Norden under Andra Världskriget

Tack så mycket för de vackra blommorna!
(Jag kommer låta dessa sidor vara kvar till första veckan i augusti)

SAMMANKOMST 34

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge – norrmän utomlands 1945
2. Flyktingar i Norge 1945
3. Tyska soldater i Norge 1945
4. Norge – uppgörelser efter kriget
5. Tyskejenter, tyskebarn, lebensborn
6. Norska förluster under Andra VK
7. Norge 1945-1950
8. Sverige 1945
9. Sverige 1945-1950
10. Svenska förluster under Andra VK
11. Avslutande ord…

1. Norge – norrmän utomlands 1945: Jag startade vår sammankomst med en kortare översikt över de norrmän som befann sig utanför landets gränser den 8 maj 1945. Här följer en lite mer detaljerad redogörelse. Vid befrielsen den 8 maj 1945 så befann sig ca 92 000 norrmän utanför landets gränser. Ungefär hälften (ca 46 000) befann sig i Sverige: flyktingar, norska judar, politiska flyktingar, ungdomar i värnpliktsålder, familjer, samt de norska “polistrupperna” utbildade i Sverige. Flera tusen befann sig i Storbritannien: exilregeringen, delar av kungahuset, militär ledning, marin-, flyg- och arméförband, underrättelse- och motståndsfolk. Cirka 14 000 befann sig i den uteflottan (handelsflottan; de befann sig inte i ett enda land utan på konvojer och i hamnar i bl.a. Storbritannien, Nordamerika, Atlanten och andra allierade rutter). Mellan 15 000 och 16 000 deltog i norska styrkor i brittiskt/allierade områden. I Kanada befann sig några tusen norrmän (främst flygvapenutbildning vid “Little Norway” i Toronto/Muskoka; över 3 300 norska flygpersoner utbildades i Kanada.). Tyskland/ockuperade Europa: norska politiska fångar, motståndsfolk, judar och andra deporterade. Totalt skickades ca 9 000 norska fångar till Tyskland och tyskkontrollerade områden under kriget; många dog, andra befriades eller transporterades hem våren 1945. En mindre grupp norrmän satt i japanska fångläger (ca 900).

2. Flyktingar i Norge 1945: Efter andra världskriget befann sig tiotusentals flyktingar och så kallade “displaced persons” i Norge. Gruppen var mycket blandad. Där fanns tidigare krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien, människor som tvångsarbetat för tyskarna, judiska överlevande, baltiska flyktingar och personer som flytt undan striderna i norra Europa.
De sovjetiska krigsfångarna var den största gruppen. Under den tyska ockupationen hade omkring 100 000 sovjetiska krigsfångar förts till Norge för tvångsarbete med vägar, järnvägar och befästningar. Många dog av svält, sjukdomar och brutal behandling. Efter kriget organiserade de norska myndigheterna tillsammans med Sovjetunionen en snabb repatriering. De flesta skickades tillbaka till Sovjet under 1945 och 1946. För många blev återkomsten svår. Sovjetiska myndigheter misstrodde ofta personer som hade varit i tysk fångenskap och vissa hamnade i förhör, arbetsläger eller social marginalisering efter hemkomsten. Även jugoslaviska och polska fångar återfördes i stor utsträckning till sina hemländer. Många hade arbetat under mycket hårda villkor i Nordnorge. En annan grupp var flyktingar från Baltikum, särskilt ester, letter och litauer. När Sovjetunionen återtog kontrollen över Baltikum flydde många västerut eftersom de fruktade repression och deportationer. Några hamnade i Norge. Norge stod inför ett svårt politiskt dilemma eftersom Sovjet krävde utlämning av sovjetiska medborgare. Vissa balter lyckades undvika tvångsrepatriering och kunde senare emigrera vidare till Sverige, Kanada eller andra västländer. Under de första efterkrigsåren upprättades läger och mottagningscentraler i Norge där människor registrerades, fick sjukvård och väntade på beslut om återvändande eller vidarebosättning. De flesta lägren avvecklades ganska snabbt när återtransporterna organiserades under 1945 och 1946.

3. Tyska soldater i Norge 1945: Vid Tysklands kapitulation den 7 maj 1945 fanns 372 000 tyska soldater i landet. Kapitulationsvillkoren inkluderade att den tyska högkvarteret gick med på att arrestera och internera alla tyska och norska nazistpartimedlemmar som listades av de allierade, avväpna och internera alla SS-trupper samt skicka alla tyska styrkor till utvalda områden.
De tyska trupperna kom att avväpnas successivt. Sedan så samlades de i förläggningar och läger som stod under allierad kontroll vilket oftast innebar att de fick stanna i sina tidigare kaserner tills transport kunde ordnas. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med norska eller allierade styrkor för att omedelbart bevaka hundratusentals fångar i traditionella krigsfångeläger. Formellt betraktades de som kapitulerade fiendesoldater och stod under allierad kontroll. I praktiken användes många av de tyska förbanden under en övergångsperiod för vakttjänst, logistik, underhåll av anläggningar samt röjning av militär utrustning. De fick inte längre uppträda som stridande förband men deras organisation upplöstes gradvis snarare än över en natt. Ett särskilt kontroversiellt kapitel var minröjningen. Några tyska krigsfångar användes för minröjning. Fram till 29 augusti 1945 hade 275 av dessa minröjare registrerats som dödade och 392 sårade. På tyska påpekanden att det enligt artikel 32 i Genèvekonventionen var förbjudet att använda krigsfångar för farliga eller på annat vis skadliga arbetsuppgifter svarade det norska överkommandot att tyskarna ej var krigsfångar utan var ”avväpnade styrkor som kapitulerat villkorslöst” och därmed ej var skyddade av internationell lag. Många av de tyska dödsfallen orsakades då de engelska fångvaktarna jagade ut tyska minröjare över röjda fält för att säkerställa att inga minor fanns kvar…
Hemtransporten till Tyskland: Den största uppgiften var att få hem alla soldater. Under sommaren och hösten 1945 påbörjades en omfattande sjötransport. Hundratusentals tyskar skeppades från norska hamnar. Transporterna gick främst till de brittiska ockupationszonerna i Tyskland. Denna process tog åtskilliga månader. I början av 1946 hade merparten lämnat Norge.
Kvar var endast ett fåtal som hade stämplats som krigsförbrytare. 12 tyskar kom att avrättas för brott mot mänskligheten. 18 tyskar dömdes till livstids fängelse och ett mindre antal tyskar fick lägre fängelsestraff.
Det var anmärkningsvärt att Norge, som då hade omkring 3 miljoner invånare, plötsligt skulle hantera en kapitulerad tysk styrka motsvarande mer än 10 % av landets befolkning. Det var en logistisk operation av enorm omfattning och en av de största tyska repatrieringarna i Europa efter kriget.

4. Norge – uppgörelser efter kriget: Efter kriget anklagades 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades trots att dödsstraffet även i krigstid var avskaffat.

5. Tyskejenter, tyskebarn, lebensborn: I Norge brukar forskningen uppskatta att mellan 30 000 och 50 000 norska kvinnor hade relationer med tyska soldater under ockupationen 1940–1945. Dessa kvinnor kom efter kriget att kallas “tyskejenter”. Det är ett osäkert spann eftersom relationerna såg mycket olika ut. Vissa var kortvariga, andra ledde till äktenskap eller långvariga förhållanden. En del relationer var frivilliga, andra präglades av ekonomiskt beroende eller maktobalans. Antalet så kallade “tyskebarn”, alltså barn med norsk mor och tysk far, uppskattas vanligen till mellan 10 000 och 12 000. Den vanligaste siffran i norsk forskning är omkring 12 000 barn. Efter befrielsen 1945 utsattes många tyskerjenter för hårda repressalier och offentlig förnedring. Många fick håret avrakat offentligt. De kunde gripas utan rättslig grund, interneras i läger eller förlora arbete och bostad. En del fråntogs sitt norska medborgarskap om de gift sig med tyskar. Den norska staten och lokala myndigheter såg dem ofta som moraliskt eller nationellt “förrädiska”, trots att relationer med tyska soldater i sig inte hade varit olagliga. Forskare betonar idag att behandlingen ofta stod i strid med rättsstatliga principer. Många kvinnor blev socialt utstötta under lång tid efter kriget. Barnen drabbades också hårt. Många tyskebarn utsattes för mobbning, diskriminering och psykisk eller fysisk misshandel under uppväxten. En del placerades i fosterhem eller institutioner. Det förekom dessutom idéer inom norsk efterkrigsdebatt om att barnen kunde bära på “tyska” eller “nazistiska” egenskaper, vilket idag betraktas som rasbiologiskt och djupt problematiskt tänkande. Under senare delen av 1900-talet började norska staten gradvis erkänna övergreppen. På 1990-talet och 2000-talet kom offentliga ursäkter och vissa ekonomiska ersättningar till grupper av tyskebarn.
Lebensborn: När det gäller Lebensborn är det viktigt att skilja mellan organisationen och alla relationer mellan norska kvinnor och tyska soldater. Lebensborn var ett SS-kontrollerat program som skapats i Nazityskland för att stödja födslar av barn som ansågs “rasmässigt värdefulla” enligt nazistisk ideologi. Norge blev ett av de viktigaste länderna utanför Tyskland för verksamheten eftersom nazisterna ansåg att många norrmän passade deras “ariska” ideal. Omkring 6 000 barn i Norge brukar kopplas till Lebensborn-systemet. Det betyder dock inte att alla dessa barn föddes i särskilda Lebensbornhem eller att alla mödrar aktivt deltog i organisationen. Begreppet används ibland bredare om barn som registrerades eller hanterades inom SS-systemet. Norge hade flera Lebensbornhem under kriget där gravida kvinnor kunde få vård och stöd. Många kvinnor sökte sig dit främst av praktiska skäl eftersom organisationen erbjöd bättre mat, medicinsk vård och ekonomiskt stöd under svåra krigsår. Det innebar inte nödvändigtvis att kvinnorna identifierade sig med nazismen. Källkritiskt finns vissa osäkerheter i siffrorna eftersom arkivmaterial förstördes under krigsslutet och definitionerna varierar mellan forskare. Men ungefär 30 000 till 50 000 tyskejenter, omkring 10 000 till 12 000 tyskebarn och cirka 6 000 barn med koppling till Lebensborn är de siffror som oftast används i modern norsk forskning och offentlig historieskrivning. I samband med denna punkt så visade jag en kort filmsnutt om ett interneringsläger som förbereddes för att ta emot ”tyskejenter”.

Interneringsläger för ”Tyskejenter”

6. Norska förluster under Andra VK: 10 262 norska medborgare dödades till följd av andra världskriget. Dessa siffror bygger på efterkrigstidens officiella norska statistik för perioden 9 april 1940 till 8 maj 1945. Den omfattar norska medborgare som dog både i Norge och utomlands, inklusive 689 norrmän som stupade i tysk tjänst på östfronten. 2 000 av de döda tillhörde militära norska styrkor som dog i samband med den tyska ockupationen. 3 638 var sjöfolk i norska handelsflottan. 2 091 personer tillhörde motståndsrörelsen eller var politiska fångar (i denna siffra så ingår både de judar som deporterades samt norska civila som hamnade i tyska koncentrationsläger). 1 779 personer tillhör kategorin ”övriga civila förluster”. 65 är registrerades som likviderade nazister eller angivare.

7. Norge 1945-1950: Den norska kungafamiljen återvände till Norge den 7 juni 1945, exakt fem år efter att kung Haakon VII och regeringen hade lämnat landet efter den tyska invasionen 1940. Kungafamiljen hade levt i exil i Storbritannien under större delen av kriget. Återkomsten blev en enorm nationell händelse: kung Haakon anlände med det brittiska kryssningsfartyget HMS Norfolk till Oslo, där stora folkmassor samlades för att välkomna honom tillbaka. Kronprins Olav V hade dock återvänt något tidigare och deltog i befrielsen av Norge tillsammans med norska styrkor i maj 1945. Drottning Maud av Norge var redan avliden sedan 1938, så det var främst kung Haakon och kronprinsfamiljen som återvände efter kriget.
Mellan 1945 och 1950 genomgick Norge en snabb återuppbyggnad efter den tyska ockupationen under andra världskriget. Perioden präglades av stark politisk stabilitet, omfattande ekonomisk planering och stora sociala reformer. Politiskt dominerades landet av Arbeiderpartiet under ledning av Einar Gerhardsen. Partiet vann en överväldigande majoritet i valet 1945 och kom att forma efterkrigstidens norska samhälle. Staten fick en central roll i ekonomin och samhällsplaneringen. Erfarenheterna från ockupationen skapade också stark nationell sammanhållning och stöd för demokratiska institutioner. Norge deltog i grundandet av Förenta nationerna 1945 och blev medlem i NATO 1949, vilket markerade en tydlig västlig orientering under det tidiga kalla kriget. Ekonomiskt låg fokus på återuppbyggnad av industri, infrastruktur och handel. Kriget hade orsakat stora skador, särskilt i Nordnorge. Staten använde regleringar, importkontroll och investeringar för att styra ekonomin. Genom hjälp från Marshallplanen från 1948 fick Norge kapital och varor som bidrog till modernisering och tillväxt. Sjöfarten och exportindustrin återhämtade sig gradvis och arbetslösheten hölls låg. Socialt utvecklades grunden för den norska välfärdsstaten. Staten satsade på bostäder, utbildning, sjukvård och social trygghet. Klasskillnader minskade och levnadsstandarden förbättrades successivt. Samtidigt genomfördes rättsuppgörelser mot personer som samarbetat med den tyska ockupationsmakten, där bland annat Vidkun Quisling dömdes och avrättades 1945. Perioden präglades därför både av framtidstro och av bearbetningen av krigets erfarenheter.

8. Sverige 1945: Två svenska insatser som kom att uppmärksammats i slutet av andra världskriget var Raoul Wallenbergs insats för ungerska judar samt Folke Bernadottes vita bussar.
Raoul Wallenberg var en svensk diplomat och affärsman som kom att spela en central roll i de humanitära insatserna under andra världskrigets slutskede. Han föddes 1912 i Stockholm och tillhörde den välkända familjen Wallenberg. Sommaren 1944 utsågs han till legationssekreterare vid den svenska beskickningen i Budapest i Ungern. Vid denna tidpunkt hade situationen för Ungerns judiska befolkning blivit alltmer katastrofal. Efter den tyska ockupationen av landet i mars 1944 inleddes omfattande deportationer till nazistiska koncentrations- och förintelseläger. Hundratusentals människor riskerade att deporteras eller mördas. Efter sin ankomst till Budapest organiserade Wallenberg ett omfattande räddningsarbete. Med stöd från den svenska legationen utfärdade han så kallade skyddspass som gav innehavarna en särskild anknytning till Sverige. Dessa dokument saknade ofta formell juridisk grund men accepterades i många fall av tyska och ungerska myndigheter. Wallenberg arbetade också för att etablera skyddade byggnader under svensk flagg. Dessa fastigheter fungerade som tillflyktsorter för judiska familjer som annars riskerade deportation eller avrättning. Under hösten och vintern 1944 intensifierades förföljelserna. Wallenberg och hans medarbetare genomförde då flera direkta ingripanden vid järnvägsstationer, uppsamlingsplatser och dödsmarscher. Vittnesmål från överlevande beskriver hur han personligen försökte få människor frigivna genom förhandlingar, protester och utdelning av skyddsdokument. Hur många människor som räddades genom Wallenbergs insatser har varit föremål för historisk forskning och debatt. Någon exakt siffra finns inte. Många forskare bedömer dock att tiotusentals ungerska judar överlevde tack vare de svenska skyddsinsatserna och det nätverk som byggdes upp kring den svenska legationen. I januari 1945 närmade sig sovjetiska styrkor Budapest. Den 17 januari lämnade Wallenberg staden för att träffa representanter för den sovjetiska armén. Kort därefter greps han av sovjetiska säkerhetsmyndigheter. De sovjetiska myndigheterna lämnade under lång tid inga tydliga uppgifter om vad som hade hänt honom. Under flera årtionden präglades frågan av motsägelsefulla uppgifter, rykten och diplomatiska förhandlingar. År 1957 meddelade Sovjetunionen officiellt att Wallenberg hade avlidit i ett fängelse i Moskva år 1947. Enligt den sovjetiska förklaringen hade dödsorsaken varit en hjärtattack. Några säkra och fullständiga bevis presenterades dock aldrig. Historiker har under lång tid granskat de tillgängliga dokumenten. Även om mycket talar för att Wallenberg dog i sovjetisk fångenskap finns fortfarande oklarheter kring de exakta omständigheterna och tidpunkten för hans död.
Vita bussarna: En av Sveriges mest uppmärksammade insatser under slutskedet av andra världskriget var räddningsaktionen ”De vita bussarna”. Aktionen organiserades av Svenska Röda Korset under ledning av Folke Bernadotte och genomfördes med stöd från den svenska staten och samlingsregeringen. I mars 1945 skickades en omfattande svensk räddningsstyrka till Tyskland. Målet var inledningsvis att rädda skandinaviska fångar från nazistiska koncentrationsläger, men verksamheten kom senare att omfatta även fångar från andra länder. Under svåra förhållanden transporterades tusentals människor från koncentrationsläger till säkerhet. Antalet räddade har diskuterats inom forskningen. Folke Bernadotte uppskattade antalet till omkring 19 700 personer, medan senare undersökningar från Svenska Röda Korset pekar mot ungefär 15 000 räddade. Efter krigsslutet deltog Sverige även i ytterligare humanitära insatser genom de så kallade Vita båtarna, som transporterade överlevande och flyktingar från kontinenten till Sverige. Svenska myndigheter, frivilligorganisationer och Röda Korset arbetade tillsammans för att ge vård, mat och tillfälligt skydd åt människor som drabbats av kriget. Sverige tog dessutom emot ett stort antal flyktingar under och efter kriget. Bland dessa fanns överlevande från koncentrationslägren, personer från de baltiska staterna, nordiska flyktingar och andra grupper som sökte skydd undan krigets konsekvenser. Denna erfarenhet bidrog till att forma Sveriges framtida humanitära och internationella engagemang. Jag visade ett par minuter av en svensk dokumentär om Folke Bernadotte. Här är en länk till denna dokumentär (SVTPlay): Vita bussar och svarta makter
1945: När Tyskland kapitulerade den 8 maj 1945 möttes beskedet av omfattande glädjeyttringar i Sverige. Krigsårens restriktioner, osäkerhet och internationella isolering kunde gradvis avvecklas. Sverige hade under kriget fört en neutralitetspolitik som varit föremål för både inhemsk och internationell debatt. Landet hade lyckats undvika invasion och ockupation, men hade samtidigt tvingats göra flera eftergifter gentemot både Nazityskland och de allierade under olika skeden av kriget. Vid krigsslutet befann sig Sverige i en unik situation. Industrin, infrastrukturen och statsförvaltningen var i huvudsak oskadade. Samtidigt var stora delar av Europa förstörda, vilket skapade ett betydande behov av svenska exportvaror, råmaterial och industriprodukter. Detta kom att ge Sverige ett ekonomiskt försprång under efterkrigsåren. Krigsslutet innebar också att den samlingsregering som styrt landet under större delen av kriget upplöstes. Socialdemokraterna återgick till att leda regeringen och kunde fortsätta det reformarbete som hade påbörjats före kriget.

9. Sverige 1945-1950: Åren 1945–1950 utgjorde en grundläggande formativ period i Sveriges moderna historia. Landet gick ur andra världskriget utan de materiella förluster som drabbade stora delar av Europa och kunde därför dra nytta av de ekonomiska möjligheter som återuppbyggnaden skapade. Samtidigt genomfördes betydelsefulla humanitära insatser, där De vita bussarna kom att bli den mest kända. Den politiska utvecklingen präglades av socialdemokratins dominans och en fortsatt utbyggnad av folkhemmet. Ekonomin växte snabbt, levnadsstandarden förbättrades och välfärdsstaten började ta den form som senare skulle känneteckna Sverige under större delen av 1900-talet.
Politisk utveckling 1945–1950: Den politiska utvecklingen under efterkrigsåren dominerades av Socialdemokraterna. Partiet hade redan etablerat sig som Sveriges ledande politiska kraft under mellankrigstiden och stärkte sin position ytterligare efter kriget. Per Albin Hansson fortsatte som statsminister fram till sin död 1946. Hans bortgång markerade slutet på en epok i svensk politik. Efter honom tillträdde Tage Erlander som statsminister. Erlander skulle komma att inneha ämbetet under en ovanligt lång period och bli en av de mest inflytelserika politikerna i Sveriges historia. Efterkrigstiden präglades av ambitionen att vidareutveckla folkhemmet. Staten tog ett större ansvar för medborgarnas ekonomiska och sociala trygghet. Reformarbetet omfattade bland annat bostadspolitik, utbildning, sjukvård och socialförsäkringar. Ett viktigt beslut under perioden var införandet av allmänt barnbidrag år 1948. Reformen blev en central del av den framväxande välfärdsstaten och syftade till att förbättra barnfamiljernas ekonomiska situation. Internationellt anslöt sig Sverige till Förenta nationerna år 1946. Landet valde samtidigt att stå utanför militära allianser och fortsatte den neutralitetspolitik som hade präglat svensk utrikespolitik under lång tid. Denna linje blev särskilt betydelsefull när motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen tilltog och det kalla kriget tog form.
Ekonomisk utveckling 1945–1950: Den svenska ekonomin utvecklades mycket gynnsamt under efterkrigsåren. Eftersom landets industriella kapacitet var intakt kunde svenska företag snabbt möta den växande internationella efterfrågan som uppstod när Europas krigshärjade ekonomier skulle återuppbyggas. Exportindustrin expanderade kraftigt. Företag inom verkstadsindustri, stålproduktion, skogsindustri, telekommunikation och elektroteknik ökade sin produktion. Svenska företag som Volvo, SKF, ASEA och LM Ericsson stärkte sina positioner på världsmarknaden. Arbetslösheten var låg och industrin efterfrågade arbetskraft. Produktionen ökade samtidigt som levnadsstandarden förbättrades för stora delar av befolkningen. De första efterkrigsåren brukar betraktas som början på de så kallade rekordåren, en period av snabb ekonomisk tillväxt som kom att fortsätta under flera decennier. Staten spelade en aktiv roll i ekonomin genom investeringar, regleringar och sociala reformer. Samtidigt fanns en bred politisk enighet om vikten av hög sysselsättning och ekonomisk stabilitet. Finanspolitiken och arbetsmarknadspolitiken utvecklades successivt i riktning mot det som senare skulle beskrivas som den svenska modellen.
Social utveckling 1945–1950: Efterkrigstiden innebar betydande sociala förändringar. Krigsåren hade skapat erfarenheter av kollektivt ansvarstagande, vilket bidrog till ett starkt stöd för sociala reformer. Familjepolitiken byggdes ut och barnfamiljernas ekonomiska villkor förbättrades genom införandet av barnbidraget. Utbyggnaden av bostäder prioriterades för att möta den ökande urbaniseringen och den växande efterfrågan på moderna bostäder. Levnadsstandarden steg successivt. Fler hushåll fick tillgång till moderna bekvämligheter såsom elektriska hushållsapparater, förbättrad bostadsstandard och bättre hygieniska förhållanden. Samtidigt minskade de ekonomiska skillnaderna jämfört med tidigare perioder genom skattepolitik och sociala reformer. Urbaniseringen fortsatte under dessa år. Människor flyttade från landsbygden till städer och industrisamhällen där arbetstillfällen fanns. Detta bidrog till att förändra Sveriges demografiska struktur och skapade nya krav på bostäder, skolor och samhällsservice. Migrationen ökade också. Under efterkrigsåren började Sverige i allt större utsträckning ta emot arbetskraft och flyktingar från andra delar av Europa. Detta markerade början på en långsiktig förändring av Sveriges befolkningssammansättning.
Kulturell utveckling 1945–1950: Kulturlivet präglades starkt av erfarenheterna från kriget och av den internationella omorientering som följde. Många författare, konstnärer och intellektuella reflekterade över frågor om demokrati, ansvar, mänskliga rättigheter och Europas framtid. Svensk litteratur utvecklades i riktning mot större realism och samhällsengagemang. Författare behandlade ofta frågor om sociala villkor, moral och individens plats i det moderna samhället. Samtidigt stärktes folkbildningens ställning genom studieförbund, bibliotek och utbildningsinstitutioner. Filmindustrin fick ökad betydelse. Svensk film nådde både nationell och internationell publik, och regissörer som Ingmar Bergman började etablera sig under slutet av 1940-talet. Radio var fortfarande det dominerande elektroniska massmediet och spelade en viktig roll för informationsspridning och kulturell gemenskap. Pressen expanderade samtidigt som utbildningsnivån successivt steg. Kulturlivet påverkades också av Sveriges växande internationella kontakter. Amerikanska kulturella influenser blev allt mer synliga genom musik, film och konsumtionsmönster, samtidigt som europeiska idéströmningar fortsatte att påverka svensk kulturdebatt.
Sverige och omvärlden: Efter kriget förändrades den internationella maktbalansen snabbt. USA och Sovjetunionen framträdde som världens två dominerande stormakter. Sverige valde att stå utanför de framväxande militära blocken och betonade istället neutralitet och internationellt samarbete. Medlemskapet i Förenta nationerna blev en viktig del av svensk utrikespolitik. Sverige engagerade sig i frågor som fredsarbete, internationell rätt och humanitärt bistånd. Erfarenheterna från krigets slutskede och räddningsaktionerna bidrog till att stärka bilden av Sverige som en humanitär aktör på den internationella scenen. Samtidigt följde svenska beslutsfattare utvecklingen i Östeuropa med växande oro. Sovjetunionens ökade inflytande över regionen och de framväxande motsättningarna mellan öst och väst skapade nya säkerhetspolitiska utmaningar för Sverige.

10. Svenska förluster under Andra VK: Trots att Sverige stod utanför kriget kostade andra världskriget omkring 2 200 svenska liv. De flesta omkom inte på slagfältet utan till sjöss inom handelsflottan, medan andra avled under beredskapstjänstgöring, i olyckor, genom krigshandlingar eller som frivilliga i andra länders krigsmakter. I handelsflottan dödades 1270 personer. Inom försvarsmakten omkom 782 män; inom flottan så dog 92 män och inom fiskeflottan så dog 89 personer. Sammanlagt så dog 2233 svenskar under kriget.

11. Avslutande ord: Detta var den sista sammankomsten i denna kurs. Min förhoppning är att ni har fått en hel del ”ny kunskap” och att ni har upplevt dessa sammankomster lika positivt som jag upplevt dem. Det har varit ett nöje att träffa er och jag hoppas att vi ses igen…

SAMMANKOMST 33

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Översikt – Grönland under Andra Världskriget
2. Grönland 1945-1950
3. Översikt – Norge 1939-1944
4. Norge 1944-1945
5. Nästa gång

1. Översikt – Grönland under Andra Världskriget: Jag visade en PP som sammanfattade en del av de viktigaste händelserna på Grönland under Andra Världskriget: Grönland. Här är en text som går igenom samma tidsperiod: Grönland under Andra Världskriget.

2. Grönland 1945-1950. Kriget hade brutit den gamla isoleringen från Danmark. När Danmark var ockuperat hade de grönländska landsfogdarna och landsråden fått större praktiskt ansvar, försörjningen hade knutits till USA, och amerikanska baser hade etablerats. Efter kriget återtog Danmark den formella kontrollen, men erfarenheterna från krigsåren gjorde att både grönländska företrädare och danska beslutsfattare såg att den äldre koloniala ordningen hade blivit politiskt svår att försvara.
År 1945 mottogs Danmarks befrielse positivt på Grönland. De grönländska landsråden sände en delegation till Danmark för att diskutera styret på Grönland. Grønlandsudvalget av 1946 var reformvilligt, men det avvisade tanken på ett grönländskt självstyre. I stället behölls handelsmonopolet och den politiska isoleringen i huvudsak, samtidigt som danska staten ökade anslagen till utbildning, hälsovård och löner. En central förändring var att Grönland blev en internationell fråga. Danmark skrev under FN stadgan 1945 och anmälde 1946 Grönland till FN som ett icke självstyrande område. Det innebar att Danmark åtog sig att rapportera om utvecklingen och förbättrade förhållanden. Detta var inte bara administrativt. Det gjorde kolonifrågan synlig i den allmänna internationella avkoloniseringen efter kriget.
USA:s roll var samtidigt avgörande. De amerikanska baserna från kriget försvann inte 1945. USA såg Grönland som strategiskt viktigt i Nordatlanten och Arktis, särskilt när kalla kriget växte fram. USA värderade sina baser på Grönland högt och var ovilliga att helt släppa dem. Det gav Danmark ett dilemma. Landet ville återupprätta suveräniteten över Grönland men behövde samtidigt förhålla sig till USA:s säkerhetsintressen.
Ekonomiskt och socialt var reformbehovet stort. Det gamla systemet byggde på dansk statligt monopol på handeln, stark administrativ kontroll och en begränsad extern kontakt. Efter kriget blev det tydligare att bostäder, sjukvård, utbildning och näringsliv behövde byggas ut. Tuberkulos, trångboddhet och svaga utbildningsmöjligheter var återkommande problem. 1948 i november tillsattes Grønlandskommissionen för att utarbeta en ny ordning för det Grönländska samhället. Kommissionen hade både danska och grönländska medlemmar, men den danska sidan kom att dominera. Kommissionen lade fram sitt betänkande i februari 1950 ( kallad G 50) och därefter antogs ett flertal nya förordningar och lagar i maj 1950. G 50 var startpunkten för en ny moderniseringspolitik. Den föreslog att Grönland skulle utvecklas efter en dansk välfärdsstatlig modell. Det innebar mer utbildning, bättre hälsovård, större investeringar, ny infrastruktur och en gradvis öppnare ekonomi. Men det var inte samma sak som självbestämmande. Inflytandet kom fortfarande från Köpenhamn. År 1950 markerar därför inte slutet på kolonifrågan, utan övergången till en ny fas. Den äldre isolerade kolonimodellen började monteras ned, men Grönland blev inte självstyrande. Den formella kolonistatusen avskaffades först 1953, när Grönland blev en del av det danska riket enligt den nya grundlagen.
Sammanfattningsvis så var åren 1945 till 1950 en brytningstid: Danmark återtog administrationen och inflytandet över Grönland efter kriget, USA insåg Grönlands strategiska betydelse och ville därför behålla en del baser på ön, FN satte kolonialfrågan under press, grönländska företrädare efterfrågade förändring, och G 50 lade grunden för en modernisering av Grönland.

3. Översikt – Norge 1939-1944: Jag nämnde att den PP som jag skapat över utvecklingen i Norge under åren 1939-1944 var förmodligen den del jag spenderade mest tid på under detta läsår – så därför använde jag den som en sammanfattninga av just denna tidsperiod: Norge under Andra VK 1940-1944.

4. Norge 1944-1945: Under hösten 1944 gick ”Lapplandskriget” in i sitt avgörande skede i Norge. Den tyska armén började dra sig tillbaka från Lappland och Nordnorge efter Sovjetunionens offensiv mot de tyska positionerna vid Litsafloden och Rybachyhalvön i oktober 1944. Den sovjetiska 14:e armén och Norra flottan anföll den svagaste delen av den tyska fronten och genomförde även landstigningar bakom de tyska linjerna. General Lothar Rendulic beordrade därför den tyska 19:e bergskåren att retirera in i Norge.
Den brända jordens taktik: Den tyska reträtten utvecklades snabbt till en katastrof för civilbefolkningen i Finnmark. Adolf Hitler hade beordrat den brända jordens taktik där inget av värde fick lämnas kvar åt Sovjet-unionen. Kirkenes sattes i brand, hamnar och byggnader sprängdes och stora delar av Finnmark förstördes systematiskt. Omkring 43 000 människor tvingades evakuera området medan ytterligare tiotusentals gömde sig i grottor, jordkojor och provisoriska skydd under vintern 1944–1945. Dessa människor kom senare att kallas “grottmänniskor”.
Tysk brutalitet: Ett tydligt exempel på de tyska repressalierna var efter likvideringen av den nazistiske polis-chefen Karl Marthinsen i februari 1945. Då greps 34 norrmän och 28 motståndsmän avrättades på Akershus fästning inom två dagar.
Operation Crofter: Samtidigt började norska exilstyrkor delta aktivt i befrielsen av landet. I oktober 1944 skickades norska styrkor från Storbritannien till Murmansk för att samarbeta med sovjetiska trupper i Nordnorge. Operationen kallades “Operation Crofter” och leddes av överste Arne D. Dahl. De norska soldaterna skulle återupprätta norsk civil administration och säkra områden som tyskarna övergav. Lokala frivilliga organiserades till tillfälliga vaktkompanier medan förstärkningar anlände från Sverige och Storbritannien. Under vintern och våren 1945 arbetade dessa styrkor med att återta Finnmark, hjälpa civilbefolkningen och röja minor samtidigt som de fortfarande riskerade tyska räder från luft och hav. I april 1945 uppgick de norska styrkorna i området till över 3 000 man och den 26 april kunde den norska ledningen meddela att Finnmark var befriat.
Josef Terboven ersätts av Franz Böhme: Under samma period försvagades Nazityskland snabbt. Efter Adolf Hitlers självmord den 30 april 1945 övertog amiral Karl Dönitz ledningen över Tyskland. I Norge hade rikskommissarien Josef Terboven tidigare diskuterat möjligheten att göra Norge till Tredje rikets sista försvarsfäste, men Dönitz beordrade istället att de tyska styrkorna skulle följa kapitulationsvillkoren. Dönitz avskedade Terboven den 7 maj 1945 och ersatte honom med General Franz Böhme. Böhme gav order om att den tyska kapitulationen skulle ske med god disciplin och absolut lydnad. Den avskedade rikskommissarien Josef Terboven begick självmord genom att spränga sig själv med dynamit dagen efter (8 maj 1945).
Milorg mobiliseras: Den 7 maj 1945 informerades den norska motståndsrörelsen Milorg om att den tyska kapitulationen var nära förestående. Samma kväll meddelade general Böhme i radio att de tyska styrkorna i Norge skulle följa order om kapitulation. Detta ledde till en omedelbar mobilisering av Milorg. Mer än 40 000 beväpnade norrmän tog kontroll över viktiga byggnader i Oslo och andra städer för att säkra ordningen innan de allierade anlände.
Tysk kapitulation: Den 8 maj 1945 trädde den tyska kapitulationen i kraft. Vid denna tidpunkt fanns omkring 400 000 tyska soldater kvar i Norge, trots att landet endast hade knappt tre miljoner invånare. Allierade och norska styrkor började omedelbart återvända till landet. Kronprins Olav anlände till Oslo den 14 maj tillsammans med representanter för exilregeringen. Den 7 juni 1945 återvände kung Håkon VII till Norge efter fem år i exil, exakt fyrtio år efter unionsupplösningen med Sverige. Samma dag överlämnade den brittiske generalen Andrew Thorne den politiska makten till den norska regeringen.
Exilregeringen ersätts av en samlingsregering: Efter befrielsen bildades en samlingsregering under Einar Gerhardsen. Norge stod då inför enorma ekonomiska och sociala problem. Landets ekonomi hade försvagats kraftigt under ockupationen och stora delar av Finnmark låg i ruiner efter den tyska reträtten. Omkring 92 000 norrmän befann sig fortfarande utomlands när kriget tog slut och tiotusentals människor återvände från fångläger och flykt. Över 10 000 norrmän hade dött under kriget eller i fångenskap.
Uppgörelser med kollaboratörer och nazister: Samtidigt började uppgörelsen med kollaboratörer och nazister. Under ockupationen hade det norska nazistpartiet Nasjonal Samling vuxit kraftigt och haft upp till 45 000 medlemmar. Många kvinnor deltog aktivt i partiets kvinnoorganisation och i Kvinnohirdens verksamhet. En del arbetade som sjuksköterskor och hjälparbetare för tyskarna, andra deltog i propaganda och rekrytering. Några reste till östfronten för att arbeta inom tyska organisationer knutna till SS och Röda Korset. Kvinnor som Olga Bjoner och Johanne Martin var framträdande ledare inom den norska nazistiska kvinnorörelsen och deltog aktivt i den nazistiska propagandan.
Tyska minröjare: Även behandlingen av tyska krigsfångar blev kontroversiell. Efter kriget användes tyskar för att röja minor i Norge trots att Genèvekonventionen egentligen förbjöd farligt arbete för krigsfångar. När röjningen avslutades i september 1946 hade 392 av dem skadats och 275 dödats, samtidigt som endast två norrmän och fyra brittiska minröjare hade skadats. Många av tyskarna dödades på grund av sina vakters vana att jaga dem tvärs och korsade över ett röjt fält för att säkerställa att inga minor fanns kvar.
I samband med krigsslutet i Norge så visade jag firandet i Norge i en norsk kortfilm och en svensk kortfilm.

Norsk glädje över att kriget – och ockupationen är över! Jag visade ockeå ett par korta filmklipp över rättegången mot Vidkun Quisling.

Anklagelsepunkterna samt rättegången mot Vidkun Quisling.

5. Nästa gång: Vi kommer avsluta Norge 1945 ocj den närmaste tiden därefter. Sedan kommer vi också gå igenom Sverige 1945 – sedan är det åter FRED ock kursen ”Norden under Andra Världskriget” är slut.

SAMMANKOMST 32

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Översikt – Finland under Andra Världskriget
2. Översikt – Danmark under Andra Världskriget
3. Färöarna 1945-1950
4. Island 1945-1950
5. Nästa gång

1. Översikt – Finland under Andra Världskriget: Eftersom den här kursen börjar närma sig sitt slut så summerade jag ett par länders erfarenhet av Andra Världskriget. Första landet jag summerade var Finland.
Finland hade deltagit i tre stycken krig under Andra Världskriget:
1. Vinterkriget 1939–1940 (Cirka 27 000)
2. Fortsättningskriget 1941–1944 (Cirka 63 000 döda)
3. Lapplandskriget 1944–1945 (Cirka 1 000 döda)
Under andra världskriget dog cirka 2 100 till 3 500 civila finländare till följd av direkta krigshandlingar.
Freden i Paris 1947:
• Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget (Karelen + Salla-området) samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjet.
• Finland skulle krympa sin armé till 42 000 man.
• Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar som Finlands krigsskadestånd under en period om 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena.
• Antisovjetiska och ”fascistiska” organisationer skulle permanent förbjudas (däribland Lotta Svärd, som senare kom att inspirera Svenska Lottakåren).
• Krigsförbrytarna skulle dömas. (krigsansvarighetsprocesserna 1945 till 1946 resulterade i att flera ledande politiker, inklusive tidigare presidenten Risto Ryti, dömdes till fängelsestraff).
Krigsbarn: Uppskattningsvis 70 000 barn skickades från Finland under kriget. Mottagarländer var i första hand Sverige, men även mindre evakueringar till andra nordiska grannländer skedde. De flesta barnen återvände till Finland efter kriget, men drygt 5 000 stannade permanent i sina svenska fosterhem.
Evakuering: Ungefär 430 000 människor: 407 000 från Karelen; 3 300 från Sallaområdet; 5 000 till 6 000 från Petsamo (500 skoltsamer). 1940 antogs en snabbkoloniseringslagen (Pika asutuslaki) + ersättnings-lagstiftning för förlorad egendom. Jordanskaffningslagen kom 1945, (Maanhankintalaki).
Paasikivi-linjen: Utrikespolitiskt utvecklade Finland en strategi som senare kom att kallas Paasikivi-linjen, efter president Juho Kusti Paasikivi. Denna linje byggde på realpolitisk anpassning till Sovjetunionens säkerhetsintressen kombinerat med bevarandet av nationell självständighet och ett demokratiskt system.

2. Översikt – Danmark under Andra Världskriget: Det andra landet jag summerade var Danmark.
Cirka 6 000 danskar skickades till koncentrationsläger under andra världskriget, varav cirka 600 (10%) dog. I jämförelse med andra länder är detta ett relativt lågt dödstal. Drygt 850 medlemmar ur den danska motståndsrörelsen dödades under kriget. Ungefär 900 danska civila dödades på olika sätt: antingen via bombningar, under strejker och uppror eller vid repressalier. 36 danska soldater dödades eller skadades under invasionen och fyra dödades den 29 augusti 1943 när tyskarna upplöste den danska regeringen. De största grupperna av omkomna fanns bland danska sjömän som fortsatte att arbeta under kriget. De flesta av dessa föll offer för ubåtar. 1 850 sjömän dog sammanlagt. Drygt 100 soldater dog som frivilliga i de allierade styrkorna. (Cirka 4400 sammanlagt)
Efter kriget arresterades 40 000 personer misstänkta för samarbete. Av dessa straffades 13 500 på något sätt. 78 fick dödsstraff, varav 46 verkställdes. De flesta fick fängelsestraff på under fyra år. Många kritiserade processen för att oproportionerligt utsätta ”små” människor för offer, medan många politiker och företag lämnades opåverkade. En svår fråga var att bestämma vad man skulle göra med kollaboratörer som i princip ”följde order” som deras egen regering gett dem, såsom företagsledare som uppmuntrats att samarbeta med tyskarna.
Kommunistpartiet fick stöd efter kriget: Även om vissa motståndsmedlemmar försökte organisera nya politiska partier efter kriget för att omforma den politiska ordningen i Danmark, lyckades de inte med det. Det enda parti som verkade få ett betydande stöd av motståndet var kommunistpartiet. Kommunisterna fick ungefär en åttondel av folkets röster i valet i oktober 1945.
KRITIK EFTER KRIGET
Samarbeidspolitiken: Regeringens politik, kallad samarbejdspolitikken, är en av de mest kontroversiella frågorna i Danmarks historia. Vissa historiker menar att den relativt tillmötesgående politiken, som inte aktivt motsatte sig ockupationen, var det enda realistiska sättet att skydda dansk demokrati och folk. Andra menar dock att anpassningen gick för långt, var unikt samarbetsvillig jämfört med andra demokratiska regeringar i Europa, och inte kan ses som en del av en sammanhängande långsiktig strategi för att skydda demokratin i Danmark eller Europa.
Behandlingen av tyska flyktingar: Under krigets sista veckor, mellan 9 februari och 9 maj, flydde flera hundratusen tyska flyktingar över Östersjön för att fly den framryckande sovjetarmén. Till största delen kom flyktingarna från Ostpreussen och Pommern. Många av flyktingarna var kvinnor, barn eller äldre. Många var undernärda, utmattade, oroliga eller allvarligt sjuka. En tredjedel av flyktingarna var yngre än 15 år. Vid tiden för den tyska kapitulationen fanns det omkring 250 000 tyska flyktingar i Danmark. Redan i slutet av april verkade de tyska militära myndigheterna ha tappat kontrollen över situationen; många flyktingar hade ingen mat, de sjuka behandlades inte, dödligheten var hög och obegravda döda kroppar förvarades i lager och källare. Vid kapitulationen överlämnades flyktingadministrationen till danska myndigheter. Flyktingar flyttades gradvis från över 1 000 mindre platser till nybyggda läger eller tidigare tyska militärbaracker, varav några rymde över 20 000 flyktingar. Det största av lägren, Oksbøl flyktingläger i Oksbøl på Jyllands västkust, hyste 37 000 flyktingar. Lägren placerades bakom taggtråd och bevakades av militär personal för att undvika kontakt med den danska befolkningen. I vissa av lägren var matransonerna knappa och sjukvården otillräcklig. Bara 1945 dog mer än 13 000 människor, däribland omkring 7 000 barn under fem år. Situationen var värst under månaderna precis före och efter kapitulationen, när danska sjukhus och läkare var ovilliga att behandla tyska flyktingar. Fler tyska flyktingar anges ha dött i danska läger efter kriget än danskar under hela kriget. Eftersom motviljan mot tyskar var stark bland befolkningen så valde danska Röda Korset och danska läkarsällskapet att tyskarna ej skulle prioriteras då det gällde läkarvård.
Tyskerpiger: Uppskattningsvis mellan 6 000 och 8 000 barn med tysk fader och dansk moder (tyskerpiger) föddes under och strax efter ockupationen. Den danska regeringen har 5579 sådana fall i sina arkiv. I Aarhus släpades unga flickor som hade haft relationer med tyska soldater ut på gatorna och fick det mesta av håret på huvudet avklippt. De tvingades därefter marschera nerför gatorna för att bli offentligt förödmjukade. Flera sådana här represallier ägde rum på andra ställen i Danmark. Det är först under de senare åren som man tagit upp dessa händelser.

3. Färöarna 1945-1950: Efter dessa två summeringar så kom jag in på vad som hände på de tidigare danska territorierna – Färöarna, Island och Grönland.​ Först ut var Färöarna. För att fräscha upp vårt minne så visade jag den korta PowerPoint som jag satte ihop då jag talade om Färöarna under Andra Världskriget: Färöarna under Andra VK. Här är också lite text om Färöarna under Andra Världskriget: Färöarna under Andra Världskriget. Därefter så gick jag igenom Färöarna under tidsperioden 1945-1950.
Efter kriget gick Färöarna inte tillbaka till att vara ett vanligt danskt amt. Krigsåren hade skapat en egen administration, egen valutahantering, starkare nationell symbolik och en ekonomisk boom genom fiskexporten till Storbritannien. Den avgörande konflikten gällde rikstillhörigheten. Förhandlingarna i Köpenhamn våren 1946 misslyckades delvis eftersom färöingarna inte hade ett gemensamt förhandlingsmandat.
Folkomröstning om självständighet 1946: Det fanns två alternativ till den folkomröstning som hölls den 14 september 1946, en dansk regeringslösning eller självständighet. En knapp majoritet röstade för självständighet, men resultatet var politiskt omstritt. Løgtingets majoritet började förbereda en färöisk statsordning, men kungen upplöste Løgtinget och nyval utlystes.
Efter nyvalet 1946 fanns inte längre ett tillräckligt parlamentariskt underlag för att genomföra självständighet.
Självstyre 1948: Nya dansk färöiska förhandlingar ledde i stället till heimastýrislógin, hemstyreslagen, som trädde i kraft den 1 april 1948. Lagen gjorde Färöarna till ett självstyrande samhälle inom det danska riket, med Løgtinget och Landsstyret som färöiska institutioner för särskilda färöiska angelägenheter. Løgtinget fick lagstiftningsmakt på färöiska områden, medan utrikespolitik, försvar, högsta domstol och penningväsen sköttes av den danska staten.
Ekonomiskt var efterkrigsåren först expansiva. Fiskpriserna hade stigit kraftigt under kriget, exporten ökade nästan sexfaldigt mellan 1938 och 1944, och stora brittiska tillgodohavanden användes efter kriget bland annat till fartygsköp. År 1948 hade Färöarna en av de den största trålarflottorna i Norden. De brittiska fonderna tömdes och läget efter 1948 blev svårare när priserna stagnerade samtidigt som kostnaderna steg.
Merkið, den färöiska flaggan som hade erkänts under kriget blev en stark nationell symbol. Färöiskan stärktes som undervisningsspråk och kulturellt språk.
År 1950 markerade ett skifte. Den första hemstyrekoalitionen fortsatte inte efter lagtingsvalet. När den nya författningspolitiska ordningen väl hade stabiliserats började ekonomiska och sociala frågor väga tyngre i politiken. Färöisk politik blev gradvis mer lik europeisk höger-vänsterpolitik, även om rikstillhörigheten förblev en grundfråga.
Kriget kostade ett flertal människoliv till sjöss. Man räknar med att 205 färöiska sjömän dödades samt att 25 färöiska fartyg sänktes.
Kort sammanfattning: krigserfarenheterna och ockupationen gjorde återgången till ett danskt amt (län) omöjlig, 1946 års folkomröstning skapade en konstitutionell kris, och 1948 års självstyre blev kompromissen som formade Färöarna fram till 1950.

4. Island 1945-1950: Sedan kom Island. För att fräscha upp vårt minne så visade jag den korta PowerPoint som jag satte ihop då jag talade om Island under Andra Världskriget: Island under ockupationen. Här är också ett par texter om Island under Andra Världskriget: Ockupationen av Island och Island under Andra VK. Därefter så gick jag igenom Island under tidsperioden 1945-1950.
Omkomna under kriget: Ungefär 230 islänningar dog i fientligheterna under andra världskriget. De flesta dödades på last- och fiskefartyg som sänktes av tyska flygplan, ubåtar och minor. Minst fyra isländska civila dödades av amerikanska styrkor under andra världskriget, inklusive två barn på 12 och 13 år. Tre av dem sköts ihjäl av soldater medan en attackerades av en soldat med kniv. Ett ytterligare fall som senare tagits upp är misshandeln av en 12-årig flicka som ledde till hennes död några veckor senare.
Island självständigt 1944: Vid Andra Världskrigets slut så var Islands situation annorlunda jämfört med krigets utbrott 1939. Island förklarade sig självständigt den 17 juni 1944, medan Danmark ännu var ockuperat, och efter 1945 konsoliderades självständigheten.
Isländsk säkerhetspolitik: Den stora efterkrigsfrågan var säkerhetspolitiken. Island hade ingen egen armé, men hade fått en avgörande strategisk betydelse under kriget. USA ville behålla sitt inflytande över Keflavík. Enligt det amerikanska utrikesdepartementet vägrade den isländska regeringen att ge USA  långsiktiga rättigheter till en militär bas. Enligt det avtal som undertecknades den 7 oktober 1946 skulle USA dra tillbaka sina trupper inom 180 dagar och lämna över flygplatsen, men de fick samtidigt fortsätta använda Keflavík för vissa militära transporter och kontrolländamål. Inrikespolitiskt blev detta ett problem. President Sveinn Björnsson ville 1946 att Keflavíkavtalet skulle underställas en folkomröstning, men så blev det inte. Man ansåg redan från början att avtalet var konstitutionellt och demokratiskt känsligt.
Ekonomiskt var efterkrigstiden lite dubbelbottnad: Kriget hade gett Island goda inkomster, en ökad urbanisering, löneökningar och en modernare infrastruktur, men landet hade också blivit beroende av sin fiskexport, ett ökat importbehov, inflationstryck och valutaproblem.
År 1946 gick Island in i FN: Det var en logisk fortsättning av Islands försök att etablera sig internationellt efter självständigheten. Island byggde under dessa år sin utrikespolitiska identitet som en liten suverän stat, men i praktiken var handlingsutrymmet starkt påverkat av kalla krigets framväxt.
NATO 1949: Alþingi behandlade frågan om medlemskap i Atlantpakten, NATO, och Island blev en av grundarstaterna den 4 april 1949. Beslutet var starkt omstritt. Motståndet gällde både traditionen av neutralitet, rädslan för en militarisering av ön samt misstanken att Island skulle dras in i stormaktspolitiken. I mars 1949 kulminerade denna konflikt i våldsamma protester vid Alþingi på Austurvöllur då NATO frågan behandlades.
Kort sammanfattning: Fram till 1950 hade Island rört sig från krigstidens ockupationssituation till ett självständigt men strategiskt bundet republikanskt land. Staten var formellt suverän, ekonomin hade moderniserats men var sårbar, och säkerhetspolitiskt hade landet förts in i västblocket.

5. Nästa gång: Vid vår nästa sammankomst kommer jag först fokusera på Grönland under perioden 1945-1950. Därefter kommer vi vända oss mot Norge.

SAMMANKOMST 31

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Evakuering 1941 och 1944
2. ”Ett krigsbarn kommer hem”
3. Finland 1947 – Freden – Finlands eftergiftspolitik
4. Danmark 1945
5. Bornholm 1945–1946
6. Efterspel av Andra Världskriget – Tyskerpiger…
7. Nästa gång

1. Evakuering 1941 och 1944: Den finska evakueringen var inte enbart en flykt undan krig utan en statsledd permanent omfördelning av befolkning, jord och bostäder. Karelen stod för den överlägset största gruppen med omkring 407 000 människor. Salla och Petsamo var numerärt mindre men särskilt viktiga eftersom deras invånare ofta hade nordliga näringar, särskilda lokala identiteter och i Petsamos fall en skoltsamisk ursprungsbefolkning. Staten hjälpte genom lagstiftning, ersättning, jordanskaffning, bostadsprogram och särskilda bosättningsplaner. Hjälpen var omfattande men inte full ersättning för det förlorade. Mottagandet i Finland var både solidariskt och konfliktfyllt: praktiskt sett lyckades integrationen, men socialt och kulturellt präglades den av klasskonflikter, jordtvister, fördomar och långvarig hemlängtan. Här är ett par artiklar om evakueringen:
Artikel 1: Evakueringen från Karelen, Salla och Petsamo 1941 – 1944
Artikel 2: Förflyttad befolkning
Artikel 3: Snabbkolonisationslagen 1940 och Jordanskaffningslagen 1945
Jag visade en del bilder av evakueringen från Karelen: Bilder från evakueringen av Karelen

Jag spelade också upp en kort bit av en intervju med en av dessa evakuerade från Karelen som hamnade i svenskspråkiga Nyland.

2. ”Ett krigsbarn kommer hem”: I min mors bok ”Vi som kom med en lapp om halsen”: så skrev min mamma följande om hemkomsten till Helsingfors 1945: ”På grund av att det var dåligt med mat, kläder, o.s.v. fick vi stanna till 11/6 1945. Då åkte vi hem med båten Arcturus. Minns bara att vi var placerade i något slags lastrum, det var trångt, många barn kräktes och mådde illa. Vi kom hem till Helsingfors som var ganska sönderbombat. Började i ny skola igen, Lönnbeckska samskolan (Lönkan). Det var svårt att knyta an till föräldrarna och min syster – vi blev aldrig någon familj igen. Vi hade varit ifrån varandra 3 viktiga år. Det var mycket som var ransonerat än, bl.a. fick varje barn till jul en chokladkaka i blått papper av Karl Fazer. Det fick man mot en kupong på ett ransoneringskort. Barn från Amerika skickade små gåvopaket till oss med för oss konstiga saker, säkert välmenta, men mycket amerikanska. Citerar Heidi von Born 15/8 1987 i DN. Hennes möte med konstiga djur som hette mumintroll ”De bodde i ett kakelugnshus i en dal utan bombplan och taggtråd. Djuren i Mumindalen gav barnen i det tysta, lidande landet glädje” Tove Jansson hette författaren som gav barnen glädjen tillbaka. Mumintrollen är mina idoler!”
S/S Arcturus
3. Finland 1947 – Freden – Finlands eftergiftspolitik: Vid krigsslutet 1945 befann sig Finland i en exceptionellt komplex situation som skilde sig från många andra europeiska staters. Landet hade deltagit i Andra världskriget genom två separata konflikter mot Sovjetunionen: Vinterkriget och Fortsättningskriget. Efter att ha slutit ett separat vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944 tvingades Finland dessutom föra Lapplandskriget mot tidigare tyska allierade i norra Finland. Detta krig avslutades i april 1945, vilket markerar Finlands faktiska krigsslut. Den omedelbara efterkrigstiden präglades av villkoren i Moskva vapenstilleståndsavtal, som senare formaliserades i Parisfreden 1947. Dessa avtal innebar betydande territoriella förluster, däribland Karelen, Petsamo och delar av Salla. Omkring 407 000 finländare, främst kareler, evakuerades och måste återbosättas inom landets nya gränser.
Staten genomförde en omfattande jordfördelningspolitik genom den så kallade jordanskaffningslagen 1945, vilket innebar att mark exproprierades från större jordägare för att ge bostäder och försörjningsmöjligheter åt de fördrivna. Finland ålades också att betala omfattande krigsskadestånd till Sovjetunionen, initialt fastställda till 300 miljoner dollar i 1938 års värde. Dessa skulle betalas i form av industriprodukter snarare än kontanter, vilket fick avgörande betydelse för landets ekonomiska struktur. Den finländska industrin omorienterades snabbt mot tung industri, särskilt metall- och skeppsbyggnadssektorerna. Paradoxalt nog bidrog detta till en accelererad industrialisering, även om bördan på kort sikt var mycket tung. Den politiska situationen förändrades också markant. Kommunistiska krafter legaliserades efter kriget, och Finlands kommunistiska parti återinträdde i politiken som en central aktör inom den bredare vänsterkoalitionen Finlands folkdemokratiska förbund. I riksdagsvalet 1945 blev denna koalition en av de största politiska krafterna. Samtidigt behöll Finland sitt parlamentariska system och undvek att bli en socialistisk enpartistat, vilket skiljer landet från många östeuropeiska stater under sovjetiskt inflytande. En central del av efterkrigspolitiken var uppfyllandet av kravet på att ställa ansvariga krigsledare inför rätta. De så kallade krigsansvarighetsprocesserna 1945 till 1946 resulterade i att flera ledande politiker, inklusive tidigare presidenten Risto Ryti, dömdes till fängelsestraff. Dessa rättegångar har i efterhand varit föremål för omfattande historisk debatt, då de anses ha genomförts under starkt sovjetiskt tryck och med avsteg från normala rättsprinciper. Utrikespolitiskt utvecklade Finland en strategi som senare kom att kallas Paasikivi-linjen, efter president Juho Kusti Paasikivi. Denna linje byggde på realpolitisk anpassning till Sovjetunionens säkerhetsintressen kombinerat med bevarandet av nationell självständighet och ett demokratiskt system. Ett viktigt steg i denna riktning var VSB-avtalet 1948, som band Finland till ett militärt samarbete i händelse av hot från Tyskland eller dess allierade, men samtidigt gav landet visst handlingsutrymme i inrikespolitiken. Ekonomiskt var åren fram till 1949 en period av både knapphet och omvandling. Ransonering av livsmedel och konsumtionsvaror fortsatte flera år efter kriget. Samtidigt skapade krigsskadestånden en stabil efterfrågan på industriprodukter, vilket bidrog till att bygga upp exportkapacitet och tekniskt kunnande. När skadestånden slutligen var nära att fullföljas i slutet av 1940-talet hade Finland lagt grunden för en mer diversifierad industriekonomi. Socialt innebar efterkrigstiden stora påfrestningar men också reformer. Veteranernas återanpassning, bostadsbrist och arbetslöshet var centrala problem. Samtidigt stärktes välfärdsstatliga inslag gradvis, och staten tog en mer aktiv roll i ekonomin och samhällsplaneringen.

4. Danmark 1945: Den 4 maj 1945 meddelades det i Danmarks radio att de tyska trupperna hade gett upp och skulle oficiellt kapitulera följande dag klockan 08:00. Situationen under och efter den tyska kapitulationen bestod i ekonomiska bekymmer, gripandet av de som misstänktes för samarbete med tyskarna, Bornholm ”ockuperat” av Sovjetunionen, massor av tyska flyktingar från Baltikum samt en diskussion och uppgörelse med den danska samarbetespolitiken:
Efterkrigsvalutareformen 1945: Efter Danmarks befrielse 1945 genomförde regeringen en omfattande valutareform för att stoppa inflation och svart ekonomi som vuxit under den tyska ockupationen. Mängden pengar i omlopp hade fyrdubblats under kriget och stora summor fanns hos krigsprofitörer. I juli 1945 ogiltigförklarades alla gamla sedlar genom en nödlag. Nya sedlar hade i hemlighet producerats redan under ockupationen utan tyskarnas vetskap. Danskar kunde växla mindre summor direkt, medan större belopp granskades av skattemyndigheterna för att kontrollera pengarnas ursprung. Reformen minskade penningmängden kraftigt och avslöjade stora tidigare oregistrerade tillgångar.
Krigets slut och konsekvenser: Danmark befriades huvudsakligen av brittiska styrkor i maj 1945, medan Bornholm befriades av Sovjetunionen. Landet klarade sig lindrigare undan än många andra europeiska länder, men flera tusen människor dödades ändå genom motståndskamp, bombningar, koncentrationsläger och sjökrig. Efter kriget greps omkring 40 000 personer misstänkta för samarbete med tyskarna. Många dömdes till fängelse och 46 personer avrättades. Samtidigt uppstod debatt om hur rättvis uppgörelsen var, eftersom mindre aktörer ofta straffades hårdare än inflytelserika personer och företag.
Tyska flyktingar i Danmark: Under krigets sista månader flydde omkring 250 000 tyskar till Danmark undan den sovjetiska framryckningen. Många var kvinnor och barn i mycket dåligt skick. Danskarna såg ofta flyktingarna som en fortsättning på den tyska ockupationen. Flyktingarna placerades i stora läger bakom taggtråd och levde till en början under svåra förhållanden med brist på mat och sjukvård. Över 13 000 flyktingar dog 1945, varav många barn. De flesta återvände senare till Tyskland mellan 1946 och 1949.
Arvet efter ockupationen: Danmarks samarbetslinje med Tyskland under kriget är fortfarande omstridd. Vissa menar att samarbetet skyddade dansk demokrati och befolkning, medan andra anser att regeringen gick för långt i sin anpassning till Nazityskland. Debatten lever kvar än idag. År 2003 kallade statsminister Anders Fogh Rasmussen den danska samarbetspolitiken för ”moraliskt oförsvarlig”, vilket blev ett viktigt inlägg i diskussionen om Danmarks roll under andra världskriget.
Här är några bilder från krigets sista dagar i Danmark:
Här är en artikel om Köpenhamns befrielse 1945: Köpenhamns befrielse 1945

5. Bornholm 1945–1946: Bornholm tillsammans med övriga Danmark blev befriat den 4 maj 1945 genom Tysklands kapitulation på västfronten, undertecknad för Tyskland av fältmarskalk Keitel i fältmarskalk Montgomerys högkvarter samma dag. Problemet för Bornholms del var att ön var central för tyskarnas tillbakadragande av trupper sjövägen från östfronten till västra Tyskland. Sovjet ansåg därför att de tyska trupperna skulle kapitulera för Sovjetunionen. Den Tyska garnisonens chef Gerhard von Kamptz vägrade att överlämna sig till Sovjetunionen, eftersom hans order var att kapitulera inför de västallierade. De västallierade tvekade dock att sända engelska trupper till ön trots att frågan hanterades på högsta nivå i Eisenhower högkvarter. Den 7 och 8 maj bombades överraskande Rønne och Neksø av sovjetiskt bombflyg med dödade och skadade civila som följd. Dessutom förstördes mer än 800 civila hus och skadades ytterligare 3000.
Den 9 maj landsattes sovjetiska trupperna på ön.
Kort därefter kapitulerade den tyska garnisonen, ca 12 000 man stark. Den sovjetiska befälhavaren meddelade den danska regeringen att ockupation var temporär i avvaktan på utvecklingen i Tyskland. Den sovjetiska truppstyrkan på Bornholm stannade dock i 11 månader och uppgick som mest till 8000 man.
Många teorier har framförts varför Sovjetunionen ockuperade Bornholm. Ofta motiverade av Bornholms strategiska läge i Östersjön, värdefull för Sovjet vid ett anfall västerut genom danska bälten. Andra har hävdat att den sovjetiska ledningen av politiska skäl, ville uppnå ett fotfäste i Danmark. Andra har framfört att genom att delta i befrielsen av Danmark tänkte sig Sovjetunionen kunna påverka den politiska situationen i det strategiskt viktiga Danmark efter kriget. Sovjetunionen förhandlade fram specifika krav för att upphäva ockupationen. Danmark åtog sig bland annat att:
Hålla trupper på Bornholm för att ”skydda ön från utländsk aggression”
Inte tillåta stationering av utländska trupper på Bornholm
Denna hållning gällde även efter att Danmark blev medlem i NATO. Sovjet accepterade då stationeringen av danska trupper, men motsatte sig starkt närvaron av andra NATO-trupper på ön – speciellt amerikanska trupper. Med dessa garantier uppnådde Sovjetunionen säkert vissa av sina mål med ockupationen av Bornholm, som därmed kan anses vara en sovjetisk framgång. De sovjetiska trupperna lämnade Bornholm den 5 april 1946. Händelseförloppet är ett gott exempel på hur svårt västmakterna hade att hantera sovjetiska framstötar och propåer under denna tid. Allt för att försöka bevara samarbetet inom alliansen. Ett samarbete som redan under Jaltakonferensen visade på inbyggda konflikter och som kom i full dager under Potsdamkonferensen. Bornholmsincidenten kan anses vara en del av upprinnelsen till det kalla kriget. I anslutning till dessa händelser bör nämnas de långt framskridna militära planerna för svensk invasion av Själland och Bornholm.
Intressant arkiv om Sovjettrupper 1945-46 i Rønne på Bornholm: https://roenne-byarkiv.weebly.com/sovjetrusserne.html

6. Efterspel av Andra Världskriget – Tyskerpiger…: I de juridiska processerna efter andra världskriget fick Danmark utstå mycket kritik för sina samarbetskompromisser. Omedelbart efter befrielsen arresterades 40 000 danskar som misstänkta landsförrädare. De flesta av dessa släpptes snart men tusentals danskar som arbetat åt tyskarna dömdes till böter eller fängelse. Man återinförde även dödsstraffet retroaktivt, och av 103 dödsdömda danskar avrättades 46 stycken för landsförräderi. Politiker i samlingsregeringen som samarbetat med tyskarna gick dock ostraffade från krigsåren och många kunde fortsätta sina politiska karriärer. Under senare år har den heroiserande skildringen av danskt motstånd nyanserats. Räddningen av de danska judarna i oktober 1943 möjliggjordes först genom initiativ från ledande tyska administratörer, främst Georg Ferdinand Duckwitz. Som i de flesta andra ockuperade länder höll det stora antalet invånare en låg profil och försökte överleva utan att väcka uppmärksamhet. En stationering i Danmark var populär bland tyska soldater. Orsaken var det relativa lugnet och frånvaron av försörjningsbrist, i jämförelse med inte minst situationen på östfronten. Danmark beskrevs i jämförelse som ”gräddfronten”.  Uppskattningsvis mellan 6 000 och 8 000 barn med tysk fader och dansk moder (tyskerpiger) föddes under och strax efter ockupationen. Den danska regeringen har 5579 sådana fall i sina arkiv. Dessa kvinnor (och deras barn) kom att behandlas mycket illa. Jag visade ett flertal bilder från krigsslutet som visar den skamliga behandling dessa kvinnor utsattes för: Tyskerpiger – Danmark 1945. Här är en artikel som tar upp tyskerpigerne: Tusentals flickor stämplades som tyskepiger efter kriget.

7. Nästa gång: Jag kommer förmodligen repetera ett par detaljer från den här sammankomsten innan vi beger oss ut till ”öarna” – dvs. Färöarna, Island och Grönland. Om det finns tid över nästa gång så kommer vi också komma in på krigsslutet i det av Tyskland ockuperade Norge.

SAMMANKOMST 30

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Ryska krigsfångar i svenska interneringsläger
2. Spioncentrum i Stockholm
3. Finland 1944
4. Lapplandskriget 1944-1945
5. Krigsslutet

1. Ryska krigsfångar i svenska interneringsläger: Vid andra världskrigets slut fanns det i Sverige särskilda läger med tusentals ryska flyktingar som väntade på deportation. Deras öde är fortfarande ett till stora delar okänt blad i svensk historia. En episod som i närmare ett halvt sekel har dolts under statens hemligstämpel. De handlingar som berör dessa läger frisläpptes först i slutet av 1900-talet, ungefär samtidigt med Sovjetimperiets sönderfall men inte allt blev tillgängligt. Fortfarande finns det sekretessbelagt material om de öar av sovjetenklaver på svenskt territorium som lägren delvis utgjorde. I Sverige fanns över 100 000 flyktingar, därav omkring 34000 som Moskva betraktade som sovjetiska medborgare och som man krävde skulle återsändas. Drygt 30 000 av flyktingarna var civila balter. Därutöver befann sig i Sverige också runt 4000 sovjetryssar, mer än hälften av dem soldater ur Röda Armén som flytt ur krigsfångläger i Norge, Finland och Tyskland. De resterande utgjordes till övervägande delen av finsktalande ingermanländare från Sovjet som under kriget evakuerats till Finland och därefter tagit sig till Sverige. Vid krigets slut våren 1945 var exempelvis Sverige näst intill omringat av Stalins väldiga krigsmaskin. Röda armén fanns representerad på Bornholm, i Polen och i östra Tyskland, på Baltikum och i Nordnorge. Finland var helt i sovjetisk makt. En grundläggande strävan i utformningen av den svenska flyktingpolitiken blev att till det yttersta söka undvika konfrontation med Moskva. En strategi utarbetades med principen att inga sovjetiska utlämningskrav skulle avslås utan att de kompenserades med bifall i andra. Eller omvänt: Om smärre krav bifölls trodde regeringen sig lättare kunna avvisa andra större. Vinstlotten drogs av de 30 000 civila balter som flytt över havet till Sverige. Efter utdragen väntan och mycken oro lyckades regeringen till slut klara balterna undan utlämning. Förlorarna fanns bland de drygt 4000 sovjetryska flyktingar som, i motsats till de baltiska flyktingarna, inte hade någon stark svensk opinion att luta sig mot. De bilder vi har från 1940-talet visar leende och till det yttre nöjda lägerfångar. Utåt framställdes lägren närmast som idylliska härbärgen för krigströtta ryssar. Svenska tidningar publicerade foton på leende ryssar som om dagarna arbetade frivilligt under sång och skratt och om kvällarna spred glädje på orten med dansuppvisningar och gemyt.
Stalin krävde information: Moskva avsåg helt frankt att med egen personal åka runt i Sverige och fånga in, koncentrera och kontrollera ”sina” flyktingar.  Den svenska regeringen skulle, krävde Stalin, omgående ge ryssarna information (person-uppgifter etc) om alla i Sverige varande sovjetryska flyktingar samt förmedla underrättelser om varje nyanländ för att därefter samla ihop dem i särskilda läger med sovjetisk personal. Dokument som rör de enskilda lägrens administration – framför allt de i Byringe och Lisma – ligger till avgörande delar fortfarande under hemligstämpel, vilket omöjliggör en detalj-rekonstruktion av lägrens verksamheter.
Hårda förhandlingar: Samtidigt med rysslägrens tillkomst började Sverige på uppmaning från Moskva att lämna ut personuppgifter på nyanlända sovjetryska flyktingar till den sovjetiska legationen. Oenighet uppstod emellertid om hur lägren skulle organiseras och administreras. Först efter mer än ett års hårda förhandlingar kom regeringarna i Moskva och Stockholm överens. Ett rysslägeravtal slöts i september 1943 som innebar att Moskvas utsända fritt skulle få resa mellan ambassaden i Stockholm och rysslägren samt ha ”ensamrätt” på de intagnas ”allmänna kulturella behov”. Lägren skulle underställas såväl en svensk som en sovjetisk lägerchef. Det svensk/sovjetiska dubbel-kommandot i rysslägren orsakade en ständig dragkamp om den reella makten. Den sovjetiska sidan tog snabbt kommandot och anklagade exempelvis sin svenska motpart för antisovjetisk propaganda sedan flyktingarna tillåtits lyssna på radio och anordna gudstjänster i lägren.
Ryssarna styrde: Den sovjetiska lägerpersonalen tilläts utöva en påtaglig inre kontroll. Ett typexempel var lägret i Baggå, där den sovjetiske kommendanten och sju kommissarier kontrollerade de intagnas dagliga liv och verksamhet. De i lägret som bröt mot de inre ordningsföreskrifterna var enligt svensk/sovjetisk överenskommelse ansvariga inför Legationens Konsulära Avdelning. Och de löner som betalades ut till arbetande flyktingar kunde enligt en specialförordning konfiskeras ”i den sovjetiska statens namn”. Sovjetiska utsända besökte lägret kontinuerligt och hade slutna möten med flyktingarna varvid den svenske lägerchefen förvägrades närvara. Övergrepp förekom mot oppositionella flyktingar och i en polisrapport (28/1 1943) bekräftades att ”svåra missförhållanden råda ifråga om kontrollen och övervakningen av ryssarna i Baggå”.
Bröt mot svensk lag: Socialstyrelsen konstaterade i en skrivelse att lägerkommendanten och hans kommissarier betraktade Baggå-flyktingarna som en till Sovjet ”underställd grupp” och att de i behandlingen av dem och i skötseln av lägret kontinuerligt bröt mot svensk lagstiftning. Också i Lisma-lägret styrde och ställde den sovjetiske lägerkommendanten och hans mannar efter behag. Enligt avtal hade man till och med ”officiell rättighet att varje dag hissa den sovjetryska flaggan vid lägret”. Vid ett tillfälle försökte den sovjetiska lägerledningen öppet sabotera en polisutredning rörande ett politiskt mord som förövats inom lägerområdet. Den svenske lägerchefen uppgav inför utlännings-kommissionen att ”min uppfattning är att den ryska legationen anser mordet som en ren intern sak och skyddar mördaren från att bli upptäckt”. Ryssarna krävde att den ”dåliga människa” som mördats skulle begravas ”utan några ceremonier och i tysthet”. Rysslägeravtalet sanktionerade i realiteten att en främmande totalitär makt gavs legitimitet att bedriva politisk verksamhet bland flyktingar på svenskt territorium. Från svensk sida var man i praktiken oförmögen att skydda motsträviga lägerflyktingar mot övergrepp.
Flyktingar från Finland: Stilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjet i september 1944 fick i flyktingfrågan särskild betydelse för svenskt vidkommande. Avtalet förband Finland att utlämna alla sovjetryska medborgare som uppehöll sig i landet. Precis som i Sverige ville många av dem inte återvända till Sovjet. Tusentals av dem flydde till Sverige. Ryssarna upprepade då med skärpa att också alla sovjetmedborgare som befann sig i Sverige skulle skickas hem, även de som rymt från rysslägren. (Den sovjetiska legationen krävde att en småbrukare som tagit emot en rymling från lägret i Lisma skulle förvisas i inre exil till en annan del av Sverige ”då han uppträtt fientligt mot ryska staten”.) Representanter för den sovjetiska legationen i Stockholm hotade med diplomatiska förvecklingar om Sverige inte tillmötesgick kraven på ovillkorlig utlämning. Regeringen valde emellertid att fortsätta sin utrikespolitiska balansakt och gick med på att utlämna sovjetryssar, men ”enbart” de som i början av oktober 1944 befunnit sig i ryssläger samt de som efter detta datum rymt från lägren. Därmed var repatrieringen ett faktum. Bara under oktober och november 1944 transporterades i hemlighet mer än 1000 sovjetryska flyktingar till Sovjet.
900 skeppades hem: Den 10 oktober företogs den enskilt största repatrieringen. De två Sveabolagsfartygen ”Örnen” och ”Wargo” lämnade då hamnen i Gävle med 900 ryssar ombord. Operationen skedde under stort hemlighetsmakeri i samarbete med sovjetisk personal och all fotografering i hamnområdet var på sovjetisk inrådan förbjuden. Den svenska politiken var hela tiden att tvinga iväg dem alla. Även om inget direkt våld förekom vid repatrieringen gavs flyktingarna i rysslägren ingen möjlighet att individuellt ta ställning till om de ville stanna kvar. Något erbjudande om politisk asyl förekom inte. Vid årsskiftet 1944/45 fanns det i Sverige, förutom balterna, kvar drygt 1500 sovjetryska flyktingar, därav närmare 1100 ingermanländare, men antalet ökade hela tiden. Moskva ville på egen hand söka upp och bearbeta var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Regeringen fortsatte sitt flyktingpolitiska balansnummer och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med en namn- och adresslista på ungefär hälften (784 personer) av de kvarvarande flyktingarna. Med svenska regeringens goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige 1945 och bearbetade de flyktingar som ”listats” av den svenska regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.
Hotfulla metoder: Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder sökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Ryssarna drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro att de var tvungna att återvända till Sovjet. De sovjetiska övertrampen fick regeringen att protestera och kräva bättring. Men det var för sent. Resultatet av den ambulerande sovjetiska övertalningskampanjen blev att närmare en fjärdedel av de på listan medtagna flyktingarna valde att resa hem. De hemvändandes öde är okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil. Mer än hälften av de 4000 sovjetryska flyktingarna skickades tillbaka. De blev offer för en flyktingpolitik som i skuggan av den nya stormaktsdiktaturen i öster underordnades utrikes kompromisspolitik; en påminnelse om att världskriget förvisso slutade med totalt nederlag för nazismen, men bara en halv seger för demokratin. Kriget hade förvandlat Stalins totalitära kommuniststat till en supermakt som inte kunde behandlas hur som helst.

2. Spioncentrum i Stockholm: Jag talade om en del olika adresser i Stockholm som inhyste olika länders underrättelsetjänster samt de adresser där Sveriges underrättelsetjänst höll till (samt lite om Göteborg).
Här är en kort sammanfattning av det jag talade om: Spioncentrum i Stockholm under andra världskriget

3. Finland 1944: Jag startade den avslutande delen om Finland under Andra Världskriget med att knyta an till situationen i slutet av Fortsättningskriget 1941-1944. Här är en längre sammanfattning.
1944: Fredskraven slogs fast vid de allierades konferens i Teheran i december 1943. Till Stalins krav hörde 1940 års gränser, att antingen Hangö eller Petsamo permanent skulle tillföras Sovjetunionen, att krigsskadestånd skulle betalas, att tyskarna fördrivs från landet och att den finska armén demobiliserades. När den nya finländska regeringen gick genom fredskraven på våren 1944 kunde den inte godta dessa krav. Finland ansåg att fredskraven var omöjliga att uppfylla och förkastade förslaget i mars 1944. Sovjetunionen försökte då tvinga ner Finland på knä genom de massiva februaribombardemangen av Helsingfors (de så kallade ”fredsbombningarna”). Sovjetunionen ville ha en snabb lösning på kriget så att de kunde koncentrera sina styrkor mot Tyskland och erövringen av Berlin. Den Röda armén avbröt ställningskriget med storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 och två veckor senare med ett anfall vid Svir. Fyra dagar efter Landstigningen i Normandie förklarade USA att Finland och dess ledare var tyskvänliga och bad ambassadören Hjalmar J. Procopé att lämna landet. Det finländska försvaret bröts vid Valkeasaari den 10 juni 1944. VT-linjen (Vammelsuu–Taipale) bröts vid slaget vid Kuuterselkä den 14 juni och Viborg uppgavs nästan utan strid den 20 juni.
19 juni kontaktade Finlands generalstabschef Heinrichs tyskarna med en förfrågan om militär hjälp. Förfrågan var ställd i Waldemar Erfurths namn, i den talades det konkret om sex divisioner. På kvällen den 21 juni anländer den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop till Finland och meddelade att Tyskland fortsätter sitt understöd till Finland ifall Finland ingår en allians med Tyskland och fortsätter kriget. I samband med att fronten på Karelska näset var nära att bryta samman gjorde finnarna den 22 juni en förfrågan hos Sovjetunionen om fredsvillkor. Sovjeternas svar kom den 23 juni. I det sades det att Finland måste komma med en skriftlig deklaration om kapitulation och söka fred hos Sovjetunionen, deklarationen skulle vara undertecknad av statsministern eller utrikesministern. Endast i det fallet var Sovjetunionen beredd att ta emot en finsk delegation i Moskva. Finlands statsminister Linkomies tolkade det ryska svaret som krav på villkorslös kapitulation. Den sovjetiska sidan dementerade rykten om villkorslös kapitulation i en artikel publicerad i tidningen Pravda den 2 juli 1944. Tyskarna ville att Finland skulle fortsätta kriget eftersom deras viktiga Narvafront annars skulle vara öppen för att anfall mot dess flank. President Risto Ryti ingick då det så kallade Ryti–Ribbentropavtalet med tyskarna den 26 juni, vilket förband Finland att inte ingå en separatfred med Sovjetunionen och vilken ökade de tyska vapenleveranserna till landet. Under de senaste åren har dock avtalets betydelse kommit att ifrågasättas – när Ryti skrev brevet till Hitler var redan majoriteten av de tyska pansarvärnsvapnen, störtbombarna, stormkanonvagnarna och infanteridivisionerna i eller på väg till Finland. Ryti–Ribbentrop-avtalet var ej heller ett bindande statsavtal utan enbart Rytis personliga garanti – en garanti som innebar att han som president inte skulle ingå separatfred. Avtalet skulle komma att kringgås genom att Ryti senare avgick som president och att Mannerheim genom undantagslag valdes till ny finländsk president. Den Röda armén erövrade Petrozavodsk den 28 juni 1944. Innan den finska armén drog sig tillbaka delade man ut en två veckors matranson till stadens invånare. Detta var en sällsynt företeelse inom krigshistorien. De finländska Svirtrupperna drog sig tillbaka i god ordning till skillnad från Karelska näset där flera truppförband splittrades vid reträtten. Avståndet mellan Valkeasaari och Viborg är ungefär 100 km och det tog Röda armén 10 dagar att avancera denna sträcka. Finländarna retirerade i medeltal endast 10 km per dag, vilket ur militär synvinkel kan ses som en lyckad bedrift. Denna fördröjning möjliggjorde att reserver kunde transporteras till Karelska näset. Nu fanns även tyska styrkor på näset. Speciellt de tysklevererade pansarvärnsvapnen kom till nytta; hittills hade man inte rått på de nya sovjetiska KV- och JS-stridsvagnarna. En stor del av luftunderstödet sköttes av den tyska avdelningen ”Kuhlmey” som bestod av markattackflygplan och störtbombare. Dessa riktade sina angrepp mot understöds- och servicepunkter samt mot de sovjetiska markattackflygplanen. Det sovjetiska flygvapnet innehade dock luftherraväldet. Enligt den allmänna uppfattningen var den nya finländska artillerikoncentrationstekniken en av de viktigaste bidragande orsakerna till att man lyckades stoppa storanfallet vid slaget vid Tali-Ihantala den 25 juni–9 juli 1944, samt vid Äyräpää-Vuosalmi och vid Viborgska viken. Vissa historiker anser dock att det tyska stödet var livsavgörande. Under senare delen av juli stabiliserades dock läget på näset och madame Kollontaj meddelade den 12 juli via svenskarna att kravet på den villkorslösa kapitulationen hade berott på ett ”missförstånd” från hennes sida. Den Röda arméns framryckning vid Svir fortsatte men stannade upp efter de häftiga striderna vid U-ställningen vid Impilahti–Jänisjärvi. Även i norr drog sig finländarna tillbaka. Två sovjetiska divisioner som korsat den gamla gränsen vid Ilomants stoppades och nedgjordes vid slaget om Ilomants den 9 augusti 1944. Sovjetunionen uppgav då sitt krav om villkorslös kapitulation och meddelade Mannerheim via Sverige att man var redo att skriva under ett vapenstilleståndsavtal på villkoret att Mannerheim själv skrev under och inte någon riksdagsledamot. Ryti avgick därför som president den 1 augusti och Mannerheim utsågs till hans efterträdare. Den nya riksdagen utsågs den 7 augusti.
Ryti–Ribbentropavtalet kunde annulleras i och med att Ryti avgick som president den 4 augusti och fredsvillkoren erhölls i slutet på augusti. Sovjetunionens krav för att ingå vapenvila var att man avbröt alla förbindelser med Tyskland. Riksdagen röstade den 2 september igenom förslaget med rösterna 113–43 och Sovjetunionen var redo att inleda vapenvilan den 4 september 1944 klockan 8.00 på det villkoret att finländarna meddelade tyskarna om de avbrutna förbindelserna. Finländarna avslutade sina krigshandlingar vid denna tidpunkt men de sovjetiska trupperna fortsatte ännu beskjutningen ett dygn, vilket troligen berodde på att ordergången fördröjts. Fredsvillkoren var att man upphörde med förbindelserna till Tyskland och att armén försattes på fredsfot, samt att de tyska trupperna fördrevs från finsk mark – detta skulle senare leda till det så kallade Lapplandskriget. På grund av att soldaterna hemförlovats kom kriget mot tyskarna i Lappland att utkämpas av värnpliktiga och kallades därför för ”barnkorståget”; de enda veteranerna från kriget utgjordes av ledarskapet och underofficerarna. Kriget inleddes med den finländska landstigningen i Torneå varefter tyskarna inte längre kunde förhala sin tidtabell för ett tillbakadragande såsom man gjort tidigare. Sovjetunionen hade tryckt på och krävt att tyskarna å det snaraste skulle fördrivas ur landet. Sovjetunionen var dock inte villiga att omedelbart sluta en varaktig fred och därför ingicks den så kallade mellanfreden i Moskva den 19 september:

• Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjet på 50 år. Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finskt territorium.
• De tyska trupperna skulle fördrivas från landet och tysk egendom skulle överlämnas till de allierade.
• Finland skulle krympa sin armé till 42 000 man.
• Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar som Finlands krigsskadestånd under en period om 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena.
• Antisovjetiska och ”fascistiska” organisationer skulle permanent förbjudas (däribland Lotta Svärd, som senare kom att inspirera Svenska Lottakåren)
• Krigsförbrytarna skulle dömas.

I och med fortsättningskrigets slut släcktes även drömmarna om ett Storfinland, eftersom det ej längre fanns några politiska eller militära möjligheter att uppnå detta mål.

4. Lapplandskriget 1944-1945: Enligt överenskommelsen efter Fortsättningskriget skulle Finland avbryta alla förbindelser med Tyskland. De tyska trupperna i Finland skulle fördrivas från finsk mark snarast! Dessa krav ledde till det s.k. Lapplandskriget 1944-1945. Här är två artiklar om Lapplandskriget: Lapplandskriget – Lapin Sota. Jag visade en mycket kort film om Lapplandskriget.

Lapplandskriget
Jag visade sedan en lite längre film som handlade om de som flyttade tillbaka till Rovaniemi i slutet och efter kriget.

Vägarna kring Rovaniemi

5. Krigsslutet: Jag nämnde mycket kort den stora omflyttningen av flyktingarna från Karelen, Salla-området och Petsamo. Det är här vi kommer starta nästa gång!

SAMMANKOMST 29

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Sverige 1940-41 – Petsamotrafiken
2. Kort repetition från förra sammankomsten
3. Sverige och kriget 1943-1944
4. Warzawasvenskarna
5. Victoriaförsamlingen i Berlin under Andra Världskriget
6. Flyktingar i Sverige
7. Nästa gång

1. Sverige 1940-42 – Petsamotrafiken: När vi gick igenom anfallet på Norge i april 1940 så kom vi in på den norska kungafamiljens flykt från Osla. Kronprinsessan Märtha och hennes tre barn kom till Sverige. Efter några månader här så bestämde de att de skulle resa till USA (via Storbritannien). I augusti 1940 så reste de via Petsamo (Linhammar). Detta väckte min nyfikenhet så när jag fann en dokumentär om Petsamotrafiken (som jag inte kände till) så beslutade jag mig för att delge detta till hela gruppan. Så här följer en text om Petsamotrafiken samt denna dokumentär.
Petsamotrafiken kallades de godstransporter som skedde via Ishavsvägen och den isfria finländska hamnen Linhammar norr om Petsamo mellan april 1940 och juni 1941, efter det att under andra världskriget Tyskland genomfört Skagerackspärren. Denna transportväg var efter det tyska angreppet på Norge den 9 april 1940 Finlands och Sveriges enda exportväg västerut, för Sveriges del fram till dess att lejdtrafiken via Göteborg inleddes. Till september 1940 var trafiken ej närmare reglerad av de krigförande. Den stoppades då av Tyskland. Fartygstrafiken krävde därefter såväl Tysklands som Storbritanniens godkännande. Sverige accepterade inte det tyska villkoret att avge en förklaring om att inte handla med Storbritannien, varför den svenska exporten inte kom igång igen. Den finska handeln fortsatte dock. Trafiken hade på grund av vägarnas och hamnens begränsade kapacitet en liten omfattning. Hamnen byggdes dock ut under perioden, men den enda landsvägen var en smal grusväg från Rovaniemi, med provisoriska broar som ersättning för dem som förstörts under vinterkriget. Den av Sverige organiserade trafiken inleddes i slutet av maj 1940 på initiativ av Flygförvaltningen. Beställningar hade gjorts i USA på flygplan (J 9 och B 6), som var under överskeppning. Trafiken inleddes utan något avtal med Finland. Ett avtal från slutet av juni 1940 gav Sverige 25 procent av importkapaciteten och 15 procent av exportkapaciteten. Trafiken till och från Sverige gick med lastbil från och till Haparanda (650 km), och svarade för export av pappersmassa och import av bensin, oljor, kaffe, koppar och vete. Som mest transporterades till och från Sverige 1 000 ton per dygn, och som mest var 400 lastbilar och 600 förare engagerade. Den finländska handeln gick till Rovaniemi – en sträcka på 550 kilometer, och upp till 1 600 lastbilar var engagerade. Den finska importen bestod huvudsakligen av mat, men även av flygplan, bilar, metaller, oljor med mera, medan exporten bestod av trävaror. Totalt anlöpte över 200 fartyg, och 340 000 ton varor importerades och 180 000 ton exporterades. Under sommaren 1940 förekom även viss persontrafik med flyktingar från Europa, bland annat avgick ett amerikanskt passagerarfartyg med 900 ombord i augusti 1940. Från september 1940 användes rutten även för tyska transiteringar av militär personal och förnödenheter mellan det ockuperade Finnmark fylke och Tyskland. Trafiken stoppades av britterna den 14 juni 1941, eftersom det inför Tysklands angrepp på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) fanns tysk trupp i norra Finland. De i Finland kvarvarande svenska lastbilarna togs i beslag (kvarstad) av finländarna i samband med fortsättningskrigets utbrott.

Petsamotrafiken 1940-1941

2. Kort repetition från förra sammankomsten: Efter Petsamodokumentären så gjorde jag en kort repetion av vår förra sammankomst med hjälp av följande illustrationer.
Flyktingfrågan 1939-1943Svensk inrikespolitikSvensk säkerhetstjänst2. Sverige och kriget 1943-1944: Vid vår sammankomst så gick jag sedan igenom lita fakta om de s.k. Warzawasvenskarna samt en del information om Svenska kyrkan i Berlin (Victoriaförsamlingen) och ”bombprästen” Erik Perwe. Här kommer jag ändra ordningen och först lägga ut den del av dokumentären som jag visade som bl.a. tog upp dessa två ämnen. Sedan så kommer jag ge er  lite information från olika källor om dessa två delar. I dokumentären så nämns några reformer som genomfördes i Sverige 1944. Här är lite mer information om dessa reformer: År 1944 var ett viktigt år för sociala reformer i Sverige, där två förändringar rörde avkriminalisering av homosexualitet och förbättrade villkor för hembiträden.
Homosexualitet avkriminaliseras (1944) – Lagändringen: Sexuellt umgänge mellan personer av samma kön avkriminaliserades, vilket innebar att det inte längre var ett brott. Förbudet hade funnits sedan 1865 under beteckningen ”otukt som mot naturen är”. Kvarstående begränsningar: Samtidigt som det blev lagligt, infördes en högre åldersgräns på 18 år för samkönade relationer. Sjukdomsstämpel: Homosexualitet fortsatte att klassificeras som en sjukdom ända fram till 1979.
Hembiträdeslagen (1944) – Förbättrade villkor: Riksdagen beslutade om en ny hembiträdeslag, vilken trädde i kraft 1 juli 1944, för att reglera arbetsförhållandena för hembiträden. Regleringar: Lagen innebar reglerad arbetstid, rätt till ledighet, bättre bostadsförhållanden och ordnade anställningsförhållanden för en yrkesgrupp som tidigare haft mycket svagt skydd (i dokumentären så nämndes att hembiträden nu fick ta emot herrbesök…, men det var knappast den viktigaste delen av reformen 1944).

”Sverige och kriget” – 1943-44 Svenskar i Tyskland, flyktingar, interneringsläger – utlämning till Sovjet

3. Warzawasvenskarna: Warszawasvenskarna var en grupp svenskar som arbetade för svenska företag i Polen vid andra världskrigets utbrott 1939 och som engagerade sig i den polska motståndsrörelsen som kurirer. Minst nio personer deltog av allt att döma som kurirer. Åtta är kända, av dessa greps sju av Gestapo, medan en, Sven Norrman råkade befinna sig i Stockholm. Av de sju arresterade, dömdes fem som skyldiga, varav fyra till dödsstraff. Warszawasvenskarna ansågs av Heinrich Himmler ha drivit den viktigaste kurirvägen mellan motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London, innan de greps av Gestapo under sommaren 1942. De första uppgifterna om utrotningsläger med gaskammare i Polen nådde de svenska och brittiska regeringarna denna väg under våren 1942. Bland Warszawasvenskarna fanns bland andra ASEA-chefen i Polen Sven Norrman och chefen för Svenska Tändsticksaktiebolaget i Polen Carl Herslow. Efter vädjanden från bland andra Gustaf V och den finske presidenten Risto Ryti, kontakter via Heinrich Himmlers massör Felix Kersten samt som bytesvara i handelsförhandlingar om svenska kullagerleveranser verkställdes aldrig de dödsdomar som fyra av dem fick.
Fyra höga chefer på L.M. Ericsson och Tändsticksbolagets företag i Polen greps av Gestapo sommaren 1942 och dömdes till döden av Hitlers mest ökände domare. Den ledande gestalten, ASEA:s man i Polen Sven Norrman, råkade vara i Sverige när Gestapo slog till. När han flugit hem till Stockholm i maj 1942 hade han haft med sig en detaljerad berättelse om hur 700 000 judar redan hade mördats och om hur tyskarna nu börjat experimentera med gas för att snabbt kunna döda många fler. Auschwitz var redan igång. I Treblinka några mil bort byggde man nya gaskammare som skulle ta emot judarna från Warszawas getto. Med hjälp av de dokument Norrman smugglade ut började engelska BBC berätta för världen om vad som pågick i Polen. Nazisterna planerade att förinta en halv miljon judar från Warszawa men det måste ske i hemlighet. Det var därför Gestapo slog till mot de svenska affärsmännen. Det var inte lätt att sprida sanningen om vad som pågick. Sommaren 1942 trycktes boken Polens martyrium som byggde på de dokument om tyska övergrepp som Sven Norrman tidigare smugglat ut. När den kom från tryckeriet förbjöd statsminister Per Albin Hansson personligen utgivningen i Sverige. Tidningar som skrev om boken drogs in.

4. Victoriaförsamlingen i Berlin under Andra Världskriget: Victoriaförsamlingen i Berlin (Schwedische Victoriagemeinde) är en församling inom Svenska kyrkan. Victoriaförsamlingen är även huvudman för Svenska skolan i Berlin. Victoriaförsamlingen i Berlin grundades i juni 1903 i Klosterkirche och fick sitt namn efter dåvarande kronprinsessan Victoria. Församlingens förste präst var pastor Gunnar Helander 1903–1913. År 1920 införskaffades mark vid Landhausstrasse 26–28 i stadsdelen Wilmersdorf, där kyrka och andra lokaler byggdes 1920–22 efter ritningar av Alfred Grenander. I trädgården finns en minnessten över invigningen 1922. På Südwestkirchhof Stahnsdorf återfinns sedan 1923 även Schwedenblock, en del av kyrkogården som tillhör Victoriaförsamlingen. Senare verkade i församlingen pastorerna Birger Forell 1929–1942, Erik Perwe 1942–1944 och Erik Myrgren 1944–1945, vilka hjälpte förföljda undan nazisterna under andra världskriget. På husväggen vid ingången till gården finns minnesplaketter över Birger Forell och Erik Perwe. På väggen vid ingången till kyrkan finns en minnesplakett från 2003 över de tyska polismännen Mattick och Hoffman från den lokala polisstationen i stadsdelen Wilmersdorf. Av den ursprungliga byggnaden återstod efter andra världskriget enbart tornet och en av Peter Celsing ritad nybyggnad uppfördes 1952–1955.
Erik Hjalmar Perwe, född 1 januari 1905 i Karlskrona, död 29 november 1944 vid Måkläppen söder om Falsterbo, var en svensk präst, flyktinghjälpare och nazistmotståndare.
I januari 1942 tillträdde han som kyrkoadjunkt vid Hedvigs församling i Norrköping, men lämnade Norrköping drygt ett halvår senare för tjänsten som kyrkoherde och legationspastor vid Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. I Berlin efterträdde Perwe kyrkoherde Birger Forell, som inte längre ansåg sig kunna utföra sitt arbete på grund av att tyska myndigheter kände till att han hjälpte regimkritiker och flyktingar. Perwe fortsatte och fördjupade arbetet med att bistå Berlinsvenskar och hjälpa förföljda människor undan Gestapo och deportation till koncentrations- och förintelselägren. Perwes räddningsinsatser pågick ända tills han förolyckades i november 1944, när Lufthansas trafikflygplan på rutten Berlin-Malmö-Stockholm sköts ned utanför Falsterbo. Erik Perwe efterträddes av Erik Myrgren, tidigare sjömanspräst i Stettin, som fortsatte arbetet till krigsslutet våren 1945. En minnesplakett finns på väggen till Svenska skolan i Berlin. ”I andra världskrigets mörka tid utförde Erik Perwe … i Berlin en humanitär insats av oskattbart värde. Han räddade hundratals hotade och förföljda, främst judar, undan nazisternas terror och förintelse.”
Artikel om Erik Perwe: Svensk präst räddade judar i Berlin

6. Flyktingar i Sverige: Jag hade redan tidigare behandlat den mycket restrektiva flyktingpolitiken som den svenska regeringen hade under den förtsa hälften av Andra Världskriget. Eftersom det nämndes kortfattat i dokumentären om Sverige 1943-1944 så nämnde jag litegrann om ”Kindertransporten”. Här är en längre artikel om de 500 judiska barn som kom till Sverige 1938-1939: Kindertransport. Sist i dokumentären så behandlade man de olika flyktinglägren i bl.a. Dalarna under den senare delen av Andra Världskriget. I Dalarna fanns många läger för olika kategorier flyktingar som kommit till Sverige under kriget. 1943 så fanns runt 50 000 flyktingar sammanlagt i landet. Bland dessa fanns en grupp före detta ryska krigsfångar som lyckats fly från arbetsläger i Norge. Efter påtryckningar från Moskva så kom de att skickas hem. Mellan 1944 och 1946 utlämnade Sverige omkring 2 500–4 000 sovjetiska krigsfångar och militärer, som flytt från tyskt tvångsarbete i Norge, till Sovjetunionen. Utskeppningen började i oktober 1944. En stor del av utskeppningen skedde via Gävle hamn, där de sovjetiska soldaterna fördes ombord på fartyg. Många av de som återfördes till Sovjetunionen mötte ett hårt öde, då de ofta misstänkliggjordes för att ha samarbetat med fienden under sin tid i fångenskap (”Order 270 – krigsfångar = landsförrädare”). Utlämningen var en del av Sveriges anpassningspolitik i krigets slutskede för att bibehålla en god relation med den kommande segrarmakten Sovjetunionen.

7. Nästa gång: Vid vår nästa sammankomst så kommer jag nämna mer om den nya beroendeställning som Sverige hamnat i – anpassningen till Sovjetunionen. Därefter så kommer vi påbörja avslutandet av Andra Världskriget i Norden. Först ut är Finland.

SAMMANKOMST 28

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Sverige 1942-43 – Översikt
2. Sverige och kriget 1943
3. Svenska kvinnor under krigsåren 1942-1944
4. Svensk säkerhetstjänst under Andra VK
5. Nästa gång

1. Sverige 1942-43 – Översikt: Jag startade på ”svarta tavlan” (vita whiteboard-tavlan) idag. Där skrev jag en sammanfattning av situationen i Sverige under 1942 och den första halvan av 1943.
SVERIGE UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET 1942–1943
”EN REALPOLITISK BALANSGÅNG MELLAN ÖVERLEVNAD OCH MORAL”
Samhällsekonomi/mobilisering
Hundratusentals män inkallade (ofta uppemot 300.000 samtidigt Sverige 1940 = 6,35 miljoner invånare) – över 2000 svenska sjömän miste livet under kriget – framförallt folk i handelsflottan)
Ransonering (livsmedel, kaffe, bensin och en andra varor – kaffesurrogat + viss svart marknad – privatbilismen förbjöds – gengas)
Statlig kontroll av produktion och distribution
Psykologiskt försvar – Propaganda (”En svensk tiger”)
Utrikespolitiskt läge
Inrikespolitiskt läge
Censur och utbredd självcensur / Övervakning (register över tiotusentals individer) / Interneringsläger / Sveriges militära kapaciteten byggs upp
Förintelsen
Information om judeförföljelser och massmord före 1943. Dock…
Informationen var ofta fragmentarisk – svår att verifiera
Regeringen lutade sig mot säkerhetspolisens överväganden
Restriktiv flyktingpolitik (Svårt för judar att få asyl / J-stämplade pass / väldigt få judar släpptes in före 1943)
”Försiktighet, osäkerhet, prioritering av nationell säkerhet”
Trots detta – en politisk stabilitet (Samlingsregering) – viss demokrati – ingen svält

1943
Tyskland förlorade slaget om Stalingrad – och trycktes tillbaka i Nordafrika
Svensk neutralitet kom att förändras!
Beroendet av Tyskland kom att minska (Permittenttrafiken upphörde under sommaren 1943)
Samarbetet (och kraven) från de allierade ökade
Sverige börjar spela en mer aktiv roll i kriget (allierade fick använda vissa svenska baser – Sverige kom att bidra med underrättelser till de allierade – flyktingpolitiken kom att förändras (speciellt efter de danska judarnas flykt hösten 1943 samt de norska judarnas öde i november) – utbildning av vissa flyktinggrupper påbörjades (norsk och dansk ”polis”)

2. Sverige och kriget 1943: Jag visade en del av ”Sverige och kriget” som tog upp situationen 1943 – när Sverige sa upp permitteringttrafiksavtalet med Tyskland samt minskade exporten till Tyskland. I filmsnutten som jag visade så kom också fångutväxlingen i Göteborg (oktober 1943) upp.

”Sverige och kriget”1943.
Här är en kort redogörelse för fångutväxlingen i Göteborg 1943: Fångutväxlingen 1943

3. Svenska kvinnor under krigsåren 1942-1944: Många män var inkallade under krigsåren. Andra var fullt upptagna inom produktionen. Detta kom att innebära en hel del för Sveriges kvinnor. Här följer en redogörelse över de svenska kvinnorna 1942-1944.
Under åren 1942–1944 befann sig Sverige i en särskild situation inom ramen för andra världskriget. Landet var formellt neutralt, men i praktiken starkt påverkat av kriget genom handel, militär beredskap och politiska avvägningar. Samhället organiserades som ett beredskapssamhälle där stora delar av den manliga befolkningen var inkallad till militärtjänst. Detta skapade ett omfattande behov av arbetskraft och ansvarstagande inom civilsamhället, vilket i hög grad kom att bäras upp av kvinnor. Det är viktigt att betona att denna förändring inte var resultatet av en aktiv jämställdhetspolitik, utan en konsekvens av krigets krav.
Kvinnornas roll i hemmet: I hemmet fick kvinnor en avgörande roll som kan beskrivas som en form av vardaglig krisledning. Ransonering av mat, kläder och bränsle gjorde hushållet till en central plats för ekonomisk planering och resurshantering. Kvinnor ansvarade för att planera inköp utifrån ransoneringssystemet, hushålla med knappa resurser och använda ersättningsvaror såsom kaffesurrogat. Arbetet blev mer tidskrävande och komplext. Matlagning krävde improvisation och kunskap om alternativa ingredienser, samtidigt som kläder behövde lagas och återanvändas istället för att ersättas. Denna utveckling innebar inte bara en ökad arbetsbörda utan också ett  krav på en organisation av hushållsarbetet.
Arbete utanför hemmet: Utanför hemmet tog kvinnor ett större ansvar inom flera sektorer, särskilt inom sjukvård, handel, administration och jordbruk. De ersatte i viss utsträckning frånvarande män, men till skillnad från situationen i många krigförande länder skedde ingen fullständig omställning av arbetsmarknaden. Kvinnor arbetade i stor utsträckning kvar inom yrken som redan betraktades som “kvinnliga”. Detta innebar att även om arbetsinsatsen ökade, följde inte nödvändigtvis en motsvarande ökning i status, lön eller inflytande. Arbetsdelningen förändrades alltså i praktiken, men inte i grunden i fråga om värdering.
Lottakåren: En central del av kvinnors insatser skedde inom ramen för frivilligarbete och beredskap. Särskilt betydelsefull var Svenska Lottakåren, där över 100 000 kvinnor deltog. Deras arbetsuppgifter omfattade luftbevakning, sjukvård, transporter, förplägnad och administration. Genom dessa insatser stödde de det militära försvaret och möjliggjorde att fler män kunde tjänstgöra i direkt militära funktioner. Samtidigt betraktades deras arbete som stödjande snarare än likvärdigt med militärt arbete, vilket tydliggör hur könsroller och hierarkier bestod trots kvinnors omfattande engagemang.
Psykologiskt klimat och samhällskontroll: Dessa år präglades av oro, disciplin och kontroll. Rädslan för krig och invasion var ständigt närvarande, och staten använde propaganda för att upprätthålla sammanhållning och säkerhet. Ett tydligt exempel är kampanjen ”En svensk tiger”, som uppmanade till tystnad och försiktighet i kommunikationen. Kvinnor påverkades särskilt av detta klimat eftersom de ofta hade en central roll i vardaglig kommunikation, både inom familjen och i lokalsamhället. De bar ett ansvar för att skapa trygghet i hemmet samtidigt som de förväntades bidra till att upprätthålla lojalitet och disciplin i samhället. Samtidigt ökade graden av övervakning och misstänksamhet mot avvikande åsikter.
Flyktingar och humanitära insatser: Flyktingfrågan utgjorde en annan viktig aspekt av perioden. Fram till 1943 förde Sverige en relativt restriktiv flyktingpolitik, men därefter blev hållningen mer generös, bland annat i samband med räddningen av danska judar. Kvinnor deltog aktivt i mottagandet av flyktingar genom arbete inom vård, omsorg och frivilligorganisationer. Här framträder en komplex bild: kvinnor fungerade både som humanitära aktörer och som en del av ett system som tidigare hade begränsat möjligheterna för flyktingar att få skydd.
Familj och vardagsliv: Inom familjelivet innebar männens frånvaro att kvinnor ofta fick fullt ansvar för hushållsekonomi, barn och kontakter med myndigheter. Detta ledde till en ökad praktisk självständighet och en utvidgad kompetens i frågor som tidigare ofta hanterats av män. Samtidigt innebar detta inte nödvändigtvis en ökad social frihet eller förändrad maktposition. Ansvar och belastning ökade, men de strukturella villkoren förblev i stor utsträckning oförändrade.
Klasskillnader: Kvinnors erfarenheter under krigsåren varierade beroende på klass och bostadsort. På landsbygden innebar situationen ofta tungt fysiskt arbete inom jordbruket, medan kvinnor i städerna i högre grad påverkades av ransonering, köer och brist på varor. Detta visar att det inte fanns någon enhetlig kvinnlig erfarenhet av kriget, utan att levnadsvillkoren formades av socioekonomiska faktorer.
De traditionella könsrollerna bestod: Kvinnor förknippades fortsatt med omsorg, hushåll och stödjande funktioner, medan män kopplades till militär och politisk makt. Kvinnor fick större ansvar, men deras inflytande ökade inte i motsvarande grad. Kriget bidrog alltså till att förändra vardagens praktik, men inte fullt ut de normer och föreställningar som styrde synen på kön.
4. Svensk säkerhetstjänst under Andra VK: Den sista delen av dagens sammankomst ägnades åt den svenska säkerhetstjänsten under krigsåren. Under åren 1942–1944 var den svenska underrättelsetjänsten inte en enhetlig organisation utan bestod av flera olika delar med skilda funktioner. Dessa arbetade med utlandsspionage, inrikes säkerhet, signalspaning och militär analys. Trots Sveriges neutralitet utvecklades en omfattande och aktiv underrättelseverksamhet, driven av krigets krav och behovet av kontroll och information.
Historisk bakgrund: Under mellankrigstiden var underrättelseverksamheten begränsad, men från slutet av 1930-talet skedde en tydlig upprustning. Försvarsstaben organiserades med särskilda avdelningar för underrättelser, signalspaning och kryptografi. Signalspaning utvecklades tidigt, och redan 1933 lyckades svenska aktörer knäcka ryska koder. Under andra världskriget ökade resurserna kraftigt, särskilt efter vinterkriget 1939, vilket lade grunden för en mer avancerad underrättelsetjänst.
C-byrån: C-byrån var den centrala organisationen för svensk utlandsspionage. Den bildades 1939 som G-byrån (Gränsbyrån) och omorganiserades 1942 till en självständig enhet under ledning av Carl Petersén (då den bytte namn till C-byrån). Byrån arbetade med agentverksamhet, särskilt i Baltikum och andra strategiskt viktiga områden, och samlade in information om bland annat Tyskland. Organisationen var mycket hemlig och hade direkt koppling till den militära ledningen. Den spelade en avgörande roll i Sveriges underrättelsearbete och växte till en omfattande verksamhet med många anställda, både militärer och civila.
Allmänna säkerhetstjänsten: Den allmänna säkerhetstjänsten fungerade som Sveriges inrikes säkerhetspolis under kriget. Den bildades redan i juni 1938, men fick inga ekonomiska och personella resurser förrän efter den 9 april 1940. Den utvecklades ur polisens säkerhetsarbete och hade som uppgift att övervaka misstänkta individer och politiska grupper, särskilt kommunister. Organisationen arbetade med att motverka spionage och sabotage inom landet. Genom registrering och kontroll av befolkningen bidrog den till statens övervakning och säkerhet, vilket också speglar den ökade kontrollen under krigsåren. Ungefär 200 000 brev granskades varje vecka och 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades under kriget.
FRA och signalspaning: Försvarets radioanstalt (FRA) uppstad gradvis. Från 1938 som en försvarsgemensam inhämtning i Karlskrona och några år senare i form av en sammanslagning av den spaning som bedrevs vid försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoforceringen vid dess kryptoavdelning. Den 1 juli 1942 bildar verksamheten en självständig myndighet med namnet Försvarsväsendets radioanstalt (FRA) med ansvar för signalspaning. Verksamheten byggde vidare på tidigare arbete inom Försvarsstaben och omfattade avlyssning av radiotrafik samt dechiffrering av kodade meddelanden. En av de största framgångarna var när matematikern Arne Beurling knäckte den tyska G-skrivarchiffern 1940, vilket gjorde det möjligt att läsa stora mängder tysk kommunikation. Detta gav Sverige betydande underrättelsefördelar och bidrog indirekt till de allierades kunskap om kriget.
Generalstaben och analysarbete: Generalstaben, särskilt genom Sektion II, ansvarade för att analysera och sammanställa underrättelser från olika källor. År 1942 omorganiserades underrättelseavdelningen till denna sektion, som omfattade både inrikes och utrikes verksamhet. Dess uppgift var att bearbeta information och använda den som underlag för militär planering och strategiska beslut. Detta innebar att Generalstaben hade en mer analytisk och övergripande roll jämfört med de operativa underrättelseorganen.
Underrättelsebyrån (UB): Underrättelsebyrån var en tidigare organisation som arbetade med kontraspionage och inrikes säkerhet. Den hade ansvar för registrering av individer och politisk övervakning. Även om delar av dess funktioner senare överfördes till polisen och säkerhetstjänsten, fortsatte dess arbete att vara viktigt för statens kontroll av misstänkta och “opålitliga” personer. UB kan ses som en föregångare till senare säkerhetsorganisationer.
Militär säkerhetstjänst: Utöver de mer kända organisationerna fanns även en militär säkerhetstjänst utan en tydlig enhetlig struktur. Denna verksamhet fokuserade på kontroll inom försvaret, bland annat genom att identifiera spioner och övervaka värnpliktiga. Den hade kopplingar till interneringsläger och fungerade som en intern säkerhetsfunktion inom militären.
5. Nästa gång: Vi kommer avsluta perioden 1943-1944 och sedan gå över till krigets avslutande år – i Finland.

SAMMANKOMST 27

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Videosnutt – Sverige under Andra VK
2. Videosnutt – Sverige och kriget 1943
3. Svensk granit
4. Sverige – Utrikespolitiskt läge 1942-1943
5. Sverige – Inrikespolitiskt läge 1942-1943
6. HMS Ulven
7. Nästa gång

1. Videosnutt – Sverige under Andra VK: Vi har talat om Sverige under mellankrigstiden samt Sverige under krigsåren 1939-1941 vid ett par tidigare sammankomster (Sammankomsterna 15-17 samt litegrann vid Sammankomst 20). Den första videosnutten jag visade idag sammanfattade mycket kortfattat en del av det vi gått igenom (samt en del vi inte gått igenom).

Sverige under Andra Världskriget (mycket kort sammanfattning)

2. Videosnutt – Sverige och kriget 1943: Jag fortsatte vår sammankomst med att visa ännu en videosnutt (lite längre) om situationen under åren 1942-1943. Denna videofilm var en del av SVTs serie om ”Sverige och kriget” 1943-1944.

Sverige och kriget (Länk till hela detta avsnitt: Sverige och kriget 1943-1944)

3. Svensk granit: I samband med att vi nämnde de viktigaste exportvarorna till Tyskland så visade jag några bilder från Hunnebostrand och Rixö.
Hunnebostrand: Under andra världskriget beställde Nazityskland stora mängder granit från bohuslänska stenbrott, däribland i Hunnebostrand, för att bygga grandiosa segermonument i Berlin, i enlighet med Albert Speers planer för ”Welthauptstadt Germania”.  På Stenhuggarmuseet i Hunnebostrand finns dokumentation, inklusive köpekontrakt från 1941, som visar historien om denna bohuslänska granit. Fram till 1942 levererades granit till Tyskland. När krigslyckan vände under slutet av året omförhandlades kontrakten, stenbrotten fortsatte hugga byggnadssten som lagrades utmed de svenska kusterna och betalades ända fram till krigsslutet, i väntan på Tysklands seger: Hunnebostrand – Stenhuggeri
Rixö: Rixö spelade en viktig roll i stenindustrin under andra världskriget, främst genom leveranser av bohusgranit som var avsedd för Nazitysklands byggnadsprojekt. Stenhuggeriet i Rixö var aktivt och uppgraderades med stenklyvningsmaskiner under denna period. För att England skulle få leveranser, började man 1943 i djupaste hemlighet frakta ut kullager från Anderssons kaj i centrala Lysekil. Under vila, i väntan på avgång, låg båtarna vid Lahälla vid Rixö: beläget i Brastad, Lysekil: Rixö 

4. Sverige – Utrikespolitiskt läge 1942-1943: 1942-1943 så hade Sverige fortfarande en samlingsregeringen. Dess huvudmål var alltjämt att hålla landet utanför kriget. Det geopolitiska läget var utsatt: Norge och Danmark var ockuperade av Tyskland, Finland befann sig i krig med Sovjetunionen, och varje tydlig konfrontation med Tyskland kunde medföra allvarliga risker för Sverige. Sverige pressades till betydande avsteg från neutraliteten, inte minst genom den fortsatta tyska permittenttrafiken genom landet.
På tavlan skrev jag: Permittenttrafiken; Varor (järnmalm, granit, m.m.); Censur

5. Sverige – Inrikespolitiskt läge 1942-1943: Den svenska inrikespolitiken 1942-1943 var en kombination av hög militär beredskap, omfattande statlig styrning och ett spänt samhällsklimat. Staten höll försvarsberedskapen uppe och mobiliserade stora styrkor, samtidigt som det civila livet i hög grad reglerades genom ransonering och kontroll. Många varor kunde endast köpas med ransoneringskort, och bristen på bränsle gjorde att exempelvis fordon i stor utsträckning drevs med gengas. Trots dessa påfrestningar fungerade distributionssystemet relativt väl, och Sverige undvek både svält och större social oro. Politiskt och socialt präglades året av försiktighet. Kommunistskräcken bidrog till att staten upprätthöll ett omfattande kontrollsystem, och även om demokratin formellt bestod var den offentliga friheten begränsad. Här är en artikel (Wikipedia) om de svenska interneringslägren: Interneringsläger i Sverige under Andra VK. Pressen kontrollerades (viss censur), och även om kritiska röster förekom – som Torgny Segerstedts – stod de utanför den officiella linjen, som betonade återhållsamhet och nationell samling.
I KBs tidningsarkiv kan man finna följande notis då det gäller Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
Samtidigt var flyktingpolitiken fortsatt restriktiv, trots att det redan fanns information om förföljelserna av judar i Europa. Endast ett fåtal flyktingar tilläts komma in i landet, vilket visar att politiken inte stod i proportion till den kunskap som fanns. Deportationen av norska judar 1942 bidrog dock till växande protester i Sverige och markerade början på en förändrad opinion. Sammantaget kännetecknades inrikespolitiken av kontroll, försiktighet och stabilitet, men också av tydliga moraliska och politiska spänningar.

6. HMS Ulven: Under en övning i Göteborgs norra skärgård den 15 april 1943 så gick ubåten HMS Ulven på en mina som sprängde ett stort hål i ubåten vilken sjönk omedelbart och samtliga ombord omkom. Jag visade en kort videofilm om denna tragedi:

Jag visade även en PP som jag satt samman (ingen text – jag talade till dessa bilder): Ulven. Den 15 april 2023 så publicerade GP en artikel i samband med att det var 80 år sedan ubåten Ulven sjönk. Här är denna artikeln: HMS Ulven – Artikel i GP 15 april 2023

7. Nästa gång: Nästa gång så kommer vi fortsätta att gå igenom situationen i Sverige 1942-1944…

SAMMANKOMST 26

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge 1942-1944 – kort repetition
2. Norge 1942-1944 – vissa nedslag
3. Nästa gång…

1. Norge 1942-1944 – kort repetition: Jag repeterade en del av den information som jag la upp på min hemsida efter förra lektionen via en PP med bilder. Jag vet att inte alla går in och läser det som jag lägger in på hemsidan så därför repeterar jag dessa delar. En annan orsak är det faktum att jag ofta får ner informationen bättre här (när jag har gott om tid hemma), bättre organiserat och mer information, så då kan det vara bra att repetera detta. Här är den PP jag visade: Norge 1942-1944. Text och en del bilder om Vidkun Quislings regering i februari 1942; norska kyrkans motstånd (med en liten fördjupning om Oslos biskop Eivind Berggrav); norska lärarnas motstånd; Telavåg i april 1942; judeförföljelser (med en liten fördjupning om deportationerna i november 1942); samt flykten till Sverige finns från vår förra sammankomst. Jag tog upp en del om det aktiva motståndet förra gången och det är här jag börjar i denna sammanfattning av vår sammankomst.

Vidkun Quislings bostad – numer Förintelsemuseum

2. Norge 1942-1944 – vissa nedslag: Idag så koncentrerade jag mig framförallt på det aktiva motståndet i Norge, olika motståndsgrupper, kvinnors deltagande i dessa grupper, den tyska ”Säkerhetstjänsten” (som Gestapo), interneringsläger, avrättningar, vardagslivet i landet för de flesta kvinnorna samt den sovjetiska offensiven i norra Norge och de retirerande tyska truppernas ”brända jord”-taktik.

AKTIVT MOTSTÅND: Under 1942 genomgick den norska motståndsrörelsen en tydlig förändring från fragmenterat och spontant motstånd till en mer organiserad och strategiskt samordnad verksamhet. Den ökade repressionen från ockupationsmakten, tillsammans med händelser som lärarstrejken, kyrkans motstånd och inte minst judeförföljelserna och deportationerna hösten 1942, bidrog till att radikalisera och mobilisera bredare delar av befolkningen. Den civila olydnaden visade att nazifieringen av samhället mötte strukturellt motstånd, samtidigt som behovet av bättre koordinering blev uppenbart. I detta sammanhang växte Hjemmefronten fram som en samlande beteckning för både civilt och militärt motstånd, där olika nätverk – från illegal press till flyktorganisationer – började samverka mer systematiskt. En central komponent i denna utveckling var Milorg, som under 1942 konsoliderades som den viktigaste militära motståndsorganisationen. Genom nära samarbete med brittiska SOE (Special Operations Executive) utvecklades Milorg från små, lokala grupper till en rikstäckande struktur organiserad i regionala distrikt. Organisationens fokus låg på militär träning, underrättelseinhämtning och förberedelser för en framtida allierad invasion, snarare än omedelbara storskaliga aktioner. Detta innebar att Milorg byggde upp dolda vapendepåer, etablerade kommunikationslinjer och skapade en disciplinerat organiserad motståndsapparat som kunde aktiveras vid rätt tillfälle. Samtidigt opererade mer offensiva enheter, som Kompani Linge, med sabotage och specialoperationer i nära koppling till brittiska intressen. Under 1943 och 1944 intensifierades motståndsrörelsens verksamhet, både i omfattning och komplexitet. Sabotageaktioner mot infrastruktur, särskilt järnvägar och industriella anläggningar, blev vanligare och mer sofistikerade, med tungvattensabotaget i Telemark som ett tydligt exempel på hur norskt motstånd integrerades i de allierades strategiska krigföring. Parallellt fortsatte den civila delen av Hjemmefronten att upprätthålla motstånd genom illegal press, informationsspridning och stöd till flyktnätverk. Trots hård repression från Gestapo, inklusive arresteringar, tortyr och deportationer till läger som Grini och vidare till Tyskland, lyckades motståndsrörelsen inte bara överleva utan också stärka sin organisatoriska kapacitet. Vid krigets slut 1945 kunde Milorg snabbt mobilisera tiotusentals medlemmar och bidra till att säkra övergången från ockupation till befrielse, vilket understryker hur avgörande uppbyggnadsfasen från 1942 och framåt hade varit.
ILLEGAL PRESS: Den illegala pressen i Norge under ockupationen växte kraftigt efter att den fria pressen tystades 1940–1941 och utvecklades till en omfattande parallell informationsstruktur. Över 300 olika illegala tidningar gavs ut, med upplagor som varierade från små lokala tryck till tiotusentals exemplar per nummer. Den mest kända publikationen, London-Nytt, nådde mot slutet av kriget upplagor på upp mot 100 000 exemplar. Sammantaget innebar detta att hundratusentals norrmän regelbundet tog del av illegal press, vilket visar att verksamheten hade stor samhällelig betydelse och inte var en marginell företeelse. Distributionen var den mest avancerade och riskfyllda delen av organisationen och byggde på decentraliserade nätverk. Systemet bestod av små, isolerade celler där varje individ endast kände till ett fåtal kontakter, vilket minskade risken vid arresteringar. Kurirer – ofta kvinnor och ungdomar – transporterade tidningar dolt i exempelvis väskor, cyklar eller barnvagnar, ibland även i matleveranser eller vedlass. Spridningen skedde via lokala nätverk som arbetsplatser, skolor och kyrkor, där mottagare kunde läsa, kopiera och distribuera materialet vidare. Genom att original trycktes i små upplagor och sedan reproducerades lokalt i flera led uppstod en exponentiell spridning. Nätverken band samman både stad och landsbygd, och flyktlinjer, särskilt till Sverige, användes även för transport av material. Samtidigt var riskerna mycket stora. Innehav av illegal press kunde leda till arrestering, fängelse eller deportation till koncentrationsläger som Ravensbrück. Själva distributionen betraktades av ockupationsmakten som sabotage och kunde bestraffas mycket hårt, vilket understryker det höga personliga pris som många var beredda att betala för att upprätthålla informationsflödet.ANDRA MOTSTÅNDSKANALER: Den illegala pressen var en central informationskälla under ockupationen, men den fungerade tillsammans med flera andra parallella kanaler som kompletterade och förstärkte informationsflödet. En av de viktigaste externa källorna var radiosändningar från BBC i London, ofta kallade “London Radio” eller “Kringkastingen fra London”. Genom dessa fick norrmän tillgång till både nyheter och konkreta instruktioner till motståndsrörelsen. Efter att radioapparater konfiskerades 1941 blev lyssnandet dock riskfyllt och i praktiken en illegal handling. Samtidigt spelade muntliga nätverk – den så kallade “ryktesbørsen” – en avgörande roll. Information spreds via arbetsplatser, familjer och offentliga miljöer som köer, där den illegala pressen ofta fungerade som utgångspunkt och rykten som en effektiv multiplikator. Utöver detta användes även mer indirekta och symboliska kommunikationsformer. Symboliskt motstånd, som att bära kungens monogram (H7) eller delta i gemensamma manifestationer, fungerade som en form av icke-verbal kommunikation med tydliga politiska budskap. Kyrkan utgjorde också en viktig kanal där präster genom predikningar kunde uttrycka kritik mot nazifieringen och bidra till moralisk mobilisering, delvis skyddade av kyrkans ställning i samhället. Slutligen användes flygblad och affischer som snabbare och mer tillfälliga informationsmedel, särskilt för att organisera aktioner, strejker och protester. Tillsammans bildade dessa kanaler ett mångfacetterat och robust system för informationsspridning och motstånd.
SABOTAGE- OCH MOTSTÅNDSGRUPPER: Den norska motståndsrörelsen under andra världskriget bestod av flera olika typer av organisationer med skilda funktioner – från rena sabotagegrupper till militära strukturer och underrättelsenätverk. Bland de tidigaste och mest aktiva sabotageorganisationerna fanns Osvaldgruppen, ledd av Asbjørn Sunde, som redan från 1941 genomförde sprängningar mot järnvägar, industrier och tysk logistik. I huvudstaden verkade Oslogjengen, en elitgrupp med koppling till Special Operations Executive, som utförde avancerade sabotage, särskilt mot fartyg i Oslo hamn. Här ingick profiler som Max Manus och Roy Nielsen, vilka deltog i flera uppmärksammade operationer. Även Pellegruppen, ledd av Ragnar Sollie, spelade en central roll genom den omfattande hamnaktionen i Oslo den 23 november 1944.
Parallellt med dessa sabotagegrupper fanns mer organiserade och strategiskt inriktade motståndsstrukturer. Milorg var den största organisationen och fungerade som en underjordisk armé med fokus på utbildning, mobilisering och förberedelser inför en allierad invasion, men deltog även i sabotageinsatser tillsammans med regionala grupper som Saborg. Kompani Linge, tränad i Storbritannien av SOE, genomförde några av de mest avancerade specialoperationerna, däribland tungvattenaktionen. Samtidigt säkerställde Shetlandsgjengen livsviktiga transporter av sabotörer, vapen och agenter mellan Norge och Storbritannien, medan underrättelsenätverket XU samlade in och förmedlade strategisk information till de allierade, vilket möjliggjorde mer precisa operationer.
Efter kriget kom erkännandet av dessa grupper att variera. Milorg och Kompani Linge fick hög status och integrerades delvis i det norska försvaret, medan Shetlandsgjengen också erkändes för sina avgörande insatser trots stora förluster. Oslogjengen och dess medlemmar, särskilt Max Manus, blev starka symboler för motståndskampen. Däremot fick Osvaldgruppen och Pellegruppen länge begränsat erkännande, främst på grund av politiska faktorer och hårda repressalier under kriget, där många medlemmar arresterades, torterades eller avrättades. XU:s verksamhet hölls länge hemlig och uppmärksammades först senare, men betraktas idag som en avgörande del av det allierade underrättelsearbetet. Tillsammans visar dessa grupper hur motståndet i Norge var brett organiserat och bestod av kompletterande funktioner som gemensamt bidrog till att försvaga den tyska ockupationsmakten.
SABOTAGE 1942-1944: Under den tyska ockupationen genomfördes ett stort antal sabotageaktioner i Norge, riktade mot transport, industri och militär infrastruktur. Redan 1942 var Osvaldgruppen mycket aktiv och utförde sprängningar av järnvägslinjer, lok och industrimål i Østlandsområdet för att störa tyska trupptransporter och försörjning. Samma år, den 2 februari 1942, genomförde gruppen sprängningen av Østbanestasjonen i Oslo – en av de första större sabotageaktionerna i huvudstaden. En av de mest betydelsefulla insatserna skedde den 27–28 februari 1943 vid Vemork i Rjukan, där sabotörer från Kompani Linge i samarbete med brittiska Special Operations Executive förstörde anläggningen för tungt vatten, vilket kraftigt försvårade Tysklands kärnvapenprogram.

Tungvattensanläggningen vid Vermok (Rjukan) förstörs – februari 1943
Senare samma år, i september 1943, genomförde Oslogjengen fartygssabotage i Oslo hamn med hjälp av magnetminor, där bland andra Max Manus deltog. Under 1943–1944 intensifierades sabotage mot järnvägsnätet av Milorg och Saborg för att hindra tyska truppförflyttningar. Den 20 februari 1944 sänktes färjan Hydro på Tinnsjøen av motståndsmän med koppling till Kompani Linge, vilket stoppade en viktig transport av tungt vatten till Tyskland.

Sänkningen av MS Hydro – februari 1944
Under 1944 fortsatte Oslogjengen sina attacker mot tyska fartyg i Oslo hamn, och den 23 november samma år genomförde Pellegruppen en av de största sabotageaktionerna i Norge, där fyra fartyg sänktes och två skadades vid Aker och Nylands mekaniska verkstäder.
KVINNOR I MOTSTÅNDSRÖRELSEN: Kvinnor spelade en central men länge underskattad roll i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Forskningen visar att minst 1 000–1 200 kvinnor deltog aktivt, men att det verkliga antalet sannolikt var betydligt högre – vissa uppskattningar pekar på flera tusen, särskilt mot slutet av kriget när Milorg växte kraftigt. Samtidigt satt omkring 4 000 kvinnor som politiska fångar under ockupationen, och över 100 deporterades till läger som Ravensbrück concentration camp. Detta visar tydligt att kvinnornas deltagande inte var marginellt, utan omfattande och riskfyllt. Kvinnornas insatser var avgörande för att motståndsrörelsen skulle fungera. De arbetade som kurirer, smugglade meddelanden, vapen och radioapparater, producerade och distribuerade illegal press samt ordnade falska identitetshandlingar och gömställen. De deltog också i flyktinghjälp, bland annat genom att hjälpa människor över gränsen till Sverige, och fungerade ofta som sambandslänkar mellan lokala grupper och kontakter i utlandet. Vissa kvinnor deltog även i underrättelsearbete och i enstaka fall i väpnade operationer. Sammantaget utgjorde de en nödvändig infrastruktur bakom motståndet – inte bara som stöd, utan som aktiva aktörer i hela organisationen.
Flera framträdande kvinnor visar bredden i motståndsarbetet. Anne-Sofie Østvedt hade en ledande roll inom underrättelsenätverket XU och var från 1943 dess näst högsta chef – en av de mest inflytelserika positionerna i hela motståndsrörelsen. Liv Grannes arbetade operativt för både Milorg och den brittiska Special Operations Executive i Nordnorge och var en nyckelperson i transport- och flyktnätverk. Sigrid Helliesen Lund representerar den humanitära sidan av motståndet, där hon genom hjälparbete räddade förföljda, särskilt judar. Motståndsarbetet var förenat med stora risker. Minst 26 kvinnor dog som en direkt följd av sitt deltagande: tre i strid, tre avrättades av tyskarna (Ruth Johanne Andersen, Sigrid Hammerø och Helene Johannessen) vid Grini 1944 – medan andra dog i fångenskap eller under flyktförsök. Trots att deras insatser länge varit mindre synliga i historieskrivningen står det idag klart att utan kvinnornas arbete hade den norska motståndsrörelsen haft betydligt svårare att fungera effektivt.
GESTAPO – TYSK SÄKERHETSTJÄNST: Under andra världskriget byggde den tyska ockupationsmakten upp en omfattande säkerhetsapparat i Norge genom Gestapo och Sicherheitsdienst (SD). I de största städerna etablerades centrala högkvarter som fungerade som nav för övervakning, förhör, tortyr och repression. I Oslo låg huvudbasen i Victoria Terrasse, där många motståndsmän förhördes och utsattes för tortyr. Byggnaden blev en stark symbol för ockupationens brutalitet. I staden fanns även fängelset Møllergata 19, där fångar ofta hölls innan de skickades vidare till läger som Grini. Liknande centra fanns i andra delar av landet. I Trondheim användes Misjonshotellet som Gestapohögkvarter och var nära kopplat till verksamheten vid Falstad samt avrättningar i regionen, där Gerhard Flesch var en central aktör. I Bergen låg högkvarteret i Veiten 3, där politiska fångar förhördes och misshandlades innan de ofta fördes vidare till Ulven. I Kristiansand fanns ett av de mest ökända tortyrcentren, känt som Arkivet, medan Stavanger och nordnorska städer som Tromsø hade mindre, men ändå viktiga lokala kontor. Sammantaget utgjorde dessa platser kärnan i den nazistiska säkerhetsstrukturen i Norge. De fungerade som sammanlänkade noder i ett system där arrestering följdes av förhör och tortyr, vidare till fängsling, deportation till läger eller i vissa fall avrättning. Systemet var avgörande för att upprätthålla kontrollen över befolkningen och slå ner motståndsrörelsen under ockupationen.
Victoria Terrasse i Oslo
Misjonshotellet i Trondheim
Veiten 3 i Bergen
Arkivet i Kristiansand
INTERNERINGSLÄGER: Under andra världskriget byggde den tyska ockupationsmakten och den norska kollaborationsregimen upp ett mycket omfattande lägersystem i Norge. Forskningen uppskattar att det fanns omkring 300–500 läger och fångplatser, från större fång- och interneringsläger till hundratals mindre arbetsläger. Omkring 40 000–50 000 personer passerade genom de norska lägren, och därtill hölls cirka 90 000 sovjetiska krigsfångar i landet. De viktigaste lägren var Grini, Falstad, Ulven, Arkivet och Berg. Grini blev det största centrala lägret för politiska fångar och motståndsmän, medan Falstad fungerade både som fångläger och avrättningsplats. Ulven blev tidigt känt för brutal behandling, Arkivet i Kristiansand användes för systematiska förhör och tortyr, och Berg är särskilt förknippat med interneringen av norska judar före deportation vidare till läger som Auschwitz-Birkenau.
Den största delen av lägersystemet bestod av arbetsläger, särskilt i Nordland, Troms och Finnmark, där sovjetiska krigsfångar utnyttjades som tvångsarbetskraft vid byggen av järnvägar, vägar och militära befästningar, bland annat längs Nordlandsbanan. Förhållandena var extremt hårda, med svält, sjukdomar, misshandel och mycket hög dödlighet. Totalt dog omkring 13 000–15 000 människor i läger i Norge, varav cirka 13 000 var sovjetiska krigsfångar. Därutöver avrättades flera hundra norska och utländska fångar. I Falstadskogen genomfördes stora avrättningar: minst 43 norrmän, 101 ryssar och 62 serber dödades där 1943–1945. I Grini avrättades åtta personer, varav sex den 21 juli 1944 som tysk vedergällning efter attentatet mot Hitler. Sammantaget visar lägersystemet i Norge hur ockupationsmakten kombinerade politisk repression, raspolitik och ekonomiskt utnyttjande, där både norska civila och utländska krigsfångar drabbades hårt.
Ansvarsförhållandena varierade mellan olika typer av läger. De större lägren för politiska fångar, som Grini och Falstad, stod främst under kontroll av SS och Gestapo inom den tyska säkerhetsapparaten, medan arbetslägren för krigsfångar oftast styrdes av Wehrmacht eftersom de var kopplade till militära byggprojekt. Den norska kollaborationsregimen deltog också genom polis, vakter och administrativ personal, men under tysk överordnad kontroll. Lägersystemet var därför inte bara ett militärt nätverk utan en bred administrativ struktur som band samman arrestering, förhör, tvångsarbete, deportation och avrättning inom den nazistiska ockupationspolitiken i Norge.
”VARDAGSLIVET” FÖR KVINNOR: Kvinnornas vardagsliv i Norge under den tyska ockupationen 1940–1945 var långt ifrån enhetligt och präglades av både anpassning, utsatthet, motstånd och i vissa fall samarbete. Redan före invasionen hade vissa kvinnoorganisationer förberett sig för kris och krig, men under ockupationen begränsades kvinnors organisationsfrihet snabbt när föreningar förbjöds eller underställdes nazistisk kontroll. För de flesta kvinnor handlade vardagen framför allt om att få hushållet att fungera under svåra förhållanden. Ransonering av mat, kläder och bränsle innebar långa köer, byteshandel och ständiga försök att ersätta bristvaror. Många kvinnor fick också ett större ansvar för familjens försörjning när män var inkallade, fängslade, på flykt eller frånvarande av andra krigsskäl. Samtidigt påverkades vardagen av tyska soldaters närvaro, rörelsebegränsningar och en ständig osäkerhet kring angiveri, arresteringar och maktmissbruk.
Kvinnor spelade också en central roll i motståndsarbetet, även om deras insatser länge undervärderades. De fungerade som kurirer, organiserade gömställen, deltog i illegal press och hjälpte flyktingar över gränsen till Sverige. Deras arbete var en viktig del av hemmafrontens infrastruktur, och riskerna var stora: 103 norska kvinnor deporterades till Ravensbrück, främst för motståndsarbete, och flera dog i fångenskap. För judiska kvinnor blev situationen ännu mer katastrofal. Vid deportationerna 1942 fördes kvinnor och barn bort tillsammans med övriga judar från Norge, och de flesta mördades efter ankomsten till Auschwitz. Samtidigt valde vissa kvinnor att stödja ockupationsregimen genom Nasjonal Samlings kvinnoorganisationer, som bedrev propaganda, social verksamhet och praktiskt stöd åt den tyska krigsinsatsen. En annan utsatt grupp var de så kallade “tyskerjentene”, kvinnor som hade relationer med tyska soldater. Efter kriget utsattes många av dem för offentlig förnedring, social stigmatisering och ibland rättsliga åtgärder. Sammantaget visar detta att kvinnornas historia under ockupationen rymmer hela spektrumet från vardaglig överlevnad till motstånd, förföljelse, politiskt samarbete och hårda efterkrigsuppgörelser.
NORDNORGE 1944: I Nordnorge hösten 1944 blev kriget särskilt brutalt när fronten från öst nådde Norge. Bakgrunden var att Tyskland efter nederlagen på östfronten hade försvagats kraftigt, samtidigt som Finland i september 1944 slöt vapenstillestånd med Sovjetunionen. Därmed tvingades den tyska 20. bergsarmén dra sig tillbaka från norra Finland mot Norge. Den sovjetiska offensiven, den så kallade Petsamo–Kirkenesoffensiven, inleddes den 7 oktober 1944 och riktades mot de tyska ställningarna i Petsamoområdet och vidare västerut. Offensiven gick snabbt, och den 25 oktober nådde sovjetiska styrkor Kirkenes och drev bort tyskarna. Det var första gången norskt territorium befriades från tysk ockupation. Sovjetunionens mål var dock främst att säkra gränsområdet och slå ut de tyska positionerna där, inte att fortsätta en större offensiv längre västerut i Norge. Samtidigt genomförde tyskarna en reträtt som blev förödande för civilbefolkningen. På order av Hitler tillämpades den brända jordens taktik i Finnmark och norra Troms: hus, gårdar, kyrkor, hamnar, broar och offentliga byggnader förstördes systematiskt för att inte kunna utnyttjas av de framryckande sovjetiska styrkorna. Omkring 80–90 procent av bebyggelsen i Finnmark förstördes, och städer som Kirkenes och Hammerfest lades i stort sett i ruiner. Även boskap dödades och viktiga försörjningsresurser förstördes. Civilbefolkningen tvingades till mass­evakuering söderut under mycket svåra förhållanden, ofta med båt eller till fots i vinterklimat. Omkring 50 000 människor evakuerades, medan andra försökte undgå tvångsevakueringen genom att gömma sig i grottor, lador eller provisoriska skydd. Många levde sedan under vintern i mycket primitiva förhållanden. Den mest intensiva fasen av offensiven och reträtten pågick från början av oktober till början av november 1944, men följderna blev långvariga: Nordnorge lämnades sönderbränt, avfolkat och traumatiserat, och skillnaden mellan krigets erfarenheter i norr och i söder blev mycket tydlig.

Jag avslutade sammankomsten med att visa en liten del av ”Den glömda armén” som handlade om situationen i norra Norge 1944(-1945).

3. Nästa gång…: Nästa gång så kommer vi tillbaka till Sverige under Andra VK.

SAMMANKOMST 25

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge 1940-1942 – kort repetition
2. Norge 1942-1944
3. Nästa gång…

1. Norge 1940-1942 – kort repetition: Eftersom presentationen av Norge mellan 1940-1942 inte syns så väl så gick jag igenom den vid vår sammankomst. Ofta är det så att en hel del av den information som jag presenterat under vår sammankomst blir betydligt bättre organiserad och delar som jag ej hunnit ta upp kommer med när jag sätter ihop materialet. Här är presentationen: Norge under Andra VK 1940-1942.

2. Norge 1942-1944: Nästa punkt på dagordningen var den fortsatta tyska ockupationen av Norge 1942 fram till slutet av 1944. Jag startade denna del med att ta med en händelse i början av 1942 som jag ej tidigare hade nämnt – att Vidkun Quisling blev regeringschef i februari.
Vidkun Quisling blir ”Ministerpresident”: Vidkun Quisling utnämndes den 1 februari 1942 till ministerpresident i det ockuperade Norge genom ett beslut initierat och kontrollerat av den tyska ockupationsmakten under Josef Terboven. Utnämningen innebar att en formell norsk regering etablerades, men den saknade suveränitet och fungerade inom ramar fastställda av Tyskland. Syftet var att ge ockupationen en nationell fasad och effektivisera administrationen, samtidigt som den verkliga makten fortsatt låg hos den tyska civilförvaltningen och militären. Konsekvenserna av hans utnämning blev dels en ökad institutionalisering av samarbetet med Nazityskland, där Quislings regering genomförde lagstiftning, propaganda och samhällsomdaning i nazistisk riktning, dels en skärpning av förtrycket genom samarbete i repression, inklusive förföljelser av judar och motståndare. Resultatet blev ett system där en norsk kollaborationsregering administrerade landet i vardagen, men där den avgörande politiska och militära makten låg kvar hos den tyska ockupationsmakten, framförallt Josef Terboven.
Ökat motstånd: När Vidkun Quisling utnämndes till ministerpresident möttes detta av en snabb och tydlig avvisande reaktion från stora delar av befolkningen. En omedelbar effekt var en fördjupning av den passiva motståndskulturen. Redan före 1942 hade många norrmän tagit avstånd från Nasjonal Samling, men Quislings formella maktövertagande gjorde lojalitetsfrågan mer akut. Tjänstemän, lärare, präster och andra samhällsbärande grupper markerade i ökande grad att de inte erkände regimen som legitim. Detta tog ofta formen av så kallad ”isfront” – social isolering av regimtrogna, vägran att samarbeta samt symboliska handlingar som att undvika offentliga uttryck för stöd. Särskilt tydlig blev reaktionen inom kyrkan och utbildningsväsendet. Inom veckor efter utnämningen utvecklades öppna konflikter, där präster och biskopar tog avstånd från statens kontrollanspråk och lärare motsatte sig nazifiering av skolan. Dessa reaktioner var inte spontana upplopp utan organiserade, kollektiva och i huvudsak icke-våldsamma protester, vilket gjorde dem svårare att slå ned utan att riskera bredare samhällsoro. Samtidigt ökade också stödet för den illegala motståndsrörelsen och lojaliteten med den norska exilregeringen i London. Quislings utnämning bidrog därmed till en tydligare polarisering: en liten minoritet anslöt sig aktivt till regimen, medan majoriteten av befolkningen antingen deltog i eller sympatiserade med olika former av motstånd.
En bild från utnämningen av Vidkun Quisling 1 februari 1942
Motståndet ökar – Norska kyrkan: Konflikten skärptes särskilt 1942 när Quislingregimen försökte nazifiera kyrkan och underordna den staten. Detta innebar bland annat krav på lojalitet mot regimen och försök att påverka predikningar och kyrklig verksamhet i ideologisk riktning. Som svar organiserade norska biskopar och präster ett omfattande motstånd. Redan i februari 1942 lämnade de flesta av landets biskopar sina ämbeten i protest, och omkring 90 procent av prästerna följde efter genom att vägra samarbeta med myndigheterna. Detta var en medveten form av civil olydnad, där kyrkan markerade sin självständighet gentemot staten. Trots att präster formellt avsattes fortsatte många sin verksamhet informellt, med gudstjänster och själavård utanför statens kontroll. Kyrkorummen blev därmed viktiga platser för stillsamt motstånd och för att upprätthålla samhällelig sammanhållning. Ockupationsmakten svarade med repressiva åtgärder, inklusive arresteringar och övervakning, men lyckades aldrig fullt ut kontrollera kyrkan eller bryta dess inflytande. Kyrkans motstånd hade stor symbolisk och praktisk betydelse. Den bidrog till att legitimera civilt motstånd i bredare delar av samhället, i likhet med exempelvis lärarstrejken 1942. Samtidigt visade kyrkans agerande att även institutioner med stark tradition av samarbete med staten kunde sätta moraliska gränser för politisk maktutövning. Kyrkan utgjorde en av de mest konsekventa och organiserade motståndsaktörerna i det ockuperade Norge.
Biskop Eivind Berggrav i husarrest. Han var central i att organisera ”Kyrkans grund” (Kirkens Grunn) 1942, där präster vägrade lyda Quisling-regimens order och avsade sig sina statliga ämbeten.
Mer motstånd – Lärarstrejken: Lärarstrejken i Norge 1942 var en omfattande civil olydnadsaktion under den tyska ockupationen, där norska lärare vägrade att medverka i nazifieringen av skolan. Strejken började som en protest mot att Quisling-regimen tvingade lärare att bli medlemmar i nazistiska organisationer och att undervisa efter nazistiska läroplaner.
Den 20 mars 1942 arresterades 1100 manliga lärare, och hälften av dessa skickades till Kirkenes för tvångsarbete. Här har vi några som satts i interneringslägret i Kirkenes.
Här är en artikel om lärarprotesterna 1942 lite mer i detalj: Lärarprotester 1942

Telavåg i april 1942: Det är helt klart att det ökade civila mostståndet kom att sepela en viss roll när tragedin i Telavåg utspelade sig. Jag nämnde lite om denna tragedi kortfattat vid vår förra sammankomst och visade en bit av en dokumentär om ”Barnen i Telavåg”. Här är en sammanfattning om vad som hände i Telavåg:
Telavåg var en liten norsk kustby som under andra världskriget blev ett centrum för motståndsarbete och flykttrafik till Storbritannien via den så kallade Nordsjöfarleden. Efter den tyska invasionen 1940 användes byn som bas för både flyktingtransporter och hemliga operationer organiserade av brittiska och norska agenter. När två norska motståndsmän våren 1942 dödade tyska säkerhetspoliser (Gestapo-officerare) i en eldstrid efter att ha blivit avslöjade, utlöste detta en brutal vedergällning från den tyska ockupationsmakten. Som kollektiv bestraffning beordrade rikskommissarie Josef Terboven att hela Telavåg skulle utplånas. Hus sprängdes och brändes, alla invånare arresterades och deporterades, och byn upphörde i praktiken att existera. Männen skickades till koncentrationsläger där många dog, medan kvinnor och barn internerades och familjer splittrades under flera år. Händelsen är ett tydligt exempel på nazisternas strategi att använda terror mot civila för att krossa motstånd. Efter kriget återuppbyggdes Telavåg, och tragedin har blivit en stark symbol för både lidande och motstånd i Norges historia.
Här är den artikeln om Telavåg som jag publicerade förra veckan (om någon missat den): Populär Historia – Tragedin i Televåg
Fotografi av samtliga invånare i Telavåg – före katastrofen i april 1942
Judar i Norge 1942: Under andra världskriget bodde 2 173 judar i Norge. När Tyskland ockuperade landet 1940 började nazisterna gradvis förfölja den judiska befolkningen. Först registrerades judar och deras egendom konfiskerades. År 1942 började massarresteringar. Den 26 november så deporterades 558 judar på två stycken fartyg MS Donau och MS Monte Rosa till Stettin i Tyskland. Sedan fördes de via tåg direkt till koncentrationslägret Auschwitz. Majoriteten av dem gasades ihjäl med en gång de kom till Auschwitz. De övriga skickades till slavarbete. Totalt under kriget deporterades minst 775 norska judar. Endast 26 överlevde kriget.
Samtidigt lyckades många judar fly till Sverige. Motståndsrörelsen organiserade hemliga flyktvägar över gränsen och räddade hundratals människor.
Efter kriget har Norge diskuterat sitt ansvar för dessa händelser, och regeringen har senare bett om ursäkt för den roll norska myndigheter spelade.
Här är en AI-bild av deporteringarna den 26 november 1942
Efter kriget så har s.k. snubbelstenar satts in i gatan så att vi inte glömmer vad som hände med de personer som en gång bodde vid denna adress.
Flykt till Sverige: Den långa svensk-norska gränsen gjorde det möjligt för många norrmän att fly till Sverige under kriget. De kom ofta till fots genom skogar och fjäll med hjälp av guider och organiserade flyktnätverk. Flykten var mycket riskfylld på grund av ett flertal tyska patruller, norska kolloberatörer och under vintern ett tufft klimat. Sammanlagt flydde omkring 50 000 personer till Sverige, antalet varierade över tid: under de första åren var flykten mer begränsad (några tusen per år), medan 1942 ökade den kraftigt och nådde tiotusentals under krigets senare år. I Sverige togs flyktingarna emot av myndigheter och frivilligorganisationer och de fick boende, mat, sjukvård samt möjlighet att arbeta eller studera. En del av flyktingarna kom att organiseras militärt i så kallade polistrupper (cirka 15 000 norrmän utbildades för att bidra till Norges återuppbyggnad efter kriget). Samtidigt räddades flera norska judar genom flykt till Sverige (över en tredje del av den judiska befolkningen – drygt 700-800). Efter krigsslutet 1945 återvände de flesta flyktingarna. Insatsen kom att ses som ett viktigt exempel på nordisk solidaritet, där Sveriges neutralitet gjorde landet till en viktig fristad.
Motståndsrörelsen utvecklas – ”Hjemmefronten”:  Under 1942 genomgick den norska motståndsrörelsen en tydlig förändring från fragmenterat och spontant motstånd till en mer organiserad och strategiskt samordnad verksamhet. Den ökade repressionen från ockupationsmakten, tillsammans med händelser som lärarstrejken, kyrkans motstånd och inte minst judeförföljelserna och deportationerna hösten 1942, bidrog till att radikalisera och mobilisera bredare delar av befolkningen. Den civila olydnaden visade att nazifieringen av samhället mötte strukturellt motstånd, samtidigt som behovet av bättre koordinering blev uppenbart. I detta sammanhang växte Hjemmefronten fram som en samlande beteckning för både civilt och militärt motstånd, där olika nätverk – från illegal press till flyktorganisationer – började samverka mer systematiskt. En central komponent i denna utveckling var Milorg, som under 1942 konsoliderades som den viktigaste militära motståndsorganisationen. Genom nära samarbete med brittiska SOE (Special Operations Executive) utvecklades Milorg från små, lokala grupper till en rikstäckande struktur organiserad i regionala distrikt. Organisationens fokus låg på militär träning, underrättelseinhämtning och förberedelser för en framtida allierad invasion, snarare än omedelbara storskaliga aktioner. Detta innebar att Milorg byggde upp dolda vapendepåer, etablerade kommunikationslinjer och skapade en disciplinerat organiserad motståndsapparat som kunde aktiveras vid rätt tillfälle. Samtidigt opererade mer offensiva enheter, som Kompani Linge, med sabotage och specialoperationer i nära koppling till brittiska intressen. Under 1943 och 1944 intensifierades motståndsrörelsens verksamhet, både i omfattning och komplexitet. Sabotageaktioner mot infrastruktur, särskilt järnvägar och industriella anläggningar, blev vanligare och mer sofistikerade, med tungvattensabotaget i Telemark som ett tydligt exempel på hur norskt motstånd integrerades i de allierades strategiska krigföring. Parallellt fortsatte den civila delen av Hjemmefronten att upprätthålla motstånd genom illegal press, informationsspridning och stöd till flyktnätverk. Trots hård repression från Gestapo, inklusive arresteringar, tortyr och deportationer till läger som Grini och vidare till Tyskland, lyckades motståndsrörelsen inte bara överleva utan också stärka sin organisatoriska kapacitet. Vid krigets slut 1945 kunde Milorg snabbt mobilisera tiotusentals medlemmar och bidra till att säkra övergången från ockupation till befrielse, vilket understryker hur avgörande uppbyggnadsfasen från 1942 och framåt hade varit.
Illegal press: Den illegala pressen kom att bli ett av motståndsrörelsens viktigaste verktyg. Genom hemligt tryckta tidningar och flygblad spreds sann information som motverkade nazistisk propaganda och gav befolkningen hopp. Trots strikt censur lyckades dessa publikationer nå en mycket stor publik – sammanlagt trycktes hundratusentals exemplar, och eftersom varje tidning ofta lästes av flera personer nådde de i praktiken en stor del av befolkningen. Arbetet med den illegala pressen var förenat med stora risker och krävde både mod och noggrann organisation. De som deltog riskerade hårda straff, men fortsatte ändå att producera och sprida material. Detta bidrog till att hålla motståndsviljan levande och stärka sammanhållningen i samhället. Den illegala pressen blev därmed en central del av motståndet och ett kraftfullt uttryck för civil olydnad under ockupationen.
Andra motståndskanaler: Utöver den illegala pressen använde den norska motståndsrörelsen flera andra kommunikationskanaler för att sprida information och organisera sitt arbete under den tyska ockupationen. Hemliga radiosändningar var särskilt viktiga, både för att ta emot nyheter från utlandet och för att hålla kontakt med allierade, som Storbritannien. Kurirer spelade också en central roll genom att transportera meddelanden, instruktioner och material mellan olika delar av landet, ofta under stor risk. Dessutom användes kodade meddelanden och symboler för att undvika att information avslöjades. Dessa kommunikationsvägar var avgörande för att samordna motståndsaktioner och upprätthålla kontakten mellan olika grupper. Trots hotet från den tyska säkerhetstjänsten lyckades motståndsrörelsen bygga upp ett effektivt nätverk som gjorde det möjligt att organisera sabotage, underrättelsearbete och flyktvägar. Tillsammans bidrog dessa kanaler till att stärka motståndet och försvåra den tyska kontrollen över Norge.

Den glömda armén:

SAMMANKOMST 24

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Grönland 1940-1944
2. Norge 1940-1942
3. Nästa gång…

Först en liten St. Patrick’s hälsning!
1. Grönland 1940-1944: Jag gick igenom Grönland ganska snabbt under vår förra sammankomst. Bilderna jag visade var inte fullständigt organiserade så därför visade jag följande PowerPoint idag, dels som en repetition men också som en mer organiserad och bättre presentation av Grönland 1940-1944: Grönland under Andra VK.

2. Norge 1940-1942: Jag visade några bilder när jag dels repeterade ockupationen av Norge i april-maj 1940 samt en del av fortsättningen – fram till katastrofen i Telavåg april 1942: Norge under Andra VK 1940-1942. I samband med Telavåg så visade jag de första 15 minuterna på en dokumentär om Telavåg.

Barnen från Telavåg – fångar i det Tredje Riket – del 1

Barnen från Telavåg – fångar i det Tredje Riket – del 2
Här är en artikel om Telavåg: Populär Historia – Tragedin i Televåg

3. Nästa gång…: Vi har nått fram till tragedin i Telavåg. Under vår nästa sammankomst så kommer vi fortsätta att gå igenom Norge under ockupationen, fram till slutet av 1944.

SAMMANKOMST 23

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Island 1940-1944
2. Grönland 1940-1944
3. Nästa gång…

Jag utlovade en översättning av den isländska artikeln och den kommer i slutet av dagens texter och filmer/fotografier om Island under åren 1940-1944.

1. Island 1940-1944: Före andra världskriget hade Island omkring 120 000 invånare och ekonomin var nästan helt beroende av fiske och handel. Industrin var begränsad och infrastrukturen var relativt svag. Den 1 december 1918 fick Island en viss självständig ställning genom ett avtal med Danmark, men unionen bestod fortfarande (bland annat gemensam utrikespolitik samt regent). Under 1930-talet drabbades Island hårt av den globala ekonomiska depressionen. Arbetslösheten steg och många människor levde under enkla förhållanden. När kriget bröt ut 1939 förklarade Island sig neutralt. Eftersom Island ligger mitt i Nordatlanten, ungefär halvvägs mellan Nordamerika och Europa så var landets position mycket viktig för kontrollen av sjöfarten i Atlanten. Under kriget transporterade USA enorma mängder vapen, mat och material till Storbritannien. Dessa transporter skedde i stora konvojer av handelsfartyg. Problemet var att tyska ubåtar försökte sänka dessa fartyg. Om Tyskland kunde använda Island som militärbas skulle de kunna angripa konvojerna ännu effektivare. Detta var något de allierade absolut ville förhindra. Situationen förändrades dramatiskt i den 9 april då Tyskland invaderade Danmark och Norge. Eftersom Island fortfarande var i union med Danmark skapade detta en mycket osäker situation. Island blev plötsligt isolerat från sin regering i Köpenhamn. Storbritannien fruktade att Tyskland skulle försöka ta kontroll över ön. Om det skedde skulle hela Atlantens försvar kunna hotas. Därför beslutade britterna att agera snabbt.
En kort sammanfattning av den isländska ekonomin under 1930-talet: Islands ekonomi under 1930-talet
Jag visade ett par filmer som gav oss en liten bild av Island under 1930-talet.

Jordbruket var det centrala i det isländska samhället eftersom det försörjde befolkningen.

Men det var fiskeindustrin som var helt avgörande för inkomster från utlandet!

En unik film – Eva Braun på semester på Island sommaren 1939.

Kriget kommer till Island: Den 10 maj 1940 landsteg brittiska trupper i Reykjavik. Operationen kallades Operation Fork. Islands regering protesterade mot invasionen eftersom den bröt mot landets neutralitet. Men regeringen hade ingen militär möjlighet att göra motstånd. Britterna tog snabbt kontroll över viktiga platser i landet:
• hamnar
• radiostationer
• telegrafsystem
• strategiska vägar
De arresterade också tyska medborgare som befann sig på Island. Invasionen genomfördes utan strider. Nu var Island ett ockuperat land. Den brittiska ockupationen skildrades så här i engelsk propaganda.

Brittiska trupper på Island
Här följer ett par texter som tar upp Island under Andra Världskriget: Ockupationen av Island / Island under Andra VK och så översättningen på artikeln från förra veckan: Mordet på en 13-årig flicka under ockupationen. Jag visade också några bilder från tiden: Island under ockupationen

2. Grönland 1940-1944: Invasionen av Danmark i april 1940, som en del av Operation Weserübung, skapade ett politiskt och administrativt vakuum i den danska kolonin Grönland. Ön, tillhörde en stat som nu stod under tysk ockupation, blev i praktiken isolerad från moderlandet. Detta väckte farhågor hos de allierade makterna, särskilt i Storbritannien, USA och Kanada, som alla var medvetna om Grönlands geostrategiska betydelse i Nordatlanten. Ön hade stor betydelse både för transatlantiska flyg- och sjöförbindelser och för den viktiga mineralen kryolit, som var avgörande för aluminiumproduktion i krigsindustrin.
Efter en överenskommelse 1941 mellan USA och den danska ambassadören i Washington etablerade USA en omfattande militär närvaro på Grönland. Under de följande krigsåren anlades ett nätverk av flygfält, hamnanläggningar och depåer som fungerade som mellanlandnings- och försörjningspunkter för transatlantiska flygningar mellan Nordamerika och Europa. Därtill uppfördes radiofyrar, radiostationer och väderstationer, vilka spelade en central roll för navigering och meteorologisk övervakning i Nordatlanten. Amerikanska styrkor anlade även artilleripositioner, räddningsstationer och andra installationer avsedda att säkra ön mot eventuella tyska operationer. Parallellt kom US Coast Guard att stå för en betydande del av den civila sjötrafiken och logistiken längs både den västliga och östliga kusten.
Krigsåren medförde också betydande ekonomiska förändringar. Eftersom handelsförbindelserna med Danmark bröts omorienterades Grönlands ekonomi mot Nordamerika. Handeln kom i stället att bedrivas främst med USA och Kanada. Den fortsatta exporten av kryolit till den amerikanska krigsindustrin gav viktiga inkomster. Tillsammans bidrog dessa faktorer till ett ekonomiskt uppsving som inte bara var temporärt utan också ledde till en mer varaktig omstrukturering av Grönlands handelsmönster och ekonomiska integration i den nordatlantiska regionen. Krigstidens utveckling kom därmed att markera ett tydligt brott med det tidigare, starkt Danmarkcentrerade koloniala ekonomiska systemet.
Här är två texter om Grönland före och under Andra Världskriget:
1. Grönland 1930-1944 – Ekonomi och befolkning 
2. Grönland under Andra Världskriget
Jag visade några bilder från Grönland under Andra Världskriget. Här är dessa bilder bättre strukturerade i en PP-presentation: Grönland
…och här är ett kort amerikanskt videoklipp om Grönland under Andra Världskriget

Grönland under Andra Världskriget

3. Nästa gång…: Norge under den tyska ockupationen 1940-1944

SAMMANKOMST 22

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Översikt Danmark 1940-1944
2. Färöarna 1940-1945
3. Nästa gång…

Det allra första jag gjorde under denna sammankomst var att visa en text som jag ”fastnade i” då jag undersökte förhållandena på Island under Andra Världskriget. Här är den text som jag visade:

Morð á 13 ára stúlku á tímum hernámsins óskráð.
Hingað til hefur verið talið að hersetumenn hafi myrt þrjá Íslendinga á tímum hernámsins. Nýfundin gögn og upplýsingar benda til að morðin hafi verið fjögur. Á tímum hernámsins á Íslandi skarst stundum í brýnu milli hersetumanna og íbúa, og þónokkur dæmi um alvarlegar árásir af hálfu hermannanna. Nýfundin gögn styðja þá kenningu að andlát unglingsstúlku á hernámsárunum hafi verið ranglega skráð sem andlát af völdum sjúkdóms. Stúlkan varð fyrir árás af hendi bandarísks hermanns, sem að öllum líkindum dró hana til dauða.
Gísli Jökull rifjaði upp þau morð sem skráð hafa verið opinberlega. Fyrsti Íslendingurinn sem var drepinn af hermönnum var Þórður Sigurðsson. Hann særðist lífshættulega eftir að bandarískir hermenn skutu á hóp Íslendinga á veitingastað í Hafnarfirði þann 8. nóvember 1941. Hann lést þremur dögum síðar. Hermennirnir fengu fimm ára fangelsisdóm.
Gunnar Einarsson var skotinn af hermanni, sem skaut á bifreið sem Gunnar var farþegi í, þann 14. mars 1942. Ökumaðurinn hafði ekki farið eftir skipun hermannsins að stöðva bílinn. Hermaðurinn var sýknaður af herrétti. Þriðja morðið er hið óhugnalegasta. Hermaður skaut tólf ára pilt í höfuðið þann 27. maí 1942. Hann lést samstundis. Eftir morðið gekk hermaðurinn hinn rólegasti í burtu. Herréttur dæmdi hermanninn ósakhæfan og hann var vistaður á geðdeild.
Þá leikur grunur á að hermaður hafi verið að verki þegar Kristján Guðjónsson var drepinn á jóladag 1945, en hann fannst látinn í yfirgefnum herskála. Málið upplýstist aldrei.
Færsluna birti Gísli Jökull í ljósmyndahópi á Facebook. ”Þá kemur kona og skrifar undir færsluna; þarna vantar frænku mína, Steinunni,“ segir Gísli Jökull. „Og ég varð strax mjög áhugasamur um það vegna þess að ef það var raunin, þá voru engar heimildir um það.”
Gísli Jökull lagðist þá í rannsóknarvinnu og fékk meðal annars aðstoð fjölskyldu Steinunnar við upplýsingaöflun. Afraksturinn af rannsókninni var birtur í nýjasta hefti Andvara, tímariti Hins íslenzka þjóðvinafélags. Stúlkan hét Steinunn Sigurðardóttir, kölluð Lilla, fædd 7. ágúst 1931. Hún lést 19. apríl 1945. Á timarit.is fann Gísli Jökull dánartilkynningu um Steinunni og minningargrein eftir kennara hennar.
”En það tók tíma að finna atvikið sem leiddi til þess að hún deyr. Og það er árás sem á sér stað nokkrum mánuðum fyrr, og hún er til í gömlum dagbókum lögreglu,” segir Gísli Jökull.Lögregluskýrsluna fann hann með hjálp gamals rannsóknarlögreglumanns. Þar kemur fram að hermaðurinn hafi ráðist á Steinunni með hnífi en hún streist á móti og hlotið sár af. Eftir að hafa fundið lögregluskýrsluna fann Gísli frétt um árásina á timarit.is.
Gísli telur að meiðsli Steinunnar hafi verið mun alvarlegri en talið var, en samkvæmt frásögnum ættingja Steinunnar varð hún mjög veik eftir árásina. ”Hún hefur án efa fengið höfuðhögg, því að þær lýsingar eru til hjá fjölskyldunni að hún var eiginlega ófær um nokkuð eftir þetta,” segir Gísli. ”Hún var alltaf rúmliggjandi, með mikinn höfuðverk, og svo deyr hún nokkrum mánuðum seinna.”
Dánarorsök var aftur á móti skráð heilahimnubólga, samkvæmt dánarvottorði sem ættingjar óskuðu eftir og fengu afhent. Gísli Jökull bendir á að nú á dögum sé vitað meira um afleiðingar höfuðáverka, sem geti komið fram löngu síðar. ”Heilahimnubólga og alvarlegur höfuðáverki eru með mjög lík einkenni.”

”Hún fær loksins að vera til”
Herdís Dögg Sigurðardóttir, barnabarn systur Steinunnar, var sú sem kom Gísla Jökli á sporið. Hún segist þakklát fyrir að saga Steinunnar sé loksins komin fram. ”Hún lendir í árás og deyr 13 ára gömul, og mér þykir mjög vænt um að hún fær nú loksins að vera til,” segir Herdís Dögg.
”Hún var horfin, það mátti ekki tala um hana á heimilinu, svo var þetta ekki skráð. Þannig að mér þykir mjög vænt um það að það sé loksins komið upp á yfirborðið hvað kom fyrir hana,” segir Herdís Dögg.
Steinunn var ömmusystir Herdísar Daggar. Steinunn gat, samkvæmt frásögn fjölskyldu hennar, ekki borið kennsl á árásarmanninn. Enginn virðist hafa verið dreginn til ábyrgðar. Gísli Jökull telur þó nokkuð víst að sannleikurinn varðandi dauða Steinunnar sé kominn í ljós, tæpum áttatíu árum eftir dauða hennar. ”Auðvitað getum við ekki sagt með 100% vissu að þetta sé svona, en það eru yfirgnæfandi líkur á að þetta sé rétt hjá frænkunni og þetta sé óskráð morð úr seinni heimsstyrjöldinni.”

Länk till källan: Morð á 13 ára stúlku á tímum hernámsins óskráð (en bra övning i det äldre nordiska språket… Jag kommer med en svensk översättning efter vår nästa sammankomst)

1. Översikt Danmark 1940-1944: Eftersom jag aldrig tidigare haft en tvåterminers föreläsningsserie om ”Norden under Andra Världskriget” så märker jag ganska ofta att det fattas en hel del material som jag skulle kunna haft nytta av. När jag samlade in uppgifter om de danska motståndsrörelserna, de stora demonstrationerna 1943 och 1944 samt de olika terroristorganisationer som kom att angripa de danska motståndsrörelserna (och en hel del olika civila mål som inte hade med motståndsrörelserna att göra) så saknade jag en kronologisk lista över denna information. Så jag satte samman en egen lista (som jag kommer utvidga nästa gång jag har denna kurs). Som en repetition gick jag igenom denna lista under vår sammankomst: Kronologisk översikt Danmark 1940-1944

2. Färöarna 1940-1945: Då jag sökte material om Färöarna så fann jag en informativ filmsnutt som jag visade (danskt tal – engelsk text).

Färöarna under Andra Världskriget

Brittisk ockupation av Färöarna: Operation Valentine, den brittiska ockupationen av Färöarna under andra världskriget, inleddes efter Operation Weserübung, den tyska invasionen av Danmark och Norge. I april 1940 ockuperade Storbritannien de strategiskt viktiga Färöarna (en del av Danmark) för att förhindra en tysk invasion. Färöarna blev en del av British Northern Garrisons, en ökedja över Atlanten mellan Orkney och Island. Brittiska trupper lämnade kort efter krigets slut.
Bakgrund: Vid tiden för Danmarks kapitulation 1940 hade Färöarna status som amt (län) i det danska riket. Öarnas lokala styre bestod av amtmanden eller länsprefekten Carl Aage Hilbert och en församling, Løgting. På morgonen den 9 april upphörde telegrafkommunikationen mellan Danmark och Färöarna abrupt, men radion rapporterade snart om kapitulationen till Färöarna. Efter erfarenheterna från första världskriget ansåg vissa tyska sjöstrateger, särskilt viceamiral Wolfgang Wegener, att en defensiv sjöstrategi var fel och att det bästa sättet att använda tysk sjöstyrka vore att gå till offensiv i sjökrigföring mot Storbritannien. Wegener och hans lärjungar hävdade att Tyskland först kunde få obegränsad tillgång till öppet hav efter erövringen av Norge, Shetland, Färöarna och Island, så för att kringgå Storbritanniens marina järngrepp var skandinavisk neutralitet irrelevant. År 1925 hade Wegener utvecklat sina idéer, vilka publicerades i boken Die Seestrategie des Weltkrieges 1929. Wegeners idéer kom att genomsyra tysk flottplanering, även om de inte var uttryckligen riktade mot Storbritannien förrän våren 1938. Tydligen var den brittiska amiralitetet omedveten om ett sådant tyskt intresse i Skandinavien förrän i april 1939 då ”Hans Majestäts regerings chefsrådgivare”, Robert Vansittart, uppmärksammade First Sea Lord, amiral Backhouse, på Wegeners bok. Efter invasionen och ockupationen av Danmark den 9 april 1940 höll premiärministrarna Neville Chamberlain och Paul Reynaud samma eftermiddag ett möte med det anglo-franska högsta krigsrådet i London. SWC höll med om att lämpliga åtgärder skulle vidtas för att ockupera Färöarna. Nästa dag skrev amiralitetets förste lord, Winston Churchill, till förste sjölorden, amiral Pound: ”Vi måste också utnyttja våra fördelar på Färöarna”.
Ockupation: För att förhindra att tyskarna använde Färöarna som bas för kryssare och ubåtar som kunde delta i handelsräder, inledde brittiska styrkor Operation Valentine. Den 11 april sattes systerfartygen HMS Havant och HMS Hesperus från 9:e jagarflottiljen i Home Fleet in för att undersöka den lokala politiska situationen i Tórshavn. Även den 11 april utsåg vice marinchefen Tom Phillips överstelöjtnant Thomas B.W. Sandall att leda en grupp Royal Marines, Force Sandall, och bege sig till Färöarna för att göra försvarsförberedelser vid Kongshavn (nuvarande Runavík) på Skálafjørður och i Tórshavn i samarbete med prefekt Hilbert. Force Sandall bestod av 13 officerare och 180 män från Royal Marines och var utrustad med två 3,7″ haubitsar. Den tog ombord Royal Navy-kryssaren HMS Suffolk vid Scapa Flow. Gruppen inkluderade en ny brittisk konsul i Thorshavn, Frederick Mason. Samma dag, med ilska som svepte över landet och huvudtyngden föll på amiralitetet, talade Churchill till ”ett oroligt och upprört underhus” och meddelade att Färöarna skulle ockuperas: ”Vi ockuperar just nu Färöarna, som tillhör Danmark och som är en strategisk punkt av stor vikt, och vars folk visade all vilja att ta emot oss med varm aktning. Vi ska skydda Färöarna från alla krigets strängheter och etablera oss där bekvämt via sjöväg och luft tills den stund kommer då de ska överlämnas till Danmark, befriade från det usla herrskap de har kastats in i av tysk aggression”. Den 12 april var HMS Suffolk på väg till Färöarna. Ett meddelande sändes på BBC:s radio. Ett flygplan från Royal Air Force (RAF) sågs över färöarnas huvudstad Tórshavn samma dag. Den 12 april genomförde de två Royal Navy-jagarna HMS Havant och HMS Hesperus ubåtsjaktoperationer innan de gick in i Tórshavn. Efter ett möte med prefekt Hilbert och Kristian Djurhuus (ordförande för Løgtinget) sammankallades ett krismöte i Løgting samma eftermiddag. Självständighetsvänliga medlemmar försökte förklara Färöarnas självständighet från Kungariket Danmark men blev nedröstade. Ett officiellt tillkännagivande gjordes senare som tillkännagav ockupationen och beordrade nattlig mörkläggning i Tórshavn och grannorten Argir, censur av post och telegrafi samt förbud mot användning av motorfordon under natten utan tillstånd. Den 13 april eskorterades HMS Suffolk in i Tórshavns hamn av jagarna Havant och Hesperus. Överste T. B. W. Sandall och Frederick Mason träffade sedan den danske prefekten Carl Aage Hilbert, som svarade med vad Sandall uppfattade som en formell protest, även om han hävdade att han på grund av Danmarks ockupation inte formellt kunde representera den danska regeringen. Han accepterade britternas villkor med motiveringen att de inte skulle försöka lägga sig i öarnas inre angelägenheter. En formell protest gjordes av Løgting.
Efterföljande händelser
Den färöiska flaggan: Efter att Tyskland ockuperat Danmark tillät inte längre den brittiska amiralitetet färöiska fartyg att föra dansk flagg. Detta var av betydande betydelse med tanke på fiskeflottans betydelse för färöarnas ekonomi. Efter intensiva diskussioner mellan de brittiska ockupationsmyndigheterna, de färöiska myndigheterna och den danska prefekten, samt samtal mellan Storbritanniens utrikesdepartement och Danmarks ambassad i London, erkände de brittiska myndigheterna den 25 april 1940 den färöiska flaggan – Merkið – som Färöarnas civila flagga.
Lovat Scouts: Faroes Force ersattes den 27 maj av soldater från Lovat Scouts, ett skotskt regemente. Färöarna utsattes för sporadiska attacker av Luftwaffe-flygplan men en invasion försöktes aldrig. Drivande sjöminor visade sig vara ett betydande problem och ledde till förlust av många fiskebåtar och deras besättningar. Trålaren Nýggjaberg sänktes den 7 mars 1942 nära Island; 21 färöiska sjömän dödades i den största förlusten av färöiska liv under kriget. Färöiska fartyg hissade färöisk flagga och målade FAROES/FØROYAR på fartygens sidor för att Royal Navy skulle identifiera dem som ”vänliga”. År 1942 ersattes Lovat Scouts av Cameronians (Scottish Rifles).
Psilander-affären: Den 20 juni 1940 anlände sex svenska örlogsfartyg till Färöarna. Fyra, HSwMS Psilander, Puke, Romulus och Remus, var jagare köpta från Italien och på väg till Sverige. Den femte, passagerarfartyget Patricia, hade använts för att ta jagarbesättningen till Italien och tog civila passagerare tillbaka. Den sjätte, tankern Castor, hade byggts om till marin status för att bunkera fartygen. Royal Navy beslagtog alla fartyg under beväpnat hot och flyttade dem till Orkney. Även om Sverige var neutralt och inte i krig, fruktade Storbritannien att Tyskland skulle beslagta fartygen om de fortsatte till Sverige. Efter politiska förhandlingar säkrade Sverige deras återkomst. Royal Navy hade plockat ifrån utrustning och orsakat skador på fartygen, för vilket Storbritannien senare betalade ersättning. Den svenske befälhavaren kritiserades av andra svenska officerare för att ha gett upp fartygen utan motstånd.
Civil förvaltning: För att förhindra inflation överstämplades danska kronsedlar i omlopp på öarna med en märkning som angav deras giltighet endast på Färöarna. Den färöiska krónan (tekniskt sett den danska kronan på Färöarna) fastställdes till 22,4 kronor per ett pund sterling. Nödsedlar gavs ut och färöiska sedlar trycktes senare av Bradbury Wilkinson i England.
Flygplats: Det enda flygfältet på Färöarna byggdes 1942–43 på ön Vágar av Royal Engineers under befäl av överstelöjtnant William E. Law. RAF Vágar användes för tankning, service och som nödlandningsbas på Nordatlantens flygfärje. Efter kriget övergavs den och återöppnades som den civila Vágar-flygplatsen 1963. Majoriteten av den brittiska personalen på Färöarna var stationerad på Vágar och arbetade mestadels med byggandet av flygfältet. Drivkraften på vänster sida var i full styrka på vägarna på ön Vágar tills brittiska trupper lämnade Färöarna.
Dödsfall: Mer än 200 färöiska sjömän miste livet till sjöss under andra världskriget, de flesta på grund av kriget. Ett monument till deras minne står i Tórshavns kommunalpark. Flera färöiska fartyg bombades eller sänktes av tyska ubåtar eller av drivande sjöminor. Färöiska fiskefartyg fiskade havet nära Island och runt Färöarna och transporterade sin fångst till Storbritannien för försäljning. Minst en flygolycka orsakade brittiska dödsfall. Fem av en besättning på sex omkom i en krasch med ett RAF-flygplan den 9 november 1942. Från 1944 minskades den brittiska garnisonen avsevärt.
Efterspel: En plakett restes av brittiska veteraner i Tórshavns domkyrka som uttrycker tack för den vänlighet som färöarna visat dem under deras närvaro. Ungefär 170 äktenskap ägde rum mellan brittiska soldater och färöiska kvinnor; den brittiske konsuln, Frederick Mason (1913–2008), gifte sig också med en lokal kvinna, Karen Rorholm. Under ockupationen fick Løgting fulla lagstiftande befogenheter, om än som en åtgärd med tanke på ockupationen av Danmark. Även om Island i den isländska folkomröstningen 1944 blev en självständig republik, vägrade Churchill att acceptera en förändring av Färöarnas konstitutionella status medan Danmark fortfarande var ockuperat. Efter befrielsen av Danmark och slutet på andra världskriget i Europa upphörde ockupationen i maj 1945 och de sista brittiska soldaterna lämnade i september. Erfarenheten av självstyre under kriget gjorde att en återgång till den förkrigsstatus som amt (län) var orealistisk och impopulär. Folkomröstningen om färöisk självständighet 1946 ledde till lokal autonomi inom det danska riket 1948. Det största påtagliga tecknet på den brittiska närvaron är landningsbanan på Vágar flygplats. Andra påminnelser inkluderar sjökanonerna vid fästningen Skansin i Tórshavn, som tjänade som brittiskt militärhögkvarter. Efter ockupationen ökade antalet multipel skleros på Färöarna, något som amerikanska och tyska neuroepidemiologer som John F. Kurtzke och Klaus Lauer tillskriver närvaron av ockuperande brittiska soldater som återhämtade sig från multipel skleros på öarna. År 1990 organiserade den färöiska regeringen British Week, en hyllning till 50-årsjubileet av den vänskapliga ockupationen. Firandet närvarades av HMS Brilliant och en Royal Marines-orkester. Sir Frederick Mason, den tidigare brittiske krigskonsuln på Färöarna, var också närvarande, 76 år gammal.

I samband med att jag talade om Färöarna så visade jag några bilder: Färöarna under Andra VK

3. Nästa gång…: Vid vår nästa sammankomst så kommer vi tala om Island och Grönland under Andra VK. Som ett litet ”smakprov” så visade jag en liten filmsnutt från Island 1941:

Island 1941

SAMMANKOMST 21

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Översikt Danmark 1942-1944
2. Danmark 1942-1944
3. Motståndsrörelsen
4. Medlöpare…
5. Flykten över Sundet
6. Nästa gång…

1. Översikt Danmark 1942-1944: Jag startade sammankomsten med att visa en skämtteckning ”Mor Danmark”
samt en PP (PowerPoint) om Danmark 1942-1944: DANMARK 1942-1944

2. Danmark 1942-1944: I oktober 1942 skickade Adolf Hitler ett långt, smickrande födelsedagstelegram till kung Kristian. Kungen svarade med ett enkelt Spreche Meinen besten Dank aus. Chr. Rex (”Ger mitt bästa tack. kung Christian”) vilket fick Führern att bli rasande över denna avsiktliga förolämpning och allvarligt skada danska relationer med Tyskland. Hitler kallade omedelbart tillbaka sin ambassadör och utvisade den danska ambassadören från Tyskland. Den fullmäktigade Rente-Fink ersattes av Werner Best och order om att slå ner på Danmark utfärdades. Hitler krävde också att Erik Scavenius skulle bli statsminister, och alla kvarvarande danska trupper beordrades att lämna Jylland.
1942/1943: När kriget drog ut på tiden blev den danska befolkningen alltmer fientlig mot tyskarna. Soldater stationerade i Danmark hade funnit större delen av befolkningen kall och avlägsen från ockupationens början, men deras vilja att samarbeta hade gjort relationen fungerande. Regeringen hade försökt avskräcka från sabotage och våldsamt motstånd mot ockupationen, men hösten 1942 ökade antalet våldsamma motståndshandlingar stadigt till den grad att Tyskland för första gången förklarade Danmark som ”fiendeterritorium”. Efter slagen vid Stalingrad och El-Alamein ökade motståndet, våldsamma och symboliska, snabbt.
VAL 1943: I mars 1943 tillät tyskarna att ett allmänt val hölls. Valdeltagandet var 89,5 %, det högsta i något danskt parlamentsval, och 94 % röstade på ett av de demokratiska partierna bakom samarbetspolitiken medan 2,2 % röstade på det samarbetsfientliga Dansk Samling. 2,1 % röstade på nazistpartiet, nästan motsvarande de 1,8 % partiet fått i valet 1939.
Augustiupproret 1943: Valet, missnöjet och en växande känsla av optimism om att Tyskland skulle besegras ledde till omfattande strejker och civila oroligheter sommaren 1943. Den danska regeringen vägrade att hantera situationen på ett sätt som skulle tillfredsställa tyskarna, som den 28 augusti 1943 ställde ett ultimatum till regeringen, inklusive följande krav: Ett förbud mot att samlas offentligt, förbjud strejker, införande av utegångsförbud, censur skulle genomföras med tysk hjälp, särskilda (tyska militära) domstolar skulle införas, och dödsstraff bör införas vid sabotage. Dessutom beordrades staden Odense att betala en böter på 1 miljon kronor för dödandet av en tysk soldat som dödades i staden, och gisslan skulle hållas som säkerhet. Den danska regeringen vägrade, så den 29 augusti 1943 upplöste tyskarna officiellt den danska regeringen och införde undantagstillstånd. Den danska regeringen lämnade in sin avskedsansökan, men eftersom kung Kristian aldrig officiellt accepterade den, fortsatte regeringen att fungera de jure fram till krigets slut. I verkligheten—till stor del tack vare initiativet från utrikesministeriets ständige sekreterare Nils Svenningsen—hade all daglig verksamhet överlämnats till de ständiga sekreterarna, som i praktiken drev sitt eget ministerium. Tyskarna administrerade resten av landet, och det danska parlamentet sammanträdde inte under resten av ockupationen. Eftersom utrikesministeriet ansvarade för alla förhandlingar med tyskarna hade Nils Svenningsen en ledande position i regeringen.
Sänkt dansk flotta: I förväntan på en tysk räd mot Köpenhamns hamnar hade den danska flottan instruerat sina kaptener att motstå tyska försök att ta kontroll över deras fartyg. Flottan lyckades sänka 32 av sina större fartyg, medan Tyskland lyckades beslagta 14 av de större och 50 av de mindre fartygen. Tyskarna lyckades senare bärga och utrusta 15 av de sänkta fartygen. Under sänkningen av den danska flottan beordrades ett antal fartyg att försöka fly till svenska vatten, och 13 fartyg lyckades med detta försök, varav fyra var de större fartygen; två av de större fartygen hade stannat i säker hamn på Grönland. Kustförsvarsfartyget Niels Juel försökte bryta sig ut ur Isefjorden, men attackerades av Stukas och tvingades gå på grund.
Flykten över Sundet 1943: I början av oktober 1943 så hade man från tysk sida bestämt att samtliga danska judar skulle föras till olika koncentrationsläger. Tack vare den information som olika judiska grupper mottog från den tyske diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz så lyckades de allra flesta danska judar ta sig till Sverige.
Folkstrejken 1944: Folkstrejken startade som en spontan protest måndagen den 26 juni 1944 på varvet Burmeister & Wain i Köpenhamn i protest mot tvångsarbeten, den terror mot befolkningen som det nazistvänliga Schalburgkorpset genomförde med bland annat utomrättsliga avrättningar och den nazistiska Petersgruppen sprängande och nedbrännande av Tivoli två dagar tidigare samt som svar på det utegångsförbud tyskarna infört. Den spontana protesten att gå hem tidigare från jobbet initierades av den oppositionella socialdemokratiska politikern Poul Nielsen vilket ledde först till att 300 – 400 varvsarbetare gick hem och kl 14 den dagen hade 1200 lämnat jobbet i förtid. En del stadsbor struntade i utegångsförbudet och började bygga barrikader.
Fler och fler anslöt sig till protesten, barrikadbyggandet och trotsandet av utegångsförbudet i Köpenhamn under de kommande dagarna trots att redan första dagen blev 10 dödade och 46 skadade av den skottlossning som utbröt när de tyska soldaterna sköt mot den danska civilbefolkningen. Fredagen den 1 juli införde den civile tyska befälhavaren Werner Best militärt undantagstillstånd och lät spärra av hela staden. Motståndsrörelsens samordningskommitte, Frihedsrådet, svarade med att utlysa generalstrejk som skulle fortsätta tills undantagstillståndet upphävts och Schalburgkorpset avlägsnats från staden. Samma dag hade sympatistrejker spridit sig över hela Själland och även till Jylland och även spårvagnsförarna i Köpenhamn strejkade. Tyskarna svarade med att stänga av gas, vatten och el i Köpenhamn. Förutvarande dag hade de avrättat åtta motståndsmän och denna dag besköt de barrikaderna i Köpenhamn med följd att 51 dog och över 300 sårades. Führern ingrep samma dag eftersom ”Tysklands kornbod”, Danmark, var mycket viktig för den fortsatta krigsinsatsen. Han beskyllde Best för att ha provocerat fram strejken genom utegångsförbud och offentliga avrättningar. Resultatet blev att Best hävde undantagstillståndet, Schalburgkorpsets medlemmar fick kasernförbud och tyska soldater förbjöds att beskjuta danska civila. Detta framfördes måndagen den 4 juli i radio av de danska politikerna, socialdemokraternas Vilhelm Buhl och den konservative Ole Bjørn Kraft. De flesta av arbetarna återgick dock aldrig till arbetet nästa dag utan inväntade istället motståndsrörelsens Frihedsråds proklamation om att segern var vunnen och att folk nu kunde återuppta arbetet. Den kom tisdagen den 5 juli med uppmaningen att återgå till arbetet den 6 juli, vilket folket åtlydde.
Dansk polis arresteras: Gestapo hade begränsat förtroende för den danska polisen, som totalt hade 10 000 medlemmar. 1 960 av dessa arresterades och deporterades till Tyskland den 19 september 1944.
Dansk flotta och polis i Sverige: Hösten 1944 bildade fartygen i Sverige officiellt en dansk flottflotta i exil. År 1943 tillät svenska myndigheter 500 danska soldater i Sverige att utbilda sig som ”polisstyrkor”. Hösten 1944 höjde Sverige detta antal till 4 800 och erkände hela enheten som en dansk militärbrigad i exil. Danskt samarbete fortsatte på administrativ nivå, med den danska byråkratin under tysk ledning.
Sabotagen ökar: Sabotage, som inte hindrades av regeringsmotstånd, ökade mycket i frekvens och allvar, även om det sällan var av särskilt allvarlig oro för tyskarna. Trots detta hade den danska motståndsrörelsen vissa framgångar, som på D-dagen då tågnätet i Danmark stördes i flera dagar, vilket fördröjde ankomsten av tyska förstärkningar till Normandie. En underjordisk regering upprättades och den illegala pressen blomstrade. Allierade regeringar, som varit skeptiska till landets engagemang att bekämpa Tyskland, började erkänna Danmark som en fullvärdig allierad.
3. Motståndsrörelsen: Den danska motståndsrörelsen, ett samlingsnamn för ett stort antal olika grupper som aktivt, bland annat genom sabotage och avrättningar av kollaboratörer motarbetade den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. Någon större samordning av motståndet förekom inte före grundandet av Danmarks frihedsråd 16 september 1943. Frihedsrådet sågs av grundarna som en alternativ regering vars viktigaste uppgift var att samordna de olika motståndsgruppernas aktioner. Rådet tog bland annat på sig uppgifterna att fördela de vapen som de allierade levererade och upprätthålla en illegal informationsverksamhet (illegala tidningar och flygblad). Frihedsrådet upplöstes i juli 1945. De två största danska motståndsgrupperna var Holger Danske och BOPA (Borgerlige partisaner). Holger Danske hade som mest cirka 350 aktiva medlemmar, av vilka 64 stupade i aktion eller avrättades. Gruppen genomförde över 100 sabotageaktioner och avrättade omkring 200 kollaboratörer. BOPA, som trots namnet ursprungligen var en kommunistisk grupp, grundad av ett antal veteraner från spanska inbördeskriget, genomförde cirka 1000 sabotageaktioner. Som mest hade BOPA omkring 160 medlemmar av vilka 38 stupade. En av de första motståndsgrupperna som kom att bildas var en grupp skolungdomar – Churchillklubben. Här är lite mer information om de olika motståndsgrupperna:
Churchillklubben: Churchillklubben
BOPA: BOPA
Holger Danske: Holger Danske motståndsgrupp
Hvidstengruppen: Hvidstengruppen
Motståndet kom att ta sig många olika uttryck, både planerade och mer spontana uttryck:
Sabotage: Sabotage 1940-1945
Augusti 1943: Augustiupproret 1943
Folkstrejken 1944: Folkstrejken 1944 – när danskarna utmanade naziststyret
Här är en kort videofilm över motståndet i Danmark. Den visar ganska tydligt problemet med de små grupper av medlöpare som fick ganska stort utrymme i det danska samhället under åren 1943-1945 (speciellt Schalburggruppen). Videon fokuserar på Folkstrejken 1944.

Folkstrejken 1944

4. Medlöpare…: Förutom det danska nazistpartiet (DNSAP) så kom det att bildas ytterligare grupper som stödde den tyska närvaron i Danmark. De flesta av dessa grupper uppstod under den senare delen av den tyska närvaron, när motståndet mot den tyska överhögheten ökade. Här är lite mer information om dessa olika grupper:
DNSAP: DNSAP
Frikorps Danmark: Frikåren i Danmark
Schalburggruppen: Schalburgkorpset
Petergruppen: Petergruppen

 HIPO: HIPO
Lorenzengruppen: Lorenzengruppen
5. Flykten över Sundet: Efter den danska regeringens protest och beslutet att avgå i slutet av augusti 1943 utsattes Danmark för en omfattande tysk hämnd. I oktober beslutades att alla judar skulle avlägsnas från Danmark och föras till olika koncentrationsläger. Tack vare den information som den tyske diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz gav till olika judiska grupper samt åtgärder från danska civila transporterades den stora majoriteten av de danska judarna till säkerhet i det neutrala Sverige med fiskebåtar och motorbåtar. Hela evakueringen varade i två månader. Här är en artikel från Populär Historia om flykten: 1943 – danska judar flyr till Sverige.

Danska judar lyckas fly till Sverige i Oktober-November 1943

6. Nästa gång…

SAMMANKOMST 20

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Pohjantähti/Stella Polaris
2. G som i hemlig
3. Underrättelsetjänsten i Sverige (och Göteborg)
4. Kvinnor i det svenska underrättelseväsendet
5. Danmark – Protektoratet 1940-1943
6. Nästa gång…

1. Pohjantähti/Stella Polaris: Jag avslutade Operation Stella Polaris. Fyra mindre fartyg fraktade 21-25/9 1944 arkiv och personal, många med familj, över Bottniska viken från Närpes och Nystad till Härnösand resp. Gävle. Det rörde sig om sammanlagt 750 personer och hundratals lådor innehållande olika kartotek, uppsnappade radiomeddelanden, chiffer, kodböcker, radioutrustning m.m.
Sedan läget i hemlandet efter några veckor stabiliserat sig, återvände de flesta flyktingarna till Finland. Kvar i Sverige blev radiomaterielen och underrättelseväsendets arkiv, av vilket en stor del mikrofilmades i Hotel Astons källare av kapten Erkki Pale. Filmerna framkallades i Hfrs i början av 1945 och returnerades till Stockholm. Där köptes sju lådor av det evakuerade materialet av Försvarets radioanstalt och tre av Sveriges riksarkiv. Enligt ett avtal, som ingicks mellan svenska försvarsstaben och representanter för den finländska försvarsmakten (gen.löjtn. Harald Öhqvist, gen. Rudolf Walden och öv. R. Bäckström) om uppbevaring i femtio år togs arkivmaterialet, sammanlagt 150 lådor, om hand av greve Carl Bonde på Hörningsholm i Södertälje (120 lådor) och fabrikör Svante Påhlsson på Rottneros i Värmland (30 lådor). Ett antal bärbara radiostationer returnerades till Finland 1944–45, vartill vissa dokument 1946 överlämnades till den finländska Statspolisen. Det på Hörningsholm och Rottneros uppbevarade materialet torde ha bränts först mot slutet av 1950-t., även om svenskarna för att förvilla finländska Statspolisen redan 1946 lät förstå, att det hade förstörts. Intresset för materialet dikterades då av den pågående krigsansvarighetsprocessen.
Det mikrofilmade materialets öde är inte helt klarlagt, men åtminstone en del fann vägen till den japanska militärattachén i Stockholm, Makoto Onodera, som lät det gå vidare till tyskarna. En del såldes till USA:s strategiska underrättelsetjänst OSS och brittiska MI 6. Enligt vissa uppgifter skulle det amerikanska materialet på order av president Roosevelt ha överlåtits åt ryssarna, men åtminstone en del av radiospaningens material finns i det amerikanska nationalarkivet i Washington, där det blev tillgängligt för forskare i slutet av 1990-talet.
Sedan marken börjat bränna under fötterna i Sverige tog sig de ledande ”stellisterna” (öv. A. Paasonen, öv. R. Hallamaa, kapten A. Korkeakoski samt löjtnanterna Jukka L. Mäkelä och Eero Heikkilä) på förfalskade pass till Frankrike, där en del material troligen såldes till det franska kontraspionaget, som också genom överste Paasonens kontakter till general Charles de Gaulle förmåddes enrollera ”stellisterna” i sina led, formellt som främlingslegionärer, förutom överste Hallamaa som fortsatte till Spanien och blev apelsinodlare. Paasonen flyttade efter en tid på uppmaning av fransmännen till Tyskland, där han gick i amerikansk tjänst. Av de övriga återvände åtminstone Jukka L. Mäkelä till hemlandet och etablerade sig som författare av krigsböcker.
SVT har ett par dokumentärer om denna mycket hemliga operation. Här är en länk till en av dessa dokumentärer från 1994: Stella Polaris

2. G som i hemlig: Efter att vi avslutat ett hemligt projekt under Andra VK så visade jag en liten del av en dokumentär om ett annat projekt i början av kriget som i allra högsta grad involverade Sverige. Denna dokumenär handlade om Siemens Geheimschreiber – G-skrivaren – en kryptomaskin som Hitlers ingenjörer konstruerat på 30-talet. Matematikprofessorn Arne Beurling vid Uppsala universitet avslöjade G-skrivarens hemligheter och gav den svenska statsledningen och militären direkt insyn i den hemliga tyska telegramtrafiken under andra världskriget. Utifrån material i FRA:s arkiv skildrade Olle Häger och kryptospecialisten Bengt Beckman det dramatiska spelet kring G-skrivaren och det var Hans Villius som berättade denna historia. Här är en direktlänk till SVTPlay: G som i hemlig

3. Underrättelsetjänsten i Sverige (och Göteborg): Båda dessa hemliga projekt ledde till en kortare genomgång av hur den svenska underrättelsetjänsten etablerades under Andra Världskriget. Den svenska regeringen avsatte en summa på 100 000 kronor till en hemliga sektion som sattes upp inom underrättelseavdelningen. Organisationen som upprättades gick under namnet Sektion G (där G stod för gräns) men kallades allmänt för C-byrån (C stod för centralen). Chef för C-byrån blev major Carl Petersen. Här är en kortare artikel om hur underrättelsetjänsten etablerades samt hur dess verksamhet etablerades i Göteborg: Svenska C-byrån i Göteborg
Röhsska museet kom att fungera som högkvarter åt C-byrån
Telegrafverkets hus där avlyssningen pågick
4. Kvinnor i det svenska underrättelseväsendet: Här är en kort artikel om några kvinnliga agenter i Stockholm under Andra Världskriget: Kvinnliga agenter i Stockholm under andra världskriget. Jag visade också en länk till en virtuell utställning från Armemuseet om kvinnor i svensk underrättelsetjänst under andra världskriget – här är denna länk: I rikets hemliga tjänst

5: Danmark – Protektoratet 1940-1943: Jag startade denna del med att visa några sidor i en PowerPoint-presentation: DANMARK 1939-1942.
Historiskt sett hade Danmark mycket kontakt med Tyskland. Det danska folket var dock delat om vilken politik som var bäst gentemot Tyskland. Få var hängivna nazister; vissa undersökte de ekonomiska möjligheterna att förse de tyska ockupanterna med förnödenheter och varor; andra bildade så småningom motståndsgrupper mot slutet av kriget.
Den danska opinionen stödde i allmänhet den nya regeringen, särskilt efter Frankrikes fall i juni 1940. Det fanns en allmän känsla av att den obehagliga verkligheten av den tyska ockupationen måste konfronteras på det mest realistiska sättet möjligt, med tanke på den internationella situationen. Politikerna insåg att de skulle behöva anstränga sig hårt för att upprätthålla Danmarks privilegierade position genom att visa en enad front mot de tyska myndigheterna, så de etablerade demokratiska partierna bildade en regering tillsammans. Den danska regeringen dominerades av socialdemokrater, inklusive förkrigsstatsministern Thorvald Stauning, som starkt motsatte sig nazistpartiet. Stauning var oroad över nazismens spridning i Europa. Trots detta följde hans parti en samarbetesstrategi, i hopp om att få behålla så mycket som möjligt av demokratin och den danska kontrollen över Danmark så länge som möjligt. Det fanns frågor som de var tvungna att lösa under månaderna efter ockupationen. I ett försök att hålla tyskarna nöjda kompromissade de på följande sätt:

• Tidningsartiklar och nyhetsrapporter ”som kunde äventyra tysk-danska relationer” förbjöds (i strid med det danska konstitutionella förbudet mot censur).
• Den 22 juni 1941, medan Tyskland inledde sin attack mot Sovjetunionen, krävde de tyska myndigheterna i Danmark att danska kommunister skulle arresteras. Den danska polisen arresterade 339 kommunister under de följande dagarna. Av dessa fängslades 246 stycken, inklusive de tre kommunistiska ledamöterna i det danska parlamentet, vilket stred mot den danska grundlagen. Den 22 augusti 1941 antog det danska parlamentet (utan sina kommunistiska medlemmar) en lag som förbjöd kommunistpartiet och kommunistiska aktiviteter (ytterligare ett brott mot den danska konstitutionen). År 1943 fördes ungefär hälften av dem till koncentrationslägret Stutthof, där 22 av dem dog.
• Efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen anslöt sig Danmark till Anti-Kominternpakten tillsammans med Finland. Som ett reaktion på detta så kom många kommunister att bli bland de första medlemmarna i den danska motståndsrörelsen.
• De normala relationerna med de allierade regeringarna avbröts.
• Industriell produktion och handel omdirigerades, delvis på grund av geopolitiska förhållanden och ekonomisk nödvändighet, mot Tyskland. En övergripande oro var en tysk rädsla för att skapa en börda om den danska ekonomin kollapsade som efter första världskriget. Denna känslighet för Danmarks starka beroende av utrikeshandel präglade det tyska beslutet före ockupationen att tillåta danskarna att passera genom blockaden.  Danmark hade traditionellt varit en viktig handelspartner för både Storbritannien och Tyskland. Många regeringsföreträdare ansåg att utökad handel med Tyskland var avgörande för att upprätthålla den sociala ordningen i Danmark. Ökad arbetslöshet och fattigdom fruktades leda till fler öppna uppror i landet, eftersom danskarna tenderade att skylla alla negativa utvecklingar på tyskarna. Man fruktade att ett uppror skulle leda till en nedslagning från de tyska myndigheterna.
• Den danska armén demobiliserades till stor del, även om vissa enheter stannade kvar till augusti 1943. Armén fick behålla 2 200 man samt 1 100 hjälptrupper. Stora delar av flottan låg kvar i hamn, men i danska händer. I minst två städer skapade armén hemliga vapenförråd den 10 april 1940. Den 23 april 1940 etablerade medlemmar av den danska militära underrättelsetjänsten kontakter med sina brittiska motsvarigheter via den brittiska diplomatiska beskickningen i Stockholm och började skicka underrättelserapporter till dem redan hösten 1940. Denna trafik blev regelbunden och fortsatte tills tyskarna upplöste den danska armén 1943. Efter Danmarks befrielse beskrev fältmarskalk Bernard Law Montgomery den underrättelseinformation som samlades in i Danmark som ”oöverträffad”.

Som tack för dessa eftergifter avvisade den danska regeringen tyska krav på lagstiftning som diskriminerade Danmarks judiska minoritet. Krav på att införa dödsstraff avvisades likaledes, liksom tyska krav på att ge tyska militärdomstolar jurisdiktion över danska medborgare. Danmark avvisade också krav på att danska arméenheter skulle överföras till tysk militär användning.
Stauning förblev premiärminister fram till sin död 1942, som chef för en koalitionsregering som omfattade alla större politiska partier (undantagen var det lilla nazistpartiet och kommunistpartiet, som förbjöds 1941). Vilhelm Buhl ersatte honom kortvarigt, men ersattes sedan av utrikesminister Erik Scavenius, som varit huvudlänken till nazisterna under hela kriget. Scavenius var diplomat, inte vald politiker, och hade en elitistisk inställning till styret. Han var rädd att den känslomässiga allmänna opinionen skulle destabilisera hans försök att skapa en kompromiss mellan dansk suveränitet och verkligheten av den tyska ockupationen. Scavenius kände starkt att han var Danmarks mest hängivna försvarare. Efter kriget förekom mycket anklagelser mot hans hållning, särskilt från medlemmar av det aktiva motståndet, som ansåg att han hade hindrat motståndets sak och hotat Danmarks nationella heder. Han ansåg att dessa människor var fåfänga, som försökte bygga sina egna rykten eller politiska karriärer genom känslor.
De danska myndigheterna kunde använda sin mer samarbetsvilliga hållning för att vinna viktiga eftergifter för landet. De vägrade ständigt att gå in i en tull- och valutaunion med Tyskland. Danskarna var oroade både över de negativa ekonomiska effekterna av de tyska förslagen och de politiska. Tyska tjänstemän ville inte riskera sin speciella relation med Danmark genom att tvinga fram ett avtal på dem, som de gjort i andra länder. Den danska regeringen kunde också fördröja förhandlingarna om återlämnandet av Sydjylland till Tyskland, förbjuda ”slutna uniformerade marscher” som skulle ha gjort nationalistisk tysk eller dansk nazistisk agitation mer möjlig, hålla nationalsocialister utanför regeringen och hålla ett relativt fritt val med tydligt antinazistiska resultat mitt under kriget. Danska militära tjänstemän hade också tillgång till känslig tysk information, som de överlämnade till de allierade under regeringens täckmantel. De ekonomiska konsekvenserna av ockupationen mildrades också av tysk-danskt samarbete. Inflationen steg kraftigt under krigets första år, då den tyska armén spenderade stora mängder tysk militär valuta i Danmark, framför allt på militära anläggningar och truppförflyttningar. På grund av ockupationen tvingades Danmarks Nationalbank att växla tysk valuta mot danska sedlar, vilket i praktiken gav tyskarna ett gigantiskt osäkrat lån med endast vaga löften om att pengarna så småningom skulle betalas ut, något som aldrig blev av. Den danska regeringen kunde senare omförhandla tyskarnas godtyckliga växelkurs mellan den tyska militärvalutan och den danska kronan för att minska detta problem.
Den framgång som oftast anspelas på när det gäller den danska politiken gentemot Tyskland är skyddet av den judiska minoriteten i Danmark. Under hela sin maktperiod vägrade regeringen konsekvent att acceptera tyska krav berörande judarna. Myndigheterna ville inte stifta särskilda lagar om judar, och deras medborgerliga rättigheter förblev lika med resten av befolkningens. De tyska myndigheterna blev alltmer frustrerade över denna ståndpunkt, men drog slutsatsen att varje försök att avlägsna eller misshandla judar skulle vara ”politiskt oacceptabelt.” Även Gestapoofficeren Dr. Werner Best, fullmaktshavare i Danmark från november 1942, ansåg att varje försök att avlägsna judarna skulle vara enormt störande för relationen mellan de två regeringarna och avrådde från alla åtgärder rörande Danmarks judar.
I oktober 1942 skickade Adolf Hitler ett långt, smickrande födelsedagstelegram till kung Kristian. Kungen svarade med ett enkelt Spreche Meinen besten Dank aus. Chr. Rex vilket fick Führern att bli rasande över denna avsiktliga förolämpning och det kom att skada de danska relationerna med Tyskland. Hitler kallade omedelbart tillbaka sin ambassadör och utvisade den danska ambassadören från Tyskland.
När kriget drog ut på tiden blev den danska befolkningen alltmer fientlig mot tyskarna. Soldater stationerade i Danmark hade funnit större delen av befolkningen kall och avlägsen från ockupationens början, men deras vilja att samarbeta hade gjort relationen fungerande. Regeringen hade försökt avskräcka från sabotage och våldsamt motstånd mot ockupationen, men hösten 1942 ökade antalet våldsamma motståndshandlingar stadigt till den grad att Tyskland för första gången förklarade Danmark som ”fiendeterritorium”. Efter slagen vid Stalingrad och El-Alamein ökade motståndet, våldsamma och symboliska, snabbt.
– här avslutade jag dagens sammankomst.

6. Nästa gång…

SAMMANKOMST 19

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Fortsättningskriget vid slutet av 1941
2. Ställningskriget (Veteranminnen)
3. Veteranminnen från Fortsättningskriget
4. Finsk propaganda – ”Njet Molotov”
5. Mannerheims födelsedag – 75 år (Hitler besöker)
6. Sovjets sommaroffensiv 1944
7. Krigsslutet 1944
8. Fredsfördrag 1944 (temporärt)
9. Pohjantähti/Stella Polaris
10. Nästa gång…

1. Fortsättningskriget 1941-1942: Jag startade denna sammankomst med att kort repetera situation i kriget vid slutet av 1941. Finland stoppar sin framryckning i december 1941. Mannerheim beordrade att anfallet skulle stanna. Härvid inleddes en två och ett halvt år lång period i kriget som kommit att kallas för ställningskriget. Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen igen skulle följa gränserna från freden i Dorpat. Det finländska anfallet avbröts innan man trängt in på Leningradområdet och i Karelen innan tyskarna hade fått känna på de första motgångarna utanför Moskva kring julen 1941. Mannerheim förhöll sig negativt till att erövra Leningrad och även till att direkt understödja detta. Han meddelade tyskarna att han aldrig kommer att anfalla Leningrad. Finländarna undvek även att anfalla de isvägar som gick över Ladoga till Leningrad

2. Ställningskriget (Veteranminnen): Striderna fortsatte sporadiskt vid Svir och Kiestinki under 1942. Vid Rukajärvi sändes en sovjetisk truppstyrka bakom de finska linjerna. Finländarna lyckades dock neutralisera styrkan efter en kort jakt. Efter den tyska förlusten vid Stalingrad 1942-1943 försökte Finland skapa lite distans mellan de två länderna. Riksdagen började visa upp motstånd mot Ryti eftersom det var hans utrikesminister, Rolf Witting, som hade skrivit under antikominternavtalet. Riksdagen vägrade låta Ryti fortsätta på grundval av regeringslagen men detta förhindrade dock inte att han återvaldes för ytterligare en tvåårsperiod i februari 1943. Statsminister Rangells regering byttes dock ut mot en mindre tyskvänlig regering under ledning av Edwin Linkomies. Att regeringen höll samman var främst den socialdemokratiske finansministern Väinö Tanners förtjänst.
Man försökte förhandla om fred under hela året, men man kom inte fram till något avtal. Sovjetunionen förklarade den 8 februari att man var redo att sluta fred. USA krävde att Finland skulle förbli självständigt och Sovjetunionens ambassadör i Washington, A. Litvinov, meddelade att man inte tänkte ockupera hela Finland. Finländarna fick samma garantier från Aleksandra Kollontaj i Stockholm. Finland krävde som grund för fredsförhandlingarna att landet skulle få bibehålla 1939 års gränser, men man fick som svar att man var välkomna att förhandla om fred i Moskva, men att dessa områden inte skulle komma ifråga. Fredskraven slogs fast vid de allierades konferens i Teheran i december. Till Stalins krav hörde 1940 års gränser, att antingen Hangö eller Petsamo permanent skulle tillföras Sovjetunionen, att krigsskadestånd skulle betalas, att tyskarna fördrivs från landet och att den finska armén demobiliserades. Finland ansåg att fredskraven var omöjliga att uppfylla och förkastade förslaget i mars 1944. Sovjetunionen försökte då tvinga ner Finland på knä genom de massiva februaribombardemangen av Helsingfors (de så kallade ”fredsbombningarna”). Sovjetunionen ville ha en snabb lösning på kriget så att de kunde koncentrera sina styrkor mot Tyskland och erövringen av Berlin.

3. Veteranminnen från Fortsättningskriget (och lite efter kriget):

Veteranminne från fortsättningskriget (och tiden efter)

4. Finsk propaganda – ”Njet Molotov”: Njet Molotoff är en finländsk propagandasång från andra världskriget. Den är komponerad av Matti Jurva och textförfattad av Taavetti Pekkarinen. Titeln anspelar på Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov. Matti Jurva och Kristalli-orkesteri, dirigerad av George de Godzinsky, gjorde en skivinspelning med sången 1942. Matti Jurva hade redan 1940 framfört en längre version av sången i propagandafilmen Suomi-Filmin sotilaspila 2.

Njet Molotov – finsk propaganda under Fortsättningskriget

5. Mannerheims födelsedag – 75 år (Hitler besöker): Den 4 juni fyllde Mannerheim 75 år och han befordrades till Marskalk av Finland. Det beslutades även att denna dag skulle bli den finska försvarsmaktens flaggfestdag och i Helsingfors namngavs en av de största gatorna efter honom. Hitler kom på ett överraskningsbesök till honom i Immola och beklagade att han inte kunnat göra något för Finland under Vinterkriget på grund av att han varit tvungen att säkra oljeleveranserna från Rumänien före och under kriget.

Hemligt inspelad konversation mellan Hitler och Mannerheim 1942

6. Sovjets sommaroffensiv 1944: Den Röda armén avbröt ställningskriget med storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 och två veckor senare med ett anfall vid Svir. Fyra dagar efter Landstigningen i Normandie förklarade USA att Finland och dess ledare var tyskvänliga och bad ambassadören Hjalmar J. Procopé att lämna landet. Det finländska försvaret bröts vid Valkeasaari den 10 juni 1944. VT-linjen (Vammelsuu–Taipale) bröts vid slaget vid Kuuterselkä den 14 juni och Viborg uppgavs nästan utan strid den 20 juni.
19 juni kontaktade Finlands generalstabschef Heinrichs tyskarna med en förfrågan om militär hjälp. Förfrågan var ställd i Waldemar Erfurths namn, i den talades det konkret om sex divisioner. På kvällen den 21 juni anländer den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop till Finland och meddelade att Tyskland fortsätter sitt understöd till Finland ifall Finland ingår en allians med Tyskland och fortsätter kriget. I samband med att fronten på Karelska näset var nära att bryta samman gjorde finnarna den 22 juni en förfrågan hos Sovjetunionen om fredsvillkor. Sovjeternas svar kom den 23 juni. I det sades det att Finland måste komma med en skriftlig deklaration om kapitulation och söka fred hos Sovjetunionen, deklarationen skulle vara undertecknad av statsministern eller utrikesministern. Endast i det fallet var Sovjetunionen beredd att ta emot en finsk delegation i Moskva. Finlands statsminister Linkomies tolkade det ryska svaret som krav på villkorslös kapitulation. Den sovjetiska sidan dementerade rykten om villkorslös kapitulation i en artikel publicerad i tidningen Pravda den 2 juli 1944.
Tyskarna ville att Finland skulle fortsätta kriget eftersom deras viktiga Narvafront annars skulle vara öppen för att anfall mot dess flank. President Risto Ryti ingick då det så kallade Ryti–Ribbentropavtalet med tyskarna den 26 juni, vilket förband Finland att inte ingå en separatfred med Sovjetunionen och vilken ökade de tyska vapenleveranserna till landet. Under de senaste åren har dock avtalets betydelse kommit att ifrågasättas – när Ryti skrev brevet till Hitler var redan majoriteten av de tyska pansarvärnsvapnen, störtbombarna, stormkanonvagnarna och infanteridivisionerna i eller på väg till Finland. Ryti–Ribbentrop-avtalet var ej heller ett bindande statsavtal utan enbart Rytis personliga garanti – en garanti som innebar att han som president inte skulle ingå separatfred.
Den Röda armén erövrade Petrozavodsk den 28 juni 1944. Innan den finska armén drog sig tillbaka delade man ut en två veckors matranson till stadens invånare. Detta var en sällsynt företeelse inom krigshistorien. De finländska Svirtrupperna drog sig tillbaka i god ordning till skillnad från Karelska näset där flera truppförband splittrades vid reträtten. Avståndet mellan Valkeasaari och Viborg är ungefär 100 km och det tog Röda armén 10 dagar att avancera denna sträcka. Finländarna retirerade i medeltal endast 10 km per dag, vilket ur militär synvinkel kan ses som en lyckad bedrift. Denna fördröjning möjliggjorde att reserver kunde transporteras till Karelska näset. Nu fanns även tyska styrkor på näset. Speciellt de tysklevererade pansarvärnsvapnen kom till nytta; hittills hade man inte rått på de nya sovjetiska KV- och JS-stridsvagnarna. En stor del av luftunderstödet sköttes av den tyska avdelningen ”Kuhlmey” som bestod av markattackflygplan och störtbombare. Dessa riktade sina angrepp mot understöds- och servicepunkter samt mot de sovjetiska markattackflygplanen. Det sovjetiska flygvapnet innehade dock luftherraväldet. Enligt den allmänna uppfattningen var den nya finländska artillerikoncentrationstekniken en av de viktigaste bidragande orsakerna till att man lyckades stoppa storanfallet vid slaget vid Tali-Ihantala den 25 juni–9 juli 1944, samt vid Äyräpää-Vuosalmi och vid Viborgska viken.
Vissa historiker anser dock att det tyska stödet var livsavgörande. Under senare delen av juli stabiliserades dock läget på näset och madame Kollontaj meddelade den 12 juli via svenskarna att kravet på den villkorslösa kapitulationen hade berott på ett ”missförstånd” från hennes sida. Den Röda arméns framryckning vid Svir fortsatte men stannade upp efter de häftiga striderna vid U-ställningen vid Impilahti–Jänisjärvi. Även i norr drog sig finländarna tillbaka. Två sovjetiska divisioner som korsat den gamla gränsen vid Ilomants stoppades och nedgjordes vid slaget om Ilomants den 9 augusti 1944. Sovjetunionen uppgav då sitt krav om villkorslös kapitulation och meddelade Mannerheim via Sverige att man var redo att skriva under ett vapenstilleståndsavtal på villkoret att Mannerheim själv skrev under och inte någon riksdagsledamot. Ryti avgick därför som president den 1 augusti och Mannerheim utsågs till hans efterträdare. Därmed kunde den tidigare personliga pakten mellan President Ryti och den tyska försvarsministern Ribbentrop brytas. Den nya riksdagen utsågs den 7 augusti.
Artikel i Militär Historia (3/2012) om striderna på Karelska Näset: Militär Historia – Fortsättningskriget avgjordes på Karelska näset

7. Krigsslutet 1944: Ryti–Ribbentropavtalet kunde annulleras i och med att Ryti avgick som president den 4 augusti och fredsvillkoren erhölls i slutet på augusti. Sovjetunionens krav för att ingå vapenvila var att man avbröt alla förbindelser med Tyskland. Riksdagen röstade den 2 september igenom förslaget med rösterna 113–43 och Sovjetunionen var redo att inleda vapenvilan den 4 september 1944 klockan 8.00 på det villkoret att finländarna meddelade tyskarna om de avbrutna förbindelserna. Finländarna avslutade sina krigshandlingar vid denna tidpunkt men de sovjetiska trupperna fortsatte ännu beskjutningen ett dygn, vilket troligen berodde på att ordergången fördröjts.

Skildring av de sista minuterna av Fortsättningskriget i filmen Okänd Soldat (1955)

8. Fredsfördrag 1944 (temporärt): Fredsvillkoren var att man upphörde med förbindelserna till Tyskland och att armén försattes på fredsfot, samt att de tyska trupperna fördrevs från finsk mark – detta skulle senare leda till det så kallade Lapplandskriget. På grund av att soldaterna hemförlovats kom kriget mot tyskarna i Lappland att utkämpas av värnpliktiga och kallades därför för ”barnkorståget”; de enda veteranerna från kriget utgjordes av ledarskapet och underofficerarna. Kriget inleddes med den finländska landstigningen i Torneå varefter tyskarna inte längre kunde förhala sin tidtabell för ett tillbakadragande såsom man gjort tidigare. Sovjetunionen hade tryckt på och krävt att tyskarna å det snaraste skulle fördrivas ur landet. Sovjetunionen var dock inte villiga att omedelbart sluta en varaktig fred och därför ingicks den så kallade ”mellanfreden” i Moskva den 19 september:
Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjet på 50 år. Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finskt territorium.
De tyska trupperna skulle fördrivas från landet och tysk egendom skulle överlämnas till de allierade.
Finland skulle krympa sin armé till 42 000 man.
Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar som Finlands krigsskadestånd under en period om 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena.
Krigsförbrytarna skulle dömas.
I och med fortsättningskrigets slut släcktes även drömmarna om ett Storfinland, eftersom det ej längre fanns några politiska eller militära möjligheter att uppnå detta mål. Sovjetunionen hade vunnit kriget och belagt Finland med tunga fredsvillkor vilket bland annat innebar en ytterligare minskning av Finlands territorium. De ingermanlandsfinländare som flyttats till Finland under kriget skulle återbördas till Sovjetunionen. Vid framkomsten dit förvisades de till Sibirien.

9. Pohjantähti/Stella Polaris: I slutet av denna sammankomst så talade jag lite om det hemliga projektet Stella Polaris.
Stella Polaris-affären, flyktoperation som hösten 1944 utfördes av arméns underrättelsetjänst i samråd med Försvarets radioanstalt (FRA) i Sverige och med de svenska militära myndigheternas goda minne. Det svenska försvaret hade ett betydande intresse för den finländska radiospaningens resultat. Kontakt togs redan 1942, men de egentliga förhandlingarna inleddes på sommaren 1943. På våren 1944 kom man överens om att underrättelsematerial och personal skulle evakueras till Sverige, om risk förelåg för en rysk ockupation av Finland. På finländsk sida utgick man från att verksamheten i all hemlighet skulle fortsätta i Sverige, medan svenskarna närmast var intresserade av materialet och viktiga delar av personalen. Evakueringens omfattning som ställde svenskarna helt, omöjliggjorde även ett hemlighållande av operationen, för vilken lösenordet var ”Stella Polaris”. Den igångsattes 21-25 september 1944 på order av chefen för högkvarterets underrättelsesektion, överste Aladár Paasonen. De praktiska arrangemangen handhades av radiospaningens chef, överste Reino Hallamaa. Fyra mindre fartyg fraktade 21-25/9 arkiv och personal, många med familj, över Bottniska viken från Närpes och Nystad till Härnösand resp. Gävle. Det rörde sig om sammanlagt 750 personer och hundratals lådor innehållande olika kartotek, uppsnappade radiomeddelanden, chiffer, kodböcker, radioutrustning m.m.
Sedan läget i hemlandet efter några veckor stabiliserat sig, återvände de flesta flyktingarna till Finland. Kvar i Sverige blev radiomaterielen och underrättelseväsendets arkiv, av vilket en stor del mikrofilmades i Hotel Astons källare av kapten Erkki Pale. Filmerna framkallades i Hfrs i början av 1945 och returnerades till Stockholm. Där köptes sju lådor av det evakuerade materialet av Försvarets radioanstalt och tre av Sveriges riksarkiv. Enligt ett avtal, som ingicks mellan svenska försvarsstaben och representanter för den finländska försvarsmakten (gen.löjtn. Harald Öhqvist, gen. Rudolf Walden och öv. R. Bäckström) om uppbevaring i femtio år togs arkivmaterialet, sammanlagt 150 lådor, om hand av greve Carl Bonde på Hörningsholm i Södertälje (120 lådor) och fabrikör Svante Påhlsson på Rottneros i Värmland (30 lådor). Ett antal bärbara radiostationer returnerades till Finland 1944-45, vartill vissa dokument 1946 överlämnades till den finländska Statspolisen. Det på Hörningsholm och Rottneros uppbevarade materialet torde ha bränts först mot slutet av 1950-t., även om svenskarna för att förvilla finländska Statspolisen redan 1946 lät förstå, att det hade förstörts. Intresset för materialet dikterades då av den pågående krigsansvarighetsprocessen.
Det mikrofilmade materialets öde är inte helt klarlagt, men åtminstone en del fann vägen till den japanska militärattachén i Stockholm, Makoto Onodera, som lät det gå vidare till tyskarna. En del såldes till USA:s strategiska underrättelsetjänst OSS och brittiska MI 6. Enligt vissa uppgifter skulle det amerikanska materialet på order av president Roosevelt ha överlåtits åt ryssarna, men åtminstone en del av radiospaningens material finns i det amerikanska nationalarkivet i Washington, där det blev tillgängligt för forskare i slutet av 1990-talet.
Sedan marken börjat bränna under fötterna i Sverige tog sig de ledande ”stellisterna” (öv. A. Paasonen, öv. R. Hallamaa, kapten A. Korkeakoski samt löjtnanterna Jukka L. Mäkelä och Eero Heikkilä) på förfalskade pass till Frankrike, där en del material troligen såldes till det franska kontraspionaget, som också genom överste Paasonens kontakter till general Charles de Gaulle förmåddes enrollera ”stellisterna” i sina led, formellt som främlingslegionärer, förutom överste Hallamaa som fortsatte till Spanien och blev apelsinodlare. Paasonen flyttade efter en tid på uppmaning av fransmännen till Tyskland, där han gick i amerikansk tjänst. Av de övriga återvände åtminstone Jukka L. Mäkelä till hemlandet och etablerade sig som författare av krigsböcker.
Affären var föremål för Statspolisens utredningar i flera års tid efter vapenstilleståndet och diskuterades även i riksdagen, men gav inte anledning till vidare åtgärder. Försvarshögskolans krigshistoriska fakultet tog initiativ till och publicerade 2002 boken Stella Polaris: suomalaista sotilastiedustelua. En minnessten över operationen avtäcktes 2001 i Nämpnäs i Närpes.

Tre korta filmsnuttar om Stella Polaris
SVT har ett par dokumentärer om denna mycket hemliga operation. Här är en länk till en av dessa dokumentärer från 1994: Stella Polaris

10. Nästa gång…: Vi kommer avsluta Operation Stella Polaris vid vår nästa sammankomst. I samband med detta så kommer vi tala lite om underrättelsetjänster samt spioneri innan vi går över till situationen i Danmark från 1941.

SAMMANKOMST 18

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Andra Världskriget 1941-1942
2. Finland 1941-1945 – Översikt
3. Varför går Finland med i kriget?
4. Finsk krigsförklaring 26 juni 1941
5. Fortsättningskriget 1941 – snabbt återtagande av förlorade områden
6. Sotalapset – krigsbarnen
7. Fortsättningskriget i slutet av 1941

1. Andra Världskriget 1941-1942: Jag startade denna sammankomst med en liten översikt av vad som hände under Andra Världskriget efter Operation Barbarossa fram till början av december 1941
22/6 1941 – OPERATION BARBAROSSA! Tyskland anfaller Sovjetunionen. Finland anfaller Sovjetunionen ett par dagar senare – det s.k. Fortsättningskriget startar (Sverige – Midsommarkrisen)
12/7 1941 – Brittisk-Sovjetisk allians
22/7 – 30/9 1941 – Lend-Lease Act (temporär) – undertecknas mellan USA och Sovjetunionen
14/8 1941 – ATLANTDEKLARATIONEN (Storbritannien och USA diskuterar tiden efter Andra VK)
1/10 1941 – Lend-Lease Act undertecknas mellan USA och Sovjetunionen
December 1941 – Det tyska angreppet på Sovjetunionen stoppas upp utanför Moskva och Leningrad. Den tyska offensiven i söder fortsätter.
Kommentar: Tysklands anfall på Sovjetunionen innebar att Storbritannien nu fick en allierad i Europa. USA ger först ett temporärt stöd till Sovjetunionen – detta utvidgas till ett längre avtal efter några månader.

2. Finland 1941-1945 – Översikt: Jag visade en kort PP (PowerPoint) som fokuserade på Finlands andra (och lite det tredje) krig(et) under Andra Världskriget: Finland under Andra VK – från Fortsättningskriget

3. Varför går Finland med i kriget?: Det finns ett flertal orsaker till att Finland går in i Fortsättningskriget (inte enbart förlusterna av territorium efter Vinterkriget). Här tog jag upp en del punkter som skall försöka förklara vad som hände (och varför det hände) 1941:

Finland förberedde sig för krig (eller försvar mot ytterligare rysk aggression)?
100 000 man som deltagit i kriget men som saknade militär utbildning beordrades till vapen-tjänstgöring.
Man utökade reserven (bristen på manskap hade ställt till med stora problem under Vinterkrigets slutskede)
De stamanställda underofficerarnas antal utökades genom sedvanliga befordringar
Man bad de gruppledare som utmärkt sig i kriget att stanna kvar och skola de nya rekryterna
Finland mobiliserade en så stor del av befolkningen som var möjligt (detta ansågs vara 16 % av befolkningen – gjorde Finland till ett av de länder med högst procentandel krigsmobiliserade invånare i världen under fortsättningskrigets slutskede)

Finlands situation förvärrades under 1940–41
I samband med Frankrikes fall så var Storbritannien tvunget att samla all sin styrka för att försvara sitt eget territorium – det fanns inte längre några garantier till hjälp för ett mindre neutralt land
Finland blev tvungen att göra ett val mellan Tyskland och Sovjetunionen (Tyskland var i behov av finska land- och havsområden som stödområden inför anfallet mot Sovjet)
Sovjetunionen förberedde sig för ett eventuellt tyskt anfall och planerade även för ett preventivt anfall mot Tyskland
Under sommaren och hösten 1940 började Sovjetunionen ställa sådana krav på Finland att finländarna ansåg att de stred mot fredsavtalet från Moskva 1940
Ett ytterligare orosmoment för Finlands del, och som även förvärrade situationen mellan de två länderna, var de val som Sovjetunionen påtvingade de baltiska staterna under våren 1940. De sovjetvänliga parlamenten som därefter uppstod omvandlade sina stater till sovjetrepubliker. Dessa republiker bad sedan i sin tur i augusti om att få anslutas till Sovjetunionen vilket godkändes
Den 8 september 1940 krävde Sovjetunionen att Finland skulle godkänna dagliga sovjetiska järnvägs-transporter till det av Sovjetunionen arrenderade Hangöområdet
Det ryktades även mycket om den kommentar som sovjetrepresentanterna uttalat vid förhandlingarna i Moskva: att Finlandsfrågan ännu inte hade lösts på ett nöjaktigt sätt ur Sovjetunionens synvinkel

• Sovjetunionen förberedde ett anfall mot Finland:
  • Den Röda arméns stab hade gett Leningrads militärdistrikt instruktioner att uppgöra en anfallsplan för en situation att Finland var den enda fienden
  • Den Sovjetiska Östersjöflottan uppgjorde noggranna planer på en erövring av Åland
  • Hangöbasen underställdes Leningrads militärdistrikt och försvarsriktningen ändrades från havet mot land den 12 november 1940.
  • Ansvaret för de finska ärendena överflyttades från inrikeskommissariatets NKVD-trupper och därtill började anfallsberedda styrkor överföras till sina grupperingsområden
  • Sovjetunionens utrikesminister Molotov besökte Berlin i november för att be Adolf Hitler om lov att få anfalla Finland. Hitler sa dock nej eftersom Finland då redan ingick i hans planer på ett anfall mot Sovjetunionen.

Samarbete Tyskland – Finland
Finland fick vetskap om de tyska anfallsplanerna mot Sovjetunionen den 30 december 1940. I februari 1941 inledde man vägarbeten och underrättelsesamarbete med tyskarna i Lappland.
Tyska trupper började anlända till landet och deras storlek skulle slutligen uppgå till omkring 200 000 man.
Under februari–mars tränade tyskarna organiserad spaning, varvid den finländska ledningen fick mycket information om de tyska planerna.
Finlands närmanden till Tyskland fick Sovjetunionen att avstå från sina ytterligare krav utöver Moskva-avtalet. I maj beslöt även riksdagen att sluta upp i det tyska anfallet mot Sovjetunionen.
Beslutet innehöll dock vissa förbehåll; bland annat att Tyskland skulle anfalla först och att Finland skulle inleda sitt krig när Sovjetunionen anföll Finland.
Den 17 juni 1941 förklarades en allmän mobilisering. Den 21 juni beordrade riksdagen att de 45 000 personer som bodde vid den sovjetiska gränsen skulle evakueras.

Finland ville framstå som neutrala
Den finländska krigsledningen beslöt den 17 juni att använda de finska ubåtarna för minering av den estniska kusten och den 21 juni gavs order om att så skulle ske. Den 22 juni inledde finska och tyska ubåtar, samt finska och tyska fartyg mineringen av Finska viken så att inte den Röda flottan skulle kunna röra sig fritt i Finska viken när tyskarna inledde sin erövring av de baltiska staterna. Dessa minfält förhindrade även en erövring av Åland, som för Finlands del var livsviktigt att hålla.
Mineringen utsträcktes ända fram till Tallinn. Finska ubåtar satte ut minor vid den estniska kusten den 22 juni 1941 klockan 07.28–09.06. Mineringarna hade som syfte att stoppa den sovjetiska flottans tillgång till området.
Vid Tysklands inledande av Operation Barbarossa – anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 – deklarerade Adolf Hitler att Finland stred sida vid sida med Tyskland. Detta tyska utspel var pinsamt för den finländska utrikespolitiska ledningen som ville upprätthålla sin neutrala fasad.
Vid inledningen av Operation Barbarossa den 22 juni 1941 utnyttjade tyskarna finskt territorium. Detta provocerade Sovjetunionen att inleda krigshandlingar även mot Finland eftersom de ansåg att Finland öppnat sitt territorium för anfallet mot Sovjetunionen – därtill hade ju Hitler bekräftat att länderna var allierade.
När Finland nåddes av nyheten att tyskarna inlett kriget inledde den finska marinen omedelbart Operation Kappsegling, det vill säga bemanningen av det demilitariserade Åland.
Sovjetiska flygplan utförde krigets första luftanfall mot örlogsfartygen i denna operation samt mot kustforten den 22 juni kl 6.05. Därtill besköt sovjetiskt artilleri finländska mål från Hangö.
Trots att finländarna inlett koordinerade krigsoperationer till sjöss och trots att tyskarna hade en stor armé i Lappland förblev Finland fortsättningsvis officiellt neutralt.

Finland förklarar krig mot Sovjetunionen
Den 25 juni 1941 bombade sovjetiska bombplan Helsingfors, Åbo och Borgå, samt ett dussintal andra orter med ungefär 500 flygplan. Finländarna lyckades skjuta ner 27 flygplan över finskt område.
Finlands president Risto Ryti höll då den 26 juni 1941 ett radiotal i vilket han bland annat framhöll för hela det finska folket: ”Våra möjligheter att klara av kriget framgångsrikt är denna gång helt annorlunda än sist då vi stod ensamma i trycket av österns stora jätte. Det stortyska rikets krigsmakt under sin ledare Hitlers kommando (i den ursprungliga finskspråkiga versionen av talet: ”nerokkaan johtajansa Hitlerin komennossa” = under befäl av dess briljante ledare Hitler) står i förbund med oss i kampen mot Sovjets krigsmakt, välkänd för oss.” Detta kom att förbli Finlands krigsförklaring mot Sovjetunionen. Finland var inte mera officiellt neutralt. Finlands officiella neutralitet varade i tre dygn, 22–25 juni 1941.

4. Finsk krigsförklaring 26 juni 1941:

President Risto Ryti talar i finsk radio den 26 juni 1941
Följande text till radiotalet finns på YLE: Efter att fortsättningskriget börjat, uttalade president Risto Ryti i sitt radiotal den 26 juni 1941 att vårt fredsälskande folk återigen hade utsatts för en brutal attack av en uråldrig fiende. Finland hade dock de militära styrkorna från Stortyska riket vid sin sida ”under ledning av sin briljante ledare, rikskansler Hitler,” uppgav presidenten. Med den tyska invasionen hade den sovjetiska ledningen nu blivit ”ett offer för sin egen schakalpolitik”. Ryti betonade att Sovjetunionens syfte är att förstöra vårt lands självständighet och förslava vårt folk. ”Sedan igår har Sovjetunionen genomfört regelbundna, omfattande militära operationer i alla delar av vårt land utan den anledning vi angett, och som vanligt riktat dem mot civilbefolkningen,” kritiserade presidenten.

5. Fortsättningskriget 1941 – snabbt återtagande av förlorade områden:
Finland förklarade krig mot Sovjetunionen den 26 juni. Den finska armén och de tyska trupperna i Finland inledde anfallet till lands. Storanfallet mot Sovjetunionen på det Karelska näset och norr om Ladoga inleddes den 10 juli. I slutet av augusti hade den karelska armén, som leddes av generallöjtnant Erik Heinrichs, nått fram till den gamla gränsen som gällde fram till Vinterkriget.
Förhållandena till utlandet förvärrades med de finländska framryckningarna. På kvällen den 1 augusti avbröt Finland de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien, då Finlands minister Gripenberg förklarade detta för britterna under sitt besök i Foreign Office. Storbritannien hotade den 22 september med att förklara krig ifall inte finländarna avbröt sin framryckning. När Finland anslöt sig till den så kallade antikominternpakten den 25 november lämnade britterna ett ultimatum där man krävde att stridshandlingarna skulle upphöra före den 5 december. När man inte erhöll något godtagbart svar förklarade Storbritannien krig mot Finland den 6 december.

6. Sotalapset – krigsbarnen: Under vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 reste cirka 70 000 barn från Finland till Sverige. Det var barn från både finska (finskspråkiga) och finlandssvenska (svenskspråkiga) hem: Artikel om finländska krigsbarn.
Min mamma var en av dessa krigsbarn. Jag visade en intervju som jag gjorde med henne 2005.

Intervju med min mamma om hennes upplevelser 1939-1942

Min mamma tyckte mycket om att teckna och måla så på äldre dar så gav hon ut en liten personlig bok om hennes tid som krigsbarn i Sverige: Anitas bok – Vi som kom med lapp om halsen.

Jag visade också en del bilder på saker från kriget – frimärken samt min mormors Lotta Svärd brosch

7. Fortsättningskriget i slutet av 1941: I slutet av denna sammankomst så talade jag mycket kort om december 1941:
I december 1941 beordrade Mannerheim att anfallet skulle stanna. Härvid inleddes en två och ett halvt år lång period i kriget som kommit att kallas för ställningskriget. Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen igen skulle följa gränserna från freden i Dorpat.
Det finländska anfallet avbröts innan man trängt in på Leningradområdet och i Karelen innan tyskarna hade fått känna på de första motgångarna utanför Moskva kring julen 1941.
Mannerheim förhöll sig negativt till att erövra Leningrad och även till att direkt understödja detta. Han meddelade tyskarna att han aldrig kommer att anfalla Leningrad. Finländarna undvek även att anfalla de isvägar som gick över Ladoga till Leningrad

Vid vår nästa sammankomst så kommer vi ”fortsätta med fortsättningskriget”. Från det två och halvt år långa ställningskriget till slutstriderna sommaren 1944. Vi kommer också fokusera på ”Stella Polaris”…

SAMMANKOMST 17 (JANUARI 2026)

Eftersom det fanns några nya medlemmar i gruppen (samt att jag var lite osäker på vad jag tog upp under den 15e sammankomsten) så blev de delar jag tog upp idag lite blandade – en del gammalt och en del lite nyare kunskap. Jag använde mig av en PP (PowerPoint) för att ta mig igenom Sverige 1939-1941:
1. PP (PowerPoint)
2. Några tidiga krigshändelser 1939 som involverade Sverige
3. Svensk beredskap 1939–1940
4. Civilförsvaret
5. Svenska dödsoffer under kriget
6. Ökade kostnader under kriget
7. Psykologiskt försvar, tvångslagar, censur och interneringsläger
8. Finska Vinterkriget, en samlingsregering samt svensk kommunistskräck
9. Svenska eftergifter gentemot Tyskland (före midsommarkrisen 1941)
10. Protester mot de svenska eftergifterna
11. Försörjning, ransoneringar, handel och lejdtrafik
12. Beredskapstiden – skildrad i SVT via Historieätarna
13. Andra Världskriget rullar vidare – Operation Barbarossa

1. PP (PowerPoint): Sverige 1939-1941

2. Några tidiga krigshändelser 1939 som involverade Sverige:
Polska ubåtar: De tre ubåtarna Sęp, Ryś och Żbik kom till Sverige mellan den 17 och 25 september 1939. De tre båtarna låg kvar i Mariefred under hela kriget, med undantag för några veckor under sommaren 1941 då de fördes till Stockholm för undersökning. Interneringslägret vid Mariefred avvecklades efter krigsslutet. Hösten 1945 överlämnades ubåtarna till polska staten. En officer och ungefär hälften av manskapet följde med tillbaka till Polen. Flera av officerarna reste till England, USA och Kanada. Ungefär 75 personer valde att stanna i Sverige, flera av dem i Mariefred. Många av besättningsmännen hade redan under interneringstiden gift sig med kvinnor som de träffat i Mariefred. Mariefred firar årligen ”Polskdagen”.
Sänkt svensk handelsfartyg: Den 24 september 1939 stoppades det svenska handelsfartyget Gertrud Bratt av en tysk ubåt i Nordsjön. Hon var på väg till Bristol i England med pappersmassa. Besättningen på 20 man fick 15 minuter på sig att lämna fartyget. Sedan torpederades den av den tyska ubåten (och gick till botten med sin last).

3. Svensk beredskap 1939–1940: Sverige hade gjort stora nedskärningar i de militära utgifterna i försvarsbudgeten 1925. Det kom en viss upprustning i försvarsbudgeten 1936, men vi var ej tillbaka till den nivå som rådde innan 1925 då kriget bröt ut. Med andra ordet så hade det svenska försvaret en låg materiell standard vid krigsutbrottet hösten 1939. Viss modern utrustning fanns, men i små kvantiteter. Regeringen utfärdade en ”förstärkt försvarsberedskap” vilket innebar en begränsad inkallelse samt viss materialförstärkning. Rent genrellt så rådde följande då det gäller inkallelser: varje svensk man mellan tjugo och fyrtiosju år blev värnpliktig vilket innebar att han hade skyldighet att delta i landets försvar. Varje värnpliktig som kallades in skulle vara utföra militärtjänst i 450 dagar. De som blev uttagna till officerare måste tjänstgöra ytterligare 550 dagar.
Flygvapnet: Då det gäller svenskt flyg så fanns det endast 150 gamla och omoderna flygplan i Sverige i september 1939. Redan före krigsutbrottet så hade Sverige beställt flera hundra flygplan från USA, men endast ett fåtal hann levereras innan kriget bröt ut. Mindre än hälften av de beställda planen hade hösten 1940 nått Sverige. Därefter stoppades leveranserna. Eftersom kriget pågick i Europa så var det svårt att finna andra länder som kunde sälja flygplan till Sverige. Man lyckades till slut få ett avtal med Italien och 216 flygplan köptes in. 84 stycken av dessa var av modellen B-16 Caproni (tvåmotorigt). Motorhaverier samt brott på vingarna innebar att drygt en fjärdedel av B-16 Caproni havererade (med 41 dödsoffer som följd). I tidningarna kallades planet för en ”flygande likkista”. Under finska vinterkriget lånade Sverige ut ett antal till Finland. När Tyskland anföll Norge och Danmark 9 april 1940 fanns det endast 12 plan.
Egen vapentillverkning: Svårigheterna att få tag på krigsmateriel från andra länder innebar att Sverige la om en del av sin industri för att tillverka egna flygplan, krigsfartyg, stridsvagnar och kanoner. De svenska varven kom framförallt att producera fartyg för den svenska marinen. Vid Saab AB i Linköping så startade man flygplanstillverkning (först flygplan efter andra länders ritningar men så så småningom tillverkade man egna jaktflygplan). En del av den vapenindustri som startade i början av andra världskriget finns kvar än i våra dagar (Bofors existerade redan).

4. Civilförsvaret:
Landstormen: Landstormen var ett tidigare värnpliktsuppbåd för lokalförsvar och bevakningsuppgifter inom Sveriges försvarsmakt, så kallad ”landstorm” efter tysk förebild. Landstormen var för de äldre åldersklasserna i värnplikten, tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering. Landstormen inrättades 1885 och avskaffades i och med försvarsbeslutet 1942. Det kan ses som föregångaren till hemvärnet från 1940. De flesta män som tjänstgjorde i Landstormen var fyrtio år och äldre. De hade endast fått några dagars militär utbildning. Deras huvudsakliga uppgift var att bevaka och försvara viktiga platser och byggnader i sitt närområde. Dessutom så skulle de hjälpa till och mobilisera landets militära försvar.
Så här såg Landstormens uniformer ut:
Hemvärnet: För att kunna möta hot mot civilbefolkningen så organiserade sig många frivilliga i försvarsgrupper som kom att kallas Hemvärnet. Dit kunde män som ej blivit inkallade och kvinnor söka sig för att bidra till Sveriges försvar. Hemvärnet ordnade regelbundna övningar och tränade sina medlemmar med vapen så att de kunde skydda befolkningen och försvara landet. Under våren 1940 så beslutade regeringen att Hemvärnet skulle bli en del av Sveriges totala försvar.
Bilkårister: Armén hade svårt att få tag på chaufförer så därför bildades Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. Förbundet, som då bara bestod av kvinnor, hade till uppgift att utbilda bilförare (på 1940-talet så var det inte så vanligt att folk hade körkort – bilen hade ännu inte blivit så vanlig i det svenska samhället).
Lottarörelsen: En annan kvinnlig frivilligorganisation var lottarörelsen. Lottorna ordnade bland annat kurser i sjukvård, samlade in kläder och pengar till behövande och stickade varma strumpor och vantar till Sveriges soldater. Lottorna tog också emot flyktingar och många finska krigsbarn som skickades till Sverige.
Tornsvalor: Första gången landstormslottor användes inom luftbevakningen var vid en stor övning 1936. De tjänstgjorde då som telefonister vid luftbevakningscentraler i Stockholm, Uppsala och Falun. Erfarenheterna av deras arbete var så gott att landstormsföreningarnas centralförbund föreslog att lottorna i fortsättningen skulle få tjänstgöra både vid luftbevakningscentraler och -stationer. Men arméchefen sa nej med motiveringen att alla uppgifter inom luftbevakningen utöver telefonisternas innebar krigstjänst och därmed skulle förbehållas män. Följaktligen var det bara manlig personal som kallades till luftbevakningstjänst vid mobiliseringen i samband med krigsutbrottet i början av september 1939. Men redan efter några månader började emellertid lottor tas i tjänst som luftbevakare. Personalbehovet avgjorde, och kvinnor fick ersätta män som ansågs behövas bättre inom produktionen eller i fältförbanden. Dock räckte kvinnorna i landstormens lottakårer inte till för att bemanna luftbevakningsstationerna, och i maj 1940, en månad efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge, rådde akut brist på personal. Då startades en stor kampanj för att rekrytera fler frivilliga – kvinnor, ferielediga skolungdomar och arbetslösa. Den 22 maj gick startskottet med ett upprop som riktades till dem som inte redan hade en uppgift i försvaret. Det var undertecknat av en rad högt uppsatta personer med prins Gustav Adolf och prinsessan Sibylla i spetsen. Särskilda värvningsombud engagerades och värvningskontor öppnades i städerna. Budskapet spreds med tidningsannonser, affischer och broschyrer. Gensvaret blev stort. Redan i augusti hade tolv tusen frivilliga, varav cirka fem tusen kvinnor, rekryterats. Tillströmningen fortsatte och vid årets slut tjänstgjorde tjugo tusen frivilliga i luftbevakningen. De som inte redan var med i en lottakår rekommenderades att gå med, vilket gjorde att rörelsen växte kraftigt under krigsåren. Här är en artikel om de svenska tornsvalorna: Tornsvalorna spanade efter fiendeplan

5. Svenska dödsoffer under kriget: Trots att Sverige stod utanför andra världskriget fick närmare 800 män sätta livet till i försvaret av landets gränser, nästan samtliga i samband med olyckor eller beskjutning från utländska flygplan. Den ende armésoldat som dog under eldstrid hette Sven Sjöberg, en 21-årig värnpliktig från Piteå som den 20 maj 1940 omkom vid en skottlossning i Vassijaure i Kirunafjällen. Sven Sjöberg befann sig vid Vassijaure järnvägsstation för att hämta post då ett tyskt sjöflygplan dök upp på låg höjd. Planet besköts av svenskt luftvärn, bland annat från pansartåget Kiruna. Tyskarna öppnade eld och Sjöberg sårades svårt. Han dog några timmar senare på Kiruna lasarett.
Några tragiska olyckor 1940: Den 17 juli 1940 exploderade en av pannorna i eldrummet på pansarskeppet Gustav V. Åtta man i eldrumspersonalen dödades omedelbart och två man på däck skadades svårt. Dessa togs med en minsvepare till Visby lasarett där de senare avled. Den 24 oktober 1940 inträffade den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Olyckan inträffade på sjön Armasjärvi, sydväst om Övertorneå. En färja med 102 militärer ombord kantrade och 46 man omkom i det kalla vattnet. Katastrofen ägde rum då militärerna skulle ta färjan över sjön efter en övning. Färjan var avsedd för 40 personer, men färjkarlen som var 18 år vågade inte protestera när befälet gav order om att samtliga skulle skeppas över samtidigt. Mitt på sjön tog färjan in vatten. Panik utbröt och många av soldaterna kastade sig i vattnet. De flesta av dem omkom i det iskalla vattnet. Den 17 december 1940 inträffade en explosion vid AB Bofors Nobelkrut i Björkborn, Karlskoga kommun. Explosionen inträffade efter en brand i trotylgjuteriet. 11 personer omkom och omkring 100 byggnader totalförstördes och lika många skadades inom ett område av cirka 15 hektar.
Dödsoffer till sjöss: Sammanlagt så sänktes 200 svenska fartyg under kriget och över 2000 svenska sjömän miste livet.

6. Ökade kostnader under kriget: Försvarskostnaderna kom att öka stort på grund av det förändrade läget i Europa. Under större delen av kriget så kom budgeten för försvaret att ligga runt 2 miljarder kronor per år (14 gånger mer än förslaget i 1936 års försvarsordning). Så det gällde att få in fler inkomster, dels via skatter och dels på frivillig väg.
Värnskatt: Redan i december 1939 beslöt riksdagen att pålägga en särskild värnskatt, som till att börja med motsvarade 50% av den ordinarie statsskatten men sedermera blev avsevärt högre, särskilt för personer med högre inkomster och förmögenheter.
Omsättningsskatt: Genom beslut på 1940 års urtima riksdag infördes en omsättningsskatt på 5% som drabbade ungefär halva konsumtionen (ej de viktigaste livsmedlen).
Krigsobligationer: Regeringen gav ut krigsobligationer som många köpte. På detta sätt fick staten låna över två och en halv miljard kronor av det svenska folket under åren 1940–1942. Dessa pengar gick bl.a. till att rusta upp flyget, flottan och luftförsvaret. Runt Skånes kuster byggdes en försvarslinje med befästningar bestående av bl.a. bunkrar, taggtråd och stridsvagnshinder. Denna försvarslinje kallades Per Albin-linjen. Liknande försvarslinjer byggdes även vid Kalix i Norrbotten och utmed gränsen mot Norge.

7. Psykologiskt försvar, tvångslagar, censur och interneringsläger: Det var viktigt att stärka svenska folkets moral, fysik och fosterlandskänsla inför ett eventuellt angrepp från en fientlig makt. Då det gällde den fysiska träningen så kom man bland annat att anordna gångtävlingen ”Riksmarschen” under flera år. Man betalade 25 öre i startavgift och sedan gick man 10 kilometer på tid. De som klarade av denna uppgift fick ett bronsmärke som bevis för sin insats. År 1941 så deltog en miljon människor i landet! Många av Sveriges kvinnor var vid denna tid hemmafruar vilket bland många andra uppgifter innebar att de tog hand om hem och barn. Under kriget så startade några av dessa hemmafruar den s.k. husmorsgymnastiken, en rörelse som kom att sprida sig över hela landet. Det psykologiska försvaret arbetade dygnet runt via press och radio för att stärka svenskarnas försvarsvilja. Det stolta mottot ”En svensk tiger” antogs enhälligt av propagandagruppen.
Tvångslagar och en speciell säkerhetstjänst: I början av andra världskriget antog riksdagen de så kallade tvångslagarna. En speciell polismyndighet, Allmänna säkerhetstjänsten STJ, övervakade att lagarna följdes. Säkerhetstjänsten hade bland annat till uppgift att spana på och gripa personer som ansågs vara en risk för landets säkerhetstjänst. Med hjälp av tvångsmedelslagarna kunde STJ öppna privat post och avlyssna telefonsamtal. Om man grep en misstänkt person så kunde denna person hållas i häkte upp till sextio dagar utan att få hjälp av någon advokat. Under kriget så granskade STJ omkring 50 miljoner brev + avlyssnade miljontals telefonsamtal.
Censur: Kort efter krigsutbrottet förklarade Per Albin Hansson, Sveriges dåvarande statsminister, i en radiosändning att Sverige var ett neutralt land och att hans mål var att Sverige inte skulle dras in i kriget. Dessutom betonade han vikten av att inte missbruka yttrandefriheten, vilket skulle komma att bli en huvudfråga under de kommande åren. I sitt tal varnade även Per Albin Hansson den svenska befolkningen för att sprida uppgifter om det svenska försvaret på ett oförsiktigt och tanklöst sätt. På 1930-talet saknades censurlagstiftning. Istället använde regeringen andra lagparagrafer för att väcka åtal mot uttalanden i pressen som den ansåg utrikespolitiska olämpliga. De första åtalen före kriget väcktes med hjälp av ”smädesparagrafen”, TF 3:9.
Censurlag: Den så kallade ”censurlagen” infördes genom två beslut 12 juni 1940 och 18 juni 1941 genom ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Enligt denna lag fick riksdagen tillåtelse att med majoritet i båda kamrarna besluta om förhandscensur i händelse av att landet kom i krig eller vid krigsfara. Det var framför allt utrikesminister Christian Günther och justitieminister Karl Gustaf Westman som var pådrivande när det gällde införande av en censurlag. Westman ansåg att de möjligheter som fanns för att övervaka pressen inte var tillräckliga. Censurlagens införande föregicks av en häftig diskussion i riksdagen och många var kritiska till inskränkning av tryckfriheten.
Filmcensur: Censurering av film kunde ske enligt en lag från år 1911. Statens biografbyrå var den myndighet som ansvarade för censuren och som förhandsgranskade alla filmer som skulle visas offentligt. En paragraf i lagen tillämpades för att förbjuda antinazistiska filmer under andra världskriget som löd ”Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt”. Filmen ”Diktatorn” (1941) av och med Charlie Chaplin kom att anses som olämplig och det var först 1944 som den fick premiär på de svenska biograferna.
Teatercensur: När det gällde teater kunde regeringen inte styra vad som fick visas genom att använda tryckfrihetsförordningens paragrafer (TF 3:9, TF 3:9:2). Istället användes paragraf 13 i Stockholms ordningsstadga från 1868 för att förbjuda hela eller delar av teaterpjäserna. Enligt paragrafen kan ingripande ske om ”något som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda”. Karl Gerhard kritiserade Nazityskland och den svenska eftergiftspolitiken i kupletten ”Den ökända hästen från Troja” i revyn ”Gullregn” som hade premiär i juli år 1940. Senare förbjöd regeringen framförandet av revysången enligt paragraf 13 i ordningsstadgan. Detta gjordes efter att tyskarna utövat påtryckningar mot regeringen. Numret togs upp igen när revyn lämnade teatern i Stockholm (andra lokala regler gällde ut i landet).
Tidningscensur: Tidningarnas Telegrambyrå (TT) hade en viktig roll under kriget. TT ansvarade för telegramförmedlingen till svenska tidningar och för de tre dagliga nyhetssändningarna i radions enda kanal. TT startade år 1922 och hade i uppgift att bevaka utrikesfrågor via egna ombud hos telegrambyråer utomlands. Regeringen hade en aktiv och nära relation med TT, vilket även fortsatte under andra världskriget. TT stod under direkt kontroll av utrikesdepartementet. Enligt ett avtal mellan TT och Utrikesdepartementet, hade departementets pressbyrå rätt att helt stoppa artiklar eller göra rättelser av meddelanden som ansågs olämpliga för publicering. Det förekom också att TT skickade ut direkt förfalskade meddelanden till tidningarna.
Statens informationsstyrelse SIS: I början av 1940 bildades Statens informationsstyrelse, SIS. Denna myndighet hade till uppgift att informera det svenska folket om läget, både i landet och i omvärlden. SIS skulle även granska den svenska pressen och ge råd om vilka artiklar som var lämpliga att trycka i tidningarna. Man använde sig av färgade lappar då man läste igenom tidningarna. Ämnen som var OK att skriva om fick en grön lapp, de ämnen som ej borde tas upp (enligt SIS) fick en grå lapp. Om tidningen struntade i de grå lapparna så kunde den få transportförbud, dvs. den fick ej skickas med post eller transporteras med järnväg eller buss.
Exempel på tidningar som ofta fick transportförbud: Kommunisternas tidningar Ny Dag och Norrskensflamman samt den antinazistiska tidningen Trots allt var tidningar som drabbades av transportförbudet (censuren!). Även Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning kom att dras in vid en del tillfällen (Chefredaktören Torgny Segerstedt attackerade ofta nazismen och den svenska undfallenheten mot Tyskland).
Radiocensur: Radion utgjorde en viktig roll i det vardagliga livet för befolkningen innan och under krigsåren. Radioledningen var medvetna om i vilken grad radion kunde spela i samhället. Carl Anders Dymling, som var en av radiocheferna under krigsåren, uttalade sig om sin syn på radions roll och möjligheter. Han menade att radion inte enbart syftade till att sprida information, kultur och underhållning utan även att uttrycka den svenska opinionen. Dymling erkände i efterhand att den svenska radion under krigsåren utnyttjades för nationell propaganda och att den i vissa fall missbrukade sitt syfte. Det skedde en granskning av radiomanuskript inom Radiotjänst. Det hände dessutom, framför allt i början av kriget, att man skickade manuskript till Informationsbyrån, och senare Statens informationsstyrelse (SIS), eller till andra myndigheter för granskning. Man var i synnerhet försiktig avseende aktuella utrikespolitiska frågor. De undveks i princip helt och håller under de första åren av kriget. Utrikeskrönikor och översikter avskaffades helt till skillnad från tidigare då de förekom med jämna mellanrum. Under våren 1940 försvann även de nordiska krönikor som berörde kultur- och samhällsliv i de nordiska länderna. I radion tog man avstånd från sådant som kunde misstänkas innebära kritik mot regeringspolitiken. Historiska företeelser som kunde kopplas till dåvarande tid och till inrikespolitiska frågor sorterade man bort.
Radiocensur och det finska vinterkriget: Den svenska regeringen hade en försiktig hållning under vinterkriget 1939-1940. Krigsläget under den finsk-ryska krisen år 1940 speglades i den svenska radion, men inte överallt. Man kunde lyssna om det i dagsnyheterna, men däremot inte i Dagens eko. Det dröjde ända till den 12 oktober som Dagens eko började kommentera den finländska krisen. Tidningarnas telegrambyrå införde en extra nyhetssändning sent på kvällen efter att Molotov i ett tal den 29 november 1940 satt punkt för dem i de finsk-sovjetiska förhandlingarna. Dagen efter bombades Helsingfors och Finland var i krig, men trots detta sändes inga extra morgonnyheter. Redan i början av vinterkriget hade radion bestämt sig för att ha en passiv och försiktig hållning. I mitten av december höll Per Albin Hansson ett framförande i Dagens eko där Sveriges politiska hållning till Finland nämndes, vilket var enda gången det togs upp i december.
Radiocensur och anfallet på Norge i april 1940: Under kriget i Norge i april 1940 som varade i två månader hade Dagens eko enbart ett fåtal inslag som berörde situationen i Norge. När de väl gjorde det, rapporterade de varken om de aktuella krigshändelserna eller människornas svåra situation. Orsaken till regeringens krav på återhållsamhet och försiktighet som radion skulle ha under kriget i Norge var att Sverige hade den tyska krigsmakten nära intill sig och kände av ett underliggande hot och stigande krav på eftergifter. Andra halvåret av 1940 var det i princip tyst om Norge i den svenska radion.
Radiocensur och Danmark: År 1941 var nyheterna från Danmark inte många och väl filtrerade. Den svenska radioledningen var, på regeringens begäran, fortfarande återhållsam och försiktig i det som kunde få en politisk innebörd. På det kulturella området däremot, kunde man visa lojalitet och solidaritet med Danmark. Skolradion och uppläsningsprogrammen var de program vars programutbud i störst utsträckning gav en dansk färg.
Radion som propaganda för Sverige: Radion hade bland till uppgift att förstärka och stimulera den svenska beredskapen och försvarsviljan samt göra den nationella enigheten starkare. Efter 9 april 1940 började svenskhet genomsyra radion vilket fortsatte att gälla under krigsåren. Sådant som kunde associeras med ”det svenska” tog man upp i program av olika slag. Bland annat avslutades radiosändningar med nationalsången. Radions svenkhetspropaganda avtog under de sista krigsåren i radions programutbud. Man slutade till exempel att spela nationalsången i radiosändningarna
Interneringsläger: Under det finska vinterkriget förde tidningar, medlemmar av regeringen och den svenske kungen öppet en kampanj mot SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet var representerat i riksdagen, men det ansågs opålitligt. De stödde bl.a. Sovjetunionen i kriget mot Finland. STJ (Säkerhetstjänsten) spanade på misstänkta kommunister och upprättade hemliga listor över dem. Ett flertal razzior gjordes mot kommunisternas lokaler och en del enskilda hem. Några ledande kommunister greps och fördes utan rättegång eller dom till speciella interneringsläger. I dessa läger samlades också en del värnpliktiga män. Många av dem var organiserade kommunister, men det fanns även socialdemokrater, pacifister och andra som kort och gott kallades för Englandsvänner. Interneringslägren låg ofta isolerade. Det första och mest kända slägret låg i den lilla byn Storsien i Norrbotten. Lägret omfattade som mest 350 man. Det var militären som drog igång lägren. Eftersom man ansåg det nödvändigt att ta hand om opålitliga element inom försvaret. Ungefär 750 personer internerades mellan 1939-1943, då lägren upphörde. Här är en artikel om dessa interneringsläger under kriget: Interneringsläger i Sverige under Andra VK

8. Finska Vinterkriget, en samlingsregering samt svensk kommunistskräck: Redan i september så hade Bondeförbundet krävt att Sverige skulle skapa en samlingsregering. I samband med det finska vinterkrigets utbrott den 30 november så accepterade nu partierna Bondeförbundets krav. Den 13 december var regeringen färdig. Den innehöll fyra av fem riksdagspartier (Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern). Kommunistpartiets sympatier för Sovjetunionen gjorde att de uteslöts.
Då det gällde vinterkriget så kom det aldrig någon svensk neutralitetsförklaring. Sverige var att betrakta som ”icke-krigförande” vilket innebar att Sverige kunde stödja Finland med vapen- och materialsändningar, transitering av krigsmaterial, mottagande av finländska barn och invalider samt samla in pengar. Man beräknar att den svenska hjälpen till Finland kom att ha ett värde på ungefär 500 miljoner kronor (en STOR summa vid denna tid). Mer än 8000 personer anmälde sig som frivilliga och en speciell svensk frivilligkår sändes till norra Finland i slutet av kriget (varav 33 man stupade). En händelse av vikt vid denna tid var bombningen av Pajala den 21 februari 1940, då en grupp sovjetiska bombplan navigerade fel, och släppte sina bomber över vad de sa sig tro vara Rovaniemi. Ingen person dog eller skadades svårt, men flera byggnader förstördes eller skadades och sommaren 1940 betalade Sovjet ut skadestånd till Sverige för det skedda. Flera historiker är överens om att detta var en maktdemonstration, en varning till Sverige att hålla sig utanför konflikten mellan Sovjetunionen och Finland. Endast 10 dagar senare skedde ett attentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå (3 mars 1940). En anlagd brand med sprängämnen förstörde tidningens lokaler och fem människor omkom. Det var en liga på sju man som låg bakom branden bland annat tre officerare och stadsfiskalen i Luleå. De inblandade dömdes till straffarbete. Flera historiker anser att det fanns ett starkt samband mellan bombningen av Pajala och attentatet mot Norrskensflamman.

9. Svenska eftergifter gentemot Tyskland (före midsommarkrisen 1941): Den tyska attacken mot Danmark och Norge medförde att Sverige nästan helt avstängdes från sina förbindelser västerut, samtidigt som kontakten med ungefär hälften av den svenska handelsflottan klipptes av. Den svenska regeringen hade alltför sent insett lägets allvar. Sveriges ÖB general Olof Thörnell hade redan den 4 april föreslagit att en del staber skulle inkallas, tillsammans med en del mindre förband. På det sättet skulle man snabbare kunna leda en eventuell större mobilisering. Men förslaget, som hade lämnats till försvars- respektive utrikesministern, ledde inte till någonting konkret. Två dagar senare så upprepade han sitt yrkande på mobiliseringsåtgärder. Samlingsregeringen – bestående av Socialdemokraterna och de tre borgerliga partierna – gav honom tillstånd att kalla in en armékårsstab i Kristianstad och en del befäl, men inga värnpliktiga soldater. Inkallelser kostade pengar och kunde också provocera ett anfall från någon av stormakterna, menade man. Den 8 april kom rapporter om tyska truppförflyttningar vilket fick ÖB att återigen upprepa sitt krav på en svensk mobilisering. Försvarsministern Per Edvin Sköld tillät bara mindre sådana. Överhuvudtaget var Sköld skeptisk till många av underrättelserapporterna. Det kan i sammanhanget nämnas att även den norska regeringen just den 8 april avvisade den norske överbefälhavarens begäran om mobilisering. Man ville inte riskera att provocera fram ett tyskt anfall…
Första eftergifterna: Sveriges motståndskraft mot tyska påtryckningar var nu avsevärt nedsatt. Tyska krav framfördes ofta med mer eller mindre dolda hot. De tyska trupperna ville snabbt etablera kontakt mellan ockupationstrupperna i södra Norge och de förband som fortsatt, med växlande framgång, kämpade mot allierade och norska trupper i Narvik (norra Norge). Redan i april så mer eller mindre framtvingade Tyskland ett svenskt medgivande att tillåta transporter av livsmedel, kläder, medicinsk utrustning, läkare och sjukvårdspersonal till de tyska trupperna i Narvik samt därifrån skicka tillbaka nära 800 matroser, civilpersoner och sårade soldater. Dock vägrade den svenska regeringen att transportera stridande personal och vapen. Att Sverige vägrade bistå norrmännen med friviligsändningar, vapen och ammunition kritiserades skarpt. Att den svenska regeringen också fått den norska kungen och kronsprinsen att vända vid den svenska gränsen när de var på flykt undan tyska trupper bidrog inte till att förbättra relationen mellan Sverige och Norge. Även om Sverige inte hade tillåtit Tyskland att transportera militärer och vapen så hade den svenska ”humanitära hjälpen” till Tyskland haft ett visst militärt värde.
Permittenttrafiken: Efter Norges kapitulation reste Tyskland nya krav på Sverige. I juni 1940 började den s.k. permittenttrafiken (1940-43). En kontinuerlig, inom kort växande ström av uniformerade men obeväpnade tyska soldater transporterades per tåg till och från Norge över svenskt territorium. En del av transiteringen, den s.k. hästskotrafiken, gick från södra till nordligaste Norge över Värmland, Dalarna och Norrland. Man beräknar att cirka 2 miljoner man blev transporterade. Även krigsmateriel (vapen, ammunition och annat krigsnödvändigheter) kom att transiteras efter tyska påtryckningar. Det enda svenska förbehållet var att den sammanlagda tyska styrkan i Norge inte skulle ökas.
Midsommarkrisen 1941: I juni 1941 angrep tyska trupper Sovjetunionen. Några dagar senare begärde Tyskland tillstånd att få föra en hel division soldater med krigsmateriel från Norge, genom Sverige till norra Finland där trupperna skulle sättas in mot Sovjetunionen. Här är en artikel om Midsommarkrisen: Sverige – Midsommarkrisen 1941

10. Protester mot de svenska eftergifterna: Sveriges eftergifter gentemot Tyskland ledde till kraftiga protester från den brittiska regeringen och den norska exilregeringen i London. Även i Sverige så protesterade flera kända personer: Torgny Segerstedt (Tidningsmannen Torgny Segerstedt (1876–1945) är den svensk som har gått till historien som den främste bekämparen av Hitler och nazismen under andra världskriget. Redan 1933 skrev han i sin tidning (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning) att ”Hitler är en förolämpning”. Under andra världskriget hände det många gånger att det fanns vita fält i tidningen sedan den statliga censuren hade tagit bort den kritik som Segerstedt riktade mot nazismen; olika akademiker i tidningen Nordens frihet; Ture Nerman (Trots allt!); Vilhelm Moberg (Rid i natt 1941); Eyvind Johnson (Krilon 1941-43) samt flera kulturpersonligheter, bl.a. Karl Gerhard.
Tisdagsklubben: Under våren 1940 bildades tisdagsklubben på initiativ av författarinnan Amelie Posse. Klubben var hemlig och medlemmarna träffades en gång i veckan – på tisdag… I klubben ingick bl.a. Vilhelm Moberg och Pär Lagerqvist. Tisdagsklubbens uppgift var att bekämpa nazismen. Vid ett militärt angrepp från Tyskland skulle medlemmarna bilda en svensk motståndsrörelse. Det verkar dock som större delen av den svenska befolkningen fann sig i de olika restriktionerna, de utrikespolitiska friktionerna, permittenttrafiken, etc… så länge huvudsyftet, fredens bevarande gagnades.

11. Försörjning, ransoneringar, handel och lejdtrafik: Då det gäller den svenska livsmedelsförsörjningen så var den betydligt bättre än 1914 (vid Första Världskrigets utbrott). Jordbrukets och boskapsskötselns uppsving under mellankrigstiden samt en betydligt bättre distributionsapparat innebar att Sverige i stort sett var självförsörjande då det gäller livsmedel, även om det tidvis var knappt om vissa varor. Den i Sverige omfattande torghandeln kom att bli ännu viktigare under kriget.
Torghandeln: Nästan varje svensk stad eller större samhälle hade en omfattande torghandel vid tiden för andra världskriget. Här kunde man köpa varor utan kuponger. Fiskare som fått goda fångster eller människor som sålde lite frukt och grönsaker som de odlat i den egna trädgården kunde inhandlas på torget. Lite ovanligare varor som kött av duva, kråka, grävling och ekorre dök också upp på en del platser. Många odlade också egen potatis, egna grönsaker och/eller födde upp egna grisar, höns och kaniner för eget bruk. Vid denna tid så bodde mindre än 50% av den svenska befolkningen i tätorter och städer så det fanns ett visst utrymme för odling och djurskötsel.
Ransoneringar: I oktober 1939 så skapades ett nytt departement – folkhushållningsdepartementet (15 oktober 1939 – 30 juni 1950). Departementet hade under andra världskriget och åren närmast därefter ansvar för ransonering och reglering av framförallt livsmedel, energi, människor och råvaror. De skulle framförallt förhindra hamstring av varor (vilket hade varit ett problem under första världskriget). Det införde ransonering med kuponger på ett stort antal livsmedel. 1940 så ransonerades kaffe, te, kakao, tobak, socker, mjöl, bröd, fläsk och matfett (även skor och tyg ransonerades). Skördeutfallen 1940 och 1941 var ej heller så goda vilket också påverkade folkets försörjning. Tre varor som undgick ransonering var mjölk, potatis och fisk. Någon hungersnöd som vi såg under Första Världskriget (vintern 1917/18) behövde Sverige ej uppleva. Dödstalen i Sverige var lägre än någonsin (och kariesproblem var lägre än någonsin förr).
Olja, kol och ved: För att spara bensin förbjöds privatbilism direkt efter krigsutbrottet 1939. De små mängder bensin som kom in i landet reserverades för försvaret, polisen och brandkåren. De som fått körtillstånd fick gå över till gengas som alstrades genom förbränning av ved i grytor som hängdes på bilarna fram eller bak. Omkring 30 000 bilar drevs med den farliga gengasen under andra världskriget.
Utlandshandeln under åren 1939–1941: Efter den engelska minläggningen utanför Norges kust samt den tyska ockupationen av Norge i april 1940 så stängdes i praktiken sjöfarten av västerut. Halva den svenska handelsflottan hamnade utanför den tyska spärren. En del av dessa fartyg kom att hyras ut till Storbritannien där de började segla i trafik mellan USA och Storbritannien. På grund av inspärrningen så kom Tyskland att bli Sveriges viktigaste handelspartner. Sverige exporterade pappersmassa och trävaror till Tyskland. Från Tyskland hämtade man kol, koks och en del industrivaror som behövdes för upprustningen av det svenska försvaret. Den viktigaste exportartikeln från Sverige var järnmalm som till allra största delen gick till Tyskland.
Järnmalmsexporten: Vissa exportförbud för att skydda den svenska försörjningen hade utfärdats redan i september. Dock gällde detta ej järnmalmsexporten till Tyskland. Genom parallella underhandlingar med Tyskland och Storbritannien lyckades den svenska regeringen få båda makternas bifall till en fortsatt export på 1938 års nivå (10 miljoner ton). Dessutom hade en del svenska järngruvor i Mellansverige tyska ägare (t.ex. Intrånget, Lekomberg och Norberg). Under stora delar av kriget exporterade de tyskägda gruvorna ungefär en miljon ton järnmalm per år till Tyskland (ungefär 10% av den totala exporten av järnmalm till Tyskland per år). Genom en fortsatt utvidgning av det tyska riket under åren 1939-1941 så kom Sverige att bli alltmer beroende av den tyska importen. 1941 kom inemot 70% av den svenska importen från Tyskland och de tyskockuperade länderna.
Lejdtrafiken: Sverige lyckades förhandla fram ett avtal, först med Storbritannien och senare med Tyskland om fri lejd för svenska handelsfartyg. Detta innebar att dessa fartyg skulle kunna färdas till och från Sverige utan att bli beskjutna eller sänkta. Ute på Skagerrak fanns speciella områden där dessa fartyg kunde segla utan att stöta på minor. Lejdtrafiken var begränsad till ett fåtal fartyg per månad och dessa fartyg fick endast ha med sig last från länder som ej deltog i kriget. I början av kriget kom en hel del varor från USA. Efter det att USA drogs in i kriget så kom de flesta fartyg bedriva handel med länderna i Sydamerika. De svenska fartygen kom lastade med papper, pappersmassa och trävaror. Med sig tillbaka hade de kaffe, bomull, olja, frukt och maskindelar. Trots löftet om fri lejd stoppades fartygen ofta och blev kontrollerade både av tyska och brittiska krigsfartyg. Ibland hindrade de krigförande länderna all trafik till och från Sverige.
Det hände att svenska lejdbåtar av misstag blev beskjutna (och några sänkta) av tyska ubåtar. Den 13 januari 1940 sänktes ”Sylvia” av en tysk ubåt – ingen av de 20 besättningsmännen överlevde. I april 1941 så sänktes M/S ”Venezuela” av en annan tysk ubåt. Ingen av de 49 männen ombord överlevde. Sammanlagt så sänktes 200 svenska fartyg under kriget och över 2000 svenska sjömän miste livet.
12. Beredskapstiden – skildrad i SVT via Historieätarna: Jag visade en mycket(!) kort snutt av det sjätte avsnittet av ”Historieätarna” (tyvärr så finns denna serie ej tillgänglig på SVT längre så därför la jag upp en kopia här):

Historieätarna Avsnitt 6 – Beredskapstiden 1939-1945

13. Andra Världskriget rullar vidare – Operation Barbarossa: Jag avslutade denna sammankomst med 10 minuter av denna dokumentär om Operation Barbarossa.

Nästa gång så kommer vi tillbaka till Finland och det s.k. Fortsättningskriget.

SAMMANKOMST 16 (DECEMBER 2025)

Hela dagens sammankomst bestod i en dramadokumentär från SVT: Midsommarkrisen 1941. Här är en länkt till SVT Play: Fyra dagar som skakade Sverige.
När vi ses i januari så befinner vi oss mitt i Andra Världskriget – 1941!
Nu återstår endast för mig att önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År (jag gör det med en julhälsning från Ferd. Lundquists varuhus under julen 1928 – en bild som jag också lagt in i Göteborgs Historia)

SAMMANKOMST 15

De delar jag tog upp under dagens sammankomst (mycket mer i detalj här – jag kommer göra en viss sammanfattning av detta digra material då vi ses i januari):
1. Sverige innan 1939 – försvarsutredningen 1925 och försvarspropositionen 1936
2. Nationernas Förbund 1920 och en gemensam Nordisk neutralitetsförklaring 1938
3. ”Vår beredskap är god”
4. Kriget bryter ut – september 1939
5. Svensk neutralitetsförklaring i september 1939
6. Några tidiga krigshändelser 1939 som involverade Sverige
7. Svensk beredskap 1939–1940
8. Ökade kostnader på grund av kriget
9. Psykologiskt försvar, tvångslagar, censur och interneringsläger
10. Finska Vinterkriget, en samlingsregering samt svensk kommunistskräck
11. Brittisk och fransk kritik 1940
12. 9 april 1940
13. Svenska eftergifter gentemot Tyskland (före midsommarkrisen 1941)
14. Protester mot de svenska eftergifterna
15. Försörjning, ransoneringar, visst exportförbud (men fortsatt järnmalmsexport)
16. Nästa sammankomst – FILM: En dramadokumentär om Midsommarkrisen 1941

1. Sverige innan 1939 – försvarsutredningen 1925 och försvarspropositionen 1936: Kraftig nedskärning samt en viss upprustning…
1925: Regeringen Edén hade 1919 tillsatt en försvarsutredning med uppgift att föreslå hur kostnaderna för försvaret skulle kunna sänkas jämfört med försvarsbeslutet 1914. Utredningen var klar 1923 och den borgerliga majoriteten hade lyckats enas om en kostnadsram på 120 miljoner kronor per år, det vill säga 62 miljoner kronor lägre än försvarsbeslutet 1914. Egentligen hade högern endast med tvekan anslutit sig till majoriteten och socialdemokraterna hade reserverat sig. Bland de politiska partierna gjorde man helt skilda bedömningar av hur omfattande krigsmakt Sverige behövde. Enligt den politiska högern utgjorde Ryssland i ett längre perspektiv fortfarande ett hot mot Sverige. Rysslands politiska och ekonomiska svårigheter under 1920-talet var endast av övergående natur. Genom Sveriges inträde i Nationernas förbund hade risken ökat att Sverige drogs in i ett krig. Hos de frisinnade hänvisade man till Rysslands och Tysklands svaga ställning, tillkomsten av Nationernas förbund och den krigströtthet man trodde många nu omfattade efter första världskriget. De frisinnade hade stora förhoppningar till internationella överenskommelser om nedrustning. Socialdemokraterna förutsåg en varaktig och stabil period av fred. Detta läge kunde inte motivera ett starkt försvar för att slå tillbaka överraskningsangrepp. Ett krig i Europa skulle istället föregås av försämrade internationella relationer och ge tid för nödvändig upprustning. För tillfället behövde Sverige endast ett neutralitetsförsvar för att avvisa andra staters gränskränkningar. Förslaget om framtidens försvar mötte flera svårigheter under riksdagsbehandlingen. År 1925 gick den socialdemokratiska regeringen Sandler med på ett i huvudsak frisinnat förslag som innebar en kostnadsram på 107 miljoner kronor årligen, motsvarande ungefär 1,3 procent av BNP. Bland riksdagens beslut märktes för övrigt även lagen om etiskt samvetsömmas värnplikt. Försvarsminister var Per Albin Hansson. Den nya härordningen innebar att arméfördelningarna minskade till 4 och att ett stort antal regementen och kårer slopades. Närmare bestämt sjutton militärförband avvecklades. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter sammanslogs till den nya försvarsgrenen Flygvapnet. Försvarsbeslutet 1925: Försvarsbeslutet 1925 – Militär Historia
1936: Den socialdemokratiska regeringen Hansson, vilken var en minoritetsregering, lade fram sin försvarsproposition Kungl. Maj:ts proposition nr 225 år 1936, vilken var i behov av stöd från Bondeförbundet samt Folkpartiet, för att kunna antas av riksdagen. Propositionen hade föregåtts av internt diskussion inom Socialdemokraterna, då Per Edvin Sköld och Gustav Möller utgjorde en falang inom Socialdemokraterna som ville skjuta på försvarsbeslutet till efter valet, det på grund av att de vid ett eventuellt valnederlag ville ta frågan i opposition. Det genom att flera ledande socialdemokrater menade att socialdemokraterna som parti inte kunde arbeta för att öka kostnaderna för försvaret. Men samtidigt menade man att oavsett partifärg kunde ingen regering, på grund av omvärldsläget, föreslå en minskad försvarsbudget. Därför ansåg delar av det socialdemokratiska partiet att det vore bättre om beslutet togs av de borgerliga partierna. Statsministern Per Albin Hansson ville dock möta väljarna inför 1936 års val till andrakammaren och peka på vad man uträttat under mandatperioden, men samtidigt begära mandat för ny fyraårsperiod. Per Albin Hansson var även av den åsikten att försvarsutgifterna skulle kunna skjuta i höjden vid ett borgerligt styre, medan ett socialdemokratiskt styre skulle kunna ha en dämpande effekt på försvarsbudgeten. Inför propositionen hade en parlamentariskt sammansatt försvarskommission utrett försvarets framtid, där de kommit fram till att den årliga kostnadsramen för försvaret borde ligga på 148 miljoner kronor. Dock önskade socialdemokraterna att komma ned till en kostnadsram på 133 miljoner kronor, vilket de även sökte ett parlamentariskt stöd för innan propositionen lades fram. Dock stod både Bondeförbundet samt Folkpartiet fast vid försvarskommissions förslag, vilket resulterade i att regeringen lade fram sin proposition den 27 mars 1936 utan några garantier för att den skulle antas av riksdagen. Försvarsutskottets behandlingen underkände propositionen, då de ansåg att de inte kunde ansluta sig till regeringens uppfattning om ”försvarskrafternas kvantitativa omfattning”. Det genom att regeringen på ett stort antal väsentliga punkter frångått försvarskommissionens förslag. Regeringens proposition möttes istället av en gemensam motion från Bondeförbundet samt Folkpartiet, vilket även betydde att den borgerliga majoriteten i andrakammaren inte skulle acceptera en kostnadsram under 148 miljoner kronor. Det förslag som kom genom försvarsutskottet och riksdagsmotionen var i stort identiskt med försvarskommissionens förslag, med ett större undantag, de infanteriregementen som försvarskommissionen förslagit att avveckla skulle bibehållas. Vidare hade försvarskommissionen föreslagit att Göta livgarde skulle ombildas till ett stridsvagnsregemente, det förslaget omarbetades till att avveckla Göta livgarde och fördela dess stridsvagnsbataljon på två infanteriregementen. Regeringens nederlag i försvarsfrågan samt i dyrortsgruppering (ett förslag som byggde på att statstjänstemän skulle få ett extra påslag på lönen) resulterade i att statsminister Per Albin Hansson lämnade in sin avskedsansökan. Regeringen Hansson efterträddes av Regeringen Pehrsson-Bramstorp, vilken skämtsamt kom att kallas för semesterregeringen. Försvarsbeslutet innebar att den årliga kostnadsramen för försvarets ökades från ca 118 miljoner kronor till 148 miljoner kronor. Detta motsvarade ungefär 1,5 procent av BNP. Flygvapnet var den stora vinnaren som fick ett ökat anslag från 11 miljoner till 28 miljoner kronor. Samtidigt som en inhemsk flygindustri genom Svenska Aeroplan AB och AB Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplanavdelning började ta form. Inom Flottan och Kustartilleriet gjordes det en viss utökning, dock så kom modernisering och utökning av befälskadrarna att ta övertaget på satsningarna. För arméns del beslöts det att vissa infanteriregementen skulle delas upp i en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. Från början var det Livregementets grenadjärer (I 3) samt Skaraborgs regemente (I 9) som var de två huvudförslagen. I november samma år byttes dock Livregementets grenadjärer (I 3) ut mot Södermanlands regemente (I 10). När Göta livgarde (I 2) avvecklades 1939, kom dess stridsvagnsbataljon att delas upp samma år i två pansarbataljoner vilka fördelades till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Flygvapnets organisation var kanske den största vinnaren med försvarsbeslutet, bland annat då flottiljorganisation infördes samt att fredsorganisationen utökades med sex flottiljer.

2. Nationernas Förbund 1920 och en gemensam Nordisk neutralitetsförklaring 1938: Sverige gick med i Nationernas Förbund redan 1920 och de Nordiska länderna skickade gemensamt in en neutralitetsförklaring till NF i maj 1938 (se nedan). Detta var de garantier som man hade för att ej bli indragna i en ny hotande stormaktskonflikt. 
3. ”Vår beredskap är god”: Tal av Per Albin Hansson den 27 augusti 1939 klockan 13:45 på Skansen: ”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha intet otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god. Detta gäller också ifråga om våra möjligheter att upprätthålla folkförsörjningen under de svårigheter och påfrestningar, under vilka de även utanför stående komma att ställas i händelse av ett stormaktskrig. Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke. Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen.”

4. Kriget bryter ut – september 1939

Extra utsändning från TT den 1 september 1939

”Medborgare! Det förfärliga som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas ifrån har nu inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut”. Statsminister Per Albin Hansson talar till det svenska folket den 1 september 1939

5. Svensk neutralitetsförklaring i september 1939:
6. Några tidiga krigshändelser 1939 som involverade Sverige:
Polska ubåtar: De tre ubåtarna Sęp, Ryś och Żbik kom till Sverige mellan den 17 och 25 september 1939. Sęp och Ryś hade skadats i strid med tyska marinen, medan Żbik läckte på grund av dåligt underhåll. Ubåtarna, som var 78,5 meter långa, var huvuddelen av den fem fartyg stora polska ubåtsflottan vid krigsutbrottet. De övriga två, Orzeł och Wilk, sökte sig till England för reparation. De tre ubåtarna hade sammanlagt 169 mans besättning som internerades. Ubåtarna fördes först till Vaxholms fästning, där de avväpnades. I oktober 1939 reparerades de tre fartygen vid örlogsvarvet i Stockholm, och de fördes därefter tillbaka i Vaxholm. Den 16 april 1940, en vecka efter den tyska invasionen av Norge och Danmark, flyttades ubåtarna till Beckholmen i Stockholm. Besättningen inkvarterades i det polska skolfartyget Dar Pomorza, som låg i Stockholm sedan början av september. Den 4–6 juni bogserades ubåtarna genom Hammarbyslussen in i Mälaren. Där lades de först vid ön Högholmen, men flyttades den 18 juli till Förskär, vid Taxinge-Näsby. Besättningarna fick bo på två bostadspråmar från första världskriget, Johannes och Cerberus. Officerarna fick bo på passagerarbåten Drottning Sofia. Under hösten flyttades båtarna och logementpråmarna ytterligare en gång, till Marielundsfjärden i närheten av Läggesta väster om Mariefred. Där låg de först på den östra sidan av viken, vid Hjorthagen. Efter ett par veckor skedde en sista flytt några hundra meter över viken. Ubåtarna lades vid Skallaholmen, medan logementpråmarna Johannes och Cerberus lades på den norra sidan av viken, vid gården Marielund. Officerarna förlades i en villa, Villa Ekbacken, intill gården. På våren 1943 kunde de polska besättningsmännen flytta in i tre baracker, en för varje ubåt. Ju längre tid som interneringen pågick, desto tätare blev ubåtsmännens kontakter med Mariefred och det svenska samhället. Flera av männen tog arbete utanför lägret, bland annat med skogsavverkning och skördearbete. Det arrangerades teateraktiviteter och ubåtsbesättningarna deltog i det sociala livet i staden. De tre båtarna låg kvar i Mariefred under hela kriget, med undantag för några veckor under sommaren 1941 då de fördes till Stockholm för undersökning. Interneringslägret vid Mariefred avvecklades efter krigsslutet. Hösten 1945 överlämnades ubåtarna till polska staten. En officer och ungefär hälften av manskapet följde med tillbaka till Polen. Flera av officerarna reste till England, USA och Kanada. Ungefär 75 personer valde att stanna i Sverige, flera av dem i Mariefred. Många av besättningsmännen hade redan under interneringstiden gift sig med kvinnor som de träffat i Mariefred. Mariefred firar årligen ”Polskdagen”.
Historien om de polska ubåtarna i Mariefred har skildrats i ett par böcker och en dokumentärfilm. En av besättningsmännen, Wadek Sloma, donerade sina foton och minnen till Sörmlands museum, där samlingen bevaras.
Sänkt svensk handelsfartyg: Den 24 september 1939 stoppades det svenska handelsfartyget Gertrud Bratt av en tysk ubåt i Nordsjön. Hon var på väg till Bristol i England med pappersmassa. Besättningen på 20 man fick 15 minuter på sig att lämna fartyget. Sedan torpederades den av den tyska ubåten (och gick till botten med sin last).

7. Svensk beredskap 1939-1940: Det svenska försvaret hade en relativt sett låg materiell standard vid krigsutbrottet hösten 1939. Viss modern utrustning fanns, men i små kvantiteter. Regeringen utfärdade en ”förstärkt försvarsberedskap” vilket innebar en begränsad inkallelse samt viss materialförstärkning. Varje svensk man mellan tjugo och fyrtiosju år blev värnpliktig vilket innebar att han hade skyldighet att delta i landets försvar. Varje värnpliktig skulle vara inkallad i militärtjänst i 450 dagar. De som blev uttagna till officerare måste tjänstgöra ytterligare 550 dagar.
De nordiska länderna var medlemmar i NF (Nationernas Förbund) och man hade redan 1938 kommit överens om en gemensam neutralitetsförklaring i händelse av ett nytt storkrig. Förhoppningen i samtliga nordiska länder vara att man skulle kunna hålla sig utanför de pågående konflikterna (vid de tyska överflygningarna utefter den svenska västgränsen förekom det att förband, som inte fått några luftvärnskanoner, siktade mot de främmande planen med telefonstolpar i hopp om att flygarna skulle tro att de löpte risk att bli beskjutna).
Flygvapnet: Då det gäller svenskt flyg så fanns det endast 150 gamla och omoderna flygplan i Sverige i september 1939. Redan före krigsutbrottet så hade Sverige beställt flera hundra flygplan från USA, men endast ett fåtal hann levererasinnan kriget bröt ut. Mindre än hälften av de beställda planen hade hösten 1940 nått Sverige. Därefter stoppades leveranserna. Eftersom kriget pågick i Europa så var det svårt att finna andra länder som kunde sälja flygplan till Sverige. Man lyckades till slut få ett avtal med Italien och 216 flygplan köptes in. 84 stycken av dessa var av modellen B-16 Caproni (tvåmotorigt). Motorhaverier samt brott på vingarna innebar att drygt en fjärdedel av B-16 Caproni havererade (med 41 dödsoffer som följd). I tidningarna kallades planet för en ”flygande likkista”. Under finska vinterkriget lånade Sverige ut ett antal till Finland. När Tyskland anföll Norge och Danmark 9 april 1940 fanns det endast 12 plan.
Egen vapentillverkning: Svårigheterna att få tag på krigsmateriel från andra länder innebar att Sverige la om en del av sin industri för att tillverka egna flygplan, krigsfartyg, stridsvagnar och kanoner. De svenska varven kom framförallt att producera fartyg för den svenska marinen. Vid Saab AB i Linköping så startade man flygplanstillverkning (först flygplan efter andra länders ritningar men så så småningom tillverkade man egna jaktflygplan). En del av den vapenindustri som startade i början av andra världskriget finns kvar än i våra dagar.
Landstormen/hemvärnet: Landstormen var ett tidigare värnpliktsuppbåd för lokalförsvar och bevakningsuppgifter inom Sveriges försvarsmakt, så kallad ”landstorm” efter tysk förebild (danska: Landsturm). Landstormen var för de äldre åldersklasserna i värnplikten, tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering. Landstormen inrättades 1885 och avskaffades i och med försvarsbeslutet 1942. Det kan ses som föregångaren till hemvärnet från 1940. De flesta män som tjänstgjorde i Landstormen var fyrtio år och äldre. De hade endast fått några dagars militär utbildning. Deras huvudsakliga uppgift var att bevaka och försvara viktiga platser och byggnader i sitt närområde. Dessutom så skulle de hjälpa till och mobilisera landets militära försvar.
Civilförsvaret: Attacken på civilbefolkningen i Polen hade visat att man från myndigheterna också behövde skydda civilbefolkningen. I städerna inreddes speciella skyddsrum mot flygangrepp. Vissa viktiga byggnader täcktes med sandsäckar för att motstå bomber och splitter från granater. Även planer på hur man skulle kunna flytta bar, äldre samt sjuka ut på landsbygden utarbetades.
Hemvärnet: För att kunna möta hot mot civilbefolkningen så organiserade sig många frivilliga i försvarsgrupper som kom att kallas Hemvärnet. Dit kunde män som ej blivit inkallade och kvinnor söka sig för att bidra till Sveriges försvar. Hemvärnet ordnade regelbundna övningar och tränade sina medlemmar med vapen så att de kunde skydda befolkningen och försvara landet. Under våren 1940 så beslutade regeringen att Hemvärnet skulle bli en del av Sveriges totala försvar.
Bilkårister: Armén hade svårt att få tag på chaufförer så därför bildades Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. Förbundet, som då bara bestod av kvinnor, hade till uppgi8ft att utbilda bilförare (på 1940-talet så var det inte så vanligt att folk hade körkort – bilen hade ännu inte blivit så vanlig i det svenska samhället).
Lottarörelsen: En annan kvinnlig frivilligorganisation var lottarörelsen. Lottorna ordnade bland annat kurser i sjukvård, samlade in kläder och pengar till behövande och stickade varma strumpor och vantar till Sveriges soldater. Lottorna tog också emot flyktingar och många finska krigsbarn som skickades till Sverige.
Vinterkriget 1939-1940: I slutet av november så stod det klart att så inte blev fallet. Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939. I samband med det finska vinterkriget (30 november 1939 – 13 mars 1940) så höjdes den svenska beredskapen. En inte obetydlig mängd materiel sändes också som hjälp till Finland. På våren 1940 förelåg därför stora brister. Bland annat fattades det gevär, luftvärnsammunition och reservdelar av olika slag. Detta var situationen då Tyskland anföll Danmark och Norge den 9 april 1940.
Dödsoffer trots neutralitet: Trots att Sverige stod utanför andra världskriget fick närmare 800 män sätta livet till i försvaret av landets gränser, nästan samtliga i samband med olyckor eller beskjutning från utländska flygplan. Den ende armésoldat som dog under eldstrid hette Sven Sjöberg, en 21-årig värnpliktig från Piteå som den 20 maj 1940 omkom vid en skottlossning i Vassijaure i Kirunafjällen. Sven Sjöberg befann sig vid Vassijaure järnvägsstation för att hämta post då ett tyskt sjöflygplan dök upp på låg höjd. Planet besköts av svenskt luftvärn, bland annat från pansartåget Kiruna. Tyskarna öppnade eld och Sjöberg sårades svårt. Han dog några timmar senare på Kiruna lasarett.
Några tragiska olyckor 1940: Den 17 juli 1940 exploderade en av pannorna i eldrummet på pansarskeppet Gustav V. Åtta man i eldrumspersonalen dödades omedelbart och två man på däck skadades svårt. Dessa togs med en minsvepare till Visby lasarett där de senare avled. Den 24 oktober 1940 inträffade den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Olyckan inträffade på sjön Armasjärvi, sydväst om Övertorneå. En färja med 102 militärer ombord kantrade och 46 man omkom i det kalla vattnet. Katastrofen ägde rum då militärerna skulle ta färjan över sjön efter en övning. Färjan var avsedd för 40 personer, men färjkarlen som var 18 år vågade inte protestera när befälet gav order om att samtliga skulle skeppas över samtidigt. Mitt på sjön tog färjan in vatten. Panik utbröt och många av soldaterna kastade sig i vattnet. De flesta av dem omkom i det iskalla vattnet. Den 17 december 1940 inträffade en explosion vid AB Bofors Nobelkrut i Björkborn, Karlskoga kommun. Explosionen inträffade efter en brand i trotylgjuteriet. 11 personer omkom och omkring 100 byggnader totalförstördes och lika många skadades inom ett område av cirka 15 hektar.

8. Ökade kostnader på grund av kriget: Försvarskostnaderna kom att öka stort på grund av det förändrade läget i Europa. Under större delen av kriget så kom budgeten för försvaret att ligga runt 2 miljarder kronor per år (14 gånger mer än förslaget i 1936 års försvarsordning). Så det gällde att få in fler inkomster, dels via skatter och dels på frivillig väg.
Värnskatt: Redan i december 1939 beslöt riksdagen att pålägga en särskild värnskatt, som till att börja med motsvarade 50% av den ordinarie statsskatten men sedermera blev avsevärt högre, särskilt för personer med högre inkomster och förmögenheter.
Omsättningsskatt: Genom beslut på 1940 års urtima riksdag infördes en omsättningsskatt på 5% som drabbade ungefär halva konsumtionen (ej de viktigaste livsmedlen).
Krigsobligationer: Regeringen gav ut krigsobligationer som många köpte. På detta sätt fick staten låna över två och en halv miljard kronor av det svenska folket under åren 1940-1942. Dessa pengar gick bl.a. till att rusta upp flyget, flottan och luftförsvaret. Runt Skånes kuster byggdes en försvarslinje med befästningar bestående av bl.a. bunkrar, taggtråd och stridsvagnshinder. Denna försvarslinje kallades Per Albin-linjen. Liknande försvarslinjer byggdes även vid Kalix i Norrbotten och utmed gränsen mot Norge.

9. Psykologiskt försvar, tvångslagar, censur och interneringsläger: Det var viktigt att stärka svenska folkets moral, fysik och fosterlandskänsla inför ett eventuellt angrepp från en fientlig makt.

Ulla Billqvists sång ”Min soldat” skulle kunna ses som en sådan moralförstärkare.
Då det gällde den fysiska träningen så kom man bland annat att anordna gångtävlingen ”Riksmarschen” under flera år. Man betalade 25 öre i startavgift och sedan gick man 10 kilometer på tid. De som klarade av denna uppgift fick ett bronsmärke som bevis för sin insats. År 1941 så deltog en miljon människor i landet! Många av Sveriges kvinnor var vid denna tid hemmafruar vilket bland många andra uppgifter innebar att de tog hand om hem och barn. Under kriget så startade några av dessa hemmafruar den s.k. husmorsgymnastiken, en rörelse som kom att sprida sig över hela landet.
Det psykologiska försvaret arbetade dygnet runt via press och radio för att stärka svenskarnas försvarsvilja. Det stolta mottot ”En svensk tiger” antogs enhälligt av propagandagruppen.Tvångslagar och en speciell säkerhetstjänst: I början av andra världskriget antog riksdagen de så kallade tvångslagarna. En speciell polismyndighet, Allmänna säkerhetstjänsten STJ, övervakade att lagarna följdes. Säkerhetstjänsten hade bland annat till uppgift att spana på och gripa personer som ansågs vara en risk för landets säkerhetstjänst. Med hjälp av tvångsmedelslagarna kunde STJ öppna privat post och avlyssna telefonsamtal. Om man grep en misstänkt person så kunde denna person hållas i häkte upp till sextio dagar utan att få hjälp av någon advokat. Under kriget så granskade STJ omkring 50 miljoner brev + avlyssnade miljontals telefonsamtal.
Censur: Kort efter krigsutbrottet förklarade Per Albin Hansson, Sveriges dåvarande statsminister, i en radiosändning att Sverige var ett neutralt land och att hans mål var att Sverige inte skulle dras in i kriget. Dessutom betonade han vikten av att inte missbruka yttrandefriheten, vilket skulle komma att bli en huvudfråga under de kommande åren. I sitt tal varnade även Per Albin Hansson den svenska befolkningen för att sprida uppgifter om det svenska försvaret på ett oförsiktigt och tanklöst sätt. På 1930-talet saknades censurlagstiftning. Istället använde regeringen andra lagparagrafer för att väcka åtal mot uttalanden i pressen som den ansåg utrikespolitiska olämpliga. De första åtalen före kriget väcktes med hjälp av ”smädesparagrafen”, TF 3:9.
Censurlag: Den så kallade ”censurlagen” infördes genom två beslut 12 juni 1940 och 18 juni 1941 genom ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Enligt denna lag fick riksdagen tillåtelse att med majoritet i båda kamrarna besluta om förhandscensur i händelse av att landet kom i krig eller vid krigsfara. Det var framför allt utrikesminister Christian Günther och justitieminister Karl Gustaf Westman som var pådrivande när det gällde införande av en censurlag. Westman ansåg att de möjligheter som fanns för att övervaka pressen inte var tillräckliga. Censurlagens införande föregicks av en häftig diskussion i riksdagen och många var kritiska till inskränkning av tryckfriheten.
Filmcensur: Censurering av film kunde ske enligt en lag från år 1911. Statens biografbyrå var den myndighet som ansvarade för censuren och som förhandsgranskade alla filmer som skulle visas offentligt. En paragraf i lagen tillämpades för att förbjuda antinazistiska filmer under andra världskriget som löd ”Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt”. Filmen ”Diktatorn” (1941) av och med Charlie Chaplin kom att anses som olämplig och det var först 1944 som den fick premiär på de svenska biograferna.
Teatercensur: När det gällde teater kunde regeringen inte styra vad som fick visas genom att använda tryckfrihetsförordningens paragrafer (TF 3:9, TF 3:9:2). Istället användes paragraf 13 i Stockholms ordningsstadga från 1868 för att förbjuda hela eller delar av teaterpjäserna. Enligt paragrafen kan ingripande ske om ”något som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda”. Karl Gerhard kritiserade Nazityskland och den svenska eftergiftspolitiken i kupletten ”Den ökända hästen från Troja” i revyn ”Gullregn” som hade premiär i juli år 1940. Senare förbjöd regeringen framförandet av revysången enligt paragraf 13 i ordningsstadgan. Detta gjordes efter att tyskarna utövat påtryckningar mot regeringen. Numret togs upp igen när revyn lämnade teatern i Stockholm (andra lokala regler gällde ut i landet).
Tidningscensur: Tidningarnas Telegrambyrå (TT) hade en viktig roll under kriget. TT ansvarade för telegramförmedlingen till svenska tidningar och för de tre dagliga nyhetssändningarna i radions enda kanal. TT startade år 1922 och hade i uppgift att bevaka utrikesfrågor via egna ombud hos telegrambyråer utomlands. Regeringen hade en aktiv och nära relation med TT, vilket även fortsatte under andra världskriget. TT stod under direkt kontroll av utrikesdepartementet. Enligt ett avtal mellan TT och Utrikesdepartementet, hade departementets pressbyrå rätt att helt stoppa artiklar eller göra rättelser av meddelanden som ansågs olämpliga för publicering. Det förekom också att TT skickade ut direkt förfalskade meddelanden till tidningarna.
Statens informationsstyrelse SIS: I början av 1940 bildades Statens informationsstyrelse, SIS. Denna myndighet hade till uppgift att informera det svenska folket om läget, både i landet och i omvärlden. SIS skulle även granska den svenska pressen och ge råd om vilka artiklar som var lämpliga att trycka i tidningarna. Man använde sig av färgade lappar då man läste igenom tidningarna. Ämnen som var OK att skriva om fick en grön lapp, de ämnen som ej borde tas upp (enligt SIS) fick en grå lapp. Om tidningen struntade i de grå lapparna så kunde den få transportförbud, dvs. den fick ej skickas med post eller transporteras med järnväg eller buss.
Exempel på tidningar som ofta fick transportförbud: Kommunisternas tidningar Ny Dag och Norrskensflamman samt den antinazistiska tidningen Trots allt var tidningar som drabbades av transportförbudet (censuren!). Även Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning kom att dras in vid en del tillfällen (Chefredaktören Torgny Segerstedt attackerade ofta nazismen och den svenska undfallenheten mot Tyskland).
Radiocensur: Radion utgjorde en viktig roll i det vardagliga livet för befolkningen innan och under krigsåren. Radioledningen var medvetna om i vilken grad radion kunde spela i samhället. Carl Anders Dymling, som var en av radiocheferna under krigsåren, uttalade sig om sin syn på radions roll och möjligheter. Han menade att radion inte enbart syftade till att sprida information, kultur och underhållning utan även att uttrycka den svenska opinionen. Dymling erkände i efterhand att den svenska radion under krigsåren utnyttjades för nationell propaganda och att den i vissa fall missbrukade sitt syfte. Det skedde en granskning av radiomanuskript inom Radiotjänst. Det hände dessutom, framför allt i början av kriget, att man skickade manuskript till Informationsbyrån, och senare Statens informationsstyrelse (SIS), eller till andra myndigheter för granskning. Man var i synnerhet försiktig avseende aktuella utrikespolitiska frågor. De undveks i princip helt och håller under de första åren av kriget. Utrikeskrönikor och översikter avskaffades helt till skillnad från tidigare då de förekom med jämna mellanrum. Under våren 1940 försvann även de nordiska krönikor som berörde kultur- och samhällsliv i de nordiska länderna. I radion tog man avstånd från sådant som kunde misstänkas innebära kritik mot regeringspolitiken. Historiska företeelser som kunde kopplas till dåvarande tid och till inrikespolitiska frågor sorterade man bort.
Radiocensur och det finska vinterkriget: Den svenska regeringen hade en försiktig hållning under vinterkriget 1939-1940. Krigsläget under den finsk-ryska krisen år 1940 speglades i den svenska radion, men inte överallt. Man kunde lyssna om det i dagsnyheterna, men däremot inte i Dagens eko. Det dröjde ända till den 12 oktober som Dagens eko började kommentera den finländska krisen. Tidningarnas telegrambyrå införde en extra nyhetssändning sent på kvällen efter att Molotov i ett tal den 29 november 1940 satt punkt för dem i de finsk-sovjetiska förhandlingarna. Dagen efter bombades Helsingfors och Finland var i krig, men trots detta sändes inga extra morgonnyheter. Redan i början av vinterkriget hade radion bestämt sig för att ha en passiv och försiktig hållning. I mitten av december höll Per Albin Hansson ett framförande i Dagens eko där Sveriges politiska hållning till Finland nämndes, vilket var enda gången det togs upp i december.
Radiocensur och anfallet på Norge i april 1940: Under kriget i Norge i april 1940 som varade i två månader hade Dagens eko enbart ett fåtal inslag som berörde situationen i Norge. När de väl gjorde det, rapporterade de varken om de aktuella krigshändelserna eller människornas svåra situation. Orsaken till regeringens krav på återhållsamhet och försiktighet som radion skulle ha under kriget i Norge var att Sverige hade den tyska krigsmakten nära intill sig och kände av ett underliggande hot och stigande krav på eftergifter. Andra halvåret av 1940 var det i princip tyst om Norge i den svenska radion.
Radiocensur och Danmark: År 1941 var nyheterna från Danmark inte många och väl filtrerade. Den svenska radioledningen var, på regeringens begäran, fortfarande återhållsam och försiktig i det som kunde få en politisk innebörd. På det kulturella området däremot, kunde man visa lojalitet och solidaritet med Danmark. Skolradion och uppläsningsprogrammen var de program vars programutbud i störst utsträckning gav en dansk färg.
Radion som propaganda för Sverige: Radion hade bland till uppgift att förstärka och stimulera den svenska beredskapen och försvarsviljan samt göra den nationella enigheten starkare. Efter 9 april 1940 började svenskhet genomsyra radion vilket fortsatte att gälla under krigsåren. Sådant som kunde associeras med ”det svenska” tog man upp i program av olika slag. Bland annat avslutades radiosändningar med nationalsången. Radions svenkhetspropaganda avtog under de sista krigsåren i radions programutbud. Man slutade till exempel att spela nationalsången i radiosändningarna
Interneringsläger: Under det finska vinterkriget förde tidningar, medlemmar av regeringen och den svenske kungen öppet en kampanj mot SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet var representerat i riksdagen, men det ansågs opålitligt. De stödde bl.a. Sovjetunionen i kriget mot Finland. STJ (Säkerhetstjänsten) spanade på misstänkta kommunister och upprättade hemliga listor över dem. Ett flertal razzior gjordes mot kommunisternas lokaler och en del enskilda hem. Några ledande kommunister greps och fördes utan rättegång eller dom till speciella interneringsläger. I dessa läger samlades också en del värnpliktiga män. Många av dem var organiserade kommunister, men det fanns även socialdemokrater, pacifister och andra som kort och gott kallades för Englandsvänner. Interneringslägren låg ofta isolerade. Det första och mest kända slägret låg i den lilla byn Storsien i Norrbotten. Lägret omfattade som mest 350 man. Det var militären som drog igång lägren. Eftersom man ansåg det nödvändigt att ta hand om opålitliga element inom försvaret. Ungefär 750 personer internerades mellan 1939-1943, då lägren upphörde. Här är en artikel om dessa interneringsläger under kriget: Interneringsläger i Sverige under Andra VK

10. Finska Vinterkriget, en samlingsregering samt svensk kommunistskräck: Redan i september så hade Bondeförbundet krävt att Sverige skulle skapa en samlingsregering. I samband med det finska vinterkrigets utbrott den 30 november så accepterade nu partierna Bondeförbundets krav. Den 13 december var regeringen färdig. Den innehöll fyra av fem riksdagspartier (Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern). Kommunistpartiets sympatier för Sovjetunionen gjorde att de uteslöts.
Då det gällde vinterkriget så kom det aldrig någon svensk neutralitetsförklaring. Sverige var att betrakta som ”icke-krigförande” vilket innebar att Sverige kunde stödja Finland med vapen- och materialsändningar, transitering av krigsmaterial, mottagande av finländska barn och invalider samt samla in pengar. Man beräknar att den svenska hjälpen till Finland kom att ha ett värde på ungefär 500 miljoner kronor (en STOR summa vid denna tid). Mer än 8000 personer anmälde sig som frivilliga och en speciell svensk frivilligkår sändes till norra Finland i slutet av kriget (varav 33 man stupade).
En händelse av vikt vid denna tid var bombningen av Pajala den 21 februari 1940, då en grupp sovjetiska bombplan navigerade fel, och släppte sina bomber över vad de sa sig tro vara Rovaniemi. Ingen person dog eller skadades svårt, men flera byggnader förstördes eller skadades och sommaren 1940 betalade Sovjet ut skadestånd till Sverige för det skedda. Flera historiker är överens om att detta var en maktdemonstration, en varning till Sverige att hålla sig utanför konflikten mellan Sovjetunionen och Finland. Endast 10 dagar senare skedde ett attentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå (3 mars 1940). En anlagd brand med sprängämnen förstörde tidningens lokaler och fem människor omkom. Det var en liga på sju man som låg bakom branden bland annat tre officerare och stadsfiskalen i Luleå. De inblandade dömdes till straffarbete. Flera historiker anser att det fanns ett starkt samband mellan bombningen av Pajala och attentatet mot Norrskensflamman.

11. Brittisk och fransk kritik 1940: Den 2 mars 1940 så tillfrågades Norges och Sveriges regeringar om man kunde acceptera att allierade trupper kunde färdas från Narvik, via Lappland till Finland för att bistå Finland i kriget mot Sovjetunionen. Svaret från båda regeringarna var NEJ! Det fanns flera orsaker till att båda regeringarna ej accepterade de allierades förslag:
1. Man misstänkte från Norges och Sveriges sida att det var inte hjälpen till Finland som var huvudmotivet för de allierade utan de ville vinna kontroll över den svenska järnmalmsproduktionen genom att stationera en del av trupperna vid den norska kusten (Narvik) utmed malmbanan samt vid de svenska malmfälten. 
2. Risken för ett krig med Tyskland och Sovjetunionen var en annan viktig faktor.
3. Den planerade truppsändningen (100.000-150.000 man) var från militär synpunkt otillräcklig.
Följden av avslaget blev en antisvensk kampanj i brittisk och ännu mer i fransk press.

12. 9 april 1940: Under vinterkriget var den svenska beredskapen ganska hög. När Moskvafreden avslutade finska vinterkriget den 13 mars 1940, var huvuddelen av de svenska soldaterna förlagda i Norrbotten, mellan Tornedalen och Bodens fästning. Det var alltså i norr som tyngdpunkten fanns, med runt 100 000 man inkallade. Problemet var bara att de befann sig i fel ände av landet utifrån det nya läget. Dessutom hade man inlett en omfattande demobilisering när det tyska anfallet mot Danmark och Norge kom. Här är en artikel som tar upp Sveriges beredskap den 9 april 1940: Sveriges beredskap våren 1940 – hade vi klarat ett tyskt anfall?. Det var helt klart att den svenska beredskapen var svag så efter anfallet på Norge så skedde i tysthet en omfattande ”organisering” av de militära resurserna. Ingen allmän mobiliseringsorder utfärdades (Tyskland hade ställt krav på att Sverige inte skulle mobilisera) men steg för steg så kom den svenska militära kapaciteten att öka från cirka 100 000 man i april till 400 000 män i beredskap i oktober.
Lite kuriosa: När tyskarna anföll Norge 1940 förirrade sig många tyska plan in över Sverige. Luftvärnet gav eld och sköt ned ett plan vid Uddevalla och ett vid Riksgränsen. Uppe vid Riksgränsen var tyskarna så ofta inne över svensk mark, att några man skickades upp att måla tjocka gula och blå streck över Riksgränsfjället utefter gränslinjen.

13. Svenska eftergifter gentemot Tyskland (före midsommarkrisen 1941): Den tyska attacken mot Danmark och Norge medförde att Sverige nästan helt avstängdes från sina förbindelser västerut, samtidigt som kontakten med ungefär hälften av den svenska handelsflottan klipptes av. Den svenska regeringen hade alltför sent insett lägets allvar. Sveriges ÖB general Olof Thörnell hade redan den 4 april föreslagit att en del staber skulle inkallas, tillsammans med en del mindre förband. På det sättet skulle man snabbare kunna leda en eventuell större mobilisering. Men förslaget, som hade lämnats till försvars- respektive utrikesministern, ledde inte till någonting konkret. Två dagar senare så upprepade han sitt yrkande på mobiliseringsåtgärder. Samlingsregeringen – bestående av Socialdemokraterna och de tre borgerliga partierna – gav honom tillstånd att kalla in en armékårsstab i Kristianstad och en del befäl, men inga värnpliktiga soldater. Inkallelser kostade pengar och kunde också provocera ett anfall från någon av stormakterna, menade man. Den 8 april kom rapporter om tyska truppförflyttningar vilket fick ÖB att återigen upprepa sitt krav på en svensk mobilisering. Försvarsministern Per Edvin Sköld tillät bara mindre sådana. Överhuvudtaget var Sköld skeptisk till många av underrättelserapporterna. Det kan i sammanhanget nämnas att även den norska regeringen just den 8 april avvisade den norske överbefälhavarens begäran om mobilisering. Man ville inte riskera att provocera fram ett tyskt anfall…
Första eftergifterna: Sveriges motståndskraft mot tyska påtryckningar var nu avsevärt nedsatt. Tyska krav framfördes ofta med mer eller mindre dolda hot. De tyska trupperna ville snabbt etablera kontakt mellan ockupationstrupperna i södra Norge och de förband som fortsatt, med växlande framgång, kämpade mot allierade och norska trupper i Narvik (norra Norge). Redan i april så mer eller mindre framtvingade Tyskland ett svenskt medgivande att tillåta transporter av livsmedel, kläder, medicinsk utrustning, läkare och sjukvårdspersonal till de tyska trupperna i Narvik samt därifrån skicka tillbaka nära 800 matroser, civilpersoner och sårade soldater. Dock vägrade den svenska regeringen att transportera stridande personal och vapen. Att Sverige vägrade bistå norrmännen med friviligsändningar, vapen och ammunition kritiserades skarpt. Att den svenska regeringen också fått den norska kungen och kronsprinsen att vända vid den svenska gränsen när de var på flykt undan tyska trupper bidrog inte till att förbättra relationen mellan Sverige och Norge. Även om Sverige inte hade tillåtit Tyskland att transportera militärer och vapen så hade den svenska ”humanitära hjälpen” till Tyskland haft ett visst militärt värde.
Permittenttrafiken: Efter Norges kapitulation reste Tyskland nya krav på Sverige. I juni 1940 började den s.k. permittenttrafiken (1940-43). En kontinuerlig, inom kort växande ström av uniformerade men obeväpnade tyska soldater transporterades per tåg till och från Norge över svenskt territorium. En del av transiteringen, den s.k. hästskotrafiken, gick från södra till nordligaste Norge över Värmland, Dalarna och Norrland. Man beräknar att cirka 2 miljoner man blev transporterade. Även krigsmateriel (vapen, ammunition och annat krigsnödvändigheter) kom att transiteras efter tyska påtryckningar. Det enda svenska förbehållet var att den sammanlagda tyska styrkan i Norge inte skulle ökas.
Midsommarkrisen 1941: I juni 1941 angrep tyska trupper Sovjetunionen. Några dagar senare begärde Tyskland tillstånd att få föra en hel division soldater med krigsmateriel från Norge, genom Sverige till norra Finland där trupperna skulle sättas in mot Sovjetunionen. Vi kommer se en dramadokumentär om hur den svenska regeringen kom att behandla denna begäran vid vår nästa sammankomst.

14. Protester mot de svenska eftergifterna: Sveriges eftergifter gentemot Tyskland ledde till kraftiga protester från den brittiska regeringen och den norska exilregeringen i London. Även i Sverige så protesterade flera kända personer: Torgny Segerstedt (Tidningsmannen Torgny Segerstedt (1876–1945) är den svensk som har gått till historien som den främste bekämparen av Hitler och nazismen under andra världskriget. Redan 1933 skrev han i sin tidning (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning) att ”Hitler är en förolämpning”. Under andra världskriget hände det många gånger att det fanns vita fält i tidningen sedan den statliga censuren hade tagit bort den kritik som Segerstedt riktade mot nazismen; olika akademiker i tidningen Nordens frihet; Ture Nerman (Trots allt!); Vilhelm Moberg (Rid i natt 1941); Eyvind Johnson (Krilon 1941-43) samt flera kulturpersonligheter, bl.a. Karl Gerhard.

Karl Gerhard – ett känt nummer från revyn Gullregn 1940: Den ökända hästen från Troja eller Trojanska hästen är en kuplett med text av revyartisten Karl Gerhard. Den framfördes först i revyn Gullregn som hade premiär på Folkan den 31 juli 1940, därefter bland annat på Storan i Göteborg 1941. Revykupletten innehåller konsekventa anspelningar på grekisk mytologi. Texten är starkt kritisk mot Nazityskland, som Gerhard – vilken var bevandrad i grekisk mytologi – framställde som den trojanska hästen. Han beskriver ockupationerna av Belgien och Frankrike liksom situationen i Norge, där ”majoren Quisling är en papegoja, som imiterar så gott han har förstånn”. Han jämför Julius Caesars tåg över floden Rubicon med Hitlers planer på att inta Storbritannien i textraden: ”Tänker monsieur ’Rubiconna’, och gå på vattnet?” Framför allt kritiseras Sveriges eftergiftspolitik, bland annat transiteringarna av tyska soldater på svenska järnvägar: ”Vi svenskar umgås med kraken i sämja, han går numera i reguljär trafik”. Vid framförandet av kupletten kom en stor fembent trähäst, målad som dalahäst, in på scen. Numret började med att fyra utklädda tyrolerflickor kom ut ur magen på hästen till wandervogelmusik och började valsa, när melodin plötsligt ändrades och övergick i marschtakt och Gerhard själv kom ut ur kolonnen som utgjorde hästens femte ben (en anspelning på uttrycket femtekolonnare). Statsminister Per Albin Hansson ringde Karl Gerhard och ville att han skulle ta bort kupletten Den ökända hästen från Troja från revyn Gullregn som man spelade år 1940. Regeringen hade fått påtryckningar från nazisterna i Tyskland. Karl Gerhard vägrade att stryka numret och fortsatte att sjunga den. Därefter försökte utrikesminister Christian Günther förmå honom att sluta sjunga Troja. Günther hade inte hört sången så Karl Gerhard sjöng den för honom på hans ämbetsrum och han gillade den men bad ändå Karl Gerhard att sluta med den i revyn. Strax efteråt så kom två polismän och delgav Karl Gerhard ett skriftligt förbud på att framföra Den ökända hästen från Troja. Nästa kväll när kupletten skulle framföras så var det två civilklädda poliser i lokalen och Karl Gerhard ansåg sig tvingad att stoppa framförandet. Han läste istället upp beslutet att stoppa kupletten och pekade på de två närvarande poliserna och sa ett de var från Hästapo. Makten hade talat och censuren segrat! Den paragraf som man letat fram för att stoppa kupletten i Stockholm var alltså en ordningsstadga som bara kunde fås att gälla den aktuella teaterlokalen. När revyn spelades i Göteborg och på turné sjöng Gerhard åter ”Den ökända hästen från Troja” eller möjligen en något mer maskerad variant, ”Den välkända hästen från Troja”, där bara grekiska namn nämndes: Hitler kallades Akilles och så vidare.
Tisdagsklubben: Under våren 1940 bildades tisdagsklubben på initiativ av författarinnan Amelie Posse. Klubben var hemlig och medlemmarna träffades en gång i veckan – på tisdag… I klubben ingick bl.a. Vilhelm Moberg och Pär Lagerqvist. Tisdagsklubbens uppgift var att bekämpa nazismen. Vid ett militärt angrepp från Tyskland skulle medlemmarna bilda en svensk motståndsrörelse.

Det verkar dock som större delen av den svenska befolkningen fann sig i de olika restriktionerna, de utrikespolitiska friktionerna, permittenttrafiken, etc… så länge huvudsyftet, fredens bevarande gagnades.

15. Försörjning, ransoneringar, visst exportförbud (men fortsatt järnmalmsexport): Då det gäller den svenska livsmedelsförsörjningen så var den betydligt bättre än 1914 (vid Första Världskrigets utbrott). Jordbrukets och boskapsskötselns uppsving under mellankrigstiden samt en betydligt bättre distributionsapparat innebar att Sverige i stort sett var självförsörjande då det gäller livsmedel, även om det tidvis var knappt om vissa varor. Den i Sverige omfattande torghandeln kom att bli ännu viktigare under kriget.
Torghandeln: Nästan varje svensk stad eller större samhälle hade en omfattande torghandel vid tiden för andra världskriget. Här kunde man köpa varor utan kuponger. Fiskare som fått goda fångster eller människor som sålde lite frukt och grönsaker som de odlat i den egna trädgården kunde inhandlas på torget. Lite ovanligare varor som kött av duva, kråka, grävling och ekorre dök också upp på en del platser. Många odlade också egen potatis, egna grönsaker och/eller födde upp egna grisar, höns och kaniner för eget bruk. Vid denna tid så bodde mindre än 50% av den svenska befolkningen i tätorter och städer så det fanns ett visst utrymme för odling och djurskötsel.
Ransoneringar: I oktober 1939 så skapades ett nytt departement – folkhushållningsdepartementet (15 oktober 1939 – 30 juni 1950). Departementet hade under andra världskriget och åren närmast därefter ansvar för ransonering och reglering av framförallt livsmedel, energi, människor och råvaror. De skulle framförallt förhindra hamstring av varor (vilket hade varit ett problem under första världskriget). Det införde ransonering med kuponger på ett stort antal livsmedel. 1940 så ransonerades kaffe, te, kakao, tobak, socker, mjöl, bröd, fläsk och matfett (även skor och tyg ransonerades). Skördeutfallen 1940 och 1941 var ej heller så goda vilket också påverkade folkets försörjning. Tre varor som undgick ransonering var mjölk, potatis och fisk. Någon hungersnöd som vi såg under Första Världskriget (vintern 1917/18) behövde Sverige ej uppleva. Dödstalen i Sverige var lägre än någonsin (och kariesproblem var lägre än någonsin förr).
Järnmalmsexporten: Vissa exportförbud för att skydda den svenska försörjningen hade utfärdats redan i september. Dock gällde detta ej järnmalmsexporten till Tyskland. Genom parallella underhandlingar med Tyskland och Storbritannien lyckades den svenska regeringen få båda makternas bifall till en fortsatt export på 1938 års nivå (10 miljoner ton). Dessutom hade en del svenska järngruvor i Mellansverige tyska ägare (t.ex. Intrånget, Lekomberg och Norberg). Under stora delar av kriget exporterade de tyskägda gruvorna ungefär en miljon ton järnmalm per år till Tyskland (ungefär 10% av den totala exporten av järnmalm till Tyskland per år). Genom en fortsatt utvidgning av det tyska riket under åren 1939-1941 så kom Sverige att bli alltmer beroende av den tyska importen. 1941 kom inemot 70% av den svenska importen från Tyskland och de tyskockuperade länderna.
Olja, kol och ved: För att spara bensin förbjöds privatbilism direkt efter krigsutbrottet 1939. De små mängder bensin som kom in i landet reserverades för försvaret, polisen och brandkåren. De som fått körtillstånd fick gå över till gengas som alstrades genom förbränning av ved i grytor som hängdes på bilarna fram eller bak. Omkring 30 000 bilar drevs med den farliga gengasen under andra världskriget.
Handel under åren 1939-1941: Efter den engelska minläggningen utanför Norges kust samt den tyska ockupationen av Norge i april 1940 så stängdes i praktiken sjöfarten av västerut. Halva den svenska handelsflottan hamnade utanför den tyska spärren. En del av dessa fartyg kom att hyras ut till Storbritannien där de började segla i trafik mellan USA och Storbritannien. På grund av inspärrningen så kom Tyskland att bli Sveriges viktigaste handelspartner. Förutom järnmalm så exporterade Sverige pappersmassa och trävaror till Tyskland. Från Tyskland hämtade man kol, koks och en del industrivaror som behövdes för upprustningen av det svenska försvaret.
Lejdtrafiken: Sverige lyckades förhandla fram ett avtal, först med Storbritannien och senare med Tyskland om fri lejd för svenska handelsfartyg. Detta innebar att dessa fartyg skulle kunna färdas till och från Sverige utan att bli beskjutna eller sänkta. Ute på Skagerrak fanns speciella områden där dessa fartyg kunde segla utan att stöta på minor. Lejdtrafiken var begränsad till ett fåtal fartyg per månad och dessa fartyg fick endast ha med sig last från länder som ej deltog i kriget. I början av kriget kom en hel del varor från USA. Efter det att USA drogs in i kriget så kom de flesta fartyg bedriva handel med länderna i Sydamerika. De svenska fartygen kom lastade med papper, pappersmassa och trävaror. Med sig tillbaka hade de kaffe, bomull, olja, frukt och maskindelar. Trots löftet om fri lejd stoppades fartygen ofta och blev kontrollerade både av tyska och brittiska krigsfartyg. Ibland hindrade de krigförande länderna all trafik till och från Sverige.
Det hände att svenska lejdbåtar av misstag blev beskjutna (och några sänkta) av tyska ubåtar. Den 13 januari 1940 sänktes ”Sylvia” av en tysk ubåt – ingen av de 20 besättningsmännen överlevde. I april 1941 så sänktes M/S ”Venezuela” av en annan tysk ubåt. Ingen av de 49 männen ombord överlevde. Sammanlagt så sänktes 200 svenska fartyg under kriget och över 2000 svenska sjömän miste livet.
16. Nästa sammankomst – FILM: En dramadokumentär om Midsommarkrisen 1941

6 DECEMBER – SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN

Eftersom vi koncentrerar oss på Norden så tog jag mig friheten att starta sammankomsten ovan med några bilder och lite sång som är en del av den finska självständighetsdagen:
1. Några av  mina bilder från 2017 – Finlands 100-årsdag!
2. 2021 – Finlandia framförd av ”SVENSKFINLANDS STÖRSTA VIRTUALKÖR”
3. Några personliga bilder från årets (2025) självständighetsfirande
4. Lite mer information

1. Några bilder från 2017 – Finlands 100-årsdag!

2. 2021 – Finlandia framförd av ”SVENSKFINLANDS STÖRSTA VIRTUALKÖR”

3. Några personliga bilder från årets (2025) självständighetsfirande

4. Lite mer information:
Två blåvita ljus: Traditionen med två ljus i fönstret överfördes från hur allmänheten uppmärksammande nationalskalden Johan Ludvig Runebergs födelsedag 5 februari. I slutet av 1800-talet hade tända ljus i fönstret börjat symbolisera protester mot tidens förryskningsseder. Fönsterilluminationen var en etablerad nationalsed som enkelt kunde överföras till den nya självständighetsdagen 6 december på initiativ av det högersinnade Itsenäsyyden Liitto (Självständighetsförbundet). Under vissa perioder har traditionen ansetts representera en borgerlig fosterländskhet. Idag är det mer en tradition och ett personligt ställningstagande att tända två ljus i fönstret. I berättartraditionen finns det många tolkningar av sedens uppkomst och ljusens symbolik.
Slottsbalen: Presidentens mottagning, slottsbalen, tevesänds och har höga tittarsiffror varje år. Det tog ett halvt sekel innan slottsbalen tog den form den har idag. Medborgarna fick större insyn i festligheterna till en början via direktsändning i radio (1949) och via tidningspressen som förmedlade bilder och stämningar. Redan på 1950-talet fanns tv-kameror på plats men endast valda delar sändes i efterhand. På 1980-talet inleddes direktsändningar som samlade en stor del av medborgarna framför tv:n. Coronaåret 2020 ordnades ingen mottagning på slottet utan ett alternativt program televiserades. I år så kunde man se när Finlands president Alexander Stubb och hans fru Suzanne Innes-Stubb skakade hand med över 1000 gäster…
Hjältegravarna besöks: Fortsättningsvis har uppoffringarna för Finlands självständighet under vinterkriget och fortsättningskriget en framträdande roll i festligheterna. Sedan 1994 har krigsveteraner och senare också lottor, inbjudits till slottsbalen som hedersgäster. Presidenten delar ut statliga hederstecken och Finlands försvarsmakt befordrar officerare på självständighetsdagen. Filmen Okänd soldat från 1955 visas traditionellt på TV. Försvarsmaktens parad och uppvaktning vid hjältegravarna är också tecken på detta. I Helsingfors har studenterna tågat med facklor sedan 1951, med start från hjältegravarna på Sandudds begravningsplats.

SAMMANKOMST 14

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Kort repetition av Norge före 9 april 1940
2. Varför skulle Norge ockuperas?
3. De tyska och de allierades anfallsplaner
4. Norges motstånd fram till juni 1940
5. Den norska kungafamiljen och regeringen lyckas fly (april-juni 1940)
6. Utvecklingen av Andra Världskriget i Europa (och Afrika) 1940
7. Nästa sammankomst – Sverige fram till 1941

1. Kort repetition av Norge före 9 april 1940: Jag startade denna sammankomst med att kort sammanfatta vissa orsaker samt avgörande steg mot den tyska ockupationen av Norge i april-juni 1940.
Norges försvarsförmåga var kraftigt begränsad på grund av:
Finansiella åtstramningar
Pacifism
Gemensam nordisk neutralitet
Den politiska utvecklingen i Europa under 1939 gjorde att Norge började förstärka sin militära styrka – något som kom att kallas ”Neutralitetsvakt”.
Vinterkriget (30 november 1939 – 13 mars 1940) hade öppnat möjligheten för de allierade (Storbritannien och Frankrike) att under sken av att skicka an expeditionskår för att hjälpa Finland i kriget så kunde man landsätta trupper som ockuperade och säkrade Narvik samt de svenska malmfälten. Detta verkar ha varit det egentliga huvudsyftet med den allierade expeditionskåren. När Finland beslutade att acceptera de hårda fredsvillkoren från Sovjetunionen i mars 1940 så stängdes möjligheten för de allierade att på ett ”snyggt sätt” ockupera Narvik och de svenska malmfälten.
Altmarkaffären i februari 1940 bidrog till det tyska beslutet att genomföra ockupationen av Norge. Tyskland ansåg att denna incident visade att Norge ej var kapabel att bibehålla sin neutralitet. De allierade (Storbritannien och Frankrike) drog samma slutsats. Därför kom båda länderna att på allvar sätta sig ned och se över planerna på att ockupera Norge…

2. Varför skulle Norge ockuperas?: Både Tyskland och de allierade (Storbritannien och Frankrike) hade ett flertal orsaker till varför Norge skulle ockuperas:
Tysk invasion – varför?
För att kontrollera Norra Atlanten
För att säkra isfria hamnar
För att säkra järnmalmen från Sverige
För att förhindra en allierad invasion
För att utvidga det germanska riket
Allierad invasion – varför?
För att blockera Tyskland
För att nå och kontrollera den svenska järnmalmen
För att avleda tyska styrkor från övriga Europa
För att överta den norska handelsflottan (Den norska handelsflottan var med sina fem miljoner bruttoton en av de största i världen. Den kom under kriget att i stor utsträckning tas i anspråk av de allierade. Överenskommelse om detta nåddes i november 1939)

3. De tyska och de allierades anfallsplaner:

Den tyska anfallsplanen

Den tyska planen var att ockupera både Danmark och Norge utan några strider eller betydande motstånd. Den största risken var sjötransporten från Tyskland och längs Norges kust. Dessutom var förstärkningar till de redan landstigna trupperna avgörande för den fortsatta ockupationen. Om de inte lyckades med detta skulle de allierade kunna landsätta stora styrkor som kunde besegra den relativt lilla tyska styrka som skulle gå i land den 9 april. Förstärkningarna skulle komma dels sjövägen från Tyskland, dels med flyg från flygplatserna i det då ockuperade Danmark. De engelska flottstyrkorna hade kontroll över hela Nordsjön och kunde lätt upptäcka de tyska fartygen. Dessutom var det brittiska flygvapnet i luften och till sjöss hela tiden. Tyskarnas enda alternativ var att segla upp längs den norska kusten på natten och helst i dåligt väder. För att klara av detta beslutades att soldaterna skulle skeppas med snabba örlogsfartyg från baser i Tyskland direkt till norska hamnar. Tyska fallskärmsjägare skulle användas mot Sola och Fornebu flygplatser, och försörjningsfartyg skulle skickas för att vara på plats i de norska hamnarna innan attacken började.
Detta var den första större gemensamma operationen i militärhistorien. Luftwaffe, Kriegsmarine och Heer samarbetade under en ledare. Allt måste samordnas och fungera både i tid och plats. Dessutom skulle operationen överraska Norge både taktiskt och strategiskt. Taktisk överraskning innebar att de norska styrkorna blev överraskade och inte hade tid att reagera. Strategisk överraskning innebar att de norska politikerna och militära ledarna inte förstod vad som hände. Därför måste operationen hållas strikt hemlig – även för de flesta som skulle delta i attacken. Anfallsstyrkan delades in i fem grupper med målen Oslo, Arendal, Kristiansand, Egersund, Stavanger, Bergen, Trondheim och Narvik.
Oslo och Narvik var de två viktigaste målen. Oslo hade den största hamnen samt kungen, regeringen och högkvarteret för den norska militären. Oslo var också en knutpunkt för järnvägslinjerna till södra Norge, Stavanger, Trondheim och Bergen. Dessutom låg Fornebu flygplats precis utanför staden. Den var viktig som landningsplats för transportflygplan in och ut ur landet, men också som flygplats för jaktplan och bombplan för vidare operationer i Norge.

Oslo skulle ockuperas av Grupp V, som bestod av kryssaren ”Blücher”, kryssaren ”Lützow”, lättkryssaren ”Emden” samt tre torpedbåtar och några mindre fartyg. Dessutom skulle fallskärmsjägare från 1:a och 2:a fallskärmsregementet landsättas i Fornebu. Ombord på fartygen skulle infanterister ockupera huvudstaden och städerna runt Oslofjorden – totalt 1600 man. De återstående infanteristyrkorna skulle landsättas med transportflygplan när Fornebu hade fallit.
Till Narvik gick Grupp I, som bestod av tio jagare från flottan. Ombord hade de 139:e fjälljägarregementet samt några andra stödtrupper – totalt strax under 2000 man. Narvik var malmhamnen så därför var det viktigt att ta staden innan någon lyckades spränga anläggningen. I Narvik var det också viktigt att ockupera kustfästningarna som, enligt tysk information, låg vid inloppet till Ofotfjorden.
Grupp II hade Trondheim som mål. Gruppen bestod av kryssaren ”Admiral Hipper” och fyra jagare med totalt 1700 man.
Bergen skulle tas av Grupp III, som bestod av de lätta kryssarna ”Köln” och ”Köningsberg”, minsveparna ”Bremse” och ”Brummer” samt två torpedbåtar med totalt 1900 man ombord. Grupp IV hade Kristiansand och Arendal som mål. Kryssaren ”Karlsruhe” och specialfartyget ”Tsingtao”, en torpedbåt och två minsvepare skulle först landstiga i Kristiansand, och därefter skulle de två minsveparna gå mot Arendal med 150 man och ockupera staden.
Stavanger skulle ockuperas av Grupp VI. För det första skulle Sola flygplats ockuperas, vilket var mycket viktigt eftersom Luftwaffe skulle kunna kontrollera luftrummet över stora delar av Nordsjön och operationsområdena från öst till norr. Sola skulle intas med hjälp av fallskärmsjägare. Detta hade aldrig gjorts förut, och det fanns naturligtvis en viss osäkerhet i samband med det uppdraget. När flygplatsen var intagen skulle 193:e infanteriregementet flygas in med Luftwaffes transportflygplan och fortsätta framryckningen mot Stavanger, tolv kilometer bort. Dessutom skulle jaktplan, bombplan och Stuka-avdelningar vara stationerade i Sola på eftermiddagen den 9 april.
Det sista och kanske viktigaste målet, med undantag för de stora städerna, var Egersund. Anledningen till detta var att det var här telekommunikationskabeln till England låg. Huvudmålet var att klippa kabeln så snabbt som möjligt. Ett kompani ur 169:e infanteriregementet skulle transporteras av två minsvepare och ta staden.

Planen var omfattande och djärv. Det krävde samarbete, noggrannhet och inte minst lite tur. Det baserades också till stor del på det faktum att de norska styrkorna inte var mobiliserade eller visade vilja eller förmåga att göra motstånd. Dessutom spelade vädret en avgörande roll. Om vädret blev för bra skulle invasionsflottan snabbt upptäckas av både engelsmän och norrmän. Om det vore för dåligt skulle några av skeppen och planen ha stora svårigheter att nå sina mål i tid. Eftersom fartygen i den första anfallsvågen inte kunde bära all tung utrustning som stridsvagnar och artilleri, skulle dessa först anlända några dagar efter den första attacken.

De allierade planerna

Det var inte bara tyskarna som hade planer för Norge. Britter och fransmän gjorde sig också redo. Eftersom det nu blev svårt för de allierade att internationellt försvara en landstigning i Narvik för att stoppa transporten av malm till Tyskland när Finland slöt fred med Sovjetunionen, var de tvungna att tänka om. Planen de lanserade, Operation Wilfred, var att minera delar av sjövägen från Narvik och söderut längs den norska kusten, så att malmfartygen måste gå ut på öppet vatten. Ute på öppet hav skulle det vara enkelt för den brittiska flottan att stoppa fartygen. De brittiska fartygen skulle lägga minor vid Vestfjorden, i Hustadvika och utanför Stad.
Samtidigt räknade de allierade med att Hitler knappast skulle sitta passivt och se på när de stängde av malmförsörjningen till den tyska vapenindustrin. För att förekomma en tysk reaktion skulle Operation Wilfred följas av Operation R4, vilken innebar landstigning av brittiska styrkor i Narvik, Trondheim, Bergen och Stavanger, med en fullständig ockupation av dessa städer samtidigt som de skyddade malmtrafiken. Efter mycket fram och tillbaka mellan England och Frankrike beslutade det brittiska krigskabinettet den 5 april att Operation Wilfred skulle inledas den 8 april.
Att de två operationerna sammanföll var en ren slump. Parterna var osäkra på varandra, båda hade mycket att vinna och mycket att förlora. Tyskarna ville behålla sin malmförsörjning, medan britterna ville förhindra densamma. Problemet var att det handlade om Norge – ett neutralt land som hade en lång tradition av handel med både Tyskland och Storbritannien och därför ville ha en god relation med båda.

Den 8 april 1940 var de tyska flottstyrkorna på väg till Norge. Fördelade över de fem anfallsgrupperna styrde de mot sina mål. I Nordsjön utbröt en skärmytsling mellan den brittiska jagaren ”Glowworm” och den tyska kryssaren ”Admiral Hipper”. ”Glowworm” förlorade slaget, men kunde rapportera till de andra brittiska fartygen att de var i strid med tyska styrkor. Britterna förstod att stora tyska flottstyrkor var på väg ut i Nordsjön. Hittills hade de inte varit säkra på om det var en utbrytning till Atlanten eller en invasion av Norge. Britterna samlade sina flottstyrkor och förberedde sig för ett stort sjöslag. Samtidigt sänktes det tyska lastfartyget ”Rio de Janeiro” av den polska ubåten ”Orel” utanför södra Norges kust. De överlevande tyskarna kunde se att brittiska örlogsfartyg var på väg till Bergen. Detta rapporterades till försvarsledningen och regeringen och det blev tydligare för dem att en allierad invasion var nära förestående. Britterna fick samma meddelande och förstod att det gällde en tysk invasion av Norge. Samma dag, den 8 april 1940 minerade brittiska örlogsfartyg norskt territorialvatten.

4. Norges motstånd fram till juni 1940: Efter midnatt den 9 april 1940 anföll tyskarna hamnstäderna Oslo, Bergen, Trondheim, Narvik och Kristiansand. Klockan 01:30 på natten samlades den norska regeringen till krismöte, och klockan 05:00 anlände den tyske ambassadören med ett ultimatum att acceptera en tysk ockupation av Norge. Den norska regeringen svarade: ”Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang”. Vid invasionen träffades en av Tysklands modernaste kryssare Blücher av norsk kanoneld vid fortet Oscarsborg vid Drøbaksundet i Oslofjorden. Blücher gick till botten och tog med sig över tusen tyska soldater. Salvorna avlossades från två gamla tyska kanoner döpta till ”Moses” och ”Aron”. Sänkningen av Blücher fördröjde ockupationen av Oslo så mycket att kungafamiljen och regeringen kunde lämna Oslo klockan 07:00 och resa norrut till Hamar. Tiden medgav knappast någon mobilisering i södra Norge, men brigaden i norra Norge kunde senare med hjälp av brittiska, franska och polska styrkor återta Narvik. Hegra fästning norr om Trondheim var den fästning som stod emot tyskarna längst. På grund av händelserna på västfronten blev man dock tvungen att ge upp, och kungen och regeringen lämnade Norge den 7 juni och bildade en exilregering i London. Vid det tyska anfallet grep ledaren för Nasjonal Samling, Vidkun Quisling makten. Av allt att döma improviserade Quisling utan att vara säker på stöd från tysk sida och redan efter någon vecka ersattes han av ett administrationsråd lett av Ingolf Christensen. Till norsk rikskommissarie utnämndes Josef Terboven. Tyskarna hade förväntat sig att inget nämnvärt motstånd skulle fortsätta i Norge efter invasionsdygnet. De hade räknat fel och redan striderna den 9 april visade att de lyckats endast tack vare en stor portion tur och många tillfälligheter. Tyskarna hade emellertid visat att de var snabba att utnyttja de tillfällen som dök upp, något som skulle visa sig vara en stor fördel för dem under de strider som kom att äga rum i Norge under de kommande två månaderna. I all hast improviserade de fram en fungerande operation ur något som hade kunnat sluta i fiasko.
Sänkningen av Blücher i Oslofjorden Narvik 9 april 1940Bernd von Arnim Narvik 1940Norska soldater utanför Narvik 1940Norskt artilleri vid Narvik maj 1940Bodö maj 1940Karta över striderna i Södra Norge april-maj 1940Norsk vägspärr i närheten av GjøvikNamsos i april 1940Tyska soldater rycker fram i den svåra norska terrängen – april 19405. Den norska kungafamiljen och regeringen lyckas fly (april-juni 1940): Man beslutade att försöka evakuera kungafamiljen, regeringen och delar av Stortinget till Hamar. Alla skulle mötas på Østbanen klockan 07.00 för att ta tåget norrut. De norska guldreserven togs ut från Norges Bank och transporterades norrut med lastbilar. Här är några av ”guldgossarna” (de som transporterade den norska guldreserven – författaren Nordahl Grieg är mannen i mitten).Extratåget anlände till Hamar station klockan 11:10. Där höll det norska Stortinget ett möte (i teatersalen ”Festiviteten”). Regeringen lämnade in sin avskedsansökan vilken avvisades av Stortingets ordförande. Kung Haakon, kronprins Olav, partiledare och regeringsmedlemmar lyckades övertala regeringen Nygaardsvold att fortsätta sitt uppdrag. Eftersom tyska trupper närmade sig Hamar så avslutades det extra regeringsmötet och de olika ledamöterna samt kungafamiljen evakuerades till Elverum. Vid Elverums Folkhögskola så höll Stortinget ett möte. Stortinget gav där regeringen fullmakt att sköta Norges intressen tills Stortinget på nytt kunde lagligt kallas samman (det skulle ta fem år). Vid mötet i Elverum så säger regeringen med kung Haakons bifall, NEI till nazisternas krav och kung Haakon säger NEI till ultimatumet att Quisling skall bli norsk statschef.I Midtskogen slår 93 norrmän tillbaka tyska fallskärmsjägare vilket gjorde det möjligt för kung Haakon och regeringen att fly vidare mot Nybergsund (inte långt från den svenska gränsen). Kung Haakon med familj och den norska regeringen klarar sig när tyskarna bombar Nybergsund och Elverum.
36 timmar efter invasionens kaos och regeringens och kungens flykt får det norska motståndet ett ansikte och nationen en ledare – kung Haakon och hans NEJ. Den 12 april frågade kung Haakon utrikesminister Christian Günther om han och kronprins Olav Sveriges kunde få stanna en natt i Sverige utan att bli internerade. Svaret blev att de fick komma in i landet, men med risk att de skulle bli internerade.
– Det är det som är den internationella rätten vid den här tidpunkten, när militär trupp kommer in i ett neutralt land ska den interneras, säger Klas Åmark, historiker och professor emeritus vid Stockholms universitet.
– Norrmännen vill inte att deras kung skulle hamna i interneringsläger och kanske sitta där resten av kriget, säger Klas Åmark. Men Sverige kunde ha släppt in kung Håkon utan att internera honom, enligt Klas Åmark.
– Regeringen kunde ha gjort ett undantag. Konventionen om internering från 1907 var en rekommendation, inte svensk lag, fortsätter han.
Risken var framförallt stor att det skulle väcka misshag i Tyskland och riskera Sveriges position som neutral stat. Detta var förmodligen den viktigaste orsaken till Sveriges delvis avvisande hållning. Den svenskfödda kronprinsessan Märtha och barnen Ragnhild, Astrid och Harald lyckades dock komma in i Sverige ett par dagar tidigare (den 10 april 1940, efter en del besvär vid gränsen – bland annat hade de glömt att ta med sina pass…).
Kungen, kronprinsen och regeringen fortsatte sin flykt undan de tyska trupperna. Flykten gick via ett flertal olika ställen i södra Norge mot norr. I slutet av april anlände de till Tromsø. Kungen, kronprinsen och den norska regeringen lämnade Tromsø med HMS ”Devonshire” den 7 juni. Tre dagar senare så undertecknade det tyska och norska överkommandot ett kapitulationsavtal. Detta avtal innebar att de norska militära styrkorna i Norge kapitulerade, att de allierade styrkorna lämnade Narvik samt att de norska myndigheterna, i Norge, gav upp motståndet. Nästa dag (den 11 juni) så anlände kungen, kronprinsen och den norska regeringen Storbritannien. Därifrån kom de leda det norska motståndet, i exil, mot den tyska ockupationen fram tills krigsslutet 1945.
Kung Haakon, kronprins Olavs och den norska regeringens flyktepisod bidrog, vid sidan av exempelvis transiteringen av tyska soldater, till att Sveriges förhållande till Norge delvis var ansträngt under kriget och även senare.
Vad hände med kronprinsessan Märtha och barnen? I augusti 1940 så lämnade kronprinsessan Märtha med barn Sverige och reste via Petsamo i norra Finland till USA. Där kom hon att stanna tills kriget var över. I juni 1945 så anlände hon via Storbritannien till Norge tillsammans med barnen och kung Haakon. Hennes och den norska kungafamiljens exil var över.
Hur gick det med den norska guldreserven? Guldgossarna med guldtransporten anlände till Tromsö den 9 maj. Den 24 maj så fraktades den vidare med HMS ”Enterprise” til Storbritannien.

6. Utvecklingen av Andra Världskriget i Europa (och Afrika) 1940: Det var först efter Vinterkriget och de tyska anfallen på Danmark och Norge som Andra Världskriget på allvar tog fart i Europa.
För att sammanfatta vad som hände under 1940 så visade jag en del av en dokumentär från SVT om åren 1939-1941. Här är en länk till denna dokumentär – Andra Världskriget (del 1)

7. Nästa sammankomst – Sverige fram till 1941: Vid vår nästa sammankomst så är Sverige 1939-1940/1941 i fokus.

SAMMANKOMST 13

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge före 9 april 1940
2. Altmarkaffären 1940
3. Norge 9 april 1940
4. Nästa gång – fortsättning Norge 1940

1. Norge före 9 april 1940: Norges försvar hade under mellankrigstiden blivit eftersatt. De värnpliktigas grundutbildning i armén omfattade högst 84 dagar, vilket inte utnyttjades fullt ut. Repetitionsövningar förekom ej, vilket innebar att några övningar i större sammansatta fältförband inte kunde utföras. Den lägsta graden av förstärkt beredskap benämndes Neutralitetsvakt och omfattade flottan samt sex reducerade brigader. Full mobilisering skulle kräva kompletterande utbildning och materielanskaffning, vilket skulle ta minst ett halvt år.  Flottans fartyg var med få undantag byggda före första världskriget. De allierade införde vid krigets början en blockad av Tyskland. Fartyg till och från Tyskland, till exempel med last av svensk järnmalm från Narvik, kunde dock kringgå denna genom att utnyttja norskt territorial-vatten. Även tyska flottans trängfartyg (Westerwald och Altmark) tilläts passera, vilket ledde till Altmarkaffären 16 februari 1940. Brittiska motåtgärder blev att sätta in ubåtar, samt den 8 april 1940 att minera norska territorialvatten, det vill säga dagen före invasionen. Den norska handelsflottan var med sina fem miljoner bruttoton en av de största i världen. Den kom under kriget att i stor utsträckning tas i anspråk av de allierade. Överenskommelse om detta nåddes i november 1939.
Vinterkriget: Vid finska vinterkrigets utbrott mobiliserades vissa arméförband i Nordnorge, men Norge förklarade sig strikt neutralt och ingen militär hjälp lämnades. 727 norrmän anmälde sig dock som frivilliga i svenska frivilligkåren.  De allierade övervägde att ge Finland militär hjälp genom att skicka förband via Narvik och Sverige. Framställning om detta gjordes den 2 mars 1940. Både Norge och Sverige vägrade gå med på detta. Den svenska regeringen misstänkte att det egentliga syftet var att ockupera malmfälten i Norrland.
Förvarningarna: Redan år 1929 utkom en bok skriven av den tyska amiralen Wolfgang Wegener som hävdade att ett framgångsrikt sjökrig mot England krävde tillgång till tyska baser i Norge. Den 23 augusti 1939 undertecknades Molotov–Ribbentrop-pakten, en icke-angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen. Pakten berörde inte direkt Norge, men möjliggjorde för Nazityskland att gå till angrepp i väster utan att riskera ett tvåfrontskrig med Sovjetunionen. Den 16 februari 1940 inträffade den så kallade Altmarkaffären, innebärande att en brittisk sjöstyrka ingrep mot ett tyska marinen tillhörigt trängfartyg som fraktade brittiska krigsfångar på norskt territorialvatten. Händelsen illustrerade för båda sidors krigförande den norska Neutralitetsvaktens ineffektivitet och ledde till en kapplöpning där den tyska Operation Weserübung genomfördes kort före de allierades plan att försöka invadera Norge (Operation Wilfred).

2. Altmarkaffären 1940: Altmarkaffären var en händelse mellan det tyska fartyget Altmark och brittiska flottan under andra världskriget. Altmark förde i hemlighet brittiska krigsfångar över det neutrala Norges vatten och bordades av brittiska trupper som fritog fångarna. Tyskland protesterade mot vad de betraktade som ett grovt neutralitetsbrott och använde händelsen som förevändning att invadera Norge och Danmark.
Altmark var ett tyskt tankfartyg under andra världskrigets inledningsskede som tjänstgjorde som försörjningsfartyg för det tyska fickslagskeppet Admiral Graf Spee. Fickslagskeppet användes som handelsförstörare och sänkte brittiska handelsfartyg på Sydatlanten. Efter att ha bunkrat Graf Spee, fick Altmark i uppgift att frakta hem 299 brittiska sjömän som krigsfångar till Tyskland. För att undgå Royal Navy tog fartyget vägen hem via norskt territorialvatten. Norska fartyg utförde sjöfartskontroll och bordade Altmark, men fann inget anmärkningsvärt. Britterna hade dock vittnesuppgifter från Montevideo om att fångar befann sig ombord. Genom personligt ingripande av Winston Churchill, sändes en sjöstyrka in på norskt vatten och den brittiska jagaren HMS Cossack satte ombord en äntringsstyrka den 16 februari 1940, varvid fyra tyskar dödades och fem sårades. Därefter befriades fångarna och det noterades att fartyget var försett med två luftvärnskanoner och fyra kulsprutor.
Tre nationer begick därmed neutralitetsbrott:
• Nazityskland genom att transportera krigsfångar på det neutrala landet Norges territorialvatten.
• Norge genom att tillåta transporten
• Storbritannien genom att begå en krigshandling på norskt territorialvatten.
Tyskland använde sig sedan av Altmarkaffären då de invaderade Norge och Danmark, med motiveringen att Norge inte kunde skydda sig mot de allierade.

3. Norge 9 april 1940:

Jag startade med att spela upp en inspelning från Norsk Radio den 9 april 1940. Detta var en statskupp som NS (Nasjonal Samling – Vidkun Quisling) hävdade var nödvändig eftersom Storbritannien hade minerat norskt territorium (kusten utanför Norge) samt att den norska regeringen hade flytt från Oslo. Jag visade också ett par olika videoklipp som bl.a. behandlade anfallet mot Norge:

 

 

Här är två stycken artiklar som behandlar den 9 april 1940. Den första artikeln tar upp både Danmark och Norge medan den andra artikeln endast fokuserar på Norge:
1. Ockupationen av Danmark och Norge 1940
2. Militär Historia – Blixtanfallet mot Norge 1940

4. Nästa gång – fortsättning Norge 1940: Detta var det tredje nordiska landet (fjärde om vi räknar Island som självständigt) som drogs in i Andra Världskriget, trots att samtliga nordiska länder hade deklarerat att de var neutrala. Dessutom så hade de också räknat med ett visst skydd från NF – Nationernas Förbund.
Vi kommer fortsätta med situationen i Norge nästa gång, före vi tar en titt på den fortsatta utvecklingen i Europa.

SAMMANKOMST 12

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Danmark före 9 april 1940
2. Danmark 9 april 1940
3. Färöarna efter 9 april 1940
4. Island efter 9 april 1940
5. Grönland efter 9 april 1940
6. Svensk reaktion på den tyska attacken av Danmark den 9 april 1940
7. Nästa gång – Norge 1940

1. Danmark före 9 april 1940: Under mellankrigstiden minskade den danska regeringen upprepade gånger utgifterna för militären (1922, 1932 och 1937). Som ett resultat av detta blev de danska väpnade styrkorna till slut bara nominella och kunde inte på allvar försvara landet i händelse av utländsk aggression. Nedrustningen inleddes 1922 med det första avtalet som minskade antalet bataljoner från femtiotvå till trettiofem. Nästa avtal, som genomfördes 1932, minskade antalet bataljoner från trettiofem till tjugofyra med ytterligare nedskärningar av den danska flottans storlek. Ytterligare en minskning av de militära styrkorna följde 1937 trots att den internationella situationen hade avsevärt förändrats och blivit mycket farlig i slutet av 1930-talet. Detta slutliga avtal beviljade vissa medel för finansiering av armén och flottan, men i slutändan så kom armén att minska ännu en gång. Detta lämnade Danmark i stort sett försvarslös.
Danmark hade gått med i Nationernas förbund 1920 och hade under mellankrigstiden arbetat för en fredlig lösning på internationella problem. På 1930-talet komplicerades dock utrikespolitiken av händelserna i Tyskland. När Adolf Hitler kom till makten och Tyskland började rusta upp blev Danmarks läge åter sårbart. Tyskland hade aldrig erkänt de flesta förändringarna av sina gränser som föreskrevs i Versaillesfreden. Danmark försökte därför få Tyskland att erkänna Schleswigs gräns. Samtidigt undvek man åtgärder som kunde förolämpa sin mäktiga granne. När Hitler i juni 1939 erbjöd icke-angreppspakter till de länder som kunde känna sig hotade av Tysklands expansionistiska politik, accepterade Danmark, till skillnad från de andra skandinaviska länderna, erbjudandet. Den 1 september 1939 förklarade sig Danmark neutralt, lade ut minor i farlederna och inkallade några få årgångar av försvaret. Från tysk sida försäkrade storamiral Raeder och Hitler själv att Tyskland inte skulle kränka den danska neutraliteten.
Ockupationen av Danmark var till en början inte ett viktigt mål för den tyska regeringen. Beslutet att ockupera sin lilla granne i norr togs för att underlätta en planerad invasion av det strategiskt viktigare Norge, och som en försiktighetsåtgärd mot det förväntade brittiska svaret. Tyska militära planerare trodde att en bas i den norra delen av Jylland, närmare bestämt flygfältet i Aalborg, skulle vara nödvändig för operationer i Norge, och de började planera ockupationen av delar av Danmark. Så sent som i februari 1940 hade dock inget bestämt beslut fattats om att ockupera Danmark. Frågan löstes slutligen när Adolf Hitler personligen strök över orden die Nordspitze Jütlands (”Jyllands norra spets”) och ersatte dem med Dä, en tysk förkortning för Danmark. Trots att det danska territoriet Sydjylland var hem för en betydande tysk minoritet, och provinsen hade återvunnits från Tyskland som ett resultat av en folkomröstning till följd av Versaillesfördraget, hade Tyskland ingen uppenbar brådska att återta det. På ett mycket mer vagt och långsiktigt sätt hoppades vissa nazister på att införliva Danmark i en större ”nordisk union” i något skede, men dessa planer förverkligades aldrig.
2. Danmark 9 april 1940: Klockan 04.15 på morgonen den 9 april 1940 korsade tyska styrkor gränsen till det neutrala Danmark, i direkt strid med ett tysk-danskt icke-angreppsavtal som undertecknats året innan.
I en samordnad operation började tyska fartyg landsätta trupper vid hamnen i Köpenhamn. Trots att soldaterna var underlägsna i antal och dåligt utrustade gjorde de motstånd i flera delar av landet, framför allt det kungliga gardet i Köpenhamn och förbanden på Sønderjylland. Här är en text (pdf-fil) som visar den 9 april – ”minut för minut”: Den 9 april 1940 – minut för minut
Samtidigt som gränsövergången skedde släppte tyska plan ner det beryktade OPROP! flygblad över Köpenhamn som uppmanade danskarna att fredligt acceptera den tyska ockupationen och hävdade att Tyskland hade ockuperat Danmark för att skydda det mot Storbritannien och Frankrike.
Överste Lunding från den danska arméns underrättelsetjänst bekräftade senare att dansk underrättelsetjänst visste att attacken skulle komma antingen den 8 eller 9 april och hade varnat regeringen om detta. Den danske ambassadören i Tyskland, Herluf Zahle, utfärdade en liknande varning som också ignorerades. Som ett resultat av den snabba händelseutvecklingen hade den danska regeringen inte tillräckligt med tid för att officiellt förklara krig mot Tyskland. Danmark befann sig dock i vilket fall som helst i en ohållbar situation. Dess territorium och befolkning var för litet för att hålla stånd mot Tyskland under någon längre period. Dess platta mark skulle ha resulterat i att den lätt skulle ha invaderats av tyska pansarvagnar; Jylland, till exempel, låg omedelbart intill Schleswig-Holstein i söder och var därmed vidöppet för ett pansaranfall därifrån. Till skillnad från Norge hade Danmark inga bergskedjor från vilka man kunde göra ett utdraget motstånd. Dessutom fanns ett hot om att tyskt flyg skulle bomba Köpenhamn om inte den danska regeringen böjde sig för de tyska kraven.
Sexton danska soldater dog i invasionen!
Efter två timmar kapitulerade den danska regeringen, eftersom den ansåg att motstånd var meningslöst och hoppades kunna utarbeta en fördelaktig överenskommelse med Tyskland.
Det flacka Jylland var ett perfekt område för den tyska armén att operera i, och överraskningsanfallet mot Köpenhamn hade omöjliggjort alla försök att försvara Själland. Tyskarna hade också varit snabba med att ta kontroll över bron över Lilla Bält och på så sätt få tillgång till ön Fyn. I tron att ytterligare motstånd bara skulle leda till en meningslös förlust av ännu fler danska liv, beslöt den danska regeringen till slut att böja sig för det tyska trycket ”under protest”.

Tysk journalfilm om ockupationen av Danmark (OBS! På tyska utan någon text)

DR2 – 9 april 1940 – da tyskerne kom – Del 1 (OBS! På danska utan någon text)

DR2 – 9 april 1940 – da tyskerne kom – Del 2 (OBS! På danska utan någon text)

Samarbetspolitik: Den danska regeringen sammankallades på eftermiddagen den 9 april och man bildade då en samlingsregering (en koalition mellan de olika partierna – förutom kommunisterna) under Statsminister Stauning. Den nya regeringen (med kungens godkännande) beslöt att samarbeta med de tyska myndigheter som nu installerat sig i Danmark. Formellt så kom därför Danmark att vara en suverän stat fram till den 29 augusti 1943. Dock startade motståndet och sabotagen tidigare…

3. Färöarna efter 9 april 1940: Efter ockupationen av Danmark gjorde brittiska styrkor en förebyggande invasion av Färöarna – som då fortfarande var ett danskt amt (län) – för att förhindra att de ockuperades av tyska trupper. Det enda som märktes på Färöarna när Tyskland ockuperade Danmark den 9 april 1940, var att telegrafförbindelsen blev avbruten. De kunde inte längre komma i kontakt med de ca 2 000 färöingar som befann sig i Danmark. Via Tórshavns radio deklarerade amtman Hilbert den 10 april att Färöarna inte hade kapitulerat och att han med tillåtelse från Lagtinget skulle forma en färöisk regering. En månad efter att förbindelserna till myndigheterna i Danmark avbröts, kungjorde Hilbert den 9 maj i Færöernes Kundgörelsessamling temporära regler för ledningen av Färöarna.
Engelsmännen kunde inte låta Danmarks koloni i Nordatlanten falla i tyskarnas händer och satte igång Operation Valentine, kodordet för ockupationen av Färöarna.
Den 11 april sa Englands dåvarande marinminister Winston Churchill i brittiska underhuset att Färöarna skulle ockuperas:
”Vi håller i detta ögonblick på med att besätta Färöarna, som tillhör Danmark och är en strategisk plats av stor betydning, och vars folk visar alla tecken på att ta emot oss med öppna armar. Vi skall skydda Färöarna från krigets alla fasor, och på lämpligt sätt via hav och luft inrätta oss där, fram till den stund kommer då öarna kan återlämnas till ett Danmark befriat från den skamliga träldom de har hamnat i på grund av tysk aggressivitet.” (Winston Churchill 11 april 1940)
Den 12 april 1940 anlände två engelska jagare till Tórshavn. Några officerare kom iland och höll ett kort möte med amtman Hilbert och lagtingets ordförande Kristian Djurhuus (1895–1984). Engelsmännen bekräftade det som Churchill hade sagt och att Färöarna skulle återlämnas när Danmark var befriat. De uppmanade Hilbert att skapa förutsättningar för kommande landstigning och införa censur.Hilbert och Djurhuus beslutade att hastigt inkalla lagtinget samma eftermiddag. Republikanska lagtingsledamöter försökte då att förklara Färöarna självständigt från Danmark, men fick inte tillräckligt med röster. Ett offentlig meddelande som tillkännagav ockupationen sändes ut och beordrade mörkläggning i Tórshavn och närliggande Argir, att post och telegraf skulle censureras, samt att det på nätterna var förbjudet att köra motordrivna fordon utan tillstånd. Den brittiske överkommendanten Sandall och den nye brittiske generalkonsul Frederick Mason (1913–2008) ankom dagen efter, den 13 april, med kryssaren HMS Suffolk till Tórshavn. De hade ett möte med amtman Hilbert som ingav en formell protest mot ockupationen. Men – förklarade han – eftersom Danmark var ockuperat kunde han inte formellt representera den danska regeringen. Hilbert accepterade de brittiska villkoren under förutsättning att de inte skulle blanda sig i lokalpolitik.
Senare under dagen kom också en formell protest från lagtinget, men den avslutades med en önskan om fortsatt goda och vänskapliga relationer. Det avtalades att ockupationen skulle genomföras med bevarande av civil administration. Därefter gick 250 marininfanterister i land, men redan efter en dryg månad byttes de ut mot soldater från skotska regementet Lovat Scouts. Trots de formella protesterna var det i praktiken ett vänskapligt förhållande mellan den brittiska ockupationsstyrkan och de färöiska myndigheterna.

4. Island efter 9 april 1940: Från 1918 till 1944 var Island självstyrande, men den danske kungen var statschef över både Danmark och Island. Efter den 9 april så blev därför Island en viktig strategisk punkt. Storbritannien hade redan ockuperat Föröarna, nu kom turen till Island. De påbörjade en oblodig invasion den 10 maj 1940 under namnet Operation Fork. Brittiska trupper landsteg nära Reykjavik. De mötte inget motstånd och kunde genast skära av kommunikationer, säkra strategiska platser och arrestera tyska medborgare.

På kvällen den 10 maj sände Islands regering en protest där man sade att Islands neutralitet hade kränkts och att man väntade sig kompensation. Britterna lovade kompensation, fördelaktiga affärsförbindelser, att inte lägga sig i Islands angelägenheter och tillbakadragande av trupperna efter kriget. Den isländska regeringen anpassade sig till situationen och man samarbetade med de brittiska trupperna även om man formellt vidhöll sin neutralitetspolitik.

En engelsk journalfilm om ockupationen av Island 1940 (OBS! På engelska utan text). Jag talade litegrann om att de baracker som britterna byggde kom att få en viss betydelse för en hel del Reykjavikbor efter kriget. Detta är den bok som jag nämnde:
5. Grönland efter 9 april 1940: När det gäller Grönland undertecknade det danska sändebudet (ambassadören) i USA, Henrik Kauffmann, den 9 april 1941 ett fördrag med USA som gav landet rätt att försvara Grönland och bygga militära stationer där. Kauffmann fick stöd i detta beslut av de danska diplomaterna i USA och de lokala myndigheterna på Grönland. Att underteckna detta fördrag ”i kungens namn” var en uppenbar kränkning av hans diplomatiska befogenheter, men Kauffmann hävdade att han inte skulle få order från ett ockuperat Köpenhamn.

6. Svensk reaktion på den tyska attacken av Danmark den 9 april 1940: I svenska medier beskrevs händelsen som att tyska trupper marscherade in i Danmark utan att möta något motstånd. Av Sverige begärde Tyskland strikt neutralitet. I Sverige hölls bland annat konseljer med kungen och nämndsammanträden med utrikesministern, innan regeringen svarade att den skulle hålla sig till samma neutralitetspolitik som den fört dessförinnan, och att regeringen förbehöll sig rätten att vidta de åtgärder som krävdes för att vidmakthålla den.

7. Nästa gång – Norge 1940: Vid vår nästa sammankomst så kommer vi fortsätta att tala om den 9 april, men fokusera på händelserna längre norröver – i Norge.

SAMMANKOMST 11

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Europa 1939 – kort översikt
2. Vinterkriget
3. Utländsk hjälp
4. Svenskt engagemang och hjälp till Finland
5. Vinterkrigsandan
6. Nästa gång – Danmark 1940

1. Europa 1939 – kort översikt: 
1/9 1939: Tyskland anfaller Polen (Sverige utfärdar följande deklaration ”Regeringen har funnit gott att förklara att under det krig som utbrutit mellan Polen och det Tyska riket Sverige skall iakttaga fullständig neutralitet”)
3/9 1939: Storbritannien och Frankrike förklarar Tyskland krig
17/9 1939: Sovjetunionen anfaller Polen
Det s.k. låtsaskriget startar (”Phoney War”)
Kommentar: Tyskland och Sovjetunionen ockuperar Polen. Storbritannien och Frankrike förklarar krig men skickar ingen hjälp till Polen. Till sjöss utkämpas en del strider mellan tyska och brittiska flottan…
30/11 1939: Sovjetunionen anfaller Finland
Kommentar: Sovjetunionen fördöms och utesluts den 14/12 1939 från Nationernas Förbund. Frankrike och Storbritannien planerar att skicka hjälp till Finland via norra Norge och Sverige. Dessa länder vägrar låta fullt utrustade militära trupper passera därför uteblir hjälpen till Finland. Efter flera månaders hårda strider sluts fred – Finland förlorar landområden till Sovjetunionen. Att det tog över fyra månader att besegra ”lilla” Finland påverkar västmakternas (och Tysklands) syn på Sovjetunionen…

2. Vinterkriget: Idag så gick jag igenom Vinterkriget – från dess start till fredsuppgörelsen i mars 1940.
9 oktober 1939: Finland beordrar en gradvis militär mobilisering – en ”extra repetitionsövning” (Sture Lindholm: ”Finlands armé försattes i beredskap och förflyttades till Karelska näset samtidigt som man kallade in reservister till ”extra repetitionsövningar”. Stalin litade inte på Finland och trodde inte på att finländarna skulle förhindra ett tyskt anfall, utan ansåg att Finland måste ockuperas. En plan för erövringen av Finland gjordes upp redan sommaren 1939. Mobiliseringen inleddes i oktober, och målet var att Finland skulle vara erövrat på Stalins födelsedag den 21 december”)
11–12 oktober 1939: Finländsk delegation i Moskva.
23 oktober 1939: Finland erbjuder en liten gränsjustering (bl.a. Terijoki)
31 oktober 1939: Molotov tillkännager de sovjetiska kraven (och erbjudandena) i Högsta Sovjet
13 november 1939: Finska delegation återkommer till Finland – förhandlingarna har avslutats utan resultat (Sture Lindholm: ”En del av den finländska ledningen, bl.a. Paasikivi och Mannerheim, förordade att Finland skulle erkänna de sovjetiska säkerhetsintressena och gå med på kraven. Mannerheim ansåg att Finland var för svagt rustat för att kunna försvara sig mot Sovjet. Regeringen med utrikesminister Eljas Erkko och finansminister Juho Niukkanen i spetsen ansåg i sin tur att Stalin bluffade och att han bara skulle komma med nya krav om man gav efter ens på något sätt. Opinionen i Finland var dessutom starkt sovjetfientlig; finländarna litade inte på ryssarna, förryskningstiden var ännu i färskt minne och den omfattande antisovjetiska propagandan i finländska medier hade gjort sitt”).
Jag visade ett fotografi på den finska delegationerna (under ledning av Minister Juho Paasikivi med sin diplomatportfölj) som återkom från Moskva:
26 november 1939: Sovjetiskt artilleri beskjuter den egna byn Mainila… (Sture Lindholm: ”Sovjet anklagade Finland för skottlossningen och krävde att de finländska trupperna skulle dras 20–30 km bort från gränsen. Finlands regering tillbakavisade alla beskyllningar och förklarade sig beredd att dra bort sina trupper om Sovjet gjorde detsamma”)
28 november 1939: Sovjet drar sig ur icke-angreppspakten mellan Sovjetunionen och Finland

30 november 1939: Helsingfors och en del andra finska städer bombas av sovjetiskt flyg – sovjetiska trupper går över gränsen till Finland (Sture Lindholm: ”På morgonen den 30 november 1939 gick sovjetiska trupper till anfall på Karelska näset och i ödemarken norr om Ladoga, samtidigt som Sovjet riktade flygangrepp mot Helsingfors och flera andra städer i landet. Under de två första dagarna omkom 91 människor i Helsingfors och några hundra skadades”
”Vid krigsutbrottet ersattes Cajanders regering av en bred koalitionsregering där alla partier utom extrem-högerns IKL var representerade. Bankdirektör Risto Ryti (Framstegspartiet) utsågs till statsminister, socialdemokraternas Väinö Tanner blev utrikesminister och J.K. Paasikivi utsågs till minister utan portfölj med tanke på eventuella fredsförhandlingar med Sovjet”) Jag visade två stycken kartor som visade de sovjetiska attackerna utefter flera delar av den finsk-sovjetiska gränsen:
1 december 1939: Finlands Demokratiska Republiks Folkregering grundas i Terijoki (Sture Lindholm: ”Regeringen försökte via Sverige få kontakt med Sovjetledningen, som meddelade att den inte erkänner Ryti-regeringen som förhandlingspart. I stället slöt Sovjet ett vänskaps- och biståndsavtal med regeringen för ”Demokratiska republiken Finland”, som hade sin bas i den av sovjettrupperna erövrade badorten Terijoki på Karelska näset. ”Terijokiregeringen” hade upprättats av Stalin som en marionettregering för Finland och leddes av kommunisten Otto Ville Kuusinen. Stalin trodde på de finska kommunisternas försäkran om att de finländska arbetarna bara väntade på en ny chans att göra revolution. Försöket fick i stället motsatt verkan: socialdemokraterna och fackförbunden ställde sig bakom Ryti-regeringen mot ”Sovjetunionens aggression mot Finlands demokrati och suveränitet”)
3 december 1939: Finland vädjar till Nationernas Förbund om intervention
7 december 1939: Sovjetiska trupper når fram till Mannerheimslinjen vid Karelska Näset.
(Sture Lindholm: ”Under den första veckan efter det sovjetiska anfallet retirerade de finländska trupperna till den finländska huvudförsvarslinjen Mannerheimlinjen på Karelska näset. I början av december riktade sovjettrupperna intensiva angrepp mot Summa och Taipale, men finländarna kunde slå tillbaka bägge angreppen. I ”undret vid Summa” förmådde finländarna stoppa de sovjetiska pansarvagnarnas framfart med bland annat improviserade brandbomber, s.k. molotovcocktailar. Därefter övergick kriget för en tid till ett ställningskrig på Karelska näset”).
Molotovcocktailen har fått sitt namn efter Sovjetunionens utrikesminister Molotov, ett begrepp som myntades av finländska soldater då Molotov påstod att de bomber Sovjet släppte över Finland under vinterkriget var matransoner ämnade till den nödställda civilbefolkningen. Man började kort därefter i Finland kalla de sovjetiska bomberna för ”Molotovs brödkorgar”. De finländska soldaterna svarade senare på detta med att kalla sina improviserade bensinbomber för molotovcocktails. Dessa användes med god framgång i både vinterkriget och fortsättningskriget.
Ställningskriget vid det Karelska Näset:
I norr (norr om Karelen) så intar Sovjetiska trupper byn Suomussalmi (som bränns av den finländska armén före de lämnar byn):
12 december 1939: Slaget vid Tolvajärvi – Finland slår tillbaka sovjetiska trupper (Sture Lindholm: ”Norr om Ladoga ryckte sovjettrupperna fram med sina fordon längs mjuka vägar i den oländiga terrängen. Finländarna stoppade den sovjetiska framryckningen vid Kollaanjoki, där 10 000 finländare slog tillbaka 30 000 sovjetsoldater som var illa utrustade och ovana vid snö och kyla.”)
14 december 1939: Sovjetunionen utesluts ur Nationernas Förbund
23 december 1939: En finsk offensiv stoppas
7 januari 1940: Slaget vid Raatevägen – Finland slår tillbaka sovjetiska trupper. Det är efter detta slaget som den finska s.k. mottitaktiken kommer bli världskänd.

8 januari 1940: Slaget vid Suomussalmi – Finland tvingar tillbaka sovjetiska trupper som besatt Suomussalmi (Sture Lindholm: ”Ännu mer beryktade blev striderna längre upp i norr, vid Suomussalmi och Raate, där motoriserade sovjettrupper var på väg västerut för att kapa av Finland i mitten och avancera till Uleåborg och vidare till Sveriges gräns. Sovjetiska trupper intog Suomussalmi kyrkby redan vid krigets början, och en annan division på 12 000–15 000 man närmade sig kyrkbyn längs landsvägen från Raate. En finländsk brigad lyckades ringa in de två sovjetiska divisionerna i en motståndsficka, en så kallad motti, och isolerade dem från varandra. Samtidigt skar man av reträttvägen, och rörliga finländska trupper på skidor anföll från sidorna. De sovjetiska trupperna förlorade uppemot 16 000 man i den stränga, ibland ända ner till -40-gradiga kylan”)
29 januari 1940: Sovjetunionen erkänner den finska regeringen som Finlands legitima regering. Alexandra Kollontaj vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm spelar en betydande roll (Sture Lindholm: ”Av prestigeskäl behövde Sovjetunionen en seger i kriget. Stalin avsatte den tidigare krigsledningen, tog själv över befälet och satte in mer manskap i offensiven. I februari deltog omkring 600 000 man i anfallet, och sovjettrupperna bröt sig igenom Mannerheimlinjen vid Summa. Finländarna retirerade under strid, och i mars närmade sig frontlinjen Viborg. De finländska trupperna var utmattade och ammunitionen var nästan slut. Sovjetiska styrkor upprättade brohuvuden väster om Viborgska viken, även om själva staden ännu var i finländska händer. Men vinterkrigets förlopp hade blivit pinsamt för Stalin, som nu visade beredskap att förhandla med Rytis regering. Terijokiregeringen hade lämnats åt sitt öde. En orsak till Stalins omvändning var sannolikt också de pågående förhandlingarna om en brittisk-fransk expeditionskår som skulle komma till Finlands undsättning. Storbritannien och Frankrike hade erbjudit sig att sända trupper till Finlands hjälp. Frankrike lovade 50 000 man inom mars månad om Sverige och Norge beviljade trupperna fri genomfart, vilket bägge länderna vägrade göra. Om planen hade förverkligats skulle Storbritannien och Frankrike ha råkat i krig mot Sovjet, och världskriget hade utvecklats i helt annorlunda riktning. Britterna uppmanade Finland att inte gå med på en fred och hotade med att de i så fall skulle avbryta alla vapenförsändelser och annan militärhjälp. Finlands regering vågade dock inte lita på de vaga löftena, speciellt sedan Tysklands inrikesminister Hermann Göring i hemlighet uppmanat finländarna att sluta en snabb fred och spara sina trupper. I efterskott har det visat sig att västmakterna främst var intresserade av de svenska malmfälten och de norska hamnarna”)
1 februari 1940: Sovjetunionen inleder en storoffensiv på Karelska Näset
5 februari 1940: Storbritannien och Frankrike går med på att intervenera i Norden
11 februari 1940: Sovjetunionen börjar bryta igenom Mannerheimlinjen
12 februari 1940: Finland börjar förhandlingar om fred med Sovjetunionen

Ett krigsreportage från Karelska Näset den 14 februari 1940
21 februari 1940: Ryskt flyg bombar (förmodligen av misstag) Pajala kyrkby…
1 mars – 5 mars 1940: Hårda strider i och omkring Finlands näst största stad Viborg
2 mars 1940: De allierade staterna tillfrågar den norska och svenska regeringen om transitering av trupper till Finland. Båda länderna svarar nej till att tillåta sådan trafik.
9 mars 1940: Finland retirerar från de sista fästena i Viborgviken
12 mars 1940: Fredsfördraget mellan Sovjetunionen och Finland undertecknas i Moskva
13 mars 1940: Vapenvila mellan Sovjetunionen och Finland träder i kraft

Minister Väinö Tanner meddelar i radion den 13 mars 1940 att Finland accepterat fredsfördraget med Sovjetunionen.

Moskvafreden: Den 5 mars 1940 böjde sig Finlands regering för de hårda fredsvillkoren, och fredsavtalet undertecknades i Moskva natten till den 13 mars. De hårda fredsvillkoren mottogs med bestörtning av finländarna då utrikesminister Tanner informerade om dem i radion. Tidningarnas förstasidor hade sorgkanter, och Finlands flagga vajade överallt på halv stång.
Moskvafredens gränslinje drogs enligt Nystadsfredens gräns från år 1721. Finland måste avträda Karelska näset med landets näst största stad Viborg och Ladogakarelen med städerna Sordavala och Kexholm. Dessutom tog Sovjet utöarna i Finska viken, Sallapuckeln och en del av Fiskarhalvön vid Petsamo vid norra Ishavet. Sovjetunionen fick också arrendera Hangö udd som flottbas i 30 års tid. Områdena skulle utrymmas inom 10 dagar. Det innebar att var tionde finländare tvingades fly från sina hem. 400 000 människor blev hemlösa, och en tiondel av odlingsjorden, industrierna och skogstillgångarna överläts till Sovjet.
Det 101 dagar långa kriget krävde runt 25 000 finländares liv. Omkring 20 000 stupade och 3 200 försvann vid fronten, och minst 956 personer omkom i flygbombardemangen. Omkring 17 000 sårades svårt och 28 500 lindrigare. De sovjetiska förlusterna har varit väldigt oklara. Molotov anmälde 1940 till Högsta Sovjet att 48 747 stupat och över 158 000 sårats. En rysk arkivrapport som blev tillgänglig 1992 uppger antalet till 131 000 stupade och 325 000 sårade.
Styrkeförhållandena mellan Finland och Sovjetunionen under Vinterkriget: Sture Lindholm skriver följande reflektion då det gällde styrkeförhållandena: ”Trots att många hävdat att Sovjetunionens bara ville flytta gränsen längre bort från Leningrad har sovjetiska arkivfynd på 1990-talet visat att Sovjets avsikt i vinterkriget var att ockupera hela Finland. Det att Finland trots den sovjetiska militära övermakten kunde undvika att bli erövrat har i historieskrivningen och den nationella mytbildningen betecknats som ett ”under”. Det finns flera förklaringar till detta. Åren innan kriget hade Stalins utrensningar i den sovjetiska officerskåren lett till att de erfarna officerarna ersatts med unga och oerfarna. Inom Röda armen förekom dessutom ett dubbelt ledarskap: vid sidan av officerarna fanns också politiska officerare, politruker, som övervakade att officerarna handlade ideologiskt korrekt. En del officerare vågade därför inte fatta beslut och armén kunde inte utnyttja det militära övertag den hade i början av kriget. Dessutom var de sovjetiska trupperna ovana vid vinterkrigföring och hade också dåliga kartor till sitt förfogande. De motoriserade förbanden var bundna till vägar, medan de finländska skidtrupperna var rörliga och kunde utnyttja terrängen bättre. De mjuka vägarna höll inte för fordonen som inte heller fungerade i den stränga kylan. De sovjetiska soldaterna hade inte utrustning för vinterkrigföring och en del var ovana vid snö. 
Finländarna hade en hög stridsmoral. Man stred bokstavligen för ”tro, hem och fosterland” och visste att det inte fanns något bakom den egna frontlinjen som kunde skydda hembygden. Trots ett materiellt underläge kunde den finländska armén utnyttja sina tillgängliga resurser, och kunde med primitiva medel som bensinbomber och buntladdningar (kraftiga sprängladdningar man kunde använda mot pansarvagnar) effektivt slå tillbaka fiendens anfall. När Moskvafreden slöts var de finländska krafterna uttömda, och Finland skulle inte ha klarat av att fortsätta kampen. Men finländarnas kamp väckte beundran utomlands.
Vinterkriget har, liksom ”vinterkrigsandan”, blivit en viktig faktor i den nationella mytbildningen i Finland. Den senaste forskningen har nyanserat bilden av vinterkrigsmyten, ett litet försvarslöst land som mirakulöst lyckas slå tillbaka en förkrossande övermakt. Finland hade en bra militärutbildning med Sovjet som den enda hotbilden. Skyddskårens popularitet gjorde att de militära färdigheterna och vapenövningarna inte begränsades till värnpliktstiden. Dessutom var Karelska näset ett gynnsamt ställe att försvara för en liten armé. Så länge manskapet vågade uthärda anfallen var det svårt för angriparna att bryta sig igenom. Den militära bravuren i försvarsstriderna har överdrivits, och i den nationella mytbildningen har förlusten i kriget medvetet framställts som en avvärjningsseger.
Inte heller var Finland så dåligt rustat som man efteråt gjort sken av. Till exempel professor Ilkka Nummela konstaterade i boken Historian kosto (Siltala, 2015) att Finland satsade mer än många andra europeiska länder på försvaret, som tog upp 15–20 % av utgifterna i statsbudgeten under åren före kriget. Gevärsförråden utökades med en fjärdedel under de fem åren som föregick krigsutbrottet och granatkastarnas antal ökad med 400 % på 1930-talet. Dessutom byggde under denna tid Finland upp en försvarsmaterielindustri, som kunde tillverka vapen och annan nödvändig utrustning för armens eller försvarsmaktens behov”
3. Utländsk hjälp: Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade gå med på genommarsch var en mindre hake. Den svenske utrikesministern Christian Günther gjorde klart att Sverige med våld skulle motsätta sig en genommarsch. Det är knappast troligt att det fanns så många soldater att skicka utomlands i det läge som gällde 1940 och en mindre styrka hade troligtvis för avsikt att besätta Narvik och Norrbotten (vilket bekräftades efter kriget, inte minst när det avslöjades att den brittiska invasionen av Norge förekommits av tyskarna med mindre än en månad). Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritanniens och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen.
För den finländska regeringen var det också tydligt att västmakterna inte med själ och hjärta ville hjälpa Finland, att de allierade trupperna skulle komma fram först i slutet av april och att svenska regeringen inte tänkte tillåta genommarsch. Samtidigt var det militära läget kritiskt, på Näset fanns åtta finländska divisioner mot 22 sovjetiska. Norr om Ladoga var det bättre, i Kitelä höll de finländska trupperna på att förinta den 18:e sovjetiska divisionen och den 34:e sovjetiska pansarbrigaden. Finlands armé hade inga reserver att sätta in. Det finländska motståndet tillsammans med risken att dras in i krig med de västallierade fick Sovjet att släppa tanken på att ockupera Finland. Man valde att frånse Terijoki-regeringen och meddelade att man var beredd att börja förhandla med Finlands demokratiskt valda regering. (Sture Lindholm skriver om utländsk hjälp följande: ”Någon hjälp från utlandet var inte att vänta. Nationernas Förbund kunde bara utesluta Sovjet ur förbundet, vilket krossade Finlands förhoppningar om att NF skulle kunna medla fram en fred. Hjälp från Tyskland var utesluten på grund av Molotov-Ribbentrop-pakten. Sverige försökte på alla sätt hålla sig utanför kriget i Europa, men privata kretsar där organiserade ”Finlandshjälpen” som sände pengar och kläder till Finland och tog emot 9 000 krigsbarn från Finland. Omkring 8 000 svenska frivilliga deltog i februari i striderna i Lappland. Finland fick sympatier i USA, som dock stod utanför kriget i Europa. Storbritannien och Frankrike sände båda en del materiel till Finland.”)

4. Svenskt engagemang och hjälp till Finland: Den svenska utrikesministern Rickard Sandler hade länge verkat för en Finlandsvänlig politik. Hans partikamrat i regeringen, finansminister Ernst Wigforss, kunde å sin sida tänka sig en neutralitetsförklaring. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finländska barn.
Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår, ursprungligen myntat av Sveriges utrikesminister Christian Günther. Tusentals frivilliga svenskar reste till Finland, den mångsidiga materialhjälpen var riklig och tiotusentals barn skickades till Sverige i skydd från krigets oroligheter. En Finlands sak är vår-bok trycktes och delades ut i Sverige i en mycket stor upplaga, 600 000 exemplar.
Cirka 9 500 svenska frivilliga deltog i vinterkriget varav 8 260 ingick i Svenska frivilligkåren. Denna anlände i slutet av februari 1940 till Sallafronten. Av övriga frivilliga tjänstgjorde omkring 200 vid artilleriet i Vasa, ett drygt hundratal medverkade i luftförsvaret av Åbo och nästan lika många fanns i kustförsvaret vid Pellinge. Cirka 200 läkare och sjuksköterskor arbetade på militära och civila sjukhus. Svenska Röda korset sände två ambulanser som upprättade två bassjukhus med fältsjukhus och Blå Stjärnan sände en hästambulans. 300 arbetare började i mars bygga en försvarslinje öster om Fredrikshamn.
Den särskilt uppsatta Svenska frivilligflottiljen i Finland (F 19) med 12 jaktplan av typen J 8 (Gloster Gladiator) och fyra bombplan av typen B 4 (Hawker Hart) deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan vid tiden.
Krigsåren fortsatte och så gjorde även hjälpen från Sverige. Olika slag av krigsmateriel fraktades över havet till Finland, men från Sverige kom även nödvändiga livsmedel. Istället för svält kunde man i stället prata om livsmedelsbrist. Totalt kom från de svenska militära förråden att överlämnas till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan. Vidare agerade Sverige som transitland för import av flygplan till Finland, och bistod även med montering av flygplan innan de flögs över till Finland av finska flygförare.
Kvarkentrafiken: Under vinterkriget, behövde det svårt trängda Finland leveranser av krigsmateriel, samtidigt som landet för sin försörjning måste exportera bland annat pappersprodukter. Östersjön var till stor del frusen och där lurade sovjetiska ubåtar. Järnvägsförbindelsen via Torneå och Haparanda räckte inte till. Över den tillfrusna Kvarken, mellan Vasa och Holmsund öppnades då en vinterväg, där svenska och finländska lastbilar i mörker och kyla forslade avsevärda mängder gods till och från Finland. Denna dramatiska trafik kallas också för Kvarkentrafiken medan den på finländska sidan ofta kallades ”Vintergatan”.
Här har jag publicerat några artiklar som närmare beskriver det svenska engagemanget och hjälpen till Finland under Vinterkriget:
1. Vinterkriget – Anfallet på Finland blev även Sveriges sak
2. Den svenska hjälpen under Vinterkriget
3. Sveriges hemliga flyghjälp till Finland

I SR:s arkiv så finns det ett reportage från några Finlandsfrivilliga svenskar under den senare delen av Vinterkriget!

Då det gällde dessa Finlandsfrivilliga så tackade Mannerheim dem personligen när Vinterkriget var över och de gjorde sig beredda att återvända till Sverige.

5. Vinterkrigsandan: Med begreppet ”vinterkrigsandan” avses det faktum att hela den finländska befolkningen oberoende av språk eller politisk tillhörighet ställde upp bakom nationen och sin regering. Den gemenskapskänsla som uppkom under hösten 1939 och fortsatte kriget ut fick långtgående verkningar för den finländska självbilden för flera generationer framåt. Vinterkriget gav en ny början på den nationella historien och trängde undan frihetskrigsmyten. I språkstriden mellan finsk och svenskspråkiga ingicks en språkfred, och såren efter inbördeskriget 1918 kunde nu på allvar börja läkas. Den försoningspolitik som förts efter kriget hade förbättrat arbetarnas ställning, och den allmänna levnadsstandarden hade stigit. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna ingick 1940 den s.k. januariförlovningen, då arbetsgivarna erkände fackförbunden som jämlika avtalspartner. Vinterkrigsandan har spelat en betydelsefull roll för finländarnas självbild och för den nationella medvetenheten sedan dess. Monument och minnestavlor över de stupade och hjältegravarna på kyrkogårdarna blev bestående manifestationer över den nationella samhörigheten under kriget.

Innan dagens sammankomst var över så visade jag ett par fotografier på några personliga saker som bevarats av min mors familj:

6. Nästa gång – Danmark 1940: Moskvafreden slöts den 13 mars 1940. Finland hade under månaderna som gått dragits in i Andra Världskriget trots att de gemensamt med de övriga nordiska länderna förklarat sig neutrala. Mindre än en månad efter Moskvafreden så kom våra övriga nordiska grannar också att dras in i kriget…

SAMMANKOMST 10

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Sovjetunionens krav på Finland innan Andra VK
2. Kort reflektion – vem skall hållas ansvarig för Vinterkriget?
3. Vinterkriget bryter ut
4. Finlands Demokratiska Republiks Folkregering 1939
5. Vinterkriget
6. Reaktioner utomlands
7. Nästa gång – Vinterkriget 1940, utländsk hjälp till Finland samt en översikt över Andra Världskriget i Europa vid samma tid

Ljudfil – Förmiddagsnyheter från TT den 1 september 1939.
Som en inledning till denna sammankomst så spelade jag upp ljudfilen från TT (Tidningarnas Telegrambyrå) den 1 september 1939

1. SOVJETUNIONENS KRAV PÅ FINLAND INNAN ANDRA VK: Sovjetunionen och Finland undertecknade en icke-angreppspakt i januari 1932. Denna pakt förnyades 1939 och skulle officiellt gälla till 1945…

Sovjetunionens första krav – augusti 1938

• Flott- och Flygbas på ön Hogland.

Sovjetunionens andra krav – mars 1939

• Att få hyra Hogland i 30 år.
• Att få köpa följande öar; Seitskär, Löfskär, Stora och Lilla Tytarskär.

Finlands svar: De sovjetiska förslagen kränker den finländska suveränitet och de står i strid med en nordiska neutralitetspolitiken.

Sovjetunionens tredje krav – oktober 1939 (efter Molotov-Ribbentrop Pakten)

• Hangö hamn utarrenderas på 30 år åt Rådsregeringen för inrättande av en marinbas försedd med kustartilleri.
• Lappvik får användas som ankarplats för Rådsunionens krigsflotta.
• Öarna Hogland, Seitskär, Löfskär, Stora Tytarskär, Lilla Tytarskär och Björkö + en del av Karelska näset (Från Lipola by till södra gränsån av Björkö stadsområde) + de västra delarna av Fiskarhalvön överlåts till Rådsunionen – mot kompensation.
• Förstärkning av icke-angreppsavtalet.
• De finska gränsbefästningarna på Karelska Näset rivs.

Finlands generella svar: Finlands utrikespolitik har som mål att upprätthålla och utveckla vänskapliga förbindelser med samtliga grannländer. Redan innan den pågående storkonflikten bröt ut förklarade sig Finland neutralt. Finlands egen begränsade storlek kan knappast utgöra en fara för något annat land. Dock, om den finländska neutraliteten skulle ifrågasättas, är Finland beredd att med vapenmakt försvara den.
Finlands svar angående punkt 1 och 2 – Hangö hamn och Lappvik: Om Finland skall kunna bevara sin integritet och framstå som neutralt är det både oförenligt och omöjligt att åt en främmande stats militärstyrkor upplåta inhemska militärbaser. Dessutom ligger det föreslagna territoriet långt inne på finskt område ej alltför avlägset från Finlands huvudstad Helsingfors. Att en främmande stats militärstyrkor skulle förläggas där under en längre tid kan ej godkännas. Dess styrkor kan begagnas till angrepp mot Finland. En sådan lösning skulle vidare skapa, kontinuerligt, nya meningsskiljaktigheter och vara ett onödigt irritationsmoment. Detta skulle ej förbättra relationerna mellan Finland och Rådsunionen vilket ju ändå är syftemålet med denna förhandling.
Finlands svar angående gränsjusteringar: För att trygga Leningrad och Rådsunionens övriga områden i Finska Viken är Finland berett att diskutera olika gränsjusteringar. Finska regeringen har stor förståelse för Rådsunionens vilja att skapa trygghet i området. Därför:
a. mot skälig ersättning och mot territoriell motprestation kan försäljning av öarna Seitskär, Löfskär, Lilla och Stora Tytarskär diskuteras. Vidare är Finland villig att diskutera en eventuell uthyrning av ön Hogland – dock ej för militära ändamål. Björkö kan dock ej diskuteras då ön ligger långt in på finskt område.
b. på Karelska näset kan Finland tänka sig en gränsförskjutning så att den s.k. Kuokkalakröken försvinner. En ytterligare förskjutning av gränsen är ej möjlig då det skulle innebära:
Finlands egen ställning och trygghet skulle bringas i fara. Området är en tätbefolkad urgammal finsk bygd. Om Finland avträdde detta område skulle 10 000-tals finnar ryckas upp från sina fäders jord och tvingas flytta till andra områden.
Finlands svar angående icke-angreppsavtalet: Finland är när som helst berett att avge en tilläggsförsäkran om att iakttaga neutralitet i det fall den ena av de föredragsslutande parterna blir föremål för någon konflikt med en tredje part. Med det menas att Finland ej kommer lämna något slags stöd som skulle strida mot neutralitetens allmänna regler.
Ytterligare kommentarer/svar från Finland
Åland (före maj 1939): Sverige och Finland skulle tillsammans försvara och ”rå” om Åland. Detta förslag togs upp i NF i maj 1939. Sovjetunionens nye utrikesminister Molotov opponerade sig mot denna plan vilket innebar att Sverige drog sig ur.
Åland (efter maj 1939): Finska regeringen konstaterar med tillfredsställelse att Rådsunionen ej motsätter sig Ålandsöarnas med Finlands egna resurser vilket varit den finska regeringens avsikt helat tiden efter diskussionen i NF i maj.
Angående Sovjetfientlighet: Finland har på egen hand stävjat alla försök och tecken på Sovjetfientlighet, t.ex:
Den s.k. Lapporörelsen splittrades och förbjöds 1932 (efter det s.k. Mäntsäläupproret).
På inrikesminister Kekkonens initiativ förbjöds IKL (Isänmaallinen Kansanliike – Fosterländska Folkrörelsen) den 22 november 1938.
Detta gjordes för att Finlands neutralitet skulle bli trovärdig och för att tydligt markera att Finland ej tolererar slik agitation. I framtiden kommer Finland med samma kraft och målmedvetenhet slå ned liknande försök.
Angående kommunistförbudet: I slutet av 1920 beslutade den finska regeringen att förbjuda Finlands Kommunistiska Parti – bildat i Moskva den 29 augusti 1918. Orsaken till detta förbud var den skada detta lilla parti åsamkat det finska samhällslivet. Framförallt gäller detta den finska arbetar- och fackföreningsrörelsen. Finland är enligt sin grundkonstitution ett demokratiskt land med ett klart uttalat flerpartisystem. När det Kommunistiska Partiet handlade gjordes det mot rådande demokratiska praxis och därmed i strid med konstitutionen. Man infiltrerade medvetet arbetarrörelsens kvinnoförbund, dess ungdomsförbund, de obundna fackföreningarna m.m. Detta kan ej tolereras – därav förbudet. Den finska regeringen konstaterade också att partiet ej styrdes från Finland av finska medborgare utan av finska f.d. rödgardister som för 20 år sedan åsamkade det finska folket mycket lidande. Att Finlands arbetande befolkning idag stödjer den finska regeringens åtgärder och strävanden är uppenbart.
Socialdemokraternas ledare herr Väinö Tanner konstaterade i ett tal förra året ”– Den finska arbetarklassen känner ej längre någon bitterhet mot den vinnande sidan i det finska inbördeskriget” (juli 1938). Under sommaren deklarerade Tanner dessutom att många arbetare ville ingå i Finlands skyddskårer – alltså deras tidigare motståndare. Klyftan från 1918 är definitivt borta och Finlands folk står mycket enat bakom sin regering. Att en liten ytterlighetsgrupp söker störa demokratin kan ingen demokratisk stat acceptera.

Ljudfil – Juho Paasikivi 16 oktober 1939.
Den finländska delegationen träffar V.M. Molotov och J.V. Stalin i Moskva den 11-12 oktober 1939 och får krav på eftergifter. Till de sovjetiska kraven hör att överlämna områden på Karelska näset, öar i Finska viken och Rybachijhalvön samt att arrendera ut en flottbas i Hangö. I gengäld erbjuder Sovjetunionen kommunerna Repola och Porajärvi (Östra Karelen), vilket är ett dubbelt så stort område som krävs av Finland. Erbjudandet splittrar den finska regeringen, som till slut avvisar det. Finland kommer med ett motbud den 23 oktober. De erbjuder staden Terijoki.

Ljudfil – Finska delegationens avresa till förhandlingar i Moskva 31 oktober 1939.
Samma dag (31/10) håller Molotov ett tal inför Sovjetunionens Högsta Sovjet där han tillkännager offentligt de sovjetiska kraven och erbjudandena till Finland.
Här är en karta som sammanfattar de olika kraven på Karelska Näset:
I Mainila inträffade 26/11 1939 en incident som av Sovjetunionen togs till förevändning att några dagar senare inleda vinterkriget. Från antingen artilleripjäser eller granatkastare avfyrades sju skott, som enligt den officiella sovjetiska versionen dödade fyra ryska militärer och sårade nio. Eldgivningen ägde rum kl. 14.30-15.05 på eftermiddagen och observerades av de finländska trupperna på andra sidan gränsen. Redan kl. 19.30 överlämnades en not till Finlands sändebud i Moskva, i vilken det sades att eld hade öppnats mot de sovjetiska trupperna i Mainila och krävdes att de finländska till förebyggande av liknande provokationer skulle dras tillbaka 20-25 km från gränsen. Drygt ett dygn senare(28/11) meddelade Sovjetunionen officiellt att man inte längre ansåg sig vara bunden av icke-angreppspakten från 1932/1934.
Från finländsk sida påpekades att projektilerna inte kunde ha avlossats från den egna sidan av gränsen, eftersom artilleriet vid den aktuella tidpunkten var så placerat att inga pjäser kunde lägga Mainila under eld. Fynd i sovjetiska arkiv har senare klargjort att skotten avlossades av en för ändamålet utsänd kommandogrupp, femton man och två ballistikspecialister, under befäl av NKVD-majoren, sedermera generalmajoren i säkerhetstjänsten Pavel Ignatievitj Okunev. (Källa: Mainilan laukaukset, red. R Seppälä, 1969)

Ljudfil – Moskvaradion – svenskspråkig propaganda från den 29 november som anklagar Finland för provokation.
Innan vi fortsatte dagens sammankomst så frågade jag om vi skulle kunna formulera argument för vem som bar ansvaret för den uppkomna situationen mellan Sovjetunionen och Finland…

2. Kort reflektion – vem skall hållas ansvarig för Vinterkriget?

SOVJETUNIONEN

• Sovjetunionen sluter ett avtal med Tyskland (Ribbentrop-Molotovpakten)- därefter ökar kraven på eftergifter från Finland (och de baltiska staterna).
• Utvecklingen i de baltiska staterna 1939 – Estland, Lettland och Litauen (påtvingat avtal om ömsesidigt bistånd).
• Stalin/Molotov lyssnar till Otto W. Kuusinen, en finländsk kommunist som flytt till Sovjetunionen efter det finska inbördeskriget. Han övertygar dem att det finska folket står bakom honom och att de kommer stödja en ny finsk arbetarregering.
• Sovjetunionen låg bakom incidenten i Mainila den 26 november 1939 vilket ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Finland.

FINLAND

• Det finska inbördeskriget 1918! I Finland så förlorade den ”röda” sidan vilket kom att i hög grad påverka förhållandet till Sovjetunionen (där de ”röda” vann det ryska inbördeskriget 1918-1920).
• Finskt samarbete med Tyskland. Under inbördeskriget 1918 så kom den tyska Östersjöflottan att bistå den ”vita” sidan mot de ”röda”. Detta samarbete samt en god handelsrelation mellan Finland och Tyskland upplevdes som ett hot mot Sovjetunionen.
• Sovjetunionen vill skapa en säkerhetszon runt sina gränser. I århundraden hade Ryssland fått utstå flera angrepp från väst. När det politiska klimatet i Europa hårdnade under 1930-talet (flera auktoritära regeringar som var mycket negativt inställda till Sovjetunionen) så var Sovjetunionen mån om att öka landets säkerhet. Finland vägrade gå med på olika förslag som skulle ökat den sovjetiska säkerheten.
• Utbredd anti-sovjetisk propaganda, bl.a. kommunistförbud samt skapandet av den inflytelserika Lapporörelsen (senare IKL)

Detta var några av de punkter som jag nämnde i samband med krigsutbrottet 1939. I historieforskningen är det alltid viktigt att försöka hålla sig neutral till det ämne som tas upp och försöka förstå båda sidor i en konflikt.

3. Vinterkriget bryter ut: Den 30 november 1939 bombas Helsingfors och sovjetiska trupper går över Finlands gräns.

Ljudfil – Nyheter från finska notisbyrån 30/11 1939.

4. Finlands Demokratiska Republiks Folkregering 1939: Den 30 november 1939 bröt Vinterkriget ut. På krigets andra dag meddelades det i de sovjetiska nyhetssändningarna att Finlands Demokratiska Republiks Folkregering upprättats i Terijoki. Denna regering leddes av en sedan inbördeskriget 1918 landsflyktig finsk kommunist, Otto W. Kuusinen. Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna med den finska regeringen och förklarade att de hädanefter endast avsåg att förhandla med Finlands Demokratiska Republiks Folkregering. Sovjetunionen skrev också på ett avtal med den nya finska regeringen där de förband sig att hjälpa denna regering att befria Finland.

1983 så skrev jag ett projektarbete om den s.k. Terijokiregeringen. För er som är intresserade av detta ämne har jag publicerat detta arbete här: Terijokiregeringen – Projektarbete 1983

5. Vinterkriget: Kriget bröt ut, men den förväntade sovjetiska segern kom att dröja…

Videofil – Finska Vinterkriget bryter ut (från serien ”The World at War”, en brittisk TV-serie i 26 delar producerad av Jeremy Isaacs för Thames Television som beskriver händelseutvecklingen under andra världskriget. Laurence Olivier kommenterade den engelskspråkiga serien. Den visades första gången 1973-1974. I svensk television visades serien under namnet En värld i krig).
Sovjetunionen var Finland överlägset både till numerär, beväpning och utrustning. Finlands försvarsmakt bestod i det första skedet av 200 000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan medan Röda armén anföll med 460 000 man, 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan. De finländska trupperna hade däremot övertag i kännedom av terrängen, vana vid vinterförhållanden och en mer självständig befälsordning. Finlands armé riktade in sig på försvarskrig och intog försvars­ställningar som utnyttjade terrängen, som bestod av tät skog och stora sjöar.
Framförallt så kom den s.k. Mottitaktiken att bli känd. Motti – finska, av svenska ordet mått, ursprungligen avverkningsenhet inom skogsbruket: man kapade stockar och staplade dem i en kubikmeter stora högar som man lämnade utspridda i skogen för att hämta senare. Ordet motti fick en ny användning under vinter- och fortsättningskriget i Finland, då det blev slang för en taktisk manöver som gick ut på att splittra fiendens förband till flera små enheter, vilka man fokuserade merparten av styrkan på. Man omringade dessa grupper med små och lätta trupper, till exempel soldater på skidor vintertid, för att sedan successivt eliminera dem en och en. Det var en effektiv taktik, speciellt mot Sovjetunionens mekaniserade trupper, eftersom de var tvungna att hålla sig på vägar. De finska trupperna kunde däremot röra sig snabbt på skidor i omgivande terräng och slå till på utvalda svaga punkter:
Den finska mottitaktiken kom att bli internationellt känd efter händelserna i Raatteentie (”Slaget vid Raatevägen”). År 1940 hade de sovjetiska trupperna redan avancerat i riktning mot Suomussalmi. Finländarna lyckades mycket väl med mottitaktiken och kunde helt förstöra Sovjetunionens 44e division. Ett stort antal olika vapen och annan militär utrustning erövrades. Mottitaktiken krävde dock en flera dagars attack från finländarna. En av anledningarna till framgången med attacken var svåra väderförhållanden, eftersom kylan var bister (mer än 30 grader kallt) och snön var nästan en halv meter. Således sjönk moralen hos de sovjetiska soldaterna som förlorade sina försörjningsleder mycket snabbt. (Källa: https://sota-arkisto.fi/mottitaktiikka/). Här ett foto från Raatevägen:

6. Reaktioner utomlands.
NF – Nationernas Förbund: Den 3 december 1939 vädjade Finland till Nationernas Förbund. Man ville att NF skulle intervenera. NF intervenerar ej, men utesluter Sovjetunionen den 14 december.
Sverige: Krigsutbrottet blev en chock för Sverige och regeringen valde att inte, som annars brukligt, avge någon neutralitetsförklaring. Istället blev Sverige formellt icke krigförande. Det innebar att Sverige i praktiken tog ställning för Finland och att man på ett annat sätt kunde stödja grannlandet. Den 13 december ombildades den svenska regeringen för att skapa inrikespolitisk enighet inför den eskalerande krisen i omvärlden. Koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare avgick och från den dagen till krigsslutet 1945 ledde socialdemokraten Per Albin Hansson en samlingsregering bestående av representanter från högern, bondeförbundet, folkpartiet och sitt eget parti. Kommunisterna hade tagit ställning för det sovjetiska anfallet på Finland och uteslöts från allt regeringssamarbete.
Storbritannien och Frankrike: Den 5 februari 1940 så beslutar Storbritannien och Frankrike att de skall intervenera via Narvik och Kiruna. De norska och svenska regeringarna motsätter sig denna intervention eftersom de misstänker att huvudmotivet inte är att hjälpa Finland utan att skära av malmbanan och ockupera malmfälten i norr…
USA: Finland vädjar om hjälp från USA

Ljudfil – Statsminister Risto Ryti’s tal till det amerikanska folket den 2 december 1939

7. Nästa gång – Vinterkriget 1940, utländsk hjälp till Finland samt en översikt över Andra Världskriget i Europa vid samma tid

SAMMANKOMST 9

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Historisk bakgrund – de baltiska staterna och Finland före Andra VK
2. Sovjetisk ockupation av de baltiska staterna
3. Finlands försvarsplaner före Andra VK
4. Brister inom Sovjetunionens militära kapacitet före Andra VK
5. Diplomatiska förbindelser mellan Sovjetunionen och Finland före Andra VK
6. Sovjetunionens krav på Finland innan Andra VK
7. Vinterkriget bryter ut
8. Finlands Demokratiska Republiks Folkregering 1939

1. HISTORISK BAKGRUND – DE BALTISKA STATERNA OCH FINLAND FÖRE ANDRA VK.: Jag startade denna sammankomst med en liten redogörelse för situationen i de baltiska staterna under mellankrigstiden:
1721 Freden i Nystad är den fred som slöts mellan Sverige och Ryssland den 30 augusti 1721 i Nystad i nuvarande Finland. Freden avslutade det stora nordiska kriget, och innebar att Sverige fick avträda delar av Viborgs och Kexholms län och hela Ingermanland, Estland (med öarna Ösel och Dagö) samt Livland till Ryssland. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kom att dras ungefär där gränsen mellan Finland och Ryssland går numera
1795 Freden i Kurland. Hertigdömet Kurland var ockuperat av Sverige 1701–1709 och styrdes då av en generalguvernör (Carl Magnus Stuart; Adam Ludwig Lewenhaupt). Karl XII avsåg troligen att införliva detta hertigdöme med det svenska väldet, men slaget vid Poltava ledde till att den ryskvänlige hertigen kunde återvända. Efter detta var Kurland i än högre grad än resten av Polen ett ryskt protektorat och år 1795 införlivades området i Kejsardömet Ryssland, där det kvarstod som guvernementet Kurland fram till 1918.
1917 (februari/oktober) Ryska Revolutionerna
1918–1920 Ryska inbördeskriget (OBS: De Socialistiska Rådsrepublikernas Union – ”Sovjetunionen” först 1922)

ESTLAND
1918 (24 februari) Estland (1921 – NF / 1922 – internationellt erkännande)
1920 (2 februari) Freden i Tartu. Fred mellan Estland och Bolsjevikregeringen
Icke-angreppsavtal med Sovjetunionen
1937–38 Sovjetunionen bygger upp sitt försvar vid gränsen + luftrumskränkningar
1939 (juni) Icke-angreppsavtal med Tyskland
1939 (28 september) Avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen
1940 Sovjetiskt ultimatum – Röda Armén ockuperar – augusti 1940 – del av Sovjetunionen

LETTLAND
1918 (18 november) Lettland (1921 NF / 1922 – internationellt erkännande)
1920 (15 augusti) Fred mellan Lettland och Bolsjevikregeringen
1926 Handelsavtal Tyskland
1927 Handelsavtal Sovjetunionen
Icke-angreppsavtal med Sovjetunionen
1937–38 Sovjetunionen bygger upp sitt försvar vid gränsen + luftrumskränkningar
1939 (juni) Icke-angreppsavtal med Tyskland
1939 (5 oktober) Avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen
1940 Sovjetiskt ultimatum – Röda Armén ockuperar – augusti 1940 – del av Sovjetunionen

LITAUEN
1918 (16 februari) Litauen (1921 NF / 1921 – internationellt erkännande)
1920 (12 juli) Fred mellan Litauen och Bolsjevikregeringen
1926 Handelsavtal med Tyskland
1926 Icke-angreppsavtal med Sovjetunionen
1938 Fredsavtal med Polen
1939 Litauen förlorar Klaipeda till Tyskland
1939 (10 oktober) Avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen
1940 Sovjetiskt ultimatum – Röda Armén ockuperar – augusti 1940 – del av Sovjetunionen

Molotov–Ribbentrop Pakten. I sitt hemliga protokoll delade Tyskland och Sovjetunionen upp Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Bessarabien mellan sina intressesfärer. Efter den tyska invasionen av Polen den 1 september överfördes Litauen till den sovjetiska intressesfären genom ett andra hemligt protokoll av den 28 september. Sovjetunionen invaderade Polen den 17 september och avslutade operationerna den 6 oktober. Efter att ha ockuperat östra Polen utövade Sovjetunionen påtryckningar på Finland och de baltiska staterna för att få dem att ingå avtal om ömsesidigt bistånd.
”Avtal om ömsesidigt bistånd” – exempel Estland: Den 24 september 1939 krävde Sovjetunionen att ett fördrag om ömsesidigt bistånd skulle slutas, vilket inkluderade upprättandet av militärbaser i Estland. Den 26 september beordrades Leningrads militärdistrikt att ”börja koncentrera trupperna vid den estnisk-lettiska gränsen och avsluta operationen den 29 september”. I ordern noterades att ”för den tidpunkt då attacken inleds kommer ett separat direktiv att utfärdas”. Den 24 september dök krigsfartyg från den sovjetiska flottan upp utanför estniska hamnar och sovjetiska bombplan började hota patruller över Tallinn och den närliggande landsbygden. Sovjetunionen gick sedan in i luftrummet över alla de tre baltiska staterna och genomförde massiva underrättelseinhämtningsoperationer den 25 september. Efter fyra dagars förhandlingar hade esterna inget annat val än att acceptera flott-, flyg- och armébaser på två estniska öar och i hamnen i Paldiski. De sovjetiska trupperna i Estland uppskattades till 25 000 man. Avtalet om ömsesidigt bistånd undertecknades den 28 september och Sovjetunionen slöt liknande avtal med Lettland den 5 oktober och Litauen den 10 oktober. Detta skedde under tiden Finland förhandlade med Sovjetunionen om gränsjusteringar och avtal…

2. SOVJETISK OCKUPATION AV DE BALTISKA STATERNA: Här är en lite längre text om ockupationen av de baltiska staterna: Ockupationen av de baltiska staterna
(AI – ChatGPT: Under mina senare år som lärare vid Hvitfeldtska Gymnasiet så dök alltfler AI-producerade texter upp. Open AI – ChatGPT är något som har utvecklats enormt under de senaste åren och nu används detta dagligen av alla kategorier människor i samhället (även våra politiker vilket har vissa konsekvenser). Jag tyckte det kunde vara intressant för er att se hur texten ovan blev när jag bad ChatGPT förändra den. Jag bad om två stycken versioner – en med en kortare sammanfattande populärvetenskaplig text och en som lite mer utförlig artikel med källhänvisningar. Här är resultaten:
1. Sammanfattande populärvetenskaplig text: AI1 – Ockupationen av de baltiska staterna
2. Artikel med källhänvisningar (källor som jag aldrig hört talas om eller läst…): AI2 – Ockupationen av de baltiska staterna)

3. FINLANDS FÖRSVARSPLANER FÖRE ANDRA VK: På 1920-talet kallade den finska försvarsmakten sin militära operationsplan mot Sovjetunionen för Venäjän keskitys (”Rysk koncentration”). I planen från 1934 såg finländarna två möjliga scenarier. I VK1-scenariot skulle Sovjet mobilisera längs hela sin västra gräns och endast sätta in begränsade styrkor mot Finland. I så fall skulle finländarna göra motanfall över gränsen. VK2-scenariot förutsåg en mer ogynnsam situation. Huvudförsvarslinjen skulle gå på Karelska näset; de finska trupperna skulle slå tillbaka sovjetiska anfall i gynnsamma positioner och förinta fienden genom motanfall. Under vinterkriget var VK2-scenariot flexibelt och grunden visade sig vara riktig, men den finska generalstaben underskattade kraftigt Röda arméns numerära överlägsenhet. Finland hade en begränsad försvarsbudget efter självständigheten, särskilt på 1930-talet. Därför saknade Försvarsmakten militär materiel inom nästan alla försvarsgrenar. En stor del av militärens materiel var föråldrad och visade sig vara olämplig för fältet under vinterkriget. Den materiella situationen förbättrades då, men den släpade fortfarande efter.

4. BRISTER INOM SOVJETUNIONENS MILITÄRA KAPACITET FÖRE ANDRA VK: Under Stalins stora terror 1937-1938 blev omkring 11 000 officerare i Röda armén och flottan, särskilt de högt rankade, avskedade av politiska skäl, fängslade eller avrättade. Detta inkluderade avrättning av två tredjedelar av befälhavarna för brigader, divisioner och arméer. Samtidigt ökade Röda armén i antal från 1,5 miljoner 1937 till 3,3 miljoner 1939. Detta ledde till en situation där officerare befordrades mycket snabbt och de olika armédivisionerna hade ofta befäl på mellan- och högre befattningar som inte hade nödvändig erfarenhet och tillräcklig kompetens. Senare rehabiliterades en del av den undertryckta Röda arméns officerare (efter det katastrofala vinterkriget), då den sovjetiska ledningen insåg att Röda armén behövde skickliga befälhavare.

5. DIPLOMATISKA FÖRBINDELSER MELLAN SOVJETUNIONEN OCH FINLAND FÖRE ANDRA VK: Förhållandet mellan Sovjetunionen och Finland hade varit spänt på grund av arvet från de två förryskningsperioderna vid sekelskiftet; det misslyckade finska inbördeskriget och räder av grupper av finska nationalister; samt Wienaexpeditionen 1918 och Aunusexpeditionen 1919 till ryska Östkarelen. Den 14 oktober 1920 undertecknade Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union freden i Tartu, som bekräftade den nya gränsen mellan Finland och Ryssland som den gamla gränsen mellan det autonoma storfurstendömet Finland och det egentliga Tsar-Ryssland. Dessutom fick Finland Petsamo, med sin isfria hamn vid Norra ishavet. Avtalet hindrade inte den finska regeringen från att tillåta frivilliga att korsa gränsen för att stödja det östkarelska upproret 1921 eller från att sända ut finska kommunister som kom att orsaka oroligheter i Finland. År 1923 undertecknade båda länderna gränsfredsavtalet, som normaliserade gränsen.
År 1928 inledde Sovjetunionen kollektiviseringen i Ingermanland. Under kollektiviseringen och den etniska rensningen tillfångatog, dödade och deporterade Sovjet ingermanländska bönder, vilket väckte omfattande kritik i finska medier 1930. Två år senare försökte den nationalistiska Lapporörelsen störta den finska regeringen under upproret i Mäntsälä.
Under 1930-talet förbättrades dock det diplomatiska klimatet mellan Finland och Sovjetunionen gradvis. På 1920-talet hade Sovjetunionen erbjudit Finland olika avtal om ömsesidigt bistånd, men de avvisades. År 1932 undertecknade Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Finland, som 1934 bekräftades för tio års tid.
Finlands utrikeshandel var förhållandevis god, men mindre än 1 procent skedde med Sovjetunionen. År 1934 gick Sovjetunionen med i Nationernas Förbund och accepterade senare andra ”progressiva krafter” vid sidan av kommunistpartierna. Denna förändring i Sovjetunionens attityder och Finlands inrikespolitik möjliggjorde en kort upptining av relationerna innan 1937.
Under 1937 uppmuntrade Stalin rysk chauvinism, vilket innebar idén att ryssarna var politiskt och kulturellt överlägsna. Den sovjetiska diplomatin fokuserade på att återta det ryska imperiets territorier. Sovjetunionen använde Kommunistiska internationalen för att tillkännage en doktrin där borgarklassen var lika med fascismen och att kommunismen var proletariatets naturliga aktör. I praktiken betydde detta att allt annat än kommunism skulle betraktas som antisovjetiskt och fascistiskt. Den sovjetiska utrikespolitiken var en blandning av världsrevolutionens ideologi och den traditionella omsorgen om Rysslands nationella säkerhet.
Sovjetunionen var inte längre nöjt med status quo i relationerna till Finland. Man ansåg att Tsardömet hade uppnått en optimal balans mellan säkerhet och territorium, och dessa tankar formades av ett historiskt prejudikat: freden i Nystad 1721, som syftade till att skydda Sankt Petersburg från svenskarna. De använde detta prejudikat för att kräva ett återtagande av Finland, vilket skulle skydda bolsjevikerna i Leningrad från Tysklands växande makt. År 1938 var Sverige inte längre något stort hot mot Ryssland, men Sovjet hade inte glömt den roll som det finskkontrollerade Åland hade spelat som operationsbas för den tyska expeditionsstyrkan som hjälpte de vita under finska inbördeskriget.
I april 1938 kontaktade en lägre diplomatisk tjänsteman, Boris Jartsev, Finlands utrikesminister Rudolf Holsti och statsminister Aimo Cajander och meddelade att Sovjetunionen inte litade på Tyskland och att man övervägde ett krig mellan de två länderna där Tyskland kunde använda Finland som bas för operationer mot Sovjetunionen. Röda armén skulle inte passivt vänta bakom gränsen utan snarare ”rycka fram för att möta fienden”. Om Finland kämpade mot Tyskland, skulle Sovjetunionen erbjuda all tänkbar ekonomisk och militär hjälp. Sovjet gick också med på att befästa de åländska öarna, men krävde ”positiva garantier” för Finlands ställning. Finländarna försäkrade Jartsev att Finland hade förbundit sig till en neutralitetspolitik och att de skulle motsätta sig varje väpnat intrång. Jartsev var inte nöjd med svaret på grund av Finlands militära svaghet. Han föreslog att Finland antingen kunde avträda eller arrendera några öar i Finska viken längs infarten till Leningrad, vilket Finland avvisade. I mitten av 1930-talet hade den sovjetiske ambassadören i Helsingfors, Eric Assmus, och Leningradbolsjevikpartiets ledare Andrej Zjdanov lagt fram ett liknande förslag. Förhandlingarna fortsatte hösten 1938. Sovjet sänkte sina krav: en operation i Röda armén var inte längre ett alternativ och tyngdpunkten flyttades till att säkra Finska viken. Sovjet ville bli informerat om de viktigaste delarna av blockaden av den finsk-estniska viken, den hemliga militära planen mot Östersjöflottan. Dessutom föreslog Jartsev att finländarna skulle befästa Hogland, men att Sovjet skulle ta hand om öns försvar. Under förhandlingarna avgick Rudolf Holsti som utrikesminister, men inte på grund av förhandlingarna, utan hans ställe togs av Eljas Erkko. Holsti var tämligen tyskfientlig, så avgången satte igång rykten om att han hade tvingats avgå av en finsk regering som var välvilligt inställd till tyskarna, och som snabbt kuvades av den finska regeringen.

6. SOVJETUNIONENS KRAV PÅ FINLAND INNAN ANDRA VK.

Sovjetunionens första krav – augusti 1938
Flott- och Flygbas på ön Hogland.

Sovjetunionens andra krav – mars 1939
Att få hyra Hogland i 30 år.
Att få köpa följande öar; Seitskär, Löfskär, Stora och Lilla Tytarskär.
Finlands svar: De sovjetiska förslagen kränker den finländska suveränitet och de står i strid med en nordiska neutralitetspolitiken.

Sovjetunionens tredje krav – oktober 1939 (efter Molotov-Ribbentrop Pakten)
Hangö hamn utarrenderas på 30 år åt Rådsregeringen för inrättande av en marinbas försedd med kustartilleri.
Lappvik får användas som ankarplats för Rådsunionens krigsflotta.
Öarna Hogland, Seitskär, Löfskär, Stora Tytarskär, Lilla Tytarskär och Björkö + en del av Karelska näset (Från Lipola by till södra gränsån av Björkö stadsområde) + de västra delarna av Fiskarhalvön överlåts till Rådsunionen – mot kompensation.
Förstärkning av icke-angreppsavtalet.
De finska gränsbefästningarna på Karelska Näset rivs.
Finlands generella svar: Finlands utrikespolitik har som mål att upprätthålla och utveckla vänskapliga förbindelser med samtliga grannländer. Redan innan den pågående storkonflikten bröt ut förklarade sig Finland neutralt. Finlands egen begränsade storlek kan knappast utgöra en fara för något annat land. Dock, om den finländska neutraliteten skulle ifrågasättas, är Finland beredd att med vapenmakt försvara den.
Finlands svar angående punkt 1 och 2 – Hangö hamn och Lappvik: Om Finland skall kunna bevara sin integritet och framstå som neutralt är det både oförenligt och omöjligt att åt en främmande stats militärstyrkor upplåta inhemska militärbaser. Dessutom ligger det föreslagna territoriet långt inne på finskt område ej alltför avlägset från Finlands huvudstad Helsingfors. Att en främmande stats militärstyrkor skulle förläggas där under en längre tid kan ej godkännas. Dess styrkor kan begagnas till angrepp mot Finland. En sådan lösning skulle vidare skapa, kontinuerligt, nya meningsskiljaktigheter och vara ett onödigt irritationsmoment. Detta skulle ej förbättra relationerna mellan Finland och Rådsunionen vilket ju ändå är syftemålet med denna förhandling.
Finlands svar angående gränsjusteringar: För att trygga Leningrad och Rådsunionens övriga områden i Finska Viken är Finland berett att diskutera olika gränsjusteringar. Finska regeringen har stor förståelse för Rådsunionens vilja att skapa trygghet i området. Därför:
a. mot skälig ersättning och mot territoriell motprestation kan försäljning av öarna Seitskär, Löfskär, Lilla och Stora Tytarskär diskuteras. Vidare är Finland villig att diskutera en eventuell uthyrning av ön Hogland – dock ej för militära ändamål. Björkö kan dock ej diskuteras då ön ligger långt in på finskt område.
b. på Karelska näset kan Finland tänka sig en gränsförskjutning så att den s.k. Kuokkalakröken försvinner. En ytterligare förskjutning av gränsen är ej möjlig då det skulle innebära:
Finlands egen ställning och trygghet skulle bringas i fara. Området är en tätbefolkad urgammal finsk bygd. Om Finland avträdde detta område skulle 10 000-tals finnar ryckas upp från sina fäders jord och tvingas flytta till andra områden.
Finlands svar angående icke-angreppsavtalet: Finland är när som helst berett att avge en tilläggsförsäkran om att iakttaga neutralitet i det fall den ena av de föredragsslutande parterna blir föremål för någon konflikt med en tredje part. Med det menas att Finland ej kommer lämna något slags stöd som skulle strida mot neutralitetens allmänna regler.
Ytterligare kommentarer/svar från Finland
Åland (före maj 1939): Sverige och Finland skulle tillsammans försvara och ”rå” om Åland. Detta förslag togs upp i NF i maj 1939. Sovjetunionens nye utrikesminister Molotov opponerade sig mot denna plan vilket innebar att Sverige drog sig ur.
Åland (efter maj 1939): Finska regeringen konstaterar med tillfredsställelse att Rådsunionen ej motsätter sig Ålandsöarnas med Finlands egna resurser vilket varit den finska regeringens avsikt helat tiden efter diskussionen i NF i maj.
Angående Sovjetfientlighet: Finland har på egen hand stävjat alla försök och tecken på Sovjetfientlighet, t.ex:
Den s.k. Lapporörelsen splittrades och förbjöds 1932 (efter det s.k. Mäntsäläupproret).
På inrikesminister Kekkonens initiativ förbjöds IKL (Isänmaallinen Kansanliike – Fosterländska Folkrörelsen) den 22 november 1938.
Detta gjordes för att Finlands neutralitet skulle bli trovärdig och för att tydligt markera att Finland ej tolererar slik agitation. I framtiden kommer Finland med samma kraft och målmedvetenhet slå ned liknande försök.
Angående kommunistförbudet: I slutet av 1920 beslutade den finska regeringen att förbjuda Finlands Kommunistiska Parti – bildat i Moskva den 29 augusti 1918. Orsaken till detta förbud var den skada detta lilla parti åsamkat det finska samhällslivet. Framförallt gäller detta den finska arbetar- och fackföreningsrörelsen. Finland är enligt sin grundkonstitution ett demokratiskt land med ett klart uttalat flerpartisystem. När det Kommunistiska Partiet handlade gjordes det mot rådande demokratiska praxis och därmed i strid med konstitutionen. Man infiltrerade medvetet arbetarrörelsens kvinnoförbund, dess ungdomsförbund, de obundna fackföreningarna m.m. Detta kan ej tolereras – därav förbudet. Den finska regeringen konstaterade också att partiet ej styrdes från Finland av finska medborgare utan av finska f.d. rödgardister som för 20 år sedan åsamkade det finska folket mycket lidande. Att Finlands arbetande befolkning idag stödjer den finska regeringens åtgärder och strävanden är uppenbart.
Socialdemokraternas ledare herr Väinö Tanner konstaterade i ett tal förra året ”- Den finska arbetarklassen känner ej längre någon bitterhet mot den vinnande sidan i det finska inbördeskriget” (juli 1938). Under sommaren deklarerade Tanner dessutom att många arbetare ville ingå i Finlands skyddskårer – alltså deras tidigare motståndare. Klyftan från 1918 är definitivt borta och Finlands folk står mycket enat bakom sin regering. Att en liten ytterlighetsgrupp söker störa demokratin kan ingen demokratisk stat acceptera.

7. VINTERKRIGET BRYTER UT:  Den 26 november 1939 avlossades skott från artilleri vid den finsk-ryska gränsen på Karelska näset. Båda sidorna anklagade varandra för en medveten provokation. Händelsen som benämns ”Mainilaskotten” innebar att de tidigare finsk-ryska diplomatiska förhandlingarna nu definitivt brutit samman. Fyra dagar efter detta gränsintermezzo var kriget ett faktum.

Nyheter i den finska radion den 30 november 1939

8. FINLANDS DEMOKRATISKA REPUBLIKS FOLKREGERING 1939: Den 30 november 1939 bröt Vinterkriget ut. På krigets andra dag meddelades det i de sovjetiska nyhetssändningarna att Finlands Demokratiska Republiks Folkregering upprättats i Terijoki. Denna regering leddes av en sedan inbördeskriget 1918 landsflyktig finsk kommunist, Otto W. Kuusinen. Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna med den finska regeringen och förklarade att de hädanefter endast avsåg att förhandla med Finlands Demokratiska Republiks Folkregering. För Finland fanns det nu endast två alternativ – att acceptera situationen eller ta till vapen:
Här avslutade vi dagens sammankomst…

SAMMANKOMST 8

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. 1930-talet – en översikt av händelser som uppmärksammades i Sverige
2. Tyskland efter 1933
3. USA – mellankrigstidens isolationism
4. Sovjetunionen under Josef Stalin
5. Översikt – Nordens militära beredskap 1939
6. Neutralitet – ett svårtolkat begrepp
7. Augusti – september 1939…

1. 1930-TALET – EN ÖVERSIKT AV HÄNDELSER SOM UPPMÄRKSAMMADES I SVERIGE: Jag startade denna sammankomst med att kort visa sidorna i Aftonbladets Milleniumhäfte om 1930-talet: AFTONBLADET-30-TALET. Lite kort berörde jag också en av de stora händelserna under åren 1936-39 –  det Spanska Inbördeskriget. Sverige kom att engagera sig mycket i detta krig. De olika politiska partierna, förutom de konservativa, ställde sig bakom Spanieninsamlingar till förmån för den republikanska regeringen (i snitt så hölls två stycken möten per dag till förmån för den republikanska regeringen) medan svenska företag förespråkade en mer normaliserad förbindelse med den nationella sidan. Bland annat så betalade insamlingarna till förmån för den republikanska regeringen för ett sjukhus samt utrustning till detta sjukhus i Spanien. Över 500 svenskar reste till Spanien för att strida på den republikanska sidan (jag intervjuade Spanienfrivilliga för många år sedan. I samband med detta så gjorde jag en lista över svenskar som rest till Spanien: Svenska frivilliga i Spanska Inbördeskriget)

2. TYSKLAND EFTER 1933: Jag startade denna del med att upprepa det faktum att Hitler och NSDAP kom till makten i Tyskland på laglig väg. Här är en sammanfattning av hur detta gick till som satte samman för flera år sedan: Maktövertagandet 1933-34. Sedan visade jag en del av en tidigare PP (PowerPoint) om hur Tyskland under Adolf Hitler och NSDAP kom att bryta mot Versaillesfördraget vid ett flertal tillfällen – landet rustade upp samt utvidgade sitt territorium. Här är de sidor som jag visade: PP – Tyskland under 1930-talet.

3. USA – MELLANKRIGSTIDENS ISOLATIONISM: USA under mellankrigstiden kan sammanfattas med denna bild (också från den PP jag visat tidigare):
4. SOVJETUNIONEN UNDER JOSEF STALIN: De ryska revolutionerna under 1917 kom att leda till ett helt nytt Ryssland. Mellan 1918 till 1921 utkämpas ett blodigt inbördeskrig. 1921 så har bolsjevikerna under Lenin lyckats ta makten. Året efter, 1922, fick Lenin sitt första slaganfall. Här börjar en ny maktkamp – vem skall ta över efter Lenins död. Från början så verkade det vara självklart att Trotsky skulle ta över men han kom att motarbetas av två andra ledare (Zinoviev och Kamenev) som ansåg sig bättre lämpade för uppgiften att styra Sovjetunionen. De lierade sig med Josef Stalin som med tiden kom att utmanövrera samtliga konkurrenter om makten. Här är en kort sammanfattning av Ryssland/Sovjetunionen 1924-1939(1941): Översikt Sovjetunionen 1924-1939
Ryssland/Sovjetunionen under 1930-talet kan sammanfattas med denna bild:
Två andra länder av betydelse i Europa var Storbritannien och Frankrike. De fokuserade framförallt på de problem som Tyskland expansion förde med sig. Deras politik mot Tysklands överträdelser av Versaillesfördraget kan sammanfattas med ett ord – Eftergiftspolitik (Appeasement)…
5. ÖVERSIKT – NORDENS MILITÄRA BEREDSKAP 1939: Jag gjorde en mycket kort sammanfattning av de Nordiska ländernas militära beredskap 1939.
Sverige: Stora nedskärningar i de militära utgifterna i försvarsbudgeten 1925. Viss upprustning i försvarsbudgeten 1936, men ej tillbaka till nivån innan 1925 då kriget bröt ut.
Norge: Det norska försvaret var lågt prioriterat under mellankrigstiden. Försvarsförordningarna 1927 och 1933 (Venstre) förutsatte ett defensivt försvar som enbart skulle rikta in sig på att försvara landet. Från 1936 så ökar försvarsbudgeten men den sittande regeringen med Det Norska Arbeiderpartiet som största parti var antimilitaristiskt och därför uteblev en större satsning på det norska försvaret.
Danmark(Island): Under mellankrigstiden minskade den danska regeringen upprepade gånger utgifterna för militären (1922, 1932 och 1937). Som ett resultat av detta blev de danska väpnade styrkorna till slut bara nominella och kunde inte utgöra något seriöst hinder i händelse av utländsk aggression.
Finland: Det enda nordiska land som försökte satsa på att upprusta sitt försvar under hela mellankrigstiden var Finland. Dock fanns det vissa problem – landet blev självständigt 1917 och precis därefter utbröt ett blodigt inbördeskrig. Detta innebar att det tog några år innan man kunde planera för Finlands framtida försvar. Behovet av sociala reformer var också stort och prioriterades först. Den militära uppbyggnaden kom därefter – i mån om pengar… Precis som de andra nordiska länderna gick Finland med i NF (Nationernas Förbund) och precis som de övriga länderna så hävdade man först och främst sin neutralitet. Finland var positiv till en nordisk försvarsunion, men detta ville de övriga länderna ej gå med på. Så de militära satsningarna i Finland gick till de egna försvarsgrenarna (infanteri, artilleri, flottan, flygvapnet, etc…) samt skapandet av försvarslinjer och hinder mot den enda gräns man fruktade ett anfall skulle komma ifrån – den östra gränsen (framförallt på Karelska Näset).
KORT SAMMANFATTNING: Var de nordiska länderna redo för krig 1939? Svaret är ett ganska tydligt nej! Man förlitade sig på sin neutralitet och hjälp utifrån (NF – Nationernas Förbunds medlemmar). I denna anda hade man redan 1938 skickat in en gemensam neutralitetsförklaring till Nationernas Förbund:

6. NEUTRALITET – ETT SVÅRTOLKAT BEGREPP: Vad innebar begreppet ”neutralitet”?
Neutralitet kan definieras som: ”en status för en nation som avstår från att delta i krig mellan andra stater och upprätthåller en opartisk inställning till de krigförande.” Dessutom är det viktigt att denna inställning och status av opartiskhet inte bara tillkännages av de neutrala, utan också erkänns av parterna i konflikten. Detta erkännande skapar rättigheter och skyldigheter mellan de krigförande och den neutrala staten. Så skulle man kunna definiera neutralitet.
Redan i mars 1941 publicerade Josef L. Kunz, professor i internationell rätt vid universitetet i Wien, en artikel i Michigan Law Review, ”Neutrality and the European War 1939–1940”, som behandlade begreppen europeisk neutralitet och analyserade hur den hade förändrats från första världskriget fram till hans tid. Kunz diskuterade de förvirringar som är förknippade med definitionen av neutralitet inom internationell rätt såväl som inom den vetenskapliga forskningen. Dessutom ställde han frågan ”Vad var neutralitet?” och frågade om den verkligen hade existerat.
Neutraliteten hos små neutrala stater, som Luxemburg, Belgien och Grekland, kränktes under Första Världskriget av båda parter i konflikten. Trots att dessa stater protesterade hade de ingen makt att skydda sina rättigheter och blev därför arenor för militära aktioner. Efter Första Världskriget så hade ett fredsbevarande förbund skapats – ”Nationernas Förbund”. Skulle detta förbund kunna skydda medlemsstaternas integritet så att de större länderna inte agerade på samma sätt som de gjort under Första Världskriget?
Neutrala skyldigheter och rättigheter kodifierades genom olika fördrag och konferenser, bland annat Parisdeklarationen (1856), Londondeklarationen (1909) och den andra Haagkonferensen (1907), och neutralitet blev på detta sätt en integrerad del av internationell rätt. Skulle framförallt den gemensamma framtagna Haagkonventionerna kunna skydda de nordiska länderna?
Förhållandet mellan krigförande och neutrala stater regleras i femte och trettonde Haagkonventionerna. Haagkonventionerna föreskriver att den neutrala staten inte får stödja någon krigförande militärt eller tillåta att det egna territoriet används för militära uppgifter. De innehåller inget som förbjuder politiska eller moraliska ställningstaganden i konflikten, och inte heller regler som förbjuder den neutrala statens medborgare att delta i konflikten på den ena eller andra sidan. Den neutrala staten själv får inte exportera krigsmateriel till någon krigförande stat, men inget hindrar att privata företag eller medborgare gör det. Däremot kan staten införa egna begränsningar för medborgarnas vapenexport, då med villkor att reglerna gäller samtliga krigförande och tillämpas likvärdigt. I övrigt kan handeln bedrivas fritt, utan krav på vare sig ekonomisk neutralitet eller balans, allt avgörs av det neutrala landets behov. Slutligen kan krigförande länder införa blockad mot varandra, vilket även gäller handeln med neutrala länder, varför förhandlingar då vanligen görs för att släppa fram för de neutrala staterna nödvändiga varor i utbyte mot andra saker.

7. AUGUSTI-SEPTEMBER 1939: I slutet av dagens sammankomst så talade jag första om den ödesdigra överenskommelsen mellan Tyskland och Sovjetunionen – den s.k. Molotov-Ribbentrop Pakten:

1 September 1939 – Rikskansler Adolf Hitler meddelar den tyska riksdagen att Polen under föregående natt anfallit Tyskland…

Ett videoklipp som visar hur Tyskland anfaller Polen

En videosnutt som visar hur det polska folket försöker bygga upp försvarslinjer runt Warszawa.

Storbritanniens premiärminister förklarar att Storbritannien nu ligger i krig mot Tyskland den 3 september 1939

När kriget bröt ut 1939 så hänvisade de nordiska länderna till den tidigare inskickade neutralitetsförklaringen – ”Vi är neutrala”!
Här en redogörelse för den svenska neutraliteten:

TT Nyheter 1 september 1939

Statsminister Per Albin Hansson talar till det svenska folket direkt efter TTs nyhetsutsändning den 1 september 1939

I oktober 1939 så träffades de nordiska kungarna samt den finländske presidenten i Stockholm för att tillsammans med försvarsministrarna diskutera de problem som kriget hade fört med sig.

En liten journalfilm som visar de olika nordiska kungarna och ledarna anlända till Stockholm.
Här är några bilder från detta möte:

Den finländska delegationen efterfrågade militärt stöd om ett anfall skulle komma österifrån. Svaret till den finländska delegationens begäran om nordiskt stöd i händelse av ett sovjetiskt anfall på Finland var bistert – Finland kunde inte räkna med ett samlat militärt stöd.
Samtidigt så ställde Sovjetunionen följande krav på Finland angående gränsen på Karelska Näset i oktober 1939:
NÄSTA SAMMANKOMST: Vid nästa sammankomst så kommer vi fokusera på det finska vinterkriget 1939-1940. Vi ses!

SAMMANKOMST 7

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Berlin 1936 – en liten privat bildserie om Berlinolympiaden 1936
2. Kort sammanfattning av Ísland före och under mellankrigstiden
3. Ännu kortare sammanfattning av Färöarna och Grönland före mellankrigstiden
4. Mer information om Sveriges militära beredskap under mellankrigstiden
5. Jämförelse mellan de nordiska länderna under mellankrigstiden
6. Nästa sammankomst – 1939…

1. BERLIN 1936 – EN LITEN PRIVAT BILDSERIE OM BERLINOLYMPIADEN 1936: Jag startade denna sammankomst med ett bildspel som en kollega och jag satte ihop för 10-15 år sedan. Det var hans fars och mors privata bilder från deltagandet i Berlinolympiaden 1936 (hans mor deltog i uppvisningsgymnastik (Gymnastikföreningen Juno) och hans far bidrog som funktionär): Berlin 1936 – presentation

2. KORT SAMMANFATTNING AV ÍSLAND FÖRE OCH UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Vid freden i Kiel 1814 undantogs Ísland uttryckligen från riket Norge, som Fredrik VI avträdde till den svenske kungen Karl XIII. Under kriget hade man på Ísland märkt av fördelarna av fria förbindelser med Storbritannien. Alltmera högljutt började islänningarna därför efter freden yrka på handelns fullständiga frigörelse. Påverkade av nationalismen på kontinenten började de även längta efter politisk självständighet. Ett ”Allting” som en rådgivande representation inrättades 1843. Det skulle höras om alla lagar som rörde speciellt isländska förhållanden, och rådfrågas innan några danska lagar blev giltiga på Ísland. Den första december 1918 erkändes Ísland som en suverän stat – Konungariket  Ísland, men förenad med Danmark under en gemensam kung: Kristian X av Danmark. Danmark fortsatte att sköta utrikesaffärer och försvar. Ísland antog en egen flagga, som blev officiell nationsflagga 1944 vid självständigheten. Hannes Hafstein valdes till Islands första statsminister 1904 i samband med utökat självstyre från Danmark. Hafstein var även Islandsminister i den danska regeringen men med ansvar gentemot Alltinget.
Ísland var fattigt i början av 1900-talet, ett av Europas minst utvecklade länder. Ekonomin dominerades av jordbruk (fårskötsel) och fiske. Under 1920-talet skedde en långsam modernisering, elektrifiering och utvidgning av fiskeindustrin. Politiska partier växte fram: Självständighetspartiet (Sjálfstæðisflokkurinn – grundat 1929: höger, konservativt) / Framstegspartiet (Framsóknarflokkurinn – grundat 1916: starkt på landsbygden) /Socialdemokraterna (Alþýðuflokkurinn – grundat 1916) växer framförallt i Reykjavík. En del konflikter om tullar, fiske och sociala reformer. Depressionen på 1930-talet slår hårt: minskad handel, sjunkande priser på fisk. Mellankrigstidens stora utmaning var att vara självständig samtidigt som man var mycket beroende av handeln. Danmark skötte utrikespolitiken – ibland var islänningarna kritiska mot detta. Därför växer kravet på full självständighet. När Andra världskriget närmar sig så kommer Ísland hamna mitt i stormakternas intresse.
Fascism/Nazism på Ísland: Den isländska nationalistiska rörelsen grundades 1933, inspirerad av den tyska nazismen, efter upploppet i Gúttóslagur den 9 november 1932. Vid den tiden kämpade Island mot hög arbetslöshet (depressionen), och stadsfullmäktige hade beslutat att sänka lönerna för offentliga hjälparbetare. Efter ett möte i Gúttó, där beslutet tillkännagavs, utbröt kravaller mellan arbetare, uppbackade av kommunister, och polisen. Arbetarna vann och lönesänkningarna övergavs. Högerextrema medlemmar av Självständighetspartiet var upprörda över denna ”laglöshet” och ansåg att deras parti var för svagt för att kämpa mot kommunismen. Missnöjda medlemmar samt en del nykomlingar i politiken, influerade av den tyska nazismen och Hitlers senaste maktövertagande, gick samman för att bilda Nationaliströrelsen. Partiets främsta mål var att skydda den isländska kulturen och bevara den vita rasen. De krävde att invandringen skulle begränsas så att endast högkvalificerad arbetskraft som ansågs nödvändig skulle tillåtas. Det isländska samhället på 1930-talet var dock mycket homogent, med få utlänningar förutom danskar. Eftersom det inte fanns någon betydande judisk befolkning att rikta in sig på, som i Tyskland, riktade isländska nationalister i första hand sina ansträngningar mot kommunismen. Partiet fick aldrig tillräckligt med stöd från väljarna för att säkra en plats i parlamentet. Det närmaste försöket kom 1937 när partiet ställde upp i distrikten Gullbringu och Kjósarsýsla och fick 4,9 procent av rösterna – fortfarande inte tillräckligt för att vinna ett mandat. Rörelsen tynade gradvis bort under de följande tre åren och upplöstes till slut helt.

3. ÄNNU KORTARE SAMMANFATTNING AV FÄRÖARNA OCH GRÖNLAND FÖRE MELLANKRIGSTIDEN
Färöarna: Vid Kielfreden 1814 kom Färöarna (tillsammans med Island och Grönland) formellt under Danmark eftersom de norska biländerna undantogs när Norge avstods till Sveriges konung. Året 1816 avskaffades Løgtinget och ersattes av Danmarks liknande system. Danska blev officiellt språk på Färöarna medan färöiskan blev motarbetad. En ny konstitution stadsfästes i Danmark år 1849. Den nya konstitutionen kom även till Färöarna året efter, vilket gav öriket två platser i det danska parlamentet, Folketinget. Färöarna lyckades återskapa sitt Løgting ett par år senare med många människor som hoppades på ett självständigt Färöarna. Under det sena 1800-talet började Färöarna likna en självständig stat, även om alla där inte var helt för det. Samtidigt växte öarnas ekonomi genom en stor produktion av fiske. Färöarna fick tillträde i danskt vatten i Nordatlanten. Befolkningen på öarna växte och levnadsstandarden ändrades till det positiva. År 1890 blev färöiskan officiellt språk på Färöarna.
Grönland: Från 1000-talet invandrade inuiter (thulekulturen) från övriga norra Nordamerika och bredde ut sig i norr och öster. Cirka år 1000 kom Leif Eriksson på missionsuppdrag från Norge, och många grönlänningar anslöt sig sedermera till kristendomen. Under 1100- och 1200-talen blomstrade de två norska bosättningarna, vilka som mest hade uppemot 4 000 invånare. År 1261 erkände grönlänningarna Norges överhöghet. En präst från isländska kyrkan berättade 1350 att den mindre bosättningen övergivits. Omkring år 1500 upphörde den sista nordiska bosättningen på okänt sätt. 1721 anlände köpmannen och missionären Hans Egede och startade en ny bosättning, som lockade nya europeiska invandrare till Grönland. Bland annat lockades under 1700- och 1800-talet jägare från Nederländerna, Danmark och Tyskland till Grönland för att fånga valar. 1814 blev Grönland dansk koloni när Norge övergick från Danmark till union med Sverige, medan Danmark behöll de norska kolonierna.

4. MER INFORMATION OM SVERIGES MILITÄRA BEREDSKAP UNDER MELLANKRIGSTIDEN
Försvarsbeslutet 1925 var ett försvarsbeslut som fattades av Sveriges riksdag den 26 maj 1925 och trädde i kraft den 1 januari 1928. Försvarsbeslutet handlade om vilken omfattning Sveriges försvar skulle ha de närmaste åren. Genom försvarsbeslutet erhöll Sverige en ny härordning, vilken innebar en högst väsentlig reduktion av såväl antalet som styrkan av arméns truppförband samt tillika en kraftig nedsättning av de värnpliktiges övningstid. Beslutet kom att gälla i huvudsak till 1936 års försvarsbeslut. Det beslut som antogs av riksdagen 1925 var resultatet av en kompromiss mellan de olika partigrupperna. Försvarskostnaderna skulle minskas från de 182 miljoner per år som det beslutats om 1914 till 120 miljoner i det nya förslaget. Socialdemokraterna lyckades slutligen pruta ner detta till 107 miljoner. Tanken var att denna summa skulle ligga fast i tio år. Beslutet 1925 fick konsekvenser för den svenska försvarsmaktens organisation. Den nya härordningen, som skulle träda i kraft 1928, innebar att antalet arméfördelningar reducerades från sex till fyra. Nitton regementen lades ner. En nyhet var att två stridsvagnskompanier skapades liksom ett luftvärnsregemente. Antalet verksamma yrkesbefäl minskades. Besparingar gjordes även beträffande värnplikten. I fortsättningen skulle endast tre fjärdedelar av varje årsklass kallas in och resten föras över till en utbildningsreserv. Utbildningstiden för de värnpliktiga kortades ner till 140 dagar. Man införde också en lag om etiskt samvetsömmas värnplikt. En annan konsekvens av försvarsbeslutet var att flygvapnet skapades som en ny försvarsgren. Detta skedde genom att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till en enhet. Även flottan påverkades av beslutet. Nybyggnationen av fartyg minskade, vilket innebar att utrangerade fartyg endast ersattes i mindre omfattning. Efter 1927 skedde en utveckling mot en lättare flotta och flera av de tyngre pansarskeppen lades i malpåse. Även kustartilleriet minskade i storlek. Här är en artikel från Militär Historia om Försvarsbudgeten 1925: Försvarsbeslutet 1925 – Militär Historia
Försvarsbeslutet 1936 i Andra kammaren var ett försvarsbeslut som antogs av Sveriges riksdag den 11 juni 1936 och kom i huvudsak att gälla fram till den 17 juni 1942. Motionen var ett motdrag av oppositionen på minoritetsregeringens proposition Kungl. Maj:ts proposition 1936:225, vilken blev nedröstad i riksdagen. Regeringen Hanssons nederlag i bland annat försvarsfrågan ledde till att den avgick och efterträddes av Regeringen Pehrsson-Bramstorp. Försvarsbeslutet innebar att den årliga kostnadsramen för försvarets ökades från ca 118 miljoner kronor till 148 miljoner kronor. Detta motsvarade ungefär 1,5 procent av BNP. Flygvapnet var den stora vinnaren som fick ett ökat anslag från 11 miljoner till 28 miljoner kronor. Samtidigt som en inhemsk flygindustri genom Svenska Aeroplan AB och AB Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplanavdelning började ta form. Inom Flottan och Kustartilleriet gjordes det en viss utökning, dock så kom modernisering och utökning av befälskadrarna att ta övertaget på satsningarna. Försvarsbeslutet ökade försvarsmaktens årliga budget från 118 miljoner kronor till 148 miljoner kronor, ungefär 1,5 procent av Sveriges BNP. Flygvapnet fick den största ökningen av anslagen, vilket höjde det tidigare anslaget på 11 miljoner kronor till 28 miljoner. En inhemsk flygindustri höll under denna tid på att ta form, bestående av Svenska Aeroplan AB (SAAB) och AB Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplan-avdelning. Marinens och kustartilleriets försvarsgrenar utvidgades och moderniserades något. Det beslöts vidare att vissa infanteriregementen skulle bestå av en infanteribataljon och en pansarbataljon vardera. Till en början var det fråga om Livregementets grenadjärer (I 3) samt Skaraborgs regemente (I 9). I november kom man dock överens om att Södermanlands regemente (I 10) skulle omorganiseras istället för Livregementsgrenadjärerna (I 3). När Göta livgarde (I 2) avvecklades 1939 delades pansarbataljonen upp i två bataljoner som fördelades på Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Flygvapnet utökades kraftigt med sex flygflottiljer.

5. JÄMFÖRELSE MELLAN DE NORDISKA LÄNDERNA UNDER MELLANKRIGSTIDEN:
(OBS! Ofullständig tabell)

6. NÄSTA SAMMANKOMST – 1939… I slutet av sammankomsten så visade jag en bild av den neutralitetsförklaring som de Nordiska länderna skickade in till NF (Nationernas Förbund) 1938:
Vi kommer diskutera neutralitetsbegreppet i början av nästa sammankomst. Sedan så kommer vi se hur väl förberedda länderna var för ett eventuellt krig 1939…

SAMMANKOMST 6

De delar jag tog upp under dagens sammankomst:
1. Norge under mellankrigstiden – försvaret
2. Översikt – Danmark före mellankrigstiden
3. Danmark under mellankrigstiden
4. Nästa sammankomst – Ísland, Färöarna och Grönland under mellankrigstiden

Jag startade denna sammankomst med en del som jag inte gick igenom förra gången – militär beredskap inför Andra VK.

1. NORGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN – FÖRSVARET: Det norska försvaret var lågt prioriterat under mellankrigstiden. Försvarsförordningarna 1927 och 1933 (Venstre) förutsatte ett defensivt försvar som enbart skulle rikta in sig på att försvara landet. När krigsrisken blev större under 1930-talet så försökte Norge göra sig fria från de restriktioner Nationernas Förbund hade på sina medlemsländer. Norge var inte heller positiv till en nordisk försvarsallians. Från 1936 så ökar försvarsbudgeten men den sittande regeringen med Det Norska Arbeiderpartiet som största parti var antimilitaristiskt och därför uteblev en större satsning på det norska försvaret.

2. ÖVERSIKT – DANMARK FÖRE MELLANKRIGSTIDEN
Första VK: Under kriget kunde Danmark exportera livsmedel både till Storbritannien och Tyskland. Köttkonserver var en framgångsrik exportvara något som föranledde att de profiterande tillverkarna erhöll öknamnet gulaschbaroner. För dessa var kriget en lönsam affär. Lönerna kunde inte hålla takten med de ständiga prishöjningarna, samtidigt som en del kunde göra sig förmögenheter genom spekulation. I slutet av kriget led Danmark brist på mat varpå ransonering infördes. För allmänheten så var kriget med andra ord en rad påfrestningar. Den danska befolkningen i Schleswig kom att drabbas hårdast av kriget – sammanlagt stred 30 000 etniska danskar på tysk sida. 6 000 av dessa sønderjylländare i tysk tjänst stupade under kriget.
Även övriga Danmark drabbades av förluster – 700 danska sjömän omkom vid fartygsförlisningar och totalt 275 danska handelsfartyg sänktes.
Västindiska kolonier säljs men Grönland förblir danskt: Under kriget hamnade Danmarks kolonier i Västindien i fokus. USA oroade sig för att Tyskland skulle ockupera danska öar i Västindien. 1915 erbjöd sig USA att förvärva öarna Sankt Thomas, Sankt Croix och Sankt Jan. Efter en folkomröstning 1917 gick Danmark med på att sälja öarna för 25 miljoner US dollar. Samtidigt erkände USA Danmarks herravälde över Grönland.

3. DANMARK UNDER MELLANKRIGSTIDEN
1920-TALET: Vid fredsavtalen efter Första VK så tillämpades principen om nationers rätt till självbestämmande – dvs. nationella minoriteter i de större länderna som besegrats i kriget fick själva bestämma vem de skulle tillhöra eller om de skulle bilda en egen nation. På detta sätt så ser vi uppkomsten av bl.a. Tjeckoslovakien och Jugoslavien. I samband med det dansk-tyska kriget 1864 så hade Danmark bl.a. förlorat hertigdömena Schleswig och Holstein. I norra Schleswig så var majoriteten av befolkningen dansktalande. De tidigare hertigdömena höll folkomröstningar 1920 och då beslutade en majoritet i norra Schleswig (Sønderjylland) att man vill tillhöra Danmark. Detta var en viss seger för den danska nationalismen (firad som ”Genforeningen”). Dock var det en smolk i bägaren att den tyska befolkningen i Flensburg hade lyckats få majoritet så denna stad hamnade utanför Danmark. Dessutom så hade lågkonjunkturen efter kriget gjort många människor arbetslösa vilket ledde till en mängd strejker för högre lön och bättre arbetsvillkor. Det missnöje som uppstod som en följd av gränsdragningen, i förening med arbetarnas oro och missnöje med kvarvarande krigstida restriktioner, ledde till en politisk kris – ”Påskekrisen”.
Påskekrisen: Påskekrisen inträffade i Danmark mellan den 29 mars 1920 och den 4 april 1920, då kung Kristian X mot majoriteten av det danska parlamentet avskedade ministeriet Zahle i hopp om att utlösa ett allmänt val som skulle kunna ge majoritet att inkludera Flensburg i Danmark. Hans tillsatta regering satt endast i fem dagar (”Ministeriet som aldrig sov”). Det danska folket reagerade starkt. Demonstrationer fyllde Köpenhamns gator, och det fanns en rädsla för statskupp. Till slut tvingades kungen backa, och det blev tydligt: det var folkets folketing, inte kungens vilja, som bestämde. Venstre (Liberala partiet) med stöd av de konservativa kom till makten vid det allmänna valet den 26 april 1920. De ekonomiska problemen i början av 1920-tale ledde till en ny regering 1924, den första socialdemokratiska regeringen med Thorvald Stauning som statsminister. I kabinettet ingick Nina Bang som utbildningsminister; Hon var den första kvinnan som tjänstgjorde som minister i en demokratiskt vald dansk regering.
Denna regering och den följande Venstre-regeringen var tvungna att ta till nedskärningar för att komma till rätta med den ekonomiska krisen. 1929 tillträdde en koalitionsregering av socialdemokraterna och Radikale Venstre som kom att sitta ända fram till juli 1940.
Ekonomi: Danmark var ett modernt jordbruksland, beroende av export (särskilt till Storbritannien och Tyskland). Det var framförallt smör, bacon och ost som exporterades. Industrialiseringen hade också på allvar börjat ta fart, och fackföreningarna där växte sig starka.

1930-talet: Den danska utrikeshandeln hade två stora marknader, Storbritannien och Tyskland, och båda dessa började nu föra en protektionistisk politik. Genom olika åtgärder gynnades handel mellan länder inom det Brittiska imperiet på bekostnad av utomstående. Tyskland hade börjat höja sina importtullar 1930 och 1933 infördes allmän importkontroll. 1931 tvingades Danmark överge guldmyntfoten för att minska den danska kronans värde. Inom industrin var arbetslösheten på väg upp. 1933 var omkring 40 procent av de organiserade industriarbetarna drabbade. Den 20 januari 1933 utlyste arbetsgivarna storlockout från 1 februari när fackföreningarna inte gick med på 20 procent lönesänkning.
Kanslergadeförlikningen 1933: Regeringen förbjöd alla strejker och lockouter och förlängde alla löneavtal på ett år. Venstre fick igenom jordbruksregleringar för att stödja lantbruket samtidigt som regeringen fick stöd för en sociallagstiftning (bl.a. ålderspensioner och sjukförsäkring, arbetslöshets- och olycksfallsförsäkring). Under 1930-talet genomfördes stora infrastruktursatsningar, igångsatta som AK-arbeten. Bland annat byggdes flera broar som förband flera av de danska öarna med varandra, som till exempel Lolland med Falster (så småningom även Själland), Jylland med Fyn med mera. Vägnätet byggdes ut och flera av vägarna permanentlades med gatsten, betong och i sällsynta fall asfalt.
Riksdagsvalet 1935 visade ett brett stöd för Socialdemokraternas program, och de stannade kvar vid makten. Efter valet till Landstinget 1936 hade regeringskoalitionen mellan socialdemokrater och Radikale Venstre majoritet i både Folketinget och Landstinget för första gången sedan demokratins införande. Handeln förbättrades och i slutet av 1930-talet började industrin åter expandera.
Utrikespolitik: Danmark hade gått med i Nationernas förbund 1920 och hade under mellankrigstiden arbetat för en fredlig lösning på internationella problem. På 1930-talet komplicerades dock utrikespolitiken av händelserna i Tyskland. När Adolf Hitler kom till makten och Tyskland började rusta upp blev Danmarks läge åter sårbart. Trots att Tyskland aldrig hade erkänt de ändringar av sina gränser som föreskrevs i Versaillesfreden, försökte Danmark få Tyskland att erkänna Schleswigs gräns. Samtidigt undvek man åtgärder som kunde förolämpa sin mäktiga granne. När Hitler i juni 1939 erbjöd icke-angreppspakter till de länder som kunde känna sig hotade av Tysklands expansionistiska politik, accepterade Danmark, till skillnad från de andra skandinaviska länderna, erbjudandet.
I september samma år, vid andra världskrigets utbrott, avgav Danmark – denna gång tillsammans med de övriga nordiska länderna – en neutralitetsförklaring.
Fascism och nazism i Danmark: Inspirerade av Tyskland och Italien bildades små fascistiska och nazistiska grupper i Danmark. Det största partiet, DNSAP (Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti), grundades 1930. Framförallt så var det Tyskland (DNSAP) som påverkade detta parti (de använde svastikan, gjorde nationell hälsning, hade en kampgrupp som hette SA samt de sjöng en dansk version av Horst Wessel). Partiet blev aldrig stort (1,8% i valet 1939; 2,1% i valet 1943). I maj 1945 upplöstes partiet. Partiets största stöd kom från det nyligen införlivade området – norra Schleswig (Sønderjylland). Förhållandet till Tyskland var inte helt oproblematiskt – DNSAP ville att hela Schleswig skulle införlivas med Danmark, man var lojal till den danske kungen och den danska statskyrkan.
Försvaret: Vid första världskrigets utbrott var Danmark mycket väl utrustat, framför allt med en väl förberedd och moderniserad flotta. Under första världskriget mobiliserades en stor försvarsstyrka med den danska flottan som var stationerade runt Köpenhamn, i Stora och Lilla Bält, vid Skaw, Jyllands västkust (Esbjerg), Färöarna, Island och Danska Västindien. Danska militära styrkor, även om de var sällsynta, tillät Danmark att hålla stånd mot ett eventuellt militärt anfall tills dess hjälp anlände.
Under mellankrigstiden minskade den danska regeringen upprepade gånger utgifterna för militären (1922, 1932 och 1937). Som ett resultat av detta blev de danska väpnade styrkorna till slut bara nominella och kunde inte utgöra något seriöst hinder i händelse av utländsk aggression. Avväpningen inleddes 1922 med det första avtalet som minskade antalet bataljoner från femtiotvå till trettiofem. Detta avtal lades fram av Venstre (liberalerna), som hade makten vid den tiden, och stöddes av de konservativa. Socialliberalerna (Radikal Venstre) och socialdemokraterna ville däremot ha en större minskning av de militära styrkorna eller till och med nedrustning. Nästa lag, som infördes 1932, minskade antalet bataljoner från trettiofem till tjugofyra med ytterligare nedskärningar av den danska flottans storlek. Ytterligare en minskning av de militära styrkorna följde 1937 trots att den internationella situationen hade förändrats avsevärt i slutet av 1930-talet. Denna slutliga lagstiftning beviljade vissa ytterligare medel för finansiering av armén och flottan, men deras antal minskade ännu en gång. I händelse av ett krig så litade man först och främst på sin neutralitet. Om landet anfölls så skulle man använda sig av internationell diplomati eftersom man inte effektivt skulle kunna försvara landet.

Detta var allt som jag lyckades gå igenom vid dagens sammankomst. Nästa gång så kommer vi först och främst titta på mellankrigstiden på Ísland, Färöarna och Grönland. Sedan skall vi ha en liten teoretisk genomgång av neutralitetsbegreppet samt se hur de nordiska länderna reagerade då det började dra ihop sig till ett nytt storkrig. I slutet av sammankomsten (om vi har tid) så kommer vi låta kriget bryta ut.

SAMMANKOMST 5

Jag startade dagens sammankomst med den här bilden. En rådgivande folkomröstning (i augusti 1922) om rusdrycksförsäljning i Sverige: Nej-sidan samlade 50,8 procent av rösterna och vann. Man kan säga att den fortsatta alkoholpolitiken tog hänsyn till båda sidornas argumentation då det så kallade Brattsystemet med motbok och ransonering av inköp av rusdrycker permanentades och blev kvar till 1955.
Vad hade då detta med Norge att göra?
Jo, även Norge hade röstat om rusdrycksförsäljning.
Resultatet blev annorlunda än i Sverige. Det blev ett förbud mot brännvin och starkvin. Detta förbud kom att orsaka politiska och ekonomiska problem. Tre regeringar kom att tvingas avgå på grund av denna fråga. Vinproducerande länder (Frankrike, Spanien och Portugal) svarade med olika importrestriktioner av norska varor. Smuggling av starkvaror från bl.a. Sverige ökade stort. 1923 så hävdes starkvinsförbudet. 1926 så hade man återigen en folkomröstning om brännvinsförbudet. Nu gick en majoritet av den norska befolkningen emot förbudet. Hädanefter kunde man åter köpa både starkvin och brännvin i Norge. (När jag gick igenom detta så betonade jag det stora problemet man hade med alkohol och hur politikerna, speciellt från de socialistiska partierna, förklarade att alkoholen var ett av de största problemen för dåtidens samhälle).
Så startade jag genomgången av Norge under mellankrigstiden.

NORGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN

1920-talet

BANKKRISER/TVÅNGSAUKTIONER/ARBETSLÖSHET: Priserna i världen föll. Detta leder till neddragningar inom produktionen vilket leder till mindre omsättning vilket leder till avskedanden – arbetslöshet. Den norska kronan sjunker i värde – mer än de flesta andra valutorna. Detta leder till att banker går omkull och att människor förlorar sina hem (och gårdar). Arbetslösheten växte från ca 2,3% 1920 till 17,6% året efter. Många strejker bröt ut, bland annat Storstrejken 1921.

POLITISK INSTABILITET: Hela 1920-talet kom sedan att präglas av olika minoritetsregeringar: Høyre, Venstre samt en Arbeiderpartiregering (Det Norske Arbeiderpartiet = DNA) under en mycket kort period 1928 (två veckor). 1920 så tillkom ett nytt parti i Norge, Bondepartiet. 1921 så fick de 13% av rösterna. De kom att successivt öka antalet röster under de nästa valen (och det politiska inflytandet).

SVALBARD OCH NF: Som en del av fredsuppgörelserna efter Första Världskriget så tilldelades Norge Svalbard 1920. Stortinget accepterade Svalbardtraktaken 1925 efter en viss tvekan eftersom det inte gav Norge fullständig suveränitet över Svalbard (bl.a. tilläts viss svensk och rysk aktivitet på Svalbard). Norge gick med i Nationernas Förbund (NF) 1920. Norge kom därefter att mycket aktivt delta i organisationens humanitära och socialpolitiska verksamheter.

FRIDTJOF NANSEN
Efter första världskriget arbetade Fridtjof Nansen för repatriering av krigsfångar och för hjälp till flyktingar. Under västmakternas blockad av den revolutionära regimen i Sovjetunionen försökte han få igenom nödhjälp till den ryska befolkningen, som drabbats av hungersnöd på grund av inbördeskriget. År 1921 blev Nansen Nationernas förbunds första högkommissarie för flyktingar, och denna ställning utnyttjade han för att skapa Nansenpasset för att hjälpa statslösa flyktingar, först och initialt de 800 000 exilryssar som Lenin 1921 fråntog sitt medborgarskap. Det blev efterhand erkänt av 52 stater. Till de ryssar som på detta sätt fick Nansenpass hör: Marc Chagall, Vladimir Nabokov, Anna Pavlova, Sergej Rachmaninov, och Igor Stravinskij. Samma år organiserade han nödhjälpen till de miljontals ryssar som drabbats av hungersnöd. Efter kriget mellan Turkiet och Grekland bidrog han till fredsavtalet i Lausanne 1923 och till utväxling av fördrivna folkgrupper. Till följd av folkmordet på armenierna i Turkiet var de flesta i den stora armeniska befolkningen fördrivna, och Fridtjof Nansen engagerade sig på 1920-talet särskilt för att skaffa hjälp till de armeniska flyktingarna. För sitt humanitära och fredsskapande arbete tilldelades Fridtjof Nansen Nobels fredspris 1922.

1930-talet

DEPRESSIONEN: Den ekonomiska krisen drabbar Norge hårt. Priser på olika varor föll kraftigt, industriproduktionen gick ned med 22% mellan 1930–31. Norges BNP sjönk med 8%. Arbetslösheten satte nya rekord. 1933 var 33,4% av de fackligt organiserade arbetarna utan arbete. Under vintersäsongen så var över 40% utan arbete. Krisen drabbade landsbygden lika hårt som städerna. Hög arbetslöshet rådde bland skogsarbetare och jordbruksarbetare som dessutom hade betydligt sämre löner än industriarbetarna. Skulderna ökade för Norges bönder och tvångsauktionerna nådde nya höjder.

MENSTADSLAGET
1931 hade Norska Arbetsgivarförbundet (NAF) aviserat en lönesänkning på mellan 15% och 20% på grund av regeringens rationaliseringspolitik. Norska LO godtog ej detta och föreslog istället en sänkning av arbetstiden. Då svarade NAF med lockout (från februari till augusti 1931) och LO svarade med strejk. Medan lockouten pågick så satte Norsk Hydro og Union Co. In kontraktsarbetare för att utföra en del arbeten. Detta uppfattades som strejkbryteri. 2000 arbetare tog sig till Menstad Hydros utskeppningsplats och lastplats där de sammandrabbade med 100 poliser (8 juni). Tre stycken poliser blev allvarligt skadade i det fem minuter långa slaget. Facket gav sedan upp. Efteråt så dömdes över 24 arbetare till böter och fängelse.

ÅDALEN 1931: Jag gjorde här en jämförelse med de politiska oroligheterna i Sverige vid samma tid. Menstadslaget inträffade endast några veckor efter skotten i Ådalen.
Så hur löste man effekterna av depressionen i Norge?
Genom ett ekonomiskt krisprogram. 1931 så följde Norge Storbritanniens exempel och övergav guldfoten. Man devalverade också den norska kronan. Sedan så ingrep regeringen och skapade försäljningscentraler för jordbruksprodukter och produkter inom fiskindustrin. På detta sätt så kunde man reglera prissättningen så att man kunde kontrollera försäljningen (begränsa marknaden för att öka priserna). Senare under 1930-talet så startade ett samarbete mellan Arbeiderpartiet (DNA) och Bondepartiet. 1935 så bildade de regering tillsammans. Vid valet 1936 så ökade man ytterligare antalet röster och denna koalition kom att sitta vid makten under resten av mellankrigstiden. Regeringen ökade krisbidragen för att skapa sysselsättning/arbeten, stödet till kommunerna och ett lönsamhetsbidrag till jordbruket. Man införde också arbetslöshetsstöd, pension, en förstärkning av sjukpenning samt nio dagars semester. Ett sätt som påminner om lösningen i Sverige…

FASCISM OCH NAZISM I NORGE
En av medhjälparna till Nansen i Ryssland och Armenien var den inringade personen ovan – Vidkun Quisling.
NASJONAL SAMLING: 1930-talet ser framväxten av Nasjonal Samling (partiledare Vidkun Quisling) som grundades 1933. Partiets ideologi var orienterad åt fascismen, efter 1934 åt den tyska nazismen. I stortingsvalen 1933 och 1936 fick NS cirka 2 procent av rösterna. 1937 var partiet i djup kris. Valresultaten dalade och de kristna medlemmarna lämnade partiet på grund av antisemitismen. Bilden nedan är från valkampanjen 1936.
GRÖNLANDSFRÅGAN: Grönlandsfrågan var en stötesten med den nordiska grannen Danmark. Norge ville garantera fångsrättigheterna på östra Grönland. 1931 så stödde regeringen i Norge (Bondepartiet) en privat norsk expedition som ockuperade östra Grönland.
1933 så togs ockupationen upp i den internationella domstolen i Haag som underkände samtliga punkter som Norge hade till sitt försvar för ockupationen. Grönland förblev danskt.

NORSKA FÖRSVARET: Det norska försvaret var lågt prioriterat under mellankrigstiden. Försvarsförordningarna 1927 och 1933 (Venstre) förutsatte ett defensivt försvar som enbart skulle rikta in sig på att försvara landet. När krigsrisken blev större under 1930-talet så försökte Norge göra sig fria från de restriktioner Nationernas Förbund hade på sina medlemsländer. Norge var inte heller positiv till en nordisk försvarsallians. Från 1936 så ökar försvarsbudgeten men den sittande regeringen med Det Norska Arbeiderpartiet som största parti var antimilitaristiskt och därför uteblev en större satsning på det norska försvaret.

DANMARK – INNAN MELLANKRIGSTIDEN

Efter en kort paus så startade jag nästa nordiskt land under mellankrigstiden – Danmark (eller snarare – Danmark innan mellankrigstiden). Här är den första bilden jag visade…
Jag frågade gruppen om någon kände igen denna mannen – och det gjorde flera stycken: Otto von Bismarck. Förhållandet mellan Danmark och de tyska staterna kom att spela en stor roll i framtiden. 1864 så utbröt ett krig mellan Danmark på ena sidan och Österrike/Preussen (vilka representerade det tyska förbundet) på den andra sidan. Kriget kom att gälla de två hertigdömena Schleswig-Holstein.
Dansk-tyska kriget år 1864 blev en katastrof för den danska nationen. Kriget reducerade Danmark och slet bort de tyska hertigdömena som var ekonomiskt rika och befolkningstäta. Kriget hade dessutom en annan större dimension. Det var en viktig del av det tyska enandet som fullföljdes genom två ytterligare krig – Preussen mot Österrike 1866 samt det Tysk-franska kriget 1870-71. I januari 1871 så utropades det Kejsardömet Tyskland i Spegelsalen (Versailles – en skymf som fransmännen inte glömde).
En annan sak som kom att bli känslig var den svenske kungens löfte (Karl XV), som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 hade lovat sin danske motsvarighet kung Fredrik VII svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade dessutom 20 000 man till Dannevirke.

”Skandinavismen dog vid Dybbøl skansar 1864”
Danmarks förhållande till det tyska kejsardömet hade inte det bästa utgångsläget och relationen med Sverige var ansträngt. Efter denna genomgång av det dansk-tyska kriget så hoppade jag fram till Första Världskriget.

DANMARK OCH FÖRSTA VÄRLDSKRIGET: Genom krigsåren förblev Danmark neutralt. Landet mobiliserade inte vid krigsutbrottet. Däremot inkallades 58 000 man i den nationella säkerhetsstyrkan, varav de flesta var förlagda till Köpenhamn. Danmark blev indraget i första världskriget redan den 5 augusti 1914. Tyskland hade självt börjat lägga ut minor i Langelandsbält natten innan och på morgonen blev den danska regeringen tillfrågad om danskarna själva ville minera Stora Bält för att hindra den brittiska flottan att ta sig in i Östersjön. Folkrättsligt var Danmark förpliktigat att hålla vattenvägen öppen. Bland de ledande politikerna fanns helt olika uppfattningar: å ena sidan kunde man anta att Tyskland skulle minera bälten ändå och kanske placera trupp på de danska öarna för att skydda mineringarna. Å andra sidan kunde mineringen anses vara en fientlig handling mot Storbritannien och att en brytning med västmakterna inte skulle ha stöd hos den engelskvänliga opinionen. Beslutet blev ändå att Danmark självt lade ut minorna. Kung Kristian X skickade ett telegram till den brittiske kungen Georg V för att förklara situationen. Den brittiske ambassadören i Köpenhamn gjorde klart att det danska beslutet var förnuftigt. Under kriget kunde Danmark exportera livsmedel både till Storbritannien och Tyskland. Köttkonserver var en framgångsrik exportvara något som föranledde att de profiterande tillverkarna erhöll öknamnet gulaschbaroner. Lönerna kunde inte hålla takten med de ständiga prishöjningarna, samtidigt som en del kunde göra sig förmögenheter genom spekulation. I slutet av kriget led Danmark brist på mat varpå ransonering infördes. De danskar som drabbades hårdast av krigshandlingarna var den danska befolkningen i Schleswig. Sammanlagt stred 30 000 etniska danskar på tysk sida. 6 000 sønderjylländare i tysk tjänst stupade under kriget. 700 danska sjömän omkom vid fartygsförlisningar och totalt 275 danska handelsfartyg sänktes. Under kriget hamnade Danmarks kolonier i Västindien i fokus. USA oroade sig för att Tyskland skulle ockupera danska öar i Västindien. 1915 erbjöd sig USA att förvärva öarna Sankt Thomas, Sankt Croix och Sankt Jan. Efter en folkomröstning 1917 gick Danmark med på att sälja öarna för 25 miljoner US dollar. Samtidigt erkände USA Danmarks herravälde över Grönland…

Här slutade dagens sammankomst. Nästa gång så kommer jag fortsätta med Danmark – nu under själva mellankrigstiden samt också behandla Island, Grönland och Färöarna under mellankrigstiden.

SAMMANKOMST 4

Plan över dagens sammankomst:
1. Åland – Ahvenanmaa
2. Översikt – föregående sammankomst
3. Bakgrundshistoria Norge
4. Norge under mellankrigstiden
5. Nästa sammankomst – fortsättning Norge samt Danmark och Ìsland under mellankrigstiden

1. ÅLAND/AHVENANMAA: Då jag gick igenom Finland och Sverige under mellankrigstiden under förra lektionen så tog jag aldrig upp ett problem som påverkade relationen mellan dessa länder i början av mellankrigstiden, nämligen vem som skulle ha det nationella ansvaret för Åland. Oroligheterna i samband med de ryska revolutionerna 1917, Finlands självständighetsförklaring och de finska inbördeskrigets utbrott skapade en önskan om svensk tillhörighet bland befolkningen på Åland. Här är en text som kort beskriver vad som hände: Ålandsfrågan 1917-1921 För dig som är intresserad om mer information om bakgrunden till situationen på Åland 1917-1918 så kanske denna dokumentärfilm från SVT skulle passa:

KAMPEN OM ÅLAND. SVT dokumentär från 2022.

2. ÖVERSIKT – FÖRRA SAMMANKOMSTEN: Egentligen så startade jag dagens sammankomst med en översikt. Jag bad gruppen tala om vilka likheter och skillnader det fanns mellan Sverige och Finland 1916-1918. Om vi startar med likheter:
Priser på basvaror/mat steg
Ransonering av vissa varor förvärrade situationen
Politisk oro med demonstrationer, strejker, kravaller
…och sedan så kommer vi till skillnader:
   Sverige var en parlamentarisk monarki (med en tyskvänlig kung – Gustav V)
   Sverige: Inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan (partikongressen i februari 1917) kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom Socialdemokraterna.
   Sverige: Valet till andra kammaren 1917 hade lättat på det revolutionära trycket (Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, den liberala regeringen Edén, bildades 19 oktober 1917. Det var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet med Nils Edén som statsminister)
   Finland var en del av det ryska riket 1916–1917
   Finland blev självständigt 1917 (den 6 december)
   Finland: Ryska soldater i Finland, de ryska revolutionerna 1917 samt val till den finländska lantdagen 1916 och 1917 ökade den politiska polariseringen. Borgerliga satte upp s.k. skyddskårer (”vita”) och social-demokrater tillsammans med fackföreningarna satte samman s.k. ordningsgarden (”röda”)
   Finland genomled ett blodigt inbördeskrig 1918 som ledde till ca 40 000 döda. Gustaf Mannerheim ledde de vita styrkorna.
Här följer en sammanfattning av Finland respektive Sverige under mellankrigstiden: Kort sammanfattning från sammankomst 3

3. BAKGRUNDSHISTORIA NORGE: En del av förståelsen av Norge under mellankrigstiden och andra världskriget har sina rötter i den tidigare historien. Mycket kortfattat så skrev jag på tavlan:
Kalmarunionen 1397-1521/1523: Danmark, Sverige och Norge i en gemensam union där Danmark dominerade unionen
Norsk union med Danmark 1536-1814: 1536 så förklarade den danske kungen att Norge var förenat i union med Danmark och det norska riksrådet avskaffades
17 maj 1814: Norsk författning i Eidsvoll
Norsk union med Sverige 1814-1905: Norge behöll sin författning förutom på en punkt – landet ingick i en personalunion med Sverige där den svenske kungen också var kung över Norge. Utrikespolitiskt så kom Norge också att till viss del stå under svenskt inflytande. Här är en lite längre text som går igenom den norska historien fram till och med självständigheten 1905: Norge 1397-1905

4. NORGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Punkterna ovan hade tagit längre tid än jag hade planerat så vi kom inte speciellt långt i beskrivningen av Norge under Första Världskriget samt mellankrigstiden. Här är de delar vi hann med:
NORGE UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Norge förklarade sig neutralt under Första VK! Ingick neutralitetssamarbete med Sverige och Danmark.
Handelsfrihet 1914–1916. Norges största resurs var den stora norska handelsflottan och man hade ett flertal varor att erbjuda länderna i Europa. Under de första två åren så handlade man med både Tyskland och Storbritannien. Rent generellt så ser vi att sjöfarten (handelsflottan och varvsindustrin) och exportnäringarna hade ekonomiskt goda tider under kriget.
1916 så tvingades Norge ingå ett fiskeavtal med Storbritannien (samtidigt skulle de upphöra med export av fisk och svavelkis till Tyskland)
1917 – när Tyskland påbörjade det oinskränkta ubåtskriget vilket förde med sig över 2000 norska dödsoffer samt en viss matbrist i Norge. Importen blev begränsad och priserna på olika varor steg. Detta kom att påverka Norge politiskt. Priserna på varor ökade mer än lönerna för huvuddelen av den norska befolkningen (samtidigt som ledande personer inom sjöfarten och exportnäringarna blev allt rikare – de sociala klyftorna växte stort). Ransoneringar infördes och brännvin och starkvinförsäljning förbjöds helt. Under inflytande av den ryska revolutionen så kan vi se att den norska arbetarrörelsen radikaliseras. En inflytelserik fraktion med Martin Tranmæl som ledande person bejakade bildandet av arbetar- och soldatråd efter sovjetiskt mönster, fokuserade på revolutionära massaktioner men man ville fortfarande erövra makten via val.
1918 – USA påtvingade Norge mer restriktioner mot Tyskland och 1918 så var man tvungen att minera norska farvatten (som ett led i den brittiska mininspärrningen av Tyskland). I utbyte så fick Norge en del kol från Storbritannien. Trots detta så fanns det ett stöd för både USA och Storbritannien (till viss del beroende på det tyska ubåtskriget…)
NORGE UNDER 1920-TALET
Hösten 1920 så var högkonjunkturen från krigstiden över. Priserna i världen föll. Detta leder till neddragningar inom produktionen vilket leder till mindre omsättning vilket leder till avskedanden – arbetslöshet. Den norska kronan sjunker i värde – mer än de flesta andra valutorna.
Bankkriser och tvångsauktioner. Banker går omkull och människor förlorar sina hem (och gårdar). Arbetslösheten växte från ca 2,3% 1920 till 17,6% år efter (under hela mellankrigstiden så kommer den norska arbetslösheten fortsätta att vara mycket hög. Norges Bank kopplade den norska kronan till guldfotsystemet i mitten av 1920-talet. Detta var någonting som fungerat innan Första Världskriget. Denna s.k. paripolitik (på norska) innebar att när den norska kronan ökade i värde så blev det allt svårare för folk att betala sina lån (speciellt för bönderna ute i de norska kommunerna). Tvångsauktionerna ökade lavinartat och flera skuldtyngda kommuner tvingades acceptera förmyndaradministrationer. Även näringslivet hade svårt att tillgodogöra sig den stigande världskonjunkturen under denna tid.
Strejker och konflikter: Bruttonationalprodukten gick upp, reallönerna inom industrin ökade, men arbetslösheten var alldeles för hög! Många strejker utbröt (1920 – järnvägsstrejk; 1921 – Storstrejk; 1923–24, 1926–27 ett flertal strejker inom olika branscher).
Folkets Hus i Oslo under Storstrejken 1921
Politisk instabilitet: Korta mandatperioder och svaga koalitioner. Vid valet 1918 så tappade Venstre majoriteten i regeringen. Hela 1920-talet kom sedan att präglas av olika minoritetsregeringar: Høyre, Venstre samt en Arbeiderpartiregering under en mycket kort period 1928 (två veckor). 1920 så tillkom ett nytt parti i Norge, Bondepartiet. 1921 så fick de 13% av rösterna. De kom att öka att successivt öka antalet röster under de nästa valen (och det politiska inflytandet).
Splittrad arbetarrörelse: Med de många svårigheterna för en stor del av den arbetande befolkningen i Norge så kom arbetarrörelsen att växa under mellankrigstiden. Till viss del så kom dock detta att hämmas med flera splittringar inom Det Norske Arbeiderpartiet (DNA) grundat 1887. Det startade med radikaliseringen av partiet 1918 då DNA anslöt sig till Tredje Internationalen (Komintern), något som var unikt bland de socialdemokratiska partierna. Partiet godkände bl.a. Lenins s.k. Moskvateser. På grund av detta så bröt den socialdemokratiska oppositionen med DNA 1921 och bildade Norges Socialdemokratiske Arbeiderparti (NSA). Martin Tranmæl som varit med och radikaliserat partiet hade själv blivit alltmer skeptisk till Komintern och dess krav på DNA. I november 1923 på frågan om ställningstagandet till den kommunistiska Internationalen sa DNA nej vilket ledde till ytterligare en splittring. En fraktion inom DNA ville acceptera villkoren och de bröt sig ur partiet och bildade Norges Kommunistiska Parti (NKP). I februari 1927 gick det dåvarande DNA, NSA och avhoppare från NKP samman till Det Forenede norske Arbeiderparti. År 1928 tillträdde den första socialdemokratiska regeringen, som bara höll i två veckor. Efter en hård och lång intern strid under 1930-talet hade reformisterna vunnit över de revolutionärt inriktade och återtagit namnet DNA. Vid denna tid så var Tranmæls roll i DNA så central att partiet ibland kallades ”Tranmælpartiet” och medlemmarna kallades ”tranmælitter”. Martin Tranmæl blev ibland kallad partiets Mussolini.

Socialdemokraten Martin Tranmæl
Längre än så här hann vi inte under denna sammankomst. Nästa gång så kommer jag göra en mycket kort sammanfattning av texten ovan (Norge 1914-1923) och sedan fortsätta direkt med händelserna under resten av mellankrigstiden i Norge.

5. NÄSTA SAMMANKOMST – FORTSÄTTNING NORGE, SAMT DANMARK OCH ÌSLAND UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Min plan för vår nästa sammankomst är att hinna klart Norge under mellankrigstiden, gå igenom den danska historien mellan 1914-1939 samt försöka också få med Ìsland under samma tid. Vi får se om detta lyckas…

SAMMANKOMST 3

På den lilla whiteboard som finns i salen så skrev jag ned en plan över dagens sammankomst:
1. 1916-1918
2. Översikt – föregående sammankomst
3. Finland under mellankrigstiden
4. Sverige under mellankrigstiden
5. Nästa sammankomst – Norge, Danmark och Ìsland under mellankrigstiden

1916-1918
Sverige – Hungerupplopp, potatiskravaller, demonstrationer, hot om revolution, Gustaf V – kung med vissa maktambitioner och tyska sympatier. På grund av dålig skörd 1916 samt minskad spannmålsimport på grund av kriget så gick priserna på svenska basvaror som potatis, mjöl och gryn upp kraftigt 1916–1917. Uppköpare som lagrade varor för att driva upp priserna ändå mer förvärrade situationen. Att varorna dessutom var ransonerade förvärrade situationen. Denna situation kom att leda till demonstrationer, kravaller och vissa upplopp. Valet till andra kammaren 1917 kom att lätta på det revolutionära trycket som hade ökat år 1917. Kung Gustaf V blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt. Den svenska drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II och hedersöverste i Stettin, och hennes band med hemlandet var starka. Åren före kriget hade hon påverkat kungen i både konservativ och protysk riktning. Samtidigt var Gustaf V stressad av det politiska läget (revolutionsidéer och radikal socialism). Vid demonstrationer 1917-1918 samt när vänsterpolitiker i riksdagen hotade med revolution för att driva igenom författningsändringar så lär kungen ha sagt till Torsten Nothin (socialdemokratisk riksdagsledamot) att läget varit så allvarligt omkring den 14 november 1918 att han då haft sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet om så skulle krävas.
Finland – självständigt 6 december 1917, matbrist, ransoneringar, höga spannmålspriser, demonstrationer, strejker, splittring mellan borgerliga och en mer revolutionär vänster som var påverkade av revolutionerna i Ryssland, formering av vita skyddskårer och röda garden, inbördeskrig. Finland var en del av det ryska riket – det finska storfurstendömet år 1916. Landet styrdes av en rysk generalguvernör, en ryskdominerad senat samt en finländsk lantdag. Vid lantdagsvalet 1916 fick socialdemokraterna majoritet. Efter den första revolutionen i Ryssland 1917 (februari/mars) så återfick Finland sin autonomi, den ryskdominerade senaten avskedades och nu kom lantdagen att styra landet. Första världskrigets påfrestningar, brist på mat, ransoneringar samt kraftigt höjda livsmedelspriser tillsammans med krav på mindre arbetstid samt en ökande arbetslöshet ledde till demonstrationer, strejker och oroligheter. De ryska soldaterna var ett växande problem i Finland under revolutionsåret 1917 vilket innebar att alltfler skyddskårer sattes upp (borgerliga ordningsgarden). Detta förde med sig en ökande misstänksamhet från olika arbetarorganisationer samt socialdemokraterna som nu satte upp sina egna ordningsgarden (enligt modell från Petrograd – s.k. röda garden). Lantdagen försökte genomföra en maktlag i juli som skulle gjort Finland i princip självständigt. Den ryska provisoriska regeringen vägrade detta och upplöste den finska lantdagen samt utlyste nyval i oktober 1917. I detta val segrade den borgerliga sidan. De lämnade socialdemokraterna helt utanför regeringen, trots att socialdemokraterna var Finlands största parti. Många socialdemokrater hade svårt att acceptera resultatet av detta påtvingade nyval samt att man inte fick några platser i regeringen. I Ryssland tog Lenin och bolsjevikerna makten vilket ytterligare ökade spänningarna i Finland. Den 6 december 1917 röstade den finska lantdagen för att Finland skulle utropas som självständig stat med en republikansk regeringsform. Socialdemokraterna röstade emot detta förslag. De ville ha självständighet men detta skulle ske i samförstånd med Lenin och den nya regeringen i Ryssland. I januari 1918 så lyckades den revolutionära falangen i det finska socialdemokratiska partiet få kontroll över partiet. De förberedde sig på att ta över makten i Finland, med våld om nödvändigt…
Här är en längre text om händelserna 2016-2018 i Finland: Finland 1916-1918 – mer i detalj

ÖVERSIKT – FÖRRA SAMMANKOMSTEN: Jag gick igenom huvudpunkterna från förra sammankomsten genom att visa vad jag lagt ut på denna sida.

FINLAND UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Jag gav en översikt med några nedslag över utvecklingen i Finland under mellankrigstiden (1918-1939). Först så visade jag en Europakarta över situationen 1914 som visade att Finland var en del av det ryska riket vid denna tid:
Finland blev självständigt från Ryssland den 6 december 1917. I början av denna sammankomst så gav jag en mer detaljerad redogörelse för vad som hände mellan åren 1916-1918:
Politisk radikalisering både på vänster och högersidan, 1917 – revolutionsår i Ryssland vilket kom att påverka Finland som hade ca 80 000 ryska soldater förlagda i landet (och Första Världskriget pågick fortfarande), finsk självständighet med starka politiska meningsskiljaktigheter som kom att leda till inbördeskrig 1918. I samband med detta så visade jag två stycken videosnuttar:

Finska inbördeskriget

Fånglägret i Dragsvik

1920-TAL: Högerdominerat samhälle med mycket djupa klyftor mellan de tidigare fienderna i inbördeskriget. Kriget slutade med att den vita sidan (borgerliga, konservativa) besegrade den röda (arbetare, socialdemokrater). De vitas överbefälhavare Gustaf Mannerheim hade tillsammans med en viss hjälp från svenska och tyska trupper lyckats vinna (åsikterna om den ”vite generalen” kom därför att bli mycket delad i Finland – hjälte eller skurk?).
En del av de mer radikala vänsteranhängarna flydde till bolsjevikernas Ryssland medan andra kom att sättas i fångläger. Inbördeskriget hade varit mycket brutalt med många summariska avrättningar, hämndaktioner, mord och de miserabla förhållanden i fånglägren kom efter kriget att döda fler personer än själva kriget. Cirka 40 000 personer dog!
I början av 1920-talet så kom finländare att delta i flera s.k.”Frändekrig”. Frändefolkskrigen (finska heimosodat) var en serie konflikter mellan 1918 och 1922 som involverade det nyligen självständiga Finland och de närliggande regioner där östersjöfinska språk talades. Konflikterna utspelade sig ofta i Ryssland eller i områden som gränsar till Ryssland. Omkring 9000 finländska frivilliga deltog i aktioner vars mål var att stöda eller ta kontrollen över områden befolkade av till finnarna besläktade folk, så kallande frändefolk. Aktionerna syftade till antingen till att ta kontrollen över dessa områden eller att hjälpa dem att uppnå självständighet. Här är en karta som visar dessa krig i början av 1920-talet (samt hur tyska och svenska trupper deltog i inbördeskriget):
FÖRFATTNING 1919: Finland var på väg att bli Kungariket Finland efter inbördeskriget. Friedrich Karl von Hessen, som var vald till finsk konung med namnet Fredrik Kaarle. I samtida officiella finska dokument kallas han Fredrik Kaarle, men trots det finns det en allmänt utbredd uppfattning att han hade för avsikt att anta kunganamnet Väinö I, en uppgift som ofta nämns även i nutida officiella dokument trots att den varit svår att verifiera historiskt. Han avsade sig dock kronan efter att Tyskland hade blivit besegrat i första världskriget. Gustaf Mannerheim sågs som den enda möjliga personen som kunde lotsa Finland vidare och han utsågs den 12 december 1918 av lantdagen till ny riksföreståndare. Mannerheim verkade som riksföreståndare i dryga sju månader och under hans tid skapades den nya republikanska författningen. Mannerheim stadfäste författningen den 17 juli 1919. Finland blev en republik och som första president valdes Kaarlo Juho Ståhlberg.
POLITISKA PARTIER OCH REGERING: Största delen av den radikala vänstern hade som nämnts tidigare i slutskedet av kriget flytt till Sovjetryssland, och den moderata vänstern var länge utesluten från politiken. Först år 1926 kunde Väinö Tanner bilda en socialdemokratisk minoritetsregering och bl.a. benådades de röda som ännu var fängslade efter kriget. Det var en del personer i Finland som inte var nöjda med regeringens försoningspolitik. 1929 så bildades i Österbotten den s.k. Lapporörelsen som ville påverka regeringen att ta till hårdare tag mot socialister och kommunister. Under åren 1929–1932 anföll Lapporörelsen kommunistiska tidningar, ordnade massprotester och även terroriserade privata medborgare med att transportera dem till östgränsen (s.k. ”skjutsar”). Här är en text om denna rörelse: Lapporörelsen
EKONOMI: Finland var ett jordbrukssamhälle (agrart samhälle) – majoriteten av den finska befolkningen var bönder. Inom industrin så var det framförallt trä-och pappersindustrin som dominerade. En hel del av den tidigare exporten hade gått till olika delar av det ryska riket. I samband med självständighetsförklaringen och de vitas seger i inbördeskriget så kom en stor del av denna export att försvinna. Detta påverkade den finska ekonomin negativt. Depressionen i början av 1930-talet kom att förvärra denna situation.

1930-TAL: Demokratin i Finland överlever, men de sociala spänningarna fanns kvar. Depressionen under 1930-talet kom också att påverka det finska samhället med hög arbetslöshet och kraftigt minskad export av trä/papper. Trots alla svårigheter började landet bygga upp en viss välfärd. I slutet av 1930-talet så uppstår nya problem i samband med de politiska förhållandena i Europa. Ryssland, numer Sovjetunionen, begärde förhandlingar om gränsområden i Karelen och Finska Viken. Här är en karta som visar hur man från rysk sida ville flytta gränsen på Karelska Näset och låta en del öar i Finska Viken införlivas med Sovjetunionen. Som kompensation så föreslog man att en stor del av Karelen längre norröver skulle tillfalla Finland. Läget kom att förändras ytterligare efter överenskommelsen mellan Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939 (Molotov-Ribbentroppakten):

SVERIGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN: Om man ”slarvigt” delar upp mellankrigstiden i Sverige i 1920-tal och 1930 tal så kan man kort säga att 1920-talet präglades av en politisk instabilitet (flera olika svaga koalitionsregeringar) men en starkare ekonomi medan 1930-talet kom att bli en politiska stabil period (efter 1932) med en skakig ekonomisk start men senare även en viss ekonomisk stabilitet. Här är ett dokument som kortfattat behandlar Sverige innan Andra Världskriget: Översikt – Sverige 1900-1939 och här är två skrivna sidor som behandlar samma period lite mer detaljerat: Sverige 1900-1939. Under vår sammankomst så var jag mycket kortfattad då det gällde Sveriges mellankrigstid. Här följer de delar jag hade planerat att gå igenom:
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Sverige (Norge och Danmark) neutrala – mer pengar till försvaret + svensk export till framförallt Tyskland. England stoppar olja, konstgödsel samt spannmål till Sverige – höga priser och matbrist. Stora inkomster för svenska industrier, storbönder och affärsmän…
1917 – hungerdemonstrationer samt plundring (ryska revolutioner) Ny regering – nu kom SAP med i regeringen (Hjalmar Branting)
1918 – Allmän och lika rösträtt (tillämpades första gången 1921)
SVERIGE UNDER MELLANKRIGSTIDEN
1920-talet: urbanisering, låga löner, dåliga bostäder (stor brist på bostäder)
Politisk instabilitet: det fanns inget dominant politiskt parti under 1920-talet. Under perioden 1920–32 hade Sverige nio olika minoritetsregeringar.
1928 – Per-Albin Hansson talar om samhället som ”det goda hemmet” – folkhemmet…
1930–31 – Depressionen når Sverige! Sverige i KRIS.
1931 – skotten i Ådalen (5 personer dödas i ett demonstrationståg mot strejkbrytare)
1932 – Ivar Kreuger (”tändstickskungen”) begår självmord i Paris – politisk skandal då liberalerna tagit emot stora summor pengar från Kreuger.
1932 – Riksdagsval. SAP + Bondeförbundet (”kohandeln” kallades samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet vilket ledde till reformer som frivillig arbetslöshetsförsäkring, ny folkpension, moderskapspenning och mödrahjälp, betald semester i två veckor varje år samt en viss protektionism för att gynna svenska varor vilket räddade flera småbönder som hade drabbats mycket hårt av depressionen. Välfärdsreformerna skulle betalas med höjda skatter). Detta skapar en politisk stabilitet i Sverige och en förbättrad ekonomi. Per-Albin Hansson blir statsminister.
1938 – Saltsjöbadsavtalet (LO och SAF kommer överens om att lösa konflikter utan strejker… kompromisspolitik). Saltsjöbadsavtalet ger ekonomisk och politisk stabilitet som motverkar ytterlighetspartierna: kommunister och nazister.
PLUMPAR I PROTOKOLLET
Svensk nazism/fascism: 1924 bildade Birger Furugård Sveriges första nazistiska parti – Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet. Under 1920-talet bildades också Sveriges fascistiska kamporganisation. 1930 slogs de ihop – Nysvenska nationalsocialistiska partiet (1931 – Svenska nationalsocialistiska partiet). 1933 splittring – En utbrytargrupp under ledning av Sven Olov Lindholm bildar Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP). ”Furugårdare” och ”Lindholmare”. Furugårdarna hade vissa framgångar, inte minst i de kommunala valen 1934, då de erövrade cirka 80 kommunala mandat. I riksdagsvalet 1936 förlorade de dock större delen av sitt stöd och partiledaren valde efter det katastrofala valnederlaget att lägga ner partiet. Lindholmarnas partiledning dominerades fram till 1936 av partiets vänsterflygel, som förespråkade en mer socialistiskt inriktad politik. Efter valet 1936, som av vänsterfalangen inom partiledningen betraktades som ett stort nederlag, lämnade eller utrensades ett flertal av dessa. Detta blev starten på en lång rad interna konflikter och en orientering mot höger. Då även de kommunala valen 1938 blev en besvikelse började Lindholm att överväga ytterligare förändringar av partiets politiska profil. I oktober samma år bytte partiet namn till Svensk socialistisk samling (SSS) och hakkorset försvann som partisymbol och ersattes med Wasakärven. Under hösten 1939 skakades Lindholmarna av ännu fler interna strider som rörde partiets förhållande till Nazityskland. Striden resulterade i såväl avhopp som uteslutningar. Nya smågrupper bildades. I slutet av 1930-talet gjordes flera misslyckade försök att skapa en nationell samlingsrörelse. En av orsakerna till splittringen var den grundläggande konflikten mellan vänster- och högerinriktade organisationer. Förhållandet till Nazityskland var en annan stötesten och rivalitet om ledarskapet en tredje. Under krigsåren var Lindholmarnas aktivitet begränsad både externt och internt.
Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) i Uppsala började sin verksamhet 1922 i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder och var administrativt fullt självständigt till 1959. Under Herman Lundborgs ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar vilket presenterades 1926 och i förkortad version blev en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. År 1959 ersattes institutet av Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet som övertog verksamheten.
”Lapp ska va lapp” var en rasbiologisk politik under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som innebar att man ansåg att samerna (då kallade lappar) var underlägsna och skulle hållas åtskilda från svenskar och ”civilisationen”. Politiken syftade till att bevara en stereotypisk bild av de renskötande samerna genom att förhindra assimilering, samtidigt som andra samer som inte levde nomadiskt skulle assimileras in i det svenska samhället. Uttrycket används fortfarande ibland för att beskriva en förtryckande ideologi och en stereotyp bild av samer som primitiva.

NÄSTA SAMMANKOMST: Norge, Danmark och Ìsland under mellankrigstiden

SAMMANKOMST 2

På den lilla whiteboard (”svarta tavlan” förr i tiden) som finns i salen så skrev jag ned en plan över dagens sammankomst:
1. Varför bröt Andra Världskriget ut?
2. Orsaker (orsaker enligt historiker)
3. Fokus 1928-1933
4. Stormakter (politik/ekonomi)
5. FRÅGA – Hur kom de nordiska länderna att påverkas av stormakternas politik/ekonomi under mellankrigstiden?

1. VARFÖR BRÖT ANDRA VÄRLDSKRIGET UT?: Detta var den fråga som jag hade skickat med er hem från förre sammankomsten. När jag ställde frågan i salen så fick jag flera svar: Versaillesfreden 1919 (Tysklands fred med de segrande stormakterna); Börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen; Adolf Hitler, NSDAP och tysk aggression; Eftergiftspolitiken (Appeasement); Italien och Mussolini (visade ett alternativ till de demokratiska konstitutionerna i Europa som kom att påverka flera andra länder); Stalin och Sovjetunionen (speciellt den s.k. Ribbentrop-Molotovpakten 1939); USA:s isolationspolitik. Det framgår ganska tydligt att det inte var endast en orsak till krigets utbrott utan en mängd faktorer som kom att samverka. I mina gymnasieklasser så brukade jag dels visa en översikt av den tyska ekonomin efter Första Världskriget
samt en PP (PowerPoint) över de vanligaste orsakerna till Andra Världskriget: PP – Orsaker till Andra Världskriget. Jag visade ungefär halva bildspelet (PP) – fram tills börskraschen 1929:

I samband med denna bild så visade jag en liten videosnutt som sammanfattade situationen i USA under 1920-talet fram till börskraschen 1929.

3. FOKUS 1928-1933: Vi gled automatiskt över på hur olika länder försökte tackla depressionen som bredd ut sig över västvärlden. Jag visade tre stycken exempel:

Det första exemplet var Tyskland som lämnade den demokratiska Weimarrepubliken bakom sig och valde att ge NSDAP och Adolf Hitler chansen att skapa ett nytt Tyskland. Det tog mindre än ett år för de nya makthavarna att avskaffa demokratin och på laglig väg skapa en diktatur.

Exempel nummer två var Storbritannien. Filmklippet visade Oswald Mosley, ledare för det Brittiska fascistpartiet (han var tidigare en framstående medlem av Labourpartiet), när han försökte skapa en Brittisk diktatur. Detta misslyckades men regeringen i Storbritannien brottades med stora ekonomiska problem och en mycket hög arbetslöshet som man försökte möta med ytterligare avskedanden och nedskärningar.

Det tredje exemplet var ett litet land som inte bejakade en auktoritär lösning utan istället försökte lösa effekterna av depressionen genom att satsa på nya arbeten och en utbyggnad av industrin – det var Sverige 1932.

Redan i början av dagens sammankomst så insåg jag att det skulle vara oerhört svårt att hinna med det jag hade utlovat då jag skrev dagens plan på tavlan. Dock var det viktigaste för mig att visa hur den ekonomiska kraschen i USA kom att få stora effekter på ett flertal länder i Europa. Jag sammanfattade det vi gått igenom och gav därefter er en frivillig uppgift – att försöka besvara frågan ”Hur kom de nordiska länderna att påverkas av stormakternas politik/ekonomi under mellankrigstiden?”
Nästa lektions FOKUS blir den svenska och den finska mellankrigstiden.

Här följer nu ett par stycken pdf-filer som går igenom de två delar som jag ej tog upp under dagens sammankomst:
1. Historiker och orsaker till Andra Världskriget 
2. En kort politisk-ekonomisk översikt över de större västmakterna 1928-1930

SAMMANKOMST 1

Jag startade denna första sammankomst med att presentera mig. Därefter så ställde jag följande fråga:
Vilket nordiskt land drabbades hårdast av Andra Världskriget?
Det första svaret som kom var Norge samt Danmark. Det gjorde mig lite förvånad eftersom jag nästan alltid får svaret Finland. En intressant och lite annorlunda start…
Efter en kortare diskussion om varför dessa tre länder drabbades hårdare än Sverige (och Ísland) så gjorde jag en kort översikt av de nordiska länderna under Andra Världskriget. Jag startade med att slå fast att samtliga nordiska länder eftersträvade neutralitet! Redan den 27 maj 1938 så sände samtliga nordiska länder in en gemensam neutralitetsförklaring till Nationernas Förbund: Nordic declaration of neutrality – League of Nations May 1938 Då kriget bröt ut i början av september 1939 så upprepade den nordiska länderna sin tidigare neutralitetsförklaring (med hänvisning till skrivelsen till Nationernas Förbund i maj 1938). Ändå så kom samtliga länder utom Sverige tvingas in i kriget.

KURSFÖRSLAG

Jag kom till denna första sammankomst helt utan en kursplan eftersom mina nya kollegor rekommenderade att jag först talar med er om hur ni skulle vilja att kursen såg ut. Dock hade jag ett förslag om att vi skall försöka täcka Norden under Andra Världskriget kronologiskt.
Sammankomst 2 – Orsaker till Andra Världskriget (jag kommer redovisa olika historikers syn under denna sammankomst)
Sammankomst 3 – Mellankrigstiden i Norden (eventuellt kommer detta ämne sträcka sig över nästa sammankomst också)
Sammankomst 4 – Krigsutbrottet 1939
Därefter så kommer vi följa kriget kronologiskt fram till freden 1945. En av sammankomsterna kommer fokusera på den allvarligaste svenska krisen under kriget – Midsommarkrisen 1941.

FÖRSLAG PÅ OLIKA FÖRDJUPNINGAR: Jag bad er att komma med idéer om olika fördjupningar (efter att bl.a. talat om mode, maträtter, ransoneringar, etc…). Det blev ett flertal förslag: Kända personer under kriget (Mannerheim); motståndsrörelser i de ockuperade länderna; svenska arbetsläger; informella kontakter mellan länder i Stockholm (agenter, spioner, icke-diplomatiska kontakter, m.m…); svenska kungahusets sympatier; vad kände den enskilda individen till om kriget som pågick?; protester från journalister, författare, artister (som Torgny Segerstedt, Karl-Gerard, m.fl.). Förmodligen så kommer vi komma på fler ämnen under kursens gång.

SAMMANKOMSTERNAS INNEHÅLL: Våra sammankomster kommer innehålla en hel del diskussioner, några quiz (frågesporter), fördjupningar i fotografier, kartor, filmer, m.m.
Om ni vill lägga till; ta bort eller föreslå förändringar så är jag bara tacksam. Ni når mig via email: anders.macgregor@elisabet.se

ORSAKER TILL ANDRA VÄRLDSKRIGET: Detta är vårt fokus vid nästa sammankomsten. Jag bad er försöka besvara frågan om varför Andra Världskriget bröt ut.