SAMMANKOMST 14
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Kort repetition av Norge före 9 april 1940
2. Varför skulle Norge ockuperas?
3. De tyska och de allierades anfallsplaner
4. Norges motstånd fram till juni 1940
5. Den norska kungafamiljen och regeringen lyckas fly (april-juni 1940)
6. Utvecklingen av Andra Världskriget i Europa (och Afrika) 1940
7. Nästa sammankomst – Sverige fram till 1941
1. Kort repetition av Norge före 9 april 1940: Jag startade denna sammankomst med att kort sammanfatta vissa orsaker samt avgörande steg mot den tyska ockupationen av Norge i april-juni 1940.
Norges försvarsförmåga var kraftigt begränsad på grund av:
Finansiella åtstramningar
Pacifism
Gemensam nordisk neutralitet
Den politiska utvecklingen i Europa under 1939 gjorde att Norge började förstärka sin militära styrka – något som kom att kallas ”Neutralitetsvakt”.
Vinterkriget (30 november 1939 – 13 mars 1940) hade öppnat möjligheten för de allierade (Storbritannien och Frankrike) att under sken av att skicka an expeditionskår för att hjälpa Finland i kriget så kunde man landsätta trupper som ockuperade och säkrade Narvik samt de svenska malmfälten. Detta verkar ha varit det egentliga huvudsyftet med den allierade expeditionskåren. När Finland beslutade att acceptera de hårda fredsvillkoren från Sovjetunionen i mars 1940 så stängdes möjligheten för de allierade att på ett ”snyggt sätt” ockupera Narvik och de svenska malmfälten.
Altmarkaffären i februari 1940 bidrog till det tyska beslutet att genomföra ockupationen av Norge. Tyskland ansåg att denna incident visade att Norge ej var kapabel att bibehålla sin neutralitet. De allierade (Storbritannien och Frankrike) drog samma slutsats. Därför kom båda länderna att på allvar sätta sig ned och se över planerna på att ockupera Norge…
2. Varför skulle Norge ockuperas?: Både Tyskland och de allierade (Storbritannien och Frankrike) hade ett flertal orsaker till varför Norge skulle ockuperas:
Tysk invasion – varför?
För att kontrollera Norra Atlanten
För att säkra isfria hamnar
För att säkra järnmalmen från Sverige
För att förhindra en allierad invasion
För att utvidga det germanska riket
Allierad invasion – varför?
För att blockera Tyskland
För att nå och kontrollera den svenska järnmalmen
För att avleda tyska styrkor från övriga Europa
För att överta den norska handelsflottan (Den norska handelsflottan var med sina fem miljoner bruttoton en av de största i världen. Den kom under kriget att i stor utsträckning tas i anspråk av de allierade. Överenskommelse om detta nåddes i november 1939)
3. De tyska och de allierades anfallsplaner:
Den tyska anfallsplanen
Den tyska planen var att ockupera både Danmark och Norge utan några strider eller betydande motstånd. Den största risken var sjötransporten från Tyskland och längs Norges kust. Dessutom var förstärkningar till de redan landstigna trupperna avgörande för den fortsatta ockupationen. Om de inte lyckades med detta skulle de allierade kunna landsätta stora styrkor som kunde besegra den relativt lilla tyska styrka som skulle gå i land den 9 april. Förstärkningarna skulle komma dels sjövägen från Tyskland, dels med flyg från flygplatserna i det då ockuperade Danmark. De engelska flottstyrkorna hade kontroll över hela Nordsjön och kunde lätt upptäcka de tyska fartygen. Dessutom var det brittiska flygvapnet i luften och till sjöss hela tiden. Tyskarnas enda alternativ var att segla upp längs den norska kusten på natten och helst i dåligt väder. För att klara av detta beslutades att soldaterna skulle skeppas med snabba örlogsfartyg från baser i Tyskland direkt till norska hamnar. Tyska fallskärmsjägare skulle användas mot Sola och Fornebu flygplatser, och försörjningsfartyg skulle skickas för att vara på plats i de norska hamnarna innan attacken började.
Detta var den första större gemensamma operationen i militärhistorien. Luftwaffe, Kriegsmarine och Heer samarbetade under en ledare. Allt måste samordnas och fungera både i tid och plats. Dessutom skulle operationen överraska Norge både taktiskt och strategiskt. Taktisk överraskning innebar att de norska styrkorna blev överraskade och inte hade tid att reagera. Strategisk överraskning innebar att de norska politikerna och militära ledarna inte förstod vad som hände. Därför måste operationen hållas strikt hemlig – även för de flesta som skulle delta i attacken. Anfallsstyrkan delades in i fem grupper med målen Oslo, Arendal, Kristiansand, Egersund, Stavanger, Bergen, Trondheim och Narvik.
Oslo och Narvik var de två viktigaste målen. Oslo hade den största hamnen samt kungen, regeringen och högkvarteret för den norska militären. Oslo var också en knutpunkt för järnvägslinjerna till södra Norge, Stavanger, Trondheim och Bergen. Dessutom låg Fornebu flygplats precis utanför staden. Den var viktig som landningsplats för transportflygplan in och ut ur landet, men också som flygplats för jaktplan och bombplan för vidare operationer i Norge.
Oslo skulle ockuperas av Grupp V, som bestod av kryssaren ”Blücher”, kryssaren ”Lützow”, lättkryssaren ”Emden” samt tre torpedbåtar och några mindre fartyg. Dessutom skulle fallskärmsjägare från 1:a och 2:a fallskärmsregementet landsättas i Fornebu. Ombord på fartygen skulle infanterister ockupera huvudstaden och städerna runt Oslofjorden – totalt 1600 man. De återstående infanteristyrkorna skulle landsättas med transportflygplan när Fornebu hade fallit.
Till Narvik gick Grupp I, som bestod av tio jagare från flottan. Ombord hade de 139:e fjälljägarregementet samt några andra stödtrupper – totalt strax under 2000 man. Narvik var malmhamnen så därför var det viktigt att ta staden innan någon lyckades spränga anläggningen. I Narvik var det också viktigt att ockupera kustfästningarna som, enligt tysk information, låg vid inloppet till Ofotfjorden.
Grupp II hade Trondheim som mål. Gruppen bestod av kryssaren ”Admiral Hipper” och fyra jagare med totalt 1700 man.
Bergen skulle tas av Grupp III, som bestod av de lätta kryssarna ”Köln” och ”Köningsberg”, minsveparna ”Bremse” och ”Brummer” samt två torpedbåtar med totalt 1900 man ombord. Grupp IV hade Kristiansand och Arendal som mål. Kryssaren ”Karlsruhe” och specialfartyget ”Tsingtao”, en torpedbåt och två minsvepare skulle först landstiga i Kristiansand, och därefter skulle de två minsveparna gå mot Arendal med 150 man och ockupera staden.
Stavanger skulle ockuperas av Grupp VI. För det första skulle Sola flygplats ockuperas, vilket var mycket viktigt eftersom Luftwaffe skulle kunna kontrollera luftrummet över stora delar av Nordsjön och operationsområdena från öst till norr. Sola skulle intas med hjälp av fallskärmsjägare. Detta hade aldrig gjorts förut, och det fanns naturligtvis en viss osäkerhet i samband med det uppdraget. När flygplatsen var intagen skulle 193:e infanteriregementet flygas in med Luftwaffes transportflygplan och fortsätta framryckningen mot Stavanger, tolv kilometer bort. Dessutom skulle jaktplan, bombplan och Stuka-avdelningar vara stationerade i Sola på eftermiddagen den 9 april.
Det sista och kanske viktigaste målet, med undantag för de stora städerna, var Egersund. Anledningen till detta var att det var här telekommunikationskabeln till England låg. Huvudmålet var att klippa kabeln så snabbt som möjligt. Ett kompani ur 169:e infanteriregementet skulle transporteras av två minsvepare och ta staden.
Planen var omfattande och djärv. Det krävde samarbete, noggrannhet och inte minst lite tur. Det baserades också till stor del på det faktum att de norska styrkorna inte var mobiliserade eller visade vilja eller förmåga att göra motstånd. Dessutom spelade vädret en avgörande roll. Om vädret blev för bra skulle invasionsflottan snabbt upptäckas av både engelsmän och norrmän. Om det vore för dåligt skulle några av skeppen och planen ha stora svårigheter att nå sina mål i tid. Eftersom fartygen i den första anfallsvågen inte kunde bära all tung utrustning som stridsvagnar och artilleri, skulle dessa först anlända några dagar efter den första attacken.
De allierade planerna
Det var inte bara tyskarna som hade planer för Norge. Britter och fransmän gjorde sig också redo. Eftersom det nu blev svårt för de allierade att internationellt försvara en landstigning i Narvik för att stoppa transporten av malm till Tyskland när Finland slöt fred med Sovjetunionen, var de tvungna att tänka om. Planen de lanserade, Operation Wilfred, var att minera delar av sjövägen från Narvik och söderut längs den norska kusten, så att malmfartygen måste gå ut på öppet vatten. Ute på öppet hav skulle det vara enkelt för den brittiska flottan att stoppa fartygen. De brittiska fartygen skulle lägga minor vid Vestfjorden, i Hustadvika och utanför Stad.
Samtidigt räknade de allierade med att Hitler knappast skulle sitta passivt och se på när de stängde av malmförsörjningen till den tyska vapenindustrin. För att förekomma en tysk reaktion skulle Operation Wilfred följas av Operation R4, vilken innebar landstigning av brittiska styrkor i Narvik, Trondheim, Bergen och Stavanger, med en fullständig ockupation av dessa städer samtidigt som de skyddade malmtrafiken. Efter mycket fram och tillbaka mellan England och Frankrike beslutade det brittiska krigskabinettet den 5 april att Operation Wilfred skulle inledas den 8 april.
Att de två operationerna sammanföll var en ren slump. Parterna var osäkra på varandra, båda hade mycket att vinna och mycket att förlora. Tyskarna ville behålla sin malmförsörjning, medan britterna ville förhindra densamma. Problemet var att det handlade om Norge – ett neutralt land som hade en lång tradition av handel med både Tyskland och Storbritannien och därför ville ha en god relation med båda.
Den 8 april 1940 var de tyska flottstyrkorna på väg till Norge. Fördelade över de fem anfallsgrupperna styrde de mot sina mål. I Nordsjön utbröt en skärmytsling mellan den brittiska jagaren ”Glowworm” och den tyska kryssaren ”Admiral Hipper”. ”Glowworm” förlorade slaget, men kunde rapportera till de andra brittiska fartygen att de var i strid med tyska styrkor. Britterna förstod att stora tyska flottstyrkor var på väg ut i Nordsjön. Hittills hade de inte varit säkra på om det var en utbrytning till Atlanten eller en invasion av Norge. Britterna samlade sina flottstyrkor och förberedde sig för ett stort sjöslag. Samtidigt sänktes det tyska lastfartyget ”Rio de Janeiro” av den polska ubåten ”Orel” utanför södra Norges kust. De överlevande tyskarna kunde se att brittiska örlogsfartyg var på väg till Bergen. Detta rapporterades till försvarsledningen och regeringen och det blev tydligare för dem att en allierad invasion var nära förestående. Britterna fick samma meddelande och förstod att det gällde en tysk invasion av Norge. Samma dag, den 8 april 1940 minerade brittiska örlogsfartyg norskt territorialvatten.
4. Norges motstånd fram till juni 1940: Efter midnatt den 9 april 1940 anföll tyskarna hamnstäderna Oslo, Bergen, Trondheim, Narvik och Kristiansand. Klockan 01:30 på natten samlades den norska regeringen till krismöte, och klockan 05:00 anlände den tyske ambassadören med ett ultimatum att acceptera en tysk ockupation av Norge. Den norska regeringen svarade: ”Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang”. Vid invasionen träffades en av Tysklands modernaste kryssare Blücher av norsk kanoneld vid fortet Oscarsborg vid Drøbaksundet i Oslofjorden. Blücher gick till botten och tog med sig över tusen tyska soldater. Salvorna avlossades från två gamla tyska kanoner döpta till ”Moses” och ”Aron”. Sänkningen av Blücher fördröjde ockupationen av Oslo så mycket att kungafamiljen och regeringen kunde lämna Oslo klockan 07:00 och resa norrut till Hamar. Tiden medgav knappast någon mobilisering i södra Norge, men brigaden i norra Norge kunde senare med hjälp av brittiska, franska och polska styrkor återta Narvik. Hegra fästning norr om Trondheim var den fästning som stod emot tyskarna längst. På grund av händelserna på västfronten blev man dock tvungen att ge upp, och kungen och regeringen lämnade Norge den 7 juni och bildade en exilregering i London. Vid det tyska anfallet grep ledaren för Nasjonal Samling, Vidkun Quisling makten. Av allt att döma improviserade Quisling utan att vara säker på stöd från tysk sida och redan efter någon vecka ersattes han av ett administrationsråd lett av Ingolf Christensen. Till norsk rikskommissarie utnämndes Josef Terboven. Tyskarna hade förväntat sig att inget nämnvärt motstånd skulle fortsätta i Norge efter invasionsdygnet. De hade räknat fel och redan striderna den 9 april visade att de lyckats endast tack vare en stor portion tur och många tillfälligheter. Tyskarna hade emellertid visat att de var snabba att utnyttja de tillfällen som dök upp, något som skulle visa sig vara en stor fördel för dem under de strider som kom att äga rum i Norge under de kommande två månaderna. I all hast improviserade de fram en fungerande operation ur något som hade kunnat sluta i fiasko.
Sänkningen av Blücher i Oslofjorden
Narvik 9 april 1940
Bernd von Arnim Narvik 1940
Norska soldater utanför Narvik 1940
Norskt artilleri vid Narvik maj 1940
Bodö maj 1940
Karta över striderna i Södra Norge april-maj 1940
Norsk vägspärr i närheten av Gjøvik
Namsos i april 1940
Tyska soldater rycker fram i den svåra norska terrängen – april 1940
5. Den norska kungafamiljen och regeringen lyckas fly (april-juni 1940): Man beslutade att försöka evakuera kungafamiljen, regeringen och delar av Stortinget till Hamar. Alla skulle mötas på Østbanen klockan 07.00 för att ta tåget norrut. De norska guldreserven togs ut från Norges Bank och transporterades norrut med lastbilar. Här är några av ”guldgossarna” (de som transporterade den norska guldreserven – författaren Nordahl Grieg är mannen i mitten).
Extratåget anlände till Hamar station klockan 11:10. Där höll det norska Stortinget ett möte (i teatersalen ”Festiviteten”). Regeringen lämnade in sin avskedsansökan vilken avvisades av Stortingets ordförande. Kung Haakon, kronprins Olav, partiledare och regeringsmedlemmar lyckades övertala regeringen Nygaardsvold att fortsätta sitt uppdrag. Eftersom tyska trupper närmade sig Hamar så avslutades det extra regeringsmötet och de olika ledamöterna samt kungafamiljen evakuerades till Elverum. Vid Elverums Folkhögskola så höll Stortinget ett möte. Stortinget gav där regeringen fullmakt att sköta Norges intressen tills Stortinget på nytt kunde lagligt kallas samman (det skulle ta fem år). Vid mötet i Elverum så säger regeringen med kung Haakons bifall, NEI till nazisternas krav och kung Haakon säger NEI till ultimatumet att Quisling skall bli norsk statschef.
I Midtskogen slår 93 norrmän tillbaka tyska fallskärmsjägare vilket gjorde det möjligt för kung Haakon och regeringen att fly vidare mot Nybergsund (inte långt från den svenska gränsen). Kung Haakon med familj och den norska regeringen klarar sig när tyskarna bombar Nybergsund och Elverum.
36 timmar efter invasionens kaos och regeringens och kungens flykt får det norska motståndet ett ansikte och nationen en ledare – kung Haakon och hans NEJ. Den 12 april dök kung Haakon (i generalsuniform), hans familj och den norska regeringen upp vid den svenska gränsen nära Särna. De var jagade av tyskt flyg och tyska trupper. I en av bilarna fanns Norges utrikesminister Halvdan Koht. Denne tog via telefon kontakt med sin svenska kollega Christian Günther och ställde frågan om norrmännen kunde få tillfälligt skydd i Sverige. Svaret blev att de fick komma in i landet, men med risk att de skulle bli internerade.
– Det är det som är den internationella rätten vid den här tidpunkten, när militär trupp kommer in i ett neutralt land ska den interneras, säger Klas Åmark, historiker och professor emeritus vid Stockholms universitet. Beskedet från Christian Günther gjorde kung Håkon förbittrad och han bestämde sig för att återvända till Norge.
– Norrmännen vill inte att deras kung skulle hamna i interneringsläger och kanske sitta där resten av kriget, säger Klas Åmark. Men Sverige kunde ha släppt in kung Håkon utan att internera honom, enligt Klas Åmark.
– Regeringen kunde ha gjort ett undantag. Konventionen om internering från 1907 var en rekommendation, inte svensk lag, säger han.
Flera faktorer bidrog till Sverige inte ville släppa in kung Håkon och låta honom röra sig fritt, enligt Klas Åmark. Dels risken för att en norsk exilregering i Sverige skulle väcka misshag i Tyskland, dels den upplösta svensk-norska unionen.
– Norge sade upp unionen 1905, och den svenska kungen, Gustaf V, var fortfarande sur för det, säger han.
Den svenskfödda kronprinsessan Märtha och barnen Ragnhild, Astrid och Harald kunde dock komma in i Sverige (efter en del besvär).
Kungen, kronprinsen och regeringen fortsatte sin flykt undan de tyska trupperna. Flykten gick via ett flertal olika ställen i södra Norge mot norr. I slutet av april anlände de till Tromsø. Kungen, kronprinsen och den norska regeringen lämnade Tromsø med HMS ”Devonshire” den 7 juni. Tre dagar senare så undertecknade det tyska och norska överkommandot ett kapitulationsavtal. Detta avtal innebar att de norska militära styrkorna i Norge kapitulerade, att de allierade styrkorna lämnade Narvik samt att de norska myndigheterna, i Norge, gav upp motståndet. Nästa dag (den 11 juni) så anlände kungen, kronprinsen och den norska regeringen Storbritannien. Därifrån kom de leda det norska motståndet, i exil, mot den tyska ockupationen fram tills krigsslutet 1945.
Kung Haakon, kronprins Olavs och den norska regeringens flyktepisod bidrog, vid sidan av exempelvis transiteringen av tyska soldater, till att Sveriges förhållande till Norge delvis var ansträngt under kriget och även senare.
Vad hände med kronprinsessan Märtha och barnen? I augusti 1940 så lämnade kronprinsessan Märtha med barn Sverige och reste via Petsamo i norra Finland till USA. Där kom hon att stanna tills kriget var över. I juni 1945 så anlände hon via Storbritannien till Norge tillsammans med barnen och kung Haakon. Hennes och den norska kungafamiljens exil var över.
Hur gick det med den norska guldreserven? Guldgossarna med guldtransporten anlände till Tromsö den 9 maj. Den 24 maj så fraktades den vidare med HMS ”Enterprise” til Storbritannien.
6. Utvecklingen av Andra Världskriget i Europa (och Afrika) 1940: Det var först efter Vinterkriget och de tyska anfallen på Danmark och Norge som Andra Världskriget på allvar tog fart i Europa.
För att sammanfatta vad som hände under 1940 så visade jag en del av en dokumentär från SVT om åren 1939-1941. Här är en länk till denna dokumentär – Andra Världskriget (del 1)
7. Nästa sammankomst – Sverige fram till 1941: Vid vår nästa sammankomst så är Sverige 1939-1940/1941 i fokus.
SAMMANKOMST 13
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge före 9 april 1940
2. Altmarkaffären 1940
3. Norge 9 april 1940
4. Nästa gång – fortsättning Norge 1940
1. Norge före 9 april 1940: Norges försvar hade under mellankrigstiden blivit eftersatt. De värnpliktigas grundutbildning i armén omfattade högst 84 dagar, vilket inte utnyttjades fullt ut. Repetitionsövningar förekom ej, vilket innebar att några övningar i större sammansatta fältförband inte kunde utföras. Den lägsta graden av förstärkt beredskap benämndes Neutralitetsvakt och omfattade flottan samt sex reducerade brigader. Full mobilisering skulle kräva kompletterande utbildning och materielanskaffning, vilket skulle ta minst ett halvt år. Flottans fartyg var med få undantag byggda före första världskriget. De allierade införde vid krigets början en blockad av Tyskland. Fartyg till och från Tyskland, till exempel med last av svensk järnmalm från Narvik, kunde dock kringgå denna genom att utnyttja norskt territorial-vatten. Även tyska flottans trängfartyg (Westerwald och Altmark) tilläts passera, vilket ledde till Altmarkaffären 16 februari 1940. Brittiska motåtgärder blev att sätta in ubåtar, samt den 8 april 1940 att minera norska territorialvatten, det vill säga dagen före invasionen. Den norska handelsflottan var med sina fem miljoner bruttoton en av de största i världen. Den kom under kriget att i stor utsträckning tas i anspråk av de allierade. Överenskommelse om detta nåddes i november 1939.
Vinterkriget: Vid finska vinterkrigets utbrott mobiliserades vissa arméförband i Nordnorge, men Norge förklarade sig strikt neutralt och ingen militär hjälp lämnades. 727 norrmän anmälde sig dock som frivilliga i svenska frivilligkåren. De allierade övervägde att ge Finland militär hjälp genom att skicka förband via Narvik och Sverige. Framställning om detta gjordes den 2 mars 1940. Både Norge och Sverige vägrade gå med på detta. Den svenska regeringen misstänkte att det egentliga syftet var att ockupera malmfälten i Norrland.
Förvarningarna: Redan år 1929 utkom en bok skriven av den tyska amiralen Wolfgang Wegener som hävdade att ett framgångsrikt sjökrig mot England krävde tillgång till tyska baser i Norge. Den 23 augusti 1939 undertecknades Molotov–Ribbentrop-pakten, en icke-angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen. Pakten berörde inte direkt Norge, men möjliggjorde för Nazityskland att gå till angrepp i väster utan att riskera ett tvåfrontskrig med Sovjetunionen. Den 16 februari 1940 inträffade den så kallade Altmarkaffären, innebärande att en brittisk sjöstyrka ingrep mot ett tyska marinen tillhörigt trängfartyg som fraktade brittiska krigsfångar på norskt territorialvatten. Händelsen illustrerade för båda sidors krigförande den norska Neutralitetsvaktens ineffektivitet och ledde till en kapplöpning där den tyska Operation Weserübung genomfördes kort före de allierades plan att försöka invadera Norge (Operation Wilfred).
2. Altmarkaffären 1940: Altmarkaffären var en händelse mellan det tyska fartyget Altmark och brittiska flottan under andra världskriget. Altmark förde i hemlighet brittiska krigsfångar över det neutrala Norges vatten och bordades av brittiska trupper som fritog fångarna. Tyskland protesterade mot vad de betraktade som ett grovt neutralitetsbrott och använde händelsen som förevändning att invadera Norge och Danmark.
Altmark var ett tyskt tankfartyg under andra världskrigets inledningsskede som tjänstgjorde som försörjningsfartyg för det tyska fickslagskeppet Admiral Graf Spee. Fickslagskeppet användes som handelsförstörare och sänkte brittiska handelsfartyg på Sydatlanten. Efter att ha bunkrat Graf Spee, fick Altmark i uppgift att frakta hem 299 brittiska sjömän som krigsfångar till Tyskland. För att undgå Royal Navy tog fartyget vägen hem via norskt territorialvatten. Norska fartyg utförde sjöfartskontroll och bordade Altmark, men fann inget anmärkningsvärt. Britterna hade dock vittnesuppgifter från Montevideo om att fångar befann sig ombord. Genom personligt ingripande av Winston Churchill, sändes en sjöstyrka in på norskt vatten och den brittiska jagaren HMS Cossack satte ombord en äntringsstyrka den 16 februari 1940, varvid fyra tyskar dödades och fem sårades. Därefter befriades fångarna och det noterades att fartyget var försett med två luftvärnskanoner och fyra kulsprutor.
Tre nationer begick därmed neutralitetsbrott:
• Nazityskland genom att transportera krigsfångar på det neutrala landet Norges territorialvatten.
• Norge genom att tillåta transporten
• Storbritannien genom att begå en krigshandling på norskt territorialvatten.
Tyskland använde sig sedan av Altmarkaffären då de invaderade Norge och Danmark, med motiveringen att Norge inte kunde skydda sig mot de allierade.
3. Norge 9 april 1940:
Jag startade med att spela upp en inspelning från Norsk Radio den 9 april 1940. Detta var en statskupp som NS (Nasjonal Samling – Vidkun Quisling) hävdade var nödvändig eftersom Storbritannien hade minerat norskt territorium (kusten utanför Norge) samt att den norska regeringen hade flytt från Oslo. Jag visade också ett par olika videoklipp som bl.a. behandlade anfallet mot Norge:
Här är två stycken artiklar som behandlar den 9 april 1940. Den första artikeln tar upp både Danmark och Norge medan den andra artikeln endast fokuserar på Norge:
1. Ockupationen av Danmark och Norge 1940
2. Militär Historia – Blixtanfallet mot Norge 1940
4. Nästa gång – fortsättning Norge 1940: Detta var det tredje nordiska landet (fjärde om vi räknar Island som självständigt) som drogs in i Andra Världskriget, trots att samtliga nordiska länder hade deklarerat att de var neutrala. Dessutom så hade de också räknat med ett visst skydd från NF – Nationernas Förbund.
Vi kommer fortsätta med situationen i Norge nästa gång, före vi tar en titt på den fortsatta utvecklingen i Europa.
SAMMANKOMST 12
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Danmark före 9 april 1940
2. Danmark 9 april 1940
3. Färöarna efter 9 april 1940
4. Island efter 9 april 1940
5. Grönland efter 9 april 1940
6. Svensk reaktion på den tyska attacken av Danmark den 9 april 1940
7. Nästa gång – Norge 1940
1. Danmark före 9 april 1940: Under mellankrigstiden minskade den danska regeringen upprepade gånger utgifterna för militären (1922, 1932 och 1937). Som ett resultat av detta blev de danska väpnade styrkorna till slut bara nominella och kunde inte på allvar försvara landet i händelse av utländsk aggression. Nedrustningen inleddes 1922 med det första avtalet som minskade antalet bataljoner från femtiotvå till trettiofem. Nästa avtal, som genomfördes 1932, minskade antalet bataljoner från trettiofem till tjugofyra med ytterligare nedskärningar av den danska flottans storlek. Ytterligare en minskning av de militära styrkorna följde 1937 trots att den internationella situationen hade avsevärt förändrats och blivit mycket farlig i slutet av 1930-talet. Detta slutliga avtal beviljade vissa medel för finansiering av armén och flottan, men i slutändan så kom armén att minska ännu en gång. Detta lämnade Danmark i stort sett försvarslös.
Danmark hade gått med i Nationernas förbund 1920 och hade under mellankrigstiden arbetat för en fredlig lösning på internationella problem. På 1930-talet komplicerades dock utrikespolitiken av händelserna i Tyskland. När Adolf Hitler kom till makten och Tyskland började rusta upp blev Danmarks läge åter sårbart. Tyskland hade aldrig erkänt de flesta förändringarna av sina gränser som föreskrevs i Versaillesfreden. Danmark försökte därför få Tyskland att erkänna Schleswigs gräns. Samtidigt undvek man åtgärder som kunde förolämpa sin mäktiga granne. När Hitler i juni 1939 erbjöd icke-angreppspakter till de länder som kunde känna sig hotade av Tysklands expansionistiska politik, accepterade Danmark, till skillnad från de andra skandinaviska länderna, erbjudandet. Den 1 september 1939 förklarade sig Danmark neutralt, lade ut minor i farlederna och inkallade några få årgångar av försvaret. Från tysk sida försäkrade storamiral Raeder och Hitler själv att Tyskland inte skulle kränka den danska neutraliteten.
Ockupationen av Danmark var till en början inte ett viktigt mål för den tyska regeringen. Beslutet att ockupera sin lilla granne i norr togs för att underlätta en planerad invasion av det strategiskt viktigare Norge, och som en försiktighetsåtgärd mot det förväntade brittiska svaret. Tyska militära planerare trodde att en bas i den norra delen av Jylland, närmare bestämt flygfältet i Aalborg, skulle vara nödvändig för operationer i Norge, och de började planera ockupationen av delar av Danmark. Så sent som i februari 1940 hade dock inget bestämt beslut fattats om att ockupera Danmark. Frågan löstes slutligen när Adolf Hitler personligen strök över orden die Nordspitze Jütlands (”Jyllands norra spets”) och ersatte dem med Dä, en tysk förkortning för Danmark. Trots att det danska territoriet Sydjylland var hem för en betydande tysk minoritet, och provinsen hade återvunnits från Tyskland som ett resultat av en folkomröstning till följd av Versaillesfördraget, hade Tyskland ingen uppenbar brådska att återta det. På ett mycket mer vagt och långsiktigt sätt hoppades vissa nazister på att införliva Danmark i en större ”nordisk union” i något skede, men dessa planer förverkligades aldrig.
2. Danmark 9 april 1940: Klockan 04.15 på morgonen den 9 april 1940 korsade tyska styrkor gränsen till det neutrala Danmark, i direkt strid med ett tysk-danskt icke-angreppsavtal som undertecknats året innan.
I en samordnad operation började tyska fartyg landsätta trupper vid hamnen i Köpenhamn. Trots att soldaterna var underlägsna i antal och dåligt utrustade gjorde de motstånd i flera delar av landet, framför allt det kungliga gardet i Köpenhamn och förbanden på Sønderjylland. Här är en text (pdf-fil) som visar den 9 april – ”minut för minut”: Den 9 april 1940 – minut för minut
Samtidigt som gränsövergången skedde släppte tyska plan ner det beryktade OPROP! flygblad över Köpenhamn som uppmanade danskarna att fredligt acceptera den tyska ockupationen och hävdade att Tyskland hade ockuperat Danmark för att skydda det mot Storbritannien och Frankrike.
Överste Lunding från den danska arméns underrättelsetjänst bekräftade senare att dansk underrättelsetjänst visste att attacken skulle komma antingen den 8 eller 9 april och hade varnat regeringen om detta. Den danske ambassadören i Tyskland, Herluf Zahle, utfärdade en liknande varning som också ignorerades. Som ett resultat av den snabba händelseutvecklingen hade den danska regeringen inte tillräckligt med tid för att officiellt förklara krig mot Tyskland. Danmark befann sig dock i vilket fall som helst i en ohållbar situation. Dess territorium och befolkning var för litet för att hålla stånd mot Tyskland under någon längre period. Dess platta mark skulle ha resulterat i att den lätt skulle ha invaderats av tyska pansarvagnar; Jylland, till exempel, låg omedelbart intill Schleswig-Holstein i söder och var därmed vidöppet för ett pansaranfall därifrån. Till skillnad från Norge hade Danmark inga bergskedjor från vilka man kunde göra ett utdraget motstånd. Dessutom fanns ett hot om att tyskt flyg skulle bomba Köpenhamn om inte den danska regeringen böjde sig för de tyska kraven.
Sexton danska soldater dog i invasionen!
Efter två timmar kapitulerade den danska regeringen, eftersom den ansåg att motstånd var meningslöst och hoppades kunna utarbeta en fördelaktig överenskommelse med Tyskland.
Det flacka Jylland var ett perfekt område för den tyska armén att operera i, och överraskningsanfallet mot Köpenhamn hade omöjliggjort alla försök att försvara Själland. Tyskarna hade också varit snabba med att ta kontroll över bron över Lilla Bält och på så sätt få tillgång till ön Fyn. I tron att ytterligare motstånd bara skulle leda till en meningslös förlust av ännu fler danska liv, beslöt den danska regeringen till slut att böja sig för det tyska trycket ”under protest”.
Tysk journalfilm om ockupationen av Danmark (OBS! På tyska utan någon text)
DR2 – 9 april 1940 – da tyskerne kom – Del 1 (OBS! På danska utan någon text)
DR2 – 9 april 1940 – da tyskerne kom – Del 2 (OBS! På danska utan någon text)
Samarbetspolitik: Den danska regeringen sammankallades på eftermiddagen den 9 april och man bildade då en samlingsregering (en koalition mellan de olika partierna – förutom kommunisterna) under Statsminister Stauning. Den nya regeringen (med kungens godkännande) beslöt att samarbeta med de tyska myndigheter som nu installerat sig i Danmark. Formellt så kom därför Danmark att vara en suverän stat fram till den 29 augusti 1943. Dock startade motståndet och sabotagen tidigare…
3. Färöarna efter 9 april 1940: Efter ockupationen av Danmark gjorde brittiska styrkor en förebyggande invasion av Färöarna – som då fortfarande var ett danskt amt (län) – för att förhindra att de ockuperades av tyska trupper. Det enda som märktes på Färöarna när Tyskland ockuperade Danmark den 9 april 1940, var att telegrafförbindelsen blev avbruten. De kunde inte längre komma i kontakt med de ca 2 000 färöingar som befann sig i Danmark. Via Tórshavns radio deklarerade amtman Hilbert den 10 april att Färöarna inte hade kapitulerat och att han med tillåtelse från Lagtinget skulle forma en färöisk regering. En månad efter att förbindelserna till myndigheterna i Danmark avbröts, kungjorde Hilbert den 9 maj i Færöernes Kundgörelsessamling temporära regler för ledningen av Färöarna.
Engelsmännen kunde inte låta Danmarks koloni i Nordatlanten falla i tyskarnas händer och satte igång Operation Valentine, kodordet för ockupationen av Färöarna.
Den 11 april sa Englands dåvarande marinminister Winston Churchill i brittiska underhuset att Färöarna skulle ockuperas:
”Vi håller i detta ögonblick på med att besätta Färöarna, som tillhör Danmark och är en strategisk plats av stor betydning, och vars folk visar alla tecken på att ta emot oss med öppna armar. Vi skall skydda Färöarna från krigets alla fasor, och på lämpligt sätt via hav och luft inrätta oss där, fram till den stund kommer då öarna kan återlämnas till ett Danmark befriat från den skamliga träldom de har hamnat i på grund av tysk aggressivitet.” (Winston Churchill 11 april 1940)
Den 12 april 1940 anlände två engelska jagare till Tórshavn. Några officerare kom iland och höll ett kort möte med amtman Hilbert och lagtingets ordförande Kristian Djurhuus (1895–1984). Engelsmännen bekräftade det som Churchill hade sagt och att Färöarna skulle återlämnas när Danmark var befriat. De uppmanade Hilbert att skapa förutsättningar för kommande landstigning och införa censur.
Hilbert och Djurhuus beslutade att hastigt inkalla lagtinget samma eftermiddag. Republikanska lagtingsledamöter försökte då att förklara Färöarna självständigt från Danmark, men fick inte tillräckligt med röster. Ett offentlig meddelande som tillkännagav ockupationen sändes ut och beordrade mörkläggning i Tórshavn och närliggande Argir, att post och telegraf skulle censureras, samt att det på nätterna var förbjudet att köra motordrivna fordon utan tillstånd. Den brittiske överkommendanten Sandall och den nye brittiske generalkonsul Frederick Mason (1913–2008) ankom dagen efter, den 13 april, med kryssaren HMS Suffolk till Tórshavn. De hade ett möte med amtman Hilbert som ingav en formell protest mot ockupationen. Men – förklarade han – eftersom Danmark var ockuperat kunde han inte formellt representera den danska regeringen. Hilbert accepterade de brittiska villkoren under förutsättning att de inte skulle blanda sig i lokalpolitik.
Senare under dagen kom också en formell protest från lagtinget, men den avslutades med en önskan om fortsatt goda och vänskapliga relationer. Det avtalades att ockupationen skulle genomföras med bevarande av civil administration. Därefter gick 250 marininfanterister i land, men redan efter en dryg månad byttes de ut mot soldater från skotska regementet Lovat Scouts. Trots de formella protesterna var det i praktiken ett vänskapligt förhållande mellan den brittiska ockupationsstyrkan och de färöiska myndigheterna.
4. Island efter 9 april 1940: Från 1918 till 1944 var Island självstyrande, men den danske kungen var statschef över både Danmark och Island. Efter den 9 april så blev därför Island en viktig strategisk punkt. Storbritannien hade redan ockuperat Föröarna, nu kom turen till Island. De påbörjade en oblodig invasion den 10 maj 1940 under namnet Operation Fork. Brittiska trupper landsteg nära Reykjavik. De mötte inget motstånd och kunde genast skära av kommunikationer, säkra strategiska platser och arrestera tyska medborgare.
På kvällen den 10 maj sände Islands regering en protest där man sade att Islands neutralitet hade kränkts och att man väntade sig kompensation. Britterna lovade kompensation, fördelaktiga affärsförbindelser, att inte lägga sig i Islands angelägenheter och tillbakadragande av trupperna efter kriget. Den isländska regeringen anpassade sig till situationen och man samarbetade med de brittiska trupperna även om man formellt vidhöll sin neutralitetspolitik.
En engelsk journalfilm om ockupationen av Island 1940 (OBS! På engelska utan text). Jag talade litegrann om att de baracker som britterna byggde kom att få en viss betydelse för en hel del Reykjavikbor efter kriget. Detta är den bok som jag nämnde:
5. Grönland efter 9 april 1940: När det gäller Grönland undertecknade det danska sändebudet (ambassadören) i USA, Henrik Kauffmann, den 9 april 1941 ett fördrag med USA som gav landet rätt att försvara Grönland och bygga militära stationer där. Kauffmann fick stöd i detta beslut av de danska diplomaterna i USA och de lokala myndigheterna på Grönland. Att underteckna detta fördrag ”i kungens namn” var en uppenbar kränkning av hans diplomatiska befogenheter, men Kauffmann hävdade att han inte skulle få order från ett ockuperat Köpenhamn.
6. Svensk reaktion på den tyska attacken av Danmark den 9 april 1940: I svenska medier beskrevs händelsen som att tyska trupper marscherade in i Danmark utan att möta något motstånd. Av Sverige begärde Tyskland strikt neutralitet. I Sverige hölls bland annat konseljer med kungen och nämndsammanträden med utrikesministern, innan regeringen svarade att den skulle hålla sig till samma neutralitetspolitik som den fört dessförinnan, och att regeringen förbehöll sig rätten att vidta de åtgärder som krävdes för att vidmakthålla den.
7. Nästa gång – Norge 1940: Vid vår nästa sammankomst så kommer vi fortsätta att tala om den 9 april, men fokusera på händelserna längre norröver – i Norge.
SAMMANKOMST 11
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Europa 1939 – kort översikt
2. Vinterkriget
3. Utländsk hjälp
4. Svenskt engagemang och hjälp till Finland
5. Vinterkrigsandan
6. Nästa gång – Danmark 1940
1. Europa 1939 – kort översikt:
1/9 1939: Tyskland anfaller Polen (Sverige utfärdar följande deklaration ”Regeringen har funnit gott att förklara att under det krig som utbrutit mellan Polen och det Tyska riket Sverige skall iakttaga fullständig neutralitet”)
3/9 1939: Storbritannien och Frankrike förklarar Tyskland krig
17/9 1939: Sovjetunionen anfaller Polen
Det s.k. låtsaskriget startar (”Phoney War”)
Kommentar: Tyskland och Sovjetunionen ockuperar Polen. Storbritannien och Frankrike förklarar krig men skickar ingen hjälp till Polen. Till sjöss utkämpas en del strider mellan tyska och brittiska flottan…
30/11 1939: Sovjetunionen anfaller Finland
Kommentar: Sovjetunionen fördöms och utesluts den 14/12 1939 från Nationernas Förbund. Frankrike och Storbritannien planerar att skicka hjälp till Finland via norra Norge och Sverige. Dessa länder vägrar låta fullt utrustade militära trupper passera därför uteblir hjälpen till Finland. Efter flera månaders hårda strider sluts fred – Finland förlorar landområden till Sovjetunionen. Att det tog över fyra månader att besegra ”lilla” Finland påverkar västmakternas (och Tysklands) syn på Sovjetunionen…
2. Vinterkriget: Idag så gick jag igenom Vinterkriget – från dess start till fredsuppgörelsen i mars 1940.
9 oktober 1939: Finland beordrar en gradvis militär mobilisering – en ”extra repetitionsövning” (Sture Lindholm: ”Finlands armé försattes i beredskap och förflyttades till Karelska näset samtidigt som man kallade in reservister till ”extra repetitionsövningar”. Stalin litade inte på Finland och trodde inte på att finländarna skulle förhindra ett tyskt anfall, utan ansåg att Finland måste ockuperas. En plan för erövringen av Finland gjordes upp redan sommaren 1939. Mobiliseringen inleddes i oktober, och målet var att Finland skulle vara erövrat på Stalins födelsedag den 21 december”)
11–12 oktober 1939: Finländsk delegation i Moskva.
23 oktober 1939: Finland erbjuder en liten gränsjustering (bl.a. Terijoki)
31 oktober 1939: Molotov tillkännager de sovjetiska kraven (och erbjudandena) i Högsta Sovjet
13 november 1939: Finska delegation återkommer till Finland – förhandlingarna har avslutats utan resultat (Sture Lindholm: ”En del av den finländska ledningen, bl.a. Paasikivi och Mannerheim, förordade att Finland skulle erkänna de sovjetiska säkerhetsintressena och gå med på kraven. Mannerheim ansåg att Finland var för svagt rustat för att kunna försvara sig mot Sovjet. Regeringen med utrikesminister Eljas Erkko och finansminister Juho Niukkanen i spetsen ansåg i sin tur att Stalin bluffade och att han bara skulle komma med nya krav om man gav efter ens på något sätt. Opinionen i Finland var dessutom starkt sovjetfientlig; finländarna litade inte på ryssarna, förryskningstiden var ännu i färskt minne och den omfattande antisovjetiska propagandan i finländska medier hade gjort sitt”).
Jag visade ett fotografi på den finska delegationerna (under ledning av Minister Juho Paasikivi med sin diplomatportfölj) som återkom från Moskva:
26 november 1939: Sovjetiskt artilleri beskjuter den egna byn Mainila… (Sture Lindholm: ”Sovjet anklagade Finland för skottlossningen och krävde att de finländska trupperna skulle dras 20–30 km bort från gränsen. Finlands regering tillbakavisade alla beskyllningar och förklarade sig beredd att dra bort sina trupper om Sovjet gjorde detsamma”)
28 november 1939: Sovjet drar sig ur icke-angreppspakten mellan Sovjetunionen och Finland
30 november 1939: Helsingfors och en del andra finska städer bombas av sovjetiskt flyg – sovjetiska trupper går över gränsen till Finland (Sture Lindholm: ”På morgonen den 30 november 1939 gick sovjetiska trupper till anfall på Karelska näset och i ödemarken norr om Ladoga, samtidigt som Sovjet riktade flygangrepp mot Helsingfors och flera andra städer i landet. Under de två första dagarna omkom 91 människor i Helsingfors och några hundra skadades”
”Vid krigsutbrottet ersattes Cajanders regering av en bred koalitionsregering där alla partier utom extrem-högerns IKL var representerade. Bankdirektör Risto Ryti (Framstegspartiet) utsågs till statsminister, socialdemokraternas Väinö Tanner blev utrikesminister och J.K. Paasikivi utsågs till minister utan portfölj med tanke på eventuella fredsförhandlingar med Sovjet”) Jag visade två stycken kartor som visade de sovjetiska attackerna utefter flera delar av den finsk-sovjetiska gränsen:
1 december 1939: Finlands Demokratiska Republiks Folkregering grundas i Terijoki (Sture Lindholm: ”Regeringen försökte via Sverige få kontakt med Sovjetledningen, som meddelade att den inte erkänner Ryti-regeringen som förhandlingspart. I stället slöt Sovjet ett vänskaps- och biståndsavtal med regeringen för ”Demokratiska republiken Finland”, som hade sin bas i den av sovjettrupperna erövrade badorten Terijoki på Karelska näset. ”Terijokiregeringen” hade upprättats av Stalin som en marionettregering för Finland och leddes av kommunisten Otto Ville Kuusinen. Stalin trodde på de finska kommunisternas försäkran om att de finländska arbetarna bara väntade på en ny chans att göra revolution. Försöket fick i stället motsatt verkan: socialdemokraterna och fackförbunden ställde sig bakom Ryti-regeringen mot ”Sovjetunionens aggression mot Finlands demokrati och suveränitet”)
3 december 1939: Finland vädjar till Nationernas Förbund om intervention
7 december 1939: Sovjetiska trupper når fram till Mannerheimslinjen vid Karelska Näset.
(Sture Lindholm: ”Under den första veckan efter det sovjetiska anfallet retirerade de finländska trupperna till den finländska huvudförsvarslinjen Mannerheimlinjen på Karelska näset. I början av december riktade sovjettrupperna intensiva angrepp mot Summa och Taipale, men finländarna kunde slå tillbaka bägge angreppen. I ”undret vid Summa” förmådde finländarna stoppa de sovjetiska pansarvagnarnas framfart med bland annat improviserade brandbomber, s.k. molotovcocktailar. Därefter övergick kriget för en tid till ett ställningskrig på Karelska näset”).
Molotovcocktailen har fått sitt namn efter Sovjetunionens utrikesminister Molotov, ett begrepp som myntades av finländska soldater då Molotov påstod att de bomber Sovjet släppte över Finland under vinterkriget var matransoner ämnade till den nödställda civilbefolkningen. Man började kort därefter i Finland kalla de sovjetiska bomberna för ”Molotovs brödkorgar”. De finländska soldaterna svarade senare på detta med att kalla sina improviserade bensinbomber för molotovcocktails. Dessa användes med god framgång i både vinterkriget och fortsättningskriget.
Ställningskriget vid det Karelska Näset:
I norr (norr om Karelen) så intar Sovjetiska trupper byn Suomussalmi (som bränns av den finländska armén före de lämnar byn):
12 december 1939: Slaget vid Tolvajärvi – Finland slår tillbaka sovjetiska trupper (Sture Lindholm: ”Norr om Ladoga ryckte sovjettrupperna fram med sina fordon längs mjuka vägar i den oländiga terrängen. Finländarna stoppade den sovjetiska framryckningen vid Kollaanjoki, där 10 000 finländare slog tillbaka 30 000 sovjetsoldater som var illa utrustade och ovana vid snö och kyla.”)
14 december 1939: Sovjetunionen utesluts ur Nationernas Förbund
23 december 1939: En finsk offensiv stoppas
7 januari 1940: Slaget vid Raatevägen – Finland slår tillbaka sovjetiska trupper. Det är efter detta slaget som den finska s.k. mottitaktiken kommer bli världskänd.
8 januari 1940: Slaget vid Suomussalmi – Finland tvingar tillbaka sovjetiska trupper som besatt Suomussalmi (Sture Lindholm: ”Ännu mer beryktade blev striderna längre upp i norr, vid Suomussalmi och Raate, där motoriserade sovjettrupper var på väg västerut för att kapa av Finland i mitten och avancera till Uleåborg och vidare till Sveriges gräns. Sovjetiska trupper intog Suomussalmi kyrkby redan vid krigets början, och en annan division på 12 000–15 000 man närmade sig kyrkbyn längs landsvägen från Raate. En finländsk brigad lyckades ringa in de två sovjetiska divisionerna i en motståndsficka, en så kallad motti, och isolerade dem från varandra. Samtidigt skar man av reträttvägen, och rörliga finländska trupper på skidor anföll från sidorna. De sovjetiska trupperna förlorade uppemot 16 000 man i den stränga, ibland ända ner till -40-gradiga kylan”)
29 januari 1940: Sovjetunionen erkänner den finska regeringen som Finlands legitima regering. Alexandra Kollontaj vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm spelar en betydande roll (Sture Lindholm: ”Av prestigeskäl behövde Sovjetunionen en seger i kriget. Stalin avsatte den tidigare krigsledningen, tog själv över befälet och satte in mer manskap i offensiven. I februari deltog omkring 600 000 man i anfallet, och sovjettrupperna bröt sig igenom Mannerheimlinjen vid Summa. Finländarna retirerade under strid, och i mars närmade sig frontlinjen Viborg. De finländska trupperna var utmattade och ammunitionen var nästan slut. Sovjetiska styrkor upprättade brohuvuden väster om Viborgska viken, även om själva staden ännu var i finländska händer. Men vinterkrigets förlopp hade blivit pinsamt för Stalin, som nu visade beredskap att förhandla med Rytis regering. Terijokiregeringen hade lämnats åt sitt öde. En orsak till Stalins omvändning var sannolikt också de pågående förhandlingarna om en brittisk-fransk expeditionskår som skulle komma till Finlands undsättning. Storbritannien och Frankrike hade erbjudit sig att sända trupper till Finlands hjälp. Frankrike lovade 50 000 man inom mars månad om Sverige och Norge beviljade trupperna fri genomfart, vilket bägge länderna vägrade göra. Om planen hade förverkligats skulle Storbritannien och Frankrike ha råkat i krig mot Sovjet, och världskriget hade utvecklats i helt annorlunda riktning. Britterna uppmanade Finland att inte gå med på en fred och hotade med att de i så fall skulle avbryta alla vapenförsändelser och annan militärhjälp. Finlands regering vågade dock inte lita på de vaga löftena, speciellt sedan Tysklands inrikesminister Hermann Göring i hemlighet uppmanat finländarna att sluta en snabb fred och spara sina trupper. I efterskott har det visat sig att västmakterna främst var intresserade av de svenska malmfälten och de norska hamnarna”)
1 februari 1940: Sovjetunionen inleder en storoffensiv på Karelska Näset
5 februari 1940: Storbritannien och Frankrike går med på att intervenera i Norden
11 februari 1940: Sovjetunionen börjar bryta igenom Mannerheimlinjen
12 februari 1940: Finland börjar förhandlingar om fred med Sovjetunionen
Ett krigsreportage från Karelska Näset den 14 februari 1940
21 februari 1940: Ryskt flyg bombar (förmodligen av misstag) Pajala kyrkby…
1 mars – 5 mars 1940: Hårda strider i och omkring Finlands näst största stad Viborg
2 mars 1940: De allierade staterna tillfrågar den norska och svenska regeringen om transitering av trupper till Finland. Båda länderna svarar nej till att tillåta sådan trafik.
9 mars 1940: Finland retirerar från de sista fästena i Viborgviken
12 mars 1940: Fredsfördraget mellan Sovjetunionen och Finland undertecknas i Moskva
13 mars 1940: Vapenvila mellan Sovjetunionen och Finland träder i kraft
Minister Väinö Tanner meddelar i radion den 13 mars 1940 att Finland accepterat fredsfördraget med Sovjetunionen.
Moskvafreden: Den 5 mars 1940 böjde sig Finlands regering för de hårda fredsvillkoren, och fredsavtalet undertecknades i Moskva natten till den 13 mars. De hårda fredsvillkoren mottogs med bestörtning av finländarna då utrikesminister Tanner informerade om dem i radion. Tidningarnas förstasidor hade sorgkanter, och Finlands flagga vajade överallt på halv stång.
Moskvafredens gränslinje drogs enligt Nystadsfredens gräns från år 1721. Finland måste avträda Karelska näset med landets näst största stad Viborg och Ladogakarelen med städerna Sordavala och Kexholm. Dessutom tog Sovjet utöarna i Finska viken, Sallapuckeln och en del av Fiskarhalvön vid Petsamo vid norra Ishavet. Sovjetunionen fick också arrendera Hangö udd som flottbas i 30 års tid. Områdena skulle utrymmas inom 10 dagar. Det innebar att var tionde finländare tvingades fly från sina hem. 400 000 människor blev hemlösa, och en tiondel av odlingsjorden, industrierna och skogstillgångarna överläts till Sovjet.
Det 101 dagar långa kriget krävde runt 25 000 finländares liv. Omkring 20 000 stupade och 3 200 försvann vid fronten, och minst 956 personer omkom i flygbombardemangen. Omkring 17 000 sårades svårt och 28 500 lindrigare. De sovjetiska förlusterna har varit väldigt oklara. Molotov anmälde 1940 till Högsta Sovjet att 48 747 stupat och över 158 000 sårats. En rysk arkivrapport som blev tillgänglig 1992 uppger antalet till 131 000 stupade och 325 000 sårade.
Styrkeförhållandena mellan Finland och Sovjetunionen under Vinterkriget: Sture Lindholm skriver följande reflektion då det gällde styrkeförhållandena: ”Trots att många hävdat att Sovjetunionens bara ville flytta gränsen längre bort från Leningrad har sovjetiska arkivfynd på 1990-talet visat att Sovjets avsikt i vinterkriget var att ockupera hela Finland. Det att Finland trots den sovjetiska militära övermakten kunde undvika att bli erövrat har i historieskrivningen och den nationella mytbildningen betecknats som ett ”under”. Det finns flera förklaringar till detta. Åren innan kriget hade Stalins utrensningar i den sovjetiska officerskåren lett till att de erfarna officerarna ersatts med unga och oerfarna. Inom Röda armen förekom dessutom ett dubbelt ledarskap: vid sidan av officerarna fanns också politiska officerare, politruker, som övervakade att officerarna handlade ideologiskt korrekt. En del officerare vågade därför inte fatta beslut och armén kunde inte utnyttja det militära övertag den hade i början av kriget. Dessutom var de sovjetiska trupperna ovana vid vinterkrigföring och hade också dåliga kartor till sitt förfogande. De motoriserade förbanden var bundna till vägar, medan de finländska skidtrupperna var rörliga och kunde utnyttja terrängen bättre. De mjuka vägarna höll inte för fordonen som inte heller fungerade i den stränga kylan. De sovjetiska soldaterna hade inte utrustning för vinterkrigföring och en del var ovana vid snö.
Finländarna hade en hög stridsmoral. Man stred bokstavligen för ”tro, hem och fosterland” och visste att det inte fanns något bakom den egna frontlinjen som kunde skydda hembygden. Trots ett materiellt underläge kunde den finländska armén utnyttja sina tillgängliga resurser, och kunde med primitiva medel som bensinbomber och buntladdningar (kraftiga sprängladdningar man kunde använda mot pansarvagnar) effektivt slå tillbaka fiendens anfall. När Moskvafreden slöts var de finländska krafterna uttömda, och Finland skulle inte ha klarat av att fortsätta kampen. Men finländarnas kamp väckte beundran utomlands.
Vinterkriget har, liksom ”vinterkrigsandan”, blivit en viktig faktor i den nationella mytbildningen i Finland. Den senaste forskningen har nyanserat bilden av vinterkrigsmyten, ett litet försvarslöst land som mirakulöst lyckas slå tillbaka en förkrossande övermakt. Finland hade en bra militärutbildning med Sovjet som den enda hotbilden. Skyddskårens popularitet gjorde att de militära färdigheterna och vapenövningarna inte begränsades till värnpliktstiden. Dessutom var Karelska näset ett gynnsamt ställe att försvara för en liten armé. Så länge manskapet vågade uthärda anfallen var det svårt för angriparna att bryta sig igenom. Den militära bravuren i försvarsstriderna har överdrivits, och i den nationella mytbildningen har förlusten i kriget medvetet framställts som en avvärjningsseger.
Inte heller var Finland så dåligt rustat som man efteråt gjort sken av. Till exempel professor Ilkka Nummela konstaterade i boken Historian kosto (Siltala, 2015) att Finland satsade mer än många andra europeiska länder på försvaret, som tog upp 15–20 % av utgifterna i statsbudgeten under åren före kriget. Gevärsförråden utökades med en fjärdedel under de fem åren som föregick krigsutbrottet och granatkastarnas antal ökad med 400 % på 1930-talet. Dessutom byggde under denna tid Finland upp en försvarsmaterielindustri, som kunde tillverka vapen och annan nödvändig utrustning för armens eller försvarsmaktens behov”
3. Utländsk hjälp: Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade gå med på genommarsch var en mindre hake. Den svenske utrikesministern Christian Günther gjorde klart att Sverige med våld skulle motsätta sig en genommarsch. Det är knappast troligt att det fanns så många soldater att skicka utomlands i det läge som gällde 1940 och en mindre styrka hade troligtvis för avsikt att besätta Narvik och Norrbotten (vilket bekräftades efter kriget, inte minst när det avslöjades att den brittiska invasionen av Norge förekommits av tyskarna med mindre än en månad). Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritanniens och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen.
För den finländska regeringen var det också tydligt att västmakterna inte med själ och hjärta ville hjälpa Finland, att de allierade trupperna skulle komma fram först i slutet av april och att svenska regeringen inte tänkte tillåta genommarsch. Samtidigt var det militära läget kritiskt, på Näset fanns åtta finländska divisioner mot 22 sovjetiska. Norr om Ladoga var det bättre, i Kitelä höll de finländska trupperna på att förinta den 18:e sovjetiska divisionen och den 34:e sovjetiska pansarbrigaden. Finlands armé hade inga reserver att sätta in. Det finländska motståndet tillsammans med risken att dras in i krig med de västallierade fick Sovjet att släppa tanken på att ockupera Finland. Man valde att frånse Terijoki-regeringen och meddelade att man var beredd att börja förhandla med Finlands demokratiskt valda regering. (Sture Lindholm skriver om utländsk hjälp följande: ”Någon hjälp från utlandet var inte att vänta. Nationernas Förbund kunde bara utesluta Sovjet ur förbundet, vilket krossade Finlands förhoppningar om att NF skulle kunna medla fram en fred. Hjälp från Tyskland var utesluten på grund av Molotov-Ribbentrop-pakten. Sverige försökte på alla sätt hålla sig utanför kriget i Europa, men privata kretsar där organiserade ”Finlandshjälpen” som sände pengar och kläder till Finland och tog emot 9 000 krigsbarn från Finland. Omkring 8 000 svenska frivilliga deltog i februari i striderna i Lappland. Finland fick sympatier i USA, som dock stod utanför kriget i Europa. Storbritannien och Frankrike sände båda en del materiel till Finland.”)
4. Svenskt engagemang och hjälp till Finland: Den svenska utrikesministern Rickard Sandler hade länge verkat för en Finlandsvänlig politik. Hans partikamrat i regeringen, finansminister Ernst Wigforss, kunde å sin sida tänka sig en neutralitetsförklaring. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finländska barn.
Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår, ursprungligen myntat av Sveriges utrikesminister Christian Günther. Tusentals frivilliga svenskar reste till Finland, den mångsidiga materialhjälpen var riklig och tiotusentals barn skickades till Sverige i skydd från krigets oroligheter. En Finlands sak är vår-bok trycktes och delades ut i Sverige i en mycket stor upplaga, 600 000 exemplar.
Cirka 9 500 svenska frivilliga deltog i vinterkriget varav 8 260 ingick i Svenska frivilligkåren. Denna anlände i slutet av februari 1940 till Sallafronten. Av övriga frivilliga tjänstgjorde omkring 200 vid artilleriet i Vasa, ett drygt hundratal medverkade i luftförsvaret av Åbo och nästan lika många fanns i kustförsvaret vid Pellinge. Cirka 200 läkare och sjuksköterskor arbetade på militära och civila sjukhus. Svenska Röda korset sände två ambulanser som upprättade två bassjukhus med fältsjukhus och Blå Stjärnan sände en hästambulans. 300 arbetare började i mars bygga en försvarslinje öster om Fredrikshamn.
Den särskilt uppsatta Svenska frivilligflottiljen i Finland (F 19) med 12 jaktplan av typen J 8 (Gloster Gladiator) och fyra bombplan av typen B 4 (Hawker Hart) deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan vid tiden.
Krigsåren fortsatte och så gjorde även hjälpen från Sverige. Olika slag av krigsmateriel fraktades över havet till Finland, men från Sverige kom även nödvändiga livsmedel. Istället för svält kunde man i stället prata om livsmedelsbrist. Totalt kom från de svenska militära förråden att överlämnas till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan. Vidare agerade Sverige som transitland för import av flygplan till Finland, och bistod även med montering av flygplan innan de flögs över till Finland av finska flygförare.
Kvarkentrafiken: Under vinterkriget, behövde det svårt trängda Finland leveranser av krigsmateriel, samtidigt som landet för sin försörjning måste exportera bland annat pappersprodukter. Östersjön var till stor del frusen och där lurade sovjetiska ubåtar. Järnvägsförbindelsen via Torneå och Haparanda räckte inte till. Över den tillfrusna Kvarken, mellan Vasa och Holmsund öppnades då en vinterväg, där svenska och finländska lastbilar i mörker och kyla forslade avsevärda mängder gods till och från Finland. Denna dramatiska trafik kallas också för Kvarkentrafiken medan den på finländska sidan ofta kallades ”Vintergatan”.
Här har jag publicerat några artiklar som närmare beskriver det svenska engagemanget och hjälpen till Finland under Vinterkriget:
1. Vinterkriget – Anfallet på Finland blev även Sveriges sak
2. Den svenska hjälpen under Vinterkriget
3. Sveriges hemliga flyghjälp till Finland
I SR:s arkiv så finns det ett reportage från några Finlandsfrivilliga svenskar under den senare delen av Vinterkriget!
Då det gällde dessa Finlandsfrivilliga så tackade Mannerheim dem personligen när Vinterkriget var över och de gjorde sig beredda att återvända till Sverige.
5. Vinterkrigsandan: Med begreppet ”vinterkrigsandan” avses det faktum att hela den finländska befolkningen oberoende av språk eller politisk tillhörighet ställde upp bakom nationen och sin regering. Den gemenskapskänsla som uppkom under hösten 1939 och fortsatte kriget ut fick långtgående verkningar för den finländska självbilden för flera generationer framåt. Vinterkriget gav en ny början på den nationella historien och trängde undan frihetskrigsmyten. I språkstriden mellan finsk och svenskspråkiga ingicks en språkfred, och såren efter inbördeskriget 1918 kunde nu på allvar börja läkas. Den försoningspolitik som förts efter kriget hade förbättrat arbetarnas ställning, och den allmänna levnadsstandarden hade stigit. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna ingick 1940 den s.k. januariförlovningen, då arbetsgivarna erkände fackförbunden som jämlika avtalspartner. Vinterkrigsandan har spelat en betydelsefull roll för finländarnas självbild och för den nationella medvetenheten sedan dess. Monument och minnestavlor över de stupade och hjältegravarna på kyrkogårdarna blev bestående manifestationer över den nationella samhörigheten under kriget.
Innan dagens sammankomst var över så visade jag ett par fotografier på några personliga saker som bevarats av min mors familj:
6. Nästa gång – Danmark 1940: Moskvafreden slöts den 13 mars 1940. Finland hade under månaderna som gått dragits in i Andra Världskriget trots att de gemensamt med de övriga nordiska länderna förklarat sig neutrala. Mindre än en månad efter Moskvafreden så kom våra övriga nordiska grannar också att dras in i kriget…
SAMMANKOMST 10
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Sovjetunionens krav på Finland innan Andra VK
2. Kort reflektion – vem skall hållas ansvarig för Vinterkriget?
3. Vinterkriget bryter ut
4. Finlands Demokratiska Republiks Folkregering 1939
5. Vinterkriget
6. Reaktioner utomlands
7. Nästa gång – Vinterkriget 1940, utländsk hjälp till Finland samt en översikt över Andra Världskriget i Europa vid samma tid
Ljudfil – Förmiddagsnyheter från TT den 1 september 1939.
Som en inledning till denna sammankomst så spelade jag upp ljudfilen från TT (Tidningarnas Telegrambyrå) den 1 september 1939
1. SOVJETUNIONENS KRAV PÅ FINLAND INNAN ANDRA VK: Sovjetunionen och Finland undertecknade en icke-angreppspakt i januari 1932. Denna pakt förnyades 1939 och skulle officiellt gälla till 1945…
Sovjetunionens första krav – augusti 1938
- Flott- och Flygbas på ön Hogland.
Sovjetunionens andra krav – mars 1939
- Att få hyra Hogland i 30 år.
- Att få köpa följande öar; Seitskär, Löfskär, Stora och Lilla Tytarskär.
Finlands svar: De sovjetiska förslagen kränker den finländska suveränitet och de står i strid med en nordiska neutralitetspolitiken.
Sovjetunionens tredje krav – oktober 1939 (efter Molotov-Ribbentrop Pakten)
- Hangö hamn utarrenderas på 30 år åt Rådsregeringen för inrättande av en marinbas försedd med kustartilleri.
- Lappvik får användas som ankarplats för Rådsunionens krigsflotta.
- Öarna Hogland, Seitskär, Löfskär, Stora Tytarskär, Lilla Tytarskär och Björkö + en del av Karelska näset (Från Lipola by till södra gränsån av Björkö stadsområde) + de västra delarna av Fiskarhalvön överlåts till Rådsunionen – mot kompensation.
- Förstärkning av icke-angreppsavtalet.
- De finska gränsbefästningarna på Karelska Näset rivs.
Finlands generella svar: Finlands utrikespolitik har som mål att upprätthålla och utveckla vänskapliga förbindelser med samtliga grannländer. Redan innan den pågående storkonflikten bröt ut förklarade sig Finland neutralt. Finlands egen begränsade storlek kan knappast utgöra en fara för något annat land. Dock, om den finländska neutraliteten skulle ifrågasättas, är Finland beredd att med vapenmakt försvara den.
Finlands svar angående punkt 1 och 2 – Hangö hamn och Lappvik: Om Finland skall kunna bevara sin integritet och framstå som neutralt är det både oförenligt och omöjligt att åt en främmande stats militärstyrkor upplåta inhemska militärbaser. Dessutom ligger det föreslagna territoriet långt inne på finskt område ej alltför avlägset från Finlands huvudstad Helsingfors. Att en främmande stats militärstyrkor skulle förläggas där under en längre tid kan ej godkännas. Dess styrkor kan begagnas till angrepp mot Finland. En sådan lösning skulle vidare skapa, kontinuerligt, nya meningsskiljaktigheter och vara ett onödigt irritationsmoment. Detta skulle ej förbättra relationerna mellan Finland och Rådsunionen vilket ju ändå är syftemålet med denna förhandling.
Finlands svar angående gränsjusteringar: För att trygga Leningrad och Rådsunionens övriga områden i Finska Viken är Finland berett att diskutera olika gränsjusteringar. Finska regeringen har stor förståelse för Rådsunionens vilja att skapa trygghet i området. Därför:
a. mot skälig ersättning och mot territoriell motprestation kan försäljning av öarna Seitskär, Löfskär, Lilla och Stora Tytarskär diskuteras. Vidare är Finland villig att diskutera en eventuell uthyrning av ön Hogland – dock ej för militära ändamål. Björkö kan dock ej diskuteras då ön ligger långt in på finskt område.
b. på Karelska näset kan Finland tänka sig en gränsförskjutning så att den s.k. Kuokkalakröken försvinner. En ytterligare förskjutning av gränsen är ej möjlig då det skulle innebära:
Finlands egen ställning och trygghet skulle bringas i fara. Området är en tätbefolkad urgammal finsk bygd. Om Finland avträdde detta område skulle 10 000-tals finnar ryckas upp från sina fäders jord och tvingas flytta till andra områden.
Finlands svar angående icke-angreppsavtalet: Finland är när som helst berett att avge en tilläggsförsäkran om att iakttaga neutralitet i det fall den ena av de föredragsslutande parterna blir föremål för någon konflikt med en tredje part. Med det menas att Finland ej kommer lämna något slags stöd som skulle strida mot neutralitetens allmänna regler.
Ytterligare kommentarer/svar från Finland
Åland (före maj 1939): Sverige och Finland skulle tillsammans försvara och ”rå” om Åland. Detta förslag togs upp i NF i maj 1939. Sovjetunionens nye utrikesminister Molotov opponerade sig mot denna plan vilket innebar att Sverige drog sig ur.
Åland (efter maj 1939): Finska regeringen konstaterar med tillfredsställelse att Rådsunionen ej motsätter sig Ålandsöarnas med Finlands egna resurser vilket varit den finska regeringens avsikt helat tiden efter diskussionen i NF i maj.
Angående Sovjetfientlighet: Finland har på egen hand stävjat alla försök och tecken på Sovjetfientlighet, t.ex:
Den s.k. Lapporörelsen splittrades och förbjöds 1932 (efter det s.k. Mäntsäläupproret).
På inrikesminister Kekkonens initiativ förbjöds IKL (Isänmaallinen Kansanliike – Fosterländska Folkrörelsen) den 22 november 1938.
Detta gjordes för att Finlands neutralitet skulle bli trovärdig och för att tydligt markera att Finland ej tolererar slik agitation. I framtiden kommer Finland med samma kraft och målmedvetenhet slå ned liknande försök.
Angående kommunistförbudet: I slutet av 1920 beslutade den finska regeringen att förbjuda Finlands Kommunistiska Parti – bildat i Moskva den 29 augusti 1918. Orsaken till detta förbud var den skada detta lilla parti åsamkat det finska samhällslivet. Framförallt gäller detta den finska arbetar- och fackföreningsrörelsen. Finland är enligt sin grundkonstitution ett demokratiskt land med ett klart uttalat flerpartisystem. När det Kommunistiska Partiet handlade gjordes det mot rådande demokratiska praxis och därmed i strid med konstitutionen. Man infiltrerade medvetet arbetarrörelsens kvinnoförbund, dess ungdomsförbund, de obundna fackföreningarna m.m. Detta kan ej tolereras – därav förbudet. Den finska regeringen konstaterade också att partiet ej styrdes från Finland av finska medborgare utan av finska f.d. rödgardister som för 20 år sedan åsamkade det finska folket mycket lidande. Att Finlands arbetande befolkning idag stödjer den finska regeringens åtgärder och strävanden är uppenbart.
Socialdemokraternas ledare herr Väinö Tanner konstaterade i ett tal förra året ”– Den finska arbetarklassen känner ej längre någon bitterhet mot den vinnande sidan i det finska inbördeskriget” (juli 1938). Under sommaren deklarerade Tanner dessutom att många arbetare ville ingå i Finlands skyddskårer – alltså deras tidigare motståndare. Klyftan från 1918 är definitivt borta och Finlands folk står mycket enat bakom sin regering. Att en liten ytterlighetsgrupp söker störa demokratin kan ingen demokratisk stat acceptera.
Ljudfil – Juho Paasikivi 16 oktober 1939.
Den finländska delegationen träffar V.M. Molotov och J.V. Stalin i Moskva den 11-12 oktober 1939 och får krav på eftergifter. Till de sovjetiska kraven hör att överlämna områden på Karelska näset, öar i Finska viken och Rybachijhalvön samt att arrendera ut en flottbas i Hangö. I gengäld erbjuder Sovjetunionen kommunerna Repola och Porajärvi (Östra Karelen), vilket är ett dubbelt så stort område som krävs av Finland. Erbjudandet splittrar den finska regeringen, som till slut avvisar det. Finland kommer med ett motbud den 23 oktober. De erbjuder staden Terijoki.
Ljudfil – Finska delegationens avresa till förhandlingar i Moskva 31 oktober 1939.
Samma dag (31/10) håller Molotov ett tal inför Sovjetunionens Högsta Sovjet där han tillkännager offentligt de sovjetiska kraven och erbjudandena till Finland.
Här är en karta som sammanfattar de olika kraven på Karelska Näset:
I Mainila inträffade 26/11 1939 en incident som av Sovjetunionen togs till förevändning att några dagar senare inleda vinterkriget. Från antingen artilleripjäser eller granatkastare avfyrades sju skott, som enligt den officiella sovjetiska versionen dödade fyra ryska militärer och sårade nio. Eldgivningen ägde rum kl. 14.30-15.05 på eftermiddagen och observerades av de finländska trupperna på andra sidan gränsen. Redan kl. 19.30 överlämnades en not till Finlands sändebud i Moskva, i vilken det sades att eld hade öppnats mot de sovjetiska trupperna i Mainila och krävdes att de finländska till förebyggande av liknande provokationer skulle dras tillbaka 20-25 km från gränsen. Drygt ett dygn senare(28/11) meddelade Sovjetunionen officiellt att man inte längre ansåg sig vara bunden av icke-angreppspakten från 1932/1934.
Från finländsk sida påpekades att projektilerna inte kunde ha avlossats från den egna sidan av gränsen, eftersom artilleriet vid den aktuella tidpunkten var så placerat att inga pjäser kunde lägga Mainila under eld. Fynd i sovjetiska arkiv har senare klargjort att skotten avlossades av en för ändamålet utsänd kommandogrupp, femton man och två ballistikspecialister, under befäl av NKVD-majoren, sedermera generalmajoren i säkerhetstjänsten Pavel Ignatievitj Okunev. (Källa: Mainilan laukaukset, red. R Seppälä, 1969)
Ljudfil – Moskvaradion – svenskspråkig propaganda från den 29 november som anklagar Finland för provokation.
Innan vi fortsatte dagens sammankomst så frågade jag om vi skulle kunna formulera argument för vem som bar ansvaret för den uppkomna situationen mellan Sovjetunionen och Finland…
2. Kort reflektion – vem skall hållas ansvarig för Vinterkriget?
SOVJETUNIONEN
- Sovjetunionen sluter ett avtal med Tyskland (Ribbentrop-Molotovpakten)- därefter ökar kraven på eftergifter från Finland (och de baltiska staterna).
- Utvecklingen i de baltiska staterna 1939 – Estland, Lettland och Litauen (påtvingat avtal om ömsesidigt bistånd).
- Stalin/Molotov lyssnar till Otto W. Kuusinen, en finländsk kommunist som flytt till Sovjetunionen efter det finska inbördeskriget. Han övertygar dem att det finska folket står bakom honom och att de kommer stödja en ny finsk arbetarregering.
- Sovjetunionen låg bakom incidenten i Mainila den 26 november 1939 vilket ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Finland.
FINLAND
- Det finska inbördeskriget 1918! I Finland så förlorade den ”röda” sidan vilket kom att i hög grad påverka förhållandet till Sovjetunionen (där de ”röda” vann det ryska inbördeskriget 1918-1920).
- Finskt samarbete med Tyskland. Under inbördeskriget 1918 så kom den tyska Östersjöflottan att bistå den ”vita” sidan mot de ”röda”. Detta samarbete samt en god handelsrelation mellan Finland och Tyskland upplevdes som ett hot mot Sovjetunionen.
- Sovjetunionen vill skapa en säkerhetszon runt sina gränser. I århundraden hade Ryssland fått utstå flera angrepp från väst. När det politiska klimatet i Europa hårdnade under 1930-talet (flera auktoritära regeringar som var mycket negativt inställda till Sovjetunionen) så var Sovjetunionen mån om att öka landets säkerhet. Finland vägrade gå med på olika förslag som skulle ökat den sovjetiska säkerheten.
- Utbredd anti-sovjetisk propaganda, bl.a. kommunistförbud samt skapandet av den inflytelserika Lapporörelsen (senare IKL)
Detta var några av de punkter som jag nämnde i samband med krigsutbrottet 1939. I historieforskningen är det alltid viktigt att försöka hålla sig neutral till det ämne som tas upp och försöka förstå båda sidor i en konflikt.
3. Vinterkriget bryter ut: Den 30 november 1939 bombas Helsingfors och sovjetiska trupper går över Finlands gräns.
Ljudfil – Nyheter från finska notisbyrån 30/11 1939.
4. Finlands Demokratiska Republiks Folkregering 1939: Den 30 november 1939 bröt Vinterkriget ut. På krigets andra dag meddelades det i de sovjetiska nyhetssändningarna att Finlands Demokratiska Republiks Folkregering upprättats i Terijoki. Denna regering leddes av en sedan inbördeskriget 1918 landsflyktig finsk kommunist, Otto W. Kuusinen. Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna med den finska regeringen och förklarade att de hädanefter endast avsåg att förhandla med Finlands Demokratiska Republiks Folkregering. Sovjetunionen skrev också på ett avtal med den nya finska regeringen där de förband sig att hjälpa denna regering att befria Finland.
1983 så skrev jag ett projektarbete om den s.k. Terijokiregeringen. För er som är intresserade av detta ämne har jag publicerat detta arbete här: Terijokiregeringen – Projektarbete 1983
5. Vinterkriget: Kriget bröt ut, men den förväntade sovjetiska segern kom att dröja…
Videofil – Finska Vinterkriget bryter ut (från serien ”The World at War”, en brittisk TV-serie i 26 delar producerad av Jeremy Isaacs för Thames Television som beskriver händelseutvecklingen under andra världskriget. Laurence Olivier kommenterade den engelskspråkiga serien. Den visades första gången 1973-1974. I svensk television visades serien under namnet En värld i krig).
Sovjetunionen var Finland överlägset både till numerär, beväpning och utrustning. Finlands försvarsmakt bestod i det första skedet av 200 000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan medan Röda armén anföll med 460 000 man, 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan. De finländska trupperna hade däremot övertag i kännedom av terrängen, vana vid vinterförhållanden och en mer självständig befälsordning. Finlands armé riktade in sig på försvarskrig och intog försvarsställningar som utnyttjade terrängen, som bestod av tät skog och stora sjöar.
Framförallt så kom den s.k. Mottitaktiken att bli känd. Motti – finska, av svenska ordet mått, ursprungligen avverkningsenhet inom skogsbruket: man kapade stockar och staplade dem i en kubikmeter stora högar som man lämnade utspridda i skogen för att hämta senare. Ordet motti fick en ny användning under vinter- och fortsättningskriget i Finland, då det blev slang för en taktisk manöver som gick ut på att splittra fiendens förband till flera små enheter, vilka man fokuserade merparten av styrkan på. Man omringade dessa grupper med små och lätta trupper, till exempel soldater på skidor vintertid, för att sedan successivt eliminera dem en och en. Det var en effektiv taktik, speciellt mot Sovjetunionens mekaniserade trupper, eftersom de var tvungna att hålla sig på vägar. De finska trupperna kunde däremot röra sig snabbt på skidor i omgivande terräng och slå till på utvalda svaga punkter:
Den finska mottitaktiken kom att bli internationellt känd efter händelserna i Raatteentie (”Slaget vid Raatevägen”). År 1940 hade de sovjetiska trupperna redan avancerat i riktning mot Suomussalmi. Finländarna lyckades mycket väl med mottitaktiken och kunde helt förstöra Sovjetunionens 44e division. Ett stort antal olika vapen och annan militär utrustning erövrades. Mottitaktiken krävde dock en flera dagars attack från finländarna. En av anledningarna till framgången med attacken var svåra väderförhållanden, eftersom kylan var bister (mer än 30 grader kallt) och snön var nästan en halv meter. Således sjönk moralen hos de sovjetiska soldaterna som förlorade sina försörjningsleder mycket snabbt. (Källa: https://sota-arkisto.fi/mottitaktiikka/). Här ett foto från Raatevägen:
6. Reaktioner utomlands.
NF – Nationernas Förbund: Den 3 december 1939 vädjade Finland till Nationernas Förbund. Man ville att NF skulle intervenera. NF intervenerar ej, men utesluter Sovjetunionen den 14 december.
Sverige: Krigsutbrottet blev en chock för Sverige och regeringen valde att inte, som annars brukligt, avge någon neutralitetsförklaring. Istället blev Sverige formellt icke krigförande. Det innebar att Sverige i praktiken tog ställning för Finland och att man på ett annat sätt kunde stödja grannlandet. Den 13 december ombildades den svenska regeringen för att skapa inrikespolitisk enighet inför den eskalerande krisen i omvärlden. Koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare avgick och från den dagen till krigsslutet 1945 ledde socialdemokraten Per Albin Hansson en samlingsregering bestående av representanter från högern, bondeförbundet, folkpartiet och sitt eget parti. Kommunisterna hade tagit ställning för det sovjetiska anfallet på Finland och uteslöts från allt regeringssamarbete.
Storbritannien och Frankrike: Den 5 februari 1940 så beslutar Storbritannien och Frankrike att de skall intervenera via Narvik och Kiruna. De norska och svenska regeringarna motsätter sig denna intervention eftersom de misstänker att huvudmotivet inte är att hjälpa Finland utan att skära av malmbanan och ockupera malmfälten i norr…
USA: Finland vädjar om hjälp från USA
Ljudfil – Statsminister Risto Ryti’s tal till det amerikanska folket den 2 december 1939
7. Nästa gång – Vinterkriget 1940, utländsk hjälp till Finland samt en översikt över Andra Världskriget i Europa vid samma tid
SAMMANKOMST 9
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Historisk bakgrund – de baltiska staterna och Finland före Andra VK
2. Sovjetisk ockupation av de baltiska staterna
3. Finlands försvarsplaner före Andra VK
4. Brister inom Sovjetunionens militära kapacitet före Andra VK
5. Diplomatiska förbindelser mellan Sovjetunionen och Finland före Andra VK
6. Sovjetunionens krav på Finland innan Andra VK
7. Vinterkriget bryter ut
8. Finlands Demokratiska Republiks Folkregering 1939
1. HISTORISK BAKGRUND – DE BALTISKA STATERNA OCH FINLAND FÖRE ANDRA VK.: Jag startade denna sammankomst med en liten redogörelse för situationen i de baltiska staterna under mellankrigstiden:
1721 Freden i Nystad är den fred som slöts mellan Sverige och Ryssland den 30 augusti 1721 i Nystad i nuvarande Finland. Freden avslutade det stora nordiska kriget, och innebar att Sverige fick avträda delar av Viborgs och Kexholms län och hela Ingermanland, Estland (med öarna Ösel och Dagö) samt Livland till Ryssland. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kom att dras ungefär där gränsen mellan Finland och Ryssland går numera
1795 Freden i Kurland. Hertigdömet Kurland var ockuperat av Sverige 1701–1709 och styrdes då av en generalguvernör (Carl Magnus Stuart; Adam Ludwig Lewenhaupt). Karl XII avsåg troligen att införliva detta hertigdöme med det svenska väldet, men slaget vid Poltava ledde till att den ryskvänlige hertigen kunde återvända. Efter detta var Kurland i än högre grad än resten av Polen ett ryskt protektorat och år 1795 införlivades området i Kejsardömet Ryssland, där det kvarstod som guvernementet Kurland fram till 1918.
1917 (februari/oktober) Ryska Revolutionerna
1918–1920 Ryska inbördeskriget (OBS: De Socialistiska Rådsrepublikernas Union – ”Sovjetunionen” först 1922)
ESTLAND
1918 (24 februari) Estland (1921 – NF / 1922 – internationellt erkännande)
1920 (2 februari) Freden i Tartu. Fred mellan Estland och Bolsjevikregeringen
Icke-angreppsavtal med Sovjetunionen
1937–38 Sovjetunionen bygger upp sitt försvar vid gränsen + luftrumskränkningar
1939 (juni) Icke-angreppsavtal med Tyskland
1939 (28 september) Avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen
1940 Sovjetiskt ultimatum – Röda Armén ockuperar – augusti 1940 – del av Sovjetunionen
LETTLAND
1918 (18 november) Lettland (1921 NF / 1922 – internationellt erkännande)
1920 (15 augusti) Fred mellan Lettland och Bolsjevikregeringen
1926 Handelsavtal Tyskland
1927 Handelsavtal Sovjetunionen
Icke-angreppsavtal med Sovjetunionen
1937–38 Sovjetunionen bygger upp sitt försvar vid gränsen + luftrumskränkningar
1939 (juni) Icke-angreppsavtal med Tyskland
1939 (5 oktober) Avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen
1940 Sovjetiskt ultimatum – Röda Armén ockuperar – augusti 1940 – del av Sovjetunionen
LITAUEN
1918 (16 februari) Litauen (1921 NF / 1921 – internationellt erkännande)
1920 (12 juli) Fred mellan Litauen och Bolsjevikregeringen
1926 Handelsavtal med Tyskland
1926 Icke-angreppsavtal med Sovjetunionen
1938 Fredsavtal med Polen
1939 Litauen förlorar Klaipeda till Tyskland
1939 (10 oktober) Avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen
1940 Sovjetiskt ultimatum – Röda Armén ockuperar – augusti 1940 – del av Sovjetunionen
Molotov–Ribbentrop Pakten. I sitt hemliga protokoll delade Tyskland och Sovjetunionen upp Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Bessarabien mellan sina intressesfärer. Efter den tyska invasionen av Polen den 1 september överfördes Litauen till den sovjetiska intressesfären genom ett andra hemligt protokoll av den 28 september. Sovjetunionen invaderade Polen den 17 september och avslutade operationerna den 6 oktober. Efter att ha ockuperat östra Polen utövade Sovjetunionen påtryckningar på Finland och de baltiska staterna för att få dem att ingå avtal om ömsesidigt bistånd.
”Avtal om ömsesidigt bistånd” – exempel Estland: Den 24 september 1939 krävde Sovjetunionen att ett fördrag om ömsesidigt bistånd skulle slutas, vilket inkluderade upprättandet av militärbaser i Estland. Den 26 september beordrades Leningrads militärdistrikt att ”börja koncentrera trupperna vid den estnisk-lettiska gränsen och avsluta operationen den 29 september”. I ordern noterades att ”för den tidpunkt då attacken inleds kommer ett separat direktiv att utfärdas”. Den 24 september dök krigsfartyg från den sovjetiska flottan upp utanför estniska hamnar och sovjetiska bombplan började hota patruller över Tallinn och den närliggande landsbygden. Sovjetunionen gick sedan in i luftrummet över alla de tre baltiska staterna och genomförde massiva underrättelseinhämtningsoperationer den 25 september. Efter fyra dagars förhandlingar hade esterna inget annat val än att acceptera flott-, flyg- och armébaser på två estniska öar och i hamnen i Paldiski. De sovjetiska trupperna i Estland uppskattades till 25 000 man. Avtalet om ömsesidigt bistånd undertecknades den 28 september och Sovjetunionen slöt liknande avtal med Lettland den 5 oktober och Litauen den 10 oktober. Detta skedde under tiden Finland förhandlade med Sovjetunionen om gränsjusteringar och avtal…
2. SOVJETISK OCKUPATION AV DE BALTISKA STATERNA: Här är en lite längre text om ockupationen av de baltiska staterna: Ockupationen av de baltiska staterna
(AI – ChatGPT: Under mina senare år som lärare vid Hvitfeldtska Gymnasiet så dök alltfler AI-producerade texter upp. Open AI – ChatGPT är något som har utvecklats enormt under de senaste åren och nu används detta dagligen av alla kategorier människor i samhället (även våra politiker vilket har vissa konsekvenser). Jag tyckte det kunde vara intressant för er att se hur texten ovan blev när jag bad ChatGPT förändra den. Jag bad om två stycken versioner – en med en kortare sammanfattande populärvetenskaplig text och en som lite mer utförlig artikel med källhänvisningar. Här är resultaten:
1. Sammanfattande populärvetenskaplig text: AI1 – Ockupationen av de baltiska staterna
2. Artikel med källhänvisningar (källor som jag aldrig hört talas om eller läst…): AI2 – Ockupationen av de baltiska staterna)
3. FINLANDS FÖRSVARSPLANER FÖRE ANDRA VK: På 1920-talet kallade den finska försvarsmakten sin militära operationsplan mot Sovjetunionen för Venäjän keskitys (”Rysk koncentration”). I planen från 1934 såg finländarna två möjliga scenarier. I VK1-scenariot skulle Sovjet mobilisera längs hela sin västra gräns och endast sätta in begränsade styrkor mot Finland. I så fall skulle finländarna göra motanfall över gränsen. VK2-scenariot förutsåg en mer ogynnsam situation. Huvudförsvarslinjen skulle gå på Karelska näset; de finska trupperna skulle slå tillbaka sovjetiska anfall i gynnsamma positioner och förinta fienden genom motanfall. Under vinterkriget var VK2-scenariot flexibelt och grunden visade sig vara riktig, men den finska generalstaben underskattade kraftigt Röda arméns numerära överlägsenhet. Finland hade en begränsad försvarsbudget efter självständigheten, särskilt på 1930-talet. Därför saknade Försvarsmakten militär materiel inom nästan alla försvarsgrenar. En stor del av militärens materiel var föråldrad och visade sig vara olämplig för fältet under vinterkriget. Den materiella situationen förbättrades då, men den släpade fortfarande efter.
4. BRISTER INOM SOVJETUNIONENS MILITÄRA KAPACITET FÖRE ANDRA VK: Under Stalins stora terror 1937-1938 blev omkring 11 000 officerare i Röda armén och flottan, särskilt de högt rankade, avskedade av politiska skäl, fängslade eller avrättade. Detta inkluderade avrättning av två tredjedelar av befälhavarna för brigader, divisioner och arméer. Samtidigt ökade Röda armén i antal från 1,5 miljoner 1937 till 3,3 miljoner 1939. Detta ledde till en situation där officerare befordrades mycket snabbt och de olika armédivisionerna hade ofta befäl på mellan- och högre befattningar som inte hade nödvändig erfarenhet och tillräcklig kompetens. Senare rehabiliterades en del av den undertryckta Röda arméns officerare (efter det katastrofala vinterkriget), då den sovjetiska ledningen insåg att Röda armén behövde skickliga befälhavare.
5. DIPLOMATISKA FÖRBINDELSER MELLAN SOVJETUNIONEN OCH FINLAND FÖRE ANDRA VK: Förhållandet mellan Sovjetunionen och Finland hade varit spänt på grund av arvet från de två förryskningsperioderna vid sekelskiftet; det misslyckade finska inbördeskriget och räder av grupper av finska nationalister; samt Wienaexpeditionen 1918 och Aunusexpeditionen 1919 till ryska Östkarelen. Den 14 oktober 1920 undertecknade Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union freden i Tartu, som bekräftade den nya gränsen mellan Finland och Ryssland som den gamla gränsen mellan det autonoma storfurstendömet Finland och det egentliga Tsar-Ryssland. Dessutom fick Finland Petsamo, med sin isfria hamn vid Norra ishavet. Avtalet hindrade inte den finska regeringen från att tillåta frivilliga att korsa gränsen för att stödja det östkarelska upproret 1921 eller från att sända ut finska kommunister som kom att orsaka oroligheter i Finland. År 1923 undertecknade båda länderna gränsfredsavtalet, som normaliserade gränsen.
År 1928 inledde Sovjetunionen kollektiviseringen i Ingermanland. Under kollektiviseringen och den etniska rensningen tillfångatog, dödade och deporterade Sovjet ingermanländska bönder, vilket väckte omfattande kritik i finska medier 1930. Två år senare försökte den nationalistiska Lapporörelsen störta den finska regeringen under upproret i Mäntsälä.
Under 1930-talet förbättrades dock det diplomatiska klimatet mellan Finland och Sovjetunionen gradvis. På 1920-talet hade Sovjetunionen erbjudit Finland olika avtal om ömsesidigt bistånd, men de avvisades. År 1932 undertecknade Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Finland, som 1934 bekräftades för tio års tid.
Finlands utrikeshandel var förhållandevis god, men mindre än 1 procent skedde med Sovjetunionen. År 1934 gick Sovjetunionen med i Nationernas Förbund och accepterade senare andra ”progressiva krafter” vid sidan av kommunistpartierna. Denna förändring i Sovjetunionens attityder och Finlands inrikespolitik möjliggjorde en kort upptining av relationerna innan 1937.
Under 1937 uppmuntrade Stalin rysk chauvinism, vilket innebar idén att ryssarna var politiskt och kulturellt överlägsna. Den sovjetiska diplomatin fokuserade på att återta det ryska imperiets territorier. Sovjetunionen använde Kommunistiska internationalen för att tillkännage en doktrin där borgarklassen var lika med fascismen och att kommunismen var proletariatets naturliga aktör. I praktiken betydde detta att allt annat än kommunism skulle betraktas som antisovjetiskt och fascistiskt. Den sovjetiska utrikespolitiken var en blandning av världsrevolutionens ideologi och den traditionella omsorgen om Rysslands nationella säkerhet.
Sovjetunionen var inte längre nöjt med status quo i relationerna till Finland. Man ansåg att Tsardömet hade uppnått en optimal balans mellan säkerhet och territorium, och dessa tankar formades av ett historiskt prejudikat: freden i Nystad 1721, som syftade till att skydda Sankt Petersburg från svenskarna. De använde detta prejudikat för att kräva ett återtagande av Finland, vilket skulle skydda bolsjevikerna i Leningrad från Tysklands växande makt. År 1938 var Sverige inte längre något stort hot mot Ryssland, men Sovjet hade inte glömt den roll som det finskkontrollerade Åland hade spelat som operationsbas för den tyska expeditionsstyrkan som hjälpte de vita under finska inbördeskriget.
I april 1938 kontaktade en lägre diplomatisk tjänsteman, Boris Jartsev, Finlands utrikesminister Rudolf Holsti och statsminister Aimo Cajander och meddelade att Sovjetunionen inte litade på Tyskland och att man övervägde ett krig mellan de två länderna där Tyskland kunde använda Finland som bas för operationer mot Sovjetunionen. Röda armén skulle inte passivt vänta bakom gränsen utan snarare ”rycka fram för att möta fienden”. Om Finland kämpade mot Tyskland, skulle Sovjetunionen erbjuda all tänkbar ekonomisk och militär hjälp. Sovjet gick också med på att befästa de åländska öarna, men krävde ”positiva garantier” för Finlands ställning. Finländarna försäkrade Jartsev att Finland hade förbundit sig till en neutralitetspolitik och att de skulle motsätta sig varje väpnat intrång. Jartsev var inte nöjd med svaret på grund av Finlands militära svaghet. Han föreslog att Finland antingen kunde avträda eller arrendera några öar i Finska viken längs infarten till Leningrad, vilket Finland avvisade. I mitten av 1930-talet hade den sovjetiske ambassadören i Helsingfors, Eric Assmus, och Leningradbolsjevikpartiets ledare Andrej Zjdanov lagt fram ett liknande förslag. Förhandlingarna fortsatte hösten 1938. Sovjet sänkte sina krav: en operation i Röda armén var inte längre ett alternativ och tyngdpunkten flyttades till att säkra Finska viken. Sovjet ville bli informerat om de viktigaste delarna av blockaden av den finsk-estniska viken, den hemliga militära planen mot Östersjöflottan. Dessutom föreslog Jartsev att finländarna skulle befästa Hogland, men att Sovjet skulle ta hand om öns försvar. Under förhandlingarna avgick Rudolf Holsti som utrikesminister, men inte på grund av förhandlingarna, utan hans ställe togs av Eljas Erkko. Holsti var tämligen tyskfientlig, så avgången satte igång rykten om att han hade tvingats avgå av en finsk regering som var välvilligt inställd till tyskarna, och som snabbt kuvades av den finska regeringen.
6. SOVJETUNIONENS KRAV PÅ FINLAND INNAN ANDRA VK.
Sovjetunionens första krav – augusti 1938
Flott- och Flygbas på ön Hogland.
Sovjetunionens andra krav – mars 1939
Att få hyra Hogland i 30 år.
Att få köpa följande öar; Seitskär, Löfskär, Stora och Lilla Tytarskär.
Finlands svar: De sovjetiska förslagen kränker den finländska suveränitet och de står i strid med en nordiska neutralitetspolitiken.
Sovjetunionens tredje krav – oktober 1939 (efter Molotov-Ribbentrop Pakten)
Hangö hamn utarrenderas på 30 år åt Rådsregeringen för inrättande av en marinbas försedd med kustartilleri.
Lappvik får användas som ankarplats för Rådsunionens krigsflotta.
Öarna Hogland, Seitskär, Löfskär, Stora Tytarskär, Lilla Tytarskär och Björkö + en del av Karelska näset (Från Lipola by till södra gränsån av Björkö stadsområde) + de västra delarna av Fiskarhalvön överlåts till Rådsunionen – mot kompensation.
Förstärkning av icke-angreppsavtalet.
De finska gränsbefästningarna på Karelska Näset rivs.
Finlands generella svar: Finlands utrikespolitik har som mål att upprätthålla och utveckla vänskapliga förbindelser med samtliga grannländer. Redan innan den pågående storkonflikten bröt ut förklarade sig Finland neutralt. Finlands egen begränsade storlek kan knappast utgöra en fara för något annat land. Dock, om den finländska neutraliteten skulle ifrågasättas, är Finland beredd att med vapenmakt försvara den.
Finlands svar angående punkt 1 och 2 – Hangö hamn och Lappvik: Om Finland skall kunna bevara sin integritet och framstå som neutralt är det både oförenligt och omöjligt att åt en främmande stats militärstyrkor upplåta inhemska militärbaser. Dessutom ligger det föreslagna territoriet långt inne på finskt område ej alltför avlägset från Finlands huvudstad Helsingfors. Att en främmande stats militärstyrkor skulle förläggas där under en längre tid kan ej godkännas. Dess styrkor kan begagnas till angrepp mot Finland. En sådan lösning skulle vidare skapa, kontinuerligt, nya meningsskiljaktigheter och vara ett onödigt irritationsmoment. Detta skulle ej förbättra relationerna mellan Finland och Rådsunionen vilket ju ändå är syftemålet med denna förhandling.
Finlands svar angående gränsjusteringar: För att trygga Leningrad och Rådsunionens övriga områden i Finska Viken är Finland berett att diskutera olika gränsjusteringar. Finska regeringen har stor förståelse för Rådsunionens vilja att skapa trygghet i området. Därför:
a. mot skälig ersättning och mot territoriell motprestation kan försäljning av öarna Seitskär, Löfskär, Lilla och Stora Tytarskär diskuteras. Vidare är Finland villig att diskutera en eventuell uthyrning av ön Hogland – dock ej för militära ändamål. Björkö kan dock ej diskuteras då ön ligger långt in på finskt område.
b. på Karelska näset kan Finland tänka sig en gränsförskjutning så att den s.k. Kuokkalakröken försvinner. En ytterligare förskjutning av gränsen är ej möjlig då det skulle innebära:
Finlands egen ställning och trygghet skulle bringas i fara. Området är en tätbefolkad urgammal finsk bygd. Om Finland avträdde detta område skulle 10 000-tals finnar ryckas upp från sina fäders jord och tvingas flytta till andra områden.
Finlands svar angående icke-angreppsavtalet: Finland är när som helst berett att avge en tilläggsförsäkran om att iakttaga neutralitet i det fall den ena av de föredragsslutande parterna blir föremål för någon konflikt med en tredje part. Med det menas att Finland ej kommer lämna något slags stöd som skulle strida mot neutralitetens allmänna regler.
Ytterligare kommentarer/svar från Finland
Åland (före maj 1939): Sverige och Finland skulle tillsammans försvara och ”rå” om Åland. Detta förslag togs upp i NF i maj 1939. Sovjetunionens nye utrikesminister Molotov opponerade sig mot denna plan vilket innebar att Sverige drog sig ur.
Åland (efter maj 1939): Finska regeringen konstaterar med tillfredsställelse att Rådsunionen ej motsätter sig Ålandsöarnas med Finlands egna resurser vilket varit den finska regeringens avsikt helat tiden efter diskussionen i NF i maj.
Angående Sovjetfientlighet: Finland har på egen hand stävjat alla försök och tecken på Sovjetfientlighet, t.ex:
Den s.k. Lapporörelsen splittrades och förbjöds 1932 (efter det s.k. Mäntsäläupproret).
På inrikesminister Kekkonens initiativ förbjöds IKL (Isänmaallinen Kansanliike – Fosterländska Folkrörelsen) den 22 november 1938.
Detta gjordes för att Finlands neutralitet skulle bli trovärdig och för att tydligt markera att Finland ej tolererar slik agitation. I framtiden kommer Finland med samma kraft och målmedvetenhet slå ned liknande försök.
Angående kommunistförbudet: I slutet av 1920 beslutade den finska regeringen att förbjuda Finlands Kommunistiska Parti – bildat i Moskva den 29 augusti 1918. Orsaken till detta förbud var den skada detta lilla parti åsamkat det finska samhällslivet. Framförallt gäller detta den finska arbetar- och fackföreningsrörelsen. Finland är enligt sin grundkonstitution ett demokratiskt land med ett klart uttalat flerpartisystem. När det Kommunistiska Partiet handlade gjordes det mot rådande demokratiska praxis och därmed i strid med konstitutionen. Man infiltrerade medvetet arbetarrörelsens kvinnoförbund, dess ungdomsförbund, de obundna fackföreningarna m.m. Detta kan ej tolereras – därav förbudet. Den finska regeringen konstaterade också att partiet ej styrdes från Finland av finska medborgare utan av finska f.d. rödgardister som för 20 år sedan åsamkade det finska folket mycket lidande. Att Finlands arbetande befolkning idag stödjer den finska regeringens åtgärder och strävanden är uppenbart.
Socialdemokraternas ledare herr Väinö Tanner konstaterade i ett tal förra året ”- Den finska arbetarklassen känner ej längre någon bitterhet mot den vinnande sidan i det finska inbördeskriget” (juli 1938). Under sommaren deklarerade Tanner dessutom att många arbetare ville ingå i Finlands skyddskårer – alltså deras tidigare motståndare. Klyftan från 1918 är definitivt borta och Finlands folk står mycket enat bakom sin regering. Att en liten ytterlighetsgrupp söker störa demokratin kan ingen demokratisk stat acceptera.
7. VINTERKRIGET BRYTER UT: Den 26 november 1939 avlossades skott från artilleri vid den finsk-ryska gränsen på Karelska näset. Båda sidorna anklagade varandra för en medveten provokation. Händelsen som benämns ”Mainilaskotten” innebar att de tidigare finsk-ryska diplomatiska förhandlingarna nu definitivt brutit samman. Fyra dagar efter detta gränsintermezzo var kriget ett faktum.
Nyheter i den finska radion den 30 november 1939
8. FINLANDS DEMOKRATISKA REPUBLIKS FOLKREGERING 1939: Den 30 november 1939 bröt Vinterkriget ut. På krigets andra dag meddelades det i de sovjetiska nyhetssändningarna att Finlands Demokratiska Republiks Folkregering upprättats i Terijoki. Denna regering leddes av en sedan inbördeskriget 1918 landsflyktig finsk kommunist, Otto W. Kuusinen. Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna med den finska regeringen och förklarade att de hädanefter endast avsåg att förhandla med Finlands Demokratiska Republiks Folkregering. För Finland fanns det nu endast två alternativ – att acceptera situationen eller ta till vapen:
Här avslutade vi dagens sammankomst…
SAMMANKOMST 8
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. 1930-talet – en översikt av händelser som uppmärksammades i Sverige
2. Tyskland efter 1933
3. USA – mellankrigstidens isolationism
4. Sovjetunionen under Josef Stalin
5. Översikt – Nordens militära beredskap 1939
6. Neutralitet – ett svårtolkat begrepp
7. Augusti – september 1939…
1. 1930-TALET – EN ÖVERSIKT AV HÄNDELSER SOM UPPMÄRKSAMMADES I SVERIGE: Jag startade denna sammankomst med att kort visa sidorna i Aftonbladets Milleniumhäfte om 1930-talet: AFTONBLADET-30-TALET. Lite kort berörde jag också en av de stora händelserna under åren 1936-39 – det Spanska Inbördeskriget. Sverige kom att engagera sig mycket i detta krig. De olika politiska partierna, förutom de konservativa, ställde sig bakom Spanieninsamlingar till förmån för den republikanska regeringen (i snitt så hölls två stycken möten per dag till förmån för den republikanska regeringen) medan svenska företag förespråkade en mer normaliserad förbindelse med den nationella sidan. Bland annat så betalade insamlingarna till förmån för den republikanska regeringen för ett sjukhus samt utrustning till detta sjukhus i Spanien. Över 500 svenskar reste till Spanien för att strida på den republikanska sidan (jag intervjuade Spanienfrivilliga för många år sedan. I samband med detta så gjorde jag en lista över svenskar som rest till Spanien: Svenska frivilliga i Spanska Inbördeskriget)
2. TYSKLAND EFTER 1933: Jag startade denna del med att upprepa det faktum att Hitler och NSDAP kom till makten i Tyskland på laglig väg. Här är en sammanfattning av hur detta gick till som satte samman för flera år sedan: Maktövertagandet 1933-34. Sedan visade jag en del av en tidigare PP (PowerPoint) om hur Tyskland under Adolf Hitler och NSDAP kom att bryta mot Versaillesfördraget vid ett flertal tillfällen – landet rustade upp samt utvidgade sitt territorium. Här är de sidor som jag visade: PP – Tyskland under 1930-talet.
3. USA – MELLANKRIGSTIDENS ISOLATIONISM: USA under mellankrigstiden kan sammanfattas med denna bild (också från den PP jag visat tidigare):
4. SOVJETUNIONEN UNDER JOSEF STALIN: De ryska revolutionerna under 1917 kom att leda till ett helt nytt Ryssland. Mellan 1918 till 1921 utkämpas ett blodigt inbördeskrig. 1921 så har bolsjevikerna under Lenin lyckats ta makten. Året efter, 1922, fick Lenin sitt första slaganfall. Här börjar en ny maktkamp – vem skall ta över efter Lenins död. Från början så verkade det vara självklart att Trotsky skulle ta över men han kom att motarbetas av två andra ledare (Zinoviev och Kamenev) som ansåg sig bättre lämpade för uppgiften att styra Sovjetunionen. De lierade sig med Josef Stalin som med tiden kom att utmanövrera samtliga konkurrenter om makten. Här är en kort sammanfattning av Ryssland/Sovjetunionen 1924-1939(1941): Översikt Sovjetunionen 1924-1939
Ryssland/Sovjetunionen under 1930-talet kan sammanfattas med denna bild:
Två andra länder av betydelse i Europa var Storbritannien och Frankrike. De fokuserade framförallt på de problem som Tyskland expansion förde med sig. Deras politik mot Tysklands överträdelser av Versaillesfördraget kan sammanfattas med ett ord – Eftergiftspolitik (Appeasement)…
5. ÖVERSIKT – NORDENS MILITÄRA BEREDSKAP 1939: Jag gjorde en mycket kort sammanfattning av de Nordiska ländernas militära beredskap 1939.
Sverige: Stora nedskärningar i de militära utgifterna i försvarsbudgeten 1925. Viss upprustning i försvarsbudgeten 1936, men ej tillbaka till nivån innan 1925 då kriget bröt ut.
Norge: Det norska försvaret var lågt prioriterat under mellankrigstiden. Försvarsförordningarna 1927 och 1933 (Venstre) förutsatte ett defensivt försvar som enbart skulle rikta in sig på att försvara landet. Från 1936 så ökar försvarsbudgeten men den sittande regeringen med Det Norska Arbeiderpartiet som största parti var antimilitaristiskt och därför uteblev en större satsning på det norska försvaret.
Danmark(Island): Under mellankrigstiden minskade den danska regeringen upprepade gånger utgifterna för militären (1922, 1932 och 1937). Som ett resultat av detta blev de danska väpnade styrkorna till slut bara nominella och kunde inte utgöra något seriöst hinder i händelse av utländsk aggression.
Finland: Det enda nordiska land som försökte satsa på att upprusta sitt försvar under hela mellankrigstiden var Finland. Dock fanns det vissa problem – landet blev självständigt 1917 och precis därefter utbröt ett blodigt inbördeskrig. Detta innebar att det tog några år innan man kunde planera för Finlands framtida försvar. Behovet av sociala reformer var också stort och prioriterades först. Den militära uppbyggnaden kom därefter – i mån om pengar… Precis som de andra nordiska länderna gick Finland med i NF (Nationernas Förbund) och precis som de övriga länderna så hävdade man först och främst sin neutralitet. Finland var positiv till en nordisk försvarsunion, men detta ville de övriga länderna ej gå med på. Så de militära satsningarna i Finland gick till de egna försvarsgrenarna (infanteri, artilleri, flottan, flygvapnet, etc…) samt skapandet av försvarslinjer och hinder mot den enda gräns man fruktade ett anfall skulle komma ifrån – den östra gränsen (framförallt på Karelska Näset).
KORT SAMMANFATTNING: Var de nordiska länderna redo för krig 1939? Svaret är ett ganska tydligt nej! Man förlitade sig på sin neutralitet och hjälp utifrån (NF – Nationernas Förbunds medlemmar). I denna anda hade man redan 1938 skickat in en gemensam neutralitetsförklaring till Nationernas Förbund:
6. NEUTRALITET – ETT SVÅRTOLKAT BEGREPP: Vad innebar begreppet ”neutralitet”?
Neutralitet kan definieras som: ”en status för en nation som avstår från att delta i krig mellan andra stater och upprätthåller en opartisk inställning till de krigförande.” Dessutom är det viktigt att denna inställning och status av opartiskhet inte bara tillkännages av de neutrala, utan också erkänns av parterna i konflikten. Detta erkännande skapar rättigheter och skyldigheter mellan de krigförande och den neutrala staten. Så skulle man kunna definiera neutralitet.
Redan i mars 1941 publicerade Josef L. Kunz, professor i internationell rätt vid universitetet i Wien, en artikel i Michigan Law Review, ”Neutrality and the European War 1939–1940”, som behandlade begreppen europeisk neutralitet och analyserade hur den hade förändrats från första världskriget fram till hans tid. Kunz diskuterade de förvirringar som är förknippade med definitionen av neutralitet inom internationell rätt såväl som inom den vetenskapliga forskningen. Dessutom ställde han frågan ”Vad var neutralitet?” och frågade om den verkligen hade existerat.
Neutraliteten hos små neutrala stater, som Luxemburg, Belgien och Grekland, kränktes under Första Världskriget av båda parter i konflikten. Trots att dessa stater protesterade hade de ingen makt att skydda sina rättigheter och blev därför arenor för militära aktioner. Efter Första Världskriget så hade ett fredsbevarande förbund skapats – ”Nationernas Förbund”. Skulle detta förbund kunna skydda medlemsstaternas integritet så att de större länderna inte agerade på samma sätt som de gjort under Första Världskriget?
Neutrala skyldigheter och rättigheter kodifierades genom olika fördrag och konferenser, bland annat Parisdeklarationen (1856), Londondeklarationen (1909) och den andra Haagkonferensen (1907), och neutralitet blev på detta sätt en integrerad del av internationell rätt. Skulle framförallt den gemensamma framtagna Haagkonventionerna kunna skydda de nordiska länderna?
Förhållandet mellan krigförande och neutrala stater regleras i femte och trettonde Haagkonventionerna. Haagkonventionerna föreskriver att den neutrala staten inte får stödja någon krigförande militärt eller tillåta att det egna territoriet används för militära uppgifter. De innehåller inget som förbjuder politiska eller moraliska ställningstaganden i konflikten, och inte heller regler som förbjuder den neutrala statens medborgare att delta i konflikten på den ena eller andra sidan. Den neutrala staten själv får inte exportera krigsmateriel till någon krigförande stat, men inget hindrar att privata företag eller medborgare gör det. Däremot kan staten införa egna begränsningar för medborgarnas vapenexport, då med villkor att reglerna gäller samtliga krigförande och tillämpas likvärdigt. I övrigt kan handeln bedrivas fritt, utan krav på vare sig ekonomisk neutralitet eller balans, allt avgörs av det neutrala landets behov. Slutligen kan krigförande länder införa blockad mot varandra, vilket även gäller handeln med neutrala länder, varför förhandlingar då vanligen görs för att släppa fram för de neutrala staterna nödvändiga varor i utbyte mot andra saker.
7. AUGUSTI-SEPTEMBER 1939: I slutet av dagens sammankomst så talade jag första om den ödesdigra överenskommelsen mellan Tyskland och Sovjetunionen – den s.k. Molotov-Ribbentrop Pakten:
1 September 1939 – Rikskansler Adolf Hitler meddelar den tyska riksdagen att Polen under föregående natt anfallit Tyskland…
Ett videoklipp som visar hur Tyskland anfaller Polen
En videosnutt som visar hur det polska folket försöker bygga upp försvarslinjer runt Warszawa.
Storbritanniens premiärminister förklarar att Storbritannien nu ligger i krig mot Tyskland den 3 september 1939
När kriget bröt ut 1939 så hänvisade de nordiska länderna till den tidigare inskickade neutralitetsförklaringen – ”Vi är neutrala”!
Här en redogörelse för den svenska neutraliteten:
TT Nyheter 1 september 1939
Statsminister Per Albin Hansson talar till det svenska folket direkt efter TTs nyhetsutsändning den 1 september 1939
I oktober 1939 så träffades de nordiska kungarna samt den finländske presidenten i Stockholm för att tillsammans med försvarsministrarna diskutera de problem som kriget hade fört med sig.
En liten journalfilm som visar de olika nordiska kungarna och ledarna anlända till Stockholm.
Här är några bilder från detta möte:
Den finländska delegationen efterfrågade militärt stöd om ett anfall skulle komma österifrån. Svaret till den finländska delegationens begäran om nordiskt stöd i händelse av ett sovjetiskt anfall på Finland var bistert – Finland kunde inte räkna med ett samlat militärt stöd.
Samtidigt så ställde Sovjetunionen följande krav på Finland angående gränsen på Karelska Näset i oktober 1939:
NÄSTA SAMMANKOMST: Vid nästa sammankomst så kommer vi fokusera på det finska vinterkriget 1939-1940. Vi ses!
SAMMANKOMST 7
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Berlin 1936 – en liten privat bildserie om Berlinolympiaden 1936
2. Kort sammanfattning av Ísland före och under mellankrigstiden
3. Ännu kortare sammanfattning av Färöarna och Grönland före mellankrigstiden
4. Mer information om Sveriges militära beredskap under mellankrigstiden
5. Jämförelse mellan de nordiska länderna under mellankrigstiden
6. Nästa sammankomst – 1939…
1. BERLIN 1936 – EN LITEN PRIVAT BILDSERIE OM BERLINOLYMPIADEN 1936: Jag startade denna sammankomst med ett bildspel som en kollega och jag satte ihop för 10-15 år sedan. Det var hans fars och mors privata bilder från deltagandet i Berlinolympiaden 1936 (hans mor deltog i uppvisningsgymnastik (Gymnastikföreningen Juno) och hans far bidrog som funktionär): Berlin 1936 – presentation
2. KORT SAMMANFATTNING AV ÍSLAND FÖRE OCH UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Vid freden i Kiel 1814 undantogs Ísland uttryckligen från riket Norge, som Fredrik VI avträdde till den svenske kungen Karl XIII. Under kriget hade man på Ísland märkt av fördelarna av fria förbindelser med Storbritannien. Alltmera högljutt började islänningarna därför efter freden yrka på handelns fullständiga frigörelse. Påverkade av nationalismen på kontinenten började de även längta efter politisk självständighet. Ett ”Allting” som en rådgivande representation inrättades 1843. Det skulle höras om alla lagar som rörde speciellt isländska förhållanden, och rådfrågas innan några danska lagar blev giltiga på Ísland. Den första december 1918 erkändes Ísland som en suverän stat – Konungariket Ísland, men förenad med Danmark under en gemensam kung: Kristian X av Danmark. Danmark fortsatte att sköta utrikesaffärer och försvar. Ísland antog en egen flagga, som blev officiell nationsflagga 1944 vid självständigheten. Hannes Hafstein valdes till Islands första statsminister 1904 i samband med utökat självstyre från Danmark. Hafstein var även Islandsminister i den danska regeringen men med ansvar gentemot Alltinget.
Ísland var fattigt i början av 1900-talet, ett av Europas minst utvecklade länder. Ekonomin dominerades av jordbruk (fårskötsel) och fiske. Under 1920-talet skedde en långsam modernisering, elektrifiering och utvidgning av fiskeindustrin. Politiska partier växte fram: Självständighetspartiet (Sjálfstæðisflokkurinn – grundat 1929: höger, konservativt) / Framstegspartiet (Framsóknarflokkurinn – grundat 1916: starkt på landsbygden) /Socialdemokraterna (Alþýðuflokkurinn – grundat 1916) växer framförallt i Reykjavík. En del konflikter om tullar, fiske och sociala reformer. Depressionen på 1930-talet slår hårt: minskad handel, sjunkande priser på fisk. Mellankrigstidens stora utmaning var att vara självständig samtidigt som man var mycket beroende av handeln. Danmark skötte utrikespolitiken – ibland var islänningarna kritiska mot detta. Därför växer kravet på full självständighet. När Andra världskriget närmar sig så kommer Ísland hamna mitt i stormakternas intresse.
Fascism/Nazism på Ísland: Den isländska nationalistiska rörelsen grundades 1933, inspirerad av den tyska nazismen, efter upploppet i Gúttóslagur den 9 november 1932. Vid den tiden kämpade Island mot hög arbetslöshet (depressionen), och stadsfullmäktige hade beslutat att sänka lönerna för offentliga hjälparbetare. Efter ett möte i Gúttó, där beslutet tillkännagavs, utbröt kravaller mellan arbetare, uppbackade av kommunister, och polisen. Arbetarna vann och lönesänkningarna övergavs. Högerextrema medlemmar av Självständighetspartiet var upprörda över denna ”laglöshet” och ansåg att deras parti var för svagt för att kämpa mot kommunismen. Missnöjda medlemmar samt en del nykomlingar i politiken, influerade av den tyska nazismen och Hitlers senaste maktövertagande, gick samman för att bilda Nationaliströrelsen. Partiets främsta mål var att skydda den isländska kulturen och bevara den vita rasen. De krävde att invandringen skulle begränsas så att endast högkvalificerad arbetskraft som ansågs nödvändig skulle tillåtas. Det isländska samhället på 1930-talet var dock mycket homogent, med få utlänningar förutom danskar. Eftersom det inte fanns någon betydande judisk befolkning att rikta in sig på, som i Tyskland, riktade isländska nationalister i första hand sina ansträngningar mot kommunismen. Partiet fick aldrig tillräckligt med stöd från väljarna för att säkra en plats i parlamentet. Det närmaste försöket kom 1937 när partiet ställde upp i distrikten Gullbringu och Kjósarsýsla och fick 4,9 procent av rösterna – fortfarande inte tillräckligt för att vinna ett mandat. Rörelsen tynade gradvis bort under de följande tre åren och upplöstes till slut helt.
3. ÄNNU KORTARE SAMMANFATTNING AV FÄRÖARNA OCH GRÖNLAND FÖRE MELLANKRIGSTIDEN
Färöarna: Vid Kielfreden 1814 kom Färöarna (tillsammans med Island och Grönland) formellt under Danmark eftersom de norska biländerna undantogs när Norge avstods till Sveriges konung. Året 1816 avskaffades Løgtinget och ersattes av Danmarks liknande system. Danska blev officiellt språk på Färöarna medan färöiskan blev motarbetad. En ny konstitution stadsfästes i Danmark år 1849. Den nya konstitutionen kom även till Färöarna året efter, vilket gav öriket två platser i det danska parlamentet, Folketinget. Färöarna lyckades återskapa sitt Løgting ett par år senare med många människor som hoppades på ett självständigt Färöarna. Under det sena 1800-talet började Färöarna likna en självständig stat, även om alla där inte var helt för det. Samtidigt växte öarnas ekonomi genom en stor produktion av fiske. Färöarna fick tillträde i danskt vatten i Nordatlanten. Befolkningen på öarna växte och levnadsstandarden ändrades till det positiva. År 1890 blev färöiskan officiellt språk på Färöarna.
Grönland: Från 1000-talet invandrade inuiter (thulekulturen) från övriga norra Nordamerika och bredde ut sig i norr och öster. Cirka år 1000 kom Leif Eriksson på missionsuppdrag från Norge, och många grönlänningar anslöt sig sedermera till kristendomen. Under 1100- och 1200-talen blomstrade de två norska bosättningarna, vilka som mest hade uppemot 4 000 invånare. År 1261 erkände grönlänningarna Norges överhöghet. En präst från isländska kyrkan berättade 1350 att den mindre bosättningen övergivits. Omkring år 1500 upphörde den sista nordiska bosättningen på okänt sätt. 1721 anlände köpmannen och missionären Hans Egede och startade en ny bosättning, som lockade nya europeiska invandrare till Grönland. Bland annat lockades under 1700- och 1800-talet jägare från Nederländerna, Danmark och Tyskland till Grönland för att fånga valar. 1814 blev Grönland dansk koloni när Norge övergick från Danmark till union med Sverige, medan Danmark behöll de norska kolonierna.
4. MER INFORMATION OM SVERIGES MILITÄRA BEREDSKAP UNDER MELLANKRIGSTIDEN
Försvarsbeslutet 1925 var ett försvarsbeslut som fattades av Sveriges riksdag den 26 maj 1925 och trädde i kraft den 1 januari 1928. Försvarsbeslutet handlade om vilken omfattning Sveriges försvar skulle ha de närmaste åren. Genom försvarsbeslutet erhöll Sverige en ny härordning, vilken innebar en högst väsentlig reduktion av såväl antalet som styrkan av arméns truppförband samt tillika en kraftig nedsättning av de värnpliktiges övningstid. Beslutet kom att gälla i huvudsak till 1936 års försvarsbeslut. Det beslut som antogs av riksdagen 1925 var resultatet av en kompromiss mellan de olika partigrupperna. Försvarskostnaderna skulle minskas från de 182 miljoner per år som det beslutats om 1914 till 120 miljoner i det nya förslaget. Socialdemokraterna lyckades slutligen pruta ner detta till 107 miljoner. Tanken var att denna summa skulle ligga fast i tio år. Beslutet 1925 fick konsekvenser för den svenska försvarsmaktens organisation. Den nya härordningen, som skulle träda i kraft 1928, innebar att antalet arméfördelningar reducerades från sex till fyra. Nitton regementen lades ner. En nyhet var att två stridsvagnskompanier skapades liksom ett luftvärnsregemente. Antalet verksamma yrkesbefäl minskades. Besparingar gjordes även beträffande värnplikten. I fortsättningen skulle endast tre fjärdedelar av varje årsklass kallas in och resten föras över till en utbildningsreserv. Utbildningstiden för de värnpliktiga kortades ner till 140 dagar. Man införde också en lag om etiskt samvetsömmas värnplikt. En annan konsekvens av försvarsbeslutet var att flygvapnet skapades som en ny försvarsgren. Detta skedde genom att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till en enhet. Även flottan påverkades av beslutet. Nybyggnationen av fartyg minskade, vilket innebar att utrangerade fartyg endast ersattes i mindre omfattning. Efter 1927 skedde en utveckling mot en lättare flotta och flera av de tyngre pansarskeppen lades i malpåse. Även kustartilleriet minskade i storlek. Här är en artikel från Militär Historia om Försvarsbudgeten 1925: Försvarsbeslutet 1925 – Militär Historia
Försvarsbeslutet 1936 i Andra kammaren var ett försvarsbeslut som antogs av Sveriges riksdag den 11 juni 1936 och kom i huvudsak att gälla fram till den 17 juni 1942. Motionen var ett motdrag av oppositionen på minoritetsregeringens proposition Kungl. Maj:ts proposition 1936:225, vilken blev nedröstad i riksdagen. Regeringen Hanssons nederlag i bland annat försvarsfrågan ledde till att den avgick och efterträddes av Regeringen Pehrsson-Bramstorp. Försvarsbeslutet innebar att den årliga kostnadsramen för försvarets ökades från ca 118 miljoner kronor till 148 miljoner kronor. Detta motsvarade ungefär 1,5 procent av BNP. Flygvapnet var den stora vinnaren som fick ett ökat anslag från 11 miljoner till 28 miljoner kronor. Samtidigt som en inhemsk flygindustri genom Svenska Aeroplan AB och AB Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplanavdelning började ta form. Inom Flottan och Kustartilleriet gjordes det en viss utökning, dock så kom modernisering och utökning av befälskadrarna att ta övertaget på satsningarna. Försvarsbeslutet ökade försvarsmaktens årliga budget från 118 miljoner kronor till 148 miljoner kronor, ungefär 1,5 procent av Sveriges BNP. Flygvapnet fick den största ökningen av anslagen, vilket höjde det tidigare anslaget på 11 miljoner kronor till 28 miljoner. En inhemsk flygindustri höll under denna tid på att ta form, bestående av Svenska Aeroplan AB (SAAB) och AB Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplan-avdelning. Marinens och kustartilleriets försvarsgrenar utvidgades och moderniserades något. Det beslöts vidare att vissa infanteriregementen skulle bestå av en infanteribataljon och en pansarbataljon vardera. Till en början var det fråga om Livregementets grenadjärer (I 3) samt Skaraborgs regemente (I 9). I november kom man dock överens om att Södermanlands regemente (I 10) skulle omorganiseras istället för Livregementsgrenadjärerna (I 3). När Göta livgarde (I 2) avvecklades 1939 delades pansarbataljonen upp i två bataljoner som fördelades på Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Flygvapnet utökades kraftigt med sex flygflottiljer.
5. JÄMFÖRELSE MELLAN DE NORDISKA LÄNDERNA UNDER MELLANKRIGSTIDEN:
(OBS! Ofullständig tabell)
6. NÄSTA SAMMANKOMST – 1939… I slutet av sammankomsten så visade jag en bild av den neutralitetsförklaring som de Nordiska länderna skickade in till NF (Nationernas Förbund) 1938:
Vi kommer diskutera neutralitetsbegreppet i början av nästa sammankomst. Sedan så kommer vi se hur väl förberedda länderna var för ett eventuellt krig 1939…
SAMMANKOMST 6
De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge under mellankrigstiden – försvaret
2. Översikt – Danmark före mellankrigstiden
3. Danmark under mellankrigstiden
4. Nästa sammankomst – Ísland, Färöarna och Grönland under mellankrigstiden
Jag startade denna sammankomst med en del som jag inte gick igenom förra gången – militär beredskap inför Andra VK.
1. NORGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN – FÖRSVARET: Det norska försvaret var lågt prioriterat under mellankrigstiden. Försvarsförordningarna 1927 och 1933 (Venstre) förutsatte ett defensivt försvar som enbart skulle rikta in sig på att försvara landet. När krigsrisken blev större under 1930-talet så försökte Norge göra sig fria från de restriktioner Nationernas Förbund hade på sina medlemsländer. Norge var inte heller positiv till en nordisk försvarsallians. Från 1936 så ökar försvarsbudgeten men den sittande regeringen med Det Norska Arbeiderpartiet som största parti var antimilitaristiskt och därför uteblev en större satsning på det norska försvaret.
2. ÖVERSIKT – DANMARK FÖRE MELLANKRIGSTIDEN
Första VK: Under kriget kunde Danmark exportera livsmedel både till Storbritannien och Tyskland. Köttkonserver var en framgångsrik exportvara något som föranledde att de profiterande tillverkarna erhöll öknamnet gulaschbaroner. För dessa var kriget en lönsam affär. Lönerna kunde inte hålla takten med de ständiga prishöjningarna, samtidigt som en del kunde göra sig förmögenheter genom spekulation. I slutet av kriget led Danmark brist på mat varpå ransonering infördes. För allmänheten så var kriget med andra ord en rad påfrestningar. Den danska befolkningen i Schleswig kom att drabbas hårdast av kriget – sammanlagt stred 30 000 etniska danskar på tysk sida. 6 000 av dessa sønderjylländare i tysk tjänst stupade under kriget.
Även övriga Danmark drabbades av förluster – 700 danska sjömän omkom vid fartygsförlisningar och totalt 275 danska handelsfartyg sänktes.
Västindiska kolonier säljs men Grönland förblir danskt: Under kriget hamnade Danmarks kolonier i Västindien i fokus. USA oroade sig för att Tyskland skulle ockupera danska öar i Västindien. 1915 erbjöd sig USA att förvärva öarna Sankt Thomas, Sankt Croix och Sankt Jan. Efter en folkomröstning 1917 gick Danmark med på att sälja öarna för 25 miljoner US dollar. Samtidigt erkände USA Danmarks herravälde över Grönland.
3. DANMARK UNDER MELLANKRIGSTIDEN
1920-TALET: Vid fredsavtalen efter Första VK så tillämpades principen om nationers rätt till självbestämmande – dvs. nationella minoriteter i de större länderna som besegrats i kriget fick själva bestämma vem de skulle tillhöra eller om de skulle bilda en egen nation. På detta sätt så ser vi uppkomsten av bl.a. Tjeckoslovakien och Jugoslavien. I samband med det dansk-tyska kriget 1864 så hade Danmark bl.a. förlorat hertigdömena Schleswig och Holstein. I norra Schleswig så var majoriteten av befolkningen dansktalande. De tidigare hertigdömena höll folkomröstningar 1920 och då beslutade en majoritet i norra Schleswig (Sønderjylland) att man vill tillhöra Danmark. Detta var en viss seger för den danska nationalismen (firad som ”Genforeningen”). Dock var det en smolk i bägaren att den tyska befolkningen i Flensburg hade lyckats få majoritet så denna stad hamnade utanför Danmark. Dessutom så hade lågkonjunkturen efter kriget gjort många människor arbetslösa vilket ledde till en mängd strejker för högre lön och bättre arbetsvillkor. Det missnöje som uppstod som en följd av gränsdragningen, i förening med arbetarnas oro och missnöje med kvarvarande krigstida restriktioner, ledde till en politisk kris – ”Påskekrisen”.
Påskekrisen: Påskekrisen inträffade i Danmark mellan den 29 mars 1920 och den 4 april 1920, då kung Kristian X mot majoriteten av det danska parlamentet avskedade ministeriet Zahle i hopp om att utlösa ett allmänt val som skulle kunna ge majoritet att inkludera Flensburg i Danmark. Hans tillsatta regering satt endast i fem dagar (”Ministeriet som aldrig sov”). Det danska folket reagerade starkt. Demonstrationer fyllde Köpenhamns gator, och det fanns en rädsla för statskupp. Till slut tvingades kungen backa, och det blev tydligt: det var folkets folketing, inte kungens vilja, som bestämde. Venstre (Liberala partiet) med stöd av de konservativa kom till makten vid det allmänna valet den 26 april 1920. De ekonomiska problemen i början av 1920-tale ledde till en ny regering 1924, den första socialdemokratiska regeringen med Thorvald Stauning som statsminister. I kabinettet ingick Nina Bang som utbildningsminister; Hon var den första kvinnan som tjänstgjorde som minister i en demokratiskt vald dansk regering.
Denna regering och den följande Venstre-regeringen var tvungna att ta till nedskärningar för att komma till rätta med den ekonomiska krisen. 1929 tillträdde en koalitionsregering av socialdemokraterna och Radikale Venstre som kom att sitta ända fram till juli 1940.
Ekonomi: Danmark var ett modernt jordbruksland, beroende av export (särskilt till Storbritannien och Tyskland). Det var framförallt smör, bacon och ost som exporterades. Industrialiseringen hade också på allvar börjat ta fart, och fackföreningarna där växte sig starka.
1930-talet: Den danska utrikeshandeln hade två stora marknader, Storbritannien och Tyskland, och båda dessa började nu föra en protektionistisk politik. Genom olika åtgärder gynnades handel mellan länder inom det Brittiska imperiet på bekostnad av utomstående. Tyskland hade börjat höja sina importtullar 1930 och 1933 infördes allmän importkontroll. 1931 tvingades Danmark överge guldmyntfoten för att minska den danska kronans värde. Inom industrin var arbetslösheten på väg upp. 1933 var omkring 40 procent av de organiserade industriarbetarna drabbade. Den 20 januari 1933 utlyste arbetsgivarna storlockout från 1 februari när fackföreningarna inte gick med på 20 procent lönesänkning.
Kanslergadeförlikningen 1933: Regeringen förbjöd alla strejker och lockouter och förlängde alla löneavtal på ett år. Venstre fick igenom jordbruksregleringar för att stödja lantbruket samtidigt som regeringen fick stöd för en sociallagstiftning (bl.a. ålderspensioner och sjukförsäkring, arbetslöshets- och olycksfallsförsäkring). Under 1930-talet genomfördes stora infrastruktursatsningar, igångsatta som AK-arbeten. Bland annat byggdes flera broar som förband flera av de danska öarna med varandra, som till exempel Lolland med Falster (så småningom även Själland), Jylland med Fyn med mera. Vägnätet byggdes ut och flera av vägarna permanentlades med gatsten, betong och i sällsynta fall asfalt.
Riksdagsvalet 1935 visade ett brett stöd för Socialdemokraternas program, och de stannade kvar vid makten. Efter valet till Landstinget 1936 hade regeringskoalitionen mellan socialdemokrater och Radikale Venstre majoritet i både Folketinget och Landstinget för första gången sedan demokratins införande. Handeln förbättrades och i slutet av 1930-talet började industrin åter expandera.
Utrikespolitik: Danmark hade gått med i Nationernas förbund 1920 och hade under mellankrigstiden arbetat för en fredlig lösning på internationella problem. På 1930-talet komplicerades dock utrikespolitiken av händelserna i Tyskland. När Adolf Hitler kom till makten och Tyskland började rusta upp blev Danmarks läge åter sårbart. Trots att Tyskland aldrig hade erkänt de ändringar av sina gränser som föreskrevs i Versaillesfreden, försökte Danmark få Tyskland att erkänna Schleswigs gräns. Samtidigt undvek man åtgärder som kunde förolämpa sin mäktiga granne. När Hitler i juni 1939 erbjöd icke-angreppspakter till de länder som kunde känna sig hotade av Tysklands expansionistiska politik, accepterade Danmark, till skillnad från de andra skandinaviska länderna, erbjudandet.
I september samma år, vid andra världskrigets utbrott, avgav Danmark – denna gång tillsammans med de övriga nordiska länderna – en neutralitetsförklaring.
Fascism och nazism i Danmark: Inspirerade av Tyskland och Italien bildades små fascistiska och nazistiska grupper i Danmark. Det största partiet, DNSAP (Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti), grundades 1930. Framförallt så var det Tyskland (DNSAP) som påverkade detta parti (de använde svastikan, gjorde nationell hälsning, hade en kampgrupp som hette SA samt de sjöng en dansk version av Horst Wessel). Partiet blev aldrig stort (1,8% i valet 1939; 2,1% i valet 1943). I maj 1945 upplöstes partiet. Partiets största stöd kom från det nyligen införlivade området – norra Schleswig (Sønderjylland). Förhållandet till Tyskland var inte helt oproblematiskt – DNSAP ville att hela Schleswig skulle införlivas med Danmark, man var lojal till den danske kungen och den danska statskyrkan.
Försvaret: Vid första världskrigets utbrott var Danmark mycket väl utrustat, framför allt med en väl förberedd och moderniserad flotta. Under första världskriget mobiliserades en stor försvarsstyrka med den danska flottan som var stationerade runt Köpenhamn, i Stora och Lilla Bält, vid Skaw, Jyllands västkust (Esbjerg), Färöarna, Island och Danska Västindien. Danska militära styrkor, även om de var sällsynta, tillät Danmark att hålla stånd mot ett eventuellt militärt anfall tills dess hjälp anlände.
Under mellankrigstiden minskade den danska regeringen upprepade gånger utgifterna för militären (1922, 1932 och 1937). Som ett resultat av detta blev de danska väpnade styrkorna till slut bara nominella och kunde inte utgöra något seriöst hinder i händelse av utländsk aggression. Avväpningen inleddes 1922 med det första avtalet som minskade antalet bataljoner från femtiotvå till trettiofem. Detta avtal lades fram av Venstre (liberalerna), som hade makten vid den tiden, och stöddes av de konservativa. Socialliberalerna (Radikal Venstre) och socialdemokraterna ville däremot ha en större minskning av de militära styrkorna eller till och med nedrustning. Nästa lag, som infördes 1932, minskade antalet bataljoner från trettiofem till tjugofyra med ytterligare nedskärningar av den danska flottans storlek. Ytterligare en minskning av de militära styrkorna följde 1937 trots att den internationella situationen hade förändrats avsevärt i slutet av 1930-talet. Denna slutliga lagstiftning beviljade vissa ytterligare medel för finansiering av armén och flottan, men deras antal minskade ännu en gång. I händelse av ett krig så litade man först och främst på sin neutralitet. Om landet anfölls så skulle man använda sig av internationell diplomati eftersom man inte effektivt skulle kunna försvara landet.
Detta var allt som jag lyckades gå igenom vid dagens sammankomst. Nästa gång så kommer vi först och främst titta på mellankrigstiden på Ísland, Färöarna och Grönland. Sedan skall vi ha en liten teoretisk genomgång av neutralitetsbegreppet samt se hur de nordiska länderna reagerade då det började dra ihop sig till ett nytt storkrig. I slutet av sammankomsten (om vi har tid) så kommer vi låta kriget bryta ut.
SAMMANKOMST 5
Jag startade dagens sammankomst med den här bilden. En rådgivande folkomröstning (i augusti 1922) om rusdrycksförsäljning i Sverige: Nej-sidan samlade 50,8 procent av rösterna och vann. Man kan säga att den fortsatta alkoholpolitiken tog hänsyn till båda sidornas argumentation då det så kallade Brattsystemet med motbok och ransonering av inköp av rusdrycker permanentades och blev kvar till 1955.
Vad hade då detta med Norge att göra?
Jo, även Norge hade röstat om rusdrycksförsäljning.
Resultatet blev annorlunda än i Sverige. Det blev ett förbud mot brännvin och starkvin. Detta förbud kom att orsaka politiska och ekonomiska problem. Tre regeringar kom att tvingas avgå på grund av denna fråga. Vinproducerande länder (Frankrike, Spanien och Portugal) svarade med olika importrestriktioner av norska varor. Smuggling av starkvaror från bl.a. Sverige ökade stort. 1923 så hävdes starkvinsförbudet. 1926 så hade man återigen en folkomröstning om brännvinsförbudet. Nu gick en majoritet av den norska befolkningen emot förbudet. Hädanefter kunde man åter köpa både starkvin och brännvin i Norge. (När jag gick igenom detta så betonade jag det stora problemet man hade med alkohol och hur politikerna, speciellt från de socialistiska partierna, förklarade att alkoholen var ett av de största problemen för dåtidens samhälle).
Så startade jag genomgången av Norge under mellankrigstiden.
NORGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN
1920-talet
BANKKRISER/TVÅNGSAUKTIONER/ARBETSLÖSHET: Priserna i världen föll. Detta leder till neddragningar inom produktionen vilket leder till mindre omsättning vilket leder till avskedanden – arbetslöshet. Den norska kronan sjunker i värde – mer än de flesta andra valutorna. Detta leder till att banker går omkull och att människor förlorar sina hem (och gårdar). Arbetslösheten växte från ca 2,3% 1920 till 17,6% året efter. Många strejker bröt ut, bland annat Storstrejken 1921.
POLITISK INSTABILITET: Hela 1920-talet kom sedan att präglas av olika minoritetsregeringar: Høyre, Venstre samt en Arbeiderpartiregering (Det Norske Arbeiderpartiet = DNA) under en mycket kort period 1928 (två veckor). 1920 så tillkom ett nytt parti i Norge, Bondepartiet. 1921 så fick de 13% av rösterna. De kom att successivt öka antalet röster under de nästa valen (och det politiska inflytandet).
SVALBARD OCH NF: Som en del av fredsuppgörelserna efter Första Världskriget så tilldelades Norge Svalbard 1920. Stortinget accepterade Svalbardtraktaken 1925 efter en viss tvekan eftersom det inte gav Norge fullständig suveränitet över Svalbard (bl.a. tilläts viss svensk och rysk aktivitet på Svalbard). Norge gick med i Nationernas Förbund (NF) 1920. Norge kom därefter att mycket aktivt delta i organisationens humanitära och socialpolitiska verksamheter.
FRIDTJOF NANSEN
Efter första världskriget arbetade Fridtjof Nansen för repatriering av krigsfångar och för hjälp till flyktingar. Under västmakternas blockad av den revolutionära regimen i Sovjetunionen försökte han få igenom nödhjälp till den ryska befolkningen, som drabbats av hungersnöd på grund av inbördeskriget. År 1921 blev Nansen Nationernas förbunds första högkommissarie för flyktingar, och denna ställning utnyttjade han för att skapa Nansenpasset för att hjälpa statslösa flyktingar, först och initialt de 800 000 exilryssar som Lenin 1921 fråntog sitt medborgarskap. Det blev efterhand erkänt av 52 stater. Till de ryssar som på detta sätt fick Nansenpass hör: Marc Chagall, Vladimir Nabokov, Anna Pavlova, Sergej Rachmaninov, och Igor Stravinskij. Samma år organiserade han nödhjälpen till de miljontals ryssar som drabbats av hungersnöd. Efter kriget mellan Turkiet och Grekland bidrog han till fredsavtalet i Lausanne 1923 och till utväxling av fördrivna folkgrupper. Till följd av folkmordet på armenierna i Turkiet var de flesta i den stora armeniska befolkningen fördrivna, och Fridtjof Nansen engagerade sig på 1920-talet särskilt för att skaffa hjälp till de armeniska flyktingarna. För sitt humanitära och fredsskapande arbete tilldelades Fridtjof Nansen Nobels fredspris 1922.
1930-talet
DEPRESSIONEN: Den ekonomiska krisen drabbar Norge hårt. Priser på olika varor föll kraftigt, industriproduktionen gick ned med 22% mellan 1930–31. Norges BNP sjönk med 8%. Arbetslösheten satte nya rekord. 1933 var 33,4% av de fackligt organiserade arbetarna utan arbete. Under vintersäsongen så var över 40% utan arbete. Krisen drabbade landsbygden lika hårt som städerna. Hög arbetslöshet rådde bland skogsarbetare och jordbruksarbetare som dessutom hade betydligt sämre löner än industriarbetarna. Skulderna ökade för Norges bönder och tvångsauktionerna nådde nya höjder.
MENSTADSLAGET
1931 hade Norska Arbetsgivarförbundet (NAF) aviserat en lönesänkning på mellan 15% och 20% på grund av regeringens rationaliseringspolitik. Norska LO godtog ej detta och föreslog istället en sänkning av arbetstiden. Då svarade NAF med lockout (från februari till augusti 1931) och LO svarade med strejk. Medan lockouten pågick så satte Norsk Hydro og Union Co. In kontraktsarbetare för att utföra en del arbeten. Detta uppfattades som strejkbryteri. 2000 arbetare tog sig till Menstad Hydros utskeppningsplats och lastplats där de sammandrabbade med 100 poliser (8 juni). Tre stycken poliser blev allvarligt skadade i det fem minuter långa slaget. Facket gav sedan upp. Efteråt så dömdes över 24 arbetare till böter och fängelse.
ÅDALEN 1931: Jag gjorde här en jämförelse med de politiska oroligheterna i Sverige vid samma tid. Menstadslaget inträffade endast några veckor efter skotten i Ådalen.
Så hur löste man effekterna av depressionen i Norge?
Genom ett ekonomiskt krisprogram. 1931 så följde Norge Storbritanniens exempel och övergav guldfoten. Man devalverade också den norska kronan. Sedan så ingrep regeringen och skapade försäljningscentraler för jordbruksprodukter och produkter inom fiskindustrin. På detta sätt så kunde man reglera prissättningen så att man kunde kontrollera försäljningen (begränsa marknaden för att öka priserna). Senare under 1930-talet så startade ett samarbete mellan Arbeiderpartiet (DNA) och Bondepartiet. 1935 så bildade de regering tillsammans. Vid valet 1936 så ökade man ytterligare antalet röster och denna koalition kom att sitta vid makten under resten av mellankrigstiden. Regeringen ökade krisbidragen för att skapa sysselsättning/arbeten, stödet till kommunerna och ett lönsamhetsbidrag till jordbruket. Man införde också arbetslöshetsstöd, pension, en förstärkning av sjukpenning samt nio dagars semester. Ett sätt som påminner om lösningen i Sverige…
FASCISM OCH NAZISM I NORGE
En av medhjälparna till Nansen i Ryssland och Armenien var den inringade personen ovan – Vidkun Quisling.
NASJONAL SAMLING: 1930-talet ser framväxten av Nasjonal Samling (partiledare Vidkun Quisling) som grundades 1933. Partiets ideologi var orienterad åt fascismen, efter 1934 åt den tyska nazismen. I stortingsvalen 1933 och 1936 fick NS cirka 2 procent av rösterna. 1937 var partiet i djup kris. Valresultaten dalade och de kristna medlemmarna lämnade partiet på grund av antisemitismen. Bilden nedan är från valkampanjen 1936.
GRÖNLANDSFRÅGAN: Grönlandsfrågan var en stötesten med den nordiska grannen Danmark. Norge ville garantera fångsrättigheterna på östra Grönland. 1931 så stödde regeringen i Norge (Bondepartiet) en privat norsk expedition som ockuperade östra Grönland.
1933 så togs ockupationen upp i den internationella domstolen i Haag som underkände samtliga punkter som Norge hade till sitt försvar för ockupationen. Grönland förblev danskt.
NORSKA FÖRSVARET: Det norska försvaret var lågt prioriterat under mellankrigstiden. Försvarsförordningarna 1927 och 1933 (Venstre) förutsatte ett defensivt försvar som enbart skulle rikta in sig på att försvara landet. När krigsrisken blev större under 1930-talet så försökte Norge göra sig fria från de restriktioner Nationernas Förbund hade på sina medlemsländer. Norge var inte heller positiv till en nordisk försvarsallians. Från 1936 så ökar försvarsbudgeten men den sittande regeringen med Det Norska Arbeiderpartiet som största parti var antimilitaristiskt och därför uteblev en större satsning på det norska försvaret.
DANMARK – INNAN MELLANKRIGSTIDEN
Efter en kort paus så startade jag nästa nordiskt land under mellankrigstiden – Danmark (eller snarare – Danmark innan mellankrigstiden). Här är den första bilden jag visade…
Jag frågade gruppen om någon kände igen denna mannen – och det gjorde flera stycken: Otto von Bismarck. Förhållandet mellan Danmark och de tyska staterna kom att spela en stor roll i framtiden. 1864 så utbröt ett krig mellan Danmark på ena sidan och Österrike/Preussen (vilka representerade det tyska förbundet) på den andra sidan. Kriget kom att gälla de två hertigdömena Schleswig-Holstein.
Dansk-tyska kriget år 1864 blev en katastrof för den danska nationen. Kriget reducerade Danmark och slet bort de tyska hertigdömena som var ekonomiskt rika och befolkningstäta. Kriget hade dessutom en annan större dimension. Det var en viktig del av det tyska enandet som fullföljdes genom två ytterligare krig – Preussen mot Österrike 1866 samt det Tysk-franska kriget 1870-71. I januari 1871 så utropades det Kejsardömet Tyskland i Spegelsalen (Versailles – en skymf som fransmännen inte glömde).
En annan sak som kom att bli känslig var den svenske kungens löfte (Karl XV), som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 hade lovat sin danske motsvarighet kung Fredrik VII svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade dessutom 20 000 man till Dannevirke.
”Skandinavismen dog vid Dybbøl skansar 1864”
Danmarks förhållande till det tyska kejsardömet hade inte det bästa utgångsläget och relationen med Sverige var ansträngt. Efter denna genomgång av det dansk-tyska kriget så hoppade jag fram till Första Världskriget.
DANMARK OCH FÖRSTA VÄRLDSKRIGET: Genom krigsåren förblev Danmark neutralt. Landet mobiliserade inte vid krigsutbrottet. Däremot inkallades 58 000 man i den nationella säkerhetsstyrkan, varav de flesta var förlagda till Köpenhamn. Danmark blev indraget i första världskriget redan den 5 augusti 1914. Tyskland hade självt börjat lägga ut minor i Langelandsbält natten innan och på morgonen blev den danska regeringen tillfrågad om danskarna själva ville minera Stora Bält för att hindra den brittiska flottan att ta sig in i Östersjön. Folkrättsligt var Danmark förpliktigat att hålla vattenvägen öppen. Bland de ledande politikerna fanns helt olika uppfattningar: å ena sidan kunde man anta att Tyskland skulle minera bälten ändå och kanske placera trupp på de danska öarna för att skydda mineringarna. Å andra sidan kunde mineringen anses vara en fientlig handling mot Storbritannien och att en brytning med västmakterna inte skulle ha stöd hos den engelskvänliga opinionen. Beslutet blev ändå att Danmark självt lade ut minorna. Kung Kristian X skickade ett telegram till den brittiske kungen Georg V för att förklara situationen. Den brittiske ambassadören i Köpenhamn gjorde klart att det danska beslutet var förnuftigt. Under kriget kunde Danmark exportera livsmedel både till Storbritannien och Tyskland. Köttkonserver var en framgångsrik exportvara något som föranledde att de profiterande tillverkarna erhöll öknamnet gulaschbaroner. Lönerna kunde inte hålla takten med de ständiga prishöjningarna, samtidigt som en del kunde göra sig förmögenheter genom spekulation. I slutet av kriget led Danmark brist på mat varpå ransonering infördes. De danskar som drabbades hårdast av krigshandlingarna var den danska befolkningen i Schleswig. Sammanlagt stred 30 000 etniska danskar på tysk sida. 6 000 sønderjylländare i tysk tjänst stupade under kriget. 700 danska sjömän omkom vid fartygsförlisningar och totalt 275 danska handelsfartyg sänktes. Under kriget hamnade Danmarks kolonier i Västindien i fokus. USA oroade sig för att Tyskland skulle ockupera danska öar i Västindien. 1915 erbjöd sig USA att förvärva öarna Sankt Thomas, Sankt Croix och Sankt Jan. Efter en folkomröstning 1917 gick Danmark med på att sälja öarna för 25 miljoner US dollar. Samtidigt erkände USA Danmarks herravälde över Grönland…
Här slutade dagens sammankomst. Nästa gång så kommer jag fortsätta med Danmark – nu under själva mellankrigstiden samt också behandla Island, Grönland och Färöarna under mellankrigstiden.
SAMMANKOMST 4
Plan över dagens sammankomst:
1. Åland – Ahvenanmaa
2. Översikt – föregående sammankomst
3. Bakgrundshistoria Norge
4. Norge under mellankrigstiden
5. Nästa sammankomst – fortsättning Norge samt Danmark och Ìsland under mellankrigstiden
1. ÅLAND/AHVENANMAA: Då jag gick igenom Finland och Sverige under mellankrigstiden under förra lektionen så tog jag aldrig upp ett problem som påverkade relationen mellan dessa länder i början av mellankrigstiden, nämligen vem som skulle ha det nationella ansvaret för Åland. Oroligheterna i samband med de ryska revolutionerna 1917, Finlands självständighetsförklaring och de finska inbördeskrigets utbrott skapade en önskan om svensk tillhörighet bland befolkningen på Åland. Här är en text som kort beskriver vad som hände: Ålandsfrågan 1917-1921 För dig som är intresserad om mer information om bakgrunden till situationen på Åland 1917-1918 så kanske denna dokumentärfilm från SVT skulle passa:
KAMPEN OM ÅLAND. SVT dokumentär från 2022.
2. ÖVERSIKT – FÖRRA SAMMANKOMSTEN: Egentligen så startade jag dagens sammankomst med en översikt. Jag bad gruppen tala om vilka likheter och skillnader det fanns mellan Sverige och Finland 1916-1918. Om vi startar med likheter:
Priser på basvaror/mat steg
Ransonering av vissa varor förvärrade situationen
Politisk oro med demonstrationer, strejker, kravaller
…och sedan så kommer vi till skillnader:
Sverige var en parlamentarisk monarki (med en tyskvänlig kung – Gustav V)
Sverige: Inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan (partikongressen i februari 1917) kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom Socialdemokraterna.
Sverige: Valet till andra kammaren 1917 hade lättat på det revolutionära trycket (Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, den liberala regeringen Edén, bildades 19 oktober 1917. Det var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet med Nils Edén som statsminister)
Finland var en del av det ryska riket 1916–1917
Finland blev självständigt 1917 (den 6 december)
Finland: Ryska soldater i Finland, de ryska revolutionerna 1917 samt val till den finländska lantdagen 1916 och 1917 ökade den politiska polariseringen. Borgerliga satte upp s.k. skyddskårer (”vita”) och social-demokrater tillsammans med fackföreningarna satte samman s.k. ordningsgarden (”röda”)
Finland genomled ett blodigt inbördeskrig 1918 som ledde till ca 40 000 döda. Gustaf Mannerheim ledde de vita styrkorna.
Här följer en sammanfattning av Finland respektive Sverige under mellankrigstiden: Kort sammanfattning från sammankomst 3
3. BAKGRUNDSHISTORIA NORGE: En del av förståelsen av Norge under mellankrigstiden och andra världskriget har sina rötter i den tidigare historien. Mycket kortfattat så skrev jag på tavlan:
Kalmarunionen 1397-1521/1523: Danmark, Sverige och Norge i en gemensam union där Danmark dominerade unionen
Norsk union med Danmark 1536-1814: 1536 så förklarade den danske kungen att Norge var förenat i union med Danmark och det norska riksrådet avskaffades
17 maj 1814: Norsk författning i Eidsvoll
Norsk union med Sverige 1814-1905: Norge behöll sin författning förutom på en punkt – landet ingick i en personalunion med Sverige där den svenske kungen också var kung över Norge. Utrikespolitiskt så kom Norge också att till viss del stå under svenskt inflytande. Här är en lite längre text som går igenom den norska historien fram till och med självständigheten 1905: Norge 1397-1905
4. NORGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Punkterna ovan hade tagit längre tid än jag hade planerat så vi kom inte speciellt långt i beskrivningen av Norge under Första Världskriget samt mellankrigstiden. Här är de delar vi hann med:
NORGE UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Norge förklarade sig neutralt under Första VK! Ingick neutralitetssamarbete med Sverige och Danmark.
Handelsfrihet 1914–1916. Norges största resurs var den stora norska handelsflottan och man hade ett flertal varor att erbjuda länderna i Europa. Under de första två åren så handlade man med både Tyskland och Storbritannien. Rent generellt så ser vi att sjöfarten (handelsflottan och varvsindustrin) och exportnäringarna hade ekonomiskt goda tider under kriget.
1916 så tvingades Norge ingå ett fiskeavtal med Storbritannien (samtidigt skulle de upphöra med export av fisk och svavelkis till Tyskland)
1917 – när Tyskland påbörjade det oinskränkta ubåtskriget vilket förde med sig över 2000 norska dödsoffer samt en viss matbrist i Norge. Importen blev begränsad och priserna på olika varor steg. Detta kom att påverka Norge politiskt. Priserna på varor ökade mer än lönerna för huvuddelen av den norska befolkningen (samtidigt som ledande personer inom sjöfarten och exportnäringarna blev allt rikare – de sociala klyftorna växte stort). Ransoneringar infördes och brännvin och starkvinförsäljning förbjöds helt. Under inflytande av den ryska revolutionen så kan vi se att den norska arbetarrörelsen radikaliseras. En inflytelserik fraktion med Martin Tranmæl som ledande person bejakade bildandet av arbetar- och soldatråd efter sovjetiskt mönster, fokuserade på revolutionära massaktioner men man ville fortfarande erövra makten via val.
1918 – USA påtvingade Norge mer restriktioner mot Tyskland och 1918 så var man tvungen att minera norska farvatten (som ett led i den brittiska mininspärrningen av Tyskland). I utbyte så fick Norge en del kol från Storbritannien. Trots detta så fanns det ett stöd för både USA och Storbritannien (till viss del beroende på det tyska ubåtskriget…)
NORGE UNDER 1920-TALET
Hösten 1920 så var högkonjunkturen från krigstiden över. Priserna i världen föll. Detta leder till neddragningar inom produktionen vilket leder till mindre omsättning vilket leder till avskedanden – arbetslöshet. Den norska kronan sjunker i värde – mer än de flesta andra valutorna.
Bankkriser och tvångsauktioner. Banker går omkull och människor förlorar sina hem (och gårdar). Arbetslösheten växte från ca 2,3% 1920 till 17,6% år efter (under hela mellankrigstiden så kommer den norska arbetslösheten fortsätta att vara mycket hög. Norges Bank kopplade den norska kronan till guldfotsystemet i mitten av 1920-talet. Detta var någonting som fungerat innan Första Världskriget. Denna s.k. paripolitik (på norska) innebar att när den norska kronan ökade i värde så blev det allt svårare för folk att betala sina lån (speciellt för bönderna ute i de norska kommunerna). Tvångsauktionerna ökade lavinartat och flera skuldtyngda kommuner tvingades acceptera förmyndaradministrationer. Även näringslivet hade svårt att tillgodogöra sig den stigande världskonjunkturen under denna tid.
Strejker och konflikter: Bruttonationalprodukten gick upp, reallönerna inom industrin ökade, men arbetslösheten var alldeles för hög! Många strejker utbröt (1920 – järnvägsstrejk; 1921 – Storstrejk; 1923–24, 1926–27 ett flertal strejker inom olika branscher).
Folkets Hus i Oslo under Storstrejken 1921
Politisk instabilitet: Korta mandatperioder och svaga koalitioner. Vid valet 1918 så tappade Venstre majoriteten i regeringen. Hela 1920-talet kom sedan att präglas av olika minoritetsregeringar: Høyre, Venstre samt en Arbeiderpartiregering under en mycket kort period 1928 (två veckor). 1920 så tillkom ett nytt parti i Norge, Bondepartiet. 1921 så fick de 13% av rösterna. De kom att öka att successivt öka antalet röster under de nästa valen (och det politiska inflytandet).
Splittrad arbetarrörelse: Med de många svårigheterna för en stor del av den arbetande befolkningen i Norge så kom arbetarrörelsen att växa under mellankrigstiden. Till viss del så kom dock detta att hämmas med flera splittringar inom Det Norske Arbeiderpartiet (DNA) grundat 1887. Det startade med radikaliseringen av partiet 1918 då DNA anslöt sig till Tredje Internationalen (Komintern), något som var unikt bland de socialdemokratiska partierna. Partiet godkände bl.a. Lenins s.k. Moskvateser. På grund av detta så bröt den socialdemokratiska oppositionen med DNA 1921 och bildade Norges Socialdemokratiske Arbeiderparti (NSA). Martin Tranmæl som varit med och radikaliserat partiet hade själv blivit alltmer skeptisk till Komintern och dess krav på DNA. I november 1923 på frågan om ställningstagandet till den kommunistiska Internationalen sa DNA nej vilket ledde till ytterligare en splittring. En fraktion inom DNA ville acceptera villkoren och de bröt sig ur partiet och bildade Norges Kommunistiska Parti (NKP). I februari 1927 gick det dåvarande DNA, NSA och avhoppare från NKP samman till Det Forenede norske Arbeiderparti. År 1928 tillträdde den första socialdemokratiska regeringen, som bara höll i två veckor. Efter en hård och lång intern strid under 1930-talet hade reformisterna vunnit över de revolutionärt inriktade och återtagit namnet DNA. Vid denna tid så var Tranmæls roll i DNA så central att partiet ibland kallades ”Tranmælpartiet” och medlemmarna kallades ”tranmælitter”. Martin Tranmæl blev ibland kallad partiets Mussolini.
Socialdemokraten Martin Tranmæl
Längre än så här hann vi inte under denna sammankomst. Nästa gång så kommer jag göra en mycket kort sammanfattning av texten ovan (Norge 1914-1923) och sedan fortsätta direkt med händelserna under resten av mellankrigstiden i Norge.
5. NÄSTA SAMMANKOMST – FORTSÄTTNING NORGE, SAMT DANMARK OCH ÌSLAND UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Min plan för vår nästa sammankomst är att hinna klart Norge under mellankrigstiden, gå igenom den danska historien mellan 1914-1939 samt försöka också få med Ìsland under samma tid. Vi får se om detta lyckas…
SAMMANKOMST 3
På den lilla whiteboard som finns i salen så skrev jag ned en plan över dagens sammankomst:
1. 1916-1918
2. Översikt – föregående sammankomst
3. Finland under mellankrigstiden
4. Sverige under mellankrigstiden
5. Nästa sammankomst – Norge, Danmark och Ìsland under mellankrigstiden
1916-1918
Sverige – Hungerupplopp, potatiskravaller, demonstrationer, hot om revolution, Gustaf V – kung med vissa maktambitioner och tyska sympatier. På grund av dålig skörd 1916 samt minskad spannmålsimport på grund av kriget så gick priserna på svenska basvaror som potatis, mjöl och gryn upp kraftigt 1916–1917. Uppköpare som lagrade varor för att driva upp priserna ändå mer förvärrade situationen. Att varorna dessutom var ransonerade förvärrade situationen. Denna situation kom att leda till demonstrationer, kravaller och vissa upplopp. Valet till andra kammaren 1917 kom att lätta på det revolutionära trycket som hade ökat år 1917. Kung Gustaf V blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt. Den svenska drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II och hedersöverste i Stettin, och hennes band med hemlandet var starka. Åren före kriget hade hon påverkat kungen i både konservativ och protysk riktning. Samtidigt var Gustaf V stressad av det politiska läget (revolutionsidéer och radikal socialism). Vid demonstrationer 1917-1918 samt när vänsterpolitiker i riksdagen hotade med revolution för att driva igenom författningsändringar så lär kungen ha sagt till Torsten Nothin (socialdemokratisk riksdagsledamot) att läget varit så allvarligt omkring den 14 november 1918 att han då haft sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet om så skulle krävas.
Finland – självständigt 6 december 1917, matbrist, ransoneringar, höga spannmålspriser, demonstrationer, strejker, splittring mellan borgerliga och en mer revolutionär vänster som var påverkade av revolutionerna i Ryssland, formering av vita skyddskårer och röda garden, inbördeskrig. Finland var en del av det ryska riket – det finska storfurstendömet år 1916. Landet styrdes av en rysk generalguvernör, en ryskdominerad senat samt en finländsk lantdag. Vid lantdagsvalet 1916 fick socialdemokraterna majoritet. Efter den första revolutionen i Ryssland 1917 (februari/mars) så återfick Finland sin autonomi, den ryskdominerade senaten avskedades och nu kom lantdagen att styra landet. Första världskrigets påfrestningar, brist på mat, ransoneringar samt kraftigt höjda livsmedelspriser tillsammans med krav på mindre arbetstid samt en ökande arbetslöshet ledde till demonstrationer, strejker och oroligheter. De ryska soldaterna var ett växande problem i Finland under revolutionsåret 1917 vilket innebar att alltfler skyddskårer sattes upp (borgerliga ordningsgarden). Detta förde med sig en ökande misstänksamhet från olika arbetarorganisationer samt socialdemokraterna som nu satte upp sina egna ordningsgarden (enligt modell från Petrograd – s.k. röda garden). Lantdagen försökte genomföra en maktlag i juli som skulle gjort Finland i princip självständigt. Den ryska provisoriska regeringen vägrade detta och upplöste den finska lantdagen samt utlyste nyval i oktober 1917. I detta val segrade den borgerliga sidan. De lämnade socialdemokraterna helt utanför regeringen, trots att socialdemokraterna var Finlands största parti. Många socialdemokrater hade svårt att acceptera resultatet av detta påtvingade nyval samt att man inte fick några platser i regeringen. I Ryssland tog Lenin och bolsjevikerna makten vilket ytterligare ökade spänningarna i Finland. Den 6 december 1917 röstade den finska lantdagen för att Finland skulle utropas som självständig stat med en republikansk regeringsform. Socialdemokraterna röstade emot detta förslag. De ville ha självständighet men detta skulle ske i samförstånd med Lenin och den nya regeringen i Ryssland. I januari 1918 så lyckades den revolutionära falangen i det finska socialdemokratiska partiet få kontroll över partiet. De förberedde sig på att ta över makten i Finland, med våld om nödvändigt…
Här är en längre text om händelserna 2016-2018 i Finland: Finland 1916-1918 – mer i detalj
ÖVERSIKT – FÖRRA SAMMANKOMSTEN: Jag gick igenom huvudpunkterna från förra sammankomsten genom att visa vad jag lagt ut på denna sida.
FINLAND UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Jag gav en översikt med några nedslag över utvecklingen i Finland under mellankrigstiden (1918-1939). Först så visade jag en Europakarta över situationen 1914 som visade att Finland var en del av det ryska riket vid denna tid:
Finland blev självständigt från Ryssland den 6 december 1917. I början av denna sammankomst så gav jag en mer detaljerad redogörelse för vad som hände mellan åren 1916-1918:
Politisk radikalisering både på vänster och högersidan, 1917 – revolutionsår i Ryssland vilket kom att påverka Finland som hade ca 80 000 ryska soldater förlagda i landet (och Första Världskriget pågick fortfarande), finsk självständighet med starka politiska meningsskiljaktigheter som kom att leda till inbördeskrig 1918. I samband med detta så visade jag två stycken videosnuttar:
Finska inbördeskriget
Fånglägret i Dragsvik
1920-TAL: Högerdominerat samhälle med mycket djupa klyftor mellan de tidigare fienderna i inbördeskriget. Kriget slutade med att den vita sidan (borgerliga, konservativa) besegrade den röda (arbetare, socialdemokrater). De vitas överbefälhavare Gustaf Mannerheim hade tillsammans med en viss hjälp från svenska och tyska trupper lyckats vinna (åsikterna om den ”vite generalen” kom därför att bli mycket delad i Finland – hjälte eller skurk?).
En del av de mer radikala vänsteranhängarna flydde till bolsjevikernas Ryssland medan andra kom att sättas i fångläger. Inbördeskriget hade varit mycket brutalt med många summariska avrättningar, hämndaktioner, mord och de miserabla förhållanden i fånglägren kom efter kriget att döda fler personer än själva kriget. Cirka 40 000 personer dog!
I början av 1920-talet så kom finländare att delta i flera s.k.”Frändekrig”. Frändefolkskrigen (finska heimosodat) var en serie konflikter mellan 1918 och 1922 som involverade det nyligen självständiga Finland och de närliggande regioner där östersjöfinska språk talades. Konflikterna utspelade sig ofta i Ryssland eller i områden som gränsar till Ryssland. Omkring 9000 finländska frivilliga deltog i aktioner vars mål var att stöda eller ta kontrollen över områden befolkade av till finnarna besläktade folk, så kallande frändefolk. Aktionerna syftade till antingen till att ta kontrollen över dessa områden eller att hjälpa dem att uppnå självständighet. Här är en karta som visar dessa krig i början av 1920-talet (samt hur tyska och svenska trupper deltog i inbördeskriget):
FÖRFATTNING 1919: Finland var på väg att bli Kungariket Finland efter inbördeskriget. Friedrich Karl von Hessen, som var vald till finsk konung med namnet Fredrik Kaarle. I samtida officiella finska dokument kallas han Fredrik Kaarle, men trots det finns det en allmänt utbredd uppfattning att han hade för avsikt att anta kunganamnet Väinö I, en uppgift som ofta nämns även i nutida officiella dokument trots att den varit svår att verifiera historiskt. Han avsade sig dock kronan efter att Tyskland hade blivit besegrat i första världskriget. Gustaf Mannerheim sågs som den enda möjliga personen som kunde lotsa Finland vidare och han utsågs den 12 december 1918 av lantdagen till ny riksföreståndare. Mannerheim verkade som riksföreståndare i dryga sju månader och under hans tid skapades den nya republikanska författningen. Mannerheim stadfäste författningen den 17 juli 1919. Finland blev en republik och som första president valdes Kaarlo Juho Ståhlberg.
POLITISKA PARTIER OCH REGERING: Största delen av den radikala vänstern hade som nämnts tidigare i slutskedet av kriget flytt till Sovjetryssland, och den moderata vänstern var länge utesluten från politiken. Först år 1926 kunde Väinö Tanner bilda en socialdemokratisk minoritetsregering och bl.a. benådades de röda som ännu var fängslade efter kriget. Det var en del personer i Finland som inte var nöjda med regeringens försoningspolitik. 1929 så bildades i Österbotten den s.k. Lapporörelsen som ville påverka regeringen att ta till hårdare tag mot socialister och kommunister. Under åren 1929–1932 anföll Lapporörelsen kommunistiska tidningar, ordnade massprotester och även terroriserade privata medborgare med att transportera dem till östgränsen (s.k. ”skjutsar”). Här är en text om denna rörelse: Lapporörelsen
EKONOMI: Finland var ett jordbrukssamhälle (agrart samhälle) – majoriteten av den finska befolkningen var bönder. Inom industrin så var det framförallt trä-och pappersindustrin som dominerade. En hel del av den tidigare exporten hade gått till olika delar av det ryska riket. I samband med självständighetsförklaringen och de vitas seger i inbördeskriget så kom en stor del av denna export att försvinna. Detta påverkade den finska ekonomin negativt. Depressionen i början av 1930-talet kom att förvärra denna situation.
1930-TAL: Demokratin i Finland överlever, men de sociala spänningarna fanns kvar. Depressionen under 1930-talet kom också att påverka det finska samhället med hög arbetslöshet och kraftigt minskad export av trä/papper. Trots alla svårigheter började landet bygga upp en viss välfärd. I slutet av 1930-talet så uppstår nya problem i samband med de politiska förhållandena i Europa. Ryssland, numer Sovjetunionen, begärde förhandlingar om gränsområden i Karelen och Finska Viken. Här är en karta som visar hur man från rysk sida ville flytta gränsen på Karelska Näset och låta en del öar i Finska Viken införlivas med Sovjetunionen. Som kompensation så föreslog man att en stor del av Karelen längre norröver skulle tillfalla Finland. Läget kom att förändras ytterligare efter överenskommelsen mellan Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939 (Molotov-Ribbentroppakten):
SVERIGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Om man ”slarvigt” delar upp mellankrigstiden i Sverige i 1920-tal och 1930 tal så kan man kort säga att 1920-talet präglades av en politisk instabilitet (flera olika svaga koalitionsregeringar) men en starkare ekonomi medan 1930-talet kom att bli en politiska stabil period (efter 1932) med en skakig ekonomisk start men senare även en viss ekonomisk stabilitet. Här är ett dokument som kortfattat behandlar Sverige innan Andra Världskriget: Översikt – Sverige 1900-1939 och här är två skrivna sidor som behandlar samma period lite mer detaljerat: Sverige 1900-1939. Under vår sammankomst så var jag mycket kortfattad då det gällde Sveriges mellankrigstid. Här följer de delar jag hade planerat att gå igenom:
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Sverige (Norge och Danmark) neutrala – mer pengar till försvaret + svensk export till framförallt Tyskland. England stoppar olja, konstgödsel samt spannmål till Sverige – höga priser och matbrist. Stora inkomster för svenska industrier, storbönder och affärsmän…
1917 – hungerdemonstrationer samt plundring (ryska revolutioner) Ny regering – nu kom SAP med i regeringen (Hjalmar Branting)
1918 – Allmän och lika rösträtt (tillämpades första gången 1921)
SVERIGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN
1920-talet: urbanisering, låga löner, dåliga bostäder (stor brist på bostäder)
Politisk instabilitet: det fanns inget dominant politiskt parti under 1920-talet. Under perioden 1920–32 hade Sverige nio olika minoritetsregeringar.
1928 – Per-Albin Hansson talar om samhället som ”det goda hemmet” – folkhemmet…
1930–31 – Depressionen når Sverige! Sverige i KRIS.
1931 – skotten i Ådalen (5 personer dödas i ett demonstrationståg mot strejkbrytare)
1932 – Ivar Kreuger (”tändstickskungen”) begår självmord i Paris – politisk skandal då liberalerna tagit emot stora summor pengar från Kreuger.
1932 – Riksdagsval. SAP + Bondeförbundet (”kohandeln” kallades samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet vilket ledde till reformer som frivillig arbetslöshetsförsäkring, ny folkpension, moderskapspenning och mödrahjälp, betald semester i två veckor varje år samt en viss protektionism för att gynna svenska varor vilket räddade flera småbönder som hade drabbats mycket hårt av depressionen. Välfärdsreformerna skulle betalas med höjda skatter). Detta skapar en politisk stabilitet i Sverige och en förbättrad ekonomi. Per-Albin Hansson blir statsminister.
1938 – Saltsjöbadsavtalet (LO och SAF kommer överens om att lösa konflikter utan strejker… kompromisspolitik). Saltsjöbadsavtalet ger ekonomisk och politisk stabilitet som motverkar ytterlighetspartierna: kommunister och nazister.
PLUMPAR I PROTOKOLLET
Svensk nazism/fascism: 1924 bildade Birger Furugård Sveriges första nazistiska parti – Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet. Under 1920-talet bildades också Sveriges fascistiska kamporganisation. 1930 slogs de ihop – Nysvenska nationalsocialistiska partiet (1931 – Svenska nationalsocialistiska partiet). 1933 splittring – En utbrytargrupp under ledning av Sven Olov Lindholm bildar Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP). ”Furugårdare” och ”Lindholmare”. Furugårdarna hade vissa framgångar, inte minst i de kommunala valen 1934, då de erövrade cirka 80 kommunala mandat. I riksdagsvalet 1936 förlorade de dock större delen av sitt stöd och partiledaren valde efter det katastrofala valnederlaget att lägga ner partiet. Lindholmarnas partiledning dominerades fram till 1936 av partiets vänsterflygel, som förespråkade en mer socialistiskt inriktad politik. Efter valet 1936, som av vänsterfalangen inom partiledningen betraktades som ett stort nederlag, lämnade eller utrensades ett flertal av dessa. Detta blev starten på en lång rad interna konflikter och en orientering mot höger. Då även de kommunala valen 1938 blev en besvikelse började Lindholm att överväga ytterligare förändringar av partiets politiska profil. I oktober samma år bytte partiet namn till Svensk socialistisk samling (SSS) och hakkorset försvann som partisymbol och ersattes med Wasakärven. Under hösten 1939 skakades Lindholmarna av ännu fler interna strider som rörde partiets förhållande till Nazityskland. Striden resulterade i såväl avhopp som uteslutningar. Nya smågrupper bildades. I slutet av 1930-talet gjordes flera misslyckade försök att skapa en nationell samlingsrörelse. En av orsakerna till splittringen var den grundläggande konflikten mellan vänster- och högerinriktade organisationer. Förhållandet till Nazityskland var en annan stötesten och rivalitet om ledarskapet en tredje. Under krigsåren var Lindholmarnas aktivitet begränsad både externt och internt.
Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) i Uppsala började sin verksamhet 1922 i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder och var administrativt fullt självständigt till 1959. Under Herman Lundborgs ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar vilket presenterades 1926 och i förkortad version blev en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. År 1959 ersattes institutet av Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet som övertog verksamheten.
”Lapp ska va lapp” var en rasbiologisk politik under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som innebar att man ansåg att samerna (då kallade lappar) var underlägsna och skulle hållas åtskilda från svenskar och ”civilisationen”. Politiken syftade till att bevara en stereotypisk bild av de renskötande samerna genom att förhindra assimilering, samtidigt som andra samer som inte levde nomadiskt skulle assimileras in i det svenska samhället. Uttrycket används fortfarande ibland för att beskriva en förtryckande ideologi och en stereotyp bild av samer som primitiva.
NÄSTA SAMMANKOMST: Norge, Danmark och Ìsland under mellankrigstiden
SAMMANKOMST 2
På den lilla whiteboard (”svarta tavlan” förr i tiden) som finns i salen så skrev jag ned en plan över dagens sammankomst:
1. Varför bröt Andra Världskriget ut?
2. Orsaker (orsaker enligt historiker)
3. Fokus 1928-1933
4. Stormakter (politik/ekonomi)
5. FRÅGA – Hur kom de nordiska länderna att påverkas av stormakternas politik/ekonomi under mellankrigstiden?
1. VARFÖR BRÖT ANDRA VÄRLDSKRIGET UT?: Detta var den fråga som jag hade skickat med er hem från förre sammankomsten. När jag ställde frågan i salen så fick jag flera svar: Versaillesfreden 1919 (Tysklands fred med de segrande stormakterna); Börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen; Adolf Hitler, NSDAP och tysk aggression; Eftergiftspolitiken (Appeasement); Italien och Mussolini (visade ett alternativ till de demokratiska konstitutionerna i Europa som kom att påverka flera andra länder); Stalin och Sovjetunionen (speciellt den s.k. Ribbentrop-Molotovpakten 1939); USA:s isolationspolitik. Det framgår ganska tydligt att det inte var endast en orsak till krigets utbrott utan en mängd faktorer som kom att samverka. I mina gymnasieklasser så brukade jag dels visa en översikt av den tyska ekonomin efter Första Världskriget
samt en PP (PowerPoint) över de vanligaste orsakerna till Andra Världskriget: PP – Orsaker till Andra Världskriget. Jag visade ungefär halva bildspelet (PP) – fram tills börskraschen 1929:
I samband med denna bild så visade jag en liten videosnutt som sammanfattade situationen i USA under 1920-talet fram till börskraschen 1929.
3. FOKUS 1928-1933: Vi gled automatiskt över på hur olika länder försökte tackla depressionen som bredd ut sig över västvärlden. Jag visade tre stycken exempel:
Det första exemplet var Tyskland som lämnade den demokratiska Weimarrepubliken bakom sig och valde att ge NSDAP och Adolf Hitler chansen att skapa ett nytt Tyskland. Det tog mindre än ett år för de nya makthavarna att avskaffa demokratin och på laglig väg skapa en diktatur.
Exempel nummer två var Storbritannien. Filmklippet visade Oswald Mosley, ledare för det Brittiska fascistpartiet (han var tidigare en framstående medlem av Labourpartiet), när han försökte skapa en Brittisk diktatur. Detta misslyckades men regeringen i Storbritannien brottades med stora ekonomiska problem och en mycket hög arbetslöshet som man försökte möta med ytterligare avskedanden och nedskärningar.
Det tredje exemplet var ett litet land som inte bejakade en auktoritär lösning utan istället försökte lösa effekterna av depressionen genom att satsa på nya arbeten och en utbyggnad av industrin – det var Sverige 1932.
Redan i början av dagens sammankomst så insåg jag att det skulle vara oerhört svårt att hinna med det jag hade utlovat då jag skrev dagens plan på tavlan. Dock var det viktigaste för mig att visa hur den ekonomiska kraschen i USA kom att få stora effekter på ett flertal länder i Europa. Jag sammanfattade det vi gått igenom och gav därefter er en frivillig uppgift – att försöka besvara frågan ”Hur kom de nordiska länderna att påverkas av stormakternas politik/ekonomi under mellankrigstiden?”
Nästa lektions FOKUS blir den svenska och den finska mellankrigstiden.
Här följer nu ett par stycken pdf-filer som går igenom de två delar som jag ej tog upp under dagens sammankomst:
1. Historiker och orsaker till Andra Världskriget
2. En kort politisk-ekonomisk översikt över de större västmakterna 1928-1930
SAMMANKOMST 1
Jag startade denna första sammankomst med att presentera mig. Därefter så ställde jag följande fråga:
Vilket nordiskt land drabbades hårdast av Andra Världskriget?
Det första svaret som kom var Norge samt Danmark. Det gjorde mig lite förvånad eftersom jag nästan alltid får svaret Finland. En intressant och lite annorlunda start…
Efter en kortare diskussion om varför dessa tre länder drabbades hårdare än Sverige (och Ísland) så gjorde jag en kort översikt av de nordiska länderna under Andra Världskriget. Jag startade med att slå fast att samtliga nordiska länder eftersträvade neutralitet! Redan den 27 maj 1938 så sände samtliga nordiska länder in en gemensam neutralitetsförklaring till Nationernas Förbund: Nordic declaration of neutrality – League of Nations May 1938 Då kriget bröt ut i början av september 1939 så upprepade den nordiska länderna sin tidigare neutralitetsförklaring (med hänvisning till skrivelsen till Nationernas Förbund i maj 1938). Ändå så kom samtliga länder utom Sverige tvingas in i kriget.
KURSFÖRSLAG
Jag kom till denna första sammankomst helt utan en kursplan eftersom mina nya kollegor rekommenderade att jag först talar med er om hur ni skulle vilja att kursen såg ut. Dock hade jag ett förslag om att vi skall försöka täcka Norden under Andra Världskriget kronologiskt.
Sammankomst 2 – Orsaker till Andra Världskriget (jag kommer redovisa olika historikers syn under denna sammankomst)
Sammankomst 3 – Mellankrigstiden i Norden (eventuellt kommer detta ämne sträcka sig över nästa sammankomst också)
Sammankomst 4 – Krigsutbrottet 1939
Därefter så kommer vi följa kriget kronologiskt fram till freden 1945. En av sammankomsterna kommer fokusera på den allvarligaste svenska krisen under kriget – Midsommarkrisen 1941.
FÖRSLAG PÅ OLIKA FÖRDJUPNINGAR: Jag bad er att komma med idéer om olika fördjupningar (efter att bl.a. talat om mode, maträtter, ransoneringar, etc…). Det blev ett flertal förslag: Kända personer under kriget (Mannerheim); motståndsrörelser i de ockuperade länderna; svenska arbetsläger; informella kontakter mellan länder i Stockholm (agenter, spioner, icke-diplomatiska kontakter, m.m…); svenska kungahusets sympatier; vad kände den enskilda individen till om kriget som pågick?; protester från journalister, författare, artister (som Torgny Segerstedt, Karl-Gerard, m.fl.). Förmodligen så kommer vi komma på fler ämnen under kursens gång.
SAMMANKOMSTERNAS INNEHÅLL: Våra sammankomster kommer innehålla en hel del diskussioner, några quiz (frågesporter), fördjupningar i fotografier, kartor, filmer, m.m.
Om ni vill lägga till; ta bort eller föreslå förändringar så är jag bara tacksam. Ni når mig via email: anders.macgregor@elisabet.se
ORSAKER TILL ANDRA VÄRLDSKRIGET: Detta är vårt fokus vid nästa sammankomsten. Jag bad er försöka besvara frågan om varför Andra Världskriget bröt ut.