1526 gav tio års skattefrihet till stadens byggande och befästande. Samtidigt drogs Gamla Lödöses stadsrättigheter in, vilket skulle ytterligare stärka staden vid Säveåns mynning. Till stadskyrkans uppbyggnad två år senare fick material tas såväl från ödekyrkan S:t Olof i Gamla Lödöse, som från Härlanda kyrka, vilken lades i ruiner, och från Helga Kors Kapell, om vars läge vi ingenting vet. En viktig roll kom Nya Lödöse att spela i det ekonomiska system, som Gustav Vasa organiserade i Sverige. Statens utgifter steg och de måste till största delen betalas i kontanter. Skatterna inflöt däremot fortfarande mest i naturapersedlar. Dessa, liksom avkastningen av kronans gårdar måste omsättas i klingande mynt. Kronans handel måste systematiseras, och s.k. varuhus förlades till olika delar av landet, bl.a. till Älvsborg. Nya Lödöse blev därmed den naturliga exporthamnen i väster för kronans produkter. Redan 1530 möter vi staden som central för kronans smörräntor från Västsverige.

FLYTTA STADEN – IGEN:
Handel och kontroll: Den lönsamma kronohandeln över Nya Lödöse gav upphov till tankar att flytta staden till en plats invid Älvsborgs slott. Där fanns de skrivare och uppsyningsmän, som kontrollerade tull och handel. När ett stycke av vallen och några gårdar 1539 gled ner i Nya Lödöses vallgrav så utnyttjade Gustav Vasa situationen. Han skrämde med faran från Kristian II, som från Nederländerna väntades göra angrepp mot bl.a. Göta älvområdet. Staden och slottet Älvsborg bredvid varandra skulle kunna erbjuda större säkerhet än vad enheterna var för sig gjorde. Förmodligen anade Nya Lödöseborna dock kungens tankar för de var tveksamma till att flytta närmare kungens administratörer vid Älvsborgs fästning.
Markförhållanden: Leran som rört på sig vid Nyas Lödöse (1539) kom också att orsaka andra problem. De fartyg som normalt gick över havet till exempel England, Tyskland och Frankrike kunde inte ta sig fram till Nya Lödöse. Även mindre och medelstora skepp fick hålla sig till en smal och farlig ränna som endast var några få meter bred. Dessutom fördes ständigt jord och sand ut från Säveån och lade upp nya hinder för sjöfarten. Alla transporter med stora fartyg skedde via den yttre hamnen, som låg mellan den plats där idag Sjöfartsmuseet ligger och Klippan. I Nya Lödöses tänkeböcker finns flera exempel på fartyg som låg vid Älvsborg med järn eller andra varor.
Militära orsaker: Gustav Vasa såg också möjligheten att bättre kunna försvara Älvsborgsstaden och Älvsborgs fästning. En stadsmur skulle innesluta ”det högsta berget uppå den södra sidan om slottet.” Därmed syftades på Sannahöjden, varifrån 1500-talets artilleri kunde skjuta rakt ner i fästningen, som låg på en klippa invid älven. ”Så kunde både staden beskydda slottet, och slottet staden igen”, var Gustav Vasas bedömning. En god skeppshamn skulle kunna skapas längs slottet och stadstomten. Kring detta projekt tycks man i maj 1542 ha varit enig och en flyttning hade kommit till stånd, om inte Sverige fått annat att tänka på. Dackefejden bröt ut och kungens situation syntes en tid osäker. När upproret kuvats, var enigheten om att flytta staden borta. Nya förhandlingar drog ut på tiden. Först i november 1545 var man på nytt överens, och sommaren 1547 var flyttningen ett faktum. Nya Lödöse hade blivit Älvsborgs stad.

ÄLVSBORGSSTADEN 1547-1571: Älvsborgs stad är den enda av Göteborgs föregångare, av vilken vi inte har några som helst kända rester bevarade. Göteborgsskildrare Eric Cederbourg uppger däremot att det på 1730-talet fanns ”urgamla kvarlevor och minnesmärken i jorden … efter gator, källare och tomtstenar”. Det finns vittnesmål från senare tid, som skulle kunna bekräfta Cederbourgs iakttagelser. Tillsammans skulle detta innebära, att åtminstone en del av Älvsborgsstaden skulle vara att söka inom det område västsydväst om slottsklippan, där omkring sekelskiftet 1900 ett betydande grustag togs upp, numera beläget rakt under Älvsborgsbrons södra landfäste. Här kan du läsa lite mer om Älvsborgsstadens korta tid som viktig stad: Älvsborgsstaden – en stad under Gustav Vasas kontroll

ÄLVSBORGS FÄSTNING: Eftersom Nya Lödöse och Älvsborgsstaden var beroende av skydd så gick jag igenom ”Historien om Älvsborgs fästning/slott”. Vi startade med att se på en kort video som trots vissa felaktigheter väl sammanfattade problemen med Älvsborgs fästning.

ÄLVSBORGS FÄSTNING 1300-TALET-1661(1673).

Här är en sida som kortfattat sammanfattar Gamla Älvsborgs tid som landets ledande fästning i västra Sverige: Kort historik över Älvsborgs gamla fästning och här är en lite längre text från Wikipedia: Älvsborgs gamla fästning

Teckning av legosoldaten Paul Dolnstein 1502 – Älvsborgs gamla fästning
Älvsborgs gamla fästning – en modell som skildrar hur fästningen såg ut på 1600-talet
En planritning över Älvsborgs gamla fästning endast några år innan raseringen av fästningen startade
Några bilder från Älvsborgs gamla fästning idag

Innan vi skildes åt så frågade jag gruppen om någon listat ut den fråga/gåta jag ställde i slutet av sammankomst 3 – Vad var namnet på den viktigaste, men idag bortglömda staden i västra Sverige i slutet av 1500-talet? Svaret jag fick från en av er var Brätte!
Här är en kort sammanfattning om staden Brätte: Lite om staden Brätte (och här är min B-uppsats om Brätte från 1986: Om staden Brätte och dess förflyttning 1644 – B-uppsats).

Jag utlovade också en artikel från Populär Historia om en kung vi kommer ta upp vid vår nästa sammankomst – Gustav Vasas yngste son Karl (Karl IX): Karl IX – en hänsynslös härskare. Vid nästa sammankomst så kommer vi gå igenom den senare perioden i Nya Lödöses historia, grundandet av Götheborg – på Hisingen samt – äntligen 1621 och GRUNDANDET AV STADEN GÖTEBORG! 

SAMMANKOMST 4

Det var så här jag hade planerat dagens sammankomst:
1. Video – Nya Lödöse
2. Kort översikt – förra sammankomsten (Lödöse 1152–1589)
3. Sverige blir Sverige! Medeltid, Unionstid, Vasatid
4. Gullbergshed, Gullbergs hus, Gullbergs fästning 1254/1263
5. Lindholmens slott 1333
6. Älvsborgs fästning ”före” 1366
7. Varför grundades Nya Lödöse
8. Arkeologi i Nya Lödöse

Det blev lite omkastningar och en del ändringar, men för enkelhetens skull så följer jag denna plan nu när jag för in information på denna sida.

1. VIDEO – NYA LÖDÖSE: ”På besök i Nya Lödöse”

2: KORT ÖVERSIKT – FÖRRA SAMMANKOMSTEN: LÖDÖSE 1152-1589
HANDEL: Lödöse förband den inre västsvenska marknaden och den hade tidigt goda handelsförbindelser utomlands. De främsta exportvarorna från Lödöse var metaller, trä och jordbruksvaror. Dessa varor gick till Östersjöområdets tyska provinser (Hansan), England, Frankrike, Spanien och Nederländerna. De främsta importvarorna var salt, kläde och vin.
RELIGION: Under 1100-talet byggs två kyrkor (Sankt Olofs kyrka och Sankt Peders kyrka) och 1243 anläggs en tredje kyrka vid det nybyggda Dominikanklostret.
MILITÄR: Under slutet av 1100-talet påbörjas också anläggningen av en borg – Lödösehus. Den kom att få sin största betydelse under 1300-talet.

3. SVERIGE BLIR SVERIGE! MEDELTID/UNIONSTID/VASATID: Mycket kortfattat så kan man dela in tidsperioderna då Göteborgs föregångare växte fram på följande sätt:
SVENSK MEDELTID 1050-1397: Lödöse; Gullbergshed; Lindholmens slott; Älvsborgs fästning
UNIONSTID 1397-1521/1523: Lödöse; Gullbergs hus; Lindholmens slott; Älvsborgs fästning; Nya Lödöse
VASATID 1521/1523-1611: Lödöse; Gullbergs fästning; Älvsborgs fästning; Nya Lödöse; Älvsborgsstaden; Karl IX:s Götheborg
För er som är intresserade av den svenska rikets historia så har jag lagt ut en sammanfattning av dessa olika tidsepoker här (pdf-fil): Svensk historia Medeltid – Unionstid – Vasatid

Innan jag gick in närmare på grundandet av Nya Lödöse så talade jag en del om hur Sverige hade börjat befästa det nedre Göta Älv området.

4. GULLBERGSHED, GULLBERGS HUS, GULLBERGS FÄSTNING 1254/1263: I de isländska sagorna, till exempel Heimskringla, berättas om flera möten mellan svenska, norska och danska kungar i området runt Göta älvs mynning från cirka år 1000 och framåt. Men inom modern historieforskning anses inte svensk kungamakt ha kontrollerat någon del av älvmynningen förrän tidigast under 1200-talets första hälft. I Håkon Håkonssons saga nämns tretton regentmöten vid Göta älv under perioden 1241-1263, för det mesta mellan Norges kung Håkon Håkonsson, och svenske Birger Jarl. Vid två tillfällen, 1254 och 1263, anges mötesplatsen till Lindholmen-Gullbergshed, men inga befästningar nämns på dessa platser.
Under de senaste åren så har det pågått en hel del arkeologiska undersökningar av marken kring Skansen Lejonet (dvs. Gullbergs fästning):

SKANSEN LEJONET 2024 – GULLBERGS FÄSTNING 1612 (Jag vet att detta är efter den tid vi gick igenom idag men det är en videosnutt som är värd att se eftersom den visar på betydelsen av detta område (och hur det kan ha sett ut i omgivningarna under medeltid och Vasatid)

5. LINDHOLMENS SLOTT 1333: Borgen Lindholmen låg på Slottsberget på den branta klippön Lindholmen vid Göta älvs norra strand på Hisingen i nuvarande stadsdelen Lindholmen i Göteborg. Borgen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse in castro nostro Lindholm samt 1334 Lyndholmis. Borgen omnämns inte specifikt i Håkon Håkonssons saga, skriven av Snorre Sturlassons brorson Sturla Tordsson, vilket ofta anges, utan där beskrivs endast platsen som ”vid Lindholmarna”. Det förekommer inte heller i hävdaskiftet 1315 mellan hertigarna Erik och Valdemar. Magnus Eriksson, som var kung över både Sverige och Norge, skulle dela sin tid mellan länderna och residerade därför växelvis på Lindholmen och på Bohus fästning, som då låg i Norge. Lindholmen nämns inte i källorna efter år 1339. Personalunionen upplöstes år 1343. Drottning Blanka fick ”Lindholmens slott, Lödöse med tillhörande fögderi samt Vermland och Dal” som morgongåva vid sin förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos, och kring 1875 fanns endast mindre murverk kvar, vilka försvann då Lindholmens varv på platsen uppförde personalbostäder. Kanalen kring holmen hette Kvillen, vilket inte ska förväxlas med den strax öster därom liggande Kvillebäcken. Sannegårdshamnen är en kvarvarande del av kanalen. Kanalen fanns kvar fram till åtminstone 1864, helt eller delvis.
PP (pdf-fil) med några teckningar av Lindholmens slott: Lindholmens slott
Här är en kopia av den senaste arkeologiska undersökningen (2014) från Lindholmen (en mycket kort undersökning): Arkeologisk rapport 2014

6. ÄLVSBORGS FÄSTNING 1366: Den första borgen i Älvsborg byggdes före 1366, då ett ”hus” (medeltida beteckning på borg) omnämns i den så kallade Ålholmstraktaten. Borgen som var byggd i trä, och dess slottslän var då förlänat som pantlän av kung Håkan Magnusson. Han löste lånet och återfick Älvsborg senast 1370. Drottning Margareta pantsatte dock åter borgen år 1377.
Vi kommer tala mer om Älvsborgs fästning under de kommande sammankomsterna så är anteckningen ovan såpass kort.

7. VARFÖR GRUNDADES NYA LÖDÖSE? Under unionsstriderna på 1470-talet fick svenska skeppare betala dryga tullavgifter på väg till och från Lödöse och detta brukar ses som en av orsakerna till att man beslöt bygga en ny stad närmare Västerhavet. 1473 undertecknade därför den svenska riksföreståndaren Sten Sture ett beslut att bygga en ny stad vid Säveåns mynning. Samma år anläggs staden Götaholm på Kvibergs bys ägor. Stadsborna fick 20 års skattefrihet och tillåtelse att fritt hämta byggnadsvirke i de kringliggande ekskogarna. På begäran av invånarna så kom man att kalla Götaholm för Nya Lödöse. Staden byggdes efter en bestämd plan med trähus och stenlagda gator. Alla som flyttade till den nya staden erbjöds tullfrihet i 20 år, tre frimarknader och skydd mot hövitsmannen på Bohus fästning.

8. ARKEOLOGI I NYA LÖDÖSE: Nu så hade jag äntligen kommit fram till dagens ämne – Nya Lödöse. Under flera år så har man noggrant grävt ut flera kvarter av den gamla staden Nya Lödöse. I samband med detta så har man spelat in ett flertal korta filmsnuttar som förklarar hur staden såg ut, vilka som bodde där, osv… Jag visade en kort video om stadens kyrka.

UTGRÄVNINGAR I NYA LÖDÖSE – KYRKAN OCH KYRKOGÅRDEN
Det allra sista jag gjorde under vår sammankomst var att visa en PP (PowerPoint) som visade hur arkeologerna arbetat i Nya Lödöse: Nya Lödöse – arkeologiska utgrävningar vilket ledde till den film som jag startade sammankomsten med!

På besök i Nya Lödöse

Nästa gång så kommer vi fortsätta tala om Nya Lödöse och dess efterföljare.
Jag skickade med en fråga till er: Varför flyttade man ifrån Nya Lödöse 1547? Eftersom vi inte kom så långt som jag hade tänkt mig under denna sammankomst så återstår också förra veckans gåta/fråga: Vad var namnet på den viktigaste, men idag bortglömda staden i västra Sverige i slutet av 1500-talet?

SAMMANKOMST 3

På den lilla whiteboard som finns i salen så skrev jag ned en plan över dagens sammankomst:
1. Målning
2. Kort översikt – förra sammankomsten / svensk medeltid / Göteborgsområdet
3. Varför grundades Lödöse
4. Lödöse – arkeologiska fynd, bilder, kartor, etc…
5. Nästa sammankomst – Nya Lödöse / Älvsborgsstaden / Karl IX:s Götheborg
6. Fråga (gåta) – namnet på en glömd/okänd stad i västra Sverige som var den viktigaste staden i slutet av 1500-talet

1. MÅLNING
Jag inledde denna sammankomst med denna målning av Albert Edelfelt från 1877 (målningen finns på Atheneum i Helsingfors).
Frågan jag ställde var – vem är det vi ser på målningen? Svaret visste fler i gruppen – Drottning Blanka av Namur! Hennes namn har levt kvar i barnramsan ”Rida rida ranka, hästen heter Blanka”, en ramsa som återgavs i flera versioner av docenten i estetik vid Lunds universitet, Hans Henrik Hallbäck i slutet av 1800-talet. Här är den mer folkliga versionen han återgav:
Rida rida Ranka
hästen heter Blanka
Vart ska vi rida?
Till en liten piga
Vad kan hon heta?
Jungfru Margareta
den tjocka och den feta
Tidigare hade Zacharias Topelius berättat om Drottning Blanka i sin samling ”Läsning för barn”: Rida ranka – Zacharias Topelius 1871
Vem var Drottning Blanka av Namur?
Blanka (Blanche) av Namur var dotter till Jean av Namur i dagens Belgien. Namur var ett litet grevskap, inklämt mellan hertingdömena Brabant och Luxemburg. Det flamländska namnet på Namur är Namen. Endast 16 år gammal gifte sig Blanka 1335 med Magnus Eriksson, kung i Sverige och Norge. Som morgongåva fick hon Lindholmens slott i Lundby kommun (Göteborg), Lödöse samt Tønsbergs hus och län i Norge. I ett andra morgongåvobrev 1353 fick hon dessutom Bohus fästning och Marstrand med Älvsyssel utom Orust. Enligt samtida vittnen var den unga drottningen mycket omtyckt av folket.
Vem var den lille pojken som Albert Edelfelt placerat i Drottning Blankas knä?
Det är Kung Magnus Eriksson och Drottning Blankas son Håkan. När han var 23 år (1363) så gifte han sig med Valdemar Atterdags dotter Margareta. Håkan Magnusson var kung i Norge 1343-1380 och under en kort period även kung (samregent med sin far) av Sverige 1362-1364. Detta var en turbulent tid i Sverige. Historien förtäljer att en grupp svenska stormän inte var nöjda med Magnus Eriksson och Håkan Magnusson som kungar så de gjorde uppror och inkallade Albrekt av Mecklenburg, som utsågs till svensk kung 1364. Sverige hade då tre kungar: Magnus Eriksson, Håkan Magnusson och Albrekt. År 1371 slöts fred och Albrekt fick behålla kronan.
MIN KOMMENTAR: Det är lätt att komma på sidovägar när man fokuserar på vår intressanta historia. Jag skall därför försöka begränsa mig och återgå till de saker som vi behandlade under vår sammankomst!

2. KORT ÖVERSIKT – FÖRRA SAMMANKOMSTEN: Jag gick igenom huvudpunkterna från förra sammankomsten genom att visa vad jag lagt ut på denna sida.

2. KORT ÖVERSIKT – SVENSK MEDELTID: Jag startade med att visa ett par kartor över medeltidens Sverige:
Mycket översiktligt så försökte jag sedan förklara övergången från Vikingatid till svensk medeltid. Denna förklaring innehöll en centralisering av makten till en regent (oftast en kung) via en gemensam centraliserad religion (katolicism); ett juridiskt enande där tingen, landskapslagarna kom att ersättas med en landslag för hela riket; ett ekonomiskt enande där olika avgifter (ofta temporära) ersattes med permanenta skatter, nya områden som odlades upp och Finland anslöts till Sverige vilket avsevärt ökade statens/kungens inkomster. Här följer två stycken dokument som beskriver medeltiden (1060-1397) lite mer i detalj: Svensk medeltid 1060-1397 och Medeltidens början i Sverige.

2. KORT ÖVERSIKT – GÖTEBORGSOMRÅDET: Under medeltiden så bestod det svenska riket i väst av en liten korridor (”Västgötakorridoren”) runt Göta Älvs utlopp till västerhavet. Norrut låg Norge (Bohuslän – större delen av Hisingen) och söderut låg Danmark (Halland och Skåne). Det finns en intressant diskussion om när Sverige nådde ut till havet mellan Gunnar Olsson och Curt Weibull. Med hänvisning till nämnandet av en del äldre gränsstenar i äldre texter diskuteras om Sverige nådde fram till havet runt 1000-talet eller så sent som runt år 1200.
Källor:
Sverige och landet vid Göta Älvs mynning under medeltiden av Gunnar Olsson. Acta Universitatis Gotoburgensis – Göteborgs Högskolas Årsskrift Lix 1953:3
Historia kring Göteborg, Stockholm, 1982; Landet vid Göta Älvs mynning, Curt Weibull och Sverige och landet vid Göta Älvs mynning under medeltiden, Gunnar Olsson.

Som vi kan se så är riksgränserna mellan Sverige, Norge och Danmark i Göteborgsområdet lite otydliga under 1000-talet. Detsamma gällde kungariket Sverige. Det är inte förrän vi kommer in på 1200- och 1300-talet som vi i större mening kan börja tala om en mer centraliserad kungamakt. Byggnader som uppstod i Göteborgsområdet under denna tid var Gullbergs fästning (Enligt Erikskrönikan lät kung Birger Magnusson anlägga borgen Gullbergs hus cirka år 1304. En trolig anledning till borgbygget, var att säkra kontrollen över älvmynningen, sedan konflikten med bröderna Erik och Valdemar utvecklats till inbördeskrig, och Erik behärskade den näraliggande norska borgen Ragnhildsholmen); Lindholmens slott (Lindholmens ålder är omdiskuterad, nutida historiker har betraktat 1333 som det första säkra omnämnandet av Lindholmen som ett slott. Då vistades kung Magnus Eriksson på Lindholmen och i ett brev skrev han ”in castro nostro lindholm”, det finns dessutom ytterligare fem brev under samma årtionde som också är signerade på slottet Lindholmen) och Älvsborgs fästning (Den byggdes på 1300-talet och var under de första tvåhundra åren en medeltidsborg i trä).
Med dessa spår i Göteborgsområdet så kan vi med ganska stor säkerhet slå fast att Göteborgsområdet hade blivit ett viktigt svenskt område i början av 1300-talet och den viktigaste staden i västra Sverige vid denna tid var Lödöse!

3. VARFÖR GRUNDADES LÖDÖSE?: Denna fråga hade jag skickat med er hem från förra sammankomsten. I denna text så finns flera svar på frågan:
LÖDÖSE var inte den första staden i området. Det var Kongahälla, men Lödöse var den första svenska staden i detta område. Den hade flera viktiga funktioner; den förband den inre västsvenska marknaden (dvs. den hade uppstått kring en marknadsplats) och den hade tidigt goda handelsförbindelser utomlands (den låg intill en viktig kommunikationsled – Göta Älv). Det var förhållandevis lätt att ta sig upp till staden, trots att den låg 5 mil från kusten. Längre upp hindrades man dock av fallen vid Lilla Edet. Lödöse fick stadsprivilegier år 1152 (det var då Sverker d.ä. av den Sverkerska ätten just tagit över kronan – den Stenkilska ätten hade dött ut). Dessa stadsprivilegier har man ända fram till år 1526. Under slutet av 1000-talet växer handelsplatsen betydligt. Under 1100-talet byggs två kyrkor (Sankt Olofs kyrka och Sankt Peders kyrka) och 1243 anläggs en tredje kyrka vid det nybyggda Dominikanklostret. Under slutet av 1100-talet påbörjas också anläggningen av en borg – Lödösehus. Den kom att få sin största betydelse under 1300-talet. Tre kyrkor och en borg visar att staden också hade en militär och religiös funktion. Ett ytterligare tecken på Lödöses betydelse var myntningen – dvs. rätten att tillverka mynt. Denna rätt har man fram till och med år 1365. De främsta exportvarorna från Lödöse var metaller, trä och jordbruksvaror. Dessa varor gick till Östersjöområdets tyska provinser, England, Frankrike, Spanien och Nederländerna. De främsta importvarorna var salt, kläde och vin. I samband med att Bohus fästning anläggs vid början av 1300-talet (1308) ändras förutsättningarna för Lödöse. Man måste nu betala tull då man passerar detta gränsfäste. Detta gör man i över 150 år. Dock i samband med den ökande handeln börjar statsmakten se sig om efter en plats nedanför Bohus fästning.
Här följer ett par artiklar om Lödöse:
När grundades staden Lödöse
Artikel i Göta Älvdalen om fynd och utgrävningarna i Lödöse

4. LÖDÖSE – ARKEOLOGISKA FYND, BILDER, KARTOR, ETC…
Rune Ekres karta över fynd i Lödöse
Tecknad karta över Lödöse under 1300-talet
Trämodell över medeltidens Lödöse på Lödöse Museum
Fotografi från utgrävningarna av Lödöse i början av 1960-talet
Rekonstruktion över livet i Lödöse – mellan husen
Rekonstruktion över livet i Lödöse – lite mer från ovan
Rekonstruktion över livet i Lödöse – hamnen
Arkeologiska fynd i Lödöse – nycklar
Arkeologiska fynd i Lödöse – spår av myntning
Arkeologiska fynd i Lödöse – brakteater
Arkeologiska fynd i Lödöse – gjutformar, deglar och tenar
Arkeologiska fynd i Lödöse – olika saker gjorda i trä
Arkeologiska fynd i Lödöse – en yxa
Arkeologiska fynd i Lödöse – ett spel
Arkeologiska fynd i Lödöse – spelpjäser
Arkeologiska fynd i Lödöse – tärningar

NÄSTA SAMMANKOMST: Då vi ses nästa vecka så kommer jag gå igenom de platser i Göteborgsområdet som bildades innan Göteborg grundades, dvs. Nya Lödöse, Älvsborgsstaden och Karl IX:s Götheborg. Jag kommer också kortfattat summera ”Unionstiden” (1397-1521/1523) och ”Vasatiden” (1521/1523-1611).

FRÅGA/GÅTA: Vad var namnet på den viktigaste, men idag bortglömda staden i västra Sverige i slutet av 1500-talet?

SAMMANKOMST 2

På den lilla whiteboard (”svarta tavlan” förr i tiden) som finns i salen så skrev jag ned en plan över dagens sammankomst:
1. Fotografi
2. Kort översikt – tidsaxel Sverige
3. Varför bosatte sig folk i Göteborgsområdet?
4. Arkeologi, dendrokronologi, osv…
5. Några arkeologiska nedslag – fram till vikingatidens slut
6. ”Nästa gång”

1. FOTOGRAFI: Fotografiet var en etsning/akvarell utförd av Professor Elias Martin 1787 (Elias Martin var professor vid Konstakademien i Stockholm). Etsning över Stora Torget, från korsningen Södra Hamngatan och Östra Hamnkanalen. I fonden skymtar landshövdingeresidenset och Stora bommen. Längs Stora Hamnkanalens norra sida syns Ostindiska kompaniets byggnad, Sahlgrenska huset, Christinae kyrka/Tyska Kyrkan och rådhuset. Vid torget ligger Stadsvakten och Kaulbarkska huset. Längst till höger på ön i Stora Hamnkanalen ligger järnvågen.
Källa: Göteborgs stadsmuseum
Vi tittade gemensamt på etsningen och jag frågade om det var någon detalj som ni tyckte var intressant att ta upp. Någon nämnde kanalen som då kallades Östra Hamnkanalen (idag Östra Hamngatan). Den första delen av Östra Hamnkanalen (mellan vallgraven vid Kungsporten till Brunnsparken) fylldes igen redan år 1899 (Här är en länk till mer information om denna igenfyllnin samt ett fotografi från 1898: https://goteborgshistoria.com/2018/03/23/hamnkanalen-skall-fyllas-en-goteborgsbild/). Den andra delen av Östra Hamnkanalen (mellan Brunnsparken och Lilla Bommen) fylldes inte igen förrän 1936. Jag pekade ut ett par intressanta detaljer: Båten under Lejonbron, en s.k. hemförarbåt; järnvågen med stångjärn uppställda runt byggnaden till höger i Brunnsparken samt tvätterskorna nere vid hamnkanalen till vänster i etsningen. Jag visade därefter ett fotografi från 1890-talet med tvätterskor på en tvättflotte vid synagogan (Stora Nygatan), ett par kopior av Elias Martins etsning samt ett par fotografier från 1863 som visar Lejonbron. Här är en pdf-fil med dessa bilder: Lejonbron vid olika tidpunkter

2. KORT ÖVERSIKT – SVERIGES ÄLDRE HISTORIA (TIDSAXEL): Jag påpekade att indelning av tid i olika epoker inte är speciellt vetenskapligt. Samtidigt så är det ett sätt för historiker att försöka organisera historien och försöka göra den lättare att tolka. Med detta sagt så skrev jag följande på tavlan:
10 000 f.Kr. – Inlandsisen smälter – ”Stenålder”
1800 f Kr. – Bronsålder
500 f.Kr. – Järnålder/Vikingatid
Jag använde mig av det äldre uttrycket f.Kr. vilket inte anses helt PK (politiskt korrekt) idag. I läroböcker så ser man istället följande förkortning f.v.t. (= före vår tideräkning). Här är en lite mer innehållsrik sammanfattning av den tidiga svenska historien: Sverige från forntid till och med Vikingatid

3. VARFÖR BOSATTE SIG FOLK I GÖTEBORGSOMRÅDET?: I ett kapitel i STFs (Svenska Turistföreningens) årsbok 1978 (Tema: Göteborg) så skriver Lili Kaleas (arkeolog och intendent vid Göteborgs arkeologiska museum) följande om de första göteborgarna ”De första människorna i området var fångstfolk. De kom i några få små flockar efter fisk och vilt. På fångstplatserna, huvudsakligen alldeles vid stranden i det forntida havsbandet, finns lämningar som vittnar om vistelse eller bosättning där. Det som finns kvar är mestadels av sten och flinta. Bergsyrorna förstör allt organiskt material. De vanligaste fynden är avfall efter redskapstillverkning (mest av allt flintskärvor), men också några färdiga redskap, såsom pilspetsar, knivar, skrapor o.dyl. Ibland hittar man också yxor, eldstäder och i sällsynta fall rester av hydd- eller husgrunder. Men spår av gravar efter fångstfolken har man inte påträffat i Göteborgsområdet.” Om vi ser på en karta från tiden då de första göteborgarna anlände (runt 8000 f.Kr.) så ser vi att man kan gå från den europeiska kontinenten fram till havskanten. Här kunde man livnära sig av fiske och jakt. Så hyfsade kommunikationer och tillgång till föda av olika slag är förmodligen svaret på frågan. Här är hela kapitlet Lili Kaleas skrev: De första göteborgarna från STF Årsbok 1978. Som vi kan se på Sverigekartan så har landhöjningen varit en viktig del av förutsättningarna för utvecklingen av Göteborgsområdet.Carl-Axel Moberg (professor i arkeologi, författare och chef för Göteborgs arkeologiska museum 1957-1968) ritade följande teckningar/kartor för att förtydliga landhöjningen i Göteborg:
Här är en länk till en pdf-fil med teckningarna/kartorna ovan (lite tydligare): Havsnivån i Göteborg från 9000 f.Kr. till år 0

4. ARKEOLOGI, DENDROKRONOLOGI, OSV.: Information om den allra tidigaste historien i Göteborgsområdet kommer till största delen från arkeologiska fynd (Arkeologi är studiet av materiella lämningar som på något sätt påverkat eller påverkats av människan). Andra discipliner som ger oss information från den äldre tiden är osteologi (Osteologi är den vetenskapliga studien av ben och de historiska studierna av ben är ofta en kompletterande del av de arkeologiska fynden), dendrokronologi (Dendrokronologi är en metod att datera trä. Den dendrokronologiska tekniken används också bland annat inom dendroarkeologi (åldersbestämning av arkeologiskt trämaterial)), osv… Innan vi har skriftliga källor så använder vi oss av dessa olika discipliner. Inom Göteborgsområdet så har mellan 2500-3000 arkeologiska fynd dokumenterats.
Här är en karta som visar förekomsten av lättillgängliga arkeologiska fynd i Göteborgsområdet: Kartan visar lättillgängliga fornlämningar och gamla strandlinjer i Göteborgsområdet. Omkring 5000 f.Kr. låg stranden 25 högre än idag (brun färg), 2500 f.Kr. 15 meter (röd kurva) och vid år 0 5 meter högre (svart kurva). Källa: STFs (Svenska Turistföreningens) årsbok 1978
Mellan 1500-500 f.Kr. gick ett sund, ”bronsålderssundet”, tvärs genom Hisingen. Farleden kantades av gravar, rösen (cirkel), stensättningar (trianglar) samt boplatser (X). Källa: STFs (Svenska Turistföreningens) årsbok 1978

5. NÅGRA ARKEOLOGISKA NEDSLAG – FRAM TILL VIKINGATIDENS SLUT: Efter att ha talat om de många arkeologiska fynden i Göteborgsområdet så visade jag bilder på några av de mest kända fyndplatserna:
SANDARNA: Enligt en nutida arkeologisk undersökning (2019) så daterar arkeologerna de äldsta fynden vid stenåldersboplatsen Sandarna till ca 8000 f.Kr. Här är en pdf-fil med mer information (och en karta så att du kan finna platsen): Sandarna – Unik utgrävning av Västsveriges mest kända stenåldersboplats
NORRA SÖRRED: I stort sett samtida med Sandarna verkar denna boplats vid norra Sörred ha varit. Här är en pdf-fil med mer information (och en karta så att du kan finna platsen): Sörred – Tiotusen år gammal boplats på Hisingen
HÄLLMÅLNING TUMLEHED: Ute vid Torslanda så kan man finna denna unika hällmålning som är daterad till sen stenålder och den målades någon gång mellan 4200–2500 f.Kr. Genom att använda modern teknik så har man funnit detaljer i målningen som inte längre är synligt för ögat. Här är en artikel (pdf-fil) som berättar hur detta gick till 2019 (och en karta så ni kan finna hällmålningen): Hällmålningen Tumlehed – artikel från Göteborgs Universitet
DROTTNING HACKAS GRAV: Vid Svensby, Säve socken på Hisingen så finns en dös (långdös), en grav som byggdes ca 3500 f.Kr. Detta är en av de platser där man säger Drottning Hacka var begravd. Om Drottning Hacka någonsin har existerat vet vi inte, men det är en historia som ändå är värd att berätta. Här är en pdf-fil med denna historia, några bilder samt – en karta så att ni kan finna Drottning Hackas grav: Säve – Drottning Hackas grav
Efter en ganska snabb genomgång av dessa bilder så gjorde vi ett tidshopp in i Vikingatiden (ungefär år 750 till mitten av 1000-talet). Danmark var ett etablerat rike vid denna tid, medan både Norge och Sverige bestod av en hel del mindre områden som var förhållandevis självständiga i förhållanden till varandra. Sverige bestod av tre stycken större områden – Västergötland, Östergötland och Svealand (Svea Rike). Vi förmodar att vikingar i de västra delarna förmodligen deltog i en del av seglatserna västerut, till England och Frankrike. Vikingar från Östergötland och Svealand sökte sig österut. För er som är intresserade så har jag här två länkar till pdf-filer som behandlar Sveavikingar:
1. Sveavikingar
2. Ny kunskap om Vikingatiden från Forskning och Framsteg
Det som är viktigt för oss är att vi nu börjar få skriftliga källor. Det arkeologiska materialet är fortfarande det mest dominanta och mycket viktigt, men de olika skriftliga källorna ger oss mer information som är betydelsefull då vi försöker tolka denna del av historien. I salen så visade jag några samtida skriftliga källor – runstenar:
Kallebystenen
Hogastenen
Sparlösastenen
Här finns lite text (pdf-fil) om dessa tre runstenar (och var man kan finna dem): Några runstenar i västra Sverige. Då det gäller arkeologiska fynd från Vikingatiden i västra Sverige så är Äskekärrskeppet mycket intressant eftersom skeppet är Sveriges första bevarade vikingatida skepp, och ett av de äldsta exemplen på rent segelförande skepp i Norden. Här finns lite mer information om skeppet (pdf-fil): Äskekärrsskeppet
1994 så sjösattes en kopia i full skala av Äskekärrskeppet – Vidfamne

LÖDÖSE OCH SAGAN OM KOL: I Njals Saga så nämns Lödöse i berättelsen om vikingen Kol som ska ha besökt staden någon gång på 900-talet. Så här lyder berättelsen (normaliserad text av museipedagog Marie Schmidt):

Det var en man som hette Kol. Han var en väldig viking. Hans pappa hette Åsmund Äskesida från Småland. Han hade legat i Göta älv med fem skepp och mycket folk. Därifrån for han till Norge och överföll där en man som hette Hallvard sote. Han låg på övervåningen i huset. Därifrån försvarade han sig tappert, tills de tände eld på huset. Då gav han upp. De dödade honom, stal alla hans saker och åkte därefter till Lödöse. Kungen Håkon jarl hörde talas om detta och lät döma Kol fredlös satte ett pris på hans huvud. Kungen önskade att en modig viking skulle döda Kol. En viking vid namn Tråen Sigfusson tog då till orda och sa:  ”Jag vill erbjuda mig att söka upp vikingen.”
”Det var bra sade kungen och jag skall utrusta dig väl inför färden.”
Erik, kungens son, tog då till orda: ”Detta blir en väl farlig resa, ty den vikingen är hård och svår att tas med. Du kommer behöva många goda skepp och tappra män.”
”Inte är jag rädd” sade Tråen.”jag åker ändå”
Kungen gav honom fem skepp, alla väl bemannade. När de var klara att ge sig av, gav Erik dem en vägvisare. De seglade längs land söder ut. Kungen hade sagt att de fick röva vad de ville av befolkningen i hans land. De styrde öster ut till Lödöse. Där fick de veta att Kol seglat till Danmark, så de seglade söderut. När de nått till Helsingborg, träffade de på några män i en båt. Männen berättade för dem att Kol låg i närheten och planerade att stanna där ett tag. En dag, när det var fint väder, såg Kol några skepp nalkas. Han hade drömt på natten kungens män skulle komma ikapp honom och blev genast rädd att det var de som kom.  Han sa till alla sina män at fatta sina vapen. Så de gjorde sig redo till strid och slaget började. Länge kämpade de och ännu var segern oavgjord. Då sprang Kol upp på Tråens skepp, högg sig fram och dödade många. Han bar en gyllene hjälm. Nu insåg Tråen att han inte klarade sig själv.  Han ropade på sina män att komma. Själv gick han främst och mötte Kol. Kol högg till honom och hugget tog i Tråens sköld, så att den klövs i två delar. Någon kastade då en sten på Kols hand så han tappade sitt svärd. Tråen högg honom i benet, så att det lossnade. Därpå dödade de honom. Tråen högg av hans huvud, sparade det och slängde kroppen över bord. De tog rikt byte, styrde sedan norr ut till Trondhem och trädde inför kungen. Han tog väl emot Tråen. Tråen visade fram Kols huvud och kungen tackade honom för den bragden.

På Lödöse museum finns en skälkniv från slutet av 1000-talet, då vikingatiden långsamt börjar övergå i medeltid. En skälkniv är ett textilredskap (användes troligen för att hålla isär trådarna i skälet på en bandvävstol) och på just den här finns en inskription i runskrift: ”Mun Þu mik man Þik un Þu mer an ÞRr”. Det betyder ungefär: Tänk du på mig, jag tänker på dig, älska du mig, jag älskar dig.
I slutet av dagens sammankomst så befinner vi oss i Lödöse vilket är lyckat eftersom vi NÄSTA GÅNG kommer starta med att tala om tillkomsten av staden Lödöse – västra Sveriges viktigaste stad under flera århundraden. Jag skickade med er följande fråga hem:
Varför grundandes staden Lödöse?

SAMMANKOMST 1

Jag startade denna första sammankomst med att presentera mig. Sedan så knöt jag an till den bild som jag har på hemsidan om Göteborgs Historia:
Bilden kommer från Göteborgs Stadsmuseums samlingar. Här är en länk till dessa samlingar: https://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web Texten till bilden är ”Göta artillerister har övning på Heden, mitten av 1890-talet. Till vänster Exercishuset. Tidpunkt – fotografering = 1895 [ca]. Göteborgs Historiska Museums bildsamling”. Bilden är intressant ur flera perspektiv. Först och främst så visar den vad Heden fungerade som – en exercisplats (ett övningsfält) för militären. På detta sätt så får vi en koppling till Göteborg som militärstad. Mitten av 1890-talet är också av betydelse eftersom det var då Göta Artilleriregemente (A2) flyttade från Otterhällan till Kviberg. I Wikipedia finns följande text ”År 1801 flyttade regementet in i den 1793-1799 uppförda Borgerskapets kasern på Kaserntorget. Själva artilleripjäserna hölls i en särskilt anlagd hall på Magasinsgatan, innan man på 1850-talet uppförde den nya arsenalen på Otterhällan (efter 1904 känt som Kungshöjd). Den 1 oktober 1895 flyttade regementet in i ett nyuppfört kasernetablissement i Kviberg.” (Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ta_artilleriregemente)

STADSKARTOR: På en karta från 1890 så tittade vi på var Exercis Heden låg (samt var Artilleriregementet hade sin hemvist):
Denna stadskarta ingår i en samling stadskartor som Göteborgs stad gav ut i samband med Jubileumsutställningen 1923. Här är en länk till dessa kartor: https://goteborg.se/wps/portal/start/bygga-bo-och-leva-hallbart/bygga-riva-och-forandra/stadsbyggnadsforvaltningens-kundservice/kartor-fran-jubileumsutstallningen-1923
Jag visade också en detalj över Exercis Heden från en vacker karta gjord av Alarik Pettersson 1886:
Här är en länk till Riksarkivet – Alarik Petterssons karta från 1886: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/K0037680_00001#?xywh=-4009%2C-1%2C18596%2C7884

BESKRIV GÖTEBORG MED ETT ORD: Efter denna lilla utveckling av fotografiet av Exercis Heden från 1895 så bad jag er beskriva Göteborg med ett ord. Jag fick flera förslag, bl.a. ”hamnen”, ”havet”, ”sjöfart”, ”handel”, ”fotboll”, ”humor”, ”internationell”…

KURSFÖRSLAG

Jag kom  till denna första sammankomst helt utan en kursplan eftersom mina nya kollegor rekommenderade att jag först talar med er om hur ni skulle vilja att kursen såg ut. Dock hade jag ett förslag om att vi skall försöka täcka Göteborgs Historia kronologiskt. Vi startar med Göteborgsområdets allra tidigaste historia (Sandarna och Sörred) samt hällmålningen i Tumlehed samt Drottning Hackas grav under Stenåldern via bronsålder samt järnålder fram till Vikingatidens slut (nästa sammankomst). Därefter så går vi igenom Göteborgs föregångare Lödöse, Nya Lödöse, Älvsborgsstaden, Karl IXs Götheborg vid Färjenäs (sammankomst 3). Därefter så tar vi en titt på vädret och ser om det passar med en kortare stadspromenad i 1600-talets Göteborg – från Tullhuset vid Södra Vägen via Östra Hamnkanalen fram till Brunnsparken och Stora Torget (dvs. från Trädgårdsföreningens ingång via Kungsportsplatsen, Östra Hamngatan, Brunnsparken fram till Gustaf Adolfs Torg). Efter denna promenad så fördjupar vi oss i 1600-talets Göteborg. Vi fortsätter sedan kronologiskt med 1700-talet; 1800-talet samt 1900-talets Göteborg fram tills idag.
SAMMANKOMSTERNAS INNEHÅLL: Våra sammankomster kommer innehålla en del diskussioner, några quiz (frågesporter), fördjupningar i den del fotografier samt filmsnuttar, m.m. samt några stadspromenader i de olika århundradenas Göteborg.
Detta var mitt förslag – om ni vill lägga till; ta bort eller föreslå förändringar så är jag bara tacksam. Ni når mig via email: anders.macgregor@elisabet.se

GÖTEBORGSOMRÅDETS TIDIGASTE HISTORIA:  Detta är vårt fokus vid nästa sammankomsten. Jag bad er försöka besvara frågan om varför människor började bosätta sig i Göteborgsområdet under Stenåldern.