SVENSK MEDELTID
När vi talar om svensk medeltid så menar vi oftast perioden 1060-1521. Den första delen (1060-1397) kallar vi medeltiden medan vi kallar perioden 1397-1521 för unionstiden. Under den första delen – den svenska medeltiden så kan vi notera följande:
Sverige blir kristet. Västergötland under 900-talet. Svealand under 1000-talet. Ärkebiskop i Uppsala 1164.
Kristendomen innebar nya ideal:
Viking (krigare) -> Kristen man (fredlig)
Viking (äktenskap, ”sexualitet”) -> Kristen (celibat, kyskhet)
Viking (ätt – släkt viktig) -> Kristen (individ i ett större kollektiv)
Förändring för kvinnor. Gifta fria kvinnor förlorade till viss del sin sociala position (som kunskapsförmedlare, ibland kultledare, etc…). Ogifta kvinnor samt de lägre sociala grupperna var mer positiva till införandet av kristendomen.
Kyrkan gynnade de svenska jordägarna – stormännen och kungen.
• Hierarki (en social rangordning) ansågs naturlig
• Positiv till individuellt ägande (OBS – ej lån eller ränta)
• Godsägarna blev rikare och fick mer
Svag kungamakt – stark lokal makt!
Olika tecken på detta…
• Landskapslagarna
• Olika släkter dominerande i Östergötland, Västergötland, Svealand
• Valkungadöme – Eriksgata för att bli accepterad av de olika landstingen
• 1130–1250 – en kamp om makten mellan olika släkter (framförallt Erikska och Sverkerska släkterna) 1248 Birger Magnusson blir Jarl (1249–1266) – Folkungaätten
Birger Jarl börjar modernisera/centralisera makten:
Fridslagar (fyra stycken – kvinnofrid, hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid)
Fortfarande relativt svag centralmakt – inga stora inkomster därför var det egna jordinnehavet viktigt. Ledungen (att betala för ett skepp + manskap) ersätts av skatt (en fast inkomst för staten-kungen)
Finland blir svenskt (mer jord – inkomst för staten-kungen)
Kungen reste runt i landet och besökte olika stormän… (våldgästning)
Magnus Birgersson ”Ladulås” stoppar våldgästningen ”sätter lås på ladorna”. Han anpassar också Sverige till Europa genom att skapa ett par stånd:
1280 – Alsnö stadga (skapandet av en riddaradel)
1284 – Skänninge stadga (kungens makt och skydd – ”kungsfrid”)
Nu börjar ett ståndssamhälle ersätta det gamla ättesamhället (enligt ett mer internationellt mönster)
Bönderna var en viktig grupp men de var fortfarande uteslutna från kungens råd. Böndernas olika förhållande till ägandet av jord:
• Skattebönder
• Kronobönder
• Frälsebönder
• Kyrkobönder
1060–1350 EKONOMISK UTVECKLING (Högmedeltid i Europa)
• Uppodling av ny mark (t.ex. de k. smålanden – Småland)
• Mer jord – Finland
• Utökad handel (framförallt via den dominerande Hansan)
• Tysk invandring av ny expertis (tyska språket påverkar den äldre svenskan…)
• Städer börjar växa fram
Magnus Eriksson 1332 myndig (kung). Han försökte på olika sätt centralisera och utöka kungamakten
• Friköpte Skåne och Blekinge (från en tysk adelsman). Tog lån från kyrkan och rika adelsmän. En del adelsmän fick rätt att själva driva in skatter – förlorade skatteinkomster för kungen.
• Digerdöden minskade skatteunderlaget – förlorade skatteinkomster för kungen
• Klimatförsämring innebar sämre skördar (jordbrukskris – ödegårdar) – förlorade skatteinkomster för kungen
• Försökte centralisera makten genom mer enhetliga lagar – stadslag och landslag! Dessa kom att ersätta de olika landskapslagarna vilket visar att Sverige rent juridiskt var enat.
• Kungen ville minska kyrkans och adelsmännens jordinnehav (”Reduktion”) – protester från dessa grupper
• Kungen la på bönderna mer skatt – protester från denna grupp
• Effektiv propaganda mot kungen (bl.a. av den ”heliga Birgitta” som tillhörde en betydande adelsfamilj i Östergötland)
• Tysk påverkan och ökat inflytande över ekonomi
• Missnöjda svenska adelsmän vänder sig till en tysk furste för att få hjälp att avsätta Magnus (och förbättra sin egen position) – Albrekt av Mecklenburg.
UPPROR! Startar 1356. 1364 avsätts Magnus och Albrekt av Mecklenburg väljs till svensk kung.
NOTERA – Valdemar Atterdag (dansk kung) återerövrar Skånelandskapen och intar Gotland (”Brand- skattningen av Visby 1361”)
Albrekt av Mecklenburg tillträder 1364. Han gynnar INTE den svenska adeln utan sätter in tyska män i olika statliga ämbeten. Han gav flera av dem jord och slott i Sverige som belöning. Albrekts tyska fogdar driver också in skatt från bönderna…
UPPROR! Startar 1371. De svenska rådsherrarna (framförallt adel) vänder sig nu till Valdemar Atterdags dotter – den danska drottningen Margareta. Hon skickar trupper som tillsammans med de svenska soldaterna (samt en del inhyrda soldater) besegrar Albrekt 1389 (Slaget vid Falköping). Hon valdes till Sveriges ”fullmyndiga fru”, dvs. regent. Vid ett möte i Kalmar 1397 så bestämmer de närvarande adelsmännen från Danmark och Sverige att de nordiska länderna skall bli en union (Danmark, Norge, Sverige). Margareta bir dess regent och hennes systerdotterson Erik väljs här till kung över unionen (men Margareta styr fram till sin död). Det bestäms också:
• Länderna skall behålla sina egna lagar
• Alla viktiga ämbeten i respektive land skall gå till inhemska män
Därmed börjar den s.k. Unionstiden
FÖRDJUPNING – SVENSK MEDELTID
Stencil medeltid: Medeltid 1060-1397
Ättesamhället tidig medeltid: Ättestrider 1100-1200-tal
Den svenska kyrkan:Den svenska kyrkan under medeltiden
Medeltidens kvinnor: Daniel Sahlén – Medeltidens kvinnor i den historiska berättelsen
UNIONSTIDEN
Unionen (1397-1521) blev ej som de svenska adelsmännen hade tänkt sig. Margareta och Erik bryter löftet om inhemska män på viktiga ämbeten (de sätter in danska män i Sverige som ämbetsmän och fogdar). Dessutom genomför de en reduktion. Då Erik av Pommern tillträder (efter Margaretas död) så försöker han skaffa sig kontroll över Östersjön vilket betyder konflikt med olika tyska intressen – speciellt Hansan. Situationen i Sverige förvärras:
• Flera långa krig – betyder höjda skatter samt utskrivningar av svenska män som soldater
• Danska och tyska fogdar driver in skatter (nya skatter – ibland ganska våldsamt)
• Hansan blockerar den svenska handeln. Detta drabbar framförallt den svenska växande bergsindustrin (järn och koppar från Bergslagen).
• Import av det livsviktiga saltet upphör (beroende av handelsblockaden)
Bönder, vissa rådsherrar samt bergsmännen protesterar.
UPPROR: Engelbrekt Engelbrektsson (bergsman) väljs till rikshövitsman (befälhavare över de väpnade svenska styrkorna) i Arboga 1435! Detta brukar man säga är Sveriges första riksdag. Engelbrektupproret… Konflikter med delar av den svenska högadeln ledde till att Engelbrekt mördades (notera i stencilen under fördjupning hur man sett på Engelbrekt och Engelbrektupproret under olika tider). Engelbrekts medhjälpare fängslades och en del avrättades. Erik av Pommern lyckades behålla makten ytterligare några år genom att han gav bönderna vissa skattelättnader (om de la ner sina vapen). 1439 avsattes Erik och en ny unionskung tillträdde (Kristofer av Bayern). Kristofers regeringstid har gått till eftervärlden genom att det 1442 utfärdades en ny reviderad version av Magnus Erikssons landslag, kung Kristofers landslag. I denna gjordes det klart att Sverige var ett valkungadöme och att kungen skulle styra ”med sitt råd i Sverige”. Den nya landslagen stärkte adelns och prästernas makt på bekostnad av bönderna.
UPPROR: Den senare delen av 1400-talet visar en splittring mellan unionsmotståndare (en grupp adelsmän, bergsmännen samt bönder från vissa områden – Dalarna bl.a.) och unionsanhängare (viss högadel, präster samt gynnade bönder från vissa områden). En utsedd riksföreståndare styrde Sverige under denna tid. Det blev en kamp mellan olika adelsmän – vissa motståndare till unionen. 1470 valdes en unionsmotståndare till riksföreståndare – Sten Sture (den äldre). Året efter (1471) skickar den danska kungen Kristian I en här för att återställa unionen. Unionsanhängare samt en del bönder (bl.a. Upplands bönder) stödjer unionskungen. Sten Sture (d.ä) får stöd från bönder i Dalarna och Bergslagen, bergsmännen samt Stockholms borgerskap. Ett större slag utkämpades i Stockholm (”Slaget vid Brunkebergsåsen”) vilket Sten Sture vann. Under ett tiotal år så blev det relativt lugnt. Officiellt var den danske kungen fortfarande unionskung, men han hade väldigt lite inflytande över Sverige.
Svante Nilsson Natt och Dag valdes till riksföreståndare 1503. Hans tonårige son Sten (senare med namnet Sten Sture den yngre) kom att leda den svenska militären som fortsatte sin kamp mot den danske kungen och unionen. En unionsanhängare, Gustaf Trolle, utnämndes 1515 till ärkebiskop. Kyrkan och högadeln stödde den fortsatta unionen medan allmoge (framförallt många bönder), bergsmän och borgare (stadsbor) stödde unionsmotståndarna under ledning av Sten Sture den yngre. 1517 lät Sten Sture den yngre avsätta ärkebiskop Gustav Trolle samt riva hans borg (Almarestäket). Påven svarade med att bannlysa Sten Sture och hans anhängare. Följande år, 1518, ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion av danskarna skedde två år senare landvägen och i större stil i januari 1520. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland, där härarna möttes i slaget på Åsundens is vid Bogesund (Ulricehamn). Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt; det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde. Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina. Hon gav upp slottet och Kristian II hyllas som unionskung vid en kröningsfest i Stockholm 7–9 november 1520. Vid denna kröningsfest så anklagades en större grupp unionsmotståndare och avrättades. Detta kom att kallas Stockholms blodbad. En av de avrättade var Erik Johansson (Vasa). Hans son Gustav Eriksson (Vasa) kom att fortsätta kampen mot den danske kungen och intog Stockholm 1521. Därmed var unionstiden över!
FÖRDJUPNING – UNIONSTIDEN
Unionstiden – Drottning Margareta
Engelbrekt: Engelbrektsbilden samt lite historiebruk
Unionstidens kvinnor: Gudrun Wessnert – Kvinnoliv i 1400-talets Stockholm
VASATIDEN
Bakgrund Gustav Vasa: Gustav Eriksson Vasa (1496–1560) var son till riddaren och riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Eka). Erik Johanssons släktförbindelser inom högfrälset var för sin tid optimala med riksföreståndaren Sten Sture den äldre som morbror och med mormodern som halvsyster till kung Karl Knutsson (Bonde). Dessutom blev Erik Johansson genom sitt giftermål med Cecilia Månsdotter, dotter till riksrådet Måns Karlsson (Eka), svåger med riksföreståndaren Sten Sture den yngre; denne var gift med Cecilias halvsyster Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). År 1519 flydde Gustav från dansk fångenskap (hade suttit som gisslan hos Kristian II). Hans far och två morbröder samt några andra släktingar avrättades i Stockholms blodbad (november 1520). Tre av hans systrar, hans mor och hans mormor hade kastats i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har dragits in. Danskarna sökte honom nu i hela landet. Gustav Vasa var en jagad man! Gustav samlade unionsmotståndarna (Dalarna 1521…), olika adelsfamiljer (genom familjens kontaktnät samt andra som hade blivit drabbade av Stockholms blodbad med dess efterspel) samt en del av kyrkan (bland annat biskop Hans Brask i Linköping) som han lovade beskydda. Han behövde fler soldater och en flotta för att lyckas besegra Kristian II. Lübeck (Hansa-stad) ville se ett svagare Danmark så de gick med på att låna ut pengar till Gustav Vasa för de nödvändiga utgifterna (soldater, flotta, etc…). Med detta stöd gick kriget bra och vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung av Sverige. På midsommar 1523 intog Gustav Vasa Stockholm. I oktober besegrades de sista motståndarna i Finland. Gustav Vasa var nu kung över hela Sverige.
SVAGT SVERIGE 1523: Skulden till Lübeck var mycket stor. Staten hade vid denna tid (1523) mycket begränsade inkomster. Städerna i Sverige var små; kungamakten var svag och det fanns en ständig oro (se stencilen om Vasatiden)…
ENHETSVERKET: Läs i stencilen hur Gustav Vasa lyckades skapa en stark nationalstat (ekonomiskt, politiskt, militärt och ideologiskt). Läroboken tar speciellt upp riksdagen i Västerås 1527:
• Adeln skulle återfå gods som sålts eller donerats till kyrkan sedan 1454
• Biskoparna skulle överlämna slott och gårdar samt överflödiga inkomster till staten (kungen)
• Bönderna (skattebönder) blev nu representerade i riksdagen (viktigt stöd vid denna riksdag)
• Gudstjänster skulle i framtiden hållas på folkspråk (svenska och finska)
RESULTAT: Kyrkan blev kraftigt försvagad medan statens inkomster blev betydligt bättre. En sid-effekt av kyrkans förlorade inkomster blev försämring av fattig- och sjukvård samt utbildning.
AVSKRIVNING AV SKULDEN TILL LŰBECK: Grevefejden var ett danskt inbördeskrig 1534–1536 som handlade om den danska tronföljdsfrågan och religion. Sverige och Lübeck deltog på olika sidor. Kampen om den danska tronen stod mellan den protestantiska tronföljaren hertig Kristian av Holstein – stödd av Sverige, Holstein och adeln på Jylland – och den avsatte katoliken Kristian II, som fick stöd av biskopar, borgerskap och bönder samt av Hansan i Lübeck. De svenska insatserna under grevefejden blev över lag lyckade. Svenska trupper körde ut de lübska trupperna ur Skåne och Halland, och den svenska flottan vann utanför Bornholm i juni 1535 den första större segern i sin historia. Sedan Lübeck därefter dragit sig ur kriget föll den katolska fronten samman. Resultatet av det danska inbördeskriget blev att Kristian av Holstein blev kung Kristian III av Danmark. Han genomförde reformationen i Danmark. Gustav Vasa fick Lübeck att avsäga sig sina handelsprivilegier i Sverige (de som tidigare utlovats i utbyte mot Hansans stöd i kampen mot Kristian II under befrielsekriget). Nu var den stora skulden avskriven och Gustav Vasa kunde inrikta sig på att stärka sin makt i Sverige.
CENTRALISERING AV MAKTEN: Inkomsterna från kyrkan samt ”avskrivningen” av skulden till Lübeck stärkte Gustav Vasas makt avsevärt. Andra åtgärder som stärkte Gustav Vasas makt var
• Individuella skatter (per gård istället för socken)
• Jordeböcker
• Fögderier – ny administration över hela landet
• ”Kammaren” – en statlig myndighet som noga kontrollerade statens inkomster och utgifter
• De tidigare adelsmännen i olika ämbeten byttes ut mot icke-adliga personer som därmed blev mer beroende av kungens stöd (mindre intriger och konspirationer från andra adliga personer som ville ta makten)
• Olika uppror slogs brutalt ned (bl.a. klockupproret i Dalarna 1531 och Dackefejden i Småland 1542)
• Riksdagen i Västerås 1544 bekräftar den svenska reformationen. Kungen kontrollerade nu kyrkan och det mesta av dess rikedomar hade tillfallit den svenska staten.
• Riksdagen i Västerås 1544 bestämde också att Sverige skulle bygga upp en egen armé genom utskrivning av svenska (och finska) män.
• Vid riksdagen i Västerås 1544 så bestämdes också att kronan skulle gå i arv till äldste sonen. Valkungariket försvann därmed.
Sverige var nu en stark nationalstat med en kunglig dynasti. När Gustav Vasa dog 1560 så utbröt inga stridigheter om vem som skulle väljas till kung. Enligt riksdagens beslut 1544 så ärvde äldste sonen Erik kungatiteln. Följande text är en artikel från SO-rummet. Den, tillsammans med stencilen om Vasatiden, kompletterar lärobokens text (sidorna 251–252) om Vasasönerna som är alltför kort!
Vasasönerna: Erik XIV, Johan III och Karl IX
Gustav Vasa var en produkt av medeltidens kultur. Hans nio barn – fyra söner och fem döttrar – uppfostrades till renässansmänniskor, lika konstälskande, mångsidigt bildade och hänsynslösa som någon renässanshärskare i Europa.
En ny tid i Sveriges historia: Signalen om att en ny tid inträtt var Eriks kröning i Uppsala. Kröningen var fram till den tidpunkten det mest påkostade skådespelet i svensk historia. De riksregalier som beställdes till ceremonin används fortfarande. Redan innan Gustav Vasa var borta bröt kampen ut mellan hans söner, en strid som var lika brutal som medeltidens blodiga brödrastrider, men nu utkämpades den i en elegantare miljö. Utländska mästare hade vid den här tiden förvandlat Gustav Vasas robusta borgar till renässanspalats enligt senaste europeiska mode, med smyckade tak och paneler, med lusthus, trädgårdar och vattenkonster.
Nordiska sjuårskriget: Erik XIV, som var begåvad och konstnärlig, drev en aktiv och aggressiv utrikespolitik. Estland gav sig under Sverige, och därmed började drömmarna och byggandet på ett svenskt östersjövälde. Detta ledde omedelbart till sju blodiga år av krig med Danmark, Lübeck och Polen. I kriget (som senare kom att kallas ”nordiska sjuårskriget”, 1563–1570) förlorade Sverige sitt enda andningshål västerut, Älvsborg, samtidigt som landskapen i söder föröddes och statskassan tömdes. Under grymheterna i detta krig förstörde Erik XIV stora delar av Halland och brände alla gårdar i sin väg genom Blekinge (båda var danska landskap vid den här tiden). I Ronneby massakrerades 2000 personer i ett blodbad som han upprymt skrev brev om efteråt: ”blev därinn ett väldigt mord. Rött som blod färgades vattnet i älven…”. Danskarna gjorde lika brutala räder in i Sverige där bland annat Jönköping och Vadstena brändes samtidigt som Norrköping och andra städer plundrades. Det var dessa strider som lade grunden för danskhatet i Sverige och gjorde så att Danmark för lång tid framåt blev ärkefienden.
Älvsborgs lösen: Den livsviktiga fästningen Älvsborg fick Sverige betala dyrt för att få tillbaka genom den så kallade ”Älvsborgs lösen”. Första gången betalades 150 000 daler silvermynt, andra gången blev det ännu dyrare. Andra gången var efter ett nytt krig 1613 då Sverige tvingades betala en miljon riksdaler silvermynt eller 25 000 kilo silver. Det var en ofattbar stor summa för samtiden som t.ex. skulle ha räckt till sex miljoner tunnor råg.
Erik XIV fängslades av sina bröder: Ett led i Eriks ambitiösa planer var frierier till europeiska furstinnor, bland dem Englands drottning Elisabet I. Han ville gifta in sig i europeisk storpolitik, men allt slutade med att han, till sina bröders stora förfäran, gifte sig med fångvaktardottern Karin Månsdotter, som blev krönt svensk drottning. Erik XIV blev med tiden sjukligt förvirrad, och när han i maj 1567 lät mörda tre av de ledande i släkten Sture störtades han från tronen av sina egna bröder som lät spärra in honom i fängelse. Där blev han uppenbarligen vansinnig och avled slutligen, troligtvis hjälpt till graven av sin bror Johan med vilken han låg i en livslång fejd och hade hållit i fängelse i flera år.
Johan III gifte sig med en katolsk prinsessa: Johan, som var en inåtvänd intellektuell och religiös mystiker, hade mot sina bröders vilja gift sig med den polska prinsessan och katoliken Katarina Jagellonica. Johans självständiga planer och politik ledde till att Erik XIV lät kasta honom i fängelse. Det var under hans tid i fängelse på Gripsholms slott som sonen Sigismund föddes. Sigismund ärvde senare den svenska kronan och blev vald till polsk kung. När tiden var inne kröntes han också till svensk kung. Men kung Sigismund (som hade sin maktbas i Polen) kom omedelbart i strid med sin farbror, hertig Karl, som senare (1599) lät göra sig till riksföreståndare och fick svenska kyrkan att slutligen bryta de sista banden med påven i Rom. Att bli katolik var liktydigt med landsförräderi och skulle bestraffas med döden.
Hertig Karl avsatte Sigismund och blev Karl IX: Uppgörelsen mellan Sigismund och hertig Karl blev i propagandan ett religionskrig. Det avgörande slaget stod år 1598 vid Stångebro utanför Linköping där hertig Karl segrade. Sverige blev därefter för alltid protestantiskt. Efter slaget följde Linköpings blodbad där Sigismunds anhängare avrättades. Vid den här tiden hade Karl IX redan en son, döpt till Gustav Adolf, som fick sitt horoskop ställt av tidens störste stjärntydare, en lärd herre vid namn Tycho Brahe på ön Ven. Han förutspådde gossen en lysande konungabana.
I början av 1600-talet så
• Exporterade Sverige allt större mängd järn och koppar
• Var Östersjöhandeln allt viktigare och Sverige hade på allvar börjat dominera denna handel
• Sverige var en välorganiserad nationalstat med en inhemsk armé
1611 dör Karl IX. Gustav Adolf (senare Gustav II Adolf) var endast 17år. Riksrådet (adelsmän) får en kungaförsäkran som stärker deras makt med bland annat fler privilegier. Ledande man i förmyndarregeringen och sedermera rikskansler var Axel Oxenstierna. Han kom att dominera svensk politik under den första hälften av 1600-talet, den första delen av Stormaktstiden.
Läs också följande stencil om Vasatiden: Sverige 1523-1611 – Vasatid
FÖRDJUPNING – VASATIDEN
Kort film om Älvsborgs lösen
UR: Vasatiden 1521-1611
Kort stencil om Gustav Vasa: Gustav Vasa 1521-1560
Artikel om Karl IX: Karl IX – en hänsynslös härskare
STORMAKTSTIDEN
Under den s.k. svenska stormaktstiden så ser vi fyra kungar och en drottning samt ett flertal förmyndarregeringar:
Gustav II Adolf (1611–1632)
Kristina (förmyndare 1632–1644) 1644–1654
Karl X Gustav 1654–1660
Karl XI (förmyndare 1660–1672) 1672–1697
Karl XII (förmyndare 1697) 1697–1718
Hur såg Sverige ut 1611 då Karl IX dog?
• Sverige var en relativt stark monarki där äldste sonen ärvde kronan (arvrike – ej valkungarike)
• Sverige var ett centraliserat rike med en utbredd administration/byråkrati
• Den svenska staten kontrollerade sina invånare och skatter via s.k. jordeböcker samt olika regleringar. Detta hade ökat skatteintäkterna till den svenska staten
• Export av framförallt järn och koppar hade ytterligare ökat den svenska statens inkomster
• Sverige hade en inhemsk armé som var uppbyggd genom utskrivningar av svenska och finska unga män
…men det fanns också en hel del problem:
• Krig mot Danmark (Sverige var i princip inringat av Danmark som helt kontrollerade sjöfarten via Öresund – Helsingborg-Helsingör)
• Krig mot Polen (Polen gjorde fortfarande anspråk på den svenska kronan och landet var en stark handels-konkurrent i Östersjön)
• Krig mot Ryssland (ett växande rike som ville utöka handeln mot väst)
• England och Nederländerna dominerade ekonomin i Europa och deras intresse av den nordiska handeln, speciellt från Östersjöområdet var betydelsefullt och påverkade Sveriges utrikespolitik
• Adeln i Sverige hade tappat mycket makt efter Gustav Vasas maktövertagande. De ville få tillbaka denna makt och stärka sin egen position
• Kyrkan hade blivit underställd den svenska staten och förlorat enorma landområden samt den politiska makten i samband med reformationen i Sverige. De ville också försöka stärka sin position inom landet
1611 dog Karl IX och den ungen sonen, Gustav Adolf (17 år) ärvde kronan. Han fick tillträda som kung efter det att han gott med på en s.k. kungaförsäkran (utformad av adelsmannen Axel Oxenstierna):
• Kungen fick inte inkalla för många möten
• Han fick inte själv stifta lagar utan måste ha ständernas medgivande
• Han fick inte starta krig, sluta fred, stillestånd eller förbund med olika länder utan rådets och ständernas samtycke
• Han fick inte lägga på några extra utgifter/skatter utan rådets medgivande
• Han fick inte skriva ut mer soldater utan rådets medgivande
• De olika stånden försäkrades om sina privilegier och rättigheter
• Alla högre ämbeten skulle tillfalla adeln
Notera att adeln nu nådde en stark position som de skulle bevaka och försöka förbättra under hela stormaktstiden! 1612 kröntes Gustav Adolf till kung – Gustav II Adolf. Kungen, rådet och riksdagen kom att slutföra krigen mellan Sverige och Danmark, Polen samt Ryssland på ett för Sverige gynnsamt sätt:
• Kriget mot Danmark blev dyrt och avslutades med Älvsborgs lösen 1613 (Älvsborgs andra lösen)
• Ryssland gick in i en orostid där det var oklart vem som skulle styra landet. Detta utnyttjades av Sverige som fick en fördelaktig fred 1617 i Stolbova. Freden i stort sett utestängde Ryssland från Östersjön med dess viktiga handel.
• Kriget mot Polen avslutades först 1629 med att Polen besegrades. Sverige fick Livland (bl.a. Lettland) och staden Riga blev nu Sveriges största stad…
Nu dominerade Sverige Östersjön, men den södra delen fattades fortfarande. I Centraleuropa (huvudsakligen i det som idag är Tyskland) pågick sedan 1618 ett krig – det trettioåriga kriget (1618–1648). De ekonomiska och politiska intressena var dominerande men officiellt kom detta krig att framställas som ett krig mellan katoliker och protestanter – ett religionskrig. När den ”katolska sidan” (framförallt det Habsburgska väldet) planerade att anlägga en större flottbas vid södra Östersjön så kom detta på allvar att hota Sverige och dess dominans av Östersjön. Kungen, rådet och riksdagen beslutade därför att Sverige skulle delta i kriget (1628). Detta innebar ytterligare ansträngningar för den svenska befolkningen – utskrivningar och mer skatter. Sverige gör bra ifrån sig i kriget men 1632 stupar den svenska kungen Gustav II Adolf vid Lützen vilket kom att påverka den fortsatta utvecklingen. Förmyndarregeringen under Axel Oxenstierna fortsätter kriget som blir dyrt. Ekonomiskt stöd från Frankrike samt landets (Frankrikes) aktiva deltagande i kriget gör att Sverige kommer vara på den segrande sidan då kriget avslutas 1648. Rivaliteten om makten i Norden mellan Sverige och Danmark hade fått ett krig att åter bryta ut mellan länderna 1643–1645 (innan trettioåriga kriget var slut). Svenska trupper marscherade in i Danmark söderifrån och en annan svensk armé anföll norrifrån (in i de danska landskapen Skåne och Blekinge). 1645 så slöts fred (Freden i Brömsebro) och Sverige fick Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel (ö utanför Estland). Tullfrihet beviljades för svenska fartyg samt de olika provinshamnarna i Öresund trettio år framåt. Halland avstods till Sverige under en trettioårsperiod som en garanti för denna tullfrihet.
Det trettioåriga kriget avslutades med ett fredsfördrag som undertecknades i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster den 14 (24) oktober 1648 (den Westfaliska freden). Här fick Sverige det nordtyska området Vorpommern med Rügen; en del av Hinterpommern som innehöll flodmynningen vid Oder samt staden Stettin, Wismar med tillhörande områden, samt hertigdömena Bremen (utom själva staden Bremen) och Verden. Nu blev den tyska utvecklingen också en del av den svenska. Sveriges kontroll över flera viktiga flodmynningar i norra Tyskland innebar att de kunde sätta upp tullbodar. Detta ökade mycket kraftigt den svenska statens inkomster.
1655 startade den nye kungen Karl X Gustav ett krig mot Polen. Polen hade under flera år hävdat att den polske regenten skulle också styra Sverige (Vasaätten efter Sigismund) samt de ville ha tillbaka området Livland. Det svenska kriget mot Polen gick inte så bra vilket fick Danmark att se en chans att bryta den svenska dominansen. Danmark förklarade krig mot Sverige 1657. Den mycket stränga vintern 1657–58 kom att innebära en ovärderlig hjälp för svenskarna. Istället för att vänta ut den hårda vintern (vinterläger) så gick de svenska trupperna över isen vid Lilla och Stora Bält till Själland. ”Tåget över Bält” innebar en total svensk seger och nu hotades den danska huvudstaden Köpenhamn som omringades! Freden i Roskilde 1658 innebar att Danmark avträdde Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm samt Bohuslän och Trondheims län. Nu stod Sverige på toppen av sin makt med ett stort välde att ta hand om. De kommande åren skulle innebära stora påfrestningar på det svenska stormaktsväldet… För att förstå kampen mellan adel och kungar under stormaktstiden så är det viktigt att ni läser lärobokens sidor om stormaktstiden. Utrikespolitiken och hemmafronten bidrar till att kampen mellan adel, ständer och kung böljar fram och tillbaka under hela stormaktstiden. Försök identifiera de ekonomiska orsakerna till förändringar i makten; de sociala orsakerna samt de rent politiska besluten som tas. Stormaktens nedgång och fall är viktig. Vad var det som fick det svenska stormaktsväldet att falla? Som redan nämnts så var 1658 en höjdpunkt – sedan så började det svenska storriket knaka i fogarna. Försök identifiera olika orsaker till dess nedgång och fall. Ett visst fokus gäller också stormaktstidens kvinnor. Det var framförallt kvinnor som blev anklagade för häxeri under den senare delen av 1600-talet. Läs sidorna i boken om de s.k. häxprocesserna samt stencilen: Häxprocesser
FÖRDJUPNING – STORMAKTSTIDEN
Stormaktstiden – tidslinje: Stormaktstid – tidsaxel
SO-rummet – Stormaktstiden: Svensk Stormaktstid
UR: Stormaktstiden 1611-1718
STORMAKTSTIDEN – PRESENTATION 1
STORMAKTSTIDEN – PRESENTATION 2
Karoliner – stridstaktik och lite historiebruk
Karoliner – Slaget vid Fraustadt 1706
Karolinsk stridsteknik: Karolinsk stridsteknik
Kvinnor under 1600- och 1700-talet: Maria Ågren – Historiska rättsprotokoll visar ny bild av kvinnors och mäns arbete
FRIHETSTIDEN
SVERIGE 1718–1721 – ÖVERGÅNGEN
Bakgrund: 1718 dog Karl XII. Därmed var det slut på det karolinska enväldet. Karls syster Ulrika Eleonora får styra landet med ”råds råde”. 1719 väljs hon till Sveriges drottning mot att hon avger en kungaförsäkran. Enligt denna skall makten till stor del föras över till rådet. Där styr framförallt adeln. Året efter, 1720, så väljs hennes man Fredrik till kung mot ytterligare en kungaförsäkran. I samband med denna försäkran får Sverige en ny regeringsform 1721.
Regeringsform 1721: Kungen, rådet och riksdagen delar makten. Riksdagen utser rådet (och kontrollerar det i stort sett). Riksdagen bestämmer också över skatter, lån och pengarnas användning. Det är de som beslutar om krig och fred. Riksdagen har också möjlighet att påverka förvaltningen och rättskipningen i landet. Riksdagen består egentligen av en mängd olika utskott. Det mest betydelsefulla utskottet är det s.k. sekreta utskottet. De har hand om utrikespolitiken, krigsväsendet och bankväsendet. I detta utskott dominerar adel och präster. Rådet utses av ständerna och det är ansvarigt inför dem. Kungen har i stort sett ingen makt alls. Han har två röster i rådet, utslagsröst om det är jämnt. Mellan åren 1718–1772 innehade den svenska riksdagen den högsta makten. Riksdagen bestod av fyra stånd; adel, präster, borgare och bönder.
Adel: Inom adeln förekom inga val utan alla ätter fick sända en representant till riksdagen.
Präster: Inom prästeståndet så var biskoparna självskrivna ledamöter. Det lägre prästeståndet valde sina företrädare.
Borgare: Borgarståndet valde representanter från städerna – vanligtvis en från varje stad. Dock var det endast de burskapsägande borgarna som hade rösträtt.
Bönder: Ledamöterna inom bondeståndet valdes av skatte- och kronobönder inom olika härader (samtliga frälsebönder, torpare och backstugusittare dvs. det s.k. lant-proletariatet och alla kvinnor saknade rösträtt).
Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år, men i praktiken blev det lite oftare. Det fanns trots de inskränkningar som redogjorts för ovan en viss bredd inom riksdagen. Även arbetssättet påminner om vår tids riksdag. Dels bildades det ”partier” med deltagare från samtliga stånd, dels var det svårt för en regering att sitta kvar vid makten om den inte fick stöd av riksdagen.
POLITISKA ”PARTIER” – MÖSSOR OCH HATTAR
Motsättningar då det gällde svensk utrikespolitik kom att leda fram till framväxten av två fraktioner. Den ena fraktionen leddes av en f.d. officer i Karl XII:s här – Arvid Horn. Han ville till varje pris undvika nya krig så han förde en försiktig och sparsam politik som hade som mål att låta Sverige återhämta sig ekonomiskt och leva i fred. Denna linje stöddes till en början av en majoritet inom riksdagen. Med tiden kom denna politik att kritiseras, speciellt av yngre adelsmän ur officers- och ämbetsmannakretsar. De kallade Arvid Horn och hans anhängare för ”nattmössor” för att riktigt understryka hur gammalmodiga och sömniga de var. Själva kallade de sig ”hattar”. Det fanns inga officiella skrivna partiprogram, men partierna kom att få en viktig roll då det gällde tillsättningen av riksrådet. Utnämningen av riksrådet gjordes vid varje riksdag (skulle träffas i mitten av januari vart tredje år enligt 1720 års regeringsform). Då samlades ett utskott bestående av 24 adelsmän, 12 män från prästerskapet och 12 från borgerskapet. Till varje plats i riksrådet föreslog detta utskott tre stycken namngivna personer. Sedan röstade riksdagen om vilka 12 personer som skulle sitta i rådet. Under frihetstiden började partierna närmare granska riksrådets arbete och de såg till att tillsätta nya riksråd som passade det härskande partiets politik. Detta är ett klart modernt drag. Även ämbetsverken, kollegierna skulle verkställa de beslut som togs i riksdagen. Deras arbete kontrollerades också av riksdagen så att de följde de linjer man där dragit upp. Vid riksdagen 1738 fick hattarna majoritet i riksdagen och de kunde då överta de viktiga platserna i rådet. Hattarna hyllade Karl XII som den store hjälten. De ville nu få revansch på Ryssland och åter se till att Sverige blev en europeisk stormakt. För att detta krig skulle bli möjlighet så tog hattarna kontakt med Frankrike som bidrog med pengar – både till den svenska krigsmakten och till mutor för att bevara hattarnas majoritet i riksdagen. Detta att de tog mutor var en vanlig företeelse under frihetstiden. Partierna var mycket toppstyrda och genom s.k. ”öppna bord” kunde man köpa riksdagsmännens stöd – dvs. riksdagsmännen åt och drack gratis mot förväntat stöd i riksdagen. Pengarna till dessa måltider kom ofta från utländska ambassadörer som på detta sätt kom att ha ett stort inflytande över svensk politik.
År 1741 angrep Sverige Ryssland. Fälttåget var illa planerat och stridsviljan bland soldaterna var dålig – kriget blev ett fiasko (trots detta så lyckades hattarna hålla sig kvar vid makten. De skyllde nederlagen på två generaler som dömdes till döden och avrättades…). Sverige förlorade en del av Finland (bl.a. Villmanstrand och Fredrikshamn) vid freden i Åbo år 1743. Det svenska kungaparet Ulrika Eleonora (Karl XII:s syster) och hennes make Fredrik I (av Hessen) var barnlösa. Som en del av fredsvillkoren i Åbo fick Sverige också gå med på att en släkting till den ryska kejsarinnan Elisabeth – Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp valdes till svensk tronföljare. En följd av det mycket impopulära kriget (och de extra utgifter det förde med sig) mot Ryssland ledde till ett bondeuppror i Dalarna. I maj 1743 tågade 4500 bönder till Stockholm. De soldater som skickades ut för att stoppa dalkarlarna vägrade skjuta på sina landsmän. Vid midsommartid tågade upprorsmännen in i Stockholm. Vid nuvarande Gustav Adolfs torg slog de läger. Riksrådet ”köpte” lite tid genom att förhandla med dalkarlarna. Under tiden samlade man pålitliga trupper som sattes in. Efter en kort strid hade ett 50-tal bönder dödats. De övriga arresterades. 6 av dem dömdes till döden och avrättades inför en stor folkmassa. 40 dömdes till straffarbete vid Carlstens (Marstrands) fästning. Detta uppror, kallat den ”Stora Daldansen” var det sista stora bondeupproret i Sverige. Dock kom den att leva kvar i minnet på folk. Det dröjde innan riksdagens politiker vågade höja pålagorna för bönderna (pålagorna var i stort sett konstanta under 1700- talet). 1751 dör kungen och Adolf Fredrik tillträder. Drottningen, Lovisa Ulrika, är syster till Fredrik den store av Preussen. Hon har svårt att förlika sig med frihetstidens ständervälde i Sverige. 1756 försöker hon skaffa sig och sin man mer makt genom den s.k. hovkuppen – en rojalistisk kupp. Den misslyckas och drottningen tvingas lyssna till en skarp reprimand (tillrättavisning) från ständerna. 1757 blir Sverige indragit i det europeiska sjuårskriget mot Preussen. Kriget går inte bra, men bl.a. tack vare drottningen (Fredrik den store var hennes bror) och hennes medling lyckas Sverige undvika landavträdelser vid freden i Hamburg år 1762. Det politiska livet i Sverige var nu ganska oroligt. En kraftig inflation spär på missnöjet. 1765 kommer ”de yngre mössorna” till makten. Precis som Arvid Horn och hans anhängare 30 år tidigare förordar de sparsamhet med statens medel och fred. Dock skiljer de sig lite från de tidigare mössorna. De får framförallt sitt stöd från de ofrälse stånden och de blir allt mer fientliga mot adeln. År 1766 avskaffas censuren i Sverige och tryckfrihet införs. Motsättningarna mellan de ofrälse och frälse ökar under frihetstidens sista år. De yngre mössorna kräver att adelns ensamrätt till frälsejorden och alla högre ämbeten avskaffas, medan hattarna slår vakt om den gamla ordningen. 1771 dör Adolf Fredrik och hans son Gustav (III) tillträder. Slitningarna i samhället, de utländska mutorna och det faktum att folket är missnöjda med landets riksdag och råd gör det möjligt för Gustav III att förbereda och genomföra en ny rojalistisk statskupp år 1772.
FÖRDJUPNING – FRIHETSTIDEN
UR: Frihetstiden 1719-1772
Stencil – Tidsaxel 1720-1809: Tidslinje 1720-1809
Stencil – svensk tideräkning: Svensk tideräkning – från den Julianska kalendern till den Gregorianska
GUSTAVIANSKA TIDEN
GUSTAV III:S STATSKUPP OCH HANS FÖRSTA ÅR: I augusti 1772 tillfångatar Gustav III riksrådet och partiernas ledare. Egentligen skulle kungatrogna trupper från bl.a. Finland stödja kungens uppror, men motvind fördröjer transporten över Östersjön av soldater. Politikerna i rådet började ana att något skulle hända så Gustav III väljer att improvisera. Han kallade samman officerarna i det kungliga gardet på slottet och höll ett känsloladdat tal inför dem. De stödjer honom och han arresterar därefter rådet och de ledande politikerna. Två dagar senare sammankallar Gustav III riksdagen på slottet. Vaktade av soldater med laddade gevär och artillerister som från borggården riktat sina kanoner mot rikssalen får Gustav III politikerna att godkänna 1772 års regeringsform med tre ljungande ja-rop! I början av sin regeringstid är Gustav ganska framgångsrik.
Han genomför:
• förbättringar av försörjningen genom att organisera importen av brödsäd och släppa spannmålshandeln fri (mot städernas tidigare monopol).
• en förbättring av Sveriges vägar och effektiviserar postväsendet.
• avskaffandet av tortyr och skär ner på antalet brott som leder till dödsstraff.
• en viss religionsfrihet (1781). Även judar kom att få bosätta sig i vissa städer (Stockholm, Göteborg och Norrköping) och utöva sin tro från år 1782. Kungen ville på detta sätt locka till sig duktiga yrkesmän och skickliga investerare till landet för att främja den ekonomiska tillväxten.
• en uppryckning inom kulturen. Operan och Dramaten byggs i Stockholm. Han instiftar den Svenska Akademin. Ett flertal musiker, konstnärer och författare får ekonomiska understöd av staten genom kungens försorg.
NYTT KRIG, NY STATSKUPP OCH MASKERADBAL: Det kungliga enväldet för med sig kritik speciellt från de som tidigare innehaft makten. För att dämpa missnöjet planerar Gustav ett krig mot Ryssland. Eftersom han ej får starta ett krig så klär han ut några soldater i ryska uniformer och låter dem attackera en finsk gränspostering. Därmed är det fritt fram för kungen att i juni år 1788 förklara krig mot Ryssland. Kriget går dåligt. Detta gör situationen allvarlig för Gustav. I byn Liikala (i Finland) samlas ett antal officerare och de skriver en not till den ryska kejsarinnan Katarina II. De skriver bl.a. att de kan tänka sig att stödja henne om Finland återfår sina gränser före freden i Åbo. Katarina II lovar inget, men de upproriska officerarna går vidare. De sluter ett förbund i Anjala (sydöstra Finland) där de förklarar att;
• kriget är olagligt
• den militära situationen är ytterst kritisk
• det är nödvändigt att söka fred
Naturligtvis är en av de stora orsakerna också det faktum att det är framförallt adeln som sett sin tidigare makt nedskuren. Det finns många adelsmän bland officerarna. Kungen utnyttjar Anjalamännens förräderi i eget syfte. Bland annat så beger han sig till Dalarna där han talar vid Moras sten – precis som Gustav Vasa… Från Dalarna reser han vidare och talar till det ”svenska folket”. Under hösten lyckas han stoppa ett danskt anfall mot Bohuslän och Göteborg. Efterhand spricker Anjalaförbundet och Gustav III:s ställning stärks. Vid riksdagen 1789 lyckas Gustav III med sin nästa ”statskupp”. Med stöd av de ofrälse stånden lyckas han driva igenom ett tillägg till 1772 års regeringsform – den s.k. Förenings- och säkerhetsakten (1789). Detta stärker kungens position väsentligt. Eftersom Gustav hade fått böndernas stöd så kom han att belöna dem genom;
• att ge dem full äganderätt till sina skattehemman (de behövde inte längre pantsätta dem på grund av obetalda skatter)
• att kronobönder fick rätt att lösa in sina gårdar och göra dem till skattehemman
• att adeln förlorade sin urgamla rätt att jaga och fiska oavsett vem som ägde marken
Mycket paradoxalt kom den före detta adelsvännen Gustav III att aktivt medverka till ståndssamhällets upplösning. Ingen person har betytt så mycket… Kriget mot Ryssland kom att pågå till 1790. Genom ett lyckat sjöslag i slutet av kriget kom det att avslutas utan några landförluster. Kriget var slut, men kritiken mot enväldet fortsatte. En sammansvärjning mot kungen kom att växa fram. Det var framförallt yngre adelsmän som deltog i denna. Vid en maskeradbal på Operan den 16 mars 1792 sköts kungen av Gardesoffiecern Jacob Johan Anckarström. Skotten var inte direkt dödande vilket orsakade förvirring bland attentatsmännen. Dörrarna stängdes och de närvarande fick demaskera sig. Nästa dag greps Anckarström. Gustav III låg skadad med allsköns splitter i kroppen gav order om att Anckarström och de andra skulle skonas. Denna order följdes till viss del men Anckarströms liv skonades ej. Två veckor efter skotten på maskeradbalen avled Gustav III av infektionerna som tillstött den relativt enkla skottskadan. Hans son Gustav (IV) var omyndig så nu fick brodern Hertig Karl ta över.
1772 års regeringsform: Regeringsformen byggde på en maktdelning mellan kungen och ständerna. Där kungen var den verkställande makten och ständerna den lagstiftande makten. Kungen ansågs dock fortsatt vara innehavare av den högsta dömande makten i riket, varför domstolarna ännu inte hade avdelats från maktutövning, något som skedde först med införandet av Förenings- och säkerhetsakten 1789 då Högsta domstolen bildades, och som ytterligare förtydligades i 1809 års regeringsform.
1789 Förenings- och säkerhetsakten: Förenings- och säkerhetsakten var ett tillägg till 1772 års regeringsform och som efter Riksdagen 1789 infördes i Sverige. Förenings- och säkerhetsakten gav kungen rätt att efter eget gottfinnande förklara krig, sluta fred och ingå pakter med främmande makt utan att detta krävde riksdagens godkännande. Bestämmelser i akten fråntog riksdagen rätten att framlägga lagförslag, men riksdagen behöll rätten att godkänna beslut gällande skatter. Det högadliga Riksrådet avskaffades, och ersattes med Rikets allmänna ärendens beredning, vilket blev en föregångare till dagens regering. Ofrälse tog med detta för första gången steget in i rikets främsta beslutande organ. Dessutom inrättades Högsta domstolen, där kungen satt med två röster samt utslagsröst vid en jämn omröstning. De ofrälse gynnades genom att akten upphävde adelns monopol till ämbeten i staten. Kronobönderna garanterades ärvd besittningsrätt till kronojorden; alternativt kunde bönderna friköpa jorden. Riksdagen 1789 beslutade också att överlåta hela statsskulden till ständerna. Riksgäldskontoret upprättades och uppdrogs att administrera skulderna. I Sverige upphävdes förenings- och säkerhetsakten genom 1809 års grundlag. I Finland bestod den som gällande grundlag till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Några rader om Anckarströms straff och avrättning: Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff: ”jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken”. Anckarströms släkting Carl Christoffer Gjörwell den äldre skrev följande om själva avrättningen: ”Han lade sig lugnt ner med huvudet mot stupstocken och högerhanden mot ett annat block. Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst bödelns stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet och handen från kroppen, vilken därpå fick ligga där den låg en stund och sedan vändes på rygg så att blodet skulle rinna av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med bröd och brännvin. De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det vid galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder, och därmed var skådespelet över.”
Gustav IV Adolf 1796-1809: Gustav IV Adolf (1778–1837) var son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Han var Sveriges regent mellan 1796–1809. Under hans tid som kung genomfördes flera viktiga reformer, bland annat enskiftet. Gustav IV Adolfs tid vid makten kännetecknades bland annat av hans avsky mot Napoleon och hans orealistiska syn på Sveriges militära styrka, vilket ledde till att Sverige blev indraget i Napoleonkrigen. Förtroendet för honom som regent minskade med tiden…
Gustav IV Adolfs utrikespolitik blev hans fall. Lite förenklat kan man säga att det hela började 1806 när Napoleon besegrat alla sina fiender på den europeiska kontinenten. Endast Storbritannien återstod som Napoleons motståndare. Storbritannien hade ett år tidigare besegrat den franska flottan under sjöslaget vid Trafalgar och därmed befäst sin ställning som världens mäktigaste sjöstridsmakt. I ett försök att komma åt Storbritannien lät Napoleon 1806 införa en omfattande handelsblockad, det s.k. kontinentalsystemet, som gick ut på att stänga Europas alla hamnar för den brittiska flottan för att på så sätt tvinga landet till underkastelse. När sedan Napoleon skickade ut direktiv om den nya strategin till alla berörda länder, blev Sverige indraget på allvar i den stora europeiska konflikten. Sverige hamnade i en mycket svår situation. De valmöjligheter som fanns till hands, var för Sveriges del att antingen fortsätta att bedriva handel med sin viktiga handelspartner Storbritannien – och därigenom hamna i krig med Frankrike som redan hade erövrat stora delar av Europa – eller att ge efter för Napoleons krav och i stället formellt hamna i krig med Storbritannien som hade världens starkaste örlogsflotta. För Gustav IV Adolf var valet inte svårt. Han hade med tiden kommit att avsky Napoleon och stod orubbligt fast vid sin personligt färgade anti-napoleonska politik – Sverige skulle därför även i fortsättningen bedriva handel med Storbritannien. Efter att också Danmark tidigare tvingats över på Napoleons sida var nu Sverige omringat av fiender. Sveriges framtida roll i det storpolitiska spelet avgjordes 1807 då Napoleon träffade sin nya allierade, tsar Alexander I – Rysslands härskare, för att göra upp om Europas framtid. Det föll på den ryske tsarens lott att reda ut problemet gällande Sveriges vägran att delta i Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Beslutet var fördelaktigt för Ryssland som sedan långt tidigare haft som mål att erövra områden av Finland för att skydda den ryska huvudstaden S:t Petersburg med sitt utsatta läge vid Finska viken. Den 21 februari 1808 inleddes kriget mot Sverige i Finland genom att 24 000 ryska soldater gick över gränsfloden Kymmene älv. Anfallet kom överraskande och utan krigsförklaring. Den svensk-finska armén som var illa rustad drog sig steg för steg tillbaka norrut med ryssarna tätt efter. På hösten 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Det var den hårdaste fred Sverige någonsin hade slutit. Rikets yta minskades med drygt en tredjedel vilket resulterade i att nästan en miljon av Sveriges befolkning (en fjärdedel av invånarna) kom under ryskt välde. Gustav IV Adolf avsattes genom en statskupp i maj 1809. Därefter hamnade han så småningom i Schweiz där han levde fram till sin död 1837.
Några detaljer om Gustav IV Adolf: Gustav IV Adolf var bara 14 år gammal när fadern Gustav III mördades. Först efter hertig Karls förmyndarstyrelse tog Gustav Adolf över tronen 1796. Jordbrukets skiftesrörelse och myntrealisationen 1803 finns på kungens pluskonto. Riksdagen möttes bara en gång (i Norrköping 1800). Makten samlades kring kungen och hans rådgivare. Tryckfriheten beskars ytterligare av Gustav Adolf, som avskydde upplysningen, vars idéer han ansåg orsakade mordet på fadern. Övergivandet av neutraliteten 1805 under Napoleonkrigen liksom katastrofen under finska kriget 1808–1809 har grundlagt bilden av en misslyckad monark. Hans känslomässiga avsky mot Frankrike och Napoleon anses ha blockerat en nödvändig omläggning av utrikespolitiken. Även om hans personliga ledaregenskaper var begränsade bör dock motgångarna sättas i relation till tidens för Sverige ogynnsamma storpolitiska läge (alliansen Ryssland-Frankrike 1807), en sedan länge misskött armé och pågående upplösningstendenser bland officerare och civila ämbetsmän. Efter statskuppen i mars 1809 överfördes Gustav Adolf, efter en tid på Gripsholm, med familjen till Tyskland. Äktenskapet med Fredrika av Baden upplöstes 1812. Sonen Gustav (”prinsen av Vasa”), som fortsatte att hävda sina anspråk på tronen, stödde fadern med pengar under dennes tragiska kringflackande som ”överste Gustavsson” (det var vad Gustav Adolf själv kallade sig under senare delen av sin levnad).
1809 ÅRS FÖRFATTNING: Efter det att kungen avsatts tillsattes en författningskommitté (som i praktiken förvandlades till en enmansutredning utförd av Landshövding Anders af Håkanson). Redan i mitten av april framlades det Håkonsonska förslaget. Detta kom att utvecklas vidare av ett nytillsatt konstitutionsutskott (bestående av sex ledamöter från adeln, tre från bönderna, tre från borgarna och tre från prästerna = femton). Beroende på det bekymmersamma utrikespolitiska läget (kriget mot Ryssland) så skyndade utskottet sig och den 6:e juni kunde man presentera ett förslag som den tillförordnade riksföreståndaren Hertig Karl (Gustav III:s bror) godkände. Omedelbart därpå hyllades han som kung under namnet Karl XIII. Den nya regeringsformen försökte finna en form av maktbalans mellan kung, råd och riksdag delvis efter Montesquieus maktprinciper. Regeringsformen 1809 innebar att;
Kungen innehade den verkställande (styrande) makten. I regeringsformen stod; ”konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver”. Kungen utsåg statsrådets nio ledamöter. För att ett beslut skulle bli giltigt måste en av ämbetsmännen kontrasignera kungens namnteckning. Kungen hade rätt att ensam sluta fred eller förbund efter det att han inkallat statsrådet och hört dem. Statsråden var ansvariga inför de olika ständerna (adel, präster, borgare och bönder) bl.a. genom att konstitutionsutskottet kontrollerade statsrådens protokoll. I händelse av lagbrott kunde ett eller flera statsråd ställas inför riksrätt och om de dömdes bli avskedade. Endast tre statsråd hade speciella befogenheter. Dessa var; justitiestatsministern, utrikesstatsministern och hovkanslern (den sistnämnde hade hand om grundlags- och tryckfrihetsfrågor).
Den lagstiftande makten var delad mellan kung och ständer. Båda hade rätt att föreslå nya lagar och båda kunde stoppa den andres förslag genom ett absolut veto. För att ändra någon av grundlagarna (dvs. regeringsform, riksdagsordning, successionsordning och tryckfrihets- förordning) krävdes förslag av kungen eller konstitutionsutskottet samt beslut av kungen och två riksdagar (vilka samlades vart femte år), vid det senare tillfället med samtliga stånds bifall. Kungen hade rätt att inkalla riksdagen inom femårsperioden – s.k. urtima kallelse.
Den beskattande makten fick enligt svensk tradition (men i strid med Montequieus maktfördelningsprinciper) en självständig plats i maktdelningsschemat. Regeringsformen fastslog att ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag”. Riksbanken och Riksgäldskontoret lydde alltjämt under ständerna som därigenom hade makten över myntväsendet och de måste höras vid upptagande av statslån.
Den dömande makten var ”självständig under lagarna men ej självhärskande över dem”. Denna makt utövades av oavsättliga domare. Ledamöterna kom att kallas justitieråd. Justitiestatsministern var intill 1840 självskriven ledamot. En av ständerna vald justitieombudsman skulle bevaka medborgarnas intressen gentemot byråkratin.
Vissa andra förordningar kom vid denna tid bl.a. tryckfrihetsförordningen som avskaffade all censur… Via regeringsformen tillförsäkrades också medborgarna vissa rättigheter som viss religionsfrihet, säkerhet till person och egendom, tryck- och yttrandefrihet… En viss privilegieutjämning påbörjades även om den nya riksdagsordningen kom att bli konservativ så att adeln i princip fortfarande hade ett visst grepp om makten i riksdagen…
1809 års författning avslutar denna del av den svenska historien. Den intressanta moderna svenska historien kommer ni få njuta av längre fram i vår.
FÖRDJUPNING – GUSTAVIANSKA TIDEN
UR: Gustavianska tiden 1772-1809